Regeringskansliets rättsdatabaser

Konventionen är upprättad på franska och engelska. Konventionen är införd i SÖ 1999:1. Konventionens syfte är att slopa kravet på diplomatisk eller konsulär legalisering av utländska allmänna handlingar och att ersätta detta förfarande med ett enhetligt och enkelt intyg som utfärdas av en behörig myndighet i den stat varifrån handlingen härrör. Konventionen är tillämplig på allmänna handlingar som upprättats i en fördragsslutande stat och som skall företes i en annan fördragsslutande stat. Som allmänna handlingar enligt konventionen anses handlingar som härrör från myndighet eller tjänsteman tillhörande domstolsväsendet eller åklagarväsendet, från domstolssekreterare eller stämningsman, administrativ myndighets handlingar, notariella handlingar samt officiella intyg på enskilda handlingar. Konventionen är inte tillämplig på handlingar som upprättats av diplomatiska eller konsulära tjänstemän och inte heller på administrativ myndighets handlingar som har direkt samband med handels- eller tulltransaktion. Varje fördragsslutande stat avstår från att kräva legalisering av handlingar som skall företes på dess område när konventionen är tillämplig. Den enda åtgärd som får krävas för att intyga en namnunderskrifts riktighet, den egenskap vari den som undertecknat handlingen uppträtt samt äktheten hos sigill eller stämpel, som kan ha åsatts handlingen, är ett intyg, en s.k. apostille, av en behörig myndighet i den stat varifrån handlingen härrör. Intyget skall åsättas själva handlingen eller ett därvid fogat blad. Intyget skall överensstämma med det formulär som finns i bilaga till detta tillkännagivande. Intyget får avfattas på franska, engelska eller på den utfärdande myndighetens officiella språk. Rubriken ”Apostille (Convention de La Haye du 5 octobre 1961)” skall vara avfattad på franska. Intyget skall utfärdas på begäran av den som har undertecknat handlingen eller av handlingens innehavare. Vederbörligen ifyllt utgör intyget bevis om riktigheten av namnunderskriften på handlingen, den egenskap vari den som undertecknat handlingen uppträtt samt äktheten hos sigill eller stämpel, som kan ha åsatts handlingen. Varje fördragsslutande stat skall utse de myndigheter som är behöriga att utfärda intyg enligt konventionen. Sverige har utsett varje notarius publicus och biträdande notarius publicus (se 6 a § förordningen, 1982:327, om notarius publicus), samt Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) (se förordningen, 1999:154, om rätt för Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) att verkställa legaliseringar m.m.). Varje behörig myndighet skall föra en förteckning eller ett kortregister där utfärdade intyg skall antecknas med angivande av löpande nummer och datum för intyget. Där skall också anges namnet på den som har undertecknat den allmänna handlingen och i vilken egenskap han därvid har uppträtt eller, när det gäller icke undertecknade handlingar, den myndighet som har åsatt sigillet eller stämpeln. Den myndighet som utfärdat intyget skall på begäran intyga om intygets innehåll överensstämmer med uppgifterna i förteckningen eller kortregistret. Följande främmande stater har anslutit sig till konventionen: Andorra, Antigua och Barbuda, Argentina, Armenien, Australien, Bahamas, Barbados, Belgien, Belize, Bosnien-Hercegovina, Botswana, Brunei Darussalam, Cypern, El Salvador, Fiji, Finland, Frankrike, Förenta staterna, Grekland, Irland, Israel, Italien, Japan, Kina (avser endast Hong Kong), Kroatien, Lesotho, Lettland, Liberia, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malawi, Malta, Marshallöarna, Mauritius, Mexiko, Nederländerna, Niue, Norge, Panama, Portugal, Ryska federationen, St. Kitts och Nevis, San Marino, Schweiz, Seychellerna, Slovenien, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Surinam, Swaziland, Sydafrika, Tjeckien, Tonga, Turkiet, Tyskland, Ungern, Venezuela, Vitryssland och Österrike.