Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 7937 av 10936 träffar
SFS-nummer · 1983:945 · Visa register
Förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m.
Departement: Miljödepartementet
Utfärdad: 1983-12-08
Ändring införd: t.o.m. SFS 1993:1246
Ikraft: 1984-01-01 överg.best.
Författningen har upphävts genom: SFS 1998:928
Upphävd: 1999-01-01
Allmänna bestämmelser 1 § När en dom eller ett beslut, som ålägger en tillståndshavare att betala en avgift enligt 10 kap. vattenlagen (1983:291), har vunnit laga kraft, skall domen eller beslutet sändas till den myndighet till vilken avgiften skall betalas. 2 § När tillståndet tas i anspråk till ett vattenföretag, för vilket bygdeavgift skall betalas enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291), skall tillståndshavaren göra anmälan om tidpunkten för ianspråktagandet till länsstyrelsen. När arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjas för ett vattenföretag, för vilket allmän fiskeavgift skall betalas enligt 10 kap. 6 § vattenlagen, skall tillståndshavaren göra anmälan om tidpunkten för påbörjandet till fiskeriverket. Förordning (1991:431). 3 § Avgifter som betalats till länsstyrelsen skall utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta. Detsamma skall Fiskeriverket göra med avgifter som betalats till Fiskeriverket och som beräknas bli tagna i anspråk under det följande kalenderåret. Övriga avgiftsmedel skall Fiskeriverket utan dröjsmål föra över till Kammarkollegiet för förvaltning. Om en avgift som skall betalas till länsstyrelsen eller Fiskeriverket inte har betalats inom föreskriven tid, skall myndigheten begära indrivning av avgiften. Indrivning behöver dock inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från allmän synpunkt. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m. m. och i indrivningsförordningen (1993:1229). Förordning (1993:1246). Bygdeavgifter Avgiftsmedel för förebyggande av skador m. m. 4 § Den som genom ett vattenföretag, för vilket bygdeavgift skall betalas enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291), lider skada, för vilken någon ersättning inte har bestämts av vattendomstolen, får skriftligen ansöka hos vattendomstolen om bidrag ur avgiftsmedlen till kostnaderna för att förebygga eller minska sådan skada eller om ersättning för skadan. Om ansökningen ges in före utgången av den tid som enligt 15 kap. 17 § vattenlagen gäller för anmälan av anspråk för oförutsedda skador, skall den inte tas upp till prövning före utgången av den tiden, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Om flera ansökningar har getts in, bör de såvitt möjligt prövas samtidigt. 5 § Vid avgörande av ärenden som avses i 4 § skall vattendomstolen bestå av ordföranden, en teknisk ledamot och två nämndemän. Ordföranden kan bestämma att två tekniska ledamöter skall delta. Vid avgörandet skall hänsyn tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt. Om vattendomstolen anser att en särskild utredning behövs, får en sådan utredning göras genom att upplysningar inhämtas från myndigheter i orten eller på något annat lämpligt sätt. När omständigheterna föranleder det, bör en kungörelse om ärendet införas i ortstidning. Särskilda kostnader för vattendomstolen, som är förenade med ärendets utredning och avgörande, skall betalas av medel som enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) har betalats för vattenföretaget. Vattendomstolen får bestämma att sökanden skall av samma medel få skälig ersättning för sina kostnader i ärendet. 6 § Beslut i ärenden som avses i 5 § får överklagas hos vattenöverdomstolen genom besvär. Vattenöverdomstolens beslut får inte överklagas. 7 § Om sökanden genom ett lagakraftvunnet beslut har tillerkänts kostnadsbidrag eller ersättning, som avses i 4 § och 5 § tredje stycket andra meningen, skall beloppet betalas ut till honom av länsstyrelsen. Avgiftsmedel för allmänna ändamål 8 § Om en avgift enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) har betalats för ett vattenföretag som berör bygden inom flera län, skall, sedan medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 § denna förordning, den återstående delen av avgiften fördelas mellan länsstyrelserna i de berörda länen i enlighet med vad de bestämmer i samråd. Om de inte kan enas, bestämmer regeringen fördelningen. 9 § Avgiftsmedel enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) skall, sedan medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 § denna förordning, i övrigt användas till investeringar för ändamål, som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för denna. Till ändamål som avses i första stycket kan lämnas lån eller bidrag. Ett sådant lån eller bidrag får dock inte medföra att det blir nödvändigt att även i fortsättningen bevilja medel för ändamålet eller att staten eller berörda kommuner kan förorsakas inte avsedda kostnader. När låne- eller bidragsbeloppets storlek bestäms, skall hänsyn tas till beskaffenheten av det ändamål som avses med lånet eller bidraget och hur stor del av kostnaderna för ändamålet som lånet eller bidraget kommer att utgöra. Hänsyn skall tas till statligt stöd som lämnas i annan ordning. 10 § Ansökan om lån eller bidrag till andra ändamål än som avses i 4 § av medel enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) görs hos länsstyrelsen i det län där medlen skall användas. Om ansökan gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till statens jordbruksverk för avgörande. Storleken av de medel som skall stå till jordbruksverkets omedelbara förfogande för främjande av rennäringen fastställs för varje år av länsstyrelsen och jordbruksverket i samråd. Om myndigheterna inte kan enas om storleken av dessa medel eller, vid prövning av en ansökan, om behovet av ytterligare medel till detta ändamål, avgör regeringen frågan. Beslut i låne- och bidragsärenden fattas av länsstyrelsen eller, i fall som avses i andra stycket första meningen, av jordbruksverket. Samråd skall ske med berörda kommuner och, om särskilda skäl föreligger, med vattendomstolens ordförande. Länsstyrelsens och jordbruksverkets beslut får inte överklagas. Förordning (1991:431). Fiskeavgifter 11 § Fiskeriverket eller, efter fiskeriverkets bemyndigande, länsstyrelsen bestämmer hur fiskeavgifter som har fastställts enligt 10 kap. 5 § vattenlagen (1983:291) skall användas, om inte annat har bestämts i domen eller beslutet. Fiskeavgifter som har fastställts enligt 10 kap. 6 § vattenlagen skall användas för att bekosta forskning och utveckling inom fiskevården enligt vad fiskeriverket bestämmer efter samråd med skogs- och jordbrukets forskningsråd. Avgifter som avses i första och andra styckena får inte utan regeringens medgivande användas till fiskeriverkets eller länsstyrelsens verksamhet. Förordning (1991:431). Övergångsbestämmelser 1983:945 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1984. 2. Genom förordningen upphävs a) cirkuläret (1944:287) till länsstyrelserna i riket angående indrivningen av de enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen utgående avgifter, b) kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter, c) kungörelsen (1953:621) om indrivningen och användningen av avgifter enligt 7 § första stycket lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, d) cirkuläret (1953:622) till fiskeristyrelsen och länsstyrelserna i riket angående indrivningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter. 3. Vad som i 1--10 §§ förordningen sägs om bygdeavgifter enligt 10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) skall också gälla regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523). Vad som i 1--3 och 11 §§ förordningen sägs om fiskeavgifter enligt 10 kap. 5 och 6 §§ vattenlagen (1983:291) skall också gälla fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag. 4. Ärenden enligt 7 § kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter, som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av förordningen, skall handläggas enligt äldre bestämmelser. I fråga om överklagande efter ikraftträdandet av förordningen av vattenrättsdomarens beslut gäller dock 6 § förordningen. 5. I fråga om avgifter som utgår enligt 6 kap. 9 § och 11 kap. 95 § vattenlagen (1918:523) gäller bestämmelserna i kungörelsen (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter. 1986:735 1. Denna förordning träder i kraft den 1 december 1986. 2. Genom förordningen upphävs a) Kungl. Maj:ts brev den 2 oktober 1953 till fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök angående förvaltningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter, b) Kungl. Maj:ts brev den 4 oktober 1957 till statskontoret angående ansökning av Svenska sparbanksföreningen om ändrade bestämmelser rörande förvaltningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter, c) Kungl. Maj:ts brev den 6 juni 1962 till riksrevisionsverket angående ändrade bestämmelser rörande förvaltningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter. 3. De nya bestämmelserna i 3 § första stycket gäller även i fråga om avgifter som utgår enligt 2 kap. 8 och 10 §§, 4 kap. 14 §, 6 kap. 9 § och 11 kap. 95 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser.