Post 2444 av 2452 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:35 ·
Ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 35
Regeringens proposition
1993/94:35
Ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling
Regeringen överlämnar denna proposition till
riksdagen.
Stockholm den 7 oktober 1993
Carl Bildt
Per Westerberg
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en lag om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling. Lagen är en av de åtgärder
som nu vidtas för att få en effektiv konkurrens i
den offentliga sektorn och för att därmed skynda på
omvandlingen av denna sektor, dvs. öka om-
vandlingstrycket. Åtgärderna skall bidra till en
långsiktig utveckling för sysselsättning, tillväxt
och samhällsekonomisk balans.
Produktion av varor och tjänster som det allmänna
bedriver eller som sker för dess räkning bör, på
sikt i sin helhet, upphandlas i konkurrens när det
inte är fråga om myndighetsutövning eller annat är
särskilt föreskrivet. Därför bör anbudstävlingar
anordnas som medger konkurrens på lika villkor
mellan upphandlarens verksamhet för produktion i
egen regi och privata företag liksom inbördes
mellan privata företag.
Några särskilda, tvingande regler om skyldighet
att anordna anbudstävlingar föreslås inte nu. I
fråga om kommuner och landsting ges det
utvecklingsarbete som dessa nu bedriver för en
ökande konkurrens möjlighet att få genomslag. Också
i fråga om statliga myndigheter bör anbudstävlingar
anordnas i ökande omfattning.
Den nu föreslagna lagen skall främja en effektiv
konkurrens när sådana tävlingar sker. Lagen gör det
möjligt att pröva och förbjuda vissa
konkurrenssnedvridande beteenden från offentliga
upphandlares sida.
Förbud beslutas av Marknadsdomstolen efter ansökan
av i första hand Konkurrensverket och får förenas
med vite.
Vissa följdändringar föreslås i lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m.m.
Den nya lagstiftningen avses träda i kraft
samtidigt som EES-avtalet.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Förslag till riksdagsbeslut
2 Lagtext
2.1Förslag till lag om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling
2.2Förslag till lag om ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m.
3 Ärendet och dess beredning
4 Lagar på konkurrens- och upphandlingsområdena
4.1Konkurrenslagen
4.2Lagen om offentlig upphandling
5 Behovet av ett ökat omvandlingstryck i den
offentliga sektorn
6 Att utsätta offentlig tjänsteproduktion m.m. för
konkurrens genom upphandling
7 Behovet av ingripande mot otillbörliga beteenden
avseende offentlig upphandling
7.1Översiktlig redovisning för
lagstiftningsärendets bakgrund och allmänna
utgångspunkter
7.2 Konkurrenssnedvridande beteenden
7.3 Regeringens överväganden i behovsfrågan
7.4 Lagen om offentlig upphandling och
konkurrenslagen
7.5 Ett kompletterande skydd
7.6 Behovet av åtgärder i övrigt
7.7 Översiktlig sammanfattning
8 Förbud mot otillbörliga beteenden avseende
offentlig upphandling
8.1 Utgångspunkter för ett nytt system
8.2 Ett kompletterande system till skydd mot
otillbörliga beteendenavseende offentlig
upphandling
8.3 Tillämpande organ och instansordning
8.4 Övrigt
9 Frivillig granskning
9.1 Anpassningen till reformen görs bäst på den
lokala marknaden
9.2 En regel om frivillig granskning
10 Kostnader och andra effekter av förslagen
11 Specialmotivering
11.1 Lagen om ingripande mot otillbörliga
beteenden avseende offentlig
upphandling
11.2 Lagen om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
Bilaga 1 Arbetsgruppens sammanfattning av
departementspromemorian Anbudskonkurrens
vid offentlig produktion - ett lagförslag
(Ds 1992:121)
Bilaga 2 Arbetsgruppens lagförslag
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 5 Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
1993-10-07
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår riksdagen att anta regeringens
förslag till
1. Lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentligupphandling,
2. Lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till
Lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller otillbörliga beteenden
avseende upphandling som omfattas av lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling.
2 § I denna lag avses med "enhet": statliga,
kommunala och andra myndigheter, beslutande
församlingar i kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner samt sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som utgör
upphandlande enhet enligt 1 kap. 5 § lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling, med undantag
av företag som har särskilt tillstånd enligt vad
som anges i 4 kap. 1 § andra stycket den lagen.
Ingripande mot otillbörligt beteende
3 § Marknadsdomstolen får efter ansökan förbjuda en
enhet att vid genomförande av upphandling i
anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende
avseende upphandling som vid en samlad bedömning är
att anse som otillbörligt på grund av att
1. något företag påtagligt diskrimineras i
förhållande antingen till den verksamhet som
enheten själv bedriver för att tillgodose behovet
av en vara, tjänst eller annan nyttighet eller till
ett annat företag, eller
2. beteendet på något annat sätt påtagligt
snedvrider förutsättningar för konkurrens vid
upphandlingen.
En förutsättning för att Marknadsdomstolen skall
få förbjuda ett visst beteende är att enheten
tidigare tillämpat beteendet eller att det av annan
särskild anledning är sannolikt att enheten kommer
att tillämpa detta.
Ett förbud får gälla inte bara ett visst angivet
beteende utan även beteenden som väsentligen
överensstämmer med det angivna.
Beslut i väntan på slutlig prövning
4 § Om det finns särskilda skäl för det, får beslut
om förbud enligt 3 § meddelas för tiden till dess
att frågan slutligt har avgjorts.
Omprövning
5 § Har Marknadsdomstolen prövat en fråga om förbud
enligt 3 § hindrar detta inte att frågan efter ny
ansökan omprövas, om
1. de omständigheter som låg till grund för det
första avgörandet har förändrats i något väsentligt
avseende, eller
2. det finns något annat särskilt skäl som bör
föranleda omprövning.
Ansökan
6 § Ansökan om förbud enligt 3 § eller om
omprövning enligt 5 § får göras av Konkurrensver-
ket.
Om verket för ett visst fall beslutar att inte
göra ansökan, får ansökan göras av en
sammanslutning av konsumenter, löntagare eller
företag eller av ett företag som berörs av
beteendet.
Ansökan om omprövning får också göras av en enhet
mot vilken ett beslut om förbud riktar sig.
Uppgiftsskyldighet
7 § Om det behövs för att Konkurrensverket skall
kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag, får
verket ålägga en enhet eller någon annan att
tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat.
Ett sådant åläggande får inte innebära att någon
betungas onödigt.
8 § Ett förbud eller åläggande enligt 3 eller 7 §
gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.
Vite
9 § Ett förbud eller åläggande enligt 3 eller 7 §
får förenas med vite.
10 § Talan om utdömande av vite som förelagts med
stöd av denna lag förs vid länsrätten av
Konkurrensverket. I fråga om vite som
Marknadsdomstolen har förelagt på talan av någon
annan, får talan om utdömande föras även av denne.
Överklagande
11 § Konkurrensverkets beslut enligt 7 § får
överklagas hos länsrätten. Andra beslut av verket
enligt denna lag får inte överklagas.
Frivillig granskning
12 § En handelskammare som är auktoriserad enligt
lagen (1990:515) om auktorisation av handelskamrar
får på begäran av en enhet utse en oberoende
granskare som prövar och ser över enhetens rutiner
för att ta till vara konkurrensmöjligheter när
enheten skall tillgodose behovet av varor och
tjänster. Granskaren skall därefter i ett
skriftligt utlåtande redovisa utfallet av
granskningen.
Enheten skall stå för kostnaderna för
granskningen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
2.2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknads-
domstol m.m.
Härigenom förekrivs att 1, 13, 14 och 15 §§ lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha
följande lydelse.[1]
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[2]
Marknadsdomstolen Marknadsdomstolen
handlägger mål enligt handlägger mål enligt
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), 2. (1993:20), 2.
marknadsföringslagen marknadsföringslagen
(1975: 1418), (1975: 1418),
3. lagen (1971:112) om 3. lagen (1971:112) om
avtals-villkor i avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om 4. lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan avtalsvillkor mellan
näringsidkare, 5. näringsidkare,
produktsäkerhetslagen 5. produktsäkerhetslagen
(1988: 1604). (1988: 1604),
6. lagen (1993:000) om
ingri-pande mot
otillbörligt beteende
avseende offentlig upp-
handling.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte
i mål enligt konkurrenslagen (1993:20). I stället
gäller vad som föreskrivs i den lagen.
13 §[3]
Ansökan om förbud eller Ansökan görs skriftligen
åläggande enligt 2-4 §§ om förbud eller åläggande
marknadsföringslagen enligt 2-4 §§ mark-
(1975:1418), 1 § lagen nadsföringslagen
(1971:112) om (1975:1418), 1 § lagen
avtalsvillkor i (1971:112) om avtals-
konsumentförhållanden, villkor i konsumentför-
1 § lagen (1984:292) om hållanden, 1 § lagen
avtalsvillkor mellan (1984:292) om
näringsidkare eller 5-9 avtalsvillkor mellan
§§ eller 12 § tredje näringsidkare, 5-9 §§
stycket produkt- eller 12 § tredje stycket
sä-kerhetslagen produktsäkerhetslagen
(1988:1604) görs (1988:1604) eller 3 §
skriftligen. Av lagen (1993:000) om
ansökningen skall de ingripande mot otill-
skäl framgå på vilka börligt beteende avseende
ansök-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ningen grundas och den offentlig upphandling. Av
utredning som sökanden ansökan skall de skäl
åberopar. framgå på vilka an-sökan
grundas och den utredning
som sökanden åberopar.
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle
att vid sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och förebringa den utredning
de vill åberopa.
14 §[4]
I mål enligt I mål enligt
marknadsföringslagen marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om (1971:112) om
avtalsvillkor i avtalsvillkor i konsu-
konsumentförhållanden mentförhållanden och
och produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall
(1988:1604) skall konsumentombudsmannen
konsumentombudsmannen kallas tillsammanträde,
kallas till även om han inte är
samman-träde, även om sökande. Vidare skall den
han inte är sökande. som medverkar enligt 13 a
Vidare skall den som § kallas till sam-
medverkar enligt 13 a § manträde. I mål enligt
kallas till sammanträde. lagen (1993:000) om
ingripande mot otill-
börligt beteende avseende
offentlig upphandling
skall Konkurrensverket
kallas till sammanträde,
även om verket inte är
sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig
förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen
bestämmer.
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild
prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde
enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär
sammanträde.
Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får
avslås utan sådant sammanträde.
**FOOTNOTES**
[1]Omtryckt 1984:294. Senaste lydelse av lagens
rubrik
1972:732.
[2]Senaste lydelse 1993:22
[3]Senaste lydelse 1993:22
[4]Senaste lydelse 1993:22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §[5]
Fråga om förbud eller Fråga om förbud eller
åläggande enligt 13 § åläggande enligt 13 §
marknadsföringslagen marknadsföringslagen
(1975:1418), 5 § lagen (1975:1418), 5 § lagen
(1971:112) om (1971:112) om
avtalsvillkor i avtalsvillkor i
konsumentförhållanden konsumentförhållanden, 21
eller 21 § produktsäker- § produktsäkerhetslagen
hetslagen (1988:1604) (1988:1604) eller 4 §
får prövas utan lagen (1993:000) om
sammanträde enligt 14 § ingripande mot otill-
första stycket. börligt beteende avseende
offentlig upphandling får
prövas utan sammanträde
enligt 14 § första
stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket
får inte beslutas utan att den som förbudet eller
åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att
han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett
mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12
§ tredje stycket produktsäkerhetslagen får
Marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart
meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga
skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
**FOOTNOTES**
[5]Senaste lydelse 1993:22
3 Ärendet och dess beredning
Chefen för Näringsdepartementet beslutade den 31
augusti 1992 att till-sätta en arbetsgrupp med
uppgift att pröva förutsättningarna för och lägga
fram förslag till ett system avseende upphandling i
konkurrens vid offentlig verksamhet i egen regi.
Arbetsgruppen avlämnade i december 1992
departementspromemorian "Anbudskonkurrens vid
offentlig produktion - ett lagförslag" (Ds
1992:121). I promemorian presenterades ett
lagförslag som innebar skyldighet för statliga och
kommunala myndigheter m.fl. att vid en viss
brytpunkt upphandla tjänsteproduktion m.m. i egen
regi inom angivna områden i konkurrens. Vidare
kunde enligt lagförslaget otillbörliga
upphandlingsförfaranden förbjudas, i syfte att
främja konkurrensneutralitet vid anbudstävlingar.
Arbetsgruppens sammanfattning av promemorian finns
i bilaga 1 och arbetsgruppens lagförslag i bilaga
2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har publicerats
i Ds 1993:40. En utfrågning om vissa rättegångs-
frågor i anslutning till beredningen av ett
reviderat lagförslag har vidare hållits den 18 maj
1993. Protokollet från utfrågningen finns
tillgängligt i Näringsdepartementet (dnr 2579/92).
I det följande presenteras, med det redovisade
materialet som grund, åtgärder som pågår eller
övervägs för ökad konkurrens vid produktion för det
allmännas räkning. Bland dessa ingår förslaget till
en lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 juli 1993 att inhämta
Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i
bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådets granskning har inte givit anledning
till erinringar i fråga om bl.a. den föreslagna
lagregleringens förhållande till grundlagarna och
andra rättsregler av övergripande natur. Däremot
har granskningen av förslaget från andra synpunkter
föranlett en omarbetning av det remitterade
lagförslaget, huvudsakligen i redaktionellt
avseende.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets
förslag. Vi skall i det följande återkomma till
Lagrådets närmare synpunkter.
4 Lagar på konkurrens- och upphandlingsområdena
4.1 Konkurrenslagen
Den 1 juli 1993 trädde en ny konkurrenslag
(1993:20) i kraft (prop. 1992/93:56,
bet.1992/93:NU17, rskr.1992/93:144). De materiella
konkurrensreglerna i lagen har utformats efter
förebild från EG:s och EES-avtalets
konkurrensregler.
Konkurrenslagen har till ändamål att undanröja
och motverka hinder för en effektiv konkurrens i
fråga om produktion av och handel med varor,
tjänster och andra nyttigheter (1 §).
I lagen avses med företag en fysisk eller
juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk
eller kommersiell natur. Till den del en sådan
verksamhet består i myndighetsutövning omfattas den
dock inte av begreppet företag. Med företag avses
också en sammanslutning av företag (3 §).
Lagen innehåller två principiella förbud.
Enligt 6 § är avtal mellan företag förbjudna om
de har till syfte att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen på den svenska markna-den på
ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat. I lagen ges exempel på avtal som kan
komma att omfattas av förbudet.
Avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt
6 § är ogiltiga (7 §).
Konkurrensverket får i det särskilda fallet
besluta om undantag från förbudet i 6 § för ett
avtal som bidrar till att förbättra produktionen
eller distributionen eller till att främja tekniskt
eller ekonomiskt framåt-skridande och som
tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den
vinst som därigenom uppnås. Ytterligare
förutsättningar är angivna (8 §).
Undantag från förbudet i 6 § kan för grupper av
avtal (gruppundantag) även anges i
verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer (17 §).
Av 19 § framgår att missbruk från ett eller flera
företags sida av en dominerande ställning på den
svenska marknaden är förbjudet. I paragrafen ges
exempel på förfaranden som kan innebära missbruk av
en dominerande ställning.
Konkurrensverket får efter ansökan av ett företag
enligt vad som är närmare föreskrivet förklara att
ett avtal eller förfarande inte omfattas av något
av förbuden i lagen och att det därför inte finns
anledning för verket att ingripa
(icke-ingripandebesked, 20 §).
Konkurrensverket får ålägga ett företag att
upphöra med överträdelser av förbuden. Om
Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte
meddela ett sådant åläggande, får Stockholms
tingsrätt göra det på talan av ett företag som
berörs av överträdelsen (23 §).
Ett åläggande enligt 23 § gäller omedelbart, om
något annat inte bestäms (24 §).
Om det finns synnerliga skäl för det, får ett
åläggande enligt 23 § meddelas för tiden till dess
att frågan slutligt har avgjorts. Tingsrätten får
meddela ett sådant åläggande bara sedan rättegång
inletts (25 §).
Enligt 26 § får Stockholms tingsrätt på talan av
Konkurrensverket besluta att ett företag skall
betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift),
om förbuden eller särskilt villkor överträtts
uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Konkurrensskadeavgift skall fastställas till
lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner
kronor eller till ett högre belopp dock inte över-
stigande tio procent av företagets omsättning
föregående räkenskapsår (27 §).
Om ett företag uppsåtligen eller av oaktsamhet
överträder förbuden skall företaget ersätta den
skada som därigenom uppkommer för ett annat företag
eller en avtalspart (33 §).
I 34 - 44 §§ finns bestämmelser om prövning av
företagsförvärv.
I 45 - 56 §§ ges föreskrifter om
uppgiftsskyldighet och undersökning.
Konkurrensverkets beslut om undantag,
icke-ingripandebesked och
vitesåläggande kan överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Dess avgöranden kan överklagas hos
Marknadsdomstolen (60-63 §§). Mot Marknadsdom-
stolens avgöranden kan talan inte föras.
4.2 Lagen om offentlig upphandling
EG:s regelverk på upphandlingsområdet syftar till
att göra den ekonomiskt mest betydelsefulla
upphandlingen öppen och konkurrensutsatt. Vad som
kallas procedurdirektiven är därför tillämpliga
endast på upphandling som uppgår till eller
överskrider vissa s.k. tröskelvärden. Direktiven
innehåller detaljerade förfaranderegler vid
upphandling på den öppna marknaden av varor,
byggentreprenader och tjänster samt inom de s.k.
försörjningssektorerna som traditionellt hittills
legat i offentlig regi (försörjning av vatten,
energi, transporter och telekommunikation).
Bestämmelserna omfattar en generell huvudregel om
affärsmässighet vid upphandling. Grundläggande är
också regler om insyn. Vidare finns numera även
regler om prövning.
EG:s direktiv tar sikte på situationer där
myndigheter m.fl. ingår skriftliga avtal (kontrakt)
med fysisk eller juridisk person. Beteckningen
myndighet inbegriper även regionala och lokala of-
fentliga organ. Detta innebär att avtal som sluts
mellan en myndighet och ett privat företag
självklart omfattas av regelverket. Det innebär
emellertid också att reglerna även omfattar avtal
som sluts mellan två juridiska personer inom det
allmännas verksamhet, t.ex. mellan en myndighet och
ett offentligt bolag eller mellan två offentliga
bolag.
Om en myndighet eller en kommun m.fl. fördelar
arbetsuppgifter inom sig är det inte fråga om att
sluta avtal eller kontrakt mellan två juridiska
personer. Därmed gäller att verksamhet för produk-
tion av tjänster m.m. som bedrivs i egen regi inom
en och samma juridiska person inte omfattas av
bestämmelserna. Det finns i procedurdirektiven inte
något krav på att en sådan egenregiverksamhet skall
upphandlas.
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling
innebär, förutom att reglerna i EG:s direktiv om
offentlig upphandling införlivas i svensk rätt, att
huvudregeln om affärsmässighet och reglerna om
överprövning m.m. görs tillämpliga även på
upphandlingar under tröskelvärdena
(prop.1992/93:88, bet.1992/93:FiU5, rskr.1992/93:1-
20). Lagen kommer att sättas i kraft samtidigt som
EES-avtalet blir gällande.
I en inom Finansdepartementet den 2 september
1993 upprättad promemoria Upphandling under de
tröskelvärden som anges i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling föreslås vissa ändringar i
upphandlingslagen. Promemorian har
remissbehandlats.
En ny myndighet, Nämnden för offentlig
upphandling, har inrättats, med uppgift att utöva
tillsyn enligt lagen om offentlig upphandling, när
lagen har trätt i kraft. Nämnden har den normgiv-
ningsmakt som kan grundas på s.k. subdelegation
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen, dvs. rätt att
meddela verkställighetsföreskrifter. Den skall
bl.a. utöva tillsyn över den offentliga upp-
handlingen, följa utvecklingen på upphandlings-
området inom EG m.m. och lämna information och
allmänna råd. Nämnden har inte initiativrätt gent-
emot felande part i domstol i enskilda fall. För
nämndens verksamhet gäller förordningen (1993:98)
med instruktion för Nämnden för offentlig
upphandling.
I 1 kap. lagen om offentlig upphandling finns de
allmänna bestämmelser som gäller för samtliga
områden.
I 1 kap. 4 § anges att upphandling skall göras
med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som
finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt.
Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall be-
handlas utan ovidkommande hänsyn.
Bestämmelsen innebär att det skall om möjligt
skapas en marknad där aktörerna reellt tävlar med
varandra. Detta uppnås genom krav på internationell
annonsering i vissa fall samt genom regler för hur
upphandlingen skall gå till. Dessa regler berörs i
det följande. I orden "affärsmässigt" och "utan
ovidkommande hänsyn" ligger att grunden för
antagande av anbud i princip skall vara det
ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet och att
anbudsgivare skall behandlas objektivt. Principen
om icke-diskriminering spelar här roll, dvs. vissa
leverantörer får inte gynnas eller missgynnas på
ett obehörigt och därmed konkurrenssnedvridande
sätt. Detta kommenteras närmare i det följande.
I 1 kap. ges i övrigt allmänna bestämmelser bl.a.
om tidpunkt och formerna för annonsering av
upphandlingar (7-11 §§), former för anbud och
ansökningar om deltagande i anbudsgivning (19 §),
mottagande och öppnande av anbud (20-21 §§) samt
prövning av anbud (22-23 §§).
I 2-5 kap. ges särskilda bestämmelser för
varuupphandling (2 kap.), byggentreprenader (3
kap.), upphandling inom de s.k. försörjnings-
sektorerna (4 kap.) och tjänster (5 kap.). De sär-
skilda bestämmelserna omfattar bl.a. regler om s.k.
tröskelvärden, annonsering, val av upp-
handlingsförfarande och tidsfrister.
I 6 kap. ges allmänna bestämmelser om
överprövning, skadestånd, granskning och medling.
Enligt 6 kap. 1 § kan en leverantör, som anser
att han lidit eller kan komma att lida skada enligt
2 §, i framställning till länsrätten ansöka om
åtgärder enligt nämnda paragraf. En sådan ansökan
får inte prövas efter den tidpunkt då beslut om
leverantör har fattats. Det är således en avgörande
förutsättning att själva anbudsförfarandet fort-
farande pågår när länsrätten prövar
framställningen.
Om den upphandlande enheten brutit mot någon
bestämmelse i lagen om offentlig upphandling och
detta har medfört att leverantören lidit eller kan
komma att lida skada, skall länsrätten besluta att
upphandlingen skall göras om eller att den får
avslutas först sedan rättelse gjorts. Om det är
fråga om en upphandling inom försörjningssektorerna
får länsrätten vid vite förbjuda den upphandlande
enheten att fortsätta upphandlingen utan att av-
hjälpa bristerna (6 kap. 2 §).
I samband med att en materiell överprövning
införts har den kommunala laglighetsprövningen
avskaffats vad gäller kommunala upphandlingsbeslut
som omfattas av lagen om offentlig upphandling (6
kap. 5 §).
Enligt 6 kap. 6 § skall en upphandlande enhet som
inte följt bestämmelserna i denna lag ersätta
därigenom uppkommen skada för leverantör.
Talan om skadestånd skall väckas vid allmän
domstol inom ett år från den dag då beslut om
leverantör fattats (6 kap. 8 §).
Inom försörjningssektorerna finns särskilda
bestämmelser om granskning och medling. Nämnden för
offentlig upphandling skall på begäran av en
upphandlande enhet utse en oberoende granskningsman
som skall granska enhetens rutiner för upphandling.
Granskningsmannen skall, om vederbörande försäkrat
sig om att eventuella brister rättats till, utfärda
intyg om resultatet av granskningen (6 kap. 9 §).
En anbudsgivare eller anbudssökande som anser att
han lidit eller kan komma att lida skada på grund
av att upphandlande enhet inte följer lagens
bestämmelser får begära medling hos EFTA:s övervak-
ningsmyndighet eller Nämnden för offentlig upp-
handling (6 kap. 10 §).
Åtagandena enligt EES-avtalet innebär vidare att
det finns ett överstatligt förfarande för prövning
av upphandlingsförfaranden. Förfarandet kan inledas
när EFTA:s övervakningsmyndighet i visst fall anser
- innan ett avtal har träffats - att en klar och
konkret överträdelse av bestämmelserna i
EES-avtalet har ägt rum i samband med ett visst
upphandlingsförfarande (prop.1991/92:170,del
1,s.325, och prop. 1992/93:88 s. 47).
Förfarandet innebär att övervakningsmyndigheten
skall underrätta EFTA-staten och den upphandlande
enheten som berörs om skälen till varför man anser
att en klar och konkret överträdelse ägt rum och
begära att rättelse sker. Inom 21 dagar (30 dagar
om det är fråga om upphandling inom
försörjningssektorerna) efter mottagandet skall den
berörda EFTA-staten till EFTA:s övervaknings-
myndighet översända dess bekräftelse på att
överträdelsen rättats, eller en motiverad inlaga om
varför ingen åtgärd vidtagits eller ett meddelande
om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills
vidare. Ytterligare föreskrifter finns.
5 Behovet av ett ökat omvandlingstryck i den
offentliga sektorn
Promemorian: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar
bedömningen att ett ökat inslag av konkurrens leder
till en nödvändig omprövning och ökad effektivitet
i den offentliga sektorn.
Skälen för regeringens bedömning: Konkurrens leder
till en ständig omprövning av befintlig verksamhet
och till ett utbud som är bättre anpassat till
medborgarnas önskemål. Verksamhetens omfattning,
innehåll och anpassning till köparnas behov kan
lättare värderas om olika lösningar ställs mot
varandra i en konkurrenssituation. Konkurrens inom
den offentliga sektorn öppnar vidare nya marknader
för företag i den privata sektorn.
För att kunna skapa ökad sysselsättning, tillväxt
och samhällsekonomisk balans krävs strukturella
förändringar i hela den offentliga sektorn.
Problemen inom denna sektor har senast belysts i
Ekonomikommissionens betänkande Nya villkor för
ekonomi och politik (SOU 1993:16) s. 87 ff. och i
regeringens kompletteringsproposition 1992/93:150,
bil. 1.
Åtgärder för att på lång sikt krympa den
offentliga sektorns finansiella underskott genom
strukturreformer i de offentliga utgiftssystemen är
av grundläggande betydelse. Andra viktiga åtgärder
är att effektivisera all produktion för det
allmännas räkning och att öka omvandlingstrycket i
den offentliga sektorn.
Konkurrensens betydelse för utvecklingen av den
offentliga sektorn har närmare belysts i
konkurrenskommitténs betänkande Konkurrens inom den
kommunala sektorn (SOU 1991:104). Tjänsteproduktion
m.m. för det allmännas räkning måste nu i ökande
omfattning utsättas för konkurrens för att höja
omvandlingstrycket och därmed bidra till om-
struktureringen av den offentliga sektorn.
6 Att utsätta offentlig tjänsteproduktion m.m. för
konkurrens genom upphandling
Promemorian: En ny lag införs med skyldighet för
statliga myndigheter, kommuner och landsting att
upphandla viss verksamhet i konkurrens där
årsproduktionskostnaden överstiger 5 miljoner
kronor. Skyldigheten skall inledningsvis gälla
minst 50 procent av verksamhet inom särskilt
angivna områden. Bygg- och anläggningsarbeten,
reparation och underhåll av byggnader, vägar och
gator samt fastighetsförvaltning skall emellertid
upphandlas i konkurrens i sin helhet.
Skyldigheten skall inte omfatta verksamhet som
innebär myndighetsutövning eller om annat är
särskilt föreskrivet. Lagen föreslås i
departe-mentspromemorian träda i kraft den 1 juli
1993. Ett andra steg föreslås tas den 1 janauri
1995.
Remissinstanserna: Ett antal statliga myndigheter,
däribland sådana med uppgift att företräda
konkurrensintresset, och näringslivet tillstyrker
promemorians förslag. Dessa remissinstanser menar
att utvecklingen hittills gått för långsamt när det
gäller att utsätta offentlig verksamhet för
konkurrens. Privata företag ges inte rimliga
förutsättningar att i tävlan med den offentliga
sektorns verksamhet i egen regi konkurrera om det
arbete som skall utföras. Tvingande lagstiftning är
därför nödvändig. Näringslivet menar att
lagförslaget, mot bakgrund av de stränga regler som
införs genom den nya konkurrenslagen, borde gå
längre.
Företrädare främst för kommuner och landsting
avvisar promemorians förslag. Förslaget anses
innebära ett otillbörligt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, öka den statliga detaljregleringen
av kommunal verksamhet och föregripa tillämpningen
av den nya konkurrenslagen och lagen om offentlig
upphandling enligt vilken upphandling i konkurrens
skall tillämpas i hela EES-området. Dessa
remissinstanser hänvisar vidare till att en rad
åtgärder för närvarande vidtas på frivillig väg för
att utsätta verksamheten för konkurrens. Flera
kommuner och landsting har t.ex. antagit särskilda
handlingsplaner för ökad konkurrens. Dessa omfattar
även andra områden än de som lagförslaget gäller.
Remissinstanserna menar att en reglering i enlighet
med lagförslaget blir alltför inflexibel och inte
ger utrymme för en utformning av den konkurrensut-
satta verksamheten utifrån lokala förutsättningar.
Skälen för regeringens bedömning: Studier av
omfattning och inriktning av verksamhet som är
konkurrensutsatt i den offentliga sektorn är av
begränsad omfattning. Någon fortlöpande rapporte-
ring eller publicering genomförs inte. Enligt den
studie som redovisades av dåvarande Statens pris-
och konkurrensverk i rapporten Kommunala tjänste-
entreprenader 1990 (rapportserie 1992:4) uppgick år
1990 andelen konkurrensutsatt kommunal
tjänsteproduktion, exklusive bygg- och anlägg-
ningsarbeten, till i genomsnitt ca sex procent.
Konkurrens är vanligast inom de tekniska områdena
(ca 23 procent). Den kraftigaste ökningen av
andelen konkurrensutsatt verksamhet har dock skett
inom områdena utbildning och socialtjänst. Här är
emellertid andelen konkurrensutsatt verksamhet
förhållandevis liten (fyra procent). Enligt senare
studier som genomförts av Svenska Kommunförbundet
och Arbetsmarknadsstyrelsen m.fl. har en
ytterligare ökning av andelen konkurrensutsatt
verksamhet skett. Totalt torde dock andelen i
genomsnitt inte överstiga tio procent.
Enligt en studie som genomförts av Statskontoret
(Entreprenader i statsförvaltningen, 1990:19) var
ungefär nio procent av de statliga myndigheternas
kostnader exklusive transfereringar utlagda på
entreprenad. Dåvarande Byggnadsstyrelsen och
Vägverket svarade för ungefär hälften av den
konkurrensutsatta verksamheten.
Det är mycket angeläget att produktion för det
allmännas räkning i ökande omfattning utsätts för
konkurrens. I princip bör all verksamhet som inte
innebär myndighetsutövning eller där annat är
särskilt föreskrivet inom statliga myndigheter,
kommuner och landsting på sikt i sin helhet vara
utsatt för konkurrens. Detta bör ske genom att an-
budstävlingar anordnas så att den egna verksamheten
och privata företag konkurrerar på lika villkor.
Vinnande bör vara det affärsmässigt mest för-
delaktiga anbudet, oavsett om det är fråga om en
offentlig eller en privat producent.
Regeringen delar dock Svenska Kommunförbundets
och Landstingsförbundets bedömning att lagförslaget
i promemorian inte medger tillräcklig hänsyn till
behovet av lokal variation främst i kommuner och
landsting. Det är dessutom angeläget att åtgärder
som innebär att den egna verksamheten utsätts för
konkurrens redan från början omfattar även vård-
och omsorgstjänster.
I och för sig är det möjligt att vidareutveckla
den i promemorian presenterade modellen på ett sätt
som medger sådan hänsyn och breddar antalet områden
som omfattas av kravet på anbudstävlan. Emellertid
har regeringen erfarit att det inom kommun- och
landstingsförbunden pågår ett aktivt arbete för att
stödja enskilda kommuner och landsting i en strävan
att i ökad utsträckning utsätta den egna
verksamheten för konkurrens.
Såsom påpekats av åtskilliga remissinstanser som
företräder kommun- och landstingssidan har i flera
fall antagits särskilda handlingsprogram för ökad
konkurrens. Handlingsprogrammen innehåller normalt
en konkret målsättning för i vilken utsträckning
och när verksamheten skall utsättas för konkurrens.
Syftet är ofta att öka andelen konkurrensutsatt
verksamhet också inom områdena vård, omsorg och
utbildning.
Förbunden har även hänvisat till att
anbudsupphandling i konkurrens kräver insatser för
att höja kompetensen på upphandlingsområdet.
Förbunden genomför därför en rad åtgärder för ökad
kompetensutveckling.
Vidare har Svenska kommunförbundets styrelse
under våren 1993 beslutat om ett utvecklingsarbete
för förbättrade redovisningssystem i kommunerna.
Ett liknande arbete pågår inom landstingssektorn.
Utvecklingsarbetet skall syfta till att få fram ett
bra beslutsunderlag vid upphandling, bl.a. i fråga
om självkostnad och kostnadsjämförelser. Redo-
visningssystemen skall utformas så att kostnader
för egenregiverksamhet kan beräknas på ett
rättvisande och konkurrensneutralt sätt. I arbetet
ingår att utarbeta modeller för avgränsade
redovisningssystem, kalkyler för upphandling samt
en ny baskontoplan för internredovisning.
Förbunden menar att åtgärder för ökad konkurrens
som på detta sätt vidtas på frivillig väg är ett
effektivare sätt att öka den konkurrensutsatta
verksamheten än att införa lagstiftning. Mot detta
står framför allt Konkurrensverkets och
näringslivets synsätt att frivilliga insatser under
en följd av år inte visat sig ge tillräckliga
resultat.
Regeringen ser positivt på det utvecklingsarbete
som bedrivs i kommun- och landstingssektorn och
gör bedömningen att de intensifierade åtgärder som
nu vidtas bör ges möjlighet att få genomslag.
Ett riktmärke för kommuner och landsting bör vara
att den andel som upphandlas i konkurrens inom ett
år bör uppgå till ungefär 20 procent av kostnaden
för den sammanlagda tjänsteproduktionen i hela
kommun- och landstingssektorn. Detta torde motsvara
en upphandlingsvolym på inemot 90 miljarder kronor.
Inom det statliga området pågår, inom ramen för
arbetet med avreglering och konkurrens samt genom
mål- och resultatstyrning, en renodling av
myndighetsuppgifter och av verksamhet som är utsatt
för konkurrens. Konkurrensutsatt verksamhet hos de
statliga myndigheterna har på regeringens uppdrag
utretts av Riksrevisionsverket. Syftet är bl.a. att
verksamhet som inte behöver bedrivas i offentlig
regi skall avvecklas och att verksamhet som kan
utsättas för konkurrens skall avskiljas från ren
myndighetsutövning och bedrivas t.ex. i bolagsform.
Detta arbete har drivits längst i affärsverken och
de större myndigheterna såsom Televerket,
Banverket, Vägverket och den statliga fastighets-
förvaltningen. Där har organisatoriska förändringar
i bred omfattning vidtagits. Arbetet inom den
statliga sektorn för avreglering och konkurrens bör
nu drivas vidare inom ramen för mål- och resultat-
styrningen med hänsyn tagen till de förutsättningar
som gäller på varje enskilt område. Inriktningen
bör vara att den andel av verksamheten som är
utsatt för konkurrens skall öka ytterligare under
det kommande året.
Det är vidare angeläget att de åtgärder som nu
vidtas i hela den offentliga sektorn följs upp och
att tillräckliga effekter kan avläsas i praktisk
handling inom en rimlig tidrymd. Dessutom behövs
som komplement till det arbete som nu pågår
särskilda insatser bl.a. för att främja marknadens
tilltro till en konkurrens på lika villkor vid
förekommande anbudstävlingar.
Regeringen har givit Konkurrensverket i uppdrag
att i samverkan med länsstyrelserna följa det
utvecklingsarbete som nu pågår och studera i vilken
omfattning produktionen för kommunernas och
landstingens räkning upphandlas i konkurrens.
Konkurrensverket bör redovisa utfallet av sitt
uppdrag senast den 31 december 1994.
I syfte att stödja förbundens utvecklingsarbete
på redovisningsområdet finns en arbetsgrupp i
regeringskansliet. I gruppen ingår representanter
för berörda departement och några myndigheter.
Regeringen har vidare givit Statskontoret i
uppdrag att främja en ökad omfattning av verksamhet
som upphandlas i konkurrens i den statliga sektorn
och att följa utvecklingen med anledning av vid-
tagna åtgärder. I uppdraget ingår även att redovisa
i vilken omfattning statlig verksamhet upphandlas i
konkurrens. Uppdraget bör redovisas senast den 31
december 1994.
Om redovisningen av uppdragen tyder på att de
åtgärder som nu vidtas för att öka inslaget av
konkurrens inte givit tillräckliga effekter på
marknaden, får frågan om lagstiftning tas upp till
förnyad prövning.
7 Behovet av ingripande mot otillbörliga beteenden
avseende offentlig upphandling
Promemorian: I promemorian redovisas bedömningen
att det, utöver de föreslagna reglerna om
obligatorisk anbudsupphandling, behövs ett
kompletterande skydd mot vissa beteenden som
påverkar förutsättningarna för en effektiv
konkurrens vid offentlig upphandling.
Remissinstanserna: Från näringslivet har anförts
att privata företag ofta avstår från att lägga
anbud på det offentliga området på grund av en
misstro mot sättet att sköta upphandling. Detta
gäller särskilt i de fall upphandlarens egen
produktion utsätts för konkurrens. Det behövs
därför en fristående myndighetsföreträdare som kan
pröva ärenden och föra talan i domstol för att
förhindra att kravet på konkurrens på lika villkor
åsidosätts. Konkurrensverket har med utgångspunkt i
erfarenheter vid prövningen av ärenden på
upphandlingsområdet som berör konkurrensintresset
anfört liknande synpunkter. Företrädare för kom-
muner och landsting menar att lagen om offentlig
upphandling och den nya konkurrenslagen är
tillräckliga instrument för åtgärder till skydd
för konkurrensintresset. Detta redovisas närmare i
avsnitt 8.
Skälen för regeringens bedömning
7.1 Översiktlig redovisning för lagstift-
ningsärendets bakgrund och allmänna utgångspunkter.
I det följande föreslår vi en lag om ingripande mot
vissa konkurrenssnedvridande beteenden avseende
upphandling vilka statliga myndigheter, kommuner
och landsting samt andra offentliga upphandlare kan
komma att tillämpa i fråga om sina anbudstävlingar.
Sådana beteenden behöver alls inte vara avsiktliga
utan kan bero på exempelvis otillräcklig kännedom
om de arbetsvillkor företag har. Det kan också
handla om brist på erfarenhet av upphandling, gene-
rellt eller på särskilda varu- eller
tjänsteområden.
I det här avsnittet kommer vi att redovisa varför
det finns ett behov av en sådan lag. I avsnitt 8
talar vi om hur lagen bör byggas upp.
Innan vi går närmare in på detta vill vi belysa
lagstiftningsärendets bakgrund och översiktligt
peka ut allmänna utgångspunkter. Detta sker för att
skapa en sådan överblick över de aktuella frågorna
som underlättar bedömningen av vårt förslag.
De frågor som behandlas i denna proposition
gäller produktion av varor, tjänster eller andra
nyttigheter som det allmänna (staten, kommun,
landsting etc.) självt bedriver (s.k.
egenregiverksamhet) eller köper av en annan
producent.
I det senare fallet kan det gälla både privata
och alltså oberoende företag såväl som de
offentliga aktörernas egna bolag eller andra for-
mellt sett fristående juridiska personer, som dessa
aktörer dock har ett bestämmande inflytande över.
Privata företags agerande som upphandlare berörs
inte alls av förslaget i denna proposition, lika
litet som - generellt sett - av lagen om offentlig
upphandling. De privata företagens uppträdande på
marknaden täcks i stället av den nya
konkurrenslagen. Den innehåller som nämnts bl.a.
ett förbud mot missbruk av dominerande ställning.
Lagstiftningsärendet har samband med det
förhållandet att huvuddelen av produktionen för den
offentliga sektorns räkning sker i monopolform. Av
exempelvis kommunernas totala konsumtion var år
1990 endast omkring sex procent föremål för
upphandling i konkurrens. Ekonomikommissionen har i
sitt betänkande Nya villkor för ekonomi och politik
(SOU 1993:16) pekat på en betydande
effektivitetspotential som kan realiseras genom
ökad konkurrens och som kan ligga inom intervallet
tio till femtio procent.
Lagstiftningsärendet handlar om betydelsen från
allmän synpunkt av att också produktion av tjänster
m.m. för det allmännas räkning blir utsatt för det
tryck den känner som producerar i tävlan med
konkurrenter som själva vill utföra prestationen
(s.k. konkurrenstryck). Det handlar även om vilka
medel som behövs för att uppnå detta.
Det finns en stor skillnad mellan produktion för
det allmännas räkning, avskild från tävlan, och
läget på en fungerande marknad med en effektiv
konkurrens.
När de privata aktörerna tävlar sinsemellan om
köparnas efterfrågan kan de senare spela ut skilda
säljare mot varandra för att få så bra prestationer
som möjligt till så lågt pris som det går.
Detta innebär att som vinnare bland de privata
företagen framträder de konkurrenter som är mest
effektiva i att driva tillverkningen rationellt för
vad som är köparnas reella behov enligt köparnas
egen bedömning, att utveckla teknik och metoder för
detta, att skapa nya produkter och kombinationer
och att satsa på dynamik och tillväxt m.m.
Försöker de effektivare aktörerna att hårt
utnyttja, exempelvis genom för höga priser, den
ställning de vunnit gentemot köparna, är det me-
ningen att konkurrenterna skall slå till med lägre
pris eller annat konkurrensmedel. Vidare skall nya
företag både lockas och ha faktisk möjlighet att
komma in på marknaden för att utmana de ditintills
mest framgångsrika företagen.
Själva drivkraften för varje enskilt, privat
företag är dess krav på lönsamhet, överlevnad och
tillväxt m.m. Genom att det hela tiden pågår en
tävlan om vem köparna skall handla med hindras det
enskilda, privata företaget att expandera för
mycket, så att dess tillväxt sker på
samhällsekonomins och köparnas bekostnad. Det tryck
den individuelle tävlaren känner från hårda
medtävlare behövs alltså för att hindra denne att
efter måttet av sin förmåga söka vinna en marknads-
dominerande ställning och därmed makten över
köparna.
Så länge det finns en sådan effektiv, fungerande
konkurrens finns det också en balans som är optimal
både för samhällsekonomin och för konsumenterna.
Vidare är det nödvändigt att balansen ger företagen
tillräckliga ekonomiska incitament att stanna kvar
på marknaden - om köparna skall kunna få vad de
vill ha.
Det konkurrenstryck som uppstår vid en effektiv,
fungerande tävlan på marknaden ger, som berörts, i
sin tur rätt resursfördelning samt effektivitet och
produktivitetsökning.
Man kan också tala om marknadseffektivitet och
tillväxt i förening med mångfald och dynamik -
genom nya företag, metoder och produkter m.m.
Vidare handlar det bl.a. om att rätt företag gör
rätt sak på rätt sätt och till ett för köparna
riktigt pris.
Utbud, pris, kvalitet m.m. styrs således genom de
nu nämnda tävlingsmekanismerna. Dessa kan inte
ersättas med att en viss produktionsfaktor får
ensamställning med eget ansvar i förening med ambi-
tioner och instruktioner. Detta anser nog alla vara
självklart i andra tävlingssammanhang. Ett syfte
med själva tävlandet är ju att den enskilde
motiveras fullt ut att göra sitt allra bästa.
Översatt till det marknadsekonomiska systemet leder
detta till de förut beskrivna, för alla positiva
ekonomiska resultaten.
Konkurrensen är dock hela tiden hotad genom
fördelar som står att vinna för en eller flera
enskilda aktörer av att eliminera tävlings-
situationen helt eller delvis. Som exempel kan tas
missbruk av dominerande ställning. Det kan också
handla om stordriftsfördelar som finns på en viss
marknad. Fördelarna kan där leda till en alltför
hög företagskoncentration genom uppköp eller annat.
Också Ekonomikommissionen framhåller att
bristande konkurrens är ett huvudproblem i svensk
ekonomi. Huvudtesen som kommissionen lägger fram är
att våra tillväxtproblem i stor utsträckning beror
på att marknadsmekanismerna satts ur spel på
centrala områden. Här pekas ut de två grundläggande
faktorerna, nämligen företagens konkurrens-
begränsningar och offentliga regleringar.
I fråga om företagens konkurrensbegränsningar
finns numera den nya konkurrenslagen. Den kommer
att skydda köparna och samhällsekonomin på ett
mycket bättre sätt än den gamla lagen.
Konkurrenslagens centrala uppgift är att säkra
att köparna har reell möjlighet att välja mellan
konkurrerande produkter som köparna vill skall
finnas på marknaden. Detta förutsätter att det
finns ett tillräckligt konkurrenstryck på privat
produktion. Konkurrenslagen ger medel för detta.
Det allmännas intressen bevakas av Kon-
kurrensverket, som har överblick över marknaden i
dess helhet och har ansvar för hela den operativa
funktionen i förhållande till de kommersiella
aktörerna där.
Offentlig produktion däremot - i egen regi eller
via en ständig ensamleverantör - kommer inte under
ett konkurrenstryck annat än om den offentlige
köparen själv väljer att få till stånd ett sådant
tryck. Konkurrenslagen är skriven för helt andra
situationer än den att köparen frivilligt avstår
från att utnyttja konkurrensmöjligheterna och i
stället väljer att producera själv eller att
koncentrera sina inköp till en enda leverantör.
Konkurrenslagen vänder sig i stället genom förbud
m.m. mot karteller och annat som hindrar köparna
från att av det marknadsekonomiska systemet få ut
de fördelar som konkurrensen ger genom lägre priser
m.m. Konkurrenslagen har som given utgångspunkt att
köparna förutsätts vilja ha dessa ekonomiska
vinster.
Lagstiftningsärendet skall därför som nämnts ses
mot bakgrund av behovet av att också produktionen
av tjänster m.m. för det allmännas räkning
konkurrensutsätts i tillräcklig omfattning, till
nytta för samhällsekonomin och för konsumenterna.
Behovet finns både i fråga om det allmännas
egenregiverksamhet och beträffande produktion som
bedrivs av annan för det allmännas räkning.
Lagstiftningsarbetet har med den utgångspunkten
inriktats på två huvudaspekter.
Den första gäller arbetsgruppens förslag om
skyldighet för de nämnda offentliga aktörerna att
utsätta egenregiverksamhet av visst slag för
konkurrens genom att vid givna brytpunkter i form
av beloppsgränser upphandla enligt lagen om
offentlig upphandling. Det rörde sig alltså om en
upphandlingsskyldighet.
Den andra huvudaspekten avser arbetsgruppens
förslag om lagregler med en särskild ingripandeform
mot sådana beteenden från en offentlig upphandlares
sida som för privata företag snedvrider
konkurrensförutsättningarna. Denna andra aspekt
handlar alltså om den offentlige aktörens beteende
när denne anordnar en anbudstävling. Detta är något
annat än frågan om det bör finnas en lagstadgad
skyldighet att upphandla eller inte.
Vi har redan redovisat vårt ställningstagande att
en sådan upphandlingsskyldighet inte bör införas
nu.
I departementspromemorian tas inte särskilt upp
situationen med anbudstävlingar som offentliga
aktörer anordnar utan att ett lagreglerat
obligatorium tvingar fram detta. Just denna
situation behandlas i vårt förslag. Det är
naturligt att den frågan ställs varför upphandlaren
skulle tillämpa beteenden som snedvrider konkurren-
sen vid den anbudstävling som upphandlaren själv
utlyser. Vi behandlar den saken utförligt i det
följande. Där kommer vi att peka på bl.a.
situationer när upphandlaren inte har tillräcklig
erfarenhet av företagens arbetsvillkor eller av
upphandling i övrigt samt på den osäkerhet företag
verkar att känna i fråga om offentlig upphandling
och det problem detta utgör från allmän synpunkt.
Vi kommer också att redovisa vår bedömning att inte
heller den nya konkurrenslagen kan användas mot
sådana beteenden och att det behövs ett särskilt
utformat system som kompletterar lagen om offentlig
upphandling.
Vi går nu över till att närmare behandla de
beteenden som kan komma under bedömning i detta
sammanhang.
7.2 Konkurrenssnedvridande beteenden
Arbetsgruppen behandlar (Ds 1992:121 s.75-83 och
97-104) avvikelser, som är möjliga, från en
konkurrensneutral behandling, i anslutning till
skilda faser i ett upphandlingsförlopp:
- metoden för urval av deltagare i en
anbudstävlan,
- kraven för att få delta, sättet att utforma
anbudsunderlaget,
- konstruktionen av tidsperioderna i
tävlingsförloppet,
- upphandlarens förhållande till
egenregiverksamheten,
- utvärderingen av inkomna anbud,
- sättet att förhandla med anbudsgivarna.
I dessa avseenden redovisar (s. 75 ff.)
arbetsgruppen en förteckning med exempel på
förfaranden som får betydelse för de privata före-
tagens möjligheter att konkurrera på lika villkor
framför allt i förhållande till upphandlarens
egenregiverksamhet. Förteckningen visar exempel på
beteenden som bör övervägas i sammanhanget och är
således inte en redovisning av vad arbetsgruppen
ansåg borde förbjudas som sådant och utan hänsyn
till omständigheterna i övrigt. I huvudsak
innehåller förteckningen följande.
- Anbudspaketet görs för stort för de privata
företagen på den lokala marknaden. Man packar ihop
artskilda tjänster där själva kombinationen
blockerar bort de privata företagen som inte sam-
tidigt arbetar med båda tjänsterna, vilket däremot
egenregiverksamheten gör.
- Bristfällig information ges i
förfrågningsunderlaget, så att tidsnöd uppstår för
de privata företagen - i ett läge där egenregin är
väl förberedd. Onödigt stora krav ställs på att
anbudsgivaren skall lämna en stor mängd
upplysningar på mycket detaljerad nivå, en mängd
som det kostar mycket att ta fram.
- Krav ställs på att dyra investeringar skall ha
gjorts före anbudstävlingen. Anbudsunderlaget finns
inte i nog många exemplar. Krav ställs på att
vinnande privat företag skall köpa egenregitill-
gångar. Privat vinnare vägras få disponera lokaler,
fordon eller annat som egenregin haft tillgång
till.
- Man bjuder bara in privata företag med
bristfälliga resurser för uppgiften eller enbart
svaga privata företag, respektive endast dyra
sådana. Endast okända privata företag får vara med
medan man underlåter att inbjuda befintliga
välkända, resursstarka eller framgångsrika privata
företag.
- Man för under hand fram till de privata
företagen budskap som kan frånta dem viljan att
satsa tid och resurser på att delta i anbuds-
tävlingen. Som exempel kan tas budskap om att de
egentligen nog inte är lämpliga för uppgiften, att
de sannolikt kommer att förlora eller att de har
bjudits in endast därför att den offentlige
upphandlaren känt sig tvungen.
- Upphandlaren tar hänsyn till faktorer såsom
vilka anställningsvillkor entreprenören tillämpar
för sin personal, huruvida den är anställd eller
uppdragstagare, ursprungsland för produkter som
entreprenören använder i sitt arbete och om
entreprenören har eller inte har finansiellt stöd
från en institution som upphandlaren vill eller
inte vill stödja. Obefogade krav på att de privata
skall ställa bankgaranti sätts upp.
- De privata företagen får betala avgift för att
få delta i anbudstävlingen. Avgiften för
specifikationer sätts för att ge bidrag till kost-
naderna för att utarbeta dem i stället för att
utgöra kostnaden för att framställa en kopia.
Kommunen väger in kostnader om egenregiverksamheten
förlorar, utan saklig grund.
I fråga om avvikelser har vid åtskilliga
tillfällen förts fram kritiska synpunkter, främst
från näringslivets sida. Detta framgår av promemo-
rian och av vad som anförts bl.a. vid
remissbehandlingen av denna.
I den nu aktuella promemorian Ds 1992:121
redovisas också uppfattningen hos Sveriges
Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen
att det behövs en fristående myndighetsföreträdare
som kan föra företagens talan i domstol, om kravet
på konkurrens på lika villkor skulle åsidosättas.
Grossistförbundet Svensk Handel anger där samma
inställning. Förbundet framhåller att det är svårt
för företag att själva framföra klagomål om en
upphandling anses ha gått felaktigt till. Därvid
anges att företagen är beroende av att ha ett gott
förhållande till myndigheten eller den kommunala
förvaltningen inför kommande upp-
handlingstillfällen.
Ytterligare näringslivssynpunkter återges i
promemorian (s. 66 ff.). Bland annat framhålls i
dessa att det inte är så egendomligt att de privata
företagen mer sällan lägger anbud på det
offentliga området. I detta avseende uttalas där
följande: De privata företagen känner nog ofta helt
enkelt misstro till det offentligas sätt att sköta
upphandling. Man måste ha en bra upplagd
upphandlingsprocess för att det skall bli anbud
från den privata sidan. Annars undrar de privata
företagen om det verkligen är ett reellt
anbudsförfarande eller om man bara vill använda de
privata som utredningsinstitut och problemlösare
eller för kontroll av prisnivån på den privata
marknaden. Det framhålls ytterligare från dessa
näringslivsföreträdare att det ju vidare alltid
bland företagen finns oron för att upphandlaren
tänker låta sin egenregiverksamhet vinna.
Som viktiga faktorer pekades vidare från
näringslivets sida bl.a. på att
förfrågningsunderlaget är klart preciserat i fråga
om prestationer som skall fullgöras, så att det
genast kan läggas till grund för kalkylering.
Exempel anfördes också, där otillräcklig
information gjort det omöjligt att lägga anbud och
där inte nog tid gavs att räkna på anbud.
I promemorian dras bl.a. slutsatsen att man måste
skapa nog stor tilltro hos företagen till att de
kommer att ges en affärsmässig och objektiv
behandling då deras anbud jämförs med egenregi-
verksamheten. Annars blir de privata anbuden för
få.
Konkurrensverket har vid remissbehandlingen av Ds
1992:121 särskilt framhållit att objektiva val
mellan anbudsgivare förutsätter att önskad
produktkvalitet klart definieras i förfrågnings-
eller anbudsunderlaget. Vidare berör verket en i
promemorian lämnad (s. 77 ff.) redogörelse för
vissa ärenden hos dåvarande Näringsfrihetsombuds-
mannen (NO) och hos verket. Redogörelsen omfattar
exempel på konkreta ärenden med klagomål från
enskilda företag rörande offentliga upphandlingar.
Konkurrensverket stryker under att redovisningen
återspeglar en liten del av ärendemängden och
problemen.
Konkurrensverket erinrar också om vad verket
uttalade vid remissbehandlingen av förslaget om en
ny lag om offentlig upphandling (Ds 1992:62). Där
pekade Konkurrensverket på att upphandlingsområdet
många gånger kännetecknas av en situation där köpa-
ren har en betydligt större ekonomisk och
organisatorisk styrka än säljaren. Det finns vidare
påtagliga risker för intressekonflikt och bristande
objektivitet vid beställarens val mellan
egenregiverksamhet och externa aktörer vid en
anbudstävlan. Verket framhöll ytterligare att, även
om en anbudsgivare ges rätt att föra en
skadeståndstalan mot en upphandlande enhet som
bryter mot den föreslagna lagens regler, det i
praktiken finns många omständigheter som kan
motverka att anbudsgivaren söker sin rätt, såsom
rädsla för att utsättas för diskriminering vid
kommande upphandlingar.
Som underlag för ytterligare överväganden
redovisas i promemorian Ds 1992:121 vissa särskilda
uttalanden vid den nyss nämnda remissbehandlingen
av Ds 1992:62. Kammarrätten i Jönköping anförde då
att det i praktiken torde bli stora problem för en
leverantör att upptäcka att ett fel har blivit
begånget och att därvid väcka talan hos länsrätten
i tid. Domstolen ansåg vidare att de praktiska
möjligheterna att föra en framgångsrik talan torde
bli begränsade även när det gäller skadestånd.
Liknande synpunkter fördes fram av Hovrätten över
Skåne och Blekinge samt av Stockholms universitet.
Bland annat framhölls svårigheter för förbigångna
företag att visa orsakssamband mellan begångna fel
och det faktum att vederbörande lidit skada genom
att inte erhålla kontraktet. Universitetet uttalade
att det på goda grunder kan antas att det är först
efter det att resultatet av anbudstävlingen blivit
känt som det står klart för enskilda anbudsgivare
att något fel har begåtts.
I promemorian Ds 1992:121 anförs (s. 102 ff. och
151 ff.) mer generellt bl.a. följande i fråga om
vad som där kallas otillbörliga, konkurrenshämmande
upphandlingsbeteenden: Det kan handla om metoder
för att skydda egenregiverksamheten mot ett reellt
konkurrenstryck, så att det i realiteten inte hålls
en riktig tävlan. Också utan samband med att
upphandlaren bedriver egenregiverksamhet finns det
exempel på hur man under olika stadier av
upphandlingsprocessen med den ena eller den andra
metoden, eller i övrigt genom sättet att förfara,
utan objektivt bärande skäl kan särbehandla någon,
dvs. gynna eller missgynna någon jämfört med hur
andra behandlas. Detta kan i det enskilda fallet
ske på ett sätt som där framträder som
otillbörligt, vägt i förening med omständigheterna
i övrigt och sett i förhållande till vad som är
själva syftet med upphandling och anbudstävling.
Ytterligare uttalanden görs, och vi hänvisar till
specialmotiveringen till 3 § för en övergripande
beskrivning.
I departementspromemorian understryks starkt att
diskriminerande förfaranden av diskuterad art utgör
avarter från vad som naturligtvis utgör huvudlinjen
vid den anbudsupphandling som statliga myndigheter,
landsting och kommuner bedriver i Sverige.
7.3 Regeringens överväganden i behovsfrågan
Det nyss återgivna uttalandet i promemorian torde
närmast ha tagit sikte på avsiktliga
konkurrenssnedvridningar, och vi delar den däri
sålunda uttryckta uppfattningen. Själva
utgångspunkten för regeringens bedömning av
lagstiftningsbehovet är en annan än sådana medvetna
beteenden. Genom frivilliga åtgärder ute på fältet
och genom den nya lagen om offentlig upphandling
fortsätter framöver den utveckling som enligt
entydiga signaler ger en alltmer ökande upphandling
i konkurrens, också i kommuner och landsting. I
många fall kommer anbudsförfaranden att vidtas på
områden som är mer eller mindre oprövade för den
enskilde upphandlaren. Detta framkommer fullt klart
i det samlade remissutfallet i detta ärende.
Mot denna bakgrund är det mycket angeläget från
nationella utgångspunkter att den förestående
utvecklingen kan i effektiva former länkas i rätt
riktning sett även ur samhällsekonomins och kon-
sumenternas synvinkel. För bedömningen därvidlag är
två aspekter av central betydelse.
En viktig aspekt gäller de offentliga
upphandlarnas ekonomiska kunskaper,
upphandlingskompetens och praktiska erfarenheter
m.m. Härvidlag finns det högst betydande
variationer, visar bl.a. underlaget i detta ärende.
I promemorian Ds 1992:121 refereras (s. 66 ff.)
till uttalanden som ger denna bild. Bland
remissinstanserna framhåller exempelvis Landstinget
i Kristianstads län att det krävs bra anbudsunder-
lag och upphandlingskompetens vilket fordrar stora
utbildningsinsatser. Stockholms läns landsting
pekar på att förutsättningarna torde variera mellan
olika kommuner, beroende på bl.a. nuvarande
organisation, utvecklingsnivå för ekonomistyrning
och redovisning, konkurrensneutrala villkor,
storlek samt utveckling av intern och extern
marknad.
Det får antas att själva bristen på erfarenhet
m.m. av hur upphandlingsprocessens skilda faser
bäst skall hanteras, dvs. upphandlingskompetens, i
betydande omfattning kan riskera att leda till
situationer där den offentlige upphandlaren av
otillräckliga insikter, ren oerfarenhet eller
dylikt förfar på ett sådant sätt att konkurrensför-
hållandena snedvrids. Avsaknaden i de enskilda
fallen av praktisk erfarenhet av de skilda
upphandlingssituationerna och de villkor privata
företag har att leva under kan således orsaka helt
oavsiktliga sådana beteenden.
Den andra centrala aspekten är att mycket talar
för att det finns en betydande osäkerhet bland
privata företag i fråga om hur offentlig
upphandling hanteras och om vilken behandling de
privata företagen kommer att få jämfört med
upphandlarens egenregiverksamhet m.m. Uttryck för
att denna osäkerhet eller misstro är mycket stor
och utbredd ges enhälligt av Sveriges
Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Svenska Handelskammarförbundet och Svenska
Arbetsgivareföreningen. I det enskilda fallet kan
dessa privata företag kanske bedöma läget så att
anbudstävlingen anordnas under påverkan av viss
opinion men att andra opinioner inom upphandlarens
organisation anser det finnas skäl att skydda egen-
regiverksamheten, eller att läget är sådant att den
upphandlande enheten i vart fall inte kommer att
vinnlägga sig nog mycket om
konkurrensförutsättningarna.
Säkert kan en sådan osäkerhet eller misstro i en
rad fall vara helt eller väsentligen oberättigad.
Med utgångspunkt i samhällsekonomins och
konsumenternas intressen är det samtidigt en
allvarlig brist redan om företagen i mer betydande
omfattning drar sig för att delta i anbudstävlingar
som offentliga upphandlare anordnar. Därmed uppnår
man ju inte den grad av konkurrenstryck som är
sådana tävlingars syfte. Det ekonomiska systemets
funktionsduglighet och förmåga att generera
tillväxt och förnyelse skadas då. Resultatet blir
vad som kan vara stora effektivitetsförluster som
belastar de nyss nämnda, allmänna intressena.
Det finns därmed sammantaget ett starkt uttalat
behov av ett konkurrensrättsligt orienterat system
som genom generella normer och praxisbildning kan
bidra till att leda den fortsatta utvecklingen i
den från allmän synpunkt önskvärda riktningen. Ett
sådant system bör ha av rättsordningen anvisade
former för praktisk och effektiv prövning i
angelägna fall av det befogade eller obefogade i
klagomål om konkurrenssnedvridande beteenden.
Vidare bör systemet omfatta ingripandeformer
avpassade för de allmänna intressen som skall
skyddas.
Detta är påkallat också av rättssäkerhetsskäl,
bl.a. hänsynen till det enskilda företagets behov
av att kunna få sin sak prövad effektivt. Vidare är
det en rättvisefråga sett utifrån hela
näringslivets situation. Den nya konkurrenslagen
ställer kraftiga anspråk på företagen i fråga om
konkurrenstryck och effektivitet i den privata
produktionen. Konkurrenslagen har vidare ett till
dessa krav anpassat, mycket starkt sanktionssystem.
Det är fullt ut rimligt att anspråk ställs också i
fråga om konkurrens på lika villkor vid produktion
som det allmänna bedriver själv eller som sker för
dess räkning.
Därmed uppkommer frågan om huruvida det nu
redovisade behovet fylls av den rättsliga reglering
som redan finns.
7.4 Lagen om offentlig upphandling och
konkurrenslagen
Vid remissbehandlingen har flera instanser, som
avstyrkt lagförslaget, i sin argumentering åberopat
att statsmakterna först borde avvakta effekterna av
lagen om offentlig upphandling och den nya
konkurrenslagen innan nya regler övervägs.
Lagen om offentlig upphandling innehåller som
nämnts tidigare den i 1 kap. 4 § intagna
huvudbestämmelsen om affärsmässighet. Där anges att
upphandling skall göras med utnyttjande av de kon-
kurrensmöjligheter som finns och även i övrigt
genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare,
anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovid-
kommande hänsyn. Till detta kommer vad som sägs i
22 § samma kapitel om att en upphandlande enhet
skall anta antingen det anbud som har lägst anbuds-
pris eller det anbud som är det ekonomiskt mest
fördelaktiga med hänsyn till samtliga
omständigheter såsom pris, driftkostnader, funk-
tion, miljöpåverkan m.m.
Lagen om offentlig upphandling syftar till att
begränsa de offentliga utgifterna och till att
skydda enskilds rätt. I sådant syfte görs offentlig
upphandling öppen och konkurrensutsatt i hela
EES-området. För att det skall vara möjligt att
skapa denna öppna och vidsträckta, gränsöverskri-
dande marknad innehåller lagen, som framgått av
avsnitt 2.2, en rad procedurregler. Där finns
också, som nyss redovisats, regler om ett
affärsmässigt uppträdande. Sanktionssystemet i
lagen om offentlig upphandling är inriktat på ens-
kilds rätt. Ett företag har rätt att väcka talan
för det fall företaget menar sig ha blivit oriktigt
behandlat av upphandlaren. Formerna för detta är
förfarandet vid länsrätt under pågående upphandling
samt skadeståndsprocess i tingsrätt.
I sin anmälan till prop. 1992/93:88 om offentlig
upphandling anförde föredragande statsrådet bl.a.
följande: Konkurrensen uppnås genom krav på att en
upphandlande myndighet inte får godtyckligt
förkasta anbud. Myndigheten måste kunna motivera
såväl varför avtal slöts i ett fall, som varför
övriga anbud förkastades. Principen om
icke-diskriminering spelar roll i detta sammanhang.
En diskriminerande upphandling innebär ju att
affärsmässigheten sätts åt sidan till förmån för i
sammanhanget ovidkommande hänsyn, uttalade
föredraganden ytterligare.
Vi ser det beskrivna systemet som en naturlig
ordning med utgångspunkt i de i EG:s
upphandlingsdirektiv framträdande gemenskaps-
intressena av att se till att pågående
upphandlingar går rätt till, så att enskilds rätt
tillvaratas.
Då propositionen om nämnda lag beslöts var det
förutsatt (prop. 1992/93:88 s. 43 och 46) att
ytterligare överväganden kunde aktualiseras till
följd av det då inom arbetsgruppen pågående arbete
som sedermera avslutades genom
departementspromemorian Ds 1992:121 vilken ligger
till grund för detta lagstiftningsärende.
I och för sig är det sannolikt att de
konkurrenssnedvridande beteenden som vi har
behandlat strider mot det förut (avsnitt 2.2) redo-
visade kravet på affärsmässighet som finns i lagen
om offentlig upphandling, åtminstone när de har
ekonomisk betydelse. Hur det förhåller sig därmed
avgörs i rättstillämpningen. Någon visshet i nuläg-
et finns därmed inte om hur begreppet
affärsmässighet mer generellt kommer att bedömas i
förhållande till de i detta ärende aktuella bete-
endena.
Vill man, som här nu har aktualiserats, skapa ett
tillräckligt skydd för samhällsekonomins och
konsumenternas intressen, är själva systemet i
lagen om offentlig upphandling mot denna bakgrund
självfallet inte konstruerat för just detta. Till
en början är begreppet affärsmässighet inte lämpat
att kopplas till ett ingripande, såsom vi kommer
att redovisa i det följande. Vidare kan, som
berörts i promemorian och i det föregående, skilda
faktorer göra att det enskilda företaget inte
startar en process mot exempelvis den kommun i
vilken företaget är beläget. Kanske visar sig inte
heller ett oriktigt beteende förrän vid valet av
vinnare, och då är vägen via länsrättsförfarandet
stängd.
Till detta kommer att skadeståndskyldighet inte
är en lämplig sanktionstyp för att tillgodose
behovet av skydd för de nu aktuella, allmänna
intressena, fastän denna skyldighet är en adekvat
sanktion för att ta till vara enskilds rätt.
Inte heller företräds i nuläget det allmännas
konkurrensintressen på detta område av en sådan
offentlig representant med ingripandebefogenheter
som finns för den privata sektorn. Där har ju
Konkurrensverket den rollen och har sin särskilda
kompetens just för bedömningen av
konkurrensfrågorna. Så länge som de privata före-
tagen befinner sig i den situationen att det saknas
en sådan offentlig företrädare för
samhällsekonomins och konsumenternas intressen som
har rättsliga möjligheter att ingripa mot här
aktuella beteenden, är det osannolikt att den förut
berörda osäkerheten eller misstron skulle kunna
minska i tillräcklig omfattning. Som har framgått
är det samtidigt mycket angeläget att produktion
för det allmännas räkning i ökande omfattning
utsätts för reell konkurrens genom anbudstävlan på
lika villkor.
Regeringen delar bl.a. därför bedömningen i
promemorian att sanktionssystemet i lagen om
offentlig upphandling inte kan förväntas ge det
allmännas nu aktuella intressen ett tillräckligt
skydd.
Denna bedömning är inte speciell för Sverige.
EFTA:s övervakningsmyndighet, eller
EG-kommissionen, kan ju som nämnts (avsnitt 4.2)
inskrida vid en klar överträdelse i samband med ett
visst upphandlingsförfarande. Nämnda offentliga
organ har således getts egen ingripanderätt. Denna
rätt kan dock helt naturligt inte ersätta särskilda
skyddsregler på den nationella nivån.
Den nya konkurrenslagen kan inte heller bedömas
ge det skydd som behövs, lika litet som den äldre
konkurrenslagen. Det finns flera skäl till detta,
som redovisas i promemorian (s. 105 ff.). Skälen
kan sammanfattas så här.
Fråga är om köparbeteenden vid offentlig
upphandling och det är i hög grad osannolikt att en
offentlig aktör i rollen som upphandlare omfattas
av begreppet näringsidkare i den äldre
konkurrenslagen. Detta kan gälla trots det
förhållandet att den offentlige aktören samtidigt
kanske är producent genom egenregiverksamhet
avseende t.ex. vissa andra nyttigheter än dem som
upphandlingen omfattar, och i det sammanhanget får
anses som näringsidkare i den äldre konkurrens-
lagens mening.
Som berörts tidigare bygger den nya
konkurrenslagen på EG-rätten och det där använda
begreppet företag. I förarbetena till den nya
konkurrenslagen görs dock en återkoppling till den
äldre konkurrenslagens näringsidkarbegrepp. Där
anges (prop. 1992/93:56 s. 67) att begreppet
företag i dag har väsentligen samma innebörd som
begreppet näringsidkare. Det är på motsvarande sätt
som i fråga om sistnämnda begrepp i hög grad
osannolikt att termen "företag" kan anses
tillämplig i fråga om förfaranden som en offentlig
aktör vidtar vid upphandling, således som köpare.
Till detta kommer att, eftersom EG:s
konkurrensbestämmelser i väsentliga delar i princip
införlivats med svensk rätt, rättstillämpningen
torde ha att ta avsevärt intryck av den pågående
utvecklingen inom EG i denna fråga.
På grund av det anförda blir det också i
motsvarande grad osannolikt att beteenden av det
här aktuella slaget omfattas av det rättsliga be-
greppet konkurrensbegränsning, vilket har
aktualitet även enligt den nya konkurrenslagen.
Dessutom finns det knappast någon sannolikhet
över huvud för att kartellförbudet i
konkurrenslagen omfattar förhållandet mellan en
upphandlare och dennes egenregiverksamhet, som ju
inte är en ens formellt fristående juridisk person.
Därefter gäller det förbudet mot missbruk av
dominerande ställning. Dominans över den relevanta
marknaden kan naturligtvis i ett visst enskilt fall
en myndighet eller en kommun ha i en producentroll.
Ett exempel är rollen som leverantör av fjärrvärme
och förutsatt att man kan anse att det finns en
marknad i konkurrenslagens mening. Dominans behöver
dock inte föreligga utan det kan ju i ett annat
fall finnas starka privata konkurrenter. I så fall
kan man inte tillämpa förbudet mot missbruk av en
dominerande ställning ens i producentrollen. Än
vidare är man tillbaka till att det handlar om
offentliga inköp i det diskuterade sammanhanget.
Därtill kommer att begreppet företag måste vara
tilllämpligt också här. Inte heller det nu berörda
förbudet kan därför ses som ett skydd för
samhällsekonomins och konsumenternas intressen.
Det är så osannolikt att konkurrenslagen är
tillämplig att den får anses inte vara användbar i
detta sammanhang.
7.5 Ett kompletterande skydd
Av det anförda framgår att det starkt uttalade
behov vi nyss redovisat och motiverat inte kan
fyllas genom lagen om offentlig upphandling eller
den nya konkurrenslagen. Därför är det angeläget
att nu ta fram ett system med klara rättsregler som
bl.a. ger möjlighet att i förekommande fall i
lämplig form gripa in mot vissa konkurrens-
snedvridande beteenden. Därigenom kan ett sådant
system tänkas skapa nog stor tilltro hos de privata
företagen till att de kommer att ges en affärsmäs-
sig och objektiv behandling vid anbudstävlingar.
Ett sådant system kan även i övrigt höja
konkurrenstrycket vid sådana tävlingar, så att
effektiviteten ökar och priserna pressas.
Vi vill tillägga att vad det nu i grunden handlar
om är att ge näringspolitiken ett samlat innehåll
där enskilda viktiga delar bringas till att
samfungera effektivt för ytterligare ekonomisk
tillväxt till fördel för samhällsekonomin och
konsumenterna.
I regeringens övergripande strategi för detta
behövs särskilda, näringspolitiskt orienterade
instrument som är inriktade på marknaden. Två är
redan beslutade av riksdagen. Den nya konkurrens-
lagen förbjuder som nämnts karteller och missbruk
av dominerande ställning. Detta ökar
konkurrenstrycket i ekonomin och leder till
marknadseffektivitet, också vid offentlig
upphandling. Det andra instrumentet är lagen om
offentlig upphandling. Även denna är effektivitets-
skapande inom sin ram och med det skydd den ger för
det enskilda företagets rätt.
Ett tredje instrument utgörs av det här
behandlade lagförslaget som bl.a. skall bidra till
att hos de privata företagen skapa tilltro till
offentlig upphandling.
Det nya systemet beträffande vissa
konkurrenssnedvridande beteenden avseende
upphandling bör följa huvudlinjen i arbetsgruppens
förslag. Därmed blir systemet ett självständigt,
konkurrensrättsligt komplement till det på
begreppet affärsmässighet uppbyggda systemet i
lagen om offentlig upphandling.
Ett skydd av detta slag bör inte regleras i
detalj. Regeringen anser i stället att systemet bör
fungera som en plattform som ger möjligheter för de
berörda - bl.a. företagen och den lokale upp-
handlaren - att sinsemellan finna gemensamma
problemlösningar på lokal nivå, utan att man
behöver anlita det allmännas organ.
Som kommer att framgå i följande avsnitt bör
således en ny lag införas som ger Marknadsdomstolen
rätt att för framtiden förbjuda ett offentligt
organ att tillämpa vissa konkurrenssnedvridande be-
teenden vid genomförande av upphandling i
anbudskonkurrens. Till grund för detta
kompletterande system och för den samlade bedömning
som systemet bör ge utrymme för får läggas vad som
lagtekniskt beskrivs som otillbörligt beteende
avseende upphandling. Vi kommer senare att redovisa
bestämmelsens närmare inriktning.
Mot en sådan lag har Nämnden för offentlig
upphandling samt Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet riktat ytterligare
invändningar, utöver vad vi har behandlat i det
föregående. Vi kommenterar denna kritik i avsnitt 8
under rubriken Övrigt. På där anförda skäl anser vi
kritiken mot vad vi föreslår inte vara vägande.
Den nu avsedda gruppen av konkurrenssnedvridande
beteenden avseende upphandling kan som berörts
samtidigt omfattas av lagen om offentlig
upphandling. Vi ser inte något hinder mot detta,
vid en vägning av de fördelar som sammantaget
uppstår från allmän synpunkt genom ett förstärkt
skydd. De överväganden som ligger till grund för
denna bedömning redovisar vi också i avsnitt 8
under rubriken Övrigt.
Regeringen vill understryka att
konkurrenssnedvridande beteenden från offentliga
upphandlares sida redan genom den av riksdagen an-
tagna lagen om offentlig upphandling förutsatts
kunna förekomma. Detta ligger ju inrymt i 1 kap. 4
§ nämnda lag. Därför är det inte fråga om någon
principiell nyhet när vi föreslår en bestämmelse
inriktad mot snedvridning av förutsättningarna för
konkurrens. Än vidare gäller principen om
icke-diskriminering, som har framgått, inom
EG-rätten på den offentliga upphandlingens område.
Inte heller för den svenska rättsordningen är det
främmande att också offentliga aktörer ibland kan
förfara i strid mot det allmännas intressen såsom
dessa skyddas enligt särskild lagstiftning. Som
exempel kan tas konkurrenslagens förbud mot
karteller m.m. och mot missbruk av dominerande
ställning, marknadsföringslagens bestämmelse om
förbud mot otillbörlig marknadsföring och lagstift-
ningen om oskäliga avtalsvillkor, låt vara att den
offentlige aktören därvid måste anses omfattad av
begreppet näringsidkare.
7.6 Behovet av åtgärder i övrigt
Regeringen ser som nämnts i avsnitt 6 positivt på
det utvecklingsarbete som nu bedrivs i kommun- och
landstingssektorn. Vi har redan redovisat vår
bedömning att ett förslag om en lag om just
skyldighet att upphandla inte bör läggas fram nu. I
stället bör de intensifierade åtgärder som vidtas i
detta avseende ges möjlighet att få genomslag.
Detta innebär att regeringen väljer en annan
teknik för att nå målet i fråga om att
konkurrensutsätta produktion för det allmännas
räkning för att främja samhällsekonomins och
konsumenternas intressen.
Att lagstiftning om en upphandlingsskyldighet
saknar aktualitet nu innebär inte att man kan lämna
vissa andra, särskilda frågor åt sidan. I
promemorian (s. 83) ges en samlad problembild när
det gäller offentlig upphandling. I bilden ingår,
förutom de nämnda konkurrenssnedvridande
beteendena, bl.a. brister i redovisningssystemen,
underprissättning, behov av kostnadsmedvetande,
lönsamhetstänkande och upphandlingserfarenhet samt
brister i fråga om utformning av anbudsunderlaget
och beträffande metoder för kvalitetsjämförelser
mellan konkurrerande produkter.
I det utvecklingsarbete som nu pågår inom kommun-
och landstingssektorn ingår vad som framträder som
ett brett och djupt handlingsprogram med inriktning
just på kompetenshöjande åtgärder och förbättrade
redovisningssystem. Dessa skall bl.a. ge ett bra
beslutsunderlag i fråga om självkostnader och
jämförelser. I ett utvecklingsarbete av sådant slag
bör det finnas goda förutsättningar att få till
stånd kunskapshöjande åtgärder och förbättrade
redovisningssystem.
En diskussion förs i övrigt (s. 97 ff.) i
promemorian bl.a. kring frågor om s.k.
underprissättning. Som information vill vi i detta
avseende uttala följande.
I det praktiska konkurrensfrämjande arbetet har
klagomål om en sådan icke kostnadstäckande
prissättning från offentliga upphandlares sida
varit särskilt vanliga. Bedömningen i promemorian
är att det knappast är meningsfullt att diskutera
någon form av särskilt förbud mot underprissättning
så länge som det saknas redovisningssystem som
medger en effektiv kontroll i det enskilda fallet
av att förbudet efterlevs. Konkurrensverket har
pekat på de stora bevissvårigheterna vid
tillämpningen av konkurrenslagstiftningen på fall
av påstådd underprissättning.
När det gäller frågor om underprissättning torde
det beträffande offentliga aktörer ofta handla om
vad som kan kallas subventionsströmmar, dvs. ett
underskott i viss produktion täcks genom att medel
tillförs från annat håll, mer än vad som utomlands
kallas "predatory pricing". Sistnämnda uttryck
innebär närmast att ett företag använder
prissättningen som vapen mot medtävlare för att
beröva dem deras marknadsandelar. Metoden för detta
är en aggressiv prissättning under självkostnaden
och till förlust för prissättaren. Syftet eller
effekten är att finansiellt mindre uthålliga
konkurrenter slås ut. Metoden blir för ett privat
företag som ju är uppbyggt på ett rörligt
riskkapital ekonomiskt möjlig och meningsfull
endast om den ger prissättaren marknadsmakt att
därefter höja priset och i efterhand kompensera
tidigare förluster, sedan de finansiellt svagare
konkurrenterna fallit bort.
För en sådan makt förutsätts att nya medtävlare
inte kan ta sig in på marknaden. Alternativt täcker
prissättaren förlusten genom överprissättning på en
marknad där denne redan har makten. Det
övergripande syftet med operationen är en i vart
fall långsiktigt ökad lönsamhet.
Offentliga aktörers prissättningsbeteenden av
detta slag samt täckning av underskott i rörelse
genom korssubventionering m.m. torde i allmänhet
styras av andra överväganden än de som rör
långsiktigt ökad vinst. Inte desto mindre skadar
beteendena de privata företagen på ett ibland
allvarligt sätt. Såsom framgår av
departementspromemorian Ds 1992:121 täcker
otillbörlighetsbestämmelsen inte situationen med
underprissättning, som ju är ett säljarbeteende och
inte ett beteende avseende upphandling.
Speciella överväganden med hänsyn till
samhällsekonomins och konsumenternas intressen kan
behöva ägnas denna typ av offentlig
underprissättning. I praktisk rättstillämpning har
den visat sig vara svår att hantera med stöd av
konkurrenslagstiftningen, inte bara på grund av
bevissvårigheter. Här kan bl.a. erfarenheter av
arbetet med bättre redovisningssystem vara av
betydelse. Det kan vidare aktualiseras att pröva
frågan om offentlig underprissättning särskilt, med
hänsyn till dess angelägenhetsgrad som sådan
oavsett kopplingen till nuvarande bristfälliga
redovisningsmetodik.
Innan vi går över till att redovisa uppbyggnaden
av den nya lagen vill vi för översiktlighetens
skull kort sammanfatta vad som är väsentliga
utgångspunkter för och inslag i förslaget.
7.7 Översiktlig sammanfattning
Sammanfattningsvis gäller bl.a. följande i fråga om
vad vi föreslår i denna proposition:
- Lagförslaget nu går inte ut på en skyldighet
att upphandla. I stället handlar det om att, när
den offentlige aktören själv väljer att upphandla,
motverka vissa beteenden som kan vara helt oav-
siktliga men som snedvrider förutsättningarna för
konkurrens vid upphandlingen.
- Det får anses att den nya konkurrenslagen inte
är användbar mot dessa konkurrenssnedvridande
beteenden från en offentlig upphandlares sida. En
helt annan sak är att denne offentlige aktör som
säljare i princip omfattas av konkurrenslagen.
- De konkurrenssnedvridande beteenden som är
aktuella kan samtidigt tänkas strida mot lagen om
offentlig upphandling. Det är domstolarna som avgör
hur det förhåller sig på denna punkt. Den lagen är
dock på sanktionssidan utformad för att tillgodose
det enskilda företagets rätt. Det krävs att
företaget väcker talan om länsrättsingripande och
skadestånd vilket bedöms vara otillräckligt när det
gäller att skydda samhällsekonomins och konsu-
menternas intressen. Det finns inte heller någon
offentlig företrädare för dessa intressen.
- Ett nytt, kompletterande system behövs. Skyddet
specialutformas som ett framåtriktat förbud vid
vite som meddelas i varje enskilt fall. Förbudets
innebörd är bl.a. att det i framtiden är otillåtet
för den offentlige aktören att vid genomförande av
upphandling i anbudskonkurrens tillämpa ett visst,
konkret beskrivet beteende avseende upphandling som
vid en samlad bedömning är att anse som
otillbörligt genom att det påtagligt snedvrider
förutsättningar för konkurrens vid upphandlingen.
- Endast offentlig upphandling berörs.
Konkurrenslagen gäller för de privata företagens
beteende på marknaden och för offentliga aktörer
när de är säljare, alltså inte som nu är aktuellt
upphandlare, dvs. köpare. Konkurrensverket ges i
uppgift att företräda de nu aktuella allmänna
intressena även i fråga om den nya lagen.
- Såväl produktion som det allmänna själv
bedriver som produktion som utförs av annan
(fristående företag eller eget bolag m.m) för det
allmännas räkning omfattas.
- Den föreslagna lagen gäller även i det fall
upphandlaren inte har någon egenregiverksamhet.
- Att både lagen om offentlig upphandling och den
nu föreslagna lagen som nämnts kan bli tillämpliga
på ett och samma beteende bedöms inte möta hinder,
vid en vägning av de fördelar som sammantaget
uppstår från allmän synpunkt.
- I första hand Konkurrensverket får föra talan
vid Marknadsdomstolen. Om verket inte gör ansökan
får talan föras bl.a. av företag som berörs.
- Lagen skall inte användas för centralstyrning.
Den skall vara en plattform som ger möjlighet för
de berörda att finna lösningar gemensamt på lokal
nivå, efter den gräns som lagen anvisar för vad som
är otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling.
8 Förbud mot otillbörliga beteenden avseende
offentlig upphandling
Promemorian: Förslaget i promemorian såvitt avser
en regel om förbud mot otillbörligt
upphandlingsbeteende överensstämmer i sak i
väsentlig del med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser
uttalar sig om lagförslaget i sin helhet, och inte
specifikt om förbudet mot otillbörligt förfarande
vid offentlig upphandling. Av domstolarna förklarar
sig Marknadsdomstolen inte ha avgörande
invändningar vare sig mot de tankar som ligger
bakom lagförslaget eller mot lagens utformning.
Hovrätten för Nedre Norrland finner, utifrån de
synpunkter som den närmast bör beakta, skäl att
ifrågasätta om otillbörlighetsbestämmelsen bör
gälla också förfaranden utan samband med obligato-
riet (förslaget om skyldighet att upphandla), m.m.
Någon principiell invändning framförs inte.
Stockholms tingsrätt, som föreslogs tillämpa lagen,
har utifrån sina utgångspunkter ingen erinran mot
den föreslagna lagens principiella utformning.
Otillbörlighetsprövningen kommenteras inte särskilt
av tingsrätten. Kammarrätten i Göteborg avstyrker
att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Kritiken synes inriktad mot vad som anges snarast
vara en övertro på konkurrensens verkningar och får
därmed uppfattas avse skyldigheten att upphandla.
Kommerskollegium, Statskontoret, NUTEK,
Konkurrensverket, Konsumentverket och Högskolan i
Karlstad tillstyrker, har inget att erinra eller
riktar inga avgörande invändningar mot förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län håller med om att
sådana åtgärder som direkt syftar till att skydda
den egna verksamheten bör förhindras. Juridiska
fakulteten vid Lunds universitet bedömer hela
förslaget i högsta grad välmotiverat men anser att
man på sikt, då praxis utvecklats, bör i fråga om
otillbörlighetsbestämmelsen gå över till förbuds-
principen, med kännbara, bakåtriktade påföljder.
På olika sätt understryks det angelägna i att
förslaget genomförs av bl.a. Sveriges
Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Köpmannaförbund, Företagens
Riksorganisation, Svenska handelskammarförbundet,
Tjänsteförbundet, Skattebetalarnas förening,
Svenska Arbetsgivareföreningen och Byggentrepre-
nörerna.
En grupp av remissinstanser som avstyrker
obligatoriet yttrar sig inte alls eller mer i
förbigående i otillbörlighetsfrågan. Dit hör Riks-
revisionsverket, Länsstyrelsen i Örebro län och
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet.
På den kommunala sidan är man över hela linjen
avvisande till obligatoriet. Denna negativa
inställning får uppfattas avse också förbudet mot
otillbörligt förfarande vid offentlig upphandling,
vare sig detta i det enskilda fallet framkommer
uttryckligt eller inte. Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet har avstyrkt förbudet.
Skälen för regeringens förslag
8.1 Utgångspunkter för ett nytt systemI
departementspromemorian Ds 1992:121 (s. 107 ff.)
diskuteras och förkastas vissa alternativa
lösningar av frågan om lämplig form för ingripande.
Dit hör överprövning av beslut om att upphandla,
sanktionsavgifter kopplade till detaljerade
förbudsregler respektive ett nätverk av regler för
att styra bort olika möjligheter till diskrimine-
rande beteenden. Vi ansluter oss till detta
ställningstagande.
I övrigt bör det nya system som behövs bygga på
följande utgångspunkter.
Det rör sig om ett konkurrenspolitiskt motiverat
skydd som skall värna om effektiv konkurrens och
skall komplettera lagen om offentlig upphandling.
Skyddets centrala funktion torde fyllas i situa-
tionen att upphandlaren har en egenregiproduktion
som, vare sig den deltar i anbudstävlingen eller
ej, praktiskt sett står i ett konkurrensförhållande
till utomstående företag. Skyddet är inte inriktat
på enskilda företag, vars intressen tillgodoses
genom lagen om offentlig upphandling.
I systemet bör som nämnts inte ingå
sanktionsavgifter eller liknande påföljder. Dock
bör till ett ingripande mot otillbörligt beteende
avseende upphandling kunna kopplas ekonomiska
konsekvenser för att hindra överträdelser, när så
är befogat i ett enskilt fall.
Till skillnad mot vad som gäller enligt
konkurrenslagstiftningen skall det sakna betydelse
om den offentlige upphandlaren kan anses ha handlat
i egenskap av att vara näringsidkare respektive
företag eller inte. Frågan hur det förhåller sig
därvidlag har länge vållat problem i
rättstilllämpningen. Genom den nu föreslagna lagen
löses detta problem. Släktskapet med och närheten
till konkurrenslagens område bör uppmärksammas. Det
är naturligt att pröva med att bygga upp ett nytt,
förstärkande system efter principer och
tillvägagångssätt på det marknadsrättsliga området,
även i fråga om den institutionella ramen. Vi
hänvisar vidare till vad vi förut sagt om att
systemet skall kunna fungera som en plattform för
gemensamma problemlösningar.
Som redan i sig avgörande framstår vidare behovet
av att det allmännas intressen företräds av en
offentlig representant med en övervakande roll och
särskild kompetens just på konkurrensområdet, på
sätt som tidigare har redovisats.
8.2 Ett kompletterande system till skydd mot otill-
börliga beteenden avseende offentlig upphandling
I promemorian redovisas en strävan att pröva om det
gick att ersätta en mycket vidlyftig
detaljreglering i själva lagen med ett för
ändamålet särskilt avpassat sanktionsingripande mot
sådant som visar sig vara oförenligt med en
generellt avfattad handlingsregel.
Ett sådant system ger självfallet inte samma mått
av förutsägbarhet som regler på konkret detaljnivå.
Därför måste sanktionen anpassas till detta.
På det marknadsrättsliga området används i flera
olika sammanhang den rättsliga konstruktionen att
en instans prövar om ett visst konkret förfarande
strider mot principerna bakom en allmänt hållen, i
lag intagen handlingsregel. Denna är inte i sig
generellt bindande i den meningen att någon drabbas
av en påföljd om denne handlar i strid mot
bestämmelsen. Om det i ett enskilt fall anses
föreligga en överträdelse, har denna instans i
vissa situationer rätt att förbjuda det enskilda
företag som det rör sig om att - vid risk för
utdömande av ett i förväg särskilt bestämt
penningbelopp (vite) - i framtiden tillämpa ett i
det enskilda förbudsbeslutet konkret beskrivet
beteende. Beslutet binder alltså inte rättsligt
andra rättssubjekt, såsom skulle ha varit fallet
med exempelvis straffbelagda föreskrifter.
En fördel med ett system av detta slag är att man
undviker en detaljreglering som blir stelbent och
som därigenom kan leda till krångel och byråkrati.
Vi vill särskilt understryka att vid
tillämpningen i det enskilda fallet av en allmänt
utformad regel kommer man med den nu redovisade
principen ned på en tillräckligt konkret nivå sett
från rättssäkerhetssynpunkt. Det individuella
företaget drabbas alltså inte av någon sanktion för
vad som redan skett utan förbjuds endast att
framdeles göra något som beskrivs konkret.
Detta är en viktig och grundläggande skillnad i
förhållande till sanktionssystemet i lagen om
offentlig upphandling.
Sistnämnda system får anses ha väsentligen
tillbakariktad kraft som är inriktad mot vad som
redan har inträffat, och tar form genom skade-
ståndsskyldighet eller länsrättsingripande. I ett
traditionellt marknadsrättsligt system är det rätt
ofta i stället så att det är först när någon bryter
mot ett förbud som vid vite riktats mot
vederbörande personligen med stöd av en generell
lagbestämmelse som en ekonomisk påföljd kan
utlösas. Detta sker då i den formen att vitet döms
ut.
Denna teknik hänger samman med att marknadsrätten
i väsentliga delar är framtidsinriktad och
relaterad till samhällsekonomins och konsumenternas
intressen i det långsiktiga perspektivet. Förbud
vid vite mot att vissa som negativa bedömda
beteenden tillämpas framdeles blir därmed ett medel
att hindra fortsatta marknadsstörande inslag (s.k.
marknadsimperfektioner). Dessa kan sammantagna
vålla stora ekonomiska förluster för de nämnda
intressena. Marknadsrätten, och i särskilt hög grad
konkurrensrätten, täcker som framgått in allmänna,
icke individualiserbara intressen.
Just konkurrensrätten är inriktad på, inte att
skydda enskilda företags rätt utan på att skydda
själva konkurrensen och det tryck som tävlan
skapar. De fördelar konkurrenstrycket ger för oss
alla har beskrivits tidigare.
Arbetsgruppens förslag har tagits fram under
sådana överväganden, som också baserades på ett
annat lagstiftningsförslag på området. Kon-
kurrenskommittén lämnade nämligen år 1991 betän-
kandet Konkurrens för ökad välfärd (SOU 1991:59).
Däri föreslogs en ny konkurrenslag med nya,
generella förbud mot pris- och marknadsdelnings-
karteller.
I likhet med 1982 års konkurrenslag omfattade det
nu nämnda lagförslaget en s.k. missbruksbestämmelse
som gav stöd för ingripanden, i det enskilda
fallet, mot konkurrensbegränsande förfaranden från
företagens sida. I stället för att som motsvarande
regel i den äldre konkurrenslagen vara inriktad på
från allmän synpunkt skadliga effekter på
prisbildning och effektivitet m.m. tog bestämmelsen
sikte på skador på själva konkurrensen. Den av
Konkurrenskommittén föreslagna lagregeln fick
följande lydelse: "Om en konkurrensbegränsning
motverkar ändamålet med denna lag genom att 1.
hämma eller vara ägnad att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens, och om 2.
detta sker på ett sätt som är skadligt från allmän
synpunkt, skall åtgärd vidtas enligt lagen mot den
skadliga konkurrensbegränsningen."
Enligt förslaget skulle Marknadsdomstolen besluta
om en sådan åtgärd. Den fick riktas mot en
näringsidkare som föranledde skadligheten.
Domstolen fick därvid enligt kommittéförslaget rätt
bl.a. att meddela näringsidkaren förbud att
tillämpa ett visst avtal, avtalsvillkor eller annat
konkurrensbegränsande förfarande eller att tillämpa
väsentligen samma förfarande som det sålunda
förbjudna.
Vidare kunde Marknadsdomstolen meddela
näringsidkaren åläggande att på annat sätt ändra
ett konkurrensbegränsande förfarande. Ett förbud
eller ett åläggande skulle förenas med vite, om
inte detta av särskilda skäl var obehövligt.
Därtill föreslogs regler om kontroll av
företagsförvärv med motsvarande materiella krav,
som grund för förbud mot företagsförvärv, såsom i
den citerade paragrafen men med tilläggskravet att
det skulle vara fråga om ett väsentligt hämmande.
Konkurrensverket skulle föra det allmännas talan
vid Marknadsdomstolen.
Förslaget har remissbehandlats. En
sammanställning över remissyttrandena finns i Ds
1992:11.
Som framgått av avsnittet 2.1 har den nya
konkurrenslagen utformats med EG-rätten som
förebild. Någon motsvarighet till den av
Konkurrenskommittén framtagna missbruksbestämmelsen
finns därför inte. Däremot har reglerna om kontroll
av företagsförvärv byggts på den av kommittén
föreslagna regeln om hämmande av förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens, dvs. på vad
som brukar prövas genom ett s.k. konkurrenstest.
I fråga om den tekniska utformningen av en
lagbestämmelse mot otillbörligt
upphandlingsförfarande knöts i promemorian an till
Konkurrenskommitténs lagförslag beträffande kravet
på att förfarandet skulle hämma konkurrensen.
Fortsatta överväganden visar att en sådan knytning
kan undvaras i lagtexten, även om de kon-
kurrenspåverkande omständigheterna bildar den
naturliga bakgrunden och bör komma till uttryck i
annan form.
Inriktas prövningen helt på frågan om huruvida
ett beteende av det aktuella slaget är otillbörligt
i mer konkretiserade avseenden än som rör just
begreppet "hämma konkurrensen" kan själva bestäm-
melsen göras gripbarare för de berörda
intressenterna. Detta belyses närmare i
specialmotiveringen till 3 § lagförslaget.
Som nämndes förut har vi gjort den bedömningen
att man inte bör koppla en sanktion till vad som
strider mot begreppet affärsmässighet i lagen om
offentlig upphandling. Att göra något sådant skulle
nämligen som vi ser saken vara materiellt sett
alldeles för ingripande gentemot offentliga
upphandlare. Bestämmelsen om affärsmässighet i
nämnda lag är ju långt mer omfattande än otill-
börlighetsregeln i det nu aktuella förslaget.
Vidare skulle en sådan koppling möta invändningar
från rättstekniska utgångspunkter. Det förhåller
sig så att det system promemorian bygger på är
speciellt inriktat på att avskilja en viss grupp
beteenden som snedvrider förutsättningar för
konkurrens. Detta specifikt utformade system
omfattar beteenden vilka kan sägas vara möjliga att
skönja utifrån, såsom en åtgärd eller en
underlåtenhet. Därvid kan det t.ex. röra sig om
kombinationer av prestationer, utformning av
anbudsunderlag och längden på frister. Därmed tar
systemet inte sikte på om inre bevekelsegrunder för
upphandlingsbeslut kan anses brista i affärs-
mässighet eller inte.
I vårt förslag lyfts dessa otillbörliga beteenden
fram som en särskild grupp av specifika och i
generella termer beskrivna förfaringssätt. I sig
kan dessa, som berörts, mycket väl vid en
domstolsprövning visa sig strida mot vad som kan
anses affärsmässigt enligt lagen om offentlig
upphandling. Samtidigt utgör de bara en del av vad
som kan antas vara icke affärsmässigt enligt
sistnämnda lag. Vidare omfattar den otillbör-
lighetsbestämmelse vi föreslår ytterligare krav som
skall vara uppfyllda och som inte är inrymda i
begreppet affärsmässighet. Dessa redovisas i det
följande.
Med det synsätt som anlades i
departementspromemorian var det inte aktuellt att
begränsa räckvidden av förbudsbestämmelsen till
endast de fall där den offentlige upphandlaren har
en egenregiverksamhet som tillhandahåller samma
tjänst eller dylikt som den tävlingen avser och som
gynnas genom detta beteende, på bekostnad av de
privata. Synsättet kan illustreras med ett
praktiskt exempel.
Antag att t.ex. en statlig myndighet klarar sitt
behov av transporttjänster genom egenregiverksamhet
och efter en tid konkurrensutsätter verksamheten.
Antag vidare att samma myndighet inte själv produ-
cerar de datatjänster den behöver utan sedan länge
köper dessa av ett visst privat företag.
Myndigheten utlyser nu en anbudstävlan beträffande
sådana tjänster.
Vid båda tävlingarna tillämpar myndigheten ett
och samma snedvridande beteende i form av för kort
anbudstid och mycket väsentliga brister i
anbudsunderlaget. I båda fallen är det till nackdel
för privata företag som inte kan konkurrera på lika
villkor.
Med hänsyn också till samhällsekonomins och
konsumenternas intressen bedömdes det i
departementspromemorian påkallat att låta lagen
omfatta även fall där upphandlaren helt saknar
egenregiverksamhet och där snedvridningen sker
uteslutande i förhållandet mellan privata företag.
Motsatsen ansågs inte vara rimlig (Ds 1992:121 s.
108 och 150). Vi delar denna uppfattning.
I sak föreslår regeringen att en offentlig
upphandlare skall kunna förbjudas att vid
genomförande av upphandling i anbudskonkurrens
tillämpa ett visst, konkret beskrivet beteende
avseende upphandling. En förutsättning skall vara
att beteendet vid en samlad bedömning är att anse
som otillbörligt genom att det på närmare beskrivet
sätt påtagligt snedvrider förutsättningar för
konkurrens vid upphandlingen. Bestämmelsen
förutsätter inte uppsåt eller oaktsamhet. Den bör
i väsentliga delar bygga på övervägandena i
departementspromemorian. Kraven för ingripande bör
dock höjas genom att det anges att beteendet skall
påtagligt snedvrida förutsättningar av det nämnda
slaget. I specialmotiveringen till 3 § redovisas
samlat för uppbyggnaden och innebörden av
otillbörlighetsbestämmelsen. Vid utformningen av
paragrafen och av lagtexten i övrigt har regeringen
anslutit sig till Lagrådets förslag.
Att förena förbudet och åläggandet med vite, på
sätt som Konkurrenskommittén föreslog, är mot
bakgrund av det tidigare anförda enligt vår mening
det naturliga valet vid en nyordning, som det rör
sig om i före-
varande fall. I promemorian bedöms på anförda skäl
(s. 116) hinder inte möta mot att en myndighet
träffas av ingripande enligt en regel av detta
slag. Vi ansluter oss till denna uppfattning.
Väsentligt för bestämmelsen är att den inte
bygger på begreppen näringsidkare eller företag i
fråga om den offentlige upphandlaren. Det räcker
med att denne utgör en myndighet eller en kommun
eller i övrigt ingår i den i lagen uppräknade
kretsen.
8.3 Tillämpande organ och instansordning
Genom den föreslagna lagen skapas möjligheter att i
konkurrensrättslig ordning pröva offentliga
upphandlares beteenden som kan snedvrida
konkurrensen. Det är naturligt och påkallat att
Konkurrensverket ges den aktiva rollen i den
prövningen.
Bakgrunden är givetvis verkets breda
fälterfarenheter av bl.a. klagomål rörande
upphandling sett ur just konkurrensrättslig syn-
vinkel. Självfallet handlar det också om verkets
särskilda erfarenheter och speciella kompetens
beträffande alla de konkurrensfrågor som här är
aktuella. I detta ingår att den föreslagna lagen
måste tillämpas i samklang med den nya
konkurrenslagen. Därvidlag är det av särskild
betydelse att de offentliga aktörerna i princip om-
fattas av konkurrenslagen när de har säljarrollen
men av den nu föreslagna lagen när de har
köparställning. Det torde ofta förekomma att i vart
fall kommuner och landsting på en och samma gång
har båda rollerna men på skilda varu- och tjänste-
områden. Redan de nu redovisade förhållandena
kräver i sig en samordning i tillämpningen av dessa
två konkurrensrättsliga system. Så sker i och med
valet av Konkurrensverket som företrädare för det
allmännas intressen.
Det är viktigt att Konkurrensverket och Nämnden
för offentlig upphandling håller fortlöpande
kontakter när detta behövs.
Av liknande skäl som beträffande Konkurrensverket
är det naturligt att välja Marknadsdomstolen som
dömande instans.
Det finns för närvarande skilda instansordningar
inom det marknadsrättsliga området beroende på
vilken typ av frågor som skall prövas. Mål och
ärenden enligt den nya konkurrenslagen prövas av
Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen, medan
övriga marknadsrättsliga mål prövas enbart av
sistnämnda domstol.
Det tvåinstanssystem som har byggts upp särskilt
för konkurrensområdet har motiverats främst av att
kännbara, bakåtriktade sanktioner införs i och med
den nya konkurrenslagen. I den nu föreslagna lagen
finns endast sanktioner som tar sikte på framtiden.
Det saknas därför skäl att frångå vad som nu gäller
i övrigt utanför konkurrensområdet, nämligen att
Marknadsdomstolen dömer som första och sista
instans.
I sammanhanget bör påpekas att instansordningen
kan komma att ändras som ett resultat av
Marknadsföringsutredningens arbete. Marknadsdom-
stolens uppgifter behandlas också i en
departementspromemoria Specialdomstolarna i
framtiden (Ds 1993:34).
Under rubriken Övrigt i detta avsnitt behandlas
frågan om någon annan skall ha talerätt om
Konkurrensverket i visst fall beslutar att inte
föra talan.
Bestämmelserna för rättegångsförfarandet m.m. bör
följa lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. De
redovisas i specialmotiveringen. Där behandlas
också förfaranderegler om omprövning, upp-
giftsskyldighet m.m.
8.4 Övrigt
Det förslag vi lägger fram innebär att regeringen
inte kan ansluta sig till en annan ordning, som
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
aktualiserat. Under beredningen i regeringskansliet
har förbunden pekat på att Nämnden för offentlig
upphandling skulle kunna få instruktionsenlig
befogenhet att på begäran av en upphandlande enhet
eller efter klagomål från en anbudsgivare uttala
sig om god upphandlingssed i det aktuella, enskilda
ärendet. Därmed vore den tänkta lagstiftningen
obehövlig.
Nämnden skulle ha rätt att avvisa klagomål som
enligt nämndens bedömning var uppenbart ogrundade.
Utredning i ärende i nämnden skulle enligt denna
tanke ske genom nämndens kansli. Utlåtande fick
inte avges utan att berörd upphandlande enhet
beretts tillfälle till yttrande.
I sin argumentering för detta förslag har
förbunden särskilt framhållit värdet av att ha
tillgång till nämndens samlade kompetens på
upphandlingsområdet och av att den är
partssammansatt med representanter för bl.a. det
allmänna, de två förbunden och näringslivet. För
det enskilda företaget blir det ett enklare och
billigare förfarande, man slipper ett
domstolsförfarande med flera instanser och det blir
en friare prövning, anser förbunden. Någon sanktion
behövs inte utan nämndens beslut får
genomslagskraft genom tyngden i vad den säger i
sina beslut som skulle utgöra rekommendationer, har
det bl.a. anförts ytterligare.
Som framgår redan av det förut anförda kan
regeringen inte ansluta sig till det föreslagna
alternativet. Skälen är bl.a. de följande. För
prövning av enskilds rätt finns
länsrättsförfarandet och skadeståndstalan i
tingsrätt, enligt systemet i lagen om offentlig
upphandling. Nämnden har vidare till uppgift, och
är sammansatt för, att ansvara för en lag där
frågan om sanktioner är lagd i enskildas händer och
inte hos nämnden. Begreppet otillbörligt beteende
avseende upphandling står för något annat än
begreppet god upphandlingssed. Nämnden är inte
uppbyggd för att fungera som en domstol, vilket det
i praktiken kommer att handla om.
Bedömningsunderlaget i ett upphandlingsärende kan
vara mycket omfattande, teknisk och annan
kompletterande utredning kan krävas och vittnen kan
behöva höras. Enligt vår mening är det vidare i
princip inte lämpligt att ledamöter i en domstol
kan uppfattas som representanter för olika
intressen. För vårt ställningstagande är det
dessutom av särskild vikt att det allmännas
intresse av en effektiv konkurrens måste ha ett
tillräckligt skydd genom en effektiv sanktion och
måste bevakas av en offentlig företrädare som har
en övervakande roll i enlighet med vad vi har
redovisat tidigare.
Därutöver har bl.a. Nämnden för offentlig
upphandling invänt att samma upphandlingsföreteelse
kan träffas både av lagen om offentlig upphandling
och den nu föreslagna lagen. Det framhålls bl.a.
att en sådan ordning är olämplig eftersom
företeelsen underkastas skilda bedömningsnormer och
dubbla ingripandeformer. Detta kan göra det svårt
för de offentliga upphandlarna att veta vad de
skall rätta sig efter. Nämnden skall framdeles
uppenbarligen även beakta att det affärsmässiga
beteendet enligt lagen om offentlig upphandling
samtidigt kan betraktas som otillbörligt enligt den
nya lagen, har det vidare framhållits. Vidare blir
en rad instanser inblandade och det kan bli mot-
stridiga tolkningar av innebörden av de begrepp som
används i lagen om offentlig upphandling. Svåra
avgränsningsproblem kan uppstå, anförs det ytter-
ligare.
Regeringen vill framhålla att prövningen enligt
lagen om offentlig upphandling tar sikte på vad som
är affärsmässigt enligt den lagen och i övrigt är
föreskrivet där. Att det i praktiken i någon
omfattning skulle uppstå situationer där ett
beteende samtidigt är affärsmässigt enligt lagen om
offentlig upphandling och otillbörligt enligt
lagförslaget har vi svårt att se, när
otillbörlighetsbestämmelsen förutsätter konkurrens-
snedvridning. Prövningen enligt vardera lagen sker
från dess egna utgångspunkter och skyddsintressen,
som inte är på något sätt oförenliga med varandra.
Skulle i ett enskilt fall motsatta bedömningar
göras kan detta bero på skilda beviskrav i
processen eller andra omständigheter som inte
behöver vålla problem. Inte heller
ingripandeformerna kommer i konflikt med varandra,
eftersom de har olika inriktning.
Vi vill tillägga att motsvarande situation, med
olika föreskrifter som träffar samma företeelse,
finns på ett flertal rättsområden. Så t.ex. kan det
förhållandet att en marknadsförd produkt är farlig
för liv eller hälsa eller otjänlig leda till
civilrättsliga tvister i tingsrätt enligt konsu-
mentköplagen (1990:932) eller, såvitt avser farliga
produkter, produktansvarslagen (1992:18). Samtidigt
kan marknadsrättsliga ingripanden mot företeelsen
ske vid prövning i Marknadsdomstolen med stöd av
produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller
marknadsföringslagen (1975:1418). Ett annat exempel
är att ett avtalsvillkor som är föremål för tvist
mellan två parter i tingsrätt om tolkningen eller
om jämkning enligt 36 § avtalslagen samtidigt kan
komma att angripas vid Marknadsdomstolen med stöd
av lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare. Givetvis kan
ett sådant avtalsvillkor i det enskilda fallet
komma under prövning också enligt den nya
konkurrenslagen.
På motsvarande sätt kan även i andra sammanhang
ett och samma beteende komma under prövning enligt
skilda norm- och instanssystem. Även om detta inte
är något i sig eftersträvansvärt kan övervägande
fördelar finnas i det enskilda fallet av en sådan
dubbel ordning. Beslut enligt ett av dessa system
binder enligt allmänna principer inte besluten
enligt ett annat system, om så inte föreskrivits
särskilt. Vid en fri bevisprövning står det därvid
i princip öppet för varje instans att vid
prövningen tillmäta avgörandet enligt ett annat
system den bevisverkan det bör ges enligt vad som
är förenligt med det egna systemet.
Nämnden för offentlig upphandling har vidare
anfört att det kan bero på bristen på sanktioner
att nuvarande regler inte är effektiva. Om inte
heller de sanktioner som införs genom lagen om
offentlig upphandling anses tillfyllest bör
sanktionerna i den lagen skärpas och nämnden ges de
befogenheter som anses erforderliga, t.ex.
talerätt.
Regeringen hänvisar på denna punkt till den förut
lämnade motiveringen för ett konkurrensrättsligt
utformat, kompletterande system med
Konkurrensverket som företrädare för det allmännas
här aktuella intressen.
Ytterligare har nämnden uttalat att med den
föreslagna ordningen dess roll blir ytterst oklar
och dess huvuduppgift att informera och utge
allmänna råd mycket delikat.
Med de klarlägganden regeringen nyss redovisat i
fråga om s.k. dubbla system kan vi inte se problem
i fråga om nämndens information och rådgivning.
Denna får naturligen omfatta vad lagen om offentlig
upphandling inrymmer. Bedömningen av frågan om
huruvida ett visst beteende är angripbart enligt
andra rättssystem än den lagen är inte ett ansvar
som nämnden bär.
Under beredningen i regeringskansliet har det
från bl.a. Svenska Kommunförbundets och
Landstingsförbundets sida hävdats att lagbe-
stämmelser med ingripande genom förbud eller
åläggande mot otillbörliga beteenden avseende
offentlig upphandling strider mot principen om
kommunal självstyrelse. Som skäl anförs bl.a. att
inre frågor regleras.
Regeringen vill framhålla följande.
I 1 kap. 1 § regeringsformen (RF) anges bl.a. att
den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett
representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse. Av 8 kap. 5 § följer
att föreskrifter om kommunernas befogenheter,
utöver sådana som anges i RF, och om deras
åligganden meddelas i lag.
Vi bedömer att en lagstiftning med den innebörd
som vårt förslag har inte strider mot nämnda
grundlagsbestämmelser. Till belysning av detta kan
sägas följande.
Av förarbetena till RF (prop. 1973:90 s. 190 f.)
framgår bl.a. att kommunerna, utöver sina
åligganden enligt lag, har en fri sektor inom
vilken de kan ombesörja sina egna angelägenheter.
Inom detta område finns alltså utrymme för en
kommunal initiativrätt. Denna rätt anges i
förarbetena kunna sägas bilda en kärna i den
kommunala självbestämmanderätten som bör komma till
klart uttryck i RF. Därför har begreppet kommunal
självstyrelse tagits in redan i RF:s inledande be-
stämmelse. Det anförs vidare att det senare
uttrycket visserligen är obestämt men att det
likväl kan anses belysande när det gäller att ge
uttryck åt principen om en självständig och inom
vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna.
Föredragande statsrådet anförde ytterligare bl.a.
att den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun inte bör anges i grundlag men att RF bör
anvisa på vilket sätt kommunernas uppgiftsområde
bör avgränsas. I princip bör därvid ställas kravet
att lagformen skall användas. Genom kravet på
riksdagens medverkan skapas en garanti för att
frågorna om de kommunala arbetsuppgifterna blir
föremål för den allmänna debatt och därav följande
genomlysning som deras vikt fordrar.
Regeringen vill framhålla att vad det nu handlar
om är förbud mot sådant beteende avseende offentlig
upphandling som, vid en samlad bedömning, anses
otillbörligt i lagförslagets mening därför att det,
som framgår av 3 §, påtagligt diskriminerar ett
eller flera privata företag eller på något annat
sätt påtagligt snedvrider förutsättningar för
konkurrens vid upphandlingen. Enligt vår mening kan
inte den nyss beskrivna principen om en fri sektor
inom vilken kommunerna kan ombesörja vad som är
egna angelägenheter utgöra ett konstitutionellt
hinder mot att riksdagen stiftar en lag om förbud
mot sådana beteenden, till skydd för statens
intressen i fråga om samhällsekonomin och konsu-
menterna. Begränsas vidare genom lagen ett med stöd
av denna i det enskilda fallet meddelat förbud till
att gälla vid genomförande av upp- handling, kan
det enligt vår mening inte med fog hävdas att
kommunernas inre arbete berörs på ett sätt som RF
inte medger.
Vid nämnda beredning har förbunden ytterligare
förklarat att de anser att ny remiss erfordras.
Till stöd för detta har man bl.a. anfört att
kommunal upphandling sker som ett led i utövande av
kommunal förvaltning och att förslaget strider mot
konstitutionella principer när det gäller tillsyn
över kommunal förvaltning.
Enligt vår uppfattning kan de beteenden som vårt
förslag avser inte sägas utgöra ett led i utövandet
av kommunal förvaltning på ett sådant sätt som
skapar hinder enligt RF eller i övrigt att genom
lag förbjuda dem då de är att anse som otillbörliga
i lagförslagets mening. Motsvarande gäller enligt
vår bedömning i fråga om sanktionssystemet i lagen
om offentlig upphandling.
Vidare har av Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet åberopats att Konkurrensverkets
"åklagarroll" i förhållande till Justitie-
ombudsmännens och Justitiekanslerns tillsyn inte är
klarlagd.
Regeringens bedömning i detta lagstiftningsärende
tar sin utgångspunkt i att det - oberoende av andra
förekommande kontrollsystem som täcker kommuners
och landstings förhållanden - behövs ett kon-
kurrensrättsligt utformat skydd, i den nu
föreslagna formen, för de intressen staten har att
bevaka. Skilda kontrollsystem för bl.a. det kom-
munala området kommer att fungera vid sidan av
varandra och av den nu föreslagna lagen, utan att
problem uppstår. Detta gäller exempelvis i fråga om
den kommunala revisionen. Inte heller kan vi se
några oklarheter beträffande Konkurrensverkets roll
i förhållande till Justitieombudsmännens och
Justitiekanslerns tillsyn.
I sammanhanget har förbunden också hävdat att en
bedömning av otillbörlighet inrymmer
lämplighetsbedömningar och att det av artikel 8 i
den europeiska konventionen om kommunal
självstyrelse framgår att administrativ tillsyn i
fråga om lämpligheten endast får utövas av högre
myndigheter när det gäller uppgifter som delegerats
till kommunerna.
Artikel 8 har följande innehåll:
Administrativ tillsyn över kommunernas verksamhet
1.Administrativ tillsyn över kommunerna får endast
utövas i enlighet med de förfaranden och i de fall
som föreskrivs i grundlag eller annan lag.
2.Administrativ tillsyn över kommunernas verksamhet
skall normalt endast syfta till att säkerställa
efterlevnad av lag och konstitutionella principer.
Administrativ tillsyn i fråga om lämpligheten får
dock utövas av högre myndigheter när det gäller
uppgifter som delegerats till kommunerna.
3.Administrativ tillsyn över kommunerna skall
utövas på sådant sätt att det garanteras att
kontrollmyndighetens ingripande står i proportion
till betydelsen av de intressen som skall skyddas.
I prop. 1988/89:119 s. 5 anges i kommentaren till
Artikel 8 bl.a.följande: I artikeln behandlas
frågan om administrativ tillsyn över kommunerna.
Bestämmelserna gäller dock i första hand tillsyn
genom förhandskontroll eller underställning av
beslut, rätt att upphäva beslut utan överklagande,
räkenskapskontroll och liknande förfaranden som
endast i mycket liten omfattning förekommer i
Sverige.
Regeringen anser att åtgärder enligt den
föreslagna lagen knappast omfattas av begreppet
administrativ tillsyn såsom detta beskrivs i de
redovisade förarbetena. I alla händelser kan detta
inte gälla själva förbudsreglerna utan endast de
övriga regler i lagen som syftar till att
säkerställa efterlevnaden av lagen, såsom reglerna
om uppgiftsskyldighet. Detta är emellertid i så
fall fullt i överensstämmelse med konventionen.
Någon prövning av lämplighet i den mening detta
begrepp har i konventionen sker inte genom den
föreslagna lagen. Därför saknar invändningen
rörande högre myndigheter inverkan på frågan.
Regeringen finner mot denna bakgrund att den
föreslagna lagen inte kommer i strid mot Sveriges
förpliktelser enligt den aktuella konventionen.
Enligt förbundens mening bör dessutom
Marknadsdomstolen inte pröva förvaltningsbeslut.
Vi vill framhålla att den föreslagna lagen inte
innebär åtgärder som utgör omprövning av något
meddelat beslut som sådant. Vad det handlar om är
beteenden som inte får förekomma, enligt vad som
följer av de i lagförslaget angivna
förutsättningarna för att ett förbud skall få
meddelas i det enskilda fallet. Situationen skiljer
sig inte stort från vad som redan gäller enligt lag
inom andra delar av det marknadsrättsliga systemet.
Vidare föregriper enligt förbunden nya regler om
grupptalan Grupptalanutredningen (dir. 1991:59).
Nya roller för fackliga organisationer bör därvid
behandlas inom ramen för revideringen av
arbetsrätten. Det kommunala systemet innebär redan
en medborgarmedverkan, framhåller förbunden
ytterligare.
Grupptalanutredningens arbete tar sikte på att
förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk
som är gemensamma för en större grupp människor. Av
direktiven för utredningen framgår vidare att man
avser situationer där en sådan grupp omfattas av
samma eller liknande avtal eller likartade
händelser (såsom en olyckshändelse, en farlig pro-
dukt, ohederliga affärsmetoder m.m.). Det rör sig
om rättigheter som varje individ i denna större
grupp kan grunda på avtal eller dylikt eller på
lagstiftning. Specifikt är att gruppen kan vara
svår att avgränsa och att det enskilda anspråket
kan vara litet.
I direktiven bedöms en möjlighet till grupptalan
i första hand vara av intresse för
tvistemålsprocessen, även om andra typer av
domstolsprocesser kan tänkas aktuella för
grupptalan. En utgångspunkt för utredningsarbetet
är att endast om det finns mera påtagligt behov av
nya regler arbetet skall utmynna i konkreta
förslag till åtgärder. Utredaren är oförhindrad att
pröva skilda former av grupptalerätt. Som ett
alternativ nämns organisationer som för talan på
hela gruppens vägnar. Andra är enskild grupptalan
och statlig sådan.
Det framhålls i direktiven att det kan ligga ett
särskilt värde i att hålla möjligheterna öppna för
fler än en form av grupptalan. Detta hänger samman
med att utsikterna att få företag och andra
rättssubjekt att självmant följa lagstiftningen på
ett visst område sannolikt ökar ju fler och
starkare intressenter som har rättsliga möjligheter
att ingripa i händelse av t.ex. en
skadeståndsgrundande handling.
Regeringen finner att grupptalanutredningens
arbete inte utgör något hinder för de
talerättsregler som vi anser behövliga och som ger
sekundär talerätt till sammanslutningar av viss typ
och till enskilda företag, när Konkurrensverket
inte för talan. Vi återkommer till detta i an-
slutning till 6 §.
I fråga om de nu behandlade invändningarna vill
vi slutligen erinra om att Lagrådets granskning
inte givit anledning till erinringar i fråga om
bl.a. den föreslagna lagregleringens förhållande
till grundlagarna och andra rättsregler av
övergripande natur.
I promemorian föreslogs särskilda bestämmelser som
i olika avseenden jämställde egenregiverksamhet med
förhållanden som särskilt regleras i lagen om
offentlig upphandling. Syftet var att koppla in
nämnda verksamhet, när den deltog i
anbudstävlingar, under den lagens regler om bl.a.
den materiella prövningen, förfarandet, läns-
rättsingripandet och skadeståndsskyldigheten.
När förslag nu inte läggs om skyldighet att
upphandla i vissa situationer bör i detta
sammanhang några jämställandebestämmelser inte
införas. Sådana bestämmelser har beröring med det
läget att en offentlig upphandlare låter sin
egenregiverksamhet ta hand om en arbetsuppgift om
vilken denne anordnat en anbudstävlan. Detta torde
inte vara att anse som upphandling i den
civilrättsliga mening begreppet har enligt lagen om
offentlig upphandling. Situationen kan rättsligt
sett vara att bedöma så att anbudstävlingen av-
bryts. Det kan förhålla sig så att själva av-
brytandet av en redan utlyst tävling kan prövas
enligt lagen om offentlig upphandling i ett skade-
ståndsmål. I så fall spelar det ingen roll om
upphandling enligt det civilrättsligt bestämda be-
greppet i nämnda lag anses inte ha skett när
egenregiverksamheten får utföra arbetet. Visshet om
hur det förhåller sig i detta avseende saknas dock
i nuläget.
Ett avbrytande av anbudstävling enligt det
anförda omfattas inte av nu förevarande
otillbörlighetsbegrepp. Här rör det sig om en till
sin art annorlunda företeelse än de beteenden som
lagförslaget är inriktat på. I arbetsgruppens
förslag var förbudet mot otillbörligt upphand-
lingsför- farande infogat i ett system med en i lag
föreskriven skyldighet att upphandla, där ett
avbrytande krävde dispens för att undgå ingripande.
Situationen med ett sådant avbrytande kan komma
att behöva övervägas särskilt, med ett fylligare
beredningsunderlag. Tanken på sådana överväganden
har aktualiserats av Nämnden för offentlig
upphandling under beredningen i regeringskansliet.
Vi finner det viktigt att skyddet för berörda
intressen är tillräckligt bra.
Om nya tävlingsvillkor tas fram av upphandlaren i
efterhand kan detta komma att framträda på ett sätt
som motiverar en otillbörlighetsbedömning enligt
den nu föreslagna lagen.
Bestämmelsen om förbud mot otillbörligt beteende
är inte inriktad på situationen att
egenregiverksamheten får delta i utformning av
anbuds-underlag, valet av deltagare eller utseendet
av vinnare m.m. De faktiska situationer som därvid
kan förekomma torde variera högst avsevärt och
låter sig inte överskådas för närvarande. Därmed är
det inte möjligt att urskilja och avgränsa vad som
skulle kunna anses vara otillbörligt i dessa
avseenden. Situationen synes mer ha en jävsliknande
innebörd. Vi förutsätter i nuläget att man inom
ramen för det utvecklingsarbete som förbunden
bedriver tar fram frivilliga regelsystem som
förebygger situationer av detta eller liknande
slag.
Vi har övervägt om lagbestämmelserna bör infogas
i lagen om offentlig upphandling. Här bör beaktas
att nämnda lag har meddelats väsentligen till
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt
EES-avtalet och i övrigt ansluter till de direktiv
om offentlig upphandling som därutöver antagits
inom Europeiska gemenskaperna (EG). De nu aktuella
bestämmelserna tar främst sikte på otillbörliga
beteenden som den offentlige aktören vidtar och som
ger skydd för egenregiverksamhet. Denna verksamhet
omfattas dock inte av lagen om offentlig upphand-
ling. Det bör också beaktas särskilt att vårt
lagförslag utgör ett komplement med normer av
konkurrensrättslig art, som därigenom skiljer sig
från utgångspunkter till grund för lagen om
offentlig upphandling. Vi gör därför samlat den
bedömningen att de nu aktuella bestämmelserna bör
inrymmas i en särskild lag.
9 Frivillig granskning
Promemorians förslag: Överensstämmer till sin
inriktning väsentligen med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har endast berörts av
ett fåtal remissinstanser. Förslaget tillstyrks
eller lämnas utan erinran av Kommerskollegium,
Statskontoret, Konkurrensverket, Sveriges
Grossistförbund och Svenska Taxiförbundet.
Kommerskollegium påpekar att det finns anledning se
till att regeln tillämpas på liknande sätt som
motsvarande regel i lagen om offentlig upphandling.
Konkurrensverket utgår ifrån att arbetsuppgifterna
för granskningsmannen närmast avser sakgranskning
av revisionskaraktär och inte innebär
lagtillämpande uppgifter.
Förslaget avstyrks av Riksrevisionsverket,
Byggnadstyrelsen och några kommunföreträdare.
Riksrevisionsverket uttalar att handelskamrarna för
närvarande sällan har någon erfarenhet av offentlig
upphandling och kunskap om den statliga och
kommunala revisionen. RRV anser - om
granskningsförfarande skulle införas - att det är
lämpligare att Nämnden för offentlig upphandling
får den föreslagna uppgiften.
Skälen för regeringens förslag
9.1 Anpassningen till reformen görs bäst på den
lokala marknaden
Regeringens förslag om en möjlighet att förbjuda
otillbörliga beteenden avseende offentlig
upphandling bör som tidigare nämnts (avsnitt 7)
vara format för att fungera som en plattform som
ger möjligheter för de berörda att sinsemellan
finna gemensamma problemlösningar på lokal nivå.
Någon centralstyrning är således inte avsedd och
dessutom klart oönskad. Själva ändamålet med
lagförslaget är att ge marknaderna - på riksnivå,
regionalt och lokalt - samt aktörerna där en
riktlinje för var gränsen kan gå för vad som skall
undvikas.
Den legala plattform som
otillbörlighetsbestämmelsen utgör blir en
utgångspunkt från vilken man över tid genom en
vidareutveckling i praxis i anslutning till
konkreta ärenden skapar ett vägledande hand-
lingsmönster.
Gemensamma spelregler av detta slag ger ökade
möjligheter till inblick i marknadens funktionssätt
samt främjar förutsebarhet i fråga om upphandlarens
förfaringssätt i skilda situationer och vidare en
neutral behandling.
Vi anser alltså att anpassningen till reformen
blir allra bäst när utvecklingen tar sin
utgångspunkt i den enskilda marknaden. Det är där
man känner till möjligheter och problem och det är
normalt där som de bästa lösningarna kan tas fram.
Och det är just på hemmaplan som de privata
företagen skall ha tilltro till att de har rimliga
garantier för att få en affärsmässig och objektiv
behandling, bl.a. när deras anbud jämförs med
egenregiverksamhetens.
Självfallet är det också på den enskilda
marknaden som möjligheterna är störst att följa
pågående anbudsförfaranden och se om något verkar
att gå snett.
Ingripanden från det allmännas företrädare skall
enligt regeringens mening alltså i princip vara en
reservutgång, när andra möjligheter redan har
prövats.
Förutom att lösningar framtagna på den enskilda
marknaden framstår som den bästa metoden i sig, får
de viktiga och resursbesparande effekter i det
totala systemet. Klarar man upp anpassningen på i
första hand hemmaplan, minskar också
resursanspråken på berörda myndigheter. Deras
insatser kan som en följd av detta riktas in på
andra områden.
I promemorian övervägs om det finns särskilda
möjligheter att främja anpassningen till reformen
genom åtgärder på lokal nivå. Detta redovisas i
följande avsnitt.
9.2 En regel om frivillig granskning
Enligt EG:s andra rättsmedelsdirektiv (92/13/EEC)
öppnas en möjlighet för medlemsstaterna att använda
sig av s.k. granskning inom försörjningssektorerna,
dvs. det område som omfattas av 4 kap. lagen om
offentlig upphandling (el, vatten, transporter,
telekommunikationer). Genom granskningen åstadkoms
en kontroll av att de upphandlande enheterna
tillämpar godtagbara förfaranden.
Mot denna bakgrund har i 6 kap. 9 § lagen om
offentlig upphandling byggts upp ett särskilt
granskningsinstitut just och endast för försörj-
ningssektorerna. En upphandlande enhet där kan
begära att få sina upphandlingsrutiner granskade
enligt 9 § av en oberoende granskningsman.
Syftet är att ge upphandlande enheter möjlighet
till just en oberoende granskning av sina rutiner.
Enheten kan sedan i sina annonser hänvisa till att
så har skett. Därigenom kan leverantörerna i förväg
få en viss garanti för att deras anbud behandlas
rättvist.
I direktiven förutsätts att granskningsmannen
skall utses på det sätt som varje stat själv
bestämmer, med iakttagande av vissa kvalitetskrav
avseende granskarens utbildning och övrig
kompetens. Nämnden för offentlig upphandling skall
utse granskare. Det som granskas är upp-
handlingsrutinerna, i syfte att bedöma om dessa
stämmer överens med lagen om offentlig upphandling.
I propositionen om offentlig upphandling anförs
att det inte skall vara fråga om någon revision
eller övrig fullständig granskning av enhetens
räkenskaper och övriga handlingar.
Granskningsmannen skall utfärda ett intyg om
resultatet av granskningen, om han försäkrat sig om
att eventuella brister rättats till. Kostnaderna
för granskningen skall den upphandlande enheten stå
för.
Skulle en leverantör finna att en viss
upphandling inte har skötts på ett korrekt sätt
innebär granskningsintyget inte något hinder för
honom att klandra upphandlingen.
Granskningsinstitutet är en helt frivillig
ordning för enheterna. Granskaren kan inte ålägga
någon att rätta till brister. Det påtryckningsmedel
vederbörande har mot enheten ifråga är endast att
han inte utfärdar ett intyg.
Mot den bakgrund som har redovisats i föregående
avsnitt är tanken på ett granskningssystem också
med konkurrensrättslig inriktning av ett betydande
intresse. Infördes ett sådant skulle man därmed
tillhandahålla de lokala marknaderna och deras
aktörer - upphandlare såväl som företag och
egenregiverksamhet - en färdig institutionell ram
för bred granskning av rutiner för tillvaratagande
av konkurrens vid val av leverantörer m.m.
En sådan frivillig granskning skulle vara
värdefull i flera olika avseenden. Den skulle kunna
vara ett medel till ökad självinsikt i fråga om vad
som kan vara ofullkomligheter i tillämpade rutiner
och som kan komma i strid mot den nu föreslagna
lagen. Granskningen skulle vidare kunna leda till
ett större kostnadsmedvetande. Detta skulle även
kunna få den verkan att misstankar som uppstått i
ett enskilt fall om ovidkommande hänsyn m.m. där
kunde skingras. Naturligtvis kunde det också komma
fram missförhållanden m.m. som man då fick rätta
till.
Tanken med granskningsinstitutet är självfallet
att framtida otillbörliga beteenden avseende
upphandling så långt som möjligt skall kunna undvi-
kas.
Det bör uppmärksammas att ett granskningsinstitut
av nu diskuterad art också i övrigt är något annat
än det som avses i lagen om offentlig upphandling.
Granskningen enligt den lagen är grundad på
EG-direktiv. I tidigare förslag till direktiv hade
granskningen en vidare funktion. Den ersatte
nämligen den överprövning m.m. som kunde aktuali-
seras enligt direktivet. Granskningen har inte
längre denna funktion, utan är numera en
självständig procedur utan andra verkningar än som
framgår av lagen om offentlig upphandling. Det kan
dock vara ett värde i att den granskningen hålls
åtskild från den nu diskuterade, eftersom
granskningsinstitutet i lagen om offentlig
upphandling ju faktiskt är ett införlivande av
EG-direktiv och EG:s system är under fortsatt
utveckling.
Vi anser mot den bakgrunden att systemet inte bör
byggas upp för att bli en uppgift för Nämnden för
offentlig upphandling, när man som vi vill vinna
den nämnda lokala anknytning som regeringen bedömer
som starkt önskvärd. I denna bedömning ingår
självfallet även att granskningen är
konkurrensrättsligt inriktad på att skydda berörda
allmänna intressen genom att förebygga framtida
otillbörliga beteenden.
Naturligare är att som föreslagits i promemorian
inrätta ett särskilt institut där de auktoriserade
handelskamrarna kommer in i bilden. Det synes inte
troligt att några samordningsproblem uppstår i
praktiken. Det får ju antas bli sällsynt att
granskning sker samtidigt enligt båda systemen och
då på begäran av en och samme offentlige
upphandlare. Inget hindrar givetvis, i ett sådant
teoretiskt tänkbart läge, att samme person utses.
Föreskrifter om ett konkurrensrättsligt
granskningsinstitut av detta slag behöver inte ha
lagform. Det är dock inte fel att ha en sådan form
och vi bedömer det ha ett betydande
informationsvärde att bestämmelserna finns intagna
i själva lagen. Med hänsyn till de speciella för-
hållanden som råder i detta fall, och betydelsen av
att aktörerna får klarhet om alla föreliggande
möjligheter, anser vi att lagformen är motiverad.
Den har för övrigt valts också i lagen om offentlig
upphandling.
10 Kostnader och andra effekter av förslagen
Upphandling i konkurrens leder enligt ett flertal
utländska och svenska studier till
effektiviseringar och kostnadsminskningar i den
offentliga verksamheten. En lagstiftning om
ingripande mot otillbörliga beteenden i nu avsedda
fall syftar till att säkerställa de samhällsekono-
miska effekterna vid offentlig upphandling på den
svenska marknaden. Lagförslaget kan därmed väntas
medföra väsentliga vinster för samhällsekonomin.
Lagen innebär att kommuner och landsting har att
inrätta sig efter en ny ordning. De nya uppgifterna
måste emellertid bedömas som marginella i
förhållande till de nya uppgifter som följer av
lagen om offentlig upphandling. Härtill kommer att
det ökade trycket på att få fram
konkurrensneutrala former enligt lagförslaget
väntas leda till kostnadsbesparingar i den
kommunala och landstingskommunala verksamheten.
Totalt sett får därför den föreslagna lagen antas
leda till besparingar för kommuner och landsting.
Lagen skall vidare ta till vara företagens
möjligheter att konkurrera på lika villkor och kan
därför även väntas medföra vinster för företagen.
Lagförslaget innebär att Marknadsdomstolen får
ett nytt sakområde. Eftersom delar av det
ursprungliga lagförslaget i promemorian inte
genomförs får antalet nya ansökningar antas bli
mindre. Domstolen har inte berört resursfrågan i
sitt remissyttrande över departementspromemorian.
Regeringen gör för närvarande bedömningen att
handläggningen av det nya området ryms inom
nuvarande resursramar.
Lagförslaget innebär vidare att Konkurrensverket
får delvis nya uppgifter. I förhållande till
förslaget i promemorian innebär regeringens förslag
- liksom för Marknadsdomstolen - ett mindre
nytillskott av ärenden. Härtill kommer att frågor
om otillbörlighet i samband med offentliga upphand-
lingar redan nu i flera fall blir föremål för
anmälningar till och utredning av Konkurrensverket.
Utredningsresurser tas därmed i anspråk även i de
fall konkurrenslagstiftningen inte kan tilllämpas.
Konkurrensverket förutsätter i sitt
remissyttrande över promemorieförslaget att
erforderliga resurser ges för nya uppgifter på
upphandlingsområdet. Verket har i remissyttrandet -
som således utgår från promemorieförslaget -
emellertid inte närmare preciserat ett behov av
ökade resurser. Med hänsyn till att regeringens
lagförslag är mer begränsat än promemorieförslaget
bedömer regeringen för närvarande att de
nytillkommande uppgifterna ryms inom nuvarande
resursramar.
11 Specialmotivering
11.1 Lagen om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling
Begreppet otillbörlig kommenteras i anslutning till
3 §. Termen beteende omfattar såväl åtgärd som
underlåtenhet e.d.
För lagen om offentlig upphandling har
översiktligt redovisats tidigare (avsnitt 4.2).
Den föreslagna lagen avgränsas här till att gälla
beteenden avseende upphandling som omfattas av
lagen om offentlig upphandling. Detta innebär, till
en början, att privata företags handlande avseende
upphandling med ett undantag kommer att ligga
utanför den föreslagna lagens räckvidd. Med
uttrycket privata företag avses här associations--
rättsliga subjekt som i lagen om offentlig
upphandling förs utanför den krets av offentliga
aktörer eller jämställda som lagen omfattar. Undan-
taget tas upp i motiveringen till 2 §. Vidare
kommer de undantag som i övrigt görs i lagen om
offentlig upphandling att genom hänvisningen
automatiskt begränsa också tillämpningsområdet för
lagen om ingri- pande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling.
De nyss nämnda, övriga undantagen i lagen om
offentlig upphandling finns bl.a. i 1 kap. 3 §. Det
rör sig där om exempelvis undantag i fråga om
upphandling som omfattas av särskilda begränsningar
med hänsyn till rikets säkerhet, eller som rör
försvarsprodukter m.m., samt i fråga om
upphandlingsförfarande överenskommet i avtal mellan
EES-staterna och tredje land eller i ett avtal
beträffande stationering av militär personal eller
i en internationell organisation.
Med uttrycket beteende avseende upphandling
åsyftas beteenden med naturlig anknytning till
förhållanden som regleras genom lagen om offentlig
upphandling. Syftet med kopplingen är endast att
finna en adekvat beskrivning för de sammanhang som
de aktuella beteendena är inriktade på. Därvid kan
de förekomma över hela det område - upphandlingens
skilda faser, situationer och inslag - för vilket
den lagen ger ett omfattande handlingsmönster. Ett
beteende av detta slag berör således någon del av
hela den upphandlingsprocess som får sin genom-
gripande rättsliga reglering genom den lagen.
Detta utesluter inte från bestämmelsens formella
räckvidd beteenden med sådan anknytning även om de
har avseende på stadier eller inslag i
upphandlingsprocessen där det saknas detaljregler i
nämnda lag, eller där regler finns i vissa hänse-
enden men inte i andra.
Så t.ex. framträder det i bestämmelsens mening
som ett beteende avseende upphandling hur man
lägger upp utformningen av förfrågningsunderlaget.
Detta är i och för sig ett stadium som initialt
ligger före tidpunkten då själva anbudsförfarandet
tar sin början genom att tävlingen utlyses.
Emellertid har det bedömts vara för vittgående att
låta ett meddelat förbud vara giltigt redan på ett
sådant förberedande stadium. I lagförslaget görs
därför en begränsning som på Lagrådets inrådan
förts över till 3 §. Där anges att ett förbud avser
tillämpandet av ett visst beteende vid genomförande
av upphandling i anbudskonkurrens, vilket är ett
senare stadium. Den närmare innebörden förklaras i
anslutning till nämnda bestämmelse.
Om en offentlig upphandlare låter sin
egenregiverksamhet utföra den prestation som en
utlyst anbudstävling avser torde detta som tidigare
berörts inte utgöra upphandling i den civil-
rättsliga mening som uttrycket har enligt 1 kap. 5
§ lagen om offentlig upphandling. En annan sak är
att själva det förhållandet att en anbudstävling
utlysts kan tänkas grunda rätt för enskilda företag
att få skadestånd enligt 6 kap. 1 § den lagen,
därför att avbrytandet av tävlingen skulle strida
mot lagen.
Det saknar betydelse för ingripandemöjligheten
enligt den föreslagna lagen att lagen om offentlig
upphandling inte omfattar uppgift som den
offentlige upphandlaren ger sin egenregiverksamhet
i uppdrag att genomföra. Lagförslaget är ju, på
sätt framgår av 3 §, inriktat bl.a. på
diskriminering av privata företag i förhållande
till egenregiverksamhet eller till annat privat
företag. Eftersom ingripande enligt lagen riktas
mot den offentlige upphandlaren, och inte mot
själva egenregiverksamheten, saknar det betydelse
att valet av egenregiverksamheten inte utgör upp-
handling enligt lagen om offentlig upphandling.
Den nu aktuella lagen täcker i stället in
egenregiverksamheten som jämförelseobjekt. Lagen
medger därvid ingripande mot den offentlige
upphandlaren - en myndighet, en kommun, ett lands-
ting e.d. - därför att denne utformar sitt beteende
avseende upphandling enligt nämnda lag så att
privata företag diskrimineras på ett otillbörligt
sätt enligt vad som är närmare föreskrivet i 3 §.
Begreppet enhet i bestämmelsen omfattar samma
krets som termen "upphandlande enhet" i 1 kap. 5 §
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, med ett
undantag. Detta gäller sådana i 4 kap. 1 § andra
stycket den lagen avsedda företag som med särskilt
tillstånd av en myndighet bedriver verksamhet
enligt första stycket samma lagrum. Exempelvis kan
det röra sig om drift eller tillhandahållande av
fasta nät i syfte att betjäna allmänheten i fråga
om transporter, m.m.
Undantaget innebär en avvikelse från den i
promemorian gjorda avgränsningen av subjekt som
omfattas av lagförslaget. Begränsningen tar sin
utgångspunkt i ett påpekande som gjorts av Sveriges
Industriförbund vid remissbehandlingen. Därvid
framhölls bl.a. att den föreslagna lagen var
inriktad på att främja effektivitet inom den
offentliga sektorn och att den därför inte borde
omfatta privata, privatiserade och börsnoterade
företag.
Regeringens bedömning är att man kan ingripa med
stöd av konkurrenslagen mot konkurrenssnedvridande
beteenden av nu aktuellt slag från ett upphandlande
företags sida när detta företag genom tillstånd av
det aktuella slaget e.d. har en dominerande
ställning på marknaden. Därför är det inte påkallat
att låta den nu föreslagna lagen omfatta denna
kategori. Där marknadsdominans inte föreligger för
något företag och konkurrensen därmed i princip
skall fungera finns knappast något skyddsbehov.
Begreppet företag tas upp i kommentaren till 3 §.
Första stycket
Här ges inledningsvis en redovisning för det
centrala begreppet otillbörligt beteende avsende
upphandling. Därefter behandlas de enskilda
rekvisiten i övrigt i följdordning och utifrån mer
tekniska utgångspunkter.
Begreppet otillbörligt beteende avseende
upphandling är inriktat på beteenden som påtagligt
diskriminerar ett företag i förhållande till den
upphandlande enhetens egenregiverksamhet eller till
ett annat företag, eller som på något annat sätt
påtagligt snedvrider förutsättningar för konkurrens
vid upphandlingen. Förutsättningen är enligt 3 §
att beteendet vid en samlad bedömning är att anse
som otillbörligt.
Med den i regeringens lagförslag tillagda ramen
"påtagligt" medger begreppet otillbörligt beteende
avseende upphandling i övrigt den totala bedömning
som beskrivits i departementspromemorian i fråga om
den där använda termen "konkurrenshämmande
upphandlingsbeteende". Begreppets konkreta innebörd
framträder dock nu i själva lagtexten.
Med utgångspunkt i den nämnda beskrivningen
ligger följande inriktning till grund för 3 §. Det
kan handla om beteenden som skyddar
egenregiverksamheten mot ett reellt
konkurrenstryck, så att det i realiteten inte hålls
en riktig tävling. Just ett gynnande av nämnda
verksamhet är, typiserat, något som 3 § särskilt
tar sikte på. Också utan samband med att
upphandlaren bedriver egenregiverksamhet kan dock
denne under olika stadier av upphandlingsprocessen
genom sättet att förfara utan objektivt godtagbara
skäl komma att särbehandla någon, dvs. gynna eller
missgynna någon i förhållande till hur andra
behandlas. Detta kan i det enskilda fallet ske på
ett sätt som där framträder som otillbörligt, vägt
i förening med omständigheterna i övrigt och sett i
förhållande till vad som är själva syftet med
upphandling och anbudstävling.
Tilläggas bör att beteendet kan, avsiktligt eller
inte, i den ena eller den andra formen och i större
eller mindre omfattning på ett diskriminerande sätt
tränga ut eller hålla borta visst eller vissa
företag från ett reellt deltagande. Det handlar
därvid om beteenden som kan få till effekt att utan
saklig grund påtagligt snedvrida förutsättningarna
för konkurrens vid upphandlingen.
I svårare fall kan beteendet vara av det slaget
att det riskerar att sabotera själva meningen med
vad som framträder för marknaden med, till det
yttre, anspråk på att vara en riktig anbudstävling:
En hård, pressande konkurrens vilket förutsätter
lika villkor för alla. Beteendet kan dock vara
betydligt mindre kvalificerat, och ändock falla
under begreppet otillbörligt beteende avseende
upphandling.
Såsom framhållits i den allmänna motiveringen kan
beteenden av det beskrivna slaget mycket väl bottna
i oerfarenhet och annat sådant och därför alls inte
vara avsiktligt konkurrenssnedvridande. I själva
begreppet otillbörligt ligger visserligen generellt
att beteendet vid bedömning enligt 3 § framstår som
klandervärt, i princip sett i förhållande till vad
som är syftet med en anbudstävling. För
tillämpningen av 3 § krävs dock varken uppsåt eller
oaktsamhet.
Någon prövning av om förfarandet brustit i
affärsmässighet görs inte. Bedömningen sker inte
efter denna norm. Vad som prövas är en specifikt
ställd fråga, nämligen huruvida ett visst
förfarande är att anse som otillbörligt enligt
förevarande bestämmelse.
Som nämnts tidigare skall det göras en samlad
bedömning. Detta innebär bl.a. att det vid
otillbörlighetsbedömningen finns visst utrymme för
att granska argument som teoretiskt skulle kunna
åberopas till försvar för beteendet ifråga. Detta
utrymme är dock smalt. Eftersom själva syftet med
förevarande lagstiftning är att med utgångspunkt i
de aktuella nationella intressena skapa en reell
marknad inom anbudstävlingens ram bl.a. när
egenregiverksamheten berörs - vare sig den deltar i
tävlan eller inte, kan det principiellt inte
framträda med någon styrka såsom godtagbart försvar
vid otillbörlighetsbedömningen att ett skyddande av
egenregiverksamheten eller av annan enligt
upphandlarens mening var legitimt i sig. Den
principiella utgångspunkten för bestämmelsen är att
-om väl en anbudstävling anordnas - de spelregler
skall hållas som har slagits fast genom lagen om
offentlig upphandling. Den nya lagen inriktas dock
på beteenden som kvalificerats på det i 3 § angivna
sättet.
Vilka som är taleberättigade framgår av 6 §.
Termen förbjuda kommenteras i anslutning till andra
stycket. Begreppet enhet definieras i 2 §. I
första stycket anges att förbudet gäller vid
genomförande av upphandling. Detta berördes i
kommentaren till 1 §. Som där angavs framträder det
i bestämmelsens mening som ett beteende avseende
upphandling hur man lägger upp utformningen av
förfrågningsunderlaget. Det har dock bedömts vara
för vittgående att låta ett meddelat förbud vara
giltigt redan på ett sådant förberedande stadium.
Kravet på genomförande innebär i princip att
upphandlaren vidtar konkreta åtgärder riktade till
marknaden för att få en anbudstävling till stånd.
Det får ankomma på rättstillämpningen att dra de
närmare gränserna därvidlag. Utlyses en
anbudstävling ligger däri en klar tidpunkt när upp-
handling genomförs i den mening som här är närmast
avsedd, nämligen att upphandling är under
utförande. Med upphandling i anbudskonkurrens
förstås att det inte rör sig om direktköp utan att
ett anbudsförfarande vänder sig till flera.
Uttrycket beteende kommenterades i anslutning
till 1 §.
Begreppet företag har samma innebörd som enligt 3
§ första stycket konkurrenslagen (1993:20). I prop.
1992/93:56 s. 66 framhålls att begreppet företag
precis som i EG-rätten skall tolkas vidsträckt och
i princip omfatta varje juridisk eller fysisk
person som driver verksamhet av ekonomisk eller
kommersiell natur. Det spelar därvid ingen roll om
verksamheten är inriktad på ekonomisk vinst eller
inte, utan det avgörande är om någon form av
ekonomisk eller kommersiell verksamhet bedrivs. Det
tilläggs att även statliga och kommunala organ som
driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell
natur räknas som företag, med visst undantag.
Ytterligare framhålls att begreppet företag har
väsentligen samma innebörd som begreppet närings-
idkare.
Enligt 3 § andra stycket konkurrenslagen
inkluderas sammanslutning av företag i själva
begreppet företag. I första stycket samma lagrum
skiljs vidare av vad som är myndighetsutövning. I
nu aktuellt sammanhang är det fråga om företags
deltagande i anbudstävlingar, och något ingripande
med stöd av otillbörlighetsbestämmelsen sker inte
mot någon på grund av dennes egenskap av att vara
företag. Därför har det ansetts obehövligt att
legaldefiniera begreppet företag i nu förevarande
lag. Här används begreppet företag i den meningen
som avses i föregående stycke. Andra situationer
torde inte aktualiseras praktiskt.
Med diskriminering avses en olika behandling som
innebär ett missgynnande av någon i förhållande
till en annan. Diskriminering är det tänkta
huvudfallet vid tillämpningen av bestämmelsen. I p.
2 ges dock utrymme för att fästa avgörande också
vid annan betydande skevhet i förhållande till vad
som är själva syftet med en anbudstävlan.
Otillbörlighetsbestämmelsen kräver till skillnad
mot konkurrenslagen (1993:20) inte att beteendet
har vidtagits av någon som omfattas av det
rättsliga begreppet "företag". Det räcker ju med
att det rör sig om ett beteende av en enhet som
anges i 2 §, t.ex. en statlig myndighet, en kommun
eller ett landsting. Det saknar vidare relevans
huruvida det otillbörliga beteende som det är
aktuellt att förbjuda den offentlige aktören att
tillämpa är att anse som en konkurrensbegränsning
enligt konkurrenslagen eller inte.
Lagen motiveras av de effektivitetsförluster m.m.
som kan uppstå om konkurrenstrycket sjunker till
följd av otillbörliga beteenden avseende offentlig
upphandling. Någon prövning av huruvida sådana
förluster uppstår eller riskerar att uppstå i ett
enskilt fall sker dock inte vid tilllämpningen av
bestämmelsen.
Som berörts (avsnitt 8) i den allmänna
motiveringen har i regeringens förslag inte tagits
med någon motsvarighet till det i promemorian an-
givna rekvisitet om att beteendet också skulle
hämma eller vara ägnat att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens på den
marknad det var fråga om. Bedömningarna därvidlag
är ägnade att belysa de allmänna
konkurrensrättsliga övervägandena bakom föreva-
rande bestämmelse. Därför berörs de här något mer i
detalj.
I och för sig är det obestridligt att
otillbörliga beteenden avseende offentlig
upphandling kan sägas få negativa effekter för de
privata företagens funktionsförmåga,
konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter m.m. I
den meningen kan diskriminering och annan
konkurrenssnedvridning som leder till att privata
företag oriktigt förlorar anbudstävlingar sägas
hämma konkurrensen. Det rör sig då närmast om att
man motverkar en marknadsutvidgning.
Principerna bakom hämmandekravet och det s.k.
konkurrenstest som görs vid tillämpningen av
konkurrenslagen är dock inriktade på förhållandena
i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls på
en marknad och på konkurrensbegränsande företeelser
som föranleds främst av företag. Saknas runt denna
marknad barriärer som skyddar de etablerade mot
nykomlingar, leder försök från deras sida att miss-
bruka vad som utifrån framstår som marknadsmakt
generellt sett och i vart fall över tid till att
nya aktörer tar sig in på marknaden för att tävla
om köparna. Om så sker är marknadsmakten blott
skenbar och köparna har alternativ vilket
självfallet är det önskvärda från allmän synpunkt.
Det är främst här som frågor om hämmande av kon-
kurrensen kommer in och prövas genom
konkurrenstest. En sådan test skall söka fastslå om
barriärer av det ena eller det andra slaget skyddar
de befintliga företagen mot att nya företag
etablerar sig.
I den situation som ges en rättslig ram genom
förevarande bestämmelse rör det sig dock i sak mer
om att en offentlig upphandlare förfar så att den
prestation anbudstävlingen avser inte kommer, eller
riskerar att inte komma, under ett konkurrenstryck.
Detta ger, som berördes i det föregående, samma
negativa effekter som konkurrenslagen skall mot-
verka men innebär ett annorlunda läge. Åtminstone
när produktionen förbehålls egenregiverksamhet, och
inte ett visst privat företag framför andra privata
sådana, blir situationen den, inte så mycket att
själva konkurrensen direkt hämmas som att en viss
volym genom det otillbörliga beteendet kan komma
att undandras en konkurrensutsatt marknad.
Det otillbörliga beteendet riskerar därmed att
skada statens intressen av att produktion sker
under konkurrenstryck. Därför har det mot den
anförda bakgrunden ansetts vara tillräckligt för
ingripande att själva beteendet avseende
upphandling är att bedöma som otillbörligt i närma-
re beskriven mening. Någon form av bevisning för
att själva konkurrensen hämmas e.d. behöver därmed
inte föras. För att konkretisera bestämmelsen mer i
förhållande till promemorieförslaget har dock, som
framgått, förts in i lagtexten just de situationer
som avsågs med nämnda förslag. Som bevistema gäller
dock därvid endast diskriminering eller annan
snedvridning av förutsättningarna för konkurrens
vid upphandlingen. Därvid rör det sig således
endast om objektivt konstaterbara avvikelser och
inte om vilka effekter dessa kan få.
Det anförda innebär därför att bestämmelsen
principiellt är inriktad på
konkurrenssnedvridningen som sådan, dess omfattning
och värderingen av den enligt normerna i 3 §.
Därvid lämnas i princip utan avseende som bevistema
vilka effekter den får på själva konkurrensen, i
meningen intensiteten i denna, eller på
prisbildning och effektivitet eller som ett
försvårande av företags näringsutövning. Något
hinder mot att föra in sådana aspekter i den
samlade avvägningen finns dock inte, när underlag
föreligger för detta. Utredning i dessa avseenden
är dock inte ett krav för att
otillbörlighetsbedömning skall få ske.
Begreppet påtagligt anger att snedvridningen
måste ha en sådan omfattning som får anses innebära
klara skillnader i behandlingen av olika aktörer,
respektive avvikelser i förhållande till en
situation som medger en reell konkurrens. Avståndet
till vad som skulle innebära en reell konkurrens
skall därmed vara tydligt märkbart. I begreppet
ligger även att snedvridningen måste gälla i
avseenden som är betydelsefulla. Det kan bl.a. röra
sig om ordentliga brister i anbudsunderlaget,
alldeles för korta frister eller en sakligt obe-
fogad kombination av prestationer som mer eller
mindre blockerar ut vissa företag.
Någon ekonomisk värdering av diskrimineringens
betydelse för det drabbade företaget ingår inte.
Exempelvis måste det ju antas kunna vara svårt i
ett enskilt fall att bedöma vem som skulle ha
vunnit anbudstävlingen vid en konkurrensneutral
behandling och därmed på motsvarande sätt svårt att
avgöra vilken förlust som uppstått för ett enskilt
företag.
Inget hindrar i ett visst ärende att varje
enskilt beteende beträffande en viss tävling prövas
för sig, när flera har påtalats. Det torde dock
visa sig naturligt att göra en samlad bedömning.
Vad man prövar ytterst blir graden av hinder för
visst eller vissa företag mot att tävla på lika
villkor.
Bestämmelsen innebär att det skall finnas ett
orsakssamband mellan beteendet och dess resultat
vad gäller möjligheten till konkurrens på lika
villkor. Detta för med sig, å den ena sidan, att
tävlingshandikapp som ett privat företag menar sig
ha men som inte beror på det aktuella beteendet
självfallet inte kan läggas upphandlaren till last.
Finns, å den andra sidan, sådant samband saknar det
betydelse som försvar för beteendet om det
föreligger handikapp i någon form för den
offentlige aktören. En redogörelse för den allmänna
debatten i frågan om olikformiga konkurrensvillkor
i förhållandet mellan offentliga och privata
aktörer finns i departementspromemorian Ds 1992:121
(s. 54 ff.).
Först anges i bestämmelsen diskriminering av
något företag i förhållande till den verksamhet som
enheten själv bedriver för att tillgodose behovet
av en vara, tjänst eller annan nyttighet. Denna
beskrivning av vad som brukar kallas för
egenregiverksamhet motsvarar i sak väsentligen
förslaget i departementspromemorian. Den verksamhet
som här avses är vad som i promemorian kallas (s.
135 f.) "egethusregi", som är inrymd i enhetens
egen organisation och således inte utgör en från
enheten formellt fristående juridisk person. Om
enheten, t.ex. en kommun, har ett kommunalt bolag
räknas detta bolag till vad som faller under
begreppet ett annat företag. Ett diskriminerande
beteende till förmån för enhetens bolag och till
nackdel för ett privat företag omfattas därmed
också av bestämmelsen.
När det gäller diskriminering av något företag i
förhållande till ett annat företag kan det
exempelvis röra sig om att enheten utformar
anbudstävlingen så, att det sker en otillbörlig
snedvridning till förmån för ett visst annat
företag, som enheten vill fortsätta att ha
affärsförbindelse med av något skäl.
Att beteendet på något annat sätt påtagligt
snedvrider förutsättningarna för konkurrens vid
upphandlingen täcker situationen att konkurrens-
villkoren är skeva sett i förhållande till syftet
med anbudstävlan men utan att diskriminera.
Som nämnts tidigare saknar det för tillämpningen
av den här aktuella lagen betydelse huruvida den
offentlige aktören är att se som företag enligt den
nya konkurrenslagen. Det räcker med att aktören har
den roll som myndighet, kommun eller bolag m.m.
vilken beskrivs i 2 §.
Andra stycket
Såsom regeringen framhöll i lagrådsremissen bör
ett förbud inte förut-
sätta att det beskrivna beteendet redan har till-
ämpats av den offentlige aktören. Det vore nämligen
en praktiskt sett olämplig ordning att dra upp
sådana juridiska gränser i fråga om beteenden
avseende upphandling som gör det rättsligt
betydelsefullt huruvida ett visst förfarande har
kommit till användning eller inte, när
förbudsfrågan övervägs. Där framhölls vidare att
det dock självfallet måste finnas saklig grund för
att meddela förbudet oaktat att beteendet inte
förekommit tidigare. Det måste alltså finnas en
tillräcklig grad av sannolikhet för att ingripandet
behövs för att motverka risken av att beteendet
tillämpas. Lagrådet har förordat att de beviskrav
som sålunda uppställts kommer till uttryck i
lagtexten. Andra stycket har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
En helt annan sak är att ett meddelat förbud blir
tillämpligt först vid genomförande av upphandling i
anbudskonkurrens. Detta har kommenterats tidigare.
Det kan tillfogas att i många fall den ena
anbudstävlingen avlöser den andra i fråga om olika
nyttigheter som enheten har ett konstant eller
återkommande behov av och där det ligger i
upphandlingens natur att man införskaffar
nyttigheten för en viss period. När slutet på denna
närmar sig gör enheten en förnyad upphandling av
nyttigheten i fråga. Tidigare vidtagna samt nya
upphandlingsbeteenden, och variationer på dessa,
kan därvid blandas i de mer eller mindre regelbun-
det återkommande upphandlingsförloppen.
Fastän ett förbud alltså inte behöver avse ett
redan tillämpat beteende kan det rent praktiskt
kanske mer ofta bli så att förbudet meddelas på
grund av att ett beteende av det aktuella slaget
redan har förekommit och väckt kritik. Men det kan
också handla om uppläggningen av en viss konkret
anbudstävling som skall hållas framdeles, utan att
det aktuella beteendet har förekommit tidigare.
Det är ingenting som hindrar att förbudet
begränsas till just en viss kommande tävlan.
Emellertid är bestämmelsen i grunden inriktad på
att marknadsofullkomligheter i form av konkret
angivna beteenden över huvud inte skall förekomma
fortsättningsvis, om de framstår som otillbörliga i
den mening som avses i 3 §. Därför bör det finnas
skäl för att koppla förbudet till endast en viss
tävlan. Av det anförda följer att ett förbud kan
gälla generellt mot att vederbörande tillämpar kon-
kret beskrivna förfaranden som anses till själva
sin art otillbörliga.
Praktiska erfarenheter från det
konkurrensfrämjande arbetet på fältet antyder
samtidigt att det kan visa sig naturligt i det
enskilda fallet att knyta förbudet till vad som
inte får förekomma vid kommande upphandlingar av en
specifik nyttighet. Som endast ett exempel kan tas
en kommuns ofta årliga upphandling av
transporttjänster för visst ändamål. Genom
inriktning på en viss konkret nyttighet kan det
vara lättare att konkretisera förbudet. Man får ju
därmed kända aktörer på en särskild marknad och får
lättare att väga relevanta omständigheter mot
varandra vid den samlade bedömningen av vad som
inte bör få förekomma.
Lagrådet har på anförda skäl föreslagit att
lagens tillämpningsområde helt begränsas till
beslut avseende framtida upphandlingar och inte
alls berör beteenden under ett pågående
upphandlingsförfarande samt att lagtexten utformas
på ett sådant sätt att detta kommer till klart
uttryck. Vidare har Lagrådet uttalat att en
konsekvens av den sålunda föreslagna inriktningen
på framtida beteenden är att de ingripanden som
Marknads-domstolen kan göra inte behöver innefatta
ett sådant åläggande att ändra ett beteende som i
remissförslaget tagits upp i 4 § 2. Därför föreslår
Lagrådet att möjligheten till ingripande genom
åläggande utgår ur förslaget.
På de av Lagrådet anförda grunderna ansluter sig
regeringen till förslaget. Andra stycket har
avfattats efter vad Lagrådet förordat. Med
uttrycket pågående upphandlingsförfarande avser
regeringen situationen att det pågår ett visst
upphandlingsförfarande när domstolen meddelar sitt
förbudsbeslut.
En särskild situation är att beteendet har
tillämpats tidigare av enheten och att denna vid
prövningen förklarar att ett förbud eller ett
åläggande är omotiverat därför att enheten inte
tänker upprepa förfaringssättet. Bestämmelsen
bygger här på det synsättet att det får betydelse
att det otillbörliga beteendet redan har förekommit
i praktiskt handlande från enhetens sida. I detta
läge finns det i princip i normalfallet grund att
vara extra vaksam mot risker för de allmänna
intressen som berörs. Om det i detta läge i det
enskilda fallet saknas betryggande anledning att
tro att beteendet inte kommer att återupptas
framdeles kan här förbud eller åläggande utfärdas.
Den äldre konkurrenslagen (1982:729) har byggts upp
med motsvarande konstruktion (prop. 1981/82:165 s.
92 ff.).
Förbudet skall träffa ett konkret beskrivet
handlingsmönster eller en närmare beskriven brist
på handlande m.m.Ett förbud kan förbindas med
villkor, dvs. Marknadsdomstolen får i beslutet ange
under vilka förutsättningar förbudet inte gäller.
Tredje stycket
Ett förbud mot att tillämpa ett visst angivet
otillbörligt beteende avseende upphandling kan
utvidgas till att omfatta även beteenden som
väsentligen överensstämmer med det angivna. Skälet
till detta är att ett förbud som träffar endast ett
visst konkret beskrivet beteende, eller en särskilt
preciserad underlåtenhet, lätt skulle kunna bli
verkningslöst genom att den som förbudet avser
företar en i sak ganska betydelselös modifiering av
det förbjudna och därigenom kanske undgår utdömande
av förelagt vite.
Bestämmelsen har språkligt byggts upp efter
mönster av 18 § den äldre konkurrenslagen
(1982:729). Den är avsedd bl.a. för situationer då
någon form av brådska råder samt otillbörlighets-
bedömningen står mer klar. Förutom annat kan det
handla om att konkurrensförhållandena äventyras
väsentligt av redan tillämpade eller planerade
beteenden och att marknaden snabbt bör få signal om
vad som tills vidare bedöms inte få tillämpas.
Självfallet måste vid prövningen uppmärksammas
negativa följder för alla berörda intressen - både
av att ett tillsvidarebeslut tas och av att det
inte tas.
24 § den äldre konkurrenslagen (1982:729)
omfattade en bestämmelse av liknande slag.
Med uttryckssättet prövat en fråga om förbud
enligt 3 § markeras att en omprövning får ske under
de i bestämmelsen givna förutsättningarna oavsett
om den tidigare prövningen inneburit bifall eller
ogillande av den mot enheten förda talan. Detta
innebär att Marknadsdomstolens beslut inte har
negativ rättskraft (jfr prop. 1981/82:165 s. 224
f.). Nämnda förutsättningar skapar dock rättskraft
enligt de gränser de representerar i sig.
De materiella kriterierna för omprövning beskrivs
så att prövning av en fråga om förbud enligt 3 §
inte hindrar att frågan efter ny ansökan omprövas
om de omständigheter som låg till grund för det
första avgörandet har förändrats i något väsentligt
avseende, eller det finns något annat särskilt skäl
som bör föranleda omprövning.
För att ett nytt beslut skall få meddelas i en
tidigare prövad fråga fordras alltså särskilt skäl.
Därvid handlar det i första hand om ändrade
förhållanden där det gäller ett väsentlighetskrav.
Exempelvis kan förändringar i omständigheterna ge
anledning att utvidga eller begränsa ett förbud
eller ett åläggande. Men det kan också vara så att
ett tidigare avgörande behöver skärpas, kanske
därför att det har kommit fram att oriktiga
uppgifter lämnats vid den föregående prövningen.
Vidare kan det handla om tillkommande beteenden som
enheten tillämpar och som förändrar den tidigare
bilden. Det kan också röra sig om att ett tidigare
prövat förfaringssätt bör bedömas på annat sätt i
ljuset av nya omständigheter eller av faktorer som
inte varit kända vid det tidigare avgörandet men
som förelåg redan då.
Man kan heller inte utesluta att även
förändringar av annat slag kan inträffa och med
tillräcklig styrka motivera en omprövning. Exempel-
vis kan det tänkas att ett nytt läge uppstått på
den marknad som berörs, i fråga om
konkurrensförhållanden m.m.
Av det anförda framgår att det är svårt att dra
någon klar gräns mellan de två
omprövningssituationerna. Detta får dock knappast
någon betydelse i praktiken.
Självfallet måste därutöver vid omprövningen noga
vägas beaktansvärda intressen som kan stå mot
varandra, och en återhållsamhet iakttas vid
omprövning i skärpande riktning.
Bestämmelsen bygger till del på 17 § den äldre
konkurrenslagen (1982:729) och 10 §
marknadsföringslagen (1975:1418) och är likartat
uppbyggd som viss annan lagstiftning på det
marknadsrättsliga området.
Enligt första stycket upptas fråga om förbud
enligt 3 § eller omprövning enligt 5 § efter
ansökan. Ytterligare bestämmelser om förfarandet
meddelas i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Ansökan får göras av Konkurrensverket. Av 11 §
följer att Konkurrensverkets beslut att ej ansöka
om åtgärd inte får överklagas. Den möjlighet som
står till buds för den som är missnöjd med ett
sådant beslut av verket är - mot bakgrund av det
tidigare anförda - enligt andra stycket att själv
ansöka om åtgärd hos Marknadsdomstolen.
En sådan rätt finns för sammanslutningar av
konsumenter, löntagare eller företag eller för ett
företag som berörs av beteendet. I fråga om denna
rätt kan sägas att utmärkande för det
marknadsrättsliga området är att lagstiftningen i
många avseenden är utformad för att ta tillvara
allmänna, icke individualiserbara intressen. Oftast
är det som i detta fall fråga om vad som är till
gagn för samhällsekonomin och konsumenterna i ett
långsiktigt perspektiv. Det rör sig således om ett
intresse som förenar ett stort kollektiv och som
utgör deras gemensamma angelägenhet. Fastän det är
mycket viktigt att det finns en offentlig
företrädare för sådana allmänna intressen är det
regeringens uppfattning att det i ett fall av detta
slag inte kan ifrågakomma att begränsa talerätten
så, att denne företrädare får ensamrätt att avgöra
huruvida talan skall föras. I den allmänna motive-
ringen har redovisats att grupptaleutredningens
arbete inte utgör hinder mot att införa den
sekundära talerätt som är påkallad med hänsyn till
det kollektiva intresset och som föreslås här.
Första stycket är utformat med 45 § 1 p.
konkurrenslagen (1993:20) som förebild. En
begränsning gäller genom kravet på att åläggandet
skall avse material som behövs. Av detta följer att
materialet måste ha relevans för den prövning som
är i fråga. Vidare får Konkurrensverket inte kräva
in mer material än som är erforderligt.
Med uppgifter avses muntliga eller skriftliga
upplysningar. Ett åläg- gande att
tillhandahålla handlingar kan avse varje form av
skriftligt material. Begreppet handling har samma
innebörd som i 2 kap. tryckfrihetsförordningen,
dvs. det omfattar också upptagningar som kan läsas,
avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med
hjälp av tekniska hjälpmedel, t.ex. en bildskärm.
Andra stycket motsvarar 32 § den äldre
konkurrenslagen (1982:729).
Paragrafen motsvarar 46 § konkurrenslagen.
Huvudregeln är att ett åläggande av nämnt slag
gäller omedelbart. Självfallet kan dock
Konkurrensverket förordna om annat. Överklagas
åläggandet, kan också länsrätten bestämma att annat
skall gälla än som föreskrivs i 8 §.
Det är naturligt i normalfallen att ett förbud
enligt 3 § förenas med vite, också med tanke på att
det är viktigt att företagen skall känna
tillräcklig tilltro till att diskriminering inte
förekommer och att förutsättningarna för konkurrens
inte heller i övrigt snedvrids. Vid bedömningen bör
vägas in betydelsen av att avgörandet ordentligt
tränger igenom den berörda enhetens organisation
och fram till dem som i sitt praktiska arbete rent
faktiskt kan komma att föranleda överträdelser,
kanske på grund av informationsbrist eller genom
rutiner som inte fångar upp behovet från allmän
synpunkt av att avgörandet får genomslagskraft. I
större organisationer kan detta vara ett särskilt
problem.
Något högsta belopp är inte föreskrivet för
vitet. Följaktligen kan vitet, om det finns skäl
till det, bestämmas till ett mycket högt belopp.
Storleken av de ekonomiska intressen som berörs
blir här en faktor att väga in i bilden. Eftersom
det gäller offentliga upphandlingar kan det ofta
handla om mycket betydande värden.
Möjlighet finns att föreskriva löpande vite.
Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om
viten. I viteslagens förarbeten (prop. 1984/85:96)
finns särskilda uttalanden rörande viten på det
marknadsrättsliga området.
Genom bestämmelsen har Konkurrensverket i princip
avgörandet över om det är påkallat att viten döms
ut. När vite har förelagts på talan av ett företag
eller annan som är behörig enligt 6 §, får dock
talan om vitets utdömande föras även av denne.
I viteslagen ges vissa bestämmelser om
förutsättningarna
för att döma ut viten. I 9 § sägs bl a att vitet
inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har
förlorat sin betydelse. Vidare anges att vitet får
jämkas om det finns särskilda skäl till det. Som en
allmän beskrivning av inriktningen på rättens
prövning brukar anges att den skall pröva
föreläggandets laglighet men icke dess lämplighet.
Bestämmelsen är uppbyggd efter samma grunder som
59 § konkurrenslagen (1993:20), jfr prop.
1992/93:56 s. 113.
Vem som har rätt att överklaga och hur beslut
överklagas följer av förvaltningslagen. Exempelvis
kan ett beslut av verket att inte föra talan vid
Marknadsdomstolen ej överklagas.
Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 9).
Ikraftträdande
Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
Anledningen till detta är att motsvarande regel
intagits i lagen om offentlig upphandling (prop.
1992/93:88 s. 106). Samma regel återfinns också i
EES-lagen 1992:1317 (prop. 1991/92:170 del 1 s.
190). Båda dessa lagars ikraftträdande är beroende
av när EES-avtalet träder i kraft. Eftersom den nu
föreslagna lagen har ett så nära samband med lagen
om offentlig upphandling bör samma tidpunkt för
ikraftträdande
väljas och regeringen bestämma om ikraftträdandet
när detta blir aktuellt.
2.2 Lagen om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
1 §
I paragrafens första stycke, som anger vilka mål
Marknadsdomstolen handlägger, tillförs som punkt 6
den nya lagen om ingripande mot otillbörligt bete-
ende avseende offentlig upphandling.
13 §
Av ändringen följer att en ansökan om förbud enligt
3 § i den nya lagen om ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling skall göras
skriftligen.
14 §
I paragrafens andra stycke meddelas bestämmelser om
vilka som skall kallas till sammanträde inför
Marknadsdomstolen. Ändringen innebär att Konkur-
rensverket, i mål enligt den nya lagen om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling, skall kallas till sam-
manträde även om verket inte är sökande.
15 §
Av ändringen följer att Marknadsdomstolen får pröva
frågor om interimistiska förbud enligt 4 § lagen om
ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling, utan sammanträde enligt 14 §
första stycket lagen om marknadsdomstol m.m.
Ikraftträdande
De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft
den dag regeringen bestämmer. Härvid åberopas vad
som angetts beträffande ikraftträdandet av
förslaget till lag om ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling.
Arbetsgruppens sammanfattning av
departements-promemorian Anbudskonkurrens vid of-
fentlig produktion - ett lagförslag (Ds 1992:121)
Konkurrens mellan flera aktörer skapar långsiktigt
en effektivare produktion av varor och tjänster och
en produktion som är bättre anpassad till
konsumenternas önskemål. I offentlig produktion
saknas i stor utsträckning denna grundläggande
mekanism. Därmed finns en risk för att redan knappa
resurser används på ett ineffektivt sätt och att
välfärdsförluster på lång sikt till följd härav
uppstår för konsumenterna.
Arbetsgruppen har utarbetat en modell som innebär
att en marknad i konkurrens kan skapas även inom
den offentliga produktionen. Mot bakgrund av det
samhällsekonomiska intresset av att snabbt nå
syftet med modellen, bör enligt arbetsgruppens
mening de grundläggande reglerna för en marknad i
konkurrens slås fast genom lagstiftning.
Lagstiftningsmodellen utgår från principen att
sådan verksamhet som det offentliga har ett ansvar
för skall produceras av den som, vid en jämförelse
mellan offentliga och privata alternativ och med
hänsyn tagen till kvalitet, pris och andra
affärsmässiga förutsättningar, framstår som det
bästa alternativet. Arbetsgruppens uppgift har
därmed inte varit att ta ställning till i vilken
utsträckning ansvaret för verksamheten som sådan
skall vara offentlig eller privat.
Arbetsgruppen har bedömt att lagstiftning på
området bör inriktas på de grundläggande krav som
bör gälla och att en detaljreglering således bör
undvikas. Närmare vägledning för tillämpningen bör
i stället successivt vinnas genom en prövning i
enskilda fall av en tillsynsmyndighet och ytterst i
en praxisskapande domstolsprövning. Men det finns
utrymme också för andra insatser.
Utgångspunkten bör vara att all verksamhet som
inte innebär myndighetsutövning skall upphandlas i
konkurrens. Arbetsgruppen anser emellertid att det
måste beaktas att det tar en viss tid att utveckla
en upphandlingskompetens och erfarenhet i övrigt
hos berörda offentliga organ samt att företagens
förutsättningar att på en gång möta en större mark-
nad är begränsade. Lagstiftningen bör därför i ett
inledningsskede begränsas. Detta är också motiverat
för att minska kostnaderna för tillsyn och
uppföljning.
Arbetsgruppen föreslår mot denna bakgrund att en
skyldighet införs för stat, kommuner och landsting
att upphandla verksamhet i konkurrens där
årsproduktionskostnaden överstiger 5 milj.kr.
Inledningsvis skall minst 50 procent av verksamhet
inom vissa närmare angivna områden upphandlas i
konkurrens. Bygg- och anläggningsarbeten, repa-
ration och underhåll av byggnader, vägar och gator
samt fastighetsförvaltning skall emellertid
upphandlas i konkurrens i sin helhet.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Den
bör fortlöpande utvärderas och ett andra steg bör
tas den 1 januari 1995.
Det ekonomiska värdet av verksamhet i egen regi
som berörs av förslaget torde uppgå till minst 50
miljarder kr. Om upphandling i konkurrens skulle ge
en nettobesparing på 10 procent innebär detta att
den totala besparingen i de offentliga utgifterna
av förslaget skulle uppgå till 5 miljarder kr. Om
nettobesparingen stannar vid i genomsnitt 5 procent
skulle besparingen i de offentliga utgifterna uppgå
till 2,5 miljarder kr.
För kommuner och landsting innebär förslaget att
det inte räcker att organisera verksamheten i s.k.
beställar/utförarenheter. Utförarenheterna måste
utsättas för konkurrens på samma sätt som avses
gälla för kommunala bolag.
Skyldigheten skall inte omfatta verksamhet som
innebär myndighetsut-
övning eller om annat är särskilt föreskrivet. Upp-
handlingen skall innebära att den egna verksamheten
deltar i en anbudstävling med andra privata
alternativ på lika villkor. Vid upphandlingen skall
reglerna i lagen om offentlig upphandling följas i
tillämpliga delar. Vinnande i anbudstävlingen skall
vara det affärsmässigt mest fördelaktiga anbudet
oavsett om det är fråga om ett anbud från en
offentlig eller privat producent.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det skall vara
möjligt att i enskilda fall pröva och meddela
förbud mot otillbörliga upphandlingsförfaranden.
Ärenden om underlåtenhet att fullgöra
upphandlingsskyldighet, dispens eller förbud att
tillämpa otillbörliga upphandlingsförfaranden skall
prövas av Konkurrensverket. Förbud eller beslut om
ett åläggande meddelas av Stockholms tingsrätt. Ett
förbud eller åläggande får förenas med vite.
Tingsrättens beslut får överklagas hos
Marknadsdomstolen.
En frivillig förenklad prövning skall kunna
tillämpas. På begäran av den som upphandlar skall
handelskammare kunna utse en oberoende granskare,
som skall granska om de upphandlingsrutiner som
tillämpas stämmer överens med lagens krav.
Arbetsgruppens lagförslag
Förslag till
Lag om konkurrenstryck på offentlig produktion
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag har till ändamål att främja
effektivitet inom den offentliga sektorn genom krav
på upphandling i konkurrens av viss produktion som
det allmänna driver i egen regi eller genom en
särskild juridisk person.
2 § Om en statlig, kommunal eller annan myndighet,
eller en beslutande församling i kommun, landsting
eller kyrklig kommun, i egen regi driver en
verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur för
tillhandahållande av en viss vara, tjänst eller
annan nyttighet som beskrivs i bilagan till denna
lag, skall myndigheten eller den beslutande försam-
lingen under de förutsättningar som anges i 3 §
upphandla verksamheten i konkurrens, fullt ut
såvitt gäller punkterna 1-3 i bilagan och i övrigt
till minst femtio procent.
Vad som sägs i första stycket gäller också om
egenregiverksamhet av sådant slag drivs i bolag,
förening, samfällighet eller stiftelse som avses i
1 kap. 5 § lagen (1992:000) om offentlig
upphandling. Skyldigheten att upphandla åligger i
ett sådant fall den nu nämnda juridiska personen.
Till den del verksamhet enligt första eller andra
stycket innefattar myndighetsutövning omfattas den
inte av en sådan skyldighet som anges där. Inte
heller gäller vad som där sägs, om något annat är
sär- skilt föreskrivet.
3 § Skyldigheten enligt 2 § inträder för en
juridisk person som där nämns om den totala
produktionskostnaden för den i 2 § avsedda verk-
samheten under det senast avslutade räkenskapsåret
översteg fem miljoner kronor.
Skyldigheten skall fullgöras inom sex månader från
utgången av det nämnda räkenskapsåret.
4 § I denna lag innebär begreppet utförande enhet:
funktion inom en juridisk person som anges i 2 §,
genom vilken denne i egen regi driver verksamhet av
ekonomisk eller kommersiell natur.
5 § I fråga om en upphandling som sker till följd
av bestämmelserna i denna lag gäller i övrigt lagen
(1992:000) om offentlig upphandling.
De begrepp som används i denna lag har samma
betydelse som i lagen om offentlig upphandling. Vid
tillämpningen av sistnämnda lag gäller dock
följande:
Med upphandling jämställs ett beslut av en
upphandlande enhet att införskaffa vara, tjänst
eller annan nyttighet från en utförande enhet inom
samma juridiska person.
Med upphandlingskontrakt jämställs en skriftlig
överenskommelse som en upphandlande enhet träffar
med en utförande enhet inom samma juridiska person,
avseende upphandling enligt lagen om offentlig upp-
handling.
Med leverantör jämställs en sådan utförande
enhet, inom samma juridiska person som den
upphandlande enheten, vilken tillhandahåller en
vara, tjänst eller annan nyttighet.
Med anbudsgivare jämställs en sådan utförande
enhet, inom samma juridiska person som den
upphandlande enheten, vilken erbjuder över-
enskommelse vid selektiv eller förhandlad
upphandling.
Med anbudssökande jämställs en sådan utförande
enhet, inom samma juridiska person som den
upphandlande enheten, vilken ansöker om att få
erbjuda överenskommelse vid selektiv eller
förhandlad upphandling.
Med deltagare jämställs en sådan utförande enhet,
inom samma juridiska person som den upphandlande
enheten, vilken utvalts att delta.
Vad som sägs i andra stycket om jämställande med
leverantör eller anbudsgivare gäller inte
tillämpningen av 3 kap. 13 och 16 §§ samt 5 kap. 15
§ lagen om offentlig upphandling. Inte heller
tillämpas 6 kap. 1-7 och 10-12 §§ samma lag med
avseende på förhållandet mellan en upphandlande
enhet och en utförande enhet.
6 § Stockholms tingsrätt får efter ansökan av en
juridisk person som anges i 2 § besluta om undantag
från skyldigheten enligt samma para-
graf att upphandla, om det finns särskilda skäl för
det.
I ett beslut om undantag skall det anges från
vilken tidpunkt undantaget gäller. Beslutet skall
gälla för en bestämd tid. Det får begränsas till
att avse en viss verksamhet och får förenas med
villkor.
7 § Stockholms tingsrätt får på talan av
Konkurrensverket meddela en juridisk person som
anges i 2 § ett åläggande att fullgöra skyldigheten
enligt samma paragraf att upphandla, om utredningen
ger vid handen att en sådan skyldighet föreligger
och inte har fullgjorts.
Om Konkurrensverket i visst fall beslutar att inte
föra en talan enligt första stycket, får en sådan
talan i stället föras av ett företag som berörs av
saken.
8 § Stockholms tingsrätt får på talan av
Konkurrensverket meddela en juridisk person som
anges i 2 §
1. förbud att tillämpa ett visst otillbörligt
upphandlingsförfarande eller att tillämpa
väsentligen samma förfarande som det sålunda
förbjudna, eller
2. åläggande att på ett annat sätt ändra ett
sådant förfarande, om förfarandet ifråga hämmar
eller är ägnat att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens på den
marknad det är fråga om.
Om Konkurrensverket i visst fall beslutar att inte
föra talan, får en sådan talan i stället föras av
ett företag som berörs av saken.
9 § En handelskammare som är auktoriserad enligt
lagen (1990:515) om auktorisation av handelskamrar
får på begäran av en juridisk person som anges i 2
§ utse en oberoende upphandlingsgranskare för att
genomse, pröva och överse dess rutiner för
upphandling i förhållande till vad som gäller för
verksamheten (upphandlingsgranskning).
Upphandlingsgranskaren skall söka vinna rättelse i
fråga om eventuella fel eller brister. Denne skall
därefter i ett skriftligt utlåtande redovisa för
utfallet av granskningen.
Den upphandlande juridiska personen skall stå för
kostnaderna för upphandlingsgranskningen.
10 § Ett förbud eller åläggande enligt 7-8 §§ får
förenas med ett vite.
11 § En talan om utdömande av ett vite som
förelagts med stöd av denna lag förs vid tingsrätt
av Konkurrensverket. I fråga om ett vite som
förelagts på talan av ett företag, får talan om
utdömande av vitet föras även av företaget.
Stockholms tingsrätt är alltid behörig att pröva
en talan enligt första
stycket.
12 § Ett beslut av Stockholms tingsrätt enligt 6-8
§§ får överklagas hos Marknadsdomstolen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - -
BILAGA
Tjänsteområden som avses i 2 §
1. Byggnads- och anläggningsarbeten inklusive
projektering (byggnader, vägar, ledningar och andra
anläggningar)
2. Reparation och underhåll av byggnader, vägar
och gator
3. Fastighetsförvaltning
4. Drift och underhåll av vatten-, avlopps- och
andra ledningar
5. Fordonsunderhåll
6. Drift och underhåll av parker, kyrkogårdar och
andra grönområden
7. Drift av idrottsanläggningar
8. Avfalls- och sophantering
9. Lokalstädning
10. Tvätt av textilier
11. Bevakning av byggnader och andra anläggningar
12. Restaurang-, cafeteria- och annan
måltidsservice
13. Färdtjänst
14. Kollektivtrafik med buss
15. Skolskjutsar
16. Drift av spårburen kollektivtrafik
17. Tryckning och annan reproduktion
_________________
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - -
Förteckning över remissinstanser
Remissinstanser beträffande departementspromemorian
(1992:121) Anbudskonkurrens vid offentlig
produktion
- ett lagförslag
Myndigheter
1. Hovrätten över Nedre Norrland
2. Kammarrätten i Göteborg
3. Stockholms tingsrätt
4. Kommerskollegium
5. Riksrevisionsverket
6. Statskontoret
7. Byggnadsstyrelsen
8. Vägverket
9. Banverket
10. Televerket
11. Glesbygdsmyndigheten
12. Marknadsdomstolen
13. Konkurrensverket
14. Närings- och teknikutvecklingsverket
15. Konsumentverket/KO
16. Länsstyrelsen i Norrbottens län
17. Länsstyrelsen i Örebro län
18. Länsstyrelsen i Stockholms län
19. Länsstyrelsen i Malmöhus län
20. Handelshögskolan i Stockholm
21. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet -
Företags-
ekonomiska institutionen
22. Juridiska fakulteten vid universitetet i
Stockholm
23. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet
24. Institutet för ekonomisk forskning vid Lunds
universitet
25. Högskolan i Karlstad
Landsting och kommuner
26. Stockholms läns landsting
27. Landstinget i Uppsala län
28. Landstinget Sörmland
29. Landstinget i Östergötland
30. Landstinget i Jönköpings län
31. Landstinget Kronoberg
32. Kalmar läns landsting
33. Landstinget Blekinge
34. Kristianstads läns landsting
35. Malmöhus läns landsting
36. Landstinget Halland
37. Bohuslandstinget
38. Landstinget Älvsborg
39. Landstinget Skaraborg
40. Landstinget i Värmland
41. Örebro läns landsting
42. Landstinget Västmanland
43. Landstinget Dalarna
44. Landstinget Gävleborg
45. Västernorrlands läns landsting
46. Jämtlands läns landsting
47. Västerbottens läns landsting
48. Norrbottens läns landsting
49. Nacka kommun
50. Vaxholms kommun
51. Östersunds kommun
52. Bodens kommun
53. Piteå kommun
54. Uddevalla kommun
55. Fagersta kommun
56. Hällefors kommun
57. Olofströms kommun
58. Surahammars kommun
59. Eksjö kommun
60. Stenungsunds kommun
61. Sölvesborgs kommun
62. Bjurholms kommun
63. Bräcke kommun
64. Pajala kommun
65. Ånge kommun
66. Åre kommun
67. Borgholms kommun
68. Gotlands kommun
69. Haninge kommun
70. Stockholms stad
71. Motala kommun
72. Norrköpings kommun
73. Oskarshamns kommun
74. Karlshamns kommun
75. Malmö kommun
76. Vellinge kommun
77. Göteborgs kommun
78. Melleruds kommun
79. Hjo kommun
80. Karlsborgs kommun
81. Karlstads kommun
82. Sunne kommun
83. Årjängs kommun
84. Nora kommun
85. Orsa kommun
86. Härjedalens kommun
87. Ljusdals kommun
88. Umeå kommun
89. Vilhelmina kommun
90. Kiruna kommun
Övriga
91. Landstingsförbundet
92. Svenska Kommunförbundet
93. KOMREV AB
94. Föreningens Sveriges Kommunalekonomer
95. Sveriges kommunaljuridiska förening
96. Kommunala Inköpares Förening
97. Sveriges Industriförbund
98. Grossistförbundet Svensk Handel
99. Företagarnas Riksorganisation
100. Tjänsteförbundet
101. Svenska Handelskammareförbundet
102. Svenska Arbetsgivareföreningen
103. Sveriges Köpmannaförbund
104. Privatiseringsfrämjandet
105. Skattebetalarnas Förening
106. Byggentreprenörerna
107. Svenska lokaltrafikföreningen
108. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen
109. Värmeverksföreningen
110. Svenska Konsultföreningen
111. Sveriges Tvätteriförbund
112. Sveriges Städentreprenörers Riksförbund
113. Svenska Taxiförbundet
114. Fria Taxi
115. Motorbranschens Riksförbund
116. Svenska kyrkans Församlings- och
pastoratsförbund
117. Sveriges Akademikers Centralorganisation
118. Tjänstemännens Centralorganisation
119. Landsorganisationen i Sverige
120. Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende
offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller otillbörliga beteenden
avseende upphandling som omfattas av lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling, när en sådan
upphandling genomförs.
2 § I denna lag avses med "enhet": statliga,
kommunala och andra myndigheter, beslutande
församlingar i kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner samt sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som anges i 1 kap. 5
§ lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, med
undantag av företag som har särskilt tillstånd
enligt 4 kap. 1 § andra stycket den lagen.
Ingripande mot otillbörligt beteende
3 § Marknadsdomstolen får efter ansökan ingripa mot
en enhets beteende avseende upphandling som
domstolen vid en samlad bedömning finner
otillbörligt genom att
1. något företag diskrimineras i påtaglig
omfattning i förhållande antingen till den
verksamhet som enheten själv bedriver för att till-
handahålla en vara, tjänst eller annan nyttighet
eller till ett annat företag, eller
2. beteendet i påtaglig omfattning på något
annat sätt snedvrider förutsättningarna för
konkurrens vid upphandlingen.
4 § Ingripande enligt 3 § sker genom beslut av
Marknadsdomstolen att
1. förbjuda enheten att tillämpa beteendet eller
väsentligen samma beteende som det förbjudna, eller
2. ålägga enheten att ändra beteendet så, att det
upphör att vara otillbörligt.
5 § Ansökan om ingripande enligt 3 § får göras av
Konkurrensverket.
Om verket för ett visst fall beslutar att inte
göra ansökan, får ansökan göras av en
sammanslutning av konsumenter, löntagare eller
företag eller av ett företag som berörs av
beteendet.
Beslut i väntan på slutlig prövning
6 § Om det finns särskilda skäl för det, får beslut
om förbud eller åläggande enligt 4 § meddelas för
tiden till dess att frågan slutligt har avgjorts.
Omprövning
7 § Har Marknadsdomstolen prövat en fråga om
ingripande mot ett beteende enligt 3 § hindrar
detta inte att frågan efter ny ansökan omprövas, om
1. de omständigheter som låg till grund för det
första avgörandet har förändrats i något väsentligt
avseende, eller
2. det finns något annat särskilt skäl som bör
föranleda omprövning.
8 § Ansökan om omprövning enligt 7 § får göras av
Konkurrensverket eller, om verket beslutar att inte
göra ansökan, av någon som annars är behörig enligt
5 §. Ansökan får också göras av en enhet mot vilken
ett beslut om förbud eller åläggande riktar sig.
Uppgiftsskyldighet
9 § Om det behövs för att Konkurrensverket skall
kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag, får
verket ålägga en enhet eller någon annan att
tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat.
Ett sådant åläggande får inte innebära att någon
betungas onödigt.
10 § Ett åläggande enligt 9 § gäller omedelbart, om
något annat inte bestäms.
Vite
11 § Ett förbud eller åläggande enligt 4 eller 9 §
får förenas med vite.
12 § Talan om utdömande av vite som förelagts med
stöd av denna lag förs vid länsrätten av
Konkurrensverket. I fråga om vite som Mark-
nadsdomstolen har förelagt på talan av någon annan,
får talan om utdömande föras även av denne.
Överklagande
13 § Konkurrensverkets beslut enligt 9 § får
överklagas hos länsrätten. Andra beslut av verket
enligt denna lag får inte överklagas.
Frivillig granskning
14 § En handelskammare som är auktoriserad enligt
lagen (1990:515) om auktorisation av handelskamrar
får på begäran av en enhet utse en oberoende
granskare som prövar och ser över enhetens rutiner
för att ta till vara konkurrensmöjligheter i fråga
om den verksamhet som enheten själv bedriver för
att tillhandahålla en vara, tjänst eller annan
nyttighet eller som bedrivs hos någon annan för
enhetens räkning. Granskaren skall därefter i ett
skriftligt utlåtande redovisa utfallet av
granskningen.
Enheten skall stå för kostnaderna för granskningen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.[1]
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14 och 15 §§ lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §[2]
Marknadsdomstolen Marknadsdomstolen
handlägger mål enligt handlägger mål enligt
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1975: (1975: 1418),
1418), 3. lagen (1971:112) om
3. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
avtalsvillkor mellan näringsidkare,
näringsidkare, 5. produktsäkerhetslagen
5. produktsäkerhetslagen (1988: 1604),
(1088: 1604). 6. lagen (1993:000) om
ingri-pande mot
otillbörligt beteende
avseende offentlig upp-
handling.
**FOOTNOTES**
[1]Omtryckt 1984:294. Senaste lydelse av lagens
rubrik
1972:732.
[2]Senaste lydelse 1993:22.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte
i mål enligt konkurrenslagen (1993:20). I stället
gäller vad som föreskrivs i den lagen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §[3]
Ansökan om förbud eller Ansökan görs skriftligen
åläggande enligt 2-4 §§ om förbud eller åläggande
marknadsföringslagen enligt 2-4 §§
(1975:1418), 1 § lagen marknadsföringslagen
(1971:112) om (1975:1418), 1 § lagen
avtalsvillkor i (1971:112) om
konsumentförhållanden, avtalsvillkor i
1 § lagen (1984:292) om konsumentförhållanden,
avtalsvillkor mellan 1 § lagen (1984:292) om
näringsidkare eller 5-9 avtalsvillkor mellan
§§ eller 12 § tredje näringsidkare, 5-9 §§
stycket produkt- eller 12 § tredje stycket
säkerhetslagen produktsäkerhetslagen
(1988:1604) görs (1988:1604) eller 3 §
skriftligen. Av lagen (1993:000) om
ansökningen skall de ingripande mot otill-
skäl framgå på vilka börligt beteende avseende
ansökningen grundas och offentlig upphandling. Av
den utredning som ansökan skall de skäl
sökanden åberopar. framgå på vilka ansökan
grundas och den utredning
som sökanden åberopar.
**FOOTNOTES**
[3]Senaste lydelse 1993:22
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle
att vid sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och förebringa den utredning
de vill åberopa.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §[4]
I mål enligt marknads- I mål enligt
föringslagen marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om (1971:112) om
avtalsvillkor i avtalsvillkor i konsu-
konsumentförhållanden mentförhållanden och
och produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall
(1988:1604) skall konsumentombudsmannen
konsumentombudsmannen kallas till samman-
kallas till sammanträde, träde, även om han inte
även om han inte är är sökande. Vidare skall
sökande. Vidare skall den som medverkar enligt
den som medverkar enligt 13 a § kallas till
13 a § kallas till sammanträde. I mål enligt
sammanträde. lagen (1993:000) om
ingripande mot
otillbörligt beteende
avseende offentlig
upphandling skall
Konkurrensverket kallas
till sammanträde, även om
verket inte är sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig
förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen
bestämmer.
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild
prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde
enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär
sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant sammanträde.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §[5]
Fråga om förbud eller Fråga om förbud eller
åläggande enligt 13 § åläggande enligt 13 §
marknadsföringslagen marknadsföringslagen
(1975:1418), 5 § lagen (1975:1418), 5 § lagen
(1971:112) om (1971:112) om
avtalsvillkor i avtalsvillkor i
konsument- konsument-
förhållanden eller 21 § förhållanden, eller 21 §
produkt- produktsäkerhetslagen
säkerhetslagen (1988:1604) eller 6 §
(1988:1604) får prövas lagen (1993:000) om
utan sammanträde enligt ingripande mot otill-
14 § första stycket. börligt beteende avseende
offentlig upphandling får
prövas utan sammanträde
enligt 14 § för-sta
stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket
får inte beslutas utan att den som förbudet eller
åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att
han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett
mål om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12
§ tredje stycket produktsäkerhetslagen får
marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart
meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga
skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
**FOOTNOTES**
[4]Senaste lydelse 1993:22
[5]Senaste lydelse 1993:22
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-24
Närvarande: F.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl,
justitierådet Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet
Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15
juli 1993, varvid statsrådet Per Westerberg varit
föredragande, har regeringen för lagrådets yttrande
överlämnat förslag till lag om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
departementsrådet Staffan Sandström.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ingripande mot otillbörligt
beteende avseende offentlig upphandling
I lagrådsremissen behandlas bl.a. den föreslagna
lagregleringens förhållande till grundlagarna och
andra rättsregler av övergripande natur. Lagrådets
granskning har inte givit anledning till erinringar
i denna del. Däremot har granskningen av förslaget
från andra synpunkter föranlett en omarbetning av
det remitterade lagförslaget. Lagrådets förslag
till lagtext framgår av bilaga till detta
protokoll.
Det av lagrådet utarbetade lagförslaget bör
kommenteras såvitt avser 3 §.
Av specialmotiveringen till 1 § i remissförslaget
framgår att det i denna paragraf använda uttrycket
"när en sådan upphandling genomförs" är avsett att
markera att ingripanden inte skall göras
tillämpliga på förberedande stadier i ett
upphandlingsförfarande. Lagrådet anser att detta i
stället lämpligen kan klargöras i förevarande
paragraf. Av uttalanden i remissen framgår vidare
att ingripanden enligt den föreslagna lagen inte
skall kunna göras när en enhet, utan att andra
företag är inblandade ens genom en anbudsinfordran,
upphandlar varor eller tjänster genom att träffa
avtal direkt med ett företag. Lagrådet föreslår att
detta framhålls tydligare i lagtexten. De nu
anförda synpunkterna föreslår lagrådet bli beaktade
genom att "vid genomförande av upphandling i
anbudskonkurrens" införs i inledningen till 3 §.
Förevarande lagförslag är inriktat på att
tillgodose ett annat statens intresse av konkurrens
än det som, åtminstone i första rummet, skall
tillgodoses genom lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling. I lagförslagets motiv kommer också
till klart uttryck att beslut om ingripande enligt
den föreslagna ordningen i allt väsentligt avser
upphandlande enheters beteenden vid genomförandet
av framtida upphandlingar och inte beteeenden under
pågående upphandlingsförfaranden. Den föreslagna
lagtexten har emellertid utformats på ett sätt som
skall kunna fånga in även sistberörda beteenden. I
specialmotiveringen till 4 § har dock framhållits
att om en viss anbudstävling påbörjats det bör
"krävas mycket starka skäl för att då gå in för att
skapa förändringar genom meddelande av förbud". Att
så skall vara fallet har enligt motiveringen
bedömts ligga i sakens natur, eftersom det i lagen
om offentlig upphandling finns en speciell, för
just denna situation utformad rättslig reglering
som ger möjlighet för berörda företag att föra
talan om länsrättsingripande.
Enligt lagrådets mening borde en begränsning av
den föreslagna lagens tillämpning på pågående
förfaranden av det slag som behandlats i
specialmotiveringen framgå av lagtexten. Emellertid
bör också följande beaktas. Såsom nyss framhållits
skall visserligen den föreslagna lagen och lagen om
offentlig upphandling väsentligen tillgodose skilda
ändamål. Under föredragningen av remissen har det
dock framkommit att de möjligheter att ingripa i
pågående upphandlingsförfaranden som ges enligt
sistnämnda lag indirekt kan komma att tillgodose
även ändamålet med den föreslagna lagen i en
omfattning som får den enligt specialmotiveringen
avsedda mycket begränsade användningen av den nya
lagen att framstå som närmast obehövlig. Lagrådet
föreslår därför att lagens tillämpningsområde helt
begränsas till beslut avseende framtida upp-
handlingar och inte alls berör beteenden under ett
pågående upphandlingsförfarande samt att lagtexten
utformas på ett sådant sätt att detta kommer till
klart uttryck. Lagrådet har således ansett sig
kunna bortse från att med lagens utformning enligt
detta förslag ett visst beteende som förbjuds för
framtiden i något fall skulle bli opåtalat använt i
ett pågående förfarande.
En konsekvens av den sålunda föreslagna
inriktningen av bestämmelsen på framtida beteenden
är att de ingripanden som Marknadsdomstolen kan
göra inte behöver innefatta ett sådant åläggande
att ändra ett beteende som i remissförslaget tagits
upp i bestämmelser i 4 § 2. Lagrådet föreslår att
den bestämmelsen utgår ur förslaget.
I remissprotokollet anförs att ingripande mot ett
visst beteende inte förutsätter att beteendet redan
har tilllämpats av den offentlige aktören. Det
vore, sägs det, en praktiskt sett olämplig ordning
att dra upp sådana juridiska gränser i fråga om
beteenden avseende upphandling som gör det
rättsligt betydelsefullt huruvida ett visst
förfarande har kommit till användning eller inte,
när förbudsfrågan övervägs. Självfallet måste det
dock finnas saklig grund för att meddela förbudet
oaktat att beteendet inte förekommit tidigare. Det
måste alltså, enligt remissen, finnas en
tillräcklig grad av sannolikhet för att ingripandet
behövs för att motverka risken av att beteendet
tillämpas.
De beviskrav som sålunda uppställs bör komma till
uttryck i 3 §, som i lagrådets förslag ersätter 3
och 4 §§ i det remitterade förslaget.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.
Förslaget lämnas utan erinran, bortsett från att en
hänvisning i 15 § måste änddras om lagrådets
förslag till lydelse av lagen om ingripande mot
otillbörligt beteende avseende offentlig
upphandling följs.
Bilaga till lagrådets protokoll 1993-09-24
Lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller otillbörliga beteenden
avseende upphandling som omfattas av lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling.
2 § I denna lag avses med "enhet": statliga,
kommunala och andra myndigheter, beslutande
församlingar i kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner samt sådana bolag, föreningar,
samfälligheter och stiftelser som utgör
upphandlande enhet enligt 1 kap. 5 § lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling, med undantag
av företag som har särskilt tillstånd enligt vad
som anges i 4 kap. 1 § andra stycket den lagen.
Förbud mot otillbörligt beteende
3 § Marknadsdomstolen får efter ansökan förbjuda en
enhet att vid genomförande av upphandling i
anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende
avseende upphandling som vid en samlad bedömning är
att anse som otillbörligt på grund av att
1. något företag påtagligt diskrimineras i
förhållande antingen till den verksamhet som
enheten själv bedriver för att tillgodose behovet
av en vara, tjänst eller annan nyttighet eller till
ett annat företag, eller
2. beteendet på något annat sätt påtagligt
snedvrider förutsättningar för konkurrens.
En förutsättning för att Marknadsdomstolen skall
få förbjuda ett visst beteende är att enheten
tidigare tillämpat beteendet eller att det av annan
särskild anledning är sannolikt att enheten kommer
att tillämpa detta.
Ett förbud får gälla inte bara ett visst angivet
beteende utan även beteenden som väsentligen
överensstämmer med det angivna.
Beslut i väntan på slutlig prövning.
4 § Om det finns särskilda skäl för det, får beslut
om förbud enligt 3 § meddelas för tiden till dess
att frågan slutligt har avgjorts.
Omprövning
5 § Har Marknadsdomstolen prövat en fråga om förbud
enligt 3 § hindrar detta inte att frågan efter ny
ansökan omprövas, om
1.de omständigheter som låg till grund för det
första avgörandet har förändrats i något väsentligt
avseende, eller
2. det finns något annat särskilt skäl som bör
föranleda omprövning.
Ansökan
6 § Ansökan om förbud enligt 3 § eller om
omprövning enligt 5 § får göras av
Konkurrensverket.
Om verket för ett visst fall beslutar att inte
göra ansökan, får ansökan göras av en
sammanslutning av konsumenter, löntagare eller
företag eller av ett företag som berörs av
beteendet.
Ansökan om omprövning får också göras av en enhet
mot vilken ett beslut om förbud riktar sig.
Uppgiftsskyldighet
7 § Om det behövs för att Konkurrensverket skall
kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag, får
verket ålägga en enhet eller någon annan att
tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat.
Ett sådant åläggande får inte inneböra att någon
betungas onödigt.
8 § Ett åläggande enligt 7 § gäller omedelbart, om
något annat inte bestäms.
Vite
9 § Ett förbud eller åläggande enligt 3 eller 7 §
får förenas med vite.
10 § Talan om utdömande av vite som förelagts med
stöd av denna lag förs vid länsrätten av
Konkurrensverket. I fråga om vite som Marknads-
domstolen har förelagt på talan av någon annan, får
talan om utdömande föras även av denne.
Överklagande
11 § Konkurrensverkets beslut enligt 7 § får
överklagas hos länsrätten.
Andra beslut av verket enligt denna lag får inte
överklagas.
Frivillig granskning
12 § En handelskammare som är auktoriserad enligt
lagen (1990:515) om auktorisation av handelskamrar
får på begäran av en enhet utse en oberoende
granskare som prövar och ser över enhetens rutiner
för att ta till vara konkurrensmöjligheter när
enheten skall tillgodose behovet av varor och
tjänster. Granskaren skall därefter i ett
skriftligt utlåtande redovisa utfallet av
granskningen.
Enheten skall stå för kostnaderna för
granskningen.
____________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.
NÄRINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7
oktober 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet P. Westerberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:35
Ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling.