Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2022/23:66 Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd Prop. 2022/23:66 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 23 februari 2023 Ulf Kristersson Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I september 2018 antogs en EU-förordning som innebär att det ska inrättas ett EU-gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd. Det nya systemet gäller för tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelse för att passera de yttre gränserna. Systemet syftar till att möjliggöra en bedömning av om en tredjelandsmedborgares vistelse på medlemsstaternas territorium skulle innebära en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Systemet syftar därutöver bl.a. till att förbättra och effektivisera in- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna. Det ska även kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten samt i kampen mot terrorism och andra grova brott. Förordningen är direkt tillämplig och gäller som lag i Sverige. Den ska börja tillämpas fullt ut vid ett datum som kommissionen ska fastställa. I propositionen föreslår regeringen de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd. Förslagen innebär dels en möjlighet att avvisa tredjelandsmedborgare som saknar ett nödvändigt resetillstånd, dels hinder mot verkställighet av tidigare verkställda avlägsnandebeslut för det fall någon återvänder med giltigt resetillstånd. Det föreslås också att Polismyndighetens beslut om avvisning ska överklagas till migrationsdomstol om beslutet har fattats i samband med ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd. I propositionen lämnas även förslag om regelverkets förhållande till annan reglering om behandling av personuppgifter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 5 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 9 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Etias - ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd 11 4.1 EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd i korthet 11 4.2 Etias-förordningen 12 4.3 Etias-förordningens innehåll 13 5 Svensk rätt ska anpassas till Etias 15 6 Bestämmelserna om resetillstånd och behovet av ändringar i utlänningslagen 17 7 Åtkomst till Etias 24 8 Övriga ändringar i utlänningslagen 34 8.1 En bestämmelse om avvisning ska införas 34 8.2 En bestämmelse om hinder mot ny verkställighet av tidigare verkställda avlägsnandebeslut ska införas 35 9 Dataskydd 37 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 43 11 Konsekvenser 44 12 Författningskommentar 50 12.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 50 12.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 53 12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 54 Bilaga 1 Etias-förordningen 56 Bilaga 2 Förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar 127 Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd (Ds 2021:19) 185 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 186 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 191 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 192 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 198 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2023 201 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 1 §, 8 kap. 8 §, 12 kap. 23 §, 14 kap. 2 § och rubriken närmast före 8 kap. 8 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d §, och närmast före 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Etias-förordningen 4 f § Med Etias-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 2 kap. Resetillstånd 11 § I Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. 7 kap. 1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. Avvisning när föreskrivna handlingar saknas Avvisning när föreskrivna handlingar eller tillstånd saknas 8 kap. 8 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige. En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass, visering eller resetillstånd när det krävs en sådan handling eller ett sådant tillstånd för inresa eller vistelse i Sverige. Avvisning får inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass om han eller hon kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass. 12 kap. 23 § Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts, och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen 1. återvänt med uppehållstillstånd eller visering, 1. återvänt med uppehållstillstånd, visering eller resetillstånd, 2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap. 25 § eller 8 a kap. 13 §, eller 3. efter återkomsten beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad som sägs i andra stycket 1 gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a § första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, eller ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Resetillstånd 5 d § En myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. Av artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår dock att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att det i utlänningsdatalagen (2016:27) ska införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 tillämpas 19 § första stycket 1 och 2 och tredje stycket samt 20 § första stycket. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av den förordningen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2022:244 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/ 2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 12 september 2018 förordningen (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, i fortsättningen Etias-förordningen. Förordningen, i dess ursprungliga lydelse, finns i bilaga 1. Efter att Etias-förordningen antogs har det gjorts ändringar i den genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i fortsättningen förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar. Denna förordning finns i bilaga 2. I Justitiedepartementet har departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd (Ds 2021:19) tagits fram. I promemorian lämnas förslag till de författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till Etias-förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3 och promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2021/02390). Lagrådet Regeringen beslutade den 22 december 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6 och i författningskommentaren. Regeringen följer delvis Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissens förslag görs också vissa språkliga ändringar. 4 Etias - ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd 4.1 EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd i korthet Genom Etias-förordningen inrättas ett EU-gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd, i fortsättningen Etias, vilket är en förkortning av European Travel Information and Authorisation System. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), i fortsättningen gränskodexen, finns bestämmelser om inresevillkor för tredjelandsmedborgare som planerar att vistas på medlemsstaternas territorium under högst 90 dagar under en period på 180 dagar. För ett stort antal tredjelandsmedborgare krävs giltig visering för att de ska få passera de yttre gränserna för sådana kortare vistelser (artikel 6.1 i gränskodexen). Vissa tredjelandsmedborgare är emellertid undantagna från viseringskravet och får resa in i Schengenområdet utan visering. Det är på denna kategori av tredjelandsmedborgare som Etias-förordningen är tillämplig. Genom Etias-förordningen införs nämligen ett krav på resetillstånd för de tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelser. Vid ansökan om resetillstånd ska tredjelandsmedborgaren själv lämna viss information via en online-service. Den information som personen lämnar ska granskas och automatiska sökningar ska göras mot uppgifter i Etias och i ett antal andra informationssystem. Informationen ska göra det möjligt att bedöma om personens vistelse på medlemsstaternas territorium kan innebära en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Efter att informationen granskats ska den sökande beviljas eller nekas resetillstånd. Etias bygger vidare på Schengenregelverket och är en del av unionens strategi för en integrerad gränsförvaltning. Målet med systemet är att bidra till högre säkerhet, förebygga och förhindra olaglig invandring och skydda folkhälsan. Vidare ska systemet bl.a. bidra till att effektivisera in- och utresekontroller, stödja målen för Schengens informationssystem (SIS) samt bidra till att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott. 4.2 Etias-förordningen Etias-förordningen antogs den 12 september 2018 och trädde i kraft den 9 oktober samma år. Vissa av bestämmelserna i förordningen började tillämpas den dag förordningen trädde i kraft men merparten av bestämmelserna ska börja tillämpas först när systemet tas i drift. Kommissionen ska fastställa driftsdatum när vissa villkor är uppfyllda. Det krävs t.ex. att Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) tillsammans med medlemsstaterna och Etias centralenhet har slutfört tester av systemet med ett tillfredsställande resultat. Enligt den nu gällande tidsplanen ska driftsättning av systemet ske i november 2023. Bestämmelserna om kontroller mot Eurodac, EU:s gemensamma databas med fingeravtryck som skapats för att hjälpa till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan, ska emellertid börja tillämpas samtidigt som omarbetningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa. Sedan Etias-förordningen antogs har det gjorts ändringar i den genom förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar. Ändringarna innebär en anpassning av Etias-regelverket till de nya systemgemensamma komponenter som införs genom den förordningen, bl.a. en gemensam databas för identitetsuppgifter (CIR) och en gemensam sökportal för aktuella it-system (ESP). I likhet med promemorian utgår propositionen från Etias-förordningens lydelse efter ändringarna genom förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar. Det har också gjorts ändringar i Etias-förordningen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1152 av den 7 juli 2021 om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861 och (EU) 2019/817 avseende fastställande av villkoren för åtkomst till andra EU-informationssystem för syften med anknytning till EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd och genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1134 av den 7 juli 2021 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EG) nr 810/2009, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861, (EU) 2019/817 och (EU) 2019/1896 och om upphävande av rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i syfte att reformera Informationssystemet för viseringar. Genom förordningen (EU) 2021/1152 fastställs bestämmelser för genomförandet av interoperabilitet mellan å ena sidan Etias informationssystem och å andra sidan andra EU-informationssystem och Europoluppgifter. Genom förordningen (EU) 2021/1134 görs vissa ändringar i Etias-förordningen i syfte att stödja målen med informationssystemet för viseringar (VIS). Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med att se över behovet av anpassningar till dessa förordningar. De nu redovisade ändringarna i Etias-förordningen berörs inte i den här propositionen. 4.3 Etias-förordningens innehåll Etias-förordningen inleds i kapitel I med allmänna bestämmelser om bl.a. systemets syfte och struktur, förordningens tillämpningsområde och vissa centrala begrepp. Bland annat anges att Etias ska bestå av Etias informationssystem, Etias centralenhet och en nationell Etias-enhet i respektive medlemsstat samt att varje medlemsstat ska utse en behörig myndighet som ska fungera som nationell Etias-enhet. Det finns även bestämmelser om åtkomst till uppgifter som lagras i Etias informationssystem, om sökningar i Interpols databaser och om interoperabilitet med andra EU-informationssystem och Europoluppgifter. I kapitlet finns det slutligen bestämmelser om icke-diskriminering och grundläggande rättigheter. I kapitel II finns bestämmelser om ansökan om resetillstånd och vilka uppgifter som sökanden ska lämna i en ansökan samt om hur den offentliga webbplatsen och appen för mobila enheter ska vara utformade. I kapitel III regleras vilka uppgifter som måste anges i en ansökan för att en ansökningsakt ska skapas och hur Etias centrala system ska behandla ansökningsakterna automatiskt och kontrollera uppgifter mot andra informationssystem. I kapitlet finns även bestämmelser om den manuella kontroll som i vissa fall ska göras av Etias centralenhet. Det finns också bestämmelser om hur systemet ska bidra till att uppnå målen med SIS och bestämmelser gällande familjemedlemmar till unionsmedborgare eller till tredjelandsmedborgare som har rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten. I kapitel IV finns bestämmelser om de nationella Etias-enheternas manuella prövning av en ansökan om resetillstånd och om ett kontrollverktyg som ger sökanden möjlighet att kontrollera status på sin ansökan och sitt resetillstånd. Kapitel V innehåller bestämmelser om hur de uppgifter som ska anses utgöra indikatorer på säkerhetsrisk, risk för olaglig invandring eller hög epidemirisk ska fastställas. I kapitlet finns även bestämmelser om Etias bevakningslista. I kapitel VI finns bestämmelser om när resetillstånd ska utfärdas, nekas, ogiltigförklaras eller återkallas samt om ett resetillstånds giltighetstid. Det finns även bestämmelser om rätten att överklaga, vilken information sökanden ska få när ett beslut har fattats och vilken information som ska tillföras en ansökningsakt efter respektive typ av beslut. Kapitlet innehåller också bestämmelser om utfärdande av resetillstånd med begränsad territoriell giltighet. I kapitel VII regleras transportörers åtkomst till uppgifter i Etias informationssystem i kontrollsyfte. Där finns också sanktionsbestämmelser för transportörer som transporterar resenärer som saknar resetillstånd och bestämmelser om transportörers ansvar för återvändande när en resenär nekas inresa. I kapitel VIII och IX finns bestämmelser om gränsmyndigheters respektive invandringsmyndigheters användning av Etias, bl.a. rörande åtkomst till uppgifter i Etias centrala system och kontroller av om en person har giltigt resetillstånd. Kapitel X innehåller bestämmelser om hur Etias får användas i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott. I kapitlet anges att medlemsstaterna ska utse dels myndigheter som ska ha rätt att begära sökning i Etias centrala system för dessa syften, dels en eller flera så kallade centrala åtkomstpunkter (myndighetsorgan) som ska pröva om myndigheterna ska ges åtkomst. I kapitel XI regleras hur länge uppgifter får lagras i Etias centrala system, vilket ansvar aktörerna har för att kontrollera att uppgifterna är korrekta och att behandlingen av dem är laglig samt under vilka förutsättningar uppgifterna ska ändras eller raderas. Kapitel XII innehåller bestämmelser om dataskydd, datasäkerhet, personuppgiftsbehandling, tillsyn, sanktioner och skadestånd. I kapitel XIII regleras vilken information som allmänheten ska förses med och hur tredjelandsmedborgare ska informeras om kravet på att inneha giltigt resetillstånd. Kapitel XIV innehåller bestämmelser om utveckling, drift och ansvar. Här finns bl.a. bestämmelser om vilket ansvar som ligger på eu-LISA, medlemsstaterna respektive Europol. Kapitel XV innehåller bestämmelser om ändringar i andra unionsrättsakter, exempelvis i gränskodexen. I förordningens sista kapitel, kapitel XVI, finns bl.a. ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Där finns även bestämmelser om fördelningen av kostnadsansvaret i samband med inrättande och drift av systemet, driftstart, delegerade akter, övervakning och utvärdering. I kapitlet finns även bestämmelser om vilka villkor som ska vara uppfyllda innan systemet kan tas i drift. 5 Svensk rätt ska anpassas till Etias Regeringens förslag: Bestämmelser som är nödvändiga för att komplettera Etias-förordningen ska införas i utlänningslagen, utlänningsdatalagen och lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. De hänvisningar till Etias-förordningen som ger den svenska lagtexten materiellt innehåll ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser - bl.a. Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Integritetskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden - tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Kustbevakningen efterfrågar ett ställningstagande till om de förhandsanmälningar som myndigheten tar emot enligt gränskodexen får kontrolleras mot Etias. Ekobrottsmyndigheten önskar att det klargörs om bokföringsbrott och skattebrott samt andra brott som ingår i myndighetens brottskatalog utgör grova brott enligt Etias-förordningen och därmed omfattas av sökmöjligheten enligt förordningen. Skälen för regeringens förslag Endast nödvändiga anpassningar bör göras En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Det betyder att en förordning ska tillämpas direkt av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. Den kan även göras gällande av enskilda. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med en EU-förordning. En fråga som är reglerad i en EU-förordning får som huvudregel inte regleras nationellt. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig eller sammanhållen. En EU-förordning kan även medföra att det finns behov av kompletterande bestämmelser i nationell rätt. Etias-förordningen gäller alltså som lag i Sverige. Systemet som inrättas genom förordningen har inte någon tidigare motsvarighet i svensk rätt som behöver ändras. Det finns dock ett behov av vissa anpassningar för att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt förordningen. Utgångspunkten bör vara att endast de anpassningar av svensk rätt som är nödvändiga för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Etias-förordningen bör göras. I denna proposition överväger regeringen behovet av sådana anpassningar och lämnar de lagförslag som är nödvändiga. I promemorian föreslås även att det i förordning ska införas vissa kompletterande bestämmelser, bl.a. att Polismyndigheten ska vara nationell Etias-enhet och central åtkomstpunkt, att Migrationsverket och Säkerhetspolisen ska bistå Polismyndigheten i dess roll som nationell Etias-enhet och att vissa myndigheter ska ha åtkomst till Etias centrala system i brottsbekämpande syfte. De synpunkter som remissinstanserna lämnar på promemorians förslag i dessa delar kommer som utgångspunkt att beaktas inom ramen för arbetet med regleringen på förordningsnivå. I promemorian görs vidare bedömningen att flera av bestämmelserna i Etias-förordningen inte kräver några ändringar i svensk rätt. Regeringen delar dessa bedömningar och de kommer som utgångspunkt endast att behandlas i propositionen i den utsträckning som remissinstansernas synpunkter ger anledning till det eller för att underlätta förståelsen av regelverket. Några remissinstanser efterfrågar ställningstaganden som inte omfattas av promemorians förslag och inte heller är nödvändiga för att komplettera Etias-förordningen. Det finns inte förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsärende. Exempelvis saknas det utrymme för att i detta sammanhang ta hand om den fråga som har väckts av Kustbevakningen. Hänvisningarna till Etias-förordningen ska vara dynamiska I flera av de bestämmelser som föreslås förekommer hänvisningar till Etias-förordningen. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Etias-förordningen har redan blivit föremål för översyn och ändringar och det kan antas att så även kommer att ske framöver. Etias-förordningen gäller som lag i Sverige och ska tillämpas direkt av nationella myndigheter. För att minska risken för framtida oklarheter eller brister i lagstiftningen och för att säkerställa att ändringar i EU-regleringen får omedelbart genomslag finns det anledning att utforma hänvisningarna så att de avser Etias-förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. De hänvisningar till Etias-förordningen som ger den svenska lagtexten materiellt innehåll bör alltså vara dynamiska. Hänvisningarna kommer då att omfatta eventuella ändringar i förordningen. 6 Bestämmelserna om resetillstånd och behovet av ändringar i utlänningslagen Regeringens förslag: En definition av Etias-förordningen ska föras in i utlänningslagen. Det ska även tas in upplysningsbestämmelser om att det i Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering och bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. En myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd ska få överklagas till en migrationsdomstol. Det ska också tas in en upplysningsbestämmelse om att det i artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd ska avvisningsbeslutet överklagas till en migrationsdomstol. Regeringens bedömning: Bestämmelserna om Etias struktur och om resetillstånd kräver i övrigt inte några lagändringar. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag och bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Etias struktur Etias ska bestå av Etias informationssystem, Etias centralenhet och en nationell Etias-enhet i respektive medlemsstat (artikel 5 i Etias-förordningen). Etias informationssystem ska utvecklas av eu-LISA. Informationssystemet ska bestå av ett centralt system och CIR (Common Identity Repository, en gemensam databas för identitetsuppgifter inom EU) samt bl.a. en offentlig webbplats, en app för mobila enheter, en e-posttjänst och ett kontrollverktyg för sökande. CIR och det centrala systemet benämns tillsammans Etias centrala system. Identitetsuppgifter och resehandlingsuppgifter ska lagras i CIR, medan övriga uppgifter ska lagras i det centrala systemet (artiklarna 6, 3.1.23 och 3.1.25). I det centrala systemet ska även Etias bevakningslista finnas. Utöver Etias informationssystem ska Etias bestå av Etias centralenhet som ska inrättas vid Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån och ska ha ansvar för ett flertal funktioner (artikel 7). Dessutom ska varje medlemsstat utse en behörig myndighet som ska fungera som nationell Etias-enhet (artikel 8). Även de nationella Etias-enheterna ska ha ansvar för en rad uppgifter. Nedan redogörs närmare för informationssystemets och enheternas funktioner. Etias struktur framgår direkt av Etias-förordningen och det finns inget behov av att införa några nationella lagbestämmelser om detta. Det införs ett krav på resetillstånd I gränskodexen finns bestämmelser om gränskontroll av personer som passerar EU:s yttre gränser. I artikel 6.1 anges de inresevillkor som gäller för tredjelandsmedborgare som reser in på medlemsstaternas territorium för planerade vistelser som inte varar mer än 90 dagar under en period på 180 dagar. För inresa vid sådan kortare vistelse krävs en giltig resehandling som tillåter passage av gränsen. Tredjelandsmedborgaren ska också ha giltig visering när så krävs samt kunna styrka syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen. Vidare får tredjelandsmedborgaren inte finnas registrerad i SIS i syfte att nekas inresa eller utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller nationella förbindelser. Enligt artikel 14.1 i gränskodexen ska en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 6.1 som huvudregel nekas inresa till medlemsstaternas territorium. Genom Etias-förordningen införs i artikel 6.1 i gränskodexen som villkor för inresa ett krav på resetillstånd för de personer som enligt Etias-förordningen är skyldiga att ha det (artikel 80.1 a i Etias-förordningen, med ändring av artikel 6.1 b i gränskodexen). Av Etias-förordningen framgår att resetillstånd krävs för de tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelser (artikel 2). Bestämmelser om viseringar för kortare vistelser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), i fortsättningen viseringskodexen. Vilka tredjelandsmedborgare som ska ha visering och vilka som är undantagna från kravet framgår av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Även artikel 8.3 i gränskodexen ändras genom Etias-förordningen. Artikeln reglerar in- och utresekontroller av tredjelandsmedborgare. Utöver de kontroller som redan anges i artikeln ska det när Etias sätts i drift även verifieras att en resehandling åtföljs av ett resetillstånd, när så krävs (artikel 8.3 a ii i gränskodexen som ersätts genom artikel 80.2 a i Etias-förordningen). Vidare ska resetillståndets äkthet, giltighet och status kontrolleras samt, om tillämpligt, identiteten på innehavaren av resetillståndet genom sökning i Etias (i artikel 8.3 a i gränskodexen införs ett nytt led, led ba, genom artikel 80.2 b i Etias-förordningen). Slutligen ändras bilaga V del B till gränskodexen så att avsaknad av giltigt resetillstånd läggs till i standardformuläret för nekad inresa vid gränsen (artikel 80.3 i Etias-förordningen). Det införs alltså ett krav på resetillstånd för de tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelse. Ett giltigt resetillstånd ger dock inte automatiskt rätt till inresa (artikel 36.6 i Etias-förordningen). Det är i stället ett av flera krav för inresa. Beslut om att tillåta inresa ska alltså fortfarande fattas av gränsmyndigheterna vid gränsen. Etias-förordningens bestämmelser om resetillstånd En tredjelandsmedborgare som vill ansöka om ett resetillstånd ska fylla i ett elektroniskt ansökningsformulär på den offentliga webbplatsen eller i appen för mobila enheter i god tid före den planerade resan eller, om han eller hon redan har ett resetillstånd, innan giltighetstiden för det tillståndet löper ut (artikel 15). Sökanden ska ange namn, personnummer, medborgarskap, uppgifter om sin resehandling, bostadsadress och utbildning och vissa andra uppgifter. Sökanden ska även besvara vissa frågor såsom om han eller hon har vistats i ett krigs- eller konfliktdrabbat område under de senaste tio åren (artikel 17). När sökanden angett alla de uppgifter som krävs och betalat en ansökningsavgift anses ansökan om resetillstånd prövningsbar och en ansökningsakt ska skapas (artikel 19). Ansökan ska behandlas individuellt och automatiskt av Etias centrala system. Etias centrala system ska jämföra sökandens personuppgifter och den IP-adress som har använts vid ansökan mot uppgifter i Etias centrala system, inklusive bevakningslistan. Jämförelse ska också göras mot uppgifter i SIS, in- och utresesystemet, VIS, Eurodac, Interpols databaser STDL (Stolen and Lost Travel Document database) och TDAWN (Travel Documents Associated with Notices database) och mot uppgifter hos Europol. Det ska dessutom ske en kontroll mot särskilda riskindikatorer samt av om sökanden har svarat ja på vissa frågor i ansökan, t.ex. om han eller hon har vistats i ett konfliktdrabbat område, eller underlåtit att ange någon bostadsadress (artiklarna 19 och 20). Om den automatiska behandlingen av en ansökan inte ger någon träff ska ett resetillstånd utfärdas automatiskt av Etias centrala system. I de fall den automatiska behandlingen däremot ger en träff ska Etias centralenhet göra en kontroll av uppgifterna i ansökan. Om träffen visar sig vara korrekt eller om tvivel kvarstår ska Etias centralenhet vidarebefordra ärendet till någon av de nationella Etias-enheterna för manuell behandling (artiklarna 21 och 22). Den nationella Etias-enheten ska då pröva ansökan och besluta om resetillstånd ska beviljas eller nekas. I artikel 36.1 i Etias-förordningen anges när Etias centrala system och den nationella Etias-enheten i den ansvariga medlemsstaten ska utfärda resetillstånd. Så ska ske om prövningen av ansökan visar att det inte finns några faktiska indikatorer på, eller rimliga skäl på grundval av faktiska indikatorer att anta, att sökandens vistelse på medlemsstaternas territorium innebär en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. I artikel 37 finns det bestämmelser om när resetillstånd ska nekas. Det anges för det första när resetillstånd ska nekas av skäl som har att göra med antingen en riskbedömning eller sökandens eget handlande under förfarandet. Det kan handla om att sökanden har bedömts innebära en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Det kan också handla om att sökanden har använt en stulen resehandling vid ansökan eller inte har besvarat en begäran om ytterligare upplysningar (artikel 37.1). För det andra anges det när resetillstånd ska nekas av skäl som har att göra med en trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning. Resetillstånd ska bl.a. nekas om det finns rimliga och allvarliga skäl att ifrågasätta att de uppgifter som har angetts i en ansökan är äkta eller att sökandens påståenden är tillförlitliga. Detsamma gäller om det finns sådana skäl att ifrågasätta de styrkande handlingar som sökanden lämnat eller innehållets sanningshalt (artikel 37.2). Att en ansökan om resetillstånd tidigare har nekats ska inte automatiskt leda till avslag på en ny ansökan från samma sökande. En ny ansökan ska i stället bedömas på grundval av all tillgänglig information (artikel 37.4). Om det skulle råda tvivel om huruvida det finns tillräckliga skäl att neka resetillstånd, kan den nationella Etias-enheten utfärda ett resetillstånd med flaggning. Flaggningen innebär en rekommendation till gränsmyndigheterna att utföra en fördjupad kontroll. Den nationella Etias-enheten får också göra en sådan flaggning på begäran av en rådfrågad medlemsstat. En flaggning ska tas bort när gränsmyndigheten har utfört kontrollen och infört inreseposten i in- och utresesystemet (artikel 36.2). Det är även möjligt för den nationella Etias-enheten att lägga till en flaggning om att en träff har bedömts och visat sig vara felaktig eller inte inneburit skäl att neka resetillstånd (artikel 36.3). Ett resetillstånd gäller i tre år eller, om det infaller tidigare, till dess att den resehandling som legat till grund för ansökan löper ut (artikel 36.5). Om det efter att ett resetillstånd utfärdats framkommer att villkoren för att utfärda ett resetillstånd inte var uppfyllda vid utfärdandet ska resetillståndet ogiltigförklaras (artikel 40). Om det i stället framkommer att villkoren för att utfärda resetillstånd inte längre är uppfyllda ska resetillståndet återkallas. Ett resetillstånd får också återkallas på sökandens egen begäran (artikel 41). En sökande som har nekats resetillstånd eller vars resetillstånd har ogiltigförklarats eller återkallats ska ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska ges in i den medlemsstat som fattade beslutet, i enlighet med den medlemsstatens nationella rätt (artiklarna 37.3, 40.3 och 41.7 i Etias-förordningen). Om resetillståndet har återkallats på sökandens begäran ska beslutet dock inte kunna överklagas (artikel 41.8). Den nationella Etias-enheten i den ansvariga medlemsstaten ska informera sökanden om överklagandeförfarandet (artiklarna 37.3, 40.3 och 41.7). Enligt artikel 16.7 i Etias-förordningen ska det finnas information om rätten att överklaga på den offentliga webbplatsen och i appen för mobila enheter. Där ska det bl.a. finnas information om tillämplig nationell rätt, behörig myndighet, hur man överklagar och tidsfrist för att lämna in ett överklagande. Om ett resetillstånd nekas ska sökanden omedelbart få ett meddelande via e-posttjänsten som bl.a. ska innehålla en tydlig angivelse om att resetillstånd nekats, en hänvisning till den nationella Etias-enhet som nekat resetillståndet, uppgift om skälet för att neka resetillstånd, information om rätten att överklaga och frist för ingivande av överklagande samt en länk till webbplatsen som innehåller den information som avses i artikel 16.7 (artikel 38.2). Sökanden ska enligt artikel 42 på samma sätt få liknande information vid återkallelse och ogiltigförklaring av resetillstånd. I respektive ansökningsakt ska ett flertal av de uppgifter som den sökande själv lämnat registreras och lagras (artikel 19). Även hänvisningar till alla träffar som uppkommit ska läggas till i ansökningsakten (artikel 20.6). Därutöver ska beslut att bevilja eller neka resetillstånd läggas till i ansökningsakten samt viss information som hänger samman med beslutet, bl.a. uppgift om skäl för att neka resetillstånd med angivande av relevant skäl bland dem som förtecknas i artikel 37.1 och 37.2 (artikel 39). Även information om beslut att ogiltigförklara eller återkalla resetillstånd ska läggas till i akten (artiklarna 40.4, 41.6 och 43). Alla ansökningsakter ska under en viss tid lagras i Etias centrala system (artikel 54). En definition av Etias-förordningen och två upplysningsbestämmelser ska föras in i utlänningslagen I svensk rätt finns bestämmelser om inresa och vistelse i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL. I 1 kap. 16 § UtlL anges att det i gränskodexen finns bestämmelser om gränspassage och i 2 kap. UtlL finns bestämmelser om villkor för att en utlänning ska få resa in samt vistas och arbeta i Sverige. Där anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige som huvudregel ska ha pass och visering samt att en utlänning som vistas i Sverige i mer än tre månader ska ha uppehållstillstånd (2 kap. 1, 3 och 5 §§ UtlL). Undantag från pass- och viseringskraven finns i 2 kap. UtlL samt i 2 och 3 kap. utlänningsförordningen (2006:97). För en bättre överskådlighet av det samlade relevanta regelverket för inresa och vistelse bör det läggas till en upplysningsbestämmelse i 2 kap. UtlL om att det i Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. I 1 kap. 4 a § UtlL definieras Schengenvisering som en visering enligt viseringskodexen. Etias-förordningens bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd är direkt tillämpliga och kräver inga nationella författningsändringar. Bestämmelser om återkallelse av nationella viseringar, uppehållstillstånd och arbetstillstånd finns i 7 kap. UtlL. I kapitlet finns en upplysningsbestämmelse om att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en Schengenvisering (7 kap. 1 § andra stycket UtlL). För en bättre överskådlighet av regelverket bör det, i likhet med vad som gäller för upphävande och återkallelse av Schengenvisering, införas en upplysning i 7 kap. 1 § UtlL om att det i Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. I de upplysningsbestämmelser som här föreslås, och även i andra bestämmelser som föreslås i utlänningslagen, hänvisas det till Etias-förordningen. För att förenkla lagtexten bör det införas en definition av Etias-förordningen i 1 kap. UtlL. Lagrådet väcker frågan om inte en mer läsvänlig lösning vore att i lagtexten hänvisa endast till namnet på förordningen och utesluta den information om vilka förordningar som i sammanhanget har ändrats. Sådan information skulle med fördel kunna placeras i en not. Lagrådet konstaterar att det visserligen skulle vara ett helt nytt sätt att hänvisa till förordningar (och direktiv), men eftersom den nuvarande ordningen inte är särskilt lyckad vore det önskvärt att det gjordes en översyn av hänvisningstekniken. Lagrådet har samma synpunkt på förslagen till ny lydelse av två paragrafer i utlänningsdatalagen och lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (de förslagen finns i avsnitt 9). En sådan modell som Lagrådet lyfter fram skulle innebära att delar av en EU-rättsakts namn utelämnas helt i författningstexten. Att ange det fullständiga namnet på en EU-rättsakt första gången den nämns i en svensk författning följer etablerad praxis och de riktlinjer som gäller för författningsskrivning (Gröna boken - Riktlinjer för författningsskrivning [Ds 2014:1]). Någon sådan översyn som Lagrådet förordar är inte aktuell (jfr prop. 2022/23:39 s. 13). Bestämmelser om rätten att överklaga beslut om resetillstånd ska föras in i utlänningslagen En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som anges i 14 kap. UtlL (14 kap. 1 §). Den nationella Etias-enheten fattar emellertid inte beslut om resetillstånd med stöd av utlänningslagen utan behörigheten följer direkt av Etias-förordningen (se artikel 26.2-26.6). Den nationella Etias-enhetens beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd omfattas därför enligt gällande rätt av den allmänna rätten att överklaga förvaltningsmyndigheters beslut till allmän förvaltningsdomstol, se 40-42 §§ förvaltningslagen (2017:900). Beslut enligt utlänningslagen överklagas emellertid i regel till migrationsdomstol (se 14 kap. UtlL). Även om beslut om resetillstånd inte fattas med stöd av utlänningslagen har dessa beslut vissa likheter med motsvarande beslut om Schengenvisering enligt viseringskodexen (artiklarna 32 och 34 i viseringskodexen), vilka överklagas till migrationsdomstol (14 kap. 5 a § UtlL). Även beslut om resetillstånd enligt Etias-förordningen bör därför överklagas till migrationsdomstol. Det bör därför införas en bestämmelse om den saken. Till skillnad från vad som gäller vid överklagande av motsvarande beslut om Schengenvisering saknas det skäl att särskilt reglera vilken migrationsdomstol som ska vara behörig i mål om resetillstånd (jfr 16 kap. 1 § UtlL och prop. 2010/11:121 s. 49 och 50). Beslut om resetillstånd bör i stället få överklagas enligt de ordinarie forumreglerna för migrationsdomstolarna. Frågan är då hur överklagandebestämmelsen bör utformas. Bestämmelserna i 14 kap. UtlL är i huvudsak utformade så att det anges dels vilken typ av beslut som får överklagas, dels vilken myndighet som har fattat beslutet. Beträffande beslut om Schengenvisering valde lagstiftaren att i stället följa systematiken i viseringskodexen och i överklagandebestämmelsen endast ange vilka beslut som får överklagas. Som motivering angavs att flera av de myndigheter som har behörighet att fatta beslut i Schengenviseringsärenden har det med direkt tillämpning av viseringskodexen, dvs. en EU-förordning, och att behörigheten inte framgår av utlänningslagen. Det ansågs därför vara mer ändamålsenligt att följa systematiken i viseringskodexen (14 kap. 5 a § UtlL och prop. 2010/11:121 s. 47). Även beträffande beslut om resetillstånd framgår behörigheten direkt av en EU-förordning och inte av utlänningslagen. Det framstår därför som mest lämpligt att även i denna överklagandebestämmelse endast ange vilka beslut som får överklagas. Sammanfattningsvis bör det alltså införas en ny paragraf i 14 kap. UtlL om att en myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. För att lagtexten ska vara tydlig gällande vilka beslut som får överklagas bör det även tas in en upplysning om att det i artikel 41.8 i Etias-förordningen finns en bestämmelse om att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. För familjemedlemmar till unionsmedborgare eller till tredjelandsmedborgare som har rätt till fri rörlighet inom unionen gäller särskilda bestämmelser om överklagande. Överklagande av ett beslut om nekat resetillstånd för de här personerna ska lämnas in i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, i fortsättningen rörlighetsdirektivet, (artikel 24.6 b i Etias-förordningen). Som konstateras i promemorian finns det i svensk rätt inte något särskilt förfarande för överklagande för denna personkrets, utan vid genomförandet av rörlighetsdirektivet bedömdes utlänningslagen, med vissa anpassningar, uppfylla direktivets krav. Den ovan föreslagna nya bestämmelsen i 14 kap. UtlL omfattar alla beslut om att neka, ogiltigförklara eller återkalla resetillstånd som fattas av svenska myndigheter. Kravet på tillgång till överprövning enligt rörlighetsdirektivet bedöms därför vara uppfyllt. Som nämnts ovan är Polismyndigheten den myndighet som i promemorian föreslås utses till nationell Etias-enhet (promemorians förslag i denna del behandlas även i avsnitt 7). I samband med att Polismyndigheten beslutar om att ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd kan myndigheten även fatta ett avvisningsbeslut på grund av att villkoren för inresa och vistelse inte längre är uppfyllda. Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas enligt huvudregeln till Migrationsverket (14 kap. 2 § UtlL). Eftersom Polismyndighetens beslut att ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd föreslås få överklagas till migrationsdomstol kan besluten därmed komma att överklagas till två olika instanser. I de fall Polismyndigheten fattat de båda besluten i ett sammanhang framstår detta som en mindre lyckad ordning. I stället är det ur ett rättssäkerhets- och effektivitetsperspektiv lämpligast att beslut av aktuellt slag som fattas i samband med varandra i underinstans också överprövas tillsammans. Motsvarande bedömning gjordes även beträffande Schengenvisering (se prop. 2014/15:32 s. 19 och 20). Avseende Schengenvisering ansågs att prövningen i dessa fall borde göras av en migrationsdomstol. På samma sätt som gäller för Schengenvisering bör den gemensamma prövningen beträffande resetillstånd göras av en migrationsdomstol. Det bör därför tas in i en bestämmelse i 14 kap. 2 § UtlL om att Polismyndighetens beslut om avvisning ska överklagas till en migrationsdomstol om det har fattats i samband med ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av resetillstånd. Övriga bestämmelser om resetillstånd motiverar inga nationella lagändringar. 7 Åtkomst till Etias Regeringens bedömning: Bestämmelserna om åtkomst till Etias kräver inte några lagändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Polismyndigheten befarar att lösningen med samverkan mellan Polismyndigheten och andra myndigheter inte är förenlig med Etias-förordningens bestämmelser om åtkomst och efterfrågar en närmare analys och förtydliganden om detta. Vidare efterfrågar Polismyndigheten förtydliganden om hur Etias bevakningslista ska fungera organisatoriskt då Säkerhetspolisen har tillgång till information som ska föras upp på bevakningslistan samtidigt som det är Polismyndigheten, i egenskap av nationell Etias-enhet, som har rätt att föra in uppgifter på bevakningslistan. Sveriges advokatsamfund menar att det finns en risk för att Migrationsverket och Säkerhetspolisen kan få tillgång till uppgifter i systemet i större omfattning än vad Etias-förordningen medger, eftersom myndigheterna föreslås både ha rätt att erhålla uppgifter efter begäran och vara ansvariga för utformningen av samarbetet mellan myndigheterna och den nationella Etias-enheten. Folkhälsomyndigheten anser att det bör förtydligas när den nationella Etias-enheten ska samråda med Folkhälsomyndigheten. Förvaltningsrätten i Malmö efterlyser närmare överväganden i fråga om migrationsdomstolarnas åtkomst till, och användning av, uppgifter i systemet i egenskap av invandringsmyndigheter. Migrationsverket efterfrågar ett förtydligande av om myndigheten får använda information från Etias som inhämtats i ett ärende om uppehållstillstånd i ett senare ärende om asyl. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen lyfter frågor om de skyldigheter som finns för den nationella Etias-enheten att lämna ut information till den sökande om exempelvis skäl för att neka resetillstånd och hur skyldigheterna förhåller sig till att information som enheten har kan omfattas av sekretess. Skälen för regeringens bedömning Allmänt om åtkomst till Etias För att Etias ska fungera som det är tänkt behöver flera nationella myndigheter och aktörer använda systemet vid handläggningen och kontrollen av resetillstånd samt för brottsbekämpande ändamål. Myndigheter och andra aktörer måste därför få tillgång till uppgifter i systemet. Åtkomst till EU-gemensamma informationssystem kan innebära att en aktör ges den tekniska möjligheten och behörigheten att söka efter information direkt i systemet. Från sådan åtkomst skiljer man åtkomst som innebär en möjlighet att påverka innehållet i registret eller databasen. Åtkomst kan också ges genom att aktören endast får rättsliga möjligheter att begära och få ut uppgifter ur systemet från någon annan som har åtkomst till uppgifterna. I Etias-förordningen anges att varje medlemsstat ska utse dels en behörig nationell myndighet som ska fungera som nationell Etias-enhet, dels de nationella myndigheter som anses vara gräns- och invandringsmyndigheter enligt förordningen. Varje medlemsstat ska till eu-LISA överlämna en förteckning över de myndigheter som utses. I förteckningen ska det även anges för vilka ändamål respektive myndighet ska ha åtkomst till systemet. Den nationella Etias-enheten samt gräns- och invandringsmyndigheterna ska ha rätt att söka efter information direkt i systemet. Åtkomstens omfattning varierar dock beroende på vilken myndighet det är fråga om och syftet med myndighetens åtkomst (se artiklarna 8 och 13 i Etias-förordningen). Etias-förordningen kräver även att vissa transportörer, såsom lufttrafikföretag och internationella bussbolag, ska ha åtkomst till systemet för att kontrollera om en resenär har resetillstånd (artiklarna 13.3, 45 och 46). Varje medlemsstat ska dessutom utse myndigheter som ska ha rätt att begära sökning i Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål och en eller flera centrala åtkomstpunkter som ska tillhandahålla åtkomsten för de utsedda myndigheterna. Medlemsstaterna ska underrätta eu-LISA och kommissionen om vilka myndigheter som utses (artikel 50). Den nationella Etias-enhetens åtkomst till Etias Varje medlemsstat ska utse den eller de behöriga nationella myndigheter som ska fungera som nationell Etias-enhet (artiklarna 8 och 13.5). Det finns inga uttryckliga bestämmelser i Etias-förordningen om hur den formella organisationsstrukturen ska se ut nationellt. Det är rimligt att anta att detta inte heller är avsett, eftersom de rättsliga ramarna för den offentliga förvaltningen ser olika ut i medlemsstaterna. I promemorian diskuteras om en myndighet ska utses till nationell Etias-enhet eller om flera myndigheter ska ingå i den nationella Etias-enheten. Eftersom en organisation med flera myndigheter är ovanlig i den svenska förvaltningstraditionen och det finns klara fördelar med att ha en enda utpekad myndighet, såsom tydlighet gällande personuppgiftsansvar och vilken myndighet som är motpart vid överklagande, görs i promemorian den bedömningen att Polismyndigheten ensam ska vara nationell Etias-enhet i Sverige. Regeringen återkommer i det fortsatta förordningsarbetet till behovet av reglering för att utse Polismyndigheten till nationell Etias-enhet. Den nationella Etias-enheten ska ansvara för ett flertal uppgifter. Uppgifterna omfattar i huvudsak att pröva frågor om resetillstånd och åtgärder som hör samman med detta. Den nationella Etias-enheten ansvarar även för att fatta beslut om ogiltigförklaring och återkallande av resetillstånd (se om resetillstånd i avsnitt 6). Vidare ska enheten föra in uppgifter i ansökningsakterna och säkerställa att de är korrekta samt delta i samråd med andra medlemsstater och med Europol (artikel 8). I promemorian görs bedömningen att det också ingår i den nationella Etias-enhetens uppdrag att för svensk del ansvara för Etias bevakningslista. Regeringen delar denna bedömning. Denna uppgift innebär att den nationella Etias-enheten ska föra in och uppdatera uppgifter på bevakningslistan i enlighet med artiklarna 34 och 35 i Etias-förordningen. Den nationella Etias-enheten har också vissa andra uppgifter, som exempelvis att ha nationellt ansvar för en medlemsstats behandling av personuppgifter i Etias centrala system. Den nationella Etias-enheten ska få åtkomst till uppgifter i Etias i den utsträckning som behövs för att utföra de arbetsuppgifter som åläggs enheten enligt förordningen. Det handlar om åtkomst för att hämta in, föra in, ändra och radera uppgifter. Vilken typ av åtkomst den nationella Etias-enheten ska ha och vilka uppgifter i systemet som enheten ska ha tillgång till beror på vilken åtgärd som utförs. Vid exempelvis handläggningen av ansökningar om resetillstånd ska enheten ha åtkomst till hela ansökningsakten, eventuella anknytande ansökningsakter och alla träffar som uppkommit vid den automatiserade behandlingen (artikel 26). I artikel 13.1 i Etias-förordningen anges att endast vederbörligen bemyndigad personal vid den nationella Etias-enheten ska beviljas åtkomst till Etias informationssystem. Identitets- och resehandlingsuppgifter som lagras i CIR får endast bemyndigad personal som är behörig för de ändamål som anges i artiklarna 20 och 21 i förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar ges åtkomst till, och då bara i den mån åtkomsten är nödvändig för att personalen ska kunna utföra sina arbetsuppgifter i enlighet med dessa ändamål samt står i proportion till de ändamål som eftersträvas (artikel 13.4 a). Eftersom den nationella Etias-enhetens åtkomst till uppgifter i Etias informationssystem framgår direkt av Etias-förordningen finns det inget behov av att införa några nationella bestämmelser om detta. Samverkan mellan Polismyndigheten såsom nationell Etias-enhet och andra myndigheter När den nationella Etias-enheten prövar ansökningar om resetillstånd kommer i många fall en bedömning att behöva göras av om sökanden utgör en säkerhetsrisk eller en risk för olaglig invandring, eftersom ett resetillstånd ska nekas om det finns någon sådan risk. Båda termerna definieras i artikel 3 i Etias-förordningen. Säkerhetsrisk definieras som en risk för hot mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten eller de internationella förbindelserna för någon av medlemsstaterna. Risk för olaglig invandring definieras som en risk för att en tredjelandsmedborgare inte uppfyller villkoren för inresa och vistelse i enlighet med artikel 6 i gränskodexen. En effektiv tillämpning av Etias-förordningen förutsätter alltså i flera fall kompetens och tillgång till information som i första hand finns hos andra myndigheter än Polismyndigheten, nämligen hos Migrationsverket och Säkerhetspolisen. I promemorian föreslås det därför att Migrationsverket och Säkerhetspolisen ska bistå Polismyndigheten i utförandet av de uppgifter som omfattas av den nationella Etias-enhetens uppdrag. Som ett led i detta föreslås Migrationsverket och Säkerhetspolisen få rätt att på begäran få ta del av de uppgifter som myndigheterna behöver för att kunna bistå den nationella Etias-enheten, och en skyldighet för dem att till Polismyndigheten lämna de uppgifter som behövs för fullgörandet av uppdraget som nationell Etias-enhet. Dessa frågor föreslås i promemorian regleras på förordningsnivå i respektive myndighets instruktion. Polismyndigheten efterfrågar en närmare analys och förtydliganden om huruvida den föreslagna lösningen med samverkan mellan myndigheterna är förenlig med Etias-förordningen, eftersom lösningen innebär att Säkerhetspolisen och Migrationsverket när de bistår Polismyndigheten får indirekt åtkomst till uppgifter i Etias centrala system. Polismyndigheten framhåller att artikel 13 i Etias-förordningen tycks vara uttömmande vad gäller vilka som ska vara behöriga att få åtkomst till Etias centrala system och att förslaget med ett nationellt samrådsförfarande riskerar att falla utanför Etias-förordningens bestämmelser. Som Polismyndigheten konstaterar finns det i artikel 13 i Etias-förordningen en uttömmande uppräkning av de myndigheter och aktörer som ska ha åtkomst till systemet. Regleringen avser vilka myndigheter och aktörer som ska ha möjlighet att söka efter uppgifter direkt i systemet. Det finns däremot inte något generellt förbud i Etias-förordningen mot att personuppgifter i Etias vidarebehandlas och t.ex. förs över från den nationella Etias-enheten till andra myndigheter (jfr artikel 65). Enligt promemorians förslag ska Säkerhetspolisen och Migrationsverket, när de bistår den nationella enheten, inte ha rätt att själva söka i Etias centrala system och åtkomsten är begränsad till de uppgifter som myndigheterna behöver för att kunna bistå den nationella Etias-enheten. Migrationsverket och Säkerhetspolisen kommer alltså inte att ha åtkomst till Etias centrala system på det sätt som är förbehållet den nationella Etias-enheten. Att Polismyndigheten ska bistås i sin funktion handlar i stället om att Polismyndigheten får en möjlighet att i enskilda ärenden exempelvis komplettera den information som myndigheten har tillgång till om en person, eller konsultera handläggare på Migrationsverket eller Säkerhetspolisen avseende en riskbedömning. Som Säkerhetspolisen framhåller ska den information som myndigheten bistår med omfattas av den aktuella myndighetens befintliga uppdrag, t.ex. kopplingen till säkerhetsrisker för Säkerhetspolisens del. Enligt regeringens bedömning finns det alltså inget hinder i Etias-förordningen mot den samverkanslösning som föreslås i promemorian eller mot att uppgifter i Etias centrala system vidarebehandlas av nationella myndigheter på det sätt som föreslås i promemorian. En överföring av personuppgifter mellan å ena sidan den nationella Etias-enheten och å andra sidan Migrationsverket och Säkerhetspolisen måste emellertid ske i enlighet med de krav som ställs i det dataskyddsrättsliga regelverket. I Etias-förordningen hänvisas till den allmänna dataskyddsregleringen (artikel 56 i Etias-förordningen), se mer om den regleringen i avsnitt 9. För att uppgifter ska få utbytas mellan myndigheterna enligt vad som beskrivs ovan krävs alltså att vidarebehandlingen är tillåten i varje enskilt fall enligt den allmänna dataskyddsregleringen, tillsammans med nationella föreskrifter, jfr artiklarna 5, 6.1 c, 6.1 e, 6.3 och 9.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i fortsättningen dataskyddsförordningen. Exempel på begränsningar som framgår av dataskyddsförordningen är att uppgifterna inte får behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket de samlades in eller behandlas längre tid än vad som är nödvändigt för ändamålet med behandlingen (artikel 5 i dataskyddsförordningen). De förordningsändringar som föreslås i promemorian klargör att det finns rättslig grund för överföring av personuppgifterna enligt den föreslagna ordningen. Sammantaget bedöms det därmed inte heller finnas någon generell risk, som Sveriges advokatsamfund befarar, för att Migrationsverket och Säkerhetspolisen kan få tillgång till uppgifter i systemet i en större omfattning än vad Etias-förordningen medger. Överföringen av personuppgifter mellan myndigheterna kan sannolikt många gånger avse uppgifter som omfattas av sekretess. I promemorian redovisas tillämpliga sekretessbestämmelser och regeringen instämmer i promemorians bedömning om att det inte finns behov av nya bestämmelser om sekretess. I promemorian diskuteras även utförligt intresset av en effektiv tillämpning av Etias-förordningen å ena sidan och intresset av skydd mot integritetsintrång å den andra. Där görs bedömningen att intresset av en effektiv tillämpning av Etias-förordningen för att eftersträva en stärkt gränsförvaltning och en ökad säkerhet inom Schengenområdet motiverar en samverkan av det slag som redovisats ovan och att uppgifter behöver kunna överföras mellan myndigheterna trots sekretess. I promemorian konstateras att de förordningsbestämmelser som föreslås där - om en rätt för Migrationsverket och Säkerhetspolisen att ta del av de uppgifter som de behöver för att kunna bistå Polismyndigheten i dess funktion som nationell Etias-enhet och en motsvarande skyldighet att lämna Polismyndigheten de uppgifter som behövs för fullgörandet av uppdraget som nationell Etias-enhet - får sekretessbrytande verkan. För att motverka att särskilt känsliga uppgifter lämnas ut föreslås i promemorian också bestämmelser om att Migrationsverket och Säkerhetspolisen inte ska lämna ut en uppgift om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Säkerhetspolisen framhåller att vilken information som kan komma att lämnas ut till den enskilde eller andra kan få betydelse för vilken information som myndigheten kommer att kunna dela med sig av till den nationella Etias-enheten. Som anges ovan är det inte fråga om en absolut uppgiftsskyldighet, utan Migrationsverket och Säkerhetspolisen får göra en intresseavvägning och det kan bli aktuellt att beakta både starka integritetsintressen och behovet av skydd för känsliga uppgifter om en myndighets verksamhet. Kravet på övervägande skäl innebär dock att det finns en presumtion för utlämnande av uppgifter när förutsättningarna är uppfyllda. Det är den utlämnande myndigheten som prövar om så är fallet (jfr prop. 2015/16:167 s. 50 och 51). Säkerhetspolisen och Polismyndigheten efterfrågar närmare vägledning om hur offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) bestämmelser ska tolkas i ljuset av den enskildes rätt till insyn enligt Etias-förordningen. Polismyndigheten är av uppfattningen att all information som delas med myndigheten är relevant för beslutsskälen och därmed ska redovisas i besluten. Säkerhetspolisen lyfter även frågan om vilken information den sökande kan få del av i samband med ett överklagande. I Etias-förordningen finns bestämmelser om att den enskilde har rätt till insyn i sitt ärende om resetillstånd bl.a. när ett resetillstånd nekas, ogiltigförklaras eller återkallas. När ett resetillstånd nekas ska sökanden omedelbart få ett meddelande via e-posttjänsten som ska innehålla uppgift om skäl för att neka tillståndet med angivande av tillämpligt skäl bland dem som anges i artikel 37.1 och 37.2 för att ge sökanden rätt att överklaga (artikel 38.2 c). Ett sådant meddelande ska även skickas till sökanden när ett resetillstånd ogiltigförklaras eller återkallas (artikel 42). Kommissionen ska genom genomförandeakter anta ett standardformulär för nekat, ogiltigförklarat eller återkallat resetillstånd (artikel 38.3). En sådant standardformulär antogs av kommissionen den 25 januari 2022, se kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/102 av den 25 januari 2022 om fastställande av formulär för nekat, ogiltigförklarat eller återkallat resetillstånd. I artikel 37.3 i Etias-förordningen anges vidare att klaganden under överklagandeförfarandet ska ges tillgång till uppgifterna i ansökningsakten i enlighet med de dataskyddsbestämmelser som avses i artikel 56 i Etias-förordningen (en ny lydelse av artikel 37.3 som införs genom artikel 1.15 i förordning (EU) 2021/1152). Det anges alltså i Etias-förordningen och i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/102 vilka skäl som ska anges i besluten och hur detaljerade uppgifterna måste vara. Regeringen anser inte, till skillnad från Polismyndigheten, att all information som delas med den nationella Etias-enheten och som är relevant för bedömningen av om resetillstånd ska nekas, ogiltigförklaras eller återkallas av princip behöver redovisas i beslutsskälen. Enheten kan i stället, så långt den bedömer det möjligt, anpassa informationen i beslutsskälen så länge den håller sig inom ramarna för de krav som ställs i Etias-förordningen. Polismyndigheten framhåller att det, för det fall inte all information redovisas, blir upp till anställda hos den nationella Etias-enheten att avgöra om en mottagen sekretessbelagd uppgift kan tas in i beslutet eller inte. En prövning av vilka skäl som enligt Etias-förordningen måste redovisas i besluten bör alltid göras av anställda vid enheten i varje enskilt fall. Om personuppgifter som finns hos myndigheten omfattas av sekretess och det blir aktuellt att tillämpa sekretessbestämmelser måste även en sådan prövning göras. På vilket sätt sådana prövningar ska utföras är upp till berörda myndigheter och ytterst domstolarna att avgöra. Polismyndigheten undrar även hur Etias bevakningslista organisatoriskt ska fungera, eftersom Säkerhetspolisen har tillgång till information som ska föras upp på bevakningslistan men inte själv har rätt att föra in uppgifter på bevakningslistan. Bevakningslistan ska innehålla uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i ett terroristbrott eller ett annat grovt brott eller för vilka det utifrån en allmän personbedömning finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå ett sådant brott. Informationen på bevakningslistan ska föras in av Europol eller medlemsstaterna (artiklarna 6 och 34). Som ovan nämnts ingår det i den nationella Etias-enhetens uppdrag att för svensk del ansvara för bevakningslistan. Genom den föreslagna ordningen ska Säkerhetspolisen bistå den nationella Etias-enheten. Myndigheten har då möjlighet att bistå med information som Polismyndigheten, i sin roll som nationell Etias-enhet, ska föra upp på bevakningslistan och på motsvarande sätt få del av uppgifter som behöver kontrolleras. Hur det närmare samarbetet mellan myndigheterna i praktiken ska utformas bör ankomma på myndigheterna att bestämma. Folkhälsomyndigheten anser att det bör förtydligas när den nationella Etias-enheten ska samråda med Folkhälsomyndigheten. I artikel 36.1 i Etias-förordningen framgår att resetillstånd ska beviljas om prövningen av ansökan visar att det inte finns några faktiska indikatorer på, eller rimliga skäl på grundval av faktiska indikatorer att anta, att sökandens vistelse på medlemsstaternas territorium innebär en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. I artikel 37 framgår att resetillstånd ska nekas om sökandens vistelse på medlemsstaternas territorium innebär en hög epidemirisk. Med hög epidemirisk avses alla sjukdomar med epidemisk potential enligt definitionen i WHO:s (World Health Organization) internationella hälsoreglemente eller enligt ECDC (European Centre for Disease Prevention and Control) och andra infektionssjukdomar eller smittsamma parasitsjukdomar, om de omfattas av skyddsbestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaternas medborgare (artikel 3 i Etias-förordningen). En manuell bedömning av om det finns en epidemirisk ska göras om den automatiserade behandlingen av uppgifterna i en ansökan har gett träff mot särskilda riskindikatorer (artiklarna 26.6 och 33). Bedömningen ska vara individuell och göras utifrån information från medlemsstaterna, WHO och ECDC. Vid den manuella bedömningen kan den nationella Etias-enheten ha behov av att samråda med Folkhälsomyndigheten. I promemorian görs bedömningen att detta omfattas av den samverkansskyldighet som råder mellan myndigheter enligt 6 § myndighetsförordningen (2007:515) och att det inte finns något behov av särskild reglering eller formalisering av förfarandet. Då det rör sig om allmänna förfrågningar i enskilda ärenden, gällande t.ex. personer som ska resa från ett visst område, instämmer regeringen i den bedömning som görs i promemorian. Regeringen avser att i det fortsatta arbetet med förordningsändringar återkomma till frågor om att reglera den nationella Etias-enhetens samverkan med andra myndigheter. Gränsmyndigheters åtkomst till Etias Även gränsmyndigheter ska ha åtkomst till uppgifter i Etias centrala system. Gränsmyndigheterna ska söka i Etias centrala system vid in- och utresekontroller och få information om bl.a. huruvida personen har ett giltigt resetillstånd och om detta i så fall är föremål för flaggningar. Om uppgifterna leder till en fördjupad kontroll ska gränsmyndigheten få tillgång till ytterligare uppgifter om skälet till att resetillståndet är försett med en flaggning (artikel 47 i Etias-förordningen). Åtkomsten ska begränsas till sökningar i Etias centrala system i syfte att kontrollera om en resenär som befinner sig vid ett gränsövergångsställe vid de yttre gränserna har resetillstånd (artikel 13.2). Beträffande identitets- och resehandlingsuppgifter som lagras i CIR får åtkomst endast ges till bemyndigad personal som är behörig för de ändamål som anges i artiklarna 20 och 21 i förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar, och endast i den utsträckning uppgifterna är nödvändiga för att personalen ska kunna utföra sina arbetsuppgifter och åtkomsten står i proportion till de ändamål som eftersträvas (artikel 13.4 a). Med gränsmyndighet avses den gränskontrolltjänsteman som i enlighet med nationell rätt har tilldelats uppgiften att genomföra in- och utresekontroller enligt definitionen i gränskodexen (artikel 3.1.4). Som närmare utvecklas i promemorian är de svenska myndigheter som omfattas av begreppet gränsmyndighet i Etias-förordningen Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket. Enligt Etias-förordningen och nationell rätt är det tydligt vilka svenska myndigheter som omfattas av begreppet gränsmyndighet och vilken åtkomst de ska ha till uppgifter i systemet. Det är därför inte nödvändigt att i författning utse myndigheterna eller reglera myndigheternas rätt till åtkomst (jfr prop. 2021/22:81 s. 22). Invandringsmyndigheters åtkomst till Etias I Etias-förordningen finns också bestämmelser om invandringsmyndigheters åtkomst till Etias centrala system. Invandringsmyndigheter ska få använda systemet för att kontrollera eller verifiera om villkoren för inresa till eller vistelse på medlemsstatens territorium är uppfyllda avseende en tredjelandsmedborgare. För att en sådan kontroll ska få göras måste invandringsmyndigheten först ha gjort en sökning i in- och utresesystemet och funnit att det där inte finns någon registrering om att tredjelandsmedborgaren befinner sig på medlemsstaternas territorium. Invandringsmyndigheten ska därefter kunna söka i Etias centrala system med vissa uppgifter, t.ex. namn, födelsedatum och resehandlingens giltighetstid och få information om bl.a. huruvida personen har ett giltigt resetillstånd eller inte och om tillståndets giltighetstid (artikel 49). Om det krävs för återvändandesyften kan invandringsmyndigheterna även få söka i Etias centrala system med bl.a. namn och födelsedatum och få åtkomst till identitetsuppgifter och resehandlingsuppgifter som i enskilda fall får överföras till ett tredjeland (artikel 65.3). Invandringsmyndigheters åtkomst ska begränsas till sökningar för att kontrollera om en resenär som befinner sig på medlemsstatens territorium har resetillstånd samt för återvändandesyften (artikel 13). Beträffande identitets- och resehandlingsuppgifter som lagras i CIR gäller samma begränsningar som för gränsmyndigheterna (artikel 13.4 a). Med invandringsmyndighet avses enligt artikel 3.1.22 i Etias-förordningen den behöriga myndighet som i enlighet med nationell rätt är ansvarig för ett eller flera av följande: * att inom medlemsstaternas territorium kontrollera om villkoren för inresa till eller vistelse på medlemsstaternas territorium är uppfyllda, * att granska villkoren för och fatta beslut när det gäller tredjelandsmedborgares bosättning inom medlemsstaternas territorium i den mån myndigheten inte är en beslutande myndighet enligt definitionen i artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU och, i tillämpliga fall, ge råd i enlighet med rådets förordning (EG) nr 377/2004, * att hantera tredjelandsmedborgares återvändande till ett ursprungs- eller transittredjeland. Som närmare utvecklas i promemorian är de svenska myndigheter som omfattas av begreppet invandringsmyndighet i Etias-förordningen Migrationsverket, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Kustbevakningen, migrationsdomstolarna, Migrationsöverdomstolen, Regeringskansliet och vissa utlandsmyndigheter. Säkerhetspolisen har inget att invända mot promemorians bedömning att myndigheten omfattas av begreppet invandringsmyndighet. Som myndigheten framhåller är det i viss utsträckning Polismyndigheten som verkställer beslut om avvisning eller utvisning åt Säkerhetspolisen. Beträffande säkerhetsärenden enligt utlänningslagen är det i första hand Säkerhetspolisen som ska verkställa beslut om avvisning eller utvisning men Migrationsverket eller den domstol som avgör ärendet får bestämma att en annan myndighet ska ombesörja verkställigheten (12 kap. 14 § UtlL). Det normala torde - som Säkerhetspolisen är inne på - vara att uppgiften i sådana fall lämnas till Polismyndigheten. När det gäller beslut om utvisning i kvalificerade säkerhetsärenden är det endast Säkerhetspolisen som är ansvarig för verkställigheten, se 2 kap. 11 § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Förvaltningsrätten i Malmö efterlyser närmare överväganden om migrationsdomstolarnas åtkomst till, och användning av, uppgifter i Etias centrala system i egenskap av invandringsmyndigheter. I Etias-förordningen framgår uttryckligen vilka uppgifter i systemet som invandringsmyndigheter ska ha åtkomst till och i vilket syfte. Bestämmelserna i förordningen är direkt tillämpliga och det kommer att vara upp till de myndigheter som berörs att se till att åtkomsten begränsas i enlighet med bestämmelserna i Etias-förordningen. Bland annat får åtkomst till identitets- och resehandlingsuppgifterna i CIR endast ges till bemyndigad personal, och endast i den mån uppgifterna är nödvändiga för att den personalen ska kunna utföra sina arbetsuppgifter och åtkomsten står i proportion till de ändamål som eftersträvas (artikel 13.4 a i Etias-förordningen). Om en myndighet i det enskilda fallet inte har något behov av uppgifter i de syften som anges i Etias-förordningen ska den alltså inte utnyttja möjligheten att få tillgång till sådana uppgifter. Behovet av åtkomst får avgöras från fall till fall av myndigheten. Det finns inte utrymme att göra några ytterligare överväganden i fråga om migrationsdomstolarnas åtkomst till och användning av uppgifter i Etias centrala system. Migrationsverket bedömer att myndigheten i sin roll som invandringsmyndighet kommer att ha åtkomst till uppgifter i Etias centrala system vid exempelvis handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd men däremot inte när myndigheten agerar som asylprövningsmyndighet. Migrationsverket efterfrågar därför ett förtydligande av om myndigheten får använda information från systemet som inhämtats i ett ärende om uppehållstillstånd i ett senare ärende om asyl. Detta aktualiserar frågan om huruvida myndigheter kan använda personuppgifter som de fått del av genom Etias i andra syften än i vilka de inhämtades och om myndigheter får spara personuppgifter efter att åtgärder enligt Etias-förordningen är slutförda. I Etias-förordningen finns bestämmelser kring hur uppgifter ska lagras i Etias centrala system (artikel 54) men det saknas uttryckliga bestämmelser om hur uppgifter ska hanteras efter det att en myndighet fått del av dem. I stället gäller i denna situation den allmänna dataskyddsregleringen. I den regleringen finns exempelvis en ändamålsbegränsning som innebär att uppgifter inte får behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket de samlades in eller behandlas under en längre tid än vad som är nödvändigt för ändamålet med behandlingen (artikel 5 i dataskyddsförordningen). Hur bestämmelserna ska tillämpas är en fråga för rättstillämpningen. Sammanfattningsvis framgår det tydligt av bestämmelser i Etias-förordningen och nationell rätt vilka myndigheter som är att anse som invandringsmyndigheter och vilken åtkomst de ska ha till uppgifter i systemet. Det finns därför inte något behov av att införa bestämmelser om detta på nationell nivå (jfr prop. 2021/22:81 s. 22-24). Åtkomst till Etias i samband med brottsbekämpning Även i samband med brottsbekämpning ska nationella myndigheter ha möjlighet att få åtkomst till uppgifter i systemet. Åtkomst till uppgifter i Etias centrala system kan ges om det är nödvändigt för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott (artiklarna 50-52). Med terroristbrott avses brott som motsvarar eller är likvärdiga med något av de brott som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF. Med grova brott avses brott som motsvarar eller är likvärdiga med något av de brott som anges i artikel 2.2 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF), om de enligt nationell rätt kan bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år (artikel 3.1.15 och 3.1.16 i Etias-förordningen). I artikel 51 i Etias-förordningen fastslås förfarandet för åtkomst till Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål. I artikel 52 anges villkoren för utsedda myndigheters åtkomst till uppgifter i systemet och vilka uppgifter som de kan ges åtkomst till. Som villkor gäller att åtkomsten rör sökningar som är nödvändiga för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. Vidare krävs att åtkomsten är nödvändig och proportionell i ett särskilt fall och att det finns bevis för eller rimliga skäl att anta att inhämtande av uppgifter i Etias centrala system kommer att bidra till att brotten i fråga förebyggs, förhindras, upptäcks eller utreds. Varje medlemsstat ska utse de myndigheter som har rätt att begära sökning i Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål och en eller flera centrala åtkomstpunkter som ska tillhandahålla åtkomsten för de utsedda myndigheterna. Medlemsstaten ska underrätta eu-LISA och kommissionen om sina utsedda myndigheter och centrala åtkomstpunkter och utan dröjsmål anmäla eventuella ändringar (artiklarna 50.1, 50.2 och 87.3). I promemorian föreslås att Polismyndigheten ska vara central åtkomstpunkt och att ett antal myndigheter, bl.a. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, ska ha behörighet att begära sökning i Etias centrala system i brottsbekämpande syfte. Det framgår alltså direkt av Etias-förordningen vilken åtkomst som behöriga myndigheter ska ha i samband med brottsbekämpning och det krävs inte några lagändringar för att anpassa svensk rätt till förordningen i denna del. Det bör däremot i förordning pekas ut vilken eller vilka myndigheter som ska vara central åtkomstpunkt och vilka myndigheter som ska ha behörighet att begära sökning i systemet i brottsbekämpande syfte. Regeringen avser att återkomma till denna fråga i det kommande förordningsarbetet. 8 Övriga ändringar i utlänningslagen 8.1 En bestämmelse om avvisning ska införas Regeringens förslag: En familjemedlem till en EES-medborgare ska få avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar resetillstånd när det krävs ett sådant tillstånd för inresa eller vistelse i Sverige. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Etias-förordningen är tillämplig på tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelser på medlemsstaternas territorium. Tillämpningsområdet omfattar även tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som omfattas av rörlighetsdirektivet och familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare som åtnjuter fri rörlighet på grund av avtal mellan å ena sidan unionen och dess medlemsstater och å andra sidan ett tredjeland, under förutsättning att de inte innehar ett uppehållskort eller ett uppehållstillstånd (artikel 2.1 i Etias-förordningen). Tredjelandsmedborgare som saknar giltigt resetillstånd när sådant krävs kommer inte att uppfylla villkoren för inresa enligt artikel 6.1 b i gränskodexen. De ska då som huvudregel nekas inresa till medlemsstaternas territorium (artikel 14 i gränskodexen). I den situationen aktualiseras även beslut om avvisning. Så är även fallet om ett resetillstånd ogiltigförklaras eller återkallas efter ankomsten till landet. Enligt svensk rätt får en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare avvisas om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 6 i gränskodexen (8 kap. 2 § 6 UtlL). Denna lagbestämmelse omfattar även den ändrade lydelsen av artikel 6. En tredjelandsmedborgare som inte är familjemedlem till en EES-medborgare kommer alltså enligt nu gällande bestämmelser att kunna avvisas om han eller hon saknar resetillstånd. Det krävs därför inte någon författningsändring om detta. Familjemedlemmar till EES-medborgare får enligt svensk rätt avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om de saknar pass eller visering när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige (8 kap. 8 § UtlL). Enligt bestämmelsen i utlänningslagen kan alltså tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till EES-medborgare inte avvisas om de saknar resetillstånd, trots att de som huvudregel omfattas av kravet på resetillstånd om de är undantagna från viseringskrav. På samma sätt som gäller för övriga tredjelandsmedborgare som omfattas av krav på resetillstånd bör även denna kategori av tredjelandsmedborgare kunna avvisas om de saknar nödvändigt resetillstånd. Det bör därför föras in en bestämmelse i 8 kap. 8 § UtlL om att en familjemedlem till en EES-medborgare som omfattas av kravet på resetillstånd ska kunna avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar sådant tillstånd. 8.2 En bestämmelse om hinder mot ny verkställighet av tidigare verkställda avlägsnandebeslut ska införas Regeringens förslag: Om en myndighets avvisnings- eller utvisningsbeslut har verkställts och tredjelandsmedborgaren därefter anträffas i Sverige under den tid då beslutet fortfarande gäller, ska beslutet inte få verkställas på nytt om tredjelandsmedborgaren har återvänt med resetillstånd. Detta ska gälla under resetillståndets giltighetstid. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Polismyndigheten påpekar att resetillstånd i många fall kommer att beviljas på automatiserad väg och att eventuella avvisnings- eller utvisningsbeslut inte med nödvändighet har beaktats när ansökan beviljas. Myndigheten anser att det därmed finns en risk för att förslaget kan medföra ökad arbetsbörda för den nationella Etias-enheten eftersom det regelmässigt skulle krävas ett beslut om återkallande eller ogiltigförklaring av redan beviljade resetillstånd i sådana situationer. Förvaltningsrätten i Malmö önskar en närmare analys av vad förslaget innebär för svenska myndigheters förutsättningar att verkställa lagakraftvunna avvisnings- och utvisningsbeslut om en tredjelandsmedborgare återvänder hit med giltigt resetillstånd. Skälen för regeringens förslag: I 12 kap. UtlL finns bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning. Av 12 kap. 23 § första stycket UtlL framgår att om ett beslut om avvisning eller utvisning har verkställts och utlänningen återigen påträffas här i landet ska beslutet verkställas på nytt om beslutet har fått laga kraft eller ändå får verkställas enligt vad som anges i bestämmelsen. Avvisnings- eller utvisningsbeslutet får dock inte verkställas om utlänningen har återvänt med uppehållstillstånd, visering eller vissa andra tillstånd för inresa och vistelse under den tid som tillståndet är giltigt (12 kap. 23 § andra och tredje styckena UtlL). Enligt fjärde stycket får inte heller vissa utlänningar som är undantagna från kravet på visering eller uppehållstillstånd avvisas eller utvisas på nytt om det ursprungliga beslutet inte är förenat med ett återreseförbud. Resetillstånd omfattas inte av undantagen i andra och tredje styckena och undantaget i fjärde stycket är inte tillämpligt på de personer som omfattas av Etias-förordningen. Ett beslut om avvisning eller utvisning får alltså enligt gällande rätt verkställas på nytt även om personen återvänt med giltigt resetillstånd. I promemorian föreslås att även giltigt resetillstånd ska utgöra hinder mot att på nytt verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Polismyndigheten påpekar att resetillstånd vanligtvis kommer att beviljas efter automatisk behandling och att eventuella avvisnings- eller utvisningsbeslut då inte med nödvändighet har beaktats. Myndigheten ser en risk för att detta kan medföra en ökad arbetsbörda för den nationella Etias-enheten eftersom det då regelmässigt kommer att krävas beslut om återkallande eller ogiltigförklaring av beviljade resetillstånd i dessa situationer. Även Förvaltningsrätten i Malmö efterfrågar en närmare analys av förslagets innebörd. Vid ansökan om resetillstånd ska den sökande besvara ett antal frågor, bl.a. om han eller hon varit föremål för ett beslut där vederbörande ålagts att lämna en medlemsstats territorium eller om ett beslut om återvändande utfärdats för hans eller hennes räkning under de senaste tio åren. I de fall den sökande svarar ja på någon av dessa frågor ska ansökan skickas till ansvarig nationell Etias-enhet för manuell behandling (artiklarna 17.4 c, 20.3 och 21.2-21.4 i Etias-förordningen). Vidare kommer verkställda avvisnings- och utvisningsbeslut som förenats med återreseförbud att ge en träff vid den automatiserade behandlingen genom sökning i SIS avseende registreringar för nekad inresa och vistelse (artiklarna 20.2 c, 21.2 och 21.3). På motsvarande sätt kommer beslut om avvisning vid nekad inresa att ge en träff eftersom sökning görs i in- och utresesystemet, där sådana beslut finns registrerade (artiklarna 20.2 h, 21.2 och 21.3). Även i dessa fall kommer ansökan därmed att behandlas manuellt av en nationell Etias-enhet. Om det finns ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut kommer resetillstånd alltså i regel inte att beviljas automatiskt av Etias centrala system. Ett resetillstånd ska inte nekas endast på grund av att det finns tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut utan den nationella Etias-enheten ska i dessa fall bedöma säkerhetsrisken eller risken för olaglig invandring och utifrån det fatta beslut om att utfärda eller neka resetillstånd (artikel 26.2-26.4, se dock artikel 26.3 a om att resetillstånd ska nekas om en registrering om nekad inresa och vistelse har gjorts för sökanden i SIS). Eftersom det är möjligt att bevilja resetillstånd trots att det finns ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut bör det enligt regeringens mening finnas hinder mot att verkställa ett tidigare verkställt avlägsnandebeslut om en tredjelandsmedborgare återvänder till Sverige med ett giltigt resetillstånd. Om det senare skulle framkomma att ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut inte har beaktats skulle det kunna bli aktuellt för den nationella Etias-enheten att besluta om att ogiltigförklara resetillståndet enligt artikel 40 i Etias-förordningen (däremot torde inte återkallelse enligt artikel 41 aktualiseras, se vidare avsnitt 6). Resetillstånd ska ogiltigförklaras med hänvisning till ett eller flera av de skäl för att neka resetillstånd som anges i artikel 37.1 och 37.2 (artikel 40). Ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut bör alltså inte per automatik leda till att resetillståndet ska ogiltigförklaras, utan den nationella Etias-enheten får i varje enskilt fall göra en bedömning av om resetillståndet ska ogiltigförklaras när ett tidigare avlägsnandebeslut inte har beaktats. Med hänsyn till att ansökningar om resetillstånd där det finns ett tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslut som utgångspunkt ska behandlas manuellt och den nationella Etias-enheten då har tagit det tidigare avlägsnandebeslutet i beaktande bör ogiltigförklaring inte, till skillnad mot vad Polismyndigheten befarar, aktualiseras i sådan utsträckning att det innebär någon större arbetsbörda för den nationella Etias-enheten. Sammanfattningsvis anser regeringen att om en myndighets avvisnings- eller utvisningsbeslut har verkställts och tredjelandsmedborgaren därefter återvänder till Sverige under den tid som beslutet fortfarande gäller, bör det inte få verkställas på nytt, om tredjelandsmedborgaren har återvänt med ett resetillstånd. Detta bör gälla under resetillståndets giltighetstid. Det bör göras en ändring i 12 kap. 23 § andra stycket UtlL av denna innebörd. 9 Dataskydd Regeringens förslag: Utlänningsdatalagen ska inte vara tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen. Utlänningsdatalagens bestämmelser om en möjlighet för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att få direktåtkomst till personuppgifter hos Migrationsverket samt om Polismyndighetens och Säkerhetspolisens rätt att ta del av vissa sådana personuppgifter ska emellertid tillämpas när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen. Lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska inte gälla vid behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser - bl.a. Migrationsverket - tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Säkerhetspolisen uppger att det inte finns hinder mot att lämna ut uppgifter till den nationella Etias-enheten, men anser att det saknas en analys av de dataskyddsrättsliga förutsättningarna för myndigheten att bistå den nationella Etias-enheten i enlighet med den särskilda lag som gäller för personuppgiftsbehandling hos Säkerhetspolisen. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen framhåller att behandling av personuppgifter som respektive myndighet får del av vid sökning i Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål kommer att omfattas av de särskilda lagar om personuppgiftsbehandling som gäller för verksamheten vid myndigheterna och att artikel 56 i Etias-förordningen inte kan ta sikte på personuppgiftsbehandling som rör nationell säkerhet. Polismyndigheten efterfrågar vägledning om vilket regelverk som är tillämpligt när personuppgifter registreras i bevakningslistan. Skälen för regeringens förslag Det allmänna dataskyddsrättsliga regelverket Den generella regleringen för behandling av fysiska personers personuppgifter inom EU utgörs av dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen kompletteras i svensk rätt av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen). Dataskyddsförordningen är inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som behöriga myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Detta inbegriper behandling i syfte att skydda mot, förebygga eller förhindra hot mot den allmänna säkerheten (artikel 2.2 d i dataskyddsförordningen). För personuppgiftsbehandling inom detta område gäller i stället Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (dataskyddsdirektivet). Direktivet har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen (2018:1177). Både dataskyddsförordningen och brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och för annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (artikel 2.1 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 3 § brottsdatalagen). Med personuppgifter avses varje upplysning om en identifierad eller identifierbar fysisk person (artikel 4.1 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 6 § brottsdatalagen). Med behandling av personuppgifter avses att en åtgärd eller en kombination av åtgärder vidtas med personuppgifterna (artikel 4.2 i dataskyddsförordningen och 1 kap. 6 § brottsdatalagen). Att behandla personuppgifter kan alltså t.ex. handla om att registrera, samla in, ta fram, läsa och radera personuppgifter. Etias-förordningens förhållande till det allmänna dataskyddsrättsliga regelverket Dataskyddsförordningen är tillämplig vid de nationella myndigheternas behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen. Detta gäller dock inte om behandlingen sker vid en myndighet som bedömer en ansökan om resetillstånd i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott, eller vid de utsedda myndigheterna som är behöriga att begära sökning i Etias centrala system i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott. I dessa fall är i stället dataskyddsdirektivet - som alltså har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen - tillämpligt (artikel 56.2 och 56.3 i Etias-förordningen, jfr artikel 1.2 i samma förordning). Dataskyddslagen innehåller, som nämnts, bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen på nationell nivå. Det krävs inte några ändringar i nationell rätt för att dataskyddslagen ska vara tillämplig även vid behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen. Även brottsdatalagen är tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen, om behandlingen sker i syfte att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott. Något behov av författningsändringar finns alltså inte i det avseendet. Behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen kan alltså omfattas antingen av dataskyddsförordningens eller brottsdatalagens tillämpningsområde (jfr prop. 2018/19:65 s. 132 och 133 samt prop. 2021/22:81 s. 54). För att avgöra om dataskyddsförordningen eller brottsdatalagen är tillämplig för en viss typ av personuppgiftsbehandling måste det göras en bedömning av om behandlingen faller inom det tillämpningsområde som anges i å ena sidan någon av bestämmelserna i artikel 56.2 första eller tredje stycket eller å andra sidan någon av bestämmelserna i artikel 56.2 andra stycket eller 56.3 i Etias-förordningen. Det är alltså syftet med behandlingen av personuppgiften i det enskilda fallet som är avgörande för vilken rättsakt som är tillämplig. Det kan noteras att det i Etias-förordningen särskilt anges att dataskyddsförordningen är tillämplig när den nationella Etias-enheten fattar beslut om att utfärda, neka, återkalla eller ogiltigförklara resetillstånd (artikel 56.2 tredje stycket). Polismyndigheten efterfrågar ett tydliggörande av om det är dataskyddsförordningen eller brottsdatalagen som är tillämplig när uppgifter registreras i bevakningslistan. Den behandling av personuppgifter som registrering på bevakningslistan innebär regleras inte särskilt i artikel 56. För att veta vilken rättsakt som reglerar personuppgiftsbehandlingen bör man se till syftet med behandlingen av personuppgiften i det enskilda fallet. Bevakningslistan ska bestå av uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i ett terroristbrott eller annat grovt brott eller personer för vilka det utifrån en allmän personbedömning finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå ett terroristbrott eller annat grovt brott, och listan ska upprättas på grundval av information som är relaterad till terroristbrott eller andra grova brott. Regeringen anser att det mot bakgrund av syftet med bevakningslistan ligger närmast till hands att personuppgiftsbehandling som sker vid registrering på listan i många fall kommer att omfattas av brottsdatalagens tillämpningsområde. Det är emellertid upp till de myndigheter som tillämpar bestämmelserna att avgöra vilket regelverk som är tillämpligt i det enskilda fallet och ytterst är det en fråga för EU-domstolen. Etias-förordningens förhållande till utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag Utöver dataskyddslagen finns i svensk rätt sektorsspecifika registerlagar som också kompletterar dataskyddsförordningen. Utlänningsdatalagen (2016:27) är en sådan sektorsspecifik registerlag, se 4 a § i den lagen. Den gäller vid behandling av personuppgifter i verksamhet som Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna bedriver enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen (1 § utlänningsdatalagen). Bestämmelserna i utlänningsdatalagen har sin grund i de särskilda behov som dessa myndigheter har av att behandla personuppgifter i sin verksamhet. Lagen innehåller specifika krav för uppgiftsbehandlingen som säkerställer en laglig och rättvis behandling av personuppgifter inom lagens tillämpningsområde (prop. 2017/18:254 s. 16 och 17). För den brottsbekämpande verksamheten finns ett antal registerförfattningar som kompletterar brottsdatalagen. Lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag) är en sådan sektorsspecifik registerlag som gäller vid behandling av personuppgifter i brottsbekämpande verksamhet vid Polismyndigheten. Lagen gäller även vid viss behandling av personuppgifter i brottsbekämpande verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen (1 kap. 1 § polisens brottsdatalag). Personuppgiftsbehandling som sker enligt Etias-förordningen faller under tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen. I promemorian föreslås att Polismyndigheten ska utses till central åtkomstpunkt, till vilken behöriga myndigheter får vända sig för att begära sökning i Etias centrala system i brottsförebyggande syfte (se avsnitt 7). När personuppgifter behandlas av Polismyndigheten för brottsbekämpande ändamål aktualiseras även tillämpningen av polisens brottsdatalag. Detta innebär att det kommer att finnas särskilda bestämmelser om personuppgiftsbehandling i den direkt tillämpliga Etias-förordningen, i utlänningsdatalagen och i polisens brottsdatalag. För att undvika dubbelreglering och för att säkerställa att det inte införs en reglering som står i strid med andra regelverk, har behandling av personuppgifter som sker med stöd av andra lagar och EU-förordningar i liknande situationer undantagits från tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen (5 § utlänningsdatalagen och prop. 2017/18:254 s. 25). Även polisens brottsdatalag undantas och gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt ett antal lagar då det inte ansetts möjligt att reglera all Polismyndighetens personuppgiftsbehandling i lagen (1 kap. 2 § i polisens brottsdatalag och prop. 2017/18:269 s. 147 och 148). På motsvarande sätt kommer den personuppgiftsbehandling som ska ske enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 att undantas från utlänningsdatalagens och polisens brottsdatalags tillämpningsområden, när det regelverket sätts i kraft (se SFS 2022:244 och prop. 2021/22:81). Regeringen anser att även sådan personuppgiftsbehandling som sker med stöd av Etias-förordningen bör undantas från tillämpningsområdet för utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag. Migrationsverket får enligt 19 § första stycket 1 och 2 utlänningsdatalagen medge Polismyndigheten och Säkerhetspolisen direktåtkomst till personuppgifter hos Migrationsverket. Om personuppgiftsbehandling som sker med stöd av Etias-förordningen helt undantas från utlänningsdatalagens tillämpningsområde skulle denna möjlighet att medge direktåtkomst försvinna. Direktåtkomst innebär i många fall en effektivitetsvinst eftersom handläggare inte behöver vända sig till den andra myndigheten för att begära ut de uppgifter som behövs för en viss bedömning, utan själva kan söka efter information. Sådan direktåtkomst kan antas underlätta för myndigheterna även i deras arbete med resetillstånd. Man kan t.ex. tänka sig att Polismyndigheten i ett ärende bara behöver veta om en viss person förekommer hos Migrationsverket eller inte och, om han eller hon förekommer, vilken status ärendet hos Migrationsverket har. På ett allmänt plan ökar direktåtkomst riskerna för intrång i den personliga integriteten, eftersom sådan åtkomst typiskt sett innebär att uppgifter blir tillgängliga för fler personer och att den utlämnande myndighetens möjligheter att kontrollera användningen av uppgifterna minskar. Den här negativa inverkan på den personliga integriteten övervägdes när möjligheten för Migrationsverket att medge Polismyndigheten och Säkerhetspolisen direktåtkomst infördes i utlänningsdatalagen. I bedömningen framhölls flera begränsande faktorer. Bland annat framhölls de skyddsbestämmelser som var tillämpliga, exempelvis att personal endast har tillgång till de uppgifter som de behöver i sitt arbete och att den mottagande myndigheten endast har åtkomst till de uppgifter som myndigheten har behov av. Vidare poängterades vikten av att omfattningen av direktåtkomsten utformades så precist som möjligt (prop. 2015/16:65 s. 88-93). Det finns begränsande faktorer som på motsvarande sätt gäller om Migrationsverket skulle få medge Polismyndigheten och Säkerhetspolisen direktåtkomst när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen, bl.a. genom skyldigheten att begränsa tillgången till personuppgifter enligt artiklarna 24.1 och 32 i dataskyddsförordningen (jfr även t.ex. prop. 2021/22:217 s. 53). Det finns inte anledning att göra en annan bedömning för direktåtkomst vid sådan behandling än den som gjordes när möjligheten till direktåtkomst infördes i utlänningsdatalagen. Migrationsverket bör därför ha möjlighet att medge Polismyndigheten direktåtkomst även när personuppgiftsbehandling sker med stöd av Etias-förordningen. Även Säkerhetspolisen bör kunna medges direktåtkomst då Polismyndigheten kan förväntas samråda med Säkerhetspolisen i vissa ärenden om resetillstånd. Bestämmelserna i 19 § första stycket 1 och 2 utlänningsdatalagen bör därför vara tillämpliga även vid sådan personuppgiftsbehandling. I 19 § tredje stycket utlänningsdatalagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om begränsningar av direktåtkomst och föreskrifter om behörighet och säkerhet vid sådan åtkomst. Även denna bestämmelse bör vara tillämplig vid personuppgiftsbehandling som sker med stöd av Etias-förordningen. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter om begränsningar som avses i 19 § tredje stycket genom bestämmelserna i 9 och 11 §§ utlänningsdataförordningen (2016:30). I bestämmelserna anges att såväl Polismyndighetens som Säkerhetspolisens direktåtkomst ska begränsas till personuppgifter som respektive myndighet behöver för vissa särskilt angivna ändamål. I promemorian föreslås en ändring i 9 § utlänningsdataförordningen för att anpassa begränsningarna till Etias-förordningen. Regeringen avser att återkomma till frågan om ändring av 9 § utlänningsdataförordningen i det fortsatta förordningsarbetet. Bestämmelser om direktåtkomst anses inte ha någon sekretessbrytande verkan. Personuppgifter hos Migrationsverket kan emellertid omfattas av sekretess. I 20 § första stycket utlänningsdatalagen har det därför införts bestämmelser om uppgiftsskyldighet som bryter den sekretess som kan gälla för uppgifterna hos Migrationsverket och möjliggör att sådana uppgifter kan lämnas ut genom direktåtkomst till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen (prop. 2015/16:65 s. 93). Även 20 § första stycket utlänningsdatalagen bör därför vara tillämplig när behandling av personuppgifter sker med stöd av Etias-förordningen. Sammanfattningsvis bör alltså en bestämmelse införas i polisens brottsdatalag som innebär att personuppgiftsbehandling som sker med stöd av Etias-förordningen undantas från lagens tillämpningsområde i dess helhet. Det bör vidare införas en bestämmelse i utlänningsdatalagen om att Etias-förordningen ska undantas från lagens tillämpningsområde. Utlänningsdatalagens bestämmelser om en möjlighet för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att få direktåtkomst till personuppgifter hos Migrationsverket samt om Polismyndighetens och Säkerhetspolisens rätt att ta del av vissa personuppgifter som Migrationsverket behandlar bör emellertid vara tillämpliga när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen. Etias-förordningens förhållande till Försvarsmaktens och Säkerhetspolisens registerförfattningar Försvarsmakten uppger att de personuppgifter som myndigheten kommer att få del av vid sökning i Etias centrala system i brottsförebyggande syfte kommer att hanteras inom ramen för myndighetens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst, vilket avser nationell säkerhet. Försvarsmakten pekar på att myndighetens behandling av sådana personuppgifter regleras i särskild lag (sedan den 1 januari 2022 lagen [2021:1171] om behandling av personuppgifter vid Försvarsmakten). Myndigheten anser att det bör klargöras att artikel 56 i Etias-förordningen inte gäller för behöriga myndigheters behandling av personuppgifter i verksamhet som rör nationell säkerhet. Säkerhetspolisen framhåller att lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter kommer att vara tillämplig på personuppgifter som myndigheten kommer att få del av vid sökning i Etias centrala system i brottsförebyggande syfte. Säkerhetspolisen anser att artikel 56.3 inte kan omfatta Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter inom området nationell säkerhet, eftersom det området ligger utanför EU:s normgivningskompetens. Bestämmelserna i Etias-förordningen är direkt tillämpliga. I de fall Försvarsmakten eller Säkerhetspolisen, såsom utsedda myndigheter, begär åtkomst till Etias centrala system i brottsförebyggande syfte gäller dataskyddsdirektivet vid behandling av personuppgifter (artikel 56.3 i Etias-förordningen). Enligt artikel 2.3 a i dataskyddsdirektivet ska direktivet inte tillämpas på personuppgiftsbehandling som utgör ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrätten. Av skäl 14 i direktivet framgår att bl.a. verksamhet som rör nationell säkerhet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Direktivet har som tidigare nämnts genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen. I 1 kap. 4 § brottsdatalagen framgår att lagen inte gäller vid Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter som rör nationell säkerhet eller om Polismyndigheten har tagit över en arbetsuppgift som rör nationell säkerhet från Säkerhetspolisen. I samma paragraf framgår vidare att lagen inte gäller i verksamhet enligt lagen om behandling av personuppgifter vid Försvarsmakten (se även prop. 2017/18:232 s. 102-106 samt artikel 2.2 a och skäl 16 i dataskyddsförordningen). För sådan personuppgiftsbehandling gäller i stället den särskilda lag om personuppgiftsbehandling som gäller för verksamheten vid respektive myndighet. Regeringen delar Försvarsmaktens och Säkerhetspolisens bedömning att artikel 56.3 i Etias-förordningen inte omfattar deras personuppgiftsbehandling inom området nationell säkerhet. Det är dock en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen att avgöra. Säkerhetspolisen framhåller att de personuppgifter som kan bli aktuella att överlämna till den nationella Etias-enheten för att bistå denna i regel förekommer i Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet och behandlas enligt lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Som Säkerhetspolisen är inne på finns det inga hinder enligt den lagen mot att lämna ut uppgifter för att bistå den nationella Etias-enheten på det sätt som föreslås (jfr 2 kap. 4 § lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter). 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Regeringens bedömning: Det finns inget behov av övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget och bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Etias-förordningen trädde i kraft den 9 oktober 2018. Vissa bestämmelser i Etias-förordningen tillämpas från och med detta datum, bl.a. bestämmelser om inrättande och teknisk utformning av Etias informationssystem, kommissionens antagande av delegerade akter och genomförandeakter samt de olika aktörernas ansvarsområden innan Etias tas i drift. Bestämmelserna om samråd med Eurodac ska tillämpas från och med det datum då omarbetningen av Eurodac-förordningen blir tillämplig. Merparten av bestämmelserna i Etias-förordningen ska dock börja tillämpas först när systemet tas i drift, vilket ska ske den dag som kommissionen bestämmer. Kommissionen ska fastställa vilken dag systemet ska tas i drift så snart vissa villkor är uppfyllda. Det krävs bl.a. att eu-LISA i samarbete med medlemsstaterna och Etias centralenhet har slutfört ett omfattande test av systemet med ett tillfredsställande resultat (artiklarna 88 och 96 i Etias-förordningen). Enligt den nuvarande tidsplanen ska systemet tas i drift i november 2023. Eftersom tidpunkten för när Etias-förordningen i dessa delar ska börja tillämpas är beroende av kommissionens beslut bör tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringarna överlåtas på regeringen att bestämma. I artiklarna 45.9 och 83 i Etias-förordningen finns det vissa övergångsbestämmelser. Artikel 83 innehåller bestämmelser om en övergångs- och en anståndsperiod. Under en period på sex månader från det att Etias tagits i drift ska användningen av Etias vara frivillig och kravet på innehav av resetillstånd inte gälla. Under denna period ska medlemsstaterna informera tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på resetillstånd om att kravet kommer att tillämpas när perioden har löpt ut. Detta ska ske genom en gemensam broschyr som även ska tillhandahållas på medlemsstaternas konsulat i berörda länder. Efter det att perioden med frivillig användning har löpt ut ska en anståndsperiod på sex månader börja löpa. Under anståndsperioden ska kravet på innehav av giltigt resetillstånd tillämpas men gränsmyndigheterna ska undantagsvis låta tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på resetillstånd, och som inte har det, passera de yttre gränserna om de uppfyller övriga inresekrav, förutsatt att det är första gången de passerar medlemsstaternas yttre gräns sedan perioden med frivillig användning löpt ut. Motsvarande reglering om övergångs- och anståndsperiod har lagts till i artikel 6.1 b i gränskodexen genom två nya stycken (artikel 80.1 b i Etias-förordningen). I artikel 45.9 i Etias-förordningen finns särskilda övergångsbestämmelser för transportörer som ansvarar för grupptransporter med buss. Bestämmelserna i artiklarna 45.9 och 83 är direkt tillämpliga. Vid sidan av den övergångsreglering som finns i Etias-förordningen bedöms det inte finnas något behov av övergångsbestämmelser. De nya bestämmelserna blir därmed tillämpliga direkt från ikraftträdandet. 11 Konsekvenser Regeringens bedömning: Den nya regleringen förväntas leda till en förbättrad och mer effektiv gräns- och utlänningskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Medlemsstaternas kostnader för systemet ska som utgångspunkt finansieras av EU-medel. Kostnader som ändå kan uppkomma för myndigheterna bör rymmas inom befintliga anslag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Luleå och Tullverket, tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Säkerhetspolisen och Polismyndigheten instämmer i promemorians bedömning att förslagen kan väntas leda till en förbättrad och mer effektiv gränskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Polismyndigheten framhåller att Etias huvudsakligen ska finansieras av unionen och att myndigheten får återkomma om kostnaderna visar sig vara större än att de ryms inom myndighetens befintliga anslag. Säkerhetspolisen och Migrationsverket har liknande synpunkter. Migrationsverket och Polismyndigheten ställer sig frågande till om kostnader för andra myndigheter än de som ingår i den nationella Etias-enheten täcks av EU-medel. Polismyndigheten framhåller också att myndigheten kan komma att belastas ekonomiskt för andra myndigheters felaktiga personuppgiftsbehandling eftersom myndigheten ska vara centralt ansvarig för all personuppgiftsbehandling. Kustbevakningen för fram att det kan bli problematiskt att utföra ytterligare arbetsuppgifter och få ökade kostnader utan anslagsökning. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Malmö anser att det råder en osäkerhet kring hur stor måltillströmningen till domstolarna kommer att bli och att det därför är osäkert om kostnaderna kommer att rymmas inom befintliga anslag. Förvaltningsrätten i Malmö påpekar också att ytterligare en osäkerhetsfaktor är att det med hänsyn till målens karaktär finns anledning att anta att målen i många fall kommer att behöva handläggas med prioritet och att det i vissa fall kan bli aktuellt med muntlig förhandling. De båda domstolarna anser att det är viktigt att frågan om kostnaderna ryms inom befintliga anslag följs upp och utvärderas. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm framhåller att om Polismyndigheten i sin funktion som nationell Etias-enhet kommer att fatta beslut centralt medför detta att överklaganden kommer att ske till Förvaltningsrätten i Stockholm och därefter till Kammarrätten i Stockholm. De anser att det kan bli fråga om en betydande måltillströmning för dessa domstolar och att det därför är tveksamt om kostnaderna kommer att rymmas inom domstolarnas befintliga anslag. Domstolsverket och Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller att anslagstillskott bör övervägas i den fortsatta beredningen av förslaget. Skälen för regeringens bedömning Konsekvenser för gräns- och utlänningskontrollen samt för brottsbekämpningen Etias-förordningen och de kompletterande nationella bestämmelser som föreslås i den här propositionen medför konsekvenser såväl för det allmänna som för enskilda. Det är dock främst innehållet i den direkt tillämpliga EU-förordningen och i viss mån nationella bestämmelser på förordningsnivå som innebär att dessa konsekvenser uppkommer och inte de förslag som lämnas i propositionen. Enligt Etias-förordningen ska ett nytt EU-gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd tas i drift för tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringskravet för kortare vistelse vid resa till Schengenområdet. Detta innebär att de tredjelandsmedborgare som omfattas av förordningen kommer att lämna person- och identitetsuppgifter om sig själva elektroniskt före avresa till Schengenområdet. Uppgifterna kommer att sparas i Etias informationssystem och en prövning av ansökan om resetillstånd kommer att göras. Vid prövningen av ansökan ska det bedömas om tredjelandsmedborgaren kan antas utgöra en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Om det finns någon sådan risk ska tredjelandsmedborgaren som utgångspunkt nekas resetillstånd. Ett giltigt resetillstånd kommer att vara ett krav för inresa till och vistelse i Schengenområdet. Förutom en förbättrad möjlighet till granskning på förhand av vissa resenärer kan ett resetillstånd utfärdas med flaggning som innebär att gränskontrollerande myndigheter uppmärksammas på att en fördjupad kontroll bör göras vid gränsen. Vidare kommer de myndigheter som utgör invandringsmyndigheter enligt förordningen att ha åtkomst till Etias för kontroll av om villkoren för inresa och vistelse är uppfyllda för personer som vistas i landet men som saknar registrering i in- och utresesystemet. Invandringsmyndigheterna kommer även att ha möjlighet att använda person- och resehandlingsuppgifter i Etias för att styrka en persons identitet i återvändandesyfte. Etias-förordningen bedöms mot denna bakgrund få positiva effekter för den inre säkerheten i Sverige och övriga medlemsstater. Systemet kan även antas bidra till en förbättrad gräns- och utlänningskontroll och till ett mer effektivt återvändandearbete. Systemet utgör vidare ytterligare ett verktyg för att motverka spridning av epidemiska sjukdomar till Europa, vilket kan bidra till förbättrad folkhälsa. Bedömningen av om en tredjelandsmedborgare som har ansökt om resetillstånd utgör en säkerhetsrisk kommer att göras mot bl.a. uppgifter om terroristbrott och andra grova brott i Etias bevakningslista. Detta får antas bidra till det brottsförebyggande arbetet såväl nationellt som inom Schengenområdet. De brottsbekämpande myndigheterna kommer också att kunna använda uppgifterna från Etias inom ramen för utredningar om terroristbrott och andra grova brott. Åtkomsten till Etias för de brottsbekämpande myndigheterna kan alltså antas leda till en mer effektiv brottsbekämpning. Ekonomiska konsekvenser Det finns ingen säker uppskattning av hur många ansökningar om resetillstånd som kan komma att prövas av den nationella Etias-enheten. Medborgare från ett sextiotal länder omfattas av kravet på resetillstånd. Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån har uppskattat att det kommer att inkomma totalt omkring 50 miljoner ansökningar per år under de första åren efter att Etias tagits i drift, för att därefter öka successivt. Kommissionen presenterade liknande siffror i en genomförbarhetsstudie för Etias år 2016. Det uppskattades då att det totala antalet ansökningar kommer att uppgå till 40 miljoner per år och att omkring 3 procent kommer att prövas nationellt. Det går dock inte att dra några slutsatser kring hur många ansökningar som kommer att prövas i Sverige. Av det totala antalet ansökningar kan det ändå antas att endast en mycket liten andel kommer att behandlas vid den svenska nationella Etias-enheten. För att en ansökan ska prövas i Sverige krävs dels att ansökan har genererat en träff mot uppgifter i ett EU-informationssystem, dels att det är en svensk myndighet som fört in dessa uppgifter. Vidare kan ansökan i vissa fall prövas här när Sverige är den medlemsstat som sökanden planerar att besöka först. Som bl.a. Säkerhetspolisen, Migrationsverket, Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Malmö påpekar är det därför osäkert hur stor arbetsinsats som kommer att krävas av de olika myndigheterna och hur stora eventuella kostnadsökningar kan bli. Medlemsstaten ska förse den nationella Etias-enheten med tillräckliga resurser för att den ska kunna utföra sina uppgifter inom de tidsfrister som anges i förordningen (artikel 8.3). Det är dock tänkt att systemet ska finansieras i princip fullt ut av EU-medel. Intäkter som genereras av Etias ska avsättas för att täcka kostnaderna för driften och underhållet av systemet (artikel 86). I artikel 85 anges vilka kostnader för inrättandet och driften av systemet som ska belasta unionens allmänna budget. Så är fallet bl.a. för de kostnader som uppkommer vid utvecklingen och inrättandet av de nationella Etias-enheterna samt kostnaderna för personal och teknisk utrustning (maskinvara och programvara) som är nödvändiga för att de nationella Etias-enheterna ska kunna fullgöra sina uppgifter. Även de översättningskostnader som uppkommer när den nationella Etias-enheten begär ytterligare upplysningar från en sökande eller genomför en intervju ska belasta unionens allmänna budget. I samma artikel anges också vilka kostnader som medlemsstaterna själva ska stå för, vilket är exempelvis nationella projektledningskontor, hysning och drift av nationella it-system samt utveckling och drift av nationella kommunikationsnätverk. Kommissionen ska besluta om en nyckel för fördelning av ersättning mellan medlemsstaterna. Denna ska ange hur många personella resurser som respektive medlemsstat kommer att få söka ersättning för. Fördelningsnyckeln ska räknas ut baserat på hur många ansökningar respektive medlemsstat förväntas behandla per år. Det är ännu inte klart när fördelningsnyckeln ska fastställas. Även utgifter som uppstår vid anpassning och automatisering av in- och utresekontroller i samband med genomförandet av Etias ska belasta unionens budget. Medlemsstaterna ska beviljas ekonomiskt stöd upp till vissa angivna summor för dessa kostnader (artikel 85.3). Under utvecklingsfasen av systemet ska medlemsstaterna också tilldelas ytterligare anslag från EU:s fond för inre säkerhet (se artikel 79). Den nya regleringen bedöms medföra ökade kostnader för framför allt Polismyndigheten, som är den myndighet som i promemorian föreslås utses till nationell Etias-enhet och central åtkomstpunkt. Kostnader som uppkommer för Polismyndigheten på grund av uppdraget som nationell Etias-enhet kommer, som Polismyndigheten också konstaterar, dock huvudsakligen att kunna täckas av EU-medel. Detta förutsätter dock att Polismyndigheten ansöker om ersättning för dessa. Även om det finns en begränsning i det belopp som medlemsstaten kan få för kostnader för anpassning och automatisering av in- och utresekontroller i samband med genomförandet av Etias bedömer regeringen att de eventuella kostnader som överstiger begränsningarna bör vara begränsade. När det gäller Polismyndighetens ansvar för behandlingen av personuppgifter i Etias har varje behörig myndighet naturligtvis en skyldighet att följa de bestämmelser som gäller för sådan personuppgiftsbehandling. Det kan därför inte, till skillnad från vad Polismyndigheten befarar, förväntas uppstå några större kostnader med anledning av Polismyndighetens ansvar för andra myndigheters felaktiga personuppgiftsbehandling. Den nya regleringen förväntas också leda till en mer effektiv gränskontroll och brottsbekämpning vilket på sikt kan antas medföra kostnadsbesparingar för Polismyndigheten. Regeringens bedömning är därför att de kostnader som det nya systemet eventuellt kan medföra för Polismyndigheten - och som skulle överstiga vad som täcks av EU-medel - bör rymmas inom befintliga anslag. Det är dock naturligtvis viktigt att följa vilka effekter det nya systemet får. Resurser bedöms även tas i anspråk vid Migrationsverket och Säkerhetspolisen, vilka i promemorian föreslås bistå den nationella Etias-enheten. Migrationsverket framhåller att det är osäkert om de kostnader som kan antas uppkomma när Migrationsverket och Säkerhetspolisen bistår Polismyndigheten i arbetet som nationell Etias-enhet omfattas av kostnadstäckningen enligt artikel 85. Polismyndigheten är tveksam till att så är fallet. Enligt regeringen bör dessa kostnader komma att omfattas och därmed täckas av EU-medel enligt samma förutsättningar som Polismyndighetens kostnader. Full visshet i fråga om huruvida dessa kostnader täcks kan inte förväntas förrän en ansökan om medel från unionens budget prövas. För det fall det skulle visa sig att kostnaderna inte täcks av EU-medel är de resurser som i nuläget kan förväntas tas i anspråk inte större än att de kan antas rymmas inom Migrationsverkets respektive Säkerhetspolisens befintliga anslag. Det nya systemet kan även innebära vissa ökade kostnader för andra statliga myndigheter. Integritetsskyddsmyndigheten kommer att få ytterligare verksamhet att utöva tillsyn över och vissa myndigheter kan behöva uppdatera sin tekniska utrustning för att få åtkomst till Etias. De myndigheter som ska ha åtkomst till systemet kommer också att i viss mån behöva utbilda personal, och gränsmyndigheterna ska vid in- och utresekontroller söka i Etias centrala system för att få svar på om en person har resetillstånd. Utlandsmyndigheterna kan komma att behöva bistå den nationella Etias-enheten med att genomföra intervjuer med sökande. Vidare kan förvaltningsdomstolarna komma att behöva behandla överklaganden, främst överklaganden till migrationsdomstolarna av för den enskilde negativa beslut om resetillstånd. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm påpekar att om beslut kommer att fattas centralt av Polismyndigheten kommer även arbetsbördan hos framför allt Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm att öka och att det då är tveksamt om de ökade kostnaderna för dessa domstolar ryms inom befintliga anslag. Regeringens bedömning är dock att antalet överklaganden inte bör bli högre än att kostnaderna för det tillkommande arbetet ryms inom befintliga anslag. Förvaltningsrätten i Malmö påpekar också att det finns anledning att anta att överklaganden av beslut om resetillstånd i många fall kommer att behöva handläggas med prioritet hos domstolen och att det i vissa fall kan bli aktuellt med muntlig förhandling, vilket är en ekonomisk osäkerhetsfaktor. Regeringen bedömer att domstolens prövning i de allra flesta fall kommer att vara inriktad på att bedöma om sökanden genom olika ingivna handlingar uppfyllt kravet för att beviljas resetillstånd. Till detta kommer att mål om resetillstånd bör handläggas skyndsamt och att sökanden i många fall befinner sig utomlands i avvaktan på att resetillståndsmålet prövas och därför inte kan infinna sig vid en förhandling i svensk domstol. Samma sak gäller redan beträffande exempelvis ansökningar om visering där sökanden befinner sig utomlands. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att det i mål om resetillstånd endast i ett fåtal fall kommer att behöva hållas muntlig förhandling i domstol och att detta inte kan antas medföra kostnadsökningar utöver vad som omfattas av befintliga anslag. Kustbevakningen framhåller att ett flertal it-system avseende gränskontroll kommer införas eller utvecklas de närmaste åren och att det sammantaget kan leda till en hög arbetsbelastning för myndigheten. Myndigheten anser att det är svårt att förutse vilka ekonomiska konsekvenser införandet av de nya it-systemen totalt sett kommer att innebära för myndigheten och att det kan bli problematiskt att utföra ytterligare arbetsuppgifter utan ökade anslag. Kustbevakningen menar att det är svårt att förutse vilka kostnader som kan uppkomma eftersom det inte står klart för myndigheten hur långt Polismyndighetens ansvar för att tillhandahålla Etias och de tekniska lösningarna sträcker sig. Enligt regeringens bedömning kan dock kostnaderna för Kustbevakningen avseende Etias inte antas vara större än att de ryms inom befintliga anslag. Sammanfattningsvis kan kostnaderna för berörda myndigheter inte antas vara större än att de ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Som flera myndigheter är inne på, bl.a. Förvaltningsrätten i Göteborg, är det naturligtvis viktigt att följa de effekter som det nya systemet kan ha. Det kan antas att systemet i viss utsträckning kommer att innebära ökade kostnader för de transportföretag som omfattas av kraven på kontroll av att deras resenärer har ett giltigt resetillstånd när så krävs. Dessa kostnader kommer sannolikt att belasta resenärskollektivet. Etias-förordningen kommer också att medföra ekonomiska konsekvenser för de tredjelandsmedborgare som är skyldiga att ha resetillstånd i form av den ansökningsavgift som de ska betala. Konsekvenser för den personliga integriteten och barns rättigheter Regleringen i Etias-förordningen innebär att personuppgifter kommer att behandlas, även barns personuppgifter. I huvudsak handlar det om sådana uppgifter som inte utgör känsliga personuppgifter i dataskyddsrättslig mening. Rent allmänt innebär regleringen ändå ett visst intrång i den personliga integriteten för de enskilda som berörs. Det kan dock konstateras att det är noga reglerat i förordningen hur och hur länge personuppgifterna får behandlas och förordningen innehåller även andra bestämmelser om skydd av personuppgifter. Vidare omfattas personuppgiftsbehandlingen av det allmänna EU-rättsliga och nationella regelverket på området. Genom förordningen inrättas därtill en granskningsnämnd och en rådgivningsnämnd för grundläggande rättigheter. Dessa har en rådgivande och utvärderande funktion gällande tillämpningen av Etias-förordningens bestämmelser, särskilt när det gäller rätten till privatliv, skydd av personuppgifter och icke-diskriminering (se artiklarna 9 och 10 i Etias-förordningen och s. 48 i promemorian). Regeringen anser därför inte att den föreslagna regleringen innebär ett mer långtgående ingrepp i den personliga integriteten än vad som är nödvändigt och godtagbart med hänsyn till ändamålen. Övriga konsekvenser EU vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna vid tillämpningen av unionsrätten. Etias-förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan (se skäl 68). Även de bestämmelser som föreslås komplettera förordningen står i överensstämmelse med stadgan. Förslagen bedöms inte ha några sociala eller miljömässiga konsekvenser eller några konsekvenser för sysselsättningen eller företagen. Förslagen bedöms slutligen inte ha någon betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. 12 Författningskommentar 12.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser Vissa definitioner Etias-förordningen 4 f § Med Etias-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. I paragrafen, som är ny, anges vad som i lagen avses med Etias-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5 och 6. 2 kap. Villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige Resetillstånd 11 § I Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysning om Etias-förordningens bestämmelser om resetillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6. I paragrafen finns en upplysning om att det i Etias-förordningen finns bestämmelser om resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. Genom Etias-förordningen inrättas ett EU-gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd. Det nya systemet innebär att tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelse på medlemsstaternas territorium som huvudregel ska ha resetillstånd för att få resa in och vistas på medlemsstaternas territorium. Av artikel 2.2 i Etias-förordningen framgår att det finns vissa undantag från kravet på resetillstånd och att förordningen inte är tillämplig på t.ex. innehavare av nationella viseringar för längre vistelser och tredjelandsmedborgare som innehar diplomatpass eller tjänstepass och som har undantagits från viseringskravet i enlighet med ett internationellt avtal som ingåtts mellan unionen och ett tredjeland. Vad som avses med Etias-förordningen framgår av 1 kap. 4 f §. 7 kap. Återkallelse av tillstånd 1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6. I andra stycket införs en upplysning om att det i Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. Bestämmelserna finns i artiklarna 40 och 41 i Etias-förordningen. Vad som avses med Etias-förordningen framgår av 1 kap. 4 f §. 8 kap. Avvisning och utvisning Förutsättningar för avvisning och utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar Avvisning när föreskrivna handlingar eller tillstånd saknas 8 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass, visering eller resetillstånd när det krävs en sådan handling eller ett sådant tillstånd för inresa eller vistelse i Sverige. Avvisning får inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass om han eller hon kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass. Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, reglerar när en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas på grund av avsaknad av föreskrivna handlingar eller tillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Första stycket ändras så att avsaknad av resetillstånd, när ett sådant krävs för inresa och vistelse i Sverige, läggs till som en ytterligare grund för avvisning. EES-medborgare behöver inte ha resetillstånd för att resa in på medlemsstaternas territorium och det är alltså endast familjemedlemmar till EES-medborgare som kan avvisas på grund av avsaknad av resetillstånd enligt paragrafen. Ändringen innebär att en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en EES-medborgare kan avvisas om han eller hon omfattas av kravet på resetillstånd och saknar sådant tillstånd. En sådan tredjelandsmedborgare kan avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om kravet på resetillstånd inte är uppfyllt under hela vistelsen. Som huvudregel omfattas tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till EES-medborgare av kravet på resetillstånd om de är undantagna från kravet på visering. Det finns dock vissa undantag från kravet på resetillstånd. Dessa framgår uttryckligen i Etias-förordningen, se författningskommentaren till 2 kap. 11 §. 12 kap. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning Ny verkställighet av beslut som inte har upphört att gälla 23 § Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen 1. återvänt med uppehållstillstånd, visering eller resetillstånd, 2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap. 25 § eller 8 a kap. 13 §, eller 3. efter återkomsten beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad som sägs i andra stycket 1 gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a § första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. Paragrafen reglerar ny verkställighet av tidigare verkställda avvisnings- och utvisningsbeslut. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Av första stycket framgår att ett verkställt avvisnings- eller utvisningsbeslut ska verkställas på nytt, om utlänningen har återvänt till landet under den tid som beslutet får verkställas. I stycket görs en språklig ändring. Enligt andra stycket punkt 1 får ett verkställt beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas igen om utlänningen har återvänt med uppehållstillstånd eller visering. Bestämmelsen ändras så att förbudet mot ny verkställighet även gäller för en utlänning som har återvänt med resetillstånd. Förbudet gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen (se tredje stycket). Detta innebär att det råder förbud mot ny verkställighet under resetillståndets giltighetstid. 14 kap. Överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd Polismyndighetens beslut 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, eller ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Paragrafen behandlar överklagande av Polismyndighetens beslut om avvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6. I paragrafens första mening anges att Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Av andra meningen framgår att avvisningsbeslut som fattats i samband med vissa beslut om Schengenvisering i stället överklagas till en migrationsdomstol. Ändringen i andra meningen innebär att Polismyndighetens avvisningsbeslut ska överklagas till en migrationsdomstol även när det har fattats i samband med ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd. Det krävs inte att även beslutet i resetillståndsfrågan överklagas. Om beslutet om avvisning däremot har fattats utan sådant samband överklagas beslutet till Migrationsverket. Det framgår av paragrafens första mening. Migrationsdomstolens beslut i de här fallen får överklagas till Migrationsöverdomstolen (16 kap. 9 §). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Migrationsöverdomstolen (16 kap. 11 §). Resetillstånd 5 d § En myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. Av artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår dock att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. Paragrafen, som är ny och utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om överklagande av beslut om resetillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6. Enligt första meningen får en myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd överklagas till en migrationsdomstol. Av Etias-förordningen framgår att det är den nationella Etias-enheten i respektive medlemsstat som fattar sådana beslut. Migrationsdomstolens beslut får överklagas till Migrationsöverdomstolen (16 kap. 9 §). Det krävs prövningstillstånd vid överklagande till Migrationsöverdomstolen (16 kap. 11 §). I andra meningen finns en upplysning om att Etias-förordningen innehåller en bestämmelse om att beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas (artikel 41.8). Vad som avses med Etias-förordningen framgår av 1 kap. 4 f §. 12.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Förhållandet till annan reglering 7 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 tillämpas 19 § första stycket 1 och 2 och tredje stycket samt 20 § första stycket. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av den förordningen. I paragrafen, som är ny, anges lagens tillämpningsområde vid behandling av personuppgifter med stöd av Etias-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 9. Enligt 5 § gäller lagen inte vid behandling av personuppgifter enligt ett antal uppräknade författningar. Dessa författningar innehåller särskilda bestämmelser inom utlänningsdatalagens tillämpningsområde. Även Etias-förordningen innehåller sådana särskilda bestämmelser. Av paragrafen framgår att 19 § första stycket 1 och 2 och tredje stycket samt 20 § första stycket tillämpas när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen. I övrigt är utlänningsdatalagen inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen. Hänvisningarna i paragrafen innebär att Migrationsverket får medge Polismyndigheten och Säkerhetspolisen tillgång till personuppgifter hos Migrationsverket genom direktåtkomst när personuppgifter behandlas med stöd av Etias-förordningen och att föreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer har meddelat om begränsningar av direktåtkomst och om behörighet och säkerhet vid sådan åtkomst är tillämpliga. Hänvisningarna i paragrafen innebär även att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har rätt att ta del av sådana personuppgifter hos Migrationsverket utan hinder av att uppgifterna omfattas av sekretess. Hänvisningen till Etias-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. Allmänna bestämmelser Lagens tillämpningsområde 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar. Övervägandena finns i avsnitt 9. I punkt 11, som är ny, tas Etias-förordningen upp. Ändringen innebär att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt Etias-förordningen. Hänvisningen till Etias-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Etias-förordningen Förordningen om interoperabilitet på området gränser och viseringar Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd (Ds 2021:19) I september 2018 antogs inom EU en förordning som innebär att det ska inrättas ett gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd. Det nya systemet gäller för tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för kortare vistelse för att passera de yttre gränserna. Detta system för reseuppgifter och resetillstånd förkortas Etias och syftar till att möjliggöra en bedömning av om en tredjelandsmedborgares vistelse på medlemsstaternas territorium skulle innebära en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Systemet ska även öka in- och utresekontrollernas effektivitet. Det ska vidare kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten samt i kampen mot terrorism och andra grova brott. EU-förordningen innehåller regelverket för Etias och gäller direkt som lag i Sverige. För att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till förordningen föreslås det i den här promemorian vissa författningsändringar. Förslagen innebär bl.a. att Polismyndigheten utses till den myndighet som ska vara nationell Etias-enhet i Sverige, och därmed ansvara för att pröva ansökningar om resetillstånd, samt att Migrationsverket och Säkerhetspolisen ska bistå Polismyndigheten i det arbetet. Polismyndigheten utses också till den myndighet som ska tillhandahålla åtkomst till uppgifter i Etias centrala system för de myndigheter som är behöriga att begära sökningar i uppgifter i systemet för brottsbekämpande ändamål. Förslagen innebär vidare att det tydliggörs hur regelverket förhåller sig till annan dataskyddsreglering. Den nya regleringen kan förväntas leda till en effektivare gräns- och utlänningskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den innebär ingen förändring gällande rätten att söka asyl eller för asylprocessen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 1 §, 8 kap. 8 §, 12 kap. 23 § och 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d §, och närmast före 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Etias-förordningen 4 f § Med Etias-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 2 kap. Resetillstånd 11 § I Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. 7 kap. 1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. 8 kap. 8 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige. En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass, visering eller resetillstånd när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige. Avvisning får inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass om han eller hon kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass. 12 kap. 23 § Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts, och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har vunnit laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen 1. återvänt med uppehållstillstånd eller visering, Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen 1. återvänt med uppehållstillstånd, visering eller resetillstånd, 2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap. 25 § eller 8 a kap. 9 §, eller 3. efter återkomsten beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad som sägs i andra stycket 1 gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a § första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, eller i samband med ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Resetillstånd 5 d § En myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. Av artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att det i utlänningsdatalagen (2016:27) ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 ska 19 § första stycket 1 och 2 och tredje stycket samt 20 § första stycket tillämpas. I övrigt gäller denna lag inte när personuppgifter behandlas med stöd av den förordningen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas. 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, 6. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, eller 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/ 2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Göteborg (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Luleå (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Stockholm (migrationsdomstolen), Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm (Migrationsöverdomstolen), Kustbevakningen, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Sjöfartsverket, Skatteverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges ambassad i Ottawa, Sveriges ambassad i Santiago, Sveriges ambassad i Tirana, Sveriges ambassad i Tokyo, Swedavia AB, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Transportstyrelsen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Amnesty International - Svenska sektionen, LO, Rädda barnen, SACO, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten), Svenska Röda Korset, Svenskt Näringsliv, TCO och Transportföretagen har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 7 kap. 1 §, 8 kap. 8 §, 12 kap. 23 § och 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d §, och närmast före 1 kap. 4 f §, 2 kap. 11 § och 14 kap. 5 d § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Etias-förordningen 4 f § Med Etias-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 2 kap. Resetillstånd 11 § I Etias-förordningen finns bestämmelser om krav på resetillstånd för vissa utlänningar som är undantagna från kravet på Schengenvisering. 7 kap. 1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. I Etias-förordningen finns bestämmelser om ogiltigförklaring och återkallelse av resetillstånd. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. 8 kap. 8 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige. En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass, visering eller resetillstånd när det krävs en sådan handling för inresa eller vistelse i Sverige. Avvisning får inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass om han eller hon kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass. 12 kap. 23 § Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts, och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Har ett beslut om avvisning eller utvisning verkställts och anträffas utlänningen därefter här i landet, ska beslutet verkställas på nytt, om det har fått laga kraft eller enligt 7 eller 8 § ändå får verkställas och om det inte har upphört att gälla enligt 22 §. Beslut om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas om utlänningen 1. återvänt med uppehållstillstånd eller visering, 1. återvänt med uppehållstillstånd, visering eller resetillstånd, 2. återvänt efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här i landet enligt 8 kap. 25 § eller 8 a kap. 13 §, eller 3. efter återkomsten beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad som sägs i andra stycket 1 gäller under giltighetstiden för tillståndet eller viseringen. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte är förenat med något gällande förbud att återvända får inte heller verkställas om utlänningen är undantagen från krav på visering eller uppehållstillstånd enligt 2 kap. 8 a § första stycket eller 8 b § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 9 §. 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, eller ett beslut om ogiltigförklaring eller återkallelse av ett resetillstånd, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Resetillstånd 5 d § En myndighets beslut att neka, ogiltigförklara eller återkalla ett resetillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. Av artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår att ett beslut att återkalla ett resetillstånd på sökandens egen begäran inte får överklagas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att det i utlänningsdatalagen (2016:27) ska införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226 tillämpas 19 § första stycket 1 och 2 och tredje stycket samt 20 § första stycket. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av den förordningen. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2022:244 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/ 2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-01-19 Närvarande: F.d. justitierådet Martin Borgeke samt justitieråden Leif Gäverth och Eric M. Runesson Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd Enligt en lagrådsremiss den 22 december 2022 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), 2. lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), 3. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Beatrice Bohm och Catrine Manne Rutberg. Förslagen föranleder följande yttrande. Inledning De remitterade lagförslagen har sin grund i den av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 12 september 2018 antagna förordningen (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias), och i de ändringar som gjorts i denna förordning den 20 maj 2019 genom förordning (EU) 2019/817. Det nya systemet gäller för tredjelandsmedborgare som för kortare vistelser är undantagna från kravet på visering för att passera de yttre gränserna. Systemet syftar till att möjliggöra en bedömning av om en tredjelandsmedborgares vistelse på medlemsstaternas territorium skulle innebära en säkerhetsrisk, en risk för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. Systemet syftar därutöver bl.a. till att förbättra och effektivisera in- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna. Det ska även kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten samt i kampen mot terrorism och andra grova brott. I lagrådsremissen föreslås lagändringar som behövs för att svensk rätt ska anpassas till det nya systemet för reseuppgifter och resetillstånd. Förslagen handlar om en möjlighet att avvisa tredjelandsmedborgare som saknar ett nödvändigt resetillstånd. De handlar också om hinder mot verkställighet av tidigare verkställda avlägsnandebeslut när någon återvänder med giltigt resetillstånd samt om överklagande av beslut om resetillstånd. Remissen rör också regelverkets förhållanden till annan reglering om behandling av personuppgifter. Lagrådet har inte några principiella invändningar mot förslagen. Dock vill Lagrådet ta upp några frågor angående formuleringen av ett par av de föreslagna lagändringarna. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen 1 kap. 4 f § I den föreslagna paragrafen anges följande. Med Etias-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Detta sätt att ange EU:s rättsakter är etablerat. Första gången som rättsakten förekommer i en svensk författning används alltså den fullständiga beteckningen. Som Lagrådet tidigare har framhållit är denna emellertid ofta mycket tung att läsa. I de fall det är ett flertal förordningar eller direktiv som det hänvisas till accentueras detta. Lagrådet vill därför lyfta frågan om inte en mer läsvänlig lösning vore att i lagtexten hänvisa endast till namnet på förordningen och utesluta den information om vilka förordningar som i sammanhanget har ändrats. Sådan information skulle med fördel kunna placeras i en not. Detta skulle visserligen vara ett helt nytt sätt att hänvisa till förordningar (och direktiv), men eftersom den nuvarande ordningen inte är särskilt lyckad vore det önskvärt att det gjordes en översyn av hänvisningstekniken. 8 kap. 8 § Rubriken till paragrafen är följande. Avvisning när föreskrivna handlingar saknas. I paragrafen anges att avvisning får ske när vissa handlingar saknas, däribland resetillstånd. Som Lagrådet har uppfattat det kan ett resetillstånd finnas i annan form än i en handling. För att lagtexten inte ska ge upphov till tveksamheter om när den är tillämplig, föreslår Lagrådet följande lydelse. 8 § En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass, visering eller resetillstånd när det krävs en sådan handling eller ett sådant tillstånd för inresa eller vistelse i Sverige. Om ändring görs i enlighet med Lagrådets förslag bör också rubriken till paragrafen ändras. 14 kap. 5 d § Paragrafens andra mening uttrycker ett undantag från huvudregeln i första meningen. En bättre formulering av den andra meningen är därför följande. Av artikel 41.8 i Etias-förordningen framgår dock att ett beslut att återkalla ett resetillstånd... Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen 7 § Se anmärkning vid utlänningslagen 1 kap. 4 f §. Förslaget till lag om ändring i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. 2 § Se anmärkning vid utlänningslagen 1 kap. 4 f §. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2023 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Billström, Ankarberg Johansson, Edholm, Jonson, Strömmer, Roswall, Forssmed, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari Föredragande: statsrådet Strömmer Regeringen beslutar proposition Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd