Post 2452 av 2452 träffar
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1993/94:4 ·
om familjerådgivning
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 4
Regeringens proposition
1993/94:4
om familjerådgivning
Regeringen föreslår riksdagen att anta
det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 24 juni 1993 för den åtgärd och det
ändamål som framgår av föredragarens
hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bengt Westerberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en regel tas
in i socialtjänstlagen (1980:620) var-
igenom kommunerna ges ett ansvar för att
familjerådgivning kan erbjudas dem som
begär det. Dock ges varje kommun frihet
att inom vida gränser praktiskt ordna
verksamheten. Familjerådgivning skall
även i fortsättningen vara en
självständig verksamhetsgren med högt
sekretesskydd för de uppgifter som lämnas
i samband med rådgivningen. Arbetet med
att se över sekretesskyddet fortsätter.
Socialstyrelsen bör få uppdrag att i
samråd med Svenska kommunförbundet stödja
kommunerna i uppbyggnadsarbetet.
Den nya regeln föreslås träda i kraft
den 1 januari 1995.
1
Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620);
Härigenom föreskrivs att 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 a § [1]
Kommunen skall Kommunen skall
sörja för att sörja för att
föräldrar kan föräldrar kan
erbjudas samtal erbjuds samtal
under sakkunnig led- under sakkunnig
ning i syfte att nå ledning i syfte att
enighet i frågor nå enighet i frågor
rörande vårdnad och rörande vårdnad och
umgänge umgänge
(samarbetsssamtal). (samarbetssamtal).
Kommunen skall
även sörja för att
familjerådgivning
kan erbjudas dem
som begär det.
Familjerådgivning
lämnas genom kommu-
nens egen försorg
eller, sedan kommu-
nen träffat
särskild över-
enskommelse om det,
genom annan lämplig
vårdgivare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1995.
**FOOTNOTES**
[1] senaste lydelse 1990:1527
2
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 24 juni 1993
Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet B. Westerberg
Proposition om familjerådgivning
1 Inledning
Socialutskottet behandlade
familjerådgivning i sitt betänkande
1986/87:22. I betänkandet framhöll
utskottet att familjerådgivningsverk-
samheten är av mycket stort värde, både
direkt för de hjälpsökande och indirekt
genom den handledning som kan ges t.ex.
till de socialsekreterare som har i
uppgift att leda samarbetssamtal. Ut-
skottet ansåg det vara nödvändigt att
verksamhetens fortlevnad garanteras och
att regeringen skyndsamt borde ta upp
frågan om hur familjerådgivningen skall
kunna tryggas. Riksdagen gav regeringen
till känna vad utskottet anfört (rskr.
1986/87:191).
Regeringen gav därefter Socialstyrelsen
i uppdrag att utreda frågorna om
familjerådgivning. Styrelsen redovisade
uppdraget i SoS-rapporten
Familjerådgivning Samarbetssamtal
1989:10). En sammanställning av rapporten
bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1. Rapporten har
remissbehandlats. En remissammanställning
bör fogas till protokollet som bilaga 2.
2 Bakgrund
Familjerådgivning har bedrivits i Sverige
sedan 1950-talet. Verksamheten är
huvudsakligen inriktad på att hjälpa
samlevande par med sin relation. Syftet
är att bistå dem så att de kan hantera
sina konflikter, problem och
krissituationer på sådant sätt att de kan
fortsätta att leva tillsammans.
Familjerådgivningen är frivillig. Sträng
sekretess gäller för uppgifter som lämnas
i samband med rådgivningen vilket
underlättar för de sökande att ta upp
känsliga samlevnadsproblem.
Familjerådgivningen arbetar med
samtalsmetodik, framförallt för att ge
klienterna insikt i sina problem. Den
största klientgruppen är par med barn,
som har svårigheter i sin vuxna relation.
De flesta vill ha hjälp att lösa
problemen för att kunna fortsätta att
leva tillsammans. För andra par är
separationen redan ett faktum. Även om de
inte kan fortsätta att leva tillsammans
kan rådgivningen dock leda till att
konflikterna dämpas så att föräldrarna
får möjlighet att tillsammans fungera i
föräldrarollen även efter en skilsmässa.
Familjerådgivning bedrivs i första hand
av landsting. I viss utsträckning
anordnar också kommuner och Svenska
kyrkan familjerådgivning. Det finns ca
150 familjerådgivare i Sverige. Ca 12 000
ärenden behandlas varje år. I betydande
områden av Sverige, framförallt i
Norrland, saknas möjlighet att få
familjerådgivning. I de områden där
familjerådgivningen finns varierar de
resurser som avsatts för ändamålet vilket
medför att rådgivningens tillgänglighet
också varierar mellan olika områden.
Under perioden 1960-80 utgick
statsbidrag för familjerådgivnings-
verksamheten. I dag finansieras
verksamheten helt av den huvudman som
driver den. Familjerådgivningen är i de
flesta fall kostnadsfri för dem som får
rådgivningen. Vissa anordnare av
familjerådgivning tar dock ut en viss
avgift.
Familjerådgivarna är i regel socionomer
med vidareutbildning i samtalsmetodik.
Inom kåren har byggts upp ett
handlednings- och vidareut-
bildningssystem.
3 Bedömning av den nuvarande verksamheten
Min bedömning: Familjerådgivningen
utför ett värdefullt förebyggande
arbete. Par och familjer bör ha en
praktisk möjlighet till
familjerådgivning. Skyldighet för en
kommun att tillhandahålla familjeråd-
givning bör läggas fast i lag.
Socialstyrelsens bedömning: Samma som
min.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser utrycker stor uppskatt-
ning av familjerådgivningens arbete och
understryker behovet att trygga dess
verksamhet.
Skälen för min bedömning: När en
separation inträffar är det viktigt att
kunna få hjälp att minska konflikterna
och att underlätta ett gemensamt
föräldraskap. Den förebyggande insats som
samhället erbjuder par är i huvudsak
familjerådgivning. Såväl riksdagen (bet.
1986/87:SoU22, rskr. 1986/87:191), som
remissinstanser och många bedömare har
uttryckt uppskattning över och betonat
det värdefulla i denna verksamhet. Jag
delar deras uppfattning. Även om en
betydande mängd skilsmässor och andra
separationer givetvis inte går att
undvika är det ändå angeläget att det
finns en samhällelig verksamhet dit par
som så önskar kan vända sig för att få
hjälp att bevara sitt äktenskap eller sin
samborelation.
I dag finns inte familjerådgivning i
vissa delar av landet, vilket gör att
vissa familjer inte kan få hjälp när de
behöver det. I andra delar är vän-
tetiderna till familjerådgivningen långa.
Detta är enligt min mening inte
tillfredsställande. Jag anser därför att
familjerådgivningens fortbestånd måste
tryggas genom att ett enhetligt huvud-
mannaskap fastläggs för verksamheten och
huvudmannen genom bestämmelse i lag
åläggs att tillhandahålla medborgarna
familjerådgivning.
4 Förslag till ändring
4.1 Familjerådgivning i alla kommuner
Mitt förslag: Kommunerna skall vara
skyldiga att sörja för att de som så
önskar får tillgång till famil-
jerådgivning. Denna skyldighet förs
in i socialtjänstlagen. Kommunen kan
fullgöra sin skyldighet genom att
själv tillhandahålla rådgivningen
eller genom att träffa avtal om
familjerådgivning med andra lämpliga
vårdgivare.
Socialstyrelsens förslag: I huvudsak
samma som mitt.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser är positiva till att
familjerådgivningen tryggas.
Remissopinionen är delad när det gäller
vem som skall vara huvudman för
familjerådgivningen. Kommunerna före-
språkas av ett antal remissinstanser som
betonar familjerådgivningens koppling
till kommunal social verksamhet. Ungefär
lika många instanser väljer landstingen
som huvudman framförallt för att där i
dag finns en uppbyggd verksamhet.
Skälen för mitt förslag: För att trygga
verksamheten krävs att ett enhetligt
huvudmannaskap fastställs och att
ansvaret att tillhandagå med fa-
miljerådgivningsverksamhet läggs fast i
lag.
Den fråga som först uppkommer blir då
vem som skall svara för huvudmannaskapet,
landstingen eller kommunerna.
Den familjerådgivningsverksamhet som
finns i dag drivs till största delen i
landstingens regi. Några kommuner har
också familjerådgivningsbyråer. Det finns
dessutom viss familjerådgivning som drivs
av Svenska kyrkan.
I remissmaterialet framförs skäl som
talar för att landstingen görs till
huvudman för verksamheten. Ett sådant
skäl är att huvuddelen av familje-
rådgivningsverksamheten i dag bedrivs av
dessa och att det således där finns en
uppbyggd fungerande verksamhet.För lands-
tingen som huvudmän talar också att deras
upptagningsområden är så stora att byrå-
erna kan få den omfattning som behövs för
att den professionella kvaliteten på
verksamheten skall kunna upprätthållas.
Mot dessa skäl talar att
familjerådgivningen har nära anknytning
till verksamhet som kommunerna bedriver.
I den verksamhet landstingen bedriver är
familjerådgivning, med den inriktning den
har i dag, tämligen artfrämmande. Jag
anser framförallt av detta skäl att
kommunerna bör vara huvudmän för
familjerådgivningsverksamheten.
Med hänsyn till det sagda bör en
skyldighet införas för kommunerna att
bereda möjlighet till familjerådgivning.
Socialtjänstlagen bör kompletteras med en
bestämmelse härom.
Ett antal remissinstanser bl.a. sådana
som företräder familjerådgivningen pekar
på vikten av att familjerådgivningen även
i fortsättningen får vara en självständig
verksamhet och inte inordnas i den övriga
verksamhet som bedrivs inom
socialtjänsten. Jag delar den bedöm-
ningen.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska
Kommunförbundet, pekar på de svårigheter
små kommuner kan ställas inför vid
anordnandet av familjerådgivning. De
problemen är enligt min mening värda att
tas på allvar. Jag tror dock att de kan
lösas. Vissa kommuner är stora nog att
själva bära en
familjerådgivningsverksamhet. För ett
stort antal andra kommuner kommer
ansvaret att tillhandahålla familje-
rådgivning innebära ett ansvar för
finansiering och för att någon utför
verksamheten. Det är givet att den lokala
uppbyggnaden måste ske efter lokala
förutsättningar. Ett alternativ är att
flera kommuner går ihop och anordnar
verksamheten. Inget hindrar heller att
den faktiska verksamheten ligger kvar hos
landstinget eller sköts av lämpliga
privata vårdgivare. En nära till hands
liggande utveckling är exempelvis att en
idag landstingsdriven byrå blir
självständig och drivs av där verksamma
familjerådgivare.
En förutsättning för att en verksamhet
som inte drivs direkt i kommunens regi
skall anses utgöra familjerådgivning i nu
aktuell bemärkelse bör emellertid vara
att kommunen tecknat ett avtal med
vederbörande vårdgivare. Det innebär att
de par som vill ha rådgivning måste
anlita familjerådgivare som anvisats av
kommunen. Enligt min mening är det inte
rimligt att kommunen får ett betal-
ningsansvar för en verksamhet den inte
har kontroll över. Jag vill i detta
sammanhang framhålla att familje-
rådgivningen torde utgöra en sådan
socialtjänst som kommunen har möjlighet
att ta ut avgift för enligt 35 § 1 st.
SoL. Eventuella avgifter får dock
självfallet inte vara av sådan storlek
att de avhåller enskilda från att vända
sig till familjerådgivningen.
Ett krav på avtal med kommunen ger den
också möjlighet att ställa rimliga
kvalitetskrav. I kommunens ansvar ligger
givetvis att den verksamhet som
tillhandahålles är av god kvalitet. Jag
återkommer strax till kvalitetsfrågorna.
Familjerådgivningen är inriktad på att
ge stöd i krissituationer. Kriserna är i
många fall akuta. Det ligger i sakens
natur att en sådan verksamhet inte kan
drivas med långa väntetider. Verksamheten
måste därför avpassas så att väsentliga
väntetider normalt inte uppstår. Jag
anser det inte lämpligt med lagstiftning
i denna fråga, men förutsätter att
länsstyrelserna följer väntetidernas
utveckling och inom ramen för sin
tillsynsverksamhet enligt
socialtjänstlagen påtalar olämpligt långa
väntetider.
Familjerådgivarna utgör en yrkesgrupp
med stor erfarenhet av arbete med
människor i kris och olika
relationsproblem. Deras huvuduppgift är
terapisamtal. I begränsad utsträckning
bör deras kompetens kunna användas för
andra ändamål. Exempelvis borde det vara
möjligt att anförtro mer komplicerade
samarbetssamtal till familjerådgivare. De
bör också, med sina erfarenheter, kunna
vara en viktig tillgång i föräldraut-
bildning och i fortbildningsverksamhet
för andra personalgrupper inom
socialtjänsten och liknande.
Det behov att värna om
familjerådgivningens integritet och
förtroende som många remissinstanser
uttryckt gör dock enligt min mening att
försiktighet måste iakttas så att roller
inte hopblandas på ett felaktigt sätt.
Det är exempelvis inte tillfredsställande
om socialsekreterare som är verksamma
inom den vanliga socialtjänsten som
delsyssla också påtar sig
familjerådgivaruppgifter. Risken för att
de under rådgivningssamtalen får kännedom
om uppgifter som kan påverka deras
handlande som socialsekreterare kan inte
uteslutas. Detta skulle kunna skada
förtroendet för familjerådgivningen.
4.2 Sekretessfrågor
Min bedömning: Sekretesskyddet för
den kommunala familjerådgivningen får
anses tillräckligt tillgodosett genom
nuvarande regler. Arbetet med
kompletterande
tystnadspliktsbestämmelser för
privata vårdgivare bör dock fortsätta
i syfte att ytterligare förstärka
skyddet för uppgifter som enskilda
lämnar i samband med rådgivningen.
Skälen för min bedömning: En
förutsättning för att familjerådgivningen
skall kunna fylla sin funktion är att de
enskilda som vänder sig dit skall kunna
känna fullständig trygghet att de ofta
känsliga personliga uppgifter som lämnas
inte sprids vidare vare sig till när-
stående enskilda personer eller till
andra myndigheter eller avdelningar inom
samma myndighet. Familjerådgivningen är
därför omgärdad av särskilt stränga
sekretessregler som innebär en i princip
fullständig tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som erhållits i förtroende.
Enligt 7 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen (1980:100, SekrL) gäller
sålunda inom kommunal familjerådgivning
sekretess för uppgift som enskild har
lämnat i förtroende eller som har
inhämtats i samband med rådgivningen. För
närliggande verksamheter kan erinras om
att sekretess gäller inom hälso- och
sjukvården (7 kap. 1 §) och inom
socialtjänsten (7 kap. 4 § första
stycket) om det inte står klart att en
uppgift kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men.
För präster inom Svenska Kyrkan gäller en
generell tystnadsplikt enligt 36 kap. 1 §
kyrkolagen (1992:300) och för uppgifter
inom den församlingsvårdande verksamheten
motsvarande sekretess som inom
socialtjänsten enligt 7 kap. 33 § SekrL.
Sekretess hindrar dock inte att uppgift
lämnas till annan myndighet om
uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning (14 kap. 1 § SekrL). En sådan
uppgiftsskyldighet kan följa av olika
regler om anmälningsskyldighet, främst 71
§ socialtjänstlagen. Enligt andra stycket
i denna paragraf är bl.a. myndigheter och
anställda inom socialtjänsten skyldiga
att anmäla till socialnämnden om de i sin
verksamhet får veta något som kan
innebära att nämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. De är också skyldiga
att lämna uppgifter till en utredning hos
socialnämnden avseende en underårigs
behov av skydd. För dem som är verksamma
inom kommunal familjerådgivning är dock
enligt tredje stycket i samma paragraf
anmälningsskyldigheten begränsad till
fall då de får veta att en underårig
misshandlas i hemmet. De är inte heller
skyldiga att bidra med uppgifter till
utredningen.
Enligt 36 kap. 5 § andra stycket
rättegångsbalken får vissa yrkesutövare
inte höras som vittnen om något som
anförtrotts dem i denna yrkesutövning
eller som de fått veta i samband därmed
annat än om det är medgivet i lag eller
om den till vars förmån tystnadsplikten
gäller samtycker till det. Det gäller
bl.a. psykologer, psykoterapeuter och
kuratorer vid familjerådgivningsbyråer
som drivs av kommuner, landsting,
församlingar eller kyrkliga
samfälligheter. Enligt 38 kap. 2 § andra
stycket rättegångsbalken gäller
motsvarande förbud att förelägga dessa
yrkesutövare att förete skriftlig hand-
ling som innehåller uppgifter av här
aktuellt slag.
För privata yrkesutövare gäller i
princip inte sekretesslagens bestäm-
melser, bortsett från de fall när den
enskilde kan ses som en uppdragstagare
till en myndighet e. d. (1 kap. 6 §
SekrL) och de fall när en myndighet själv
lämnar ut en sekretessbelagd uppgift och
därvid uppställer förbehåll enligt 14
kap. 9 § SekrL som inskränker den
enskildes rätt att lämna uppgiften vidare
eller utnyttja den. Den senare regeln
omfattar dock inte uppgifter som en
enskild person själv får veta genom sin
verksamhet, t. ex. genom att utföra vissa
uppgifter inom hemtjänsten och därvid få
kännedom om enskilda vårdtagares
personliga förhållanden. Riksdagen har
emellertid nyligen på förslag av
regeringen i prop. 1992/93:159 om stöd
och service till vissa funktionshindrade
beslutat att en ny paragraf om tyst-
nadsplikt, 71 a §, skall införas i
socialtjänstlagen från och med den 1 juli
1993. Enligt den nya bestämmelsen får den
som är eller har varit verksam inom
yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet,
som avser insatser enligt
socialtjänstlagen, inte obehörigen röja
vad han därvid har erfarit om enskildas
personliga förhållanden. Denna
bestämmelse kommer att omfatta anställda
hos privata företag som ombesörjer t. ex.
hemtjänst (prop. s. 200). Enligt min
mening kommer den också att omfatta
yrkesmässigt bedriven privat verksamhet
som bedrivs inom familjerådgivningens
område enligt avtal med resp. kommun på
det sätt jag har föreslagit. Jag vill
vidare erinra om att det för vissa privat
verksamma yrkesutövare med legitimation,
bl.a. psykologer och psykoterapeuter, och
deras biträden gäller en motsvarande
tystnadsplikt enligt 6 § lagen (1980:11)
om tillsyn över hälso- och sjukvårdsper-
sonalen m. fl.
Brott mot tystnadsplikt som följer av
lag eller annan författning är straffbart
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Jag är medveten om att de regler jag nu
föreslår medför att de privata
vårdgivarna inte får en fullt lika
långtgående tystnadsplikt som den som
gäller inom den kommunala
familjerådgivningen. Sekretesskyddet för
de privata vårdgivarna, som motsvarar vad
som i övrigt gäller inom socialtjänsten
och hälso- och sjukvården, får dock anses
i huvudsak tillfredställande. Frågan om
enhetliga sekretess- och
tystnadspliktsregler för
familjerådgivning oavsett huvudman kan
därför utan större olägenheter anstå
under en tid. Arbetet med dessa frågor
kommer dock att fortsätta inom
Socialdepartementet. Skulle det bli
vanligt att privata vårdgivare erbjuder
rådgivning helt oberoende av
överenskommelse med kommunen måste själv-
fallet verksamheterna definieras och
skärpta sekretessbestämmelser övervägas,
så att inte enskilda som söker
familjerådgivning riskerar att ovetande
vända sig till någon som i realiteten
saknar tystnadsplikt. Även vid en
utveckling inom ramen för den nu
föreslagna regeln om familjerådgivning
kan ett ökande inslag av privata famil-
jerådgivare, för vilka inget generellt
kompetenskrav finns, ge anledning till
skärpning av tystnadspliktsbestämmelserna
så att de enskildas integritet kan
garanteras. Från principiell synpunkt får
det dessutom anses önskvärt med enhetliga
sekretessregler för all famil-
jerådgivning.
Jag avser att följa utvecklingen med
uppmärksamhet och i lämpligt sammanhang
återkomma med förslag i dessa frågor.
4.3 Socialstyrelsens uppdrag
Min bedömning: Socialstyrelsen bör få
i uppdrag att i samråd med Svenska
kommunförbundet stödja kommunerna i
uppbyggnadsarbetet med familjeråd-
givningen.
Skälen för min bedömning: De förslag
jag nu lagt fram ställer avsevärda krav
på kommunerna. I vissa områden i landet
finns över huvudstaget inte någon
familjerådgivning. I de flesta kommuner
måste förhandlingar föras med andra
kommuner, landsting eller andra
vårdgivare om hur verksamheten skall
ordnas. Många kommuner måste bygga upp
verksamheten från grunden och behöver råd
och stöd i detta arbete.
Mot denna bakgrund är det naturligt att
Socialstyrelsen, som är central
tillsynsmyndighet på socialtjänstens
område, ges i uppdrag att utarbeta ett
vägledande material där kommunerna kan få
exempel på hur verksamheten kan byggas
ut, hur verksamheten bör bedrivas och hur
den kan tillförsäkras en hög kvalitet.
Socialstyrelsen bör under arbetet
samråda med Svenska kommunförbundet och
ha kontakt med familjerådgivarnas
organisationer.
4.4 Kostnader och ikraftträdande
Att bygga upp familjerådgivningen enligt
de nya förutsättningarna kräver
rimligtvis en del tid. Med ett
ikraftträdande av den nu aktuella
ändringen i socialtjänstlagen först den 1
januari 1995 skapas möjligheter för
berörda parter att finna ett efter lokala
förutsättningar fungerande system.
Jag bedömer att den föreslagna
lagstiftningen om familjerådgivning
innebär en ökad kostnad för kommunerna
med sammanlagt 100 miljoner kronor.
Kostnaderna för landstingen bedöms minska
med ca 30 milj.kr. Vid den ekonomiska
regleringen mellan stat och kommunsektorn
inför år 1995 bör konsekvenserna av
förändringarna av familjerådgivningen
beaktas.
5 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad som nu anförts har
inom Socialdepartementet upprättats
förslag till
lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).
Lagförslaget är inte av sådan
beskaffenhet att Lagrådets yttrande be-
höver inhämtas.
6 Specialmotivering
12 a §
Det nya andra stycket i paragrafen
innebär att kommunen åläggs ansvaret för
att familjerådgivning finns tillgänglig
för dem som begär det.
I paragrafen ges inte någon direkt
definition på vad som avses med
familjerådgivning. Tanken är att
familjerådgivarna liksom hittills skall
ha som huvuduppgift att genom samtal
medverka till bearbetning av
samlevnadsproblem och konflikter främst i
par- och familjerelationer. Med par avses
här såväl heterosexuella som homosexuella
par. En annan uppgift för
familjerådgivningen är att utifrån den
speciella kompetens som familjerådgivarna
har förmedla kunskap och sprida informa-
tion om samlevnad.
Indirekt blir begreppet
familjerådgivning begränsat till
kommunalt bedriven verksamhet samt privat
verksamhet som bedrivs enligt överens-
kommelse med resp. kommun och för vilken
kommunen iklätt sig ett kvalitets- och
kostnadsansvar. Helt privata initiativ
som igångsätts utan överenskommelse med
kommunen kan sålunda inte anses utgöra
familjerådgivning i nu aktuell mening.
Några kostnadsanspråk mot kommunen kan
därmed inte resas av sådana vårdgivare.
Härav följer även att sådana inte torde
omfattas av de regler om tystnadsplikt
som från och med den 1 juli 1993 införs i
71 a § socialtjänstlagen. Däremot har i
förekommande fall psykologer m.fl.
givetvis den tystnadsplikt som följer av
deras yrkesbehörighet (se vidare avsnitt
4.2).
3
7 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen
1. föreslår riksdagen att anta
förslaget till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),
2. bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om ge-
nomförande (avsnitt 4.3).
8 Beslut
Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen
vad föredraganden har anfört för den
åtgärd och det ändamål som han har
hemställt om.
4
Sammanfattning av Socialstyrelsens
rapport 1989:10 Familjerådgivning
Samarbetssamtal
Socialstyrelsen har genom
regeringsuppdrag den 14 januari 1988
bland annat erhållit uppdrag att
undersöka hur verksamheten med
familjerådgivning skall kunna tryggas. I
uppdraget ingår att överväga huvudman-
naskapet för verksamheten.
Socialstyrelsen har vidare erhållit
uppdrag att genomföra en utvärdering av
verksamheten med samarbetssamtal.
Familjerådgivning
Socialutskottet har i betänkande (SoU
1986/87:22), som utgjorde en bakgrund
till Socialstyrelsens uppdrag, anfört att
familjerådgivningen är av mycket stort
värde, direkt för de hjälpsökande och
indirekt genom den handledning som kan
ges t.ex. till de socialsekreterare som
har i uppgift att leda samarbetssamtal.
Socialstyrelsen delar socialutskottets
uppfattning om familjerådgivningens
betydelse.
En historisk genomgång av
familjerådgivningens utveckling visar att
verksamheten funnits i omkring 40 år
varav statsbidrag utgått under 20 år
(upphörde år 1980). Den kraftigaste
utbyggnaden av verksamheten skedde under
1960-talet. Under de senaste decennierna
har utbyggnaden varit begränsad. Det är i
dag tvärtom så att det inte är ovanligt
att byråerna är nedläggningshotade.
Socialstyrelsen har genomfört en
bearbetning av 1986 års verksamhets-
berättelser som ger uppgifter om personal
och klienter samt om verksamhetens
innehåll m.m. Bearbetningen visar bland
annat att verksamheten huvudsakligen
besöks av vuxna par. Indirekt berörs
uppskattningsvis ca 10 000 barn genom att
föräldrarna besöker familjerådgivningen.
Familjerådgivningen är totalt av
begränsad omfattning * också kost-
nadsmässigt * jämfört med huvudmannens
övriga verksamhet. Svenska Kyrkan
bedriver också i icke obetydlig
omfattning familjerådgivning.
Vid en "hearing" med huvudmän för
verksamheten som anordnats av
Socialstyrelsen angavs som orsak till att
familjerådgivningen har en osäker
situation är att den är okänd för
beslutsfattarna och lever undanskymd.
Vidare framfördes att den omständigheten
att verksamheten inte är lagreglerad är
av betydelse.
Erfarenheter från studiebesök som
Socialstyrelsen gjort hos vissa byråer
bekräftar att familjerådgivningen kan
leva ett ganska avskilt liv. Detta ligger
delvis i verksamhetens natur. Den är
starkt sekretesskyddad och den ligger
lokalmässigt ofta avskild så att de
sökande skall kunna känna sig obesvärade
när de besöker byrån.
Emellertid beror familjerådgivarnas
relativa undanskymdhet i förhållande till
beslutsfattarna också på att det ofta
saknas en uttalad målbeskrivning för
verksamheten. Vidare tycks det saknas en
verksamhetsplan där huvudmannen väger in
familjerådgivningens verksamhet i ett
bredare sammanhang. Det saknas också en
fortlöpande uppföljning av verksamheten.
Man tycks med andra ord från huvudmannens
sida inte riktigt uppmärksamma att
familjerådgivningen med sin särskilda
kompetens kan tas tillvara som en del i
övrig utåtriktad och förebyggande
verksamhet i kommunen.
Det är därför enligt Socialstyrelsens
uppfattning väsentligt att tydligare
definiera familjerådgivningen och att
klargöra dess särskilda uppgift i
förhållande till andra verksamheter.
Kärnan i familjerådgivningen bör vara
samtalen med klienterna. Vid sidan av
samtalen * och den handledning m.m. som
förekommer * bör familjerådgivningen
liksom hittills bedriva en utåtriktad
verksamhet. Denna bör vidgas så att nya
behov, t. ex. stöd åt invandrarna, kan
tillgodoses. Även när det gäller själva
samtalen bör en breddning ske så att
familjerelationerna i sin helhet kommer
mer i fokus, t. ex. genom rådgivning i
relationer mellan föräldrar och
barn/ungdomar. Även homosexuella bör få
större möjligheter att vända sig till
familjerådgivningen.
Familjerådgivningsbyråerna bör i ökad
utsträckning genomföra uppföljningar
beträffande verksamheten och dess
inriktning så att förändringar på orten,
t. ex. ett snabbt växande antal
skilsmässor, kan beaktas.
Familjerådgivarna bör även i ökad
utsträckning tillföra huvudmännen sina
erfarenheter av sociala konsekvenser till
följd av ändrade samlevnadsmönster m.m.
Socialstyrelsen föreslår
utbytestjänstgöring mellan familjerådgiv-
ningsbyråer och familjerättssekreterare.
Härigenom kan fördjupade kunskaper uppnås
för respektive yrkesgrupp och
metodututvecklingen kan stimuleras.
Styrelsen anser att facklitteratur på
området bör tas fram också som ett sätt
att göra verksamheten mera tydlig.
Ett enhetligt huvudmannaskap bör
fastställas som ett led i att trygga och
utveckla verksamheten. Den omständigheten
att ingen huvudman i dag riktigt känner
ansvar för familjerådgivningen måste
enligt Socialstyrelsens mening ha haft en
stor betydelse för att verksamheten
fortfarande är av begränsad omfattning
och är sårbar.
Socialstyrelsen redovisar i rapporten
argument för primärkommunalt respektive
landstingskommunalt huvudmannaskap.
Socialstyrelsens förslag är att
primärkommunerna skall vara huvudmän för
verksamheten.
Ett bärande motiv för detta är att
verksamheten i sak ligger närmare
socialtjänsten än hälso- och sjukvården.
Härom har rått ganska samstämmig
uppfattning om man ser till tidigare
utredningar, t. ex. socialutredningen,
och till ställningstaganden i remiss-
yttranden m.m. Någon anledning till
ändrat synsätt med hänsyn till tidens
gång finns enligt Socialstyrelsens
uppfattning inte. Snarare är det tvärt om
så att landstingens uppgifter tenderar
att mera renodlat bli inriktade mot
hälso- och sjukvård än tidigare, vilket
gör att familjerådgivningen alltmer kan
komma att ses som en "främmande fågel"
inom landstingen. detta skulle inte vara
gynnsamt för verksamhetens utveckling,
utan tvärtom kunna missgynna den.
Eftersom familjerådgivningen bedöms
vara en angelägen verksamhet bör den
också finnas lätt tillgänglig över hela
landet och kunna nå fler och bredare
grupper än i dag. Även detta talar för
ett kommunalt huvudmannaskap.
Samarbetssamtalens utveckling *
merparten av kommunerna erbjuder nu sådan
verksamhet * understödjer detta
ställningstagande. Mellan familje-
rådgivningen och samarbetssamtalen finns
starka kopplingar.
Som skäl mot ett kommunalt
huvudmannaskap brukar anföras att små
kommuner kan få problem att bedriva
familjerådgivning. Denna fråga bör kunna
lösas genom att kommuner går samman för
gemensamma lösningar. Exempel på detta
finns redan. Samverkansmodeller av olika
slag kan också medverka till att nu
existerande verksamhet med lands-
tingskommunal huvudman kan behållas
lokalmässigt och personellt.
Socialstyrelsen föreslår att kommunerna
åläggs skyldighet att bedriva
familjerådgivning genom en bestämmelse i
socialtjänstlagen. Styrelsen bedömer
detta som nödvändigt om verksamheten
skall tryggas.
Socialstyrelsen är själv beredd att
genom allmänna råd och att på annat
lämpligt sätt bidra till en önskad
utveckling av familjerådgivningen.
5
Sammanställning av remissyttranden över
Socialstyrelsens rapport 1989:10
Familjerådgivning Samarbetssamtal
Remissinstanser
Efter remiss har yttranden avgetts av
Göta hovrätt, kammarrätten i
Stockholm, Stockholms
tingsrätt,länsrätterna i Stockholm och
Göteborg, Justitieombudsmannen (JO),
Riksrevisionsverket (RRV), Statens
invandrarverk (SIV), ärkebiskopen, Stats-
kontoret, Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, landstingen i
Stockholms, Kristianstads, Örebro,
Skaraborgs, Kalmar, Malmöhus och
Sörmlands län, Stockholms, Malmö, Pitea
och Gotlands kommuner, Landsorganisatio-
nen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Central-
organisationen SACO/SR, Svenska Läkare-
sällskapet, Sveriges Advokatsamfund,
Föreningen kommunal- och land-
stingsanställdas familjerådgivare,
Umgängesrättsföräldrarnas riksförening
Samarbetsorganisationen för
invandrarorganisationer, Sveriges
Frikyrkoråd och Riksförbundet för sexuell
upplysning (RFSU).
Yttranden har dessutom inkommit från
familjerådgivningsbyråerna, Landstinget i
Östergötland, Bohuslandstinget, Riks-
förbundet för sexuellt likaberättigande,
familjerådgivningen Jönköping, Svenska
kyrkans nämnd för diakoni och
samhällsansvar samt Svenska kyrkans nämnd
för undervisning och utbildning.
Flertalet remissinstanser uttrycker
stor uppskattning av familjerådgivningens
arbete och understryker behovet att
trygga dess verksamhet. Några förslag att
lägga ned eller minska verksamheten finns
inte.
JO uttrycker det på följande sätt:
Familjerådgivningen är att betrakta som
en särskilt kvalificerad resurs till stöd
och hjälp vid samlevnadsproblem. I dag
omfattas familjerådgivningen med stort
förtroende av stora grupper människor.
Framför allt familjer med barn ser
möjligheten att kunna vända sig till
familjerådgivningen, då konflikter
uppstår inom familjen, som särskilt
betydelsefull.
Starka skäl talar för att
familjerådgivningen bör tryggas genom att
den ges ett stöd i lagstiftningen.
Behovet av ett enhetligt huvudmannaskap
är kopplat till om en särskild reglering
av familjerådgivningen skall göras.
Förslaget om ett enhetligt
huvudmannaskap tillstyrks av kammarrätten
i Stockholm, länsrätten i Stockholm,
länsrätten i Göteborg och Bohus län,
Justitieombudsmannen, RRV, Statskontoret,
Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Malmöhus läns landsting, Piteå
kommun, Gotlands kommun, LO, SACO/SR,
Svenska Läkaresällskapet, Samar-
betsorganisationen för invandrar-
organisationer, Sveriges Frikyrkoråd och
RFSL.
Mot ett enhetligt huvudmannaskap
uttalar sig Svenska kommunförbundet,
Kristianstads läns landsting, Skaraborgs
läns landsting, Kalmar läns landsting,
Malmö kommun och Föreningen kommunal- och
landstingsanställda familjerådgivare.
Kommunförbundet säger följande i sitt
remissvar: Förbundsstyrelsen vill med
detta ansluta sig till vad som tidigare
sagts vad gäller huvudmannaskapet för
familjerådgivningen. I barnpsykiatriska
kommittén uttrycktes det med orden
"familjerådgivning får i huvudsak anses
vara en fråga om vad som är praktiskt att
genomföra". I specialmotiveringen till
den ändrade lagparagrafen säger So-
cialstyrelsen att "för mindre kommuner
blir det aktuellt att gå samman för att
personellt och lokalmässigt tillsammans
bedriva verksamhet". Förbundsstyrelsen är
mycket tveksam till om familjerådgiv-
ningen lämpar sig för ett sådant sam-
arbete. Dessvärre är nu risken också stor
att de landsting som tidigare velat dra
sig ur verksamheten * under protest från
aktuella kommuner * nu kommer att göra
slag i saken.
Kalmar läns landsting anser att
familjerådgivningens verksamhet i sak
ligger minst lika nära hälso- och
sjukvården som socialtjänsten. Ett
kommunalt huvudmannaskap kan endast
accepteras i kombination med en
skyldighet för kommunerna att bedriva
familjerådgivning. Social- och
omsorgsnämnden har den bestämda
uppfattningen att ett ändrat huvud-
mannaskap utan lagskydd i dagens
ekonomiska läge skulle medföra att
verksamheten äventyras i stället för att
tryggas.
Skaraborgs läns landsting föreslår att
behovet av familjerådgivning inom varje
landstingskommun ska tillgodoses av
landstingskommunen och kommunerna i
området. På samma sätt som gäller hem för
vård eller boende får landsting och
kommuner inom ramen för vårdresurspla-
neringen fördela ansvaret för inrättande
och drift av familjerådgivning i länet.
Den föreslagna § 18 a i socialtjänstlagen
kan kompletteras med en hänvisning till §
23 och denna i sin tur ändras så att
vårdresursplanen även omfattar
familjerådgivningsverksamhet.
Liknande synpunkter framförs av
kommunal- och landstingsanställda
familjerådgivares förening.
Bland de remissinstanser som
förespråkar ett enhetligt huvudmannaskap
väljer det stora flertalet att lägga
detta på primärkommunerna. Det gäller
länsrätten i Stockholm, länsrätten i
Göteborgs och Bohus län,
Justitieombudsmannen, RRV, Statskontoret,
Landstingsförbundet, Sörmlands läns
landsting, Piteå kommun, Gotlands kommun,
I,0, SACO/SR, Samarbetsorganet för
invandrarorganisationer, Sveriges
Frikyrkoråd och RFSU.
Landstingsförbundet anser att
familjerådgivningsverksamheten i sak
ligger närmare socialtjänstens område än
hälso- och sjukvårdens. Senare års
diskussioner om klarare
ansvarsförhållanden mellan huvudmännen
bör utgöra än mer vägande skäl för att nu
fastlägga ett primärkommunalt ansvar.
Stockholms läns landsting skriver i
sitt svar att det är angeläget att
huvudmannaskapsfrågan kommer till någon
form av avgörande. Det delade
huvudmannaskapet mellan primärkommuner
och landsting och den oklarhet som länge
rått i denna fråga har varit hämmande för
utvecklingen. Landstinget anser att
huvudmannskapet för familjerådgivningen
kan överföras till primärkommunerna,
förutsett att verksamheten kommer att
lagfästas genom bestämmelse i socialt-
jänstlagen. I annat fall bör huvudmanna-
skapet läggas hos landstingen, för att
kunna trygga verksamhetens utveckling.
Kalmar läns landsting är tveksamt till
ett kommunalt huvudmannaskap och anser
att familjerådgivningens verksamhet i sak
ligger minst lika nära hälso- och
sjukvården som socialtjänsten. Ett kom-
munalt huvudmannaskap kan endast
accepteras i kombination med en
skyldighet för kommunerna att bedriva
familjerådgivning. Social- och
omsorgsnämnden har den bestämda
uppfattningen att ett ändrat
huvudmannaskap utan lagskydd i dagens
ekonomiska läge skulle medföra att
verksamheten äventyras i stället för att
tryggas.
Följande remissinstanser instämmer
uttryckligen i Socialstyrelsens förslag
att lagreglera ansvaret för
familjerådgivningen: Länsrätten i Stock-
holm, länsrätten i Göteborg och Bohus
län, Justitieombudsmannen,
Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Örebro läns landsting,
Skaraborgs läns landsting, Kalmar läns
landsting, Sörmlands läns landsting,
Gotlands kommun, LO, SACO/SR, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges
advokatsamfund, kommunal- och
landstingsanställdas förening, Samar-
betsorganisationen för invand-
rarorganisationer, Sveriges Frikyrkoråd
och RFSU.
Gotlands kommun instämmer i att
familjerådgivningen bör tryggas genom att
göra den till en laglig rättighet för
medborgarna. Det är troligen enda sättet
att skydda verksamheten från
nedläggningshot och därför något kommunen
hälsar med tillfredsställelse.
Mot en lagstiftning uttalar sig RRV,
Statskontoret, Kommunförbundet och Malmö
kommun. Den senare anser emellertid att
det inte är nödvändigt att lagreglera
verksamheten, dess organisatoriska
ställning och huvudmannaskapsfrågan.
Kommunen kan instämma i den beskrivning
som görs i rapporten om behovet av att
utveckla familjerådgivningsverksamhetenn
för att bättre än i dag tillgodose det
behov och den efterfrågan som finns, inte
minst i invandrarfamiljer. Det är
emellertid behov som måste vägas mot
andra aktuella utbyggnadsbehov inom
socialtjänsten. Hur samhällsekonomiskt
lönsam en utbyggnad av familjerådgiv-
ningen än blir på några års sikt är
utbyggnaden initialt ändock en finansiell
fråga för kommunen.
Några remissinstanser tar upp frågan om
statligt ekonomiskt stöd om ett lagstad-
gat krav på kommunerna att tillhandahålla
familjerådgivning införs. Kommunförbundet
pekar på att Socialstyrelsen inte för
något som helst resonemang om vare sig
statsbidrag eller skatteväxling mellan
landsting och kommun.
Malmö kommun utgår från att, om
förslaget om kommunalt huvudmannaskap
lagfästs, staten svarar för de
merkostnader som därvid uppkommer.
Svenska Läkaresällskapet föreslår att
särskilda statsbidrag bör utgå för att
stimulera utbyggnaden och underlätta för
de mindre kommunerna att bygga upp en
fungerande familjerådgivning i samverkan.
Socialstyrelsen kan t.ex. fastställa ett
mindre antal familjerådgivare per enhet
och en lägsta kompetensnivå för
familjerådgivarna. Spe-ciellt stor
betydelse får detta om huvudmannaskapet
skall föras över helt till kommunerna.
Frågan om hur familjerådgivningen skall
bedrivas om primärkommunerna får ansvar
för verksamheten berörs i
Socialstyrelsens rapport. Styrelsen pekar
på möjligheterna för kommuner att
samverka om verksamheten.
Detta kan särskilt gälla de mindre
kommunerna. Andra möjligheter som tas upp
i rapporten är att kommunen köper denna
tjänstt exempelvis från landsting.
Denna fråga tas upp av flera
remissinstanser. Länsrätten i Göteborg
och Bohus län konstaterar att det är
självklart att många kommuner måste gå
samman med andra för att socialnämnden
skall kunna uppfylla kravet på att
familjerådgivning skall vara en själv-
ständig verksamhetsgren. Länsrätten anser
att det är lämpligt att man i lagtexten
anger att socialnämnden eller
socialnämnderna i flera kommuner i
samarbete skall svara för
familjerådgivning.
Landstingsförbundet instämmer i
Socialstyrelsens bedömning att ett
klarläggande av ansvaret är väsentligt
för att trygga verksamhetens fortsatta
utveckling och tillstyrker utredningens
förslag att primärkommunerna ges ett
lagfäst ansvar för familjerådgivningen.
Att mindre kommuner inte skulle klara att
driva en egen verksamhet har varit ett
argument mot ett primärkommunalt
huvudmannaskap. Senare års exempel på av-
talsreglerat samarbete över kommungrän-
serna visar dock att sådana praktiska
frågor kan lösas lokalt. Här rör det sig
dessutom om en verksamhet av liten
omfattning. Även andra former av lokala
lösningar bör kunna diskuteras. Det bör
t.ex. vara möjligt för ett landsting att
driva familjerådgivningsverksamhet på
entreprenad åt ett antal kommuner.
Möjligheter att få vara anonym och kunna
söka hjälp utanför den egna kommunen
talar för sådana lösningar. Förbundet
förutsätter att denna fråga, liksom andra
praktiska och ekonomiska konsekvenser av
ett ändrat huvudmannaskap, kan lösas
genom överläggningar mellan huvudmännen.
Kommunförbundet menar att
Socialstyrelsen kraftigt underskattar de
svårigheter som är förknippade med de små
och medelstora kommunernas möjlighet att
bedriva familjerådgivningsverksamhet med
den kvalité som i dag råder. För-
bundsstyrelsen vill erinra om att 161 av
landets 284 kommuner har under 20 000
invånare, ett befolkningsunderlag som är
otillräckligt för driften av en rådgiv-
ningsverksamhet. Det är ingen händelse
att endast ett fåtal kommuner i dag är
huvudmän för familjerådgivningen.
Stockholms läns landsting pekar på att
för att familjerådgivningen skall fungera
som en fristående verksamhet och
möjliggöra en metodutveckling bör varje
byrå ha en minimibemanning om 2-3 famil-
jerådgivartjänster. Små kommuner kan
därför få problem att driva verksamheten.
Ett överförande av huvudmannaskapet
förutsätter i många fall en primär-
kommunal samverkan över kommungränserna.
Ett alternativ bör också vara att
landstinget, som redan har en väl funge-
rande familjerådgivning, bedriver
verksamhet på uppdrag av kommuner, som
själva inte kan bygga ut densamma.
Skaraborgs läns landsting är negativt
till enbart ett primärkommunalt ansvar
och anser att det är riktigt att lagfästa
skyldigheten att bedriva
familjerådgivning. Nämnden anser däremot
inte att skyldigheten skall bindas till
den primärkommunala socialtjänsten. Det
finns kommuner, som har underlag för en
sådan verksamhet, men flertalet har det
inte. Att då skapa särskilda regionala
organisationer (typ kommunförbund) när
det finns en etablerad regional organisa-
tion, landstingen, som kan driva verksam-
heten, förefaller orationellt.
Kalmar läns landsting finner det
viktigt att den i dag välfungerande
familjerådgivningsverksamheten i Kalmar
läns landsting inte på grund av ändrat
huvudmannaskap raseras. Möjligheten att
kommunerna efter gemensamma diskussioner
med landstinget kan överlåta driften av
landstinget måste ges.
Kommunal- och landstingsanställdas
förening konstaterar att utredningen har
underlåtit att ta upp frågan om
familjerådgivningsbyråernas storlek, en
fråga som KLFR anser vara väsentlig. För
att säkerställa kvalitet och utveckling
bör ingen byrå ha färre men helst fler än
3 tjänster. Det är rimligt att en
familjerådgivningsbyrå med 3
familjerådgivare har ett
befolkningsunderlag på ca 75 000
invånare.
Ett fåtal av landets kommuner har
underlag för egen familjerådgivningsbyrå
men flertalet har det inte. Någon form av
samverkan mellan kommunerna är nödvändig.
Föreningen anser att det bästa sättet att
tillgodose tillgänglighet och fortsatt
hög kvalitet är att bibehålla redan
existerande byråer och lägga ansvaret för
fortsatt drift och utveckling på
landsting och kommuner gemensamt via
vårdresursplanering.
Ärkebiskopen ifrågasätter om inte en
närmare samverkan mellan den kommunala
och den kyrkliga familjerådgivningen vore
till gagn för verksamheten.
Statens invandrarverk anser att
huvudmannaskapet och Socialstyrelsens
tillsyns- och övrigt ansvar bör utövas så
att invandrarorganisationer, trossamfund
och stiftelser kan bygga upp egna
verksamheter utifrån egna behov och
referensramar. Verket anser att kyrkans
familjerådgivning är ett viktigt
komplement för flyktingar och invandrare
till den samhälleliga verksamheten.
I Socialstyrelsens rapport finns
förslag om en närmare samverkan mellan
dem som sysslar med familjerådgivning och
dem som arbetar med samarbetssamtal.
Förslaget har fått ett negativt
mottagande av remissinstanser
representerar familjerådgivningen. Det
gäller landstingen i Stockholm,
Kristianstads, Örebro, Kalmar, Malmöhus
och Sörmlands län, Malmö och Piteå
kommuner och SACO/SR. Skälen till den
negativa inställningen är dels önskan att
värna familjerådgivningens särart, dels
sekretesskäl.
Örebro läns landsting skriver följande:
Förslaget om utbytestjänstgöring med
familjerätten finner utskottet vara
olyckligt ur såväl sekretessynpunkt som
för klienterna. De förväntar sig en klar
åtskillnad mellan den frivilliga
familjerådgivningen och den juridiskt
bundna familjerätten. Detta är mer
påtagligt ju mindre orten är.
Kommunal- och landstingsanställda
familjerådgivares förening anför liknande
synpunkter: Socialstyrelsen har inte
funnit anledning att föreslå att
samarbetssamtal skall åläggas
familjerådgivningen som en obligatorisk
uppgift. KLRF anser att detta är ett
riktigt ställningstagande. Famil-
jerådgivningen är en av flera
institutioner, dit människor vänder sig
för att få hjälp i vårdnads- och
umgängesfrågor. Sådana frågor kommer
också in som en naturlig del av arbetet
vid separationer. Egentliga samarbets-
samtal utgör emellertid endast en liten
del av familjeråd- givningens verksamhet.
Gotlands kommun tycker att det är
positivt om fler familjerådgivare tar sig
an samarbetssamtal, de har ofta kunskaper
och erfarenheter som gör dem speciellt
lämpade för arbetet. Det är emellertid
olämpligt att lagstifta om detta. I
stället bör man överlåta åt kommunerna
att besluta om familjerådgivningen eller
familjerätten skall ta på sig samarbets-
samtalen. I de fall familjerådgivarna
accepterar att ta hand om samarbets-
samtalen måste detta ske genom utökade
resurser, då annars verksamheten kommer
att gå ut över de vanliga parsamtalen.
Länsrätten i Stockholms län,
Justitieombudsmannen, Statskontoret och
LO stödjer Socialstyrelsens förslag om
ett närmare samarbete mellan dem som
sysslar med familjerådgivning resp.
samarbetssamtal.
Också när det gäller Socialstyrelsens
tankar om ett bredare arbetssätt finns
tveksamhet hos företrädare för
familjerådgivningen.
Kalmar läns landsting anser att det är
förvånande att utredarna föreslår ett
förändrat arbetssätt - fokusering på
familjerelationen i sin helhet - som gör
avgränsningen till andra verksamheter mer
oklar. Det unika med familjerådgivningen
är inriktningen på parrelationen. I
kontrast till barn- och ungdomspsy-
kiatrin, vuxenpsykiatrin, socialtjänsten
och skolhälsovården där fokusering på
hela familjerelationen är mer vanlig.
Tvärtom anser social- och omsorgsnämnden
det synnerligen viktigt att slå vakt om
den inriktning som familjerådgivningen
har sedan många år. Dessutom är
behandling av parrelationen det som
klienterna efterfrågar.
Familjerådgivningen är den enda
samhälleliga institution som vänder sig
till vuxna par med samlevnadsproblem.
Även tanken att familjerådgivare skall
kunna handleda familjerätts- sekreterare
möter tveksamhet. Sörmlands läns
landsting pekar på att det finns risk att
familjerådgivare dels möter en familj
direkt i sitt eget yrke, dels indirekt
som handledare till familjens kontakt-
person i socialförvaltningen. De två
roller som därmed uppstår är oförenliga
utifrån familjerådgivningens krav på den
absoluta sekretessen och dess inriktning
att stå till kundens förfogande utan myn-
dighetssamband.
Örebro läns landsting är däremot
positivt till tanken att familjerådgiv-
ningen kan vara en handledningsresurs i
dessa fall.
Socialstyrelsen pekar på behovet av
kompetens- och metodutveckling,
utbildning och handledning.
De remissinstanser som företräder
familjerådgivningen bekräftar behovet av
mer insatser på dessa områden.
Stockholms läns landsting anser att det
är viktigt att kompetens- och metod-
utveckling inom familjerådgivningen
stimuleras, t.ex. genom utbyte av
erfarenheter med socialtjänstens
familjerätt, PBU och vuxenpsykiatrin.
Kristianstads läns landsting beskriver
kompetensbehovet på följande sätt: För
att arbeta som familjerådgivare bör man
kräva adekvat grundutbildning, långvarig
erfarenhet av behandlingsarbete samt
terapeutisk vidareutbildning. Erfarenhet
från andra verksamhetsområden är alltid
värdefull kunskap, men för att garantera
god kvalitet på behandlingsarbetet måste
man värna om kompetens och kontinuitet
hos personalen i första hand. Örebro läns
landsting instämmer i att arbetsmetodiken
bör göras mer tydlig och att forskning
och utveckling rörande relationer/-
samlevnadsfrågor intensifieras och ser
gärna ett samarbete med hög-
skola/universitet.
Föreningen kommunal- och
landstingsanställda familjerådgidvare in-
stämmer i att familjerådgivarnas behov av
handledning och vidareutbildning bör
uppmärksammas mera av huvudmannen. Detta
är nödvändigt för att bevara och utveckla
kompetensen. Utbildningsfrågor bör
behandlas centralt men i samråd med KLRF,
som har lång tradition av fortbildning
och utveckling av arbetsmetodik för
familjerådgivare.
KLRF ställer sig positiv till förslaget
om forsknings och utvecklingsarbete när
det gäller relationer/samlevnadsfrågor
och framtagande av mer facklitteratur på
området.
Statskontoret tar upp frågan om
samhällelig insyn i och styrning av
familjerådgivningsverksamheten och
skriver: Familjerådgivningens möjligheter
att fortleva hänger i hög grad samman med
huvudmannens möjligheter att styra och
bedöma hur verkamheten utvecklas.
Rapporten föreslår en ökad målstyrning
och en utveckling av verksamhetsplane-
ringen som möjliggör utvärdering. Vi vill
betona vikten av att familjerådgivningen
integreras i socialtjänsten och att
beslutsfattarna ges bättre kunskaper om
verksamheten och dess utveckling.
Planering och uppföjning bör därför inte
enbart ligga på familjeråd-
givningsbyråerna själva utan huvudmannen
måste ges möjlighet att få en tydlig bild
av verksamheten.
Stockholms och Kalmar läns landsting,
liksom kommunal och landstingsanställda
familjerådgivares förening instämmer i
önskemålet målstyrning och uppföljning av
familjerådgivningsverksamheten. Stock-
holms läns landsting anser också att
planeringen av familjerådgivningen bör
integreras i huvudmannens övergripande
planering.
LO anser att det är av stor vikt att
kommunerna tar fram politiska riktlinjer
för familjerådgivningens verksamhet.
Socialstyrelsen pekar i sin rapport
särskilt på behovet av familjerådgivning
för invandrare. Behovet bekräftas av
flera remissinstanser.
Statens invandrarverk pekar på att
påfrestningarna i samband med flykt och
byte av land kan vara mycket stora och
den traditionella modellen för famil-
jerådgivning är därför inte alltid
tillräcklig.
Verket framhåller också att det är en
stor fördel om familjerådgivarna och sam-
talsledarna är tvåspråkiga. Det betyder
att de skall kunna utöva sin yrkeskompe-
tens både på svenska och ett annat språk.
Bristen på tvåspråkig personal är
emellertid mycket stor. Med hänsyn till
att mer än 100 olika språk är represen-
terade bland flyktingar och invandrare är
det orealistiskt att utgå från att det
inom överskådlig framtid kommer att bli
möjligt att rekrytera tvåspråkig personal
på alla förekommande språk.
Familjerådgivning måste då ske med
hjälp av tolk. Huvudmannen har ansvar för
att kompetenta tolkar anlitas samt för
att personalen har så stor kunskap om
främst kulturella möten och mönster så
att den kan ställa i sammanhanget rele-
vanta frågor.
Grundläggande för alla stöd- och
behandlingsinsatser bör vara kunskap om
kulturmöten. All personal måste få insikt
i den process som uppstår i möten med
människor från olika kulturer, framför
allt i kritiska situationer där djupt
liggande grundvärderingar ifrågasätts av
båda parter. Vidare måste all personal
ges kunskap om innebörden av svensk
kultur och egna attityder för att de med
insikt skall kunna förmedla och förklara
svenska företeelser och värderingar på
ett fördomsfritt och respektfullt sätt.
Samarbetsorganet för
invandrarorganisationer pekar på att den
omställningsprocess som invandrarfamiljer
genomgår kan orsaka kriser och slitningar
mellan makar. Dessutom drabbas invandrar-
familjer hårdare än svenska familjer av
arbetslöshet, rotlöshet och brist på
sociala kontakter. Kvinnornas frigörelse
kan innebära större trauma och lättare
leda till konflikter. Kulturkonflikter
och språksvårigheter i s.k. bland-
äktenskap kan leda till slitningar.
Erfarenheter visar att antalet sökande
med invandrarbakgrund har ökat vid
familjerådgivningsbyråer, men att
huvudmannen har haft svårt att hjälpa
invandrarfamiljer i kris.
Samarbetsorganet anser att man genom
omdisponering av befintliga resurser
skall satsa på tvåspråkiga
familjerådgivartjänster för invandrar-
grupper. Kommuner bör anstränga sig att
rekrytera tvåspråkig personal om sådan ej
finns. Språk- och kulturkompetens skall
räknas som en tungt vägande merit vid
tillsättninar av tjänster i invandrartäta
områden.
Familjerådgivningen bör göras
tillgänglig för invandrarna över hela
landet. För att detta skall bli möjligt
behövs det flexibla lösningar och
samarbete och samverkansavtal mellan
kommuner. I detta sammanhang vill vi
betona att kyrkans och trossamfundens
familjerådgivning är betydelsefull för
invandrare.
Gotlands kommun konstaterar att
utredningen påtalat att det visat sig
näst intill omöjligt att bedriva en
meningsfull familjerådgivning genom tolk.
(Jfr "Tvärkulturell kommunikation -
forskning och erfarenheter av betydelse
för interkulturella samtal". Pedagogiska
rapporter nr 30, Pedagogiska institutet,
Lund).
Med förvåning noteras att utredningen
ändå föreslår att familjerådgivningen i
ökad utsträckning bör ge stöd åt
invandrarna.
Kommunen menar för sin del att de
ångestfyllda upplevelser som många
flyktingar behöver hjälp att bearbeta och
de svårigheter som omställningen till ett
nytt land skapar (att förlora sin
identitet och först långsamt få en ny
osäker) kräver kompetent hjälp.
Terapeutiskt kunniga människor som talar
flyktingarnas språk, som har kultur-
kompetensen och som själva upplevt vad de
vill säga att byta land, behövs. Detta
behov bör tillgodoses på
flyktingmottagningarna. Familjerådgivarna
kan i det sammanhanget endast finnas med
som ev. konsulter. Att låta svenska
familjerådgivare ta hand om samtal med
invandrare vore en pappersreform helt
utan värde för invandrarna. Man måste
utgå från vad dessa behöver och vara
realistisk, inte önsketänkande.
Socialstyrelsen pekar i sin rapport på
att också homosexuella par har behov av
att kunna vända sig till
familjerådgivningen.
Riksförbundet för sexuellt
likaberättiggande - Stockholmsavdelningen
har i en särskild skrivelse synpunkter på
förslaget. RFSL Stockholm ser med
tillfredsställelse, att homosexuella par
jämställs med heterosexuella par även i
detta avseende, men anser, att for-
muleringen skulle varit mer tvingande,
ordet "bör" skulle ersättas med "skall".
RFSL-Rådgivningen bedriver redan i dag
en omfattande familjerådgivning för homo-
och bisexuella par. Behovet av sådan råd-
givning ökar oavbrutet, bl.a. på grund av
relationsproblem orsakade av hiv och
aids. En utvidning av den
stödverksamheten kräver betydligt större
resurser än vi för närvarande förfogar
över.
Familjerådgivningen för homosexuella
kräver förvisso specialkompetens, likaså
rådgivning för par där den ena parten är
bisexuell, en specialkompetens
socialtjänsten i dag inte har. Detta
innebär emellertid inte att myndigheten
kan avsvära sig sitt ansvar för homosexu-
ella.
Också RFSU instämmer i att
homosexuellas behov av familjerådgivning
tillgodoses.
Gotlands kommun anser att det känns fel
att medvetet söka upp homosexuella med
erbjudande om familjerådgivning i en
situation då vi inte klarar att möta
önskemålen ens hos de heterosexuella par
som söker rådgivning.
Man skriver också att på ett medvetet
plan sker ingen diskriminering av
homosexuella hjälpsökande. Homosexuella
kanske tvekar att gå till
familjerådgivare, vilka brukar vara
medelålders kvinnliga socionomer. I de
fall familjerådgivare anställs, vilka
öppet går ut med att de är homosexuella
förändras troligen situationen.
RFSU menar också att den sexologiska
kompetensen behöver förstärkas i
familjerådgivningen. Många par som söker
familjerådgivning har t.ex. bristande
sexuell lust som ett av sina samlevnad-
sproblem. För att kunna differentiera om
de sexuella problemen är en effekt av
andra låsningar i samlevnaden, t.ex.
bristande känslomässigt engagemang,
stress, aggressivitet etc. eller om de
sexuella dysfunktionerna hos en individ
eller mellan paret är den primära
störningen, krävs kompetensutveckling
inom sexologi bland familjerådgivare.
Frågan om sekretess berörs i
Socialstyrelsens rapport. Styrelsen före-
slår att den stränga sekretessformen
skall bestå för familjerådgivningen.
Sekretessfrågan beträffande
samarbetssamtal diskuteras utan att
styrelsen lämnar något formellt förslag.
Att den stränga
familjerådgivningssekretessen skall bestå
möter inte några invändningar.
Göta hovrätt föreslår att om
familjerådgivningen förs till socialt-
jänsten 4 § sekretesslagen omarbetas så
att det klart framgår att familjerådgiv-
ning inom socialtjänsten omfattas av
absolut sekretess.
När det gäller samarbetssamtal föreslår
Justitieombudsmannen och Statskontoret
att också dessa skall omfattas av den
starkare familjerådgivningssekretessen.
Justitieombudsmannen konstaterar att i
många kommuner kan man i dag inte erbjuda
samarbetssamtal i den mening som
ursprungligen var avsedd. Det är framför
allt i mindre kommuner vanligt att samma
tjänstemän som medverkat vid
samarbetssamtalen utför vårdnadsutredning
i de fall samtalen inte lett till en
överenskommelse mellan föräldrarna. Det
innebär enligt min mening att
socialtjänstsekretessen kommer att gälla
för samarbetssamtalen. De uppgifter som
lämnas under samarbetssamtalen kan därmed
komma att ingå i en kommande
vårdnadsutredning. Detta är ägnat att
rubba föräldrarnas förtroende för
samarbetssamtalen och därmed deras vilja
att ta i anspråk de möjligheter till
konfliktlösning som sådana samtal inne-
fattar.
JO sammanfattar och anser att den
särskilda sekretess som gäller för
familjerådgivning bör bestå och även
innefatta samarbetssamtal.
Statens invandrarverk menar att den
vanliga socialtjänstsekretessen kan gälla
för samarbetssamtal.
6
Innehållsförteckning
Proposition
1
Propositionens huvudsakliga innehåll....1
Propositionens lagförslag...............2
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 24 juni 1993...3
1 Inledning...........................3
2 Bakgrund............................3
3 Bedömning av den nuvarande
verksamheten........................4
4 Förslag till ändring................5
4.1Familjerådgivning i alla kommuner5
4.2Sekretessfrågor..................7
4.3Socialstyrelsens uppdrag.........9
4.4.Kostnader och ikraftträdande....9
5 Upprättat lagförslag...............10
6 Specialmotivering..................10
7 Hemställan.........................11
8 Beslut.............................11
Bilaga 1Sammanfattning av
Socialstyrelsens rapport 1989:10
Familjerådgivning Samarbetssamtal
12
Bilaga 2Sammanställning av remissyttrande
över
Socialstyrelsens rapport 1989:10
Familjerådgivning Samarbetssamtal
15
7