Post 7724 av 10975 träffar
SFS-nummer ·
1985:192 ·
Visa register
Järnvägstrafiklag (1985:192)
Departement: Justitiedepartementet L3
Utfärdad: 1985-04-11
Ändring införd: t.o.m. SFS 2018:186
Ikraft: 1985-05-01 överg.best.
Författningen har upphävts genom: SFS 2018:181
Upphävd: 2018-07-01
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige
eller på svensk tågfärja. Vad som föreskrivs om järnväg i 1
kap., 2 kap. 2-5 §§ och 5 kap. tillämpas också på tunnelbana
och spårväg.
Av 2 kap. 4 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i
lagen tillämpas även på befordran med annat transportmedel än
som anges i första stycket. I fall som avses i 2 kap. 4 § kan
därvid bestämmelser i lagen tillämpas på befordran även utom
Sverige. Enligt 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall
lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran i trafik med
utlandet.
Lagen tillämpas inte på brevbefordran med järnväg.
Lag (1998:485).
1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare
finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och
skyldigheter för tågresenärer. Lag (2014:1350).
2 § Bestämmelserna i denna lag får inte genom avtal åsidosättas till
nackdel för resande eller för avsändare eller mottagare av gods. Avtal
som avviker från bestämmelserna i 3 kap. får dock träffas, när godsets
ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.
Avtal om att framtida tvister med anledning av förhållanden som regleras
i denna lag skall avgöras av skiljemän får göras gällande endast i fråga
om tvister som rör godsbefordran.
3 § Om järnvägen inte fullgör i lag eller annan författning föreskriven
befordringsskyldighet och om det därigenom uppkommer skada för någon
till vars förmån befordringsskyldigheten gäller, är järnvägen skyldig
att ersätta skadan.
4 § Järnvägens ansvar enligt denna lag omfattar också vad den som är
anställd hos järnvägen gör eller underlåter att göra i tjänsten samt vad
den som järnvägen annars anlitar för verksamheten gör eller underlåter
att göra vid utförandet av sitt uppdrag.
5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag
eller en annan fordran på betalning på grund av
befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva
ut sin fordran, om han eller hon inte väcker talan inom den
preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.
Preskriptionstiden är
1. vid dödsfall: tre år från dödsfallet, dock inte längre än
fem år från den händelse som ledde till dödsfallet,
2. vid personskada som inte har lett till döden: tre år från
den händelse som orsakade skadan,
3. vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande
har avlidit till följd av den skadevållande händelsen: tre år
från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den
skadevållande händelsen,
4. vid sakskada när fordran rör avtal om befordran av gods
eller inskrivet resgods: ett år från dagen då godset eller
resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från
den dag då det senast skulle ha lämnats ut,
5. vid sakskada i andra fall: tre år från den händelse som
orsakade skadan, och
6. för annan fordran: ett år från det att fordran uppkom.
Om fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods
eller inskrivet resgods eller om den avser annat än person-
eller sakskada, är dock preskriptionstiden tre år, om
järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 §
har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet.
Om talan inte väcks inom preskriptionstiden,
får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom
genom genkäromål eller yrkande om kvittning.
De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller
inte om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes
brottsliga förfarande.
Denna paragraf gäller inte en fordran enligt lagen (2015:953)
om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Lag (2015:954).
6 § Talan mot järnvägen om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas vid
1. den domstol som enligt annan lag är behörig att pröva sådan talan,
2. domstolen i avrese-, avsändnings- eller bestämmelseorten, om orten
ligger i Sverige och talan gäller ersättning enligt någon bestämmelse i
2--4 kap.,
3. domstolen i ort på tågfärjelinje, om orten ligger i Sverige och talan
gäller skada som har inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja
på linjen.
7 § Sådana bestämmelser i denna lag som anger särskild beräkningsgrund
för skadestånd eller som begränsar skadestånd till beloppet tillämpas
inte på anspråk mot järnvägen, när järnvägen eller någon som järnvägen
ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet.
8 § Järnvägen får åberopa denna lags bestämmelser om förutsättningar för
eller begränsning av ansvarigheten för skada, även om anspråk på
ersättning som hade kunnat grundas på lagen görs gällande på annan
grund.
9 § Om anspråk på ersättning för skada som järnvägen är ansvarig för
enligt denna lag riktas mot någon som är anställd hos järnvägen eller
i annan egenskap anlitas för järnvägsdriften, gäller i fråga om denne
vad som sägs i 7 och 8 §§ om järnvägen. Om anspråket grundas på
brottsligt förfarande av den mot vilken anspråket riktas, får han
dock inte mot anspråket göra gällande att talan mot järnvägen gått
förlorad på grund av preskription enligt 5 §. Lag (1995:370).
10 § Om järnvägen har en förfallen fordran för sin befattning med
egendom som den innehar med anledning av ett befordringsavtal som avses
i denna lag, är järnvägen inte skyldig att lämna ut egendomen till den
som är betalningsskyldig för fordringen förrän fordringen har blivit
betald eller säkerhet har ställts för betalningen. När endast en del av
en sändning begärs utlämnad, får järnvägen dock inte hålla kvar delen,
om värdet av återstoden täcker fordringen.
Rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för en sådan fordran som avses
i första stycket föreligger också, när tredje man har hand om egendomen
för förvaring på uppdrag av järnvägen eller när egendomen finns hos en
annan järnväg som har deltagit i utförandet av befordringsavtalet.
Tredje man som har hand om egendom för förvaring på uppdrag av järnvägen
har också rätt att hålla kvar egendomen till säkerhet för en egen
fordran på betalning för förvaringen.
11 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.
2 kap. Befordran av resande
Tillämpningsområde
1 § Detta kapitel tillämpas på befordran av resande med
järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med
utlandet tillämpas kapitlet endast om något annat inte följer
av lagen (2015:338) om internationell järnvägstrafik.
Lag (2015:342).
Järnvägens ansvarighet
2 § Om en resande skadas till följd av järnvägsdriften medan han
uppehåller sig i eller stiger på eller av ett järnvägsfordon, skall
järnvägen ersätta skadan.
Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om skadan
har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva
järnvägsdriften och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller
förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla åtgärder som
rimligen hade kunnat krävas av den. Lag (1995:370).
3 § Om egendom som den resande bär på sig eller har med sig som
handresgods helt eller delvis går förlorad eller skadas i samband med
att den resande tillfogas sådan skada som järnvägen är ansvarig för
enligt 2 §, skall järnvägen ersätta också skadan på egendomen.
Om egendomen går förlorad eller skadas under befordringen i annat
fall än som avses i första stycket, är järnvägen ansvarig endast om
fel eller försummelse ligger järnvägen till last. Lag (1995:370).
Ersättningens storlek m. m.
4 § Om järnvägen blir tvungen att tillfälligt avbryta
järnvägsdriften och befordrar eller låter befordra de resande med
annat transportmedel och om en resande till följd av denna befordran
tillfogas personskada eller sådan sakskada som avses i 3 §, är
järnvägen ansvarig för skadan enligt de regler som gäller för det
använda befordringssättet. Bestämmelserna i 1 kap. 5 och 6 §§ skall
dock tillämpas. Lag (1995:370).
5 § I fråga om skadestånd enligt 2 eller 3 § gäller 5 kap.
samt 6 kap. 1 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).
Vid sakskada som avses i 3 § är järnvägens
ersättningsskyldighet begränsad till ett belopp som för
varje resande motsvarar hälften av prisbasbeloppet enligt 2
kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken för det år då den
händelse som orsakade skadan inträffade. Lag (2010:1235).
3 kap. Godsbefordran
Tillämpningsområde
1 § Detta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän
inrikes trafik som sker mot betalning. Har avtal träffats om sådan
befordran, tillämpas kapitlet på befordringen även när järnvägen
ombesörjer denna med vägfordon.
På godsbefordran i trafik med utlandet tillämpas kapitlet endast om
annat inte följer av fördraget den 9 maj 1980 om internationell
järnvägstrafik.
Ingående och fullgörande av befordringsavtal
Avtalets tillkomst
2 § För avtal om godsbefordran gäller allmänna regler om hur avtal
ingås.
Transporthandlingar
3 § Avsändaren är skyldig att på järnvägens begäran upprätta en
transporthandling och järnvägen är skyldig att på avsändarens begäran ta
emot en sådan handling, om de inte kommer överens om att någon
transporthandling inte skall användas.
Avsändaren och järnvägen bestämmer gemensamt hur transporthandlingen
skall vara utformad. Om någon av dem begär det, skall
transporthandlingen dock ha den utformning som anges i 4--6 §§. En sådan
transporthandling benämns fraktsedel.
4 § En fraktsedel består av två blad, avsändarbladet och mottagarbladet.
Ytterligare blad skall upprättas, om järnvägen begär det.
När järnvägen tar emot godset till befordran, skall den på
avsändarbladet och mottagarbladet genom stämpling eller på annat
lämpligt sätt erkänna mottagandet och ange dagen för detta.
Avsändarbladet skall snarast därefter återlämnas till avsändaren.
Mottagarbladet behålls av järnvägen för att överlämnas till mottagaren.
5 § I samtliga fraktsedelsblad skall anges
1. avsändarens namn och adress,
2. bestämmelsestationen,
3. mottagarens namn och adress,
4. godsbeskrivning,
5. i fråga om farligt gods, dess tekniska benämning och de
försiktighetsåtgärder som behöver vidtas.
6 § Om avsändaren i fraktsedeln för in andra uppgifter än som avses i 5
§ är dessa utan verkan mot järnvägen, om inte denna uttryckligen har
medgett att uppgifterna förs in.
Avsändaren är skyldig att i fraktsedeln lämna de ytterligare uppgifter
som järnvägen begär. Sådan begäran får avse endast uppgifter av det slag
som järnvägen offentligt har tillkännagett att den kan komma att kräva.
7 § Avsändaren är skyldig att ersätta järnvägen för kostnader och skador
som uppkommer för den till följd av att de uppgifter som avsändaren
lämnar i fraktsedeln är oriktiga, otydliga eller ofullständiga.
Åtgärder när järnvägen tar emot godset
8 § Innehåller fraktsedeln uppgift om antalet kollin eller uppgift som
avser identifieringen av kollin, skall järnvägen när den tar emot godset
till befordran kontrollera om uppgiften är riktig. Detta gäller dock
inte, om avsändaren har lastat godset eller om förhållandena annars är
sådana att järnvägen har godtagbara skäl att underlåta kontrollen.
Företas inte kontroll, skall detta anmärkas i fraktsedeln, om det inte
framgår av denna att godset har lastats av avsändaren. Anmärkning skall
också göras i fraktsedeln, om järnvägen finner att en uppgift är
oriktig.
När järnvägen tar emot godset, skall järnvägen göra en yttre besiktning.
Om godset eller förpackningen därvid bedöms inte vara i gott skick,
skall järnvägen anmärka detta och ange i vilket hänseende som brister
föreligger. Anmärkningen skall göras i fraktsedeln eller, om fraktsedel
inte har upprättats, på annat tydligt sätt.
Fraktsedelns bevisverkan m. m.
9 § Avtalsvillkor som anges i fraktsedeln skall antas återge
befordringsavtalets innehåll, om inte annat visas. Har i fråga om
uppgifterna om antalet kollin eller identifieringen av dessa någon
anmärkning enligt 8 § första stycket inte gjorts i fraktsedeln skall
uppgifterna anses vara riktiga, om annat inte visas eller om det inte av
fraktsedeln framgår eller annars är uppenbart att avsändaren har lastat
godset. Uppgifter som har bekräftats av järnvägen är alltid gällande mot
den.
Har järnvägen inte framställt någon anmärkning enligt 8 § andra stycket
och visas inte något annat, skall godset och förpackningen anses ha
varit i gott skick, såvitt kunnat bedömas vid en yttre besiktning, när
järnvägen tog emot det till befordran.
Bristfällig förpackning m. m.
10 § Avsändaren skall svara för skador och kostnader som uppkommer för
järnvägen på grund av att godset inte har varit förpackat eller varit
bristfälligt förpackat eller på grund av att avsändaren har förfarit
felaktigt i samband med lastning som har ombesörjts av honom. Detta
gäller dock inte, när järnvägen har insett eller borde ha insett faran
men har underlåtit att vidta lämpliga åtgärder för att avvärja den.
Farligt gods
11 § När avsändaren överlämnar farligt gods till järnvägen, skall han
noga underrätta den om vad faran består i och om de
försiktighetsåtgärder som behöver vidtas.
Om avsändaren har överlämnat farligt gods till järnvägen och järnvägen
därvid inte kände till farans art och vilka försiktighetsåtgärder som
skulle vidtas, är avsändaren skyldig att ersätta järnvägen för skador
och kostnader på grund av detta. I fråga om järnvägens rätt att vidta
åtgärder för att avvärja faran gäller 6 kap. 7 §.
Påstår järnvägen att den inte har känt till något förhållande som angår
godsets farlighet, skall påståendet godtas, om det inte har lämnats
någon upplysning om förhållandet i fraktsedel och avsändaren eller
mottagaren inte visar att järnvägen ändå kände till förhållandet.
Rätt att förfoga över godset under befordringen
12 § Under befordringen får avsändaren förfoga över godset genom att hos
järnvägen begära att befordringen avbryts eller att godset lämnas ut på
en station under vägen eller till en annan mottagare än som tidigare har
angetts eller genom annan liknande anvisning.
Järnvägen är inte skyldig att följa en anvisning, om det skulle medföra
att en sändning delas, störningar uppstår i järnvägsdriften eller en
annan sändnings avsändare eller mottagare orsakas skada. Kan den station
där den begärda åtgärden skulle utföras inte underrättas medan det
fortfarande är möjligt att utföra den, får järnvägen lämna anvisningen
utan åtgärd.
Kan en anvisning inte följas av skäl som anges i andra stycket, skall
järnvägen genast underrätta avsändaren om detta.
Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när mottagaren gör
gällande sin rätt enligt 15 §.
13 § När järnvägen följer en anvisning som avsändaren har lämnat enligt
12 §, har järnvägen rätt att av avsändaren få skälig ersättning för
detta. Om skada har uppkommit, har järnvägen rätt till ersättning även
för skadan. Ersättning utgår dock inte, om fel eller försummelse ligger
järnvägen till last.
14 § Om järnvägen inte följer en anvisning som den enligt 12 § är
skyldig att följa eller om den inte lämnar en sådan underrättelse som
avses i 12 § tredje stycket, är järnvägen skyldig att ersätta den skada
som uppkommer genom detta.
Järnvägen är också ansvarig för skador som tillfogas mottagaren på grund
av att järnvägen följer en anvisning av avsändaren, fastän dennes rätt
att förfoga över godset har upphört enligt 12 § fjärde stycket.
Godsets utlämnande m. m.
15 § Om avsändaren inte har förordnat annat med stöd av 12 §, får
mottagaren göra gällande de rättigheter som tillkommer honom enligt
befordringsavtalet
1. när godset har kommit till bestämmelsestationen eller till en annan
plats där godset enligt befordringsavtalet får lämnas ut,
2. när det har fastslagits att godset har gått förlorat,
3. när den tid som nämns i 22 § andra stycket har gått ut utan att
godset har lämnats ut till mottagaren.
En mottagare som med stöd av första stycket 1 begär att få ut godset
eller mottagarbladet av fraktsedeln blir därmed skyldig att till
järnvägen genast erlägga de belopp som han skall betala enligt
befordringsavtalet.
16 § Om gods som har belagts med efterkrav lämnas ut till mottagaren,
fastän efterkravsbeloppet inte har betalats, är järnvägen skyldig att
intill detta belopp ersätta avsändaren för den skada som han lider
därigenom. Mottagaren är skyldig att ersätta järnvägen vad den har
betalat till avsändaren.
Befordringshinder
17 § Om det visar sig omöjligt att befordra godset till den plats där
det skall lämnas ut, skall järnvägen begära anvisning från avsändaren.
Kan godset befordras till den plats där det skall lämnas ut endast om
avvikelse görs från befordringsavtalet, skall järnvägen också begära
anvisning från avsändaren, om inte avvikelsen saknar nämnvärd betydelse.
Om järnvägen inte får någon anvisning inom skälig tid, är järnvägen
skyldig att vidta de åtgärder som järnvägen, mot bakgrund av sin
kännedom om omständigheterna, anser bäst tillgodose avsändarens
intresse.
Om avsändarens rätt att förfoga över godset har upphört, skall vad som
sägs om avsändaren i första och andra styckena i stället gälla
mottagaren.
Utlämningshinder
18 § Om det, sedan godset har kommit till den plats där det skall lämnas
ut, visar sig att det föreligger hinder för godsets utlämning, skall
järnvägen begära anvisning från avsändaren eller, om dennes rätt att
förfoga över godset har upphört, från mottagaren.
Om mottagaren begär att få ut godset fastän han tidigare har vägrat att
ta emot det, eller om annars hinder för att lämna ut godset upphör,
skall godset lämnas ut till mottagaren, om inte avsändaren har förordnat
annat genom en anvisning som har nått järnvägen innan utlämningshindret
upphörde. Lämnas godset ut, skall järnvägen genast underrätta avsändaren
om detta.
Kostnader vid befordrings- eller utlämningshinder
19 § Om järnvägen har begärt eller följt en anvisning enligt 17 eller 18
§ eller vidtagit åtgärder med stöd av 17 § andra stycket, har den rätt
till skälig ersättning för detta. Ersättning utgår dock inte, om fel
eller försummelse ligger järnvägen till last.
Uppläggning av godset
20 § Om järnvägen har begärt anvisning enligt 17 § första stycket eller
18 § första stycket men inte inom skälig tid fått någon anvisning som
den rimligen är skyldig att följa, skall befordringen anses avslutad.
Järnvägen är dock skyldig att med de inskränkningar som följer av 21 §
förvara godset åt den som till följd av befordringsavtalet är berättigad
till godset. Järnvägen kan därvid uppdra förvaringen åt tredje man.
Försäljning av godset
21 § Vid befordrings- eller utlämningshinder får järnvägen utan att
invänta anvisning sälja godset, om detta är utsatt för snar förstörelse
eller dess tillstånd annars ger anledning till det eller om kostnaden
för godsets förvaring inte står i rimligt förhållande till dess värde.
Järnvägen får även sälja godset, om den efter en skälig tids förvaring
ännu inte har fått någon anvisning om annan åtgärd som den rimligen får
anses skyldig att vidta. Om försäljningsvärdet uppenbarligen inte täcker
försäljningskostnaderna, får godset bortskaffas i stället för att
säljas.
Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om detta inte är
lämpligt, på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt
till godset. Om det är möjligt, skall avsändaren och mottagaren i god
tid underrättas om tid och plats för försäljningen.
Om godset säljs, skall köpeskillingen sändas till den som till följd av
befordringsavtalet hade rätt till godset, sedan järnvägen från
köpeskillingen har dragit av vad den har att fordra på grund av
befordringen, förvaringen och försäljningen av godset. Om järnvägens
fordran överstiger köpeskillingen, är den som hade rätt till godset
skyldig att täcka bristen.
Järnvägens ansvarighet
Förutsättningarna för ansvarighet
22 § Järnvägen är ansvarig om gods går förlorat, minskas eller skadas
medan järnvägen innehar det på grund av befordran. Järnvägen är också
ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med att lämna ut
godset.
Dröjsmål med att lämna ut godset föreligger, när järnvägen inte är
beredd att lämna ut godset inom avtalad tid eller, om någon tid inte har
avtalats, inom den frist som järnvägen skäligen bör medges med hänsyn
till omständigheterna.
Har järnvägen gods under förvaring enligt 20 §, svarar järnvägen för
godset enligt allmänna regler om förvaring. I fråga om preskription av
ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit
förvaringen åt tredje man, svarar järnvägen endast för att denne har
valts och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.
23 § Järnvägen är fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket, om
järnvägen visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet har
orsakats av
1. fel eller försummelse av den som till följd av befordringsavtalet var
berättigad till godset,
2. sådan anvisning av den berättigade som inte har föranletts av fel
eller försummelse från järnvägens sida,
3. godsets bristfälliga beskaffenhet, eller
4. någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som
järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om
den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.
24 § Järnvägen är vidare fri från ansvarighet enligt 22 § första
stycket, om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den
särskilda risk som är förbunden med
1. att godset har befordrats i öppen vagn, när avsändaren har godkänt
detta transportsätt,
2. att godset inte är förpackat eller är bristfälligt förpackat och det
är fråga om sådant gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för
svinn eller skada när förpackningen är bristfällig eller saknas,
3. att godset har lastats eller lossats på ett felaktigt sätt och
lastningen eller lossningen inte har utförts genom järnvägens försorg,
4. att godset är av sådan beskaffenhet att det är särskilt utsatt för
fara att gå förlorat, minskas eller skadas, till exempel genom
bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning eller svinn,
5. att gods, som järnvägen enligt sina villkor inte tar emot till
befordran eller tar emot endast på särskilda villkor, har lämnats in
under oriktig, otydlig eller ofullständig benämning,
6. att avsändaren har underlåtit att vidta föreskrivna
försiktighetsåtgärder, när han har lämnat in gods som järnvägen tar emot
till befordran endast på särskilda villkor,
7. att befordringen avser levande djur, eller
8. att sändningen är sådan att den enligt befordringsavtalet eller
föreskrift i författning skall åtföljas av vårdare eller tillsynsman,
dock endast om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den
fara som var anledningen till att vårdare eller tillsynsman skulle vara
med vid befordringen.
Visar järnvägen att förlusten, minskningen eller skadan med hänsyn till
omständigheterna kan vara en följd av en sådan särskild risk som avses i
första stycket, skall den antas vara en följd av denna risk, om det inte
visas att så inte är fallet. När det ett sådant fall som i avses i
första stycket 1 är fråga om onormalt stor minskning eller om förlust av
hela kollin, skall detta dock inte antas vara en följd av att godset har
befordrats i öppen vagn.
Skall befordringen enligt avtalet ske i en vagn som är utrustad med
särskilda anordningar för att skydda godset mot värme, kyla,
temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, får järnvägen inte till
befrielse från ansvarighet åberopa den risk som avses i första stycket
4. Järnvägen får dock åberopa denna risk, om den visar att förlusten,
minskningen eller skadan beror på någon annan omständighet än att
järnvägen inte har följt erhållna anvisningar eller att den inte har
gjort vad den med hänsyn till omständigheterna borde ha gjort i fråga om
val, underhåll och användning av de särskilda anordningarna.
Järnvägen får till befrielse från ansvarighet åberopa första stycket 7
endast om den visar att förlusten, minskningen eller skadan beror på
någon annan omständighet än att järnvägen inte har följt erhållna
anvisningar eller har försummat att vidta de åtgärder som med hänsyn
till omständigheterna hade kunnat fordras.
25 § Om ett skadefall som avses i 22 § första stycket delvis har sin
grund i omständigheter som enligt 23 eller 24 § medför att järnvägen är
fri från ansvarighet, svarar järnvägen för skadefallet till den del det
inte har sin grund i någon sådan omständighet.
26 § Vill någon som är part i ett befordringsavtal göra järnvägen
ansvarig enligt 22 § första stycket för att gods har gått förlorat,
minskats eller skadats, åligger det honom att visa att skadefallet har
inträffat medan järnvägen innehade godset för att fullgöra avtalet. Om
järnvägen i anslutning till en tidigare järnvägsbefordran har ingått
avtal om ny befordran utan att godset däremellan har lämnats ut eller
sändningen ändrats (nyinlämning), skall minskningen eller skadan
hänföras till den senare befordringen, om det begärs av den som till
följd av det nya befordringsavtalet är berättigad till godset och denne
visar att minskningen eller skadan har inträffat medan godset innehades
för någon av befordringarna.
27 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut godset på avtalad plats inom
30 dagar från avtalad tid för utlämning eller, om särskild tid inte har
avtalats, inom 60 dagar från det att godset togs emot till befordran,
får den som har rätt att få ut godset begära ersättning som om godset
hade gått förlorat.
Järnvägen är skyldig att underrätta den som har fått ersättning för
förlust enligt första stycket när godset kommer till rätta, om denne har
begärt det i samband med att han tog emot ersättning för förlusten.
Järnvägen skall skriftligen bekräfta en sådan begäran.
Har den som har begärt underrättelse enligt andra stycket fått en sådan
underrättelse och inom 30 dagar därefter krävt att godset skall lämnas
ut till honom, är järnvägen skyldig att lämna ut godset. Som villkor för
detta får järnvägen inte uppställa annat krav än att vad den har betalat
i ersättning för förlusten av godset skall återbetalas. Vad som nu har
sagts berör inte rätten till ersättning för dröjsmål med utlämnandet
eller annan ersättning som kan grundas på befordringsavtalet.
Framställs inte begäran som avses i andra stycket eller krävs inte att
godset lämnas ut enligt tredje stycket inom den tid som anges där, får
järnvägen förfoga över godset med de inskränkningar som kan följa av
tredje mans rätt.
Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods
28 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala
ersättning för förlust eller minskning av gods, beräknas ersättningen
efter godsets värde på avsändningsorten vid tiden då godset togs emot
till befordran. Värdet bestäms efter marknadspriset eller, om sådant
pris saknas, efter det gängse värdet av gods av samma slag och
beskaffenhet.
Järnvägens ansvarighet enligt första stycket är begränsad till 150
kronor per kilo av det förlorade eller felande godsets bruttovikt.
Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för frakt och andra
utlägg i samband med befordringen. Utläggen skall ersättas helt, om
godset har gått förlorat, och annars till den del som svarar mot
minskningen.
Ersättningens storlek när gods har skadats
29 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala
ersättning för skada på gods och skadan inte har uppkommit till följd av
dröjsmål med att lämna ut godset, skall ersättningen motsvara
värdeminskningen beräknad efter godsets värde enligt 28 § första
stycket. Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för frakt
och andra utlägg i samband med befordringen till den del som svarar mot
värdeminskningen.
Ersättningen enligt första stycket får inte överstiga vad som skulle ha
betalats om sändningen hade gått förlorad eller, när endast en del av
sändningen har minskat i värde till följd av skadan, denna del hade gått
förlorad.
Ersättning vid dröjsmål
30 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala
ersättning för skada i anledning av dröjsmål med att lämna ut godset,
däri inbegripet skada på godset, är ersättningsskyldigheten begränsad
till vad som motsvarar tre gånger befordringsavgiften. När ersättning
för samma gods skall utgå även för minskning av godset enligt 28 § eller
för skada på godset enligt 29 §, är järnvägens sammanlagda
ersättningsskyldighet i stället begränsad till vad som skulle ha utgått
enligt 28 §, om godset hade gått förlorat.
Reklamation
31 § Den som vill begära ersättning av järnvägen för att gods har
minskats, skadats eller gått förlorat eller för dröjsmål med att lämna
ut godset, skall utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen
om minskningen, skadan, förlusten eller dröjsmålet. Den som inte gör
detta har förlorat rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon
som järnvägen ansvarar för enligt 1 kap. 4 § har orsakat skadefallet
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Befordran som utförs av flera järnvägar efter varandra
32 § Om en befordran på grund av ett och samma befordringsavtal skall
utföras av flera järnvägar efter varandra, ansvarar varje järnväg
gentemot avsändaren och mottagaren för befordringen i dess helhet enligt
avtalet.
4 kap. Befordran av inskrivet resgods
Tillämpningsområde
1 § Detta kapitel tillämpas på resgods som har inskrivits för befordran
med järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om annat inte följer av fördraget den 9 maj
1980 om internationell järnvägstrafik.
Skall befordringen utföras av två eller flera järnvägar efter varandra,
gäller kapitlet i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.
Inskrivet resgods
2 § Som inskrivet resgods anses egendom som järnvägen i anslutning till
avtal om personbefordran tar emot av den resande för befordran på den
sträcka som personbefordringsavtalet omfattar.
Resgodsbevis m. m.
3 § När järnvägen tar emot resgods som den resande lämnar för befordran,
skall järnvägen bekräfta mottagandet genom att utfärda resgodsbevis.
Är resgodset vid inlämningen i bristfälligt skick eller visar det
tydliga tecken på att vara skadat, skall järnvägen anteckna detta i
resgodsbeviset. Om den resande inte godtar en sådan anteckning, behöver
järnvägen inte fullfölja befordringen. Resgodset skall i så fall genast
återlämnas.
Järnvägens rätt att avbryta befordran m. m.
4 § Om farligt gods har överlämnats för befordran som inskrivet resgods,
är järnvägen inte skyldig att fullgöra befordringen. För sådan egendom
gäller 6 kap. 7 §.
Järnvägen är inte heller skyldig att som inskrivet resgods befordra
egendom som inte är farlig men som järnvägen enligt vad den har gett
till känna inte tar emot för sådan befordran på grund av andra särskilda
egenskaper hos egendomen. Järnvägen är dock skyldig att befordra egendom
som den har tagit emot, om järnvägen vid mottagandet kände till eller
borde ha fastställt att egendomen hade sådana särskilda egenskaper.
Är järnvägen inte skyldig att befordra inskrivet resgods, får järnvägen
lägga upp resgodset för förvaring för den resandes räkning. Järnvägen
har därvid rätt till ersättning för kostnader och skador som resgodsets
inlämning eller befordran har förorsakat. Rätt till ersättning för
skador föreligger dock inte, om järnvägen har underlåtit att vidta
lämpliga åtgärder för att förhindra skadorna trots att den insåg eller
borde ha insett att de sannolikt skulle uppkomma.
Utlämning av inskrivet resgods m. m.
5 § Innehavaren av resgodsbeviset är berättigad att få ut resgodset på
bestämmelsestationen mot att han lämnar tillbaka beviset. Järnvägen får
dock inte lämna ut resgodset, om det skäligen kan antas att innehavaren
av resgodsbeviset använder beviset obehörigen.
Kan den som begär utlämning inte lämna tillbaka resgodsbeviset, skall
järnvägen ändå lämna ut resgodset, om den som begär utlämning visar att
han har rätt till godset. Råder osäkerhet rörande rätten till godset,
får järnvägen fordra att säkerhet ställs.
Om järnvägen lämnar ut inskrivet resgods i strid med första eller andra
stycket, är järnvägen skyldig att ersätta skada som därigenom uppkommer
för den som har rätt till godset.
6 § Har inskrivet resgods inte hämtats vid utgången av fjärde dagen
efter ankomstdagen, anses järnvägen därefter inneha resgodset endast för
förvaring. I fråga om levande djur får järnvägen förbehålla sig en
kortare avhämtningsfrist.
7 § Har järnvägen innehaft inskrivet resgods för förvaring i tre
månader, får järnvägen sälja resgodset eller, om försäljningsvärdet
uppenbarligen inte täcker försäljningskostnaderna, bortskaffa det. Vad
som nu har sagts gäller dock inte, om järnvägen inom den nämnda tiden
har fått anvisning om någon annan åtgärd med resgodset som järnvägen
rimligen får anses skyldig att vidta.
Utan att iaktta den tidsfrist som anges i första stycket får järnvägen
sälja eller bortskaffa resgods som är utsatt för snar förstörelse eller
vars art eller tillstånd på annat sätt ger anledning till sådan åtgärd.
I fråga om levande djur får järnvägen även vidta andra åtgärder som
omständigheterna kräver.
För försäljning gäller 3 kap. 21 § andra och tredje styckena i
tillämpliga delar. Kan den som hade rätt till resgodset inte nås och hör
han inte heller av sig inom två år från försäljningen, tillfaller dock
överskottet av försäljningen järnvägen.
Järnvägens ansvarighet
8 § Järnvägen är ansvarig, om inskrivet resgods går förlorat, minskas
eller skadas, medan järnvägen har hand om det för befordran.
Under den tid då järnvägen innehar resgodset för förvaring enligt 4
eller 6 § svarar järnvägen för det enligt allmänna regler om förvaring.
I fråga om preskription av ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om
järnvägen har uppdragit förvaringen åt tredje man, svarar järnvägen
endast för att denne har valts och getts instruktioner med tillbörlig
omsorg.
Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om den visar
att förlusten, minskningen eller skadan har orsakats av
1. fel eller försummelse av den resande,
2. resgodsets bristfälliga beskaffenhet, eller
3. någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som
järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om
den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.
Järnvägen är vidare fri från ansvarighet, om den gör sannolikt att
förlusten, minskningen eller skadan har orsakats av resgodsets särskilda
beskaffenhet eller av att resgodset har saknat förpackning eller varit
bristfälligt förpackat.
9 § Om järnvägen inte är beredd att på den resandes begäran lämna ut
resgodset på bestämmelsestationen vid en tidpunkt då järnvägen skäligen
borde ha hållit det tillgängligt, är järnvägen ansvarig för skada som
uppkommer för den resande genom dröjsmålet.
Järnvägen är dock fri från ansvarighet, om den visar att dröjsmålet har
orsakats av något förhållande som anges i 8 § tredje stycket.
10 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut inskrivet resgods på
bestämmelsestationen före utgången av fjärde dagen efter den dag då
resgodset borde ha anlänt dit, får den resande begära ersättning som om
godset hade gått förlorat.
Har den resande fått ersättning som avses i första stycket och kommer
resgodset till rätta, tillämpas 3 kap. 27 § andra--fjärde styckena.
Ersättningens storlek
11 § Om järnvägen i annat fall än som avses i 5 § tredje
stycket eller 8 § andra stycket är ansvarig för att inskrivet
resgods har gått förlorat, minskats eller skadats, är
järnvägens ansvarighet begränsad till ett belopp som för varje
kolli motsvarar hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och
7 §§ socialförsäkringsbalken för det år när den händelse som
orsakade skadan inträffade. Järnvägen är dessutom skyldig att
betala ersättning för hela resgodsavgiften, om resgodset har
gått förlorat, och i annat fall för så mycket av avgiften som
svarar mot minskningen eller värdeminskningen.
Lag (2010:1235).
12 § Om en resande har lidit skada som järnvägen är ansvarig för enligt
9 §, är järnvägens ansvarighet begränsad till 100 kronor för varje
påbörjat dygn som järnvägen har dröjt med utlämningen efter det att
resgodset har begärts utlämnat. Järnvägen är dock inte skyldig att för
resgods som omfattas av ett och samma resgodsbevis lämna högre
ersättning än 1 000 kronor.
Reklamation
13 § Om den resande vill begära ersättning av järnvägen för att resgods
har minskats, skadats eller gått förlorat eller för dröjsmål med att
lämna ut godset, skall han utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till
järnvägen om minskningen, skadan, förlusten eller dröjsmålet. Gör han
inte det, har han förlorat rätten till ersättning, om inte järnvägen
eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 1 kap. 4 § har orsakat
skadefallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
5 kap. Ansvarighet i annat fall än vid befordran
1 § Om någon i annat fall än som förut har nämnts i denna lag har
tillfogats personskada eller sakskada till följd av järnvägsdriften,
skall järnvägen ersätta skadan med de undantag som anges i andra stycket
och i 2 §.
Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om skadan har
orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva
järnvägsdriften och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga
följderna av även om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade
kunnat krävas av den.
2 § Skadas förare eller passagerare i ett motordrivet fordon som är i
trafik eller skadas ett sådant fordon eller egendom som befordras med
ett sådant fordon, är järnvägen ansvarig endast om skadan har orsakats
genom fel eller försummelse på järnvägens sida eller genom
bristfällighet i någon anordning för järnvägsdriften.
3 § I fråga om skadestånd enligt detta kapitel gäller 5 kap.
och 6 kap. 1-4 §§ skadeståndslagen (1972:207).
Har vållande på den skadelidandes sida medverkat till skador på
nötkreatur eller hästar under betesgång eller på renar, får
skadeståndet jämkas endast om medverkan har skett uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet.
Skadas ett motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som
befordras med ett sådant fordon, skall medverkan till denna
sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av
det skadade fordonet eller det fordon som den skadade egendomen
befordrades med eller bristfällighet på fordonet har medverkat
till skadan. Lag (2002:347).
6 kap. Järnvägs undersökningsrätt
1 § har upphävts genom lag (1990:1158).
2 § har upphävts genom lag (1990:1158).
3 § har upphävts genom lag (1990:1158).
4 § har upphävts genom lag (1990:1158).
5 § Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller
godssändningar, om innehållet är okänt för järnvägen och det finns skäl
att misstänka att de innehåller något som kan äventyra säkerheten i
järnvägsdriften.
Kan det med fog antas att resgods innehåller något som järnvägen har
förklarat att den inte befordrar på det sätt som är i fråga eller att
innehållet i en godssändning inte motsvarar de uppgifter som avsändaren
har lämnat om det, får järnvägen undersöka resgodsets eller sändningens
innehåll. Detta gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig det i
befordringsavtalet.
Undersökningar bör företas i vittnes närvaro. Vid en undersökning enligt
andra stycket skall om möjligt den resande eller, om undersökningen
avser gods, avsändaren eller mottagaren beredas tillfälle att närvara.
För befordran av inskrivet resgods i sådan trafik med utlandet som avses
i bihang A till fördraget den 9 maj 1980 om internationell
järnvägstrafik gäller i stället vad som sägs där.
6 § Om en resande i ett järnvägsfordon har med sig egendom som inte får
medföras som handresgods och om den resande på järnvägspersonalens
uppmaning inte avlägsnar egendomen, får järnvägen ta hand om den. Om det
är nödvändigt med hänsyn till egendomens farlighet, får järnvägen ta
hand om egendomen utan att först anmoda den resande att avlägsna den.
7 § Har järnvägen tagit hand om egendom enligt 6 § eller tagit emot
egendom för befordran som inskrivet resgods och är egendomen av farlig
beskaffenhet, får järnvägen avlägsna, oskadliggöra eller förstöra
egendomen, om det inte skäligen kan antas att faran kan avvärjas genom
mindre långtgående åtgärder.
Första stycket skall också tillämpas på gods som järnvägen har tagit
emot under omständigheter som anges i 3 kap. 11 § andra stycket.
Järnvägen är inte skyldig att ersätta den skada som tillfogas den
resande eller avsändaren eller mottagaren genom åtgärder som får vidtas
enligt första eller andra stycket.
Övergångsbestämmelser
1985:192
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1985. Genom lagen upphävs
1. lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift,
2. lagen (1916:238) angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
3. lagen (1975:89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde,
4. lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,
5. järnvägstrafikstadgan (1966:202).
I fråga om en befordran som har påbörjats före ikraftträdandet tillämpas
dock fortfarande äldre bestämmelser.