Post 8940 av 10936 träffar
SFS-nummer ·
1976:1055 ·
Visa register
Förordning (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle
Departement: Miljödepartementet
Utfärdad: 1976-12-15
Ändring införd: t.o.m. SFS 1998:477
Författningen har upphävts genom: SFS 1998:946
Upphävd: 1999-01-01
1 § Eldningsolja med högre svavelhalt än 0,8 viktprocent eller annat
bränsle som innehåller svavel får inte förbrännas, om förbränningen
medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar
mer än 0,19 gram svavel per megajoule bränsle.
Utsläpp av svavelföreningar från förbränning av svavelhaltigt
bränsle regleras också i 1 a och 2 §§. Förordning (1992:1047).
1 a § Vid förbränning av svavelhaltigt bränsle i en industrianläggning
eller en energiproduktionsanläggning får utsläppen i luften av
svavelföreningar motsvara högst 0,10 gram svavel per megajoule bränsle
eller, om de totala årliga utsläppen från anläggningen överstiger 400 ton
svavel, högst 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, allt räknat som
årsmedelvärde.
Vid tillämpningen av första stycket skall samtliga produktionsenheter
inom ett fjärrvärmenät, ett kraftverk eller en industrianläggning anses
tillhöra samma anläggning, om verksamheten bedrivs av en och samma
juridiska eller fysiska person. Utsläpp från soda- eller lutpannor skall
inte beaktas. Förordning (1992:1047)
2 § I koleldade förbränningsanläggningar som första gången tagits i bruk
efter utgången av juni 1988 får efter utgången av år 1988 kol inte
förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i
luften i en mängd som motsvarar mer än 0,05 gram svavel per megajoule
bränsle, räknat som årsmedelvärde. Förordning (1988:1084).
3 § Om det finns särskilda skäl, får Statens naturvårdsverk meddela
föreskrifter om avsteg från bestämmelserna i 1, 1 a eller 2 §§ eller
länsstyrelsen i det enskilda fallet medge undantag från bestämmelserna.
Förordning (1992:1047).
4 § En kommun får meddela föreskrifter om förbränning av bränsle enligt 1
§ lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, om det behövs för att inom
en viss ort begränsa utsläpp av svavelföreningar utöver vad som följer av
1, 1 a eller 2 §§ denna förordning. Sådana föreskrifter får dock inte
avse den som omfattas av undantag enligt 3 § denna förordning.
Föreskrifter som avses i första stycket tillkännages på sätt som
föreskrivs för kommunala föreskrifter i 14 § hälsoskyddsförordningen
(1983:616). Förordning (1992:1047).
5 § Eldningolja (Eo1) eller dieselbrännolja som ger minst 85
volymprocent destillat vid 350oC och som är avsedd att användas som
bränsle till annat än motorfordon, får saluföras, överlåtas eller
användas för sådana ändamål endast om svavelhalten i oljan inte
överstiger 0,2 viktprocent.
Dieselbrännolja som ger minst 85 volymprocent destillat vid 350oC
som är avsedd att användas som bränsle till motorfordon, får
saluföras, överlåtas eller användas för sådana ändamål endast om
svavelhalten i oljan inte överstiger 0,05 viktprocent.
Med motorfordon avses detsamma som i fordonskungörelsen (1972:595).
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte för användning
av det bränsle som finns i bränsletanken för drift av fartyg,
luftfartyg eller motorfordon som passerar gränsen mellan ett tredje
land och en stat som är medlem i Europeiska unionen. Vad som sägs i
första stycket gäller inte heller för flygfotogen.
Förordning (1996:1099).
6 § Statens naturvårdsverk får meddela närmare föreskrifter för
tillämpningen av bestämmelserna i 5 §. Naturvårdsverket får också meddela
föreskrifter om avsteg från eller för särskilt fall medge undantag från
nämnda bestämmelser, om särskilda skäl föreligger. Förordning (1987:286).
7 § Den som säljer bränsle skall när avtalet ingås lämna köparen uppgift
om svavelhalten i bränslet om det inte är uppenbart att svavelhalten är
lägre än vad som framgår av 1 §.
Statens naturvårdsverk får meddela ytterligare föreskrifter om
uppgiftsskyldighet enligt 3 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle.
Den som säljer bränsle eller importerar bränsle för eget bruk skall inom
tre månader från överlåtelsen eller importen lämna skriftlig uppgift om
överlåtelsen eller importen till länsstyrelsen i det län där bränslet
skall förbrännas, om svavelhalten i bränslet är så hög att förbränning
utan svavelavskiljning inte är tillåten enligt 1 § denna förordning.
Förordning (1989:322).
8 § Medges undantag för särskilt fall enligt 3 eller 6 § denna
förordning, skall en sådan avgift som avses i 2 § lagen
(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle tas ut. Avgiften tas ut
enligt en taxa som fastställs av Statens naturvårdsverk efter
samråd med Ekonomistyrningsverket.
Kan avgiftens storlek inte beräknas på ett tillförlitligt sätt
i samband med att undantag medges, skall preliminär avgift tas
ut. Sådan avgift skall avräknas mot den avgift som slutligt
fastställs.
Skulle avgift i visst fall inte komma att överstiga 100 kronor,
skall avgiften inte tas ut. Förordning (1998:477).
8 a § Frågor om avgift enligt 8 § prövas av den myndighet som medger
undantag.
När ett beslut om undantag enligt 3 eller 6 § avser en längre tid eller
när särskilda skäl annars föreligger, får myndigheten medge att
betalningen av avgiften delas upp på flera terminer.
Om ett avgiftsbelopp inte betalas inom tid som har bestämts av
myndigheten, får beloppet tas ut genom utmätning. Förordning (1980:771).
9 § Statens naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen över
efterlevnaden av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn
inom länet. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet utövar den omedelbara tillsynen inom
kommunen. Förordning (1991:1630).
10 § Tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av
prov skall i den utsträckning och enligt de villkor statens natur
vårdsverk föreskriver ersättas av den i fråga om vars verksamhet
provtagningen och undersökningen har utförts.
Framgår genom undersökning av prov att brott mot lagen (1976:1054) om
svavelhaltigt bränsle eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter har
blivit begånget, skall den ansvarige ersätta kostnderna för provtagning
och undersökning.
11 § Ett beslut enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle eller
en föreskrift utfärdad med stöd av lagen som har meddelats av en sådan
nämnd som avses i 9 § överklagas hos länsstyrelsen. Förordning
(1991:1630).
12 § Ett beslut som länsstyrelsen eller Statens naturvårdsverk i
ett särskilt fall har meddelat enligt lagen (1976: 1054) om
svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har meddelats med
stöd av lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om inte
annat följer av 13 § denna förordning.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut om preliminär avgift enligt 8 § andra stycket
får inte överklagas. Förordning (1995:292).
13 § Beslut som meddelas för särskilt fall i fråga som avses i 3 eller
6 § denna förordning överklagas hos regeringen genom besvär. Statens
naturvårdsverk får överklaga beslut av länsstyrelsen i sådan fråga.
Förordning (1980:771).
14 § Talan mot annat beslut än sådant som avses i 12 och 13 §§ och som
har meddelats av statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen enligt lagen
(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen föres hos regeringen genom besvär.
15 § Myndighet kan förordna att dess beslut skall lända till efter
rättelse utan hinder av förd klagan.
16 § Vid fartygs drift tillämpas denna förordning endast på sådana
bränslen som avses i 5 § första stycket. Förordning (1996:1099).
17 § Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (1976:1054) om
svavelhaltigt bränsle och denna förordning meddelas av statens
naturvårdsverk.
Övergångsbestämmelser
1988:1084
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Bränsle som fanns i lager i Sverige den 1 januari 1989 får utan hinder
av 1 § i dess nya lydelse förbrännas till och med den 31 december 1990 om
förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd
som inte motsvarar mer än 0,24 gram svavel per megajoule bränsle.
3. Bestämmelsen i 2 § gäller inte, om annat har föreskrivits i
tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen (1969:387), som har meddelats
före utgången av år 1988.
1989:322
1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Bränsle som fanns i lager i Sverige den 1 januari 1989 får utan hinder
av 1 § i dess nya lydelse förbrännas till och med den 31 december 1990 om
förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd
som inte motsvarar mer än 0,24 gram svavel per megajoule bränsle.
Förordning (1989:721).
1992:1047
Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 5 § den 1 januari 1993,
och i övrigt den 1 januari 1993 i Stockholms län, Blekinge län,
Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län samt Göteborgs och
Bohus län, den 1 januari 1995 i Jönköpings län, Kronobergs län,
Kalmar län, Älvsborgs län, Skaraborgs län, Uppsala län,
Södermanlands län, Östergötlands län, Värmlands län, Örebro län
och Västmanlands län samt den 1 januari 1997 i landet i övrigt.
1995:292
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1995. Beslut som har
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.