Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1998/99:51 Lag om handel med begagnade varor Prop. 1998/99:51 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 25 februari 1999. Lena Hjelm-Wallén Mona Sahlin (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Enligt gällande regler i lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor krävs tillstånd från den lokala polismyndigheten för att driva handel med skrot. För att driva handel med begagnade varor krävs registrering hos polismyndigheten i varje ort där fast försäljningsställe finns eller om sådant saknas där handeln huvudsakligen skall bedrivas. Genom förslaget ersätts den nuvarande lagen med en ny lag om handel med begagnade varor. Den särskilda regleringen av handeln med skrot avskaffas. Reglerna för handeln med begagnade varor behålls i stort sett oförändrade med ett fåtal förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna för begagnathandeln görs även tillämpliga på mottagande av begagnade varor för omarbetning och liknande bearbetning. Registreringsskyldigheten utvidgas till att omfatta alla orter där handel skall bedrivas. Handlarna åläggs även fortsättningsvis vissa andra skyldigheter, exempelvis att föra anteckningar på föreskrivet sätt och att inte lämna ut eller bearbeta varor förrän tidigast en månad efter det att varorna togs emot. Handlarna åläggs vidare en skyldighet att inte ta emot varor från den som är under 18 år eller den som är påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Tillsynen över efterlevnaden av lagen skall som tidigare utövas av den lokala polismyndigheten. Den nya lagen bygger på förslag i betänkandet SOU 1997:89. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1999. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om handel med begagnade varor 4 3 Ärendet och dess beredning 7 4 Gällande ordning 7 5 Utredningens förslag 10 6 Handeln med skrot 11 6.1 Inledning 11 6.2 Branschens struktur 11 6.3 Branschföreningar 12 6.4 Branschens utveckling 13 7 Handeln med begagnade varor 14 7.1 Inledning 14 7.2 Branschens struktur och utveckling 14 8 Ny lag om handel med begagnade varor 17 8.1 Allmänt om den nya lagen 17 8.2 Handeln med skrot 17 8.3 Handeln med begagnade varor 20 8.4 Handlarens skyldigheter 23 8.5 Tillsyn och tvångsmedel m.m. 25 9 Ikraftträdandebestämmelser 28 10 Kostnadskonsekvenser 28 11 Författningskommentar 29 12 Bilaga 1 Utredningens lagförslag 34 13 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna 35 14 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 36 15 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 39 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1999 43 Rättsdatablad 4 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om handel med begagnade varor. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om handel med begagnade varor Härigenom föreskrivs följande. Syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag har till syfte att försvåra avsättningen av stulna eller annars olovligen åtkomna varor och att underlätta polisens efterspaning av sådana varor. 2 § Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning. Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning, annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till allmänheten samt yrkesmässigt mottagande av begagnade varor för omarbetning eller annan liknande bearbetning. En obrukad vara skall anses som begagnad om den utbjuds av en privatperson till den som driver yrkesmässig handel med begagnade varor. I lagen avses med handlare den som är registrerad enligt denna lag. Registrering 3 § Den som avser att yrkesmässigt driva handel med sådana begagnade varor som avses i 2 § första stycket skall anmäla handeln för registrering hos lokala polismyndigheten i varje ort där handeln skall bedrivas. Anmälan för registrering skall göras innan handeln påbörjas. 4 § Den som bedriver handel med begagnade varor utan att vara registrerad är skyldig att på uppmaning av den lokala polismyndigheten lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om registreringsskyldighet föreligger. Om registreringsskyldighet bedöms föreligga skall polismyndigheten uppmana den som bedriver handeln att fullgöra denna skyldighet. Den som underlåter att följa en uppmaning enligt andra stycket får registreras av polismyndigheten. Handlarens skyldigheter 5 § En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller annars mottagna varor och att på begäran tillhandahålla den lokala polismyndigheten dessa anteckningar och övriga handlingar som avser mottagna varor. 6 § En handlare skall på begäran av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos handlaren. 7 § En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som inte på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd. En handlare får inte heller ta emot begagnade varor av den som är under 18 år om inte denne visar att han har rätt att förfoga över varan eller av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel. 8 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. Den lokala polismyndigheten får medge en handlare undantag från denna bestämmelse om det finns särskilda skäl. Bemyndiganden 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om registrering och handlares anteckningsskyldighet. Tillsyn 10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av den lokala polismyndighet hos vilken handlaren är registrerad. 11 § En handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten vid tillsynen granska bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt som behövs för tillsynen. 12 § En handlare är skyldig att på begäran lämna polismyndigheten tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i verksamheten. Denna skyldighet att lämna tillträde gäller dock inte bostad. 13 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av denna lag skall efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Straffbestämmelser 14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. driver sådan yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas av denna lag utan att vara registrerad, 2. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. 15 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 och 8 §§. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. 16 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande får inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet. Överklagande 17 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat föreskrivs. ______________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 då lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor upphör att gälla. 2. Den som vid ikraftträdandet är registrerad hos en lokal polismyndighet enligt förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor skall anses registrerad inom myndighetens verksamhetsområde enligt den nya lagen. Den som vid ikraftträdandet driver handel på flera orter och endast är registrerad på någon av dem skall senast den 1 september 1999 registrera sig på alla övriga orter där han driver handel. 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 18 januari 1996 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen för handel med skrot och begagnade varor. Uppdraget motiverades av att Sveriges ekonomi och ekonomiska förutsättningar hade förändrats betydligt under de ca 15 år som nu gällande reglering av handeln med skrot och begagnade varor varit i kraft. Strukturen inom de branscher som är skrothandelns leverantörer och kunder hade också förändrats. Inte minst hade hushållning med naturresurser och kretsloppsprinciper fått ökad vikt i miljöarbetet. Sveriges inträde i EU var ytterligare en viktig förändring. Utredaren skulle överväga om handeln med skrot och begagnade varor alltjämt skulle vara reglerad genom särskild lagstiftning. Om så bedömdes vara fallet, skulle förslag till en ny lagstiftning utarbetas. Utredaren skulle även utvärdera tillsynen och, om det bedömdes som lämpligt, redovisa förslag till ny organisation av tillsynen. Utredningen (dir. 1996:1), som antog namnet 1996 års skrothandelsutredning, överlämnade i juni 1997 betänkandet Handeln med skrot och begagnade varor (SOU 1997:89). Betänkandet innehåller förslag till en ny lag om handel med begagnade varor och en ny förordning om handel med begagnade varor samt förslag till en förordning om ändring i bilskrotningsförordningen. Utredningens lagförslag finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr N97/2337/K). Lagrådet Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. 4 Gällande ordning Handeln med skrot har varit underkastad tillståndskrav sedan 1918 års förordning angående handeln med vissa begagnade föremål m.m. För handeln med vissa begagnade varor har registreringsplikt gällt sedan början av 1980-talet. Dessförinnan var även den handeln underkastad samma tillståndskrav som det som gäller för skrothandeln. Vid den senaste översynen av bestämmelserna för skrot- och begagnat- handeln, som genomfördes under åren 1974—1978, övervägde den dåvarande skrothandelsutredningen huruvida den särskilda regleringen för nämnda branscher skulle behållas. Utredningen fann att stölder av olika slag av gods hade ökat. Så hade även skett beträffande gods som omfattades av den dåvarande regleringen. Det kunde därför ifrågasättas om regleringen haft någon större brottsförebyggande effekt. En sådan slutsats motsades dock av uppgifter från polisen, som menade att de möjligheter som regleringen erbjöd var viktiga led i polisens brottsförebyggande och spanande verksamhet. Utredningens slutsatser medförde att regleringen med tillståndskrav behölls ifråga om handel med skrot medan det ansågs tillräckligt med ett registreringsförfarande för handeln med begagnade varor. Syftet med nuvarande reglering av handeln med skrot och begagnade varor är enligt förarbetena (prop. 1980/81:3, s. 6) att motverka tillgreppsbrott genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet gods och att underlätta polisens spaning efter sådant gods. Regleringen syftar således till att förebygga olika former av brottslighet, främst stöldbrottslighet, i anslutning till de nämnda näringarna. Den nuvarande lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor är utformad som en bemyndigandelag, som lämnar ett relativt stort utrymme för regeringen - eller den myndighet som regeringen bestämmer - att meddela föreskrifter. Det finns två aktuella förordningar, dels förordningen (1981:402) om handel med skrot och dels förordningen (1981:403) om handel med begagande varor För skrothandelns del innebär den gällande lagen att det krävs tillstånd från den lokala polismyndigheten för att driva sådan handel. För att driva handel med begagnade varor krävs enligt lagen registrering på den ort där handel bedrivs eller för det fall att handel bedrivs på flera orter, där den huvudsakliga verksamheten bedrivs (2 §). Regeringen har enligt lagen rätt att för den som driver skrothandel och för den som driver handel med begagnade varor meddela föreskrifter om skyldighet att föra anteckningar om mottaget gods samt skyldighet att om det begärs lämna uppgifter om mottaget gods till myndighet, t.ex. inköpsnotor (3 §). Det finns även i lagen ett bemyndigande att meddela andra föreskrifter. Tillsynen över efterlevnaden av lagen och föreskrifterna såväl för skrot- som begagnathandeln utövas av polismyndigheten. Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anmodan undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten (5 §). De sanktioner som kan komma i fråga för den som bryter mot lagens bestämmelser är böter eller fängelse i högst sex månader (6 §). Detta gäller under förutsättning att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med skrot utan föreskrivet tillstånd, driver handel med begagnade varor utan att vara registrerad eller underlåter att fullgöra sin anteckningsskyldighet och skyldigheten att tillhandahålla myndigheten denna information. Lagen innehåller slutligen en bestämmelse som innebär att näringsidkare under vissa förutsättningar har ett straffrättsligt ansvar för gärningar som har begåtts av anställda (8 §). I förordningen om handel med skrot finns närmare bestämmelser om bl.a tillämpningsområde samt handlarnas skyldigheter och ansvar. För att skrothandel skall få finnas krävs t.ex. en föreståndare som tillståndsmyndigheten har godkänt. Tillståndsprövningen grundas på en bedömning av redbarheten och lämpligheten i övrigt hos handlaren. Skrothandelstillstånd kan ges till verksamhet som fast handlare eller som uppköpare, dvs. handlare utan skrotgård eller annat fast inköpsställe för skrot. En skrothandlare får inte ta emot skrot av annan än den som är känd, den som kan legitimera sig eller den som överlämnar skrotet i sin bostad eller affärslokal. Handlaren är skyldig att undersöka om säljaren har tillstånd till handel. Handlaren skall vidare föra anteckningar om mottaget gods. Polismyndigheten har rätt att kräva att handlaren tillhandahåller myndigheten inköpsnotor samt andra handlingar och upplysningar. Myndigheten får också besluta att ett visst parti skrot inte får bearbetas under en månads tid. Handlaren har även i övrigt en relativt långtgående skyldighet att underrätta polismyndigheten vid misstanke om brott. Tillstånd till handel och godkännande av föreståndare kan återkallas när någon bestämmelse i förordningen eller föreskrift eller villkor har åsidosatts. Polismyndigheten kan även meddela varning. Förordningen innehåller även vissa ansvars- och besvärsbestämmelser. I förordningen om handel med begagnade varor finns närmare bestämmelser om bl.a. tillämpningsområde med vissa närmare angivna slag av begagnade varor, dvs. varor som tidigare brukats. Även obrukade varor omfattas av regleringen om de bjuds ut av privatpersoner till den som driver yrkesmässig handel med vissa begagnade varor. Vidare är auktionsförsäljning och annan liknande försäljning att anse som handel. En handlare skall som ovan nämnts vara registrerad hos den lokala polismyndigheten. Handlarna är skyldiga att själva anmäla sig för registrering. Polismyndigheten har dock möjlighet att på eget initiativ registrera handlare. Förordningen innehåller en del bestämmelser av kontrollnatur. Handlarna skall föra anteckningar om mottagna varor och handlare får endast ta emot begagnade varor av kända personer eller av personer som styrker sin identitet. Det finns vidare i förordningen en bestämmelse som innebär att varor som har tagits emot inte får lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter mottagandet. Vidare skall polismyndigheten underrättas om auktionsförsäljning en vecka i förväg. Vissa varor som har ett begränsat värde undantas från kraven på liggetid, anteckningsskyldighet och identitetskontroll. Det finns även en möjlighet för polismyndigheten att föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från föreskrifterna. Handlarna har även enligt förordningen en skyldighet att genast underrätta polismyndigheten om han inser eller har skälig anledning anta att varor som bjuds ut till honom är oärligen åtkomna. Handlarna har också en skyldighet att efter anmodan av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om varorna finns kvar hos handlaren. Förordningen innehåller även vissa ansvarsbestämmelser. Polismyndighetens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätt krävs prövningstillstånd. 5 Utredningens förslag Utredningen har föreslagit att tillståndsförfarandet för handeln med skrot inte skall bibehållas och inte heller ersättas av någon annan reglering. Utredningen har dock funnit att en fortsatt reglering av handeln med vissa begagnade varor är nödvändig. Förslaget innehåller inte några mer genomgripande förändringar av bestämmelserna i den nuvarande regleringen av begagnathandeln. Några förändringar i bestämmelserna om vad regleringen skall omfatta och vad som skall anses vara handel med begagnade varor har utredningen inte föreslagit förutom att vissa varor föreslås borttagna på grund av att de inte längre är särskilt stöldbegärliga, t.ex. symaskiner och skrivmaskiner. Regleringen skall inte heller enligt förslaget inte längre vara tillämplig på handel med pantsedlar. Emellertid föreslås regleringen även bli tillämplig på s.k. omarbetning och liknande bearbetning. Utredningen har vidare föreslagit att skyldigheten att anmäla sig för registrering skall avse samtliga platser där det sker handel med begagnade varor som omfattas av regleringen om handel drivs inom olika polismyndigheter oavsett om handel kan avses ske från fast driftställe eller ej. I dag finns även en möjlighet för polisen att under vissa förutsättningar tvångsvis registrera handlare som misstänks bedriva handel med begagnade varor. Enligt utredningens förslag skall denna möjlighet finnas kvar. Den nuvarande regleringen innehåller bestämmelser om handlarnas skyldigheter i anslutning till handeln, t.ex. om handlares skyldighet att ta emot varor av endast kända personer eller av personer som kan identifiera sig och skyldigheten att inte lämna ut eller bearbeta varor förrän efter en månad. Utredningen har föreslagit att dessa regler samt reglerna om skyldigheten att lämna anteckningar och inköpsnotor till polisen vid begäran skall behållas. Kontrollföreskrifterna om identitetskontroll, liggetid och anteckningsskyldighet görs enligt förslaget tillämpliga endast för begagnade varor med ett värde som uppenbarligen inte understiger 500 kr. För konstföremål föreslås att värdegränsen sätts till 2 000 kr. Polismyndigheten skall enligt förslaget ha möjlighet att, om det finns särskilda skäl, föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från kontrollföreskrifterna. Utredningen har också föreslagit att det skall införas ett förbud för handlarna att ta emot begagnade varor av personer som inte fyllt 18 år och av personer som är märkbart påverkade av alkohol eller något annat berusningsmedel. Enligt förslaget skall dock handlarnas skyldighet att genast underrätta polisen vid misstanke om att erbjudet gods är stöldgods tas bort. Däremot skall enligt utredningens förslag handlarna vara skyldiga att att efter anmodan av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar. Enligt förslaget skall de lokala polismyndigheterna även i fortsättningen vara tillsynsmyndigheter. Utredningen har ansett att polisens nuvarande tillträdes- och granskningsrätt inte kan undvaras. Däremot har utredningen ansett att utvidgade möjligheter för polisen att tillgripa vitesföreläggande är en tillräckligt ingripande åtgärd för att komma till rätta med vissa av de nu kriminaliserade beteendena. Underlåtenhet att föra anteckningar som rör befattningen med mottaget gods, underlåtenhet att lämna sådana anteckningar till polismyndigheten och underlåtenhet att iaktta underrättelseskyldigheten vid auktionsförsäljning skall enligt förslaget bli beivrade genom vitesföreläg- gande och i sista hand genom utdömande av vitet. Straffansvar skall enligt förslaget inträda då någon driver registreringspliktig handel utan att vara registrerad, tar emot begagnade varor utan identitetskontroll och lämnar ut eller bearbetar varor tidigare än en månad efter det att varorna togs emot. Dessutom skall straffansvar inträda i fall då handlare tar emot begagnade varor av den som inte fyllt 18 år eller av den som är påverkad. I samtliga fall föreslås endast uppsåtligt handlande kriminaliserat. Fängelse skall enligt förslaget ingå i straffskalan endast i de fall då någon uppsåtligen driver registreringspliktig handel utan att vara registrerad. Utredningen har övervägt det lämpliga i att avgiftsfinansiera polismyn- digheternas kostnader för registrering och tillsyn men föreslår att registreringsavgift eller tillsynsavgift inte skall tas ut av handlarna. Beträffande överklagandebestämmelserna har utredningen endast föreslagit den ändringen att länsstyrelsen utesluts ur instansordningen. Utredningens förslag är sammantagna inte avsedda att medföra några besparingar, men inte heller några kostnadsökningar. 6 Handeln med skrot 6.1 Inledning I förordningen (1981:402) om handel med skrot definieras skrot som ”järn- och annat metallskrot samt tackor av annat skrot än järnskrot”. Definitionen är avpassad för att stämma överens med skrotbranschens traditionella åtskillnad mellan järnskrot och metallskrot. Med metallskrot förstår branschen skrot av andra metaller än järn. Allt skrot bestående av ämnen som kemiskt är att anse som metall, exempelvis kvicksilver, innefattas i begreppet metallskrot. Någon tydlig definition som anger när en vara av järn eller annan metall blir att betrakta som skrot finns inte. Det har inte heller gjorts någon avgränsning av mängden järn eller metall som skall ingå i varan för att den skall falla under förordningen. 6.2 Branschens struktur Skrothandeln är uppdelad i uppköpare, partihandlare och grossister. De två sistnämnda kategorierna är fasta handlare enligt nuvarande förordning. De större företagen, som regelmässigt säljer skrot till de slutliga avnämarna, räknas i allmänhet till grossisterna och de övriga fasta handlarna är partihandlare. Varken företag inom skrotbranschen eller branschföreningar har någon statistik över antalet företag som bedriver skrothandel. Enligt den officiella statistik som finns att tillgå, Statistiska centralbyråns företagsregister, fanns det i november 1995 under näringsgrenen ”partihandel med avfallsprodukter och skrot” ca 800 företag. Dessa företag hade sammanlagt ca 900 arbetsställen. Näringsgrenen omfattar inköp och återförsäljning av skrot, metallskrot, skrotade bilar, glasavfall, gummiavfall, lump och pappersavfall. Vidare omfattar den partihandel med järn- och metallskrot samt textilavfall. Även bildemontering och återvinning ingår i närings- grenen. Definitionen av näringsgrenen i företagsregistret omfattar således även företag som bedriver annan handel än sådan skrothandel som avses i förordningen om handel med skrot. Det verkliga antalet skrothandlare får därför anses vara lägre än vad företagsregistret utvisar. De flesta företag inom skrotbranschen är mindre företag med upp till fem anställda. Över hälften av handlarna har inte några anställda alls. Bland de mindre företagen dominerar bilskrotningsföretagen. För att bli auktoriserad krävs enligt bilskrotningsförordningen (1975:348) att erforderliga tillstånd meddelats enligt förordningen om handel med skrot och begagnade varor. Vid årsskiftet 1995/1996 fanns det ca 760 auktoriserade bilskrotare i landet. Branschen uppskattar att ca 450 av dem bedriver verksamhet i sådan omfattning att verksamheten faller under skrothandelsförordningens bestämmelser. Branschen domineras av grossisterna. En stor koncern, Stena Metall Aktiebolag som i november 1998 förvärvade aktierna i ett annat stort bolag i skrotbranschen Aktiebolaget Gotthard Nilsson, svarar efter detta förvärv för ca 80 procent av svensk skrothandel. Ett tiotal medelstora grossister beräknas svara för ca tio procent och de mindre företagen och handlarna för resterande tio procent. Stena Metallkoncernen har ett sjuttiotal arbetsställen med anläggningar för insamling och bearbetning av järn- och metallskrot över i stort sett hela landet inklusive två bilfragmenteringsanläggningar. Grossisternas kunder när det gäller insamlat och bearbetat järn- och stålskrot är i huvudsak de svenska stålverken. De flesta av stålverken är direkt eller indirekt delägare i AB Järnbruksförnödenheter (JBF) som har till uppgift att ombesörja inköp och fördelning av stålskrot och gjutjärnskrot för medlemmarnas räkning. Något enstaka stålverk står utanför JBF. JBF har, som företrädare för stålverken, slutit avtal med vissa grossister inom skrotbranschen. Avtalen reglerar vissa delar av handeln med stålskrot och gjutjärnsskrot mellan de avtalsbundna grossisterna och stålverken. De grossister som slutit avtal med JBF, för närvarande fem, brukar benämnas verksleverantörer. Det finns för närvarande ytterligare två grossister som levererar via JBF utan att långtidsavtal slutits. 6.3 Branschföreningar Inom skrotindustrin finns flera branschföreningar, bland andra Återvinningsindustrierna, Svenska Återvinningsföreningen, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen och Sveriges Bilskrotares Riksförbund. Återvinningsindustrierna organiserar grossister inom skrotbranschen och har sex medlemmar. Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen är den äldsta organisationen och har 57 företag som medlemmar. Mot bakgrund av att flera av dessa företag har filialer på olika platser organiserar föreningen företag på ungefär 150 arbetsställen. Bland medlemmarna finns såväl grossister som partihandlare och bilskrotningsföretag. Svenska Återvinningsföreningen, som har ett 70-tal medlemmar, organiserar de mindre och medelstora företagen inom skrotindustrin. Sveriges Bilskrotares Riksförbund har knappt 200 medlemmar. 6.4 Branschens utveckling Enligt flera företrädare för skrotbranschen har antalet skrothandlare minskat sedan början av 1980-talet. Få nya handlare etablerar sig och ett antal mindre handlare har upphört med skrothandelsverksamhet. Minskningen är särskilt markant när det gäller uppköparna. Även grossisterna är färre än för 15 år sedan, huvudsakligen på grund av att de större grossisterna köpt upp några av de mindre. Däremot har antalet bilskrotningsföretag ökat. Huvudskälet till att antalet skrothandlare har minskat torde vara att kraven på den som bedriver sådan verksamhet har skärpts. Ett större antal återvinningsvaror tas omhand av skrothandeln och varorna är ofta sammansatta av olika komplexa material. Det krävs därför större kunskaper än tidigare om såväl material som återvinningsmetoder. För att omhänderta vissa återvinningsvaror är det nödvändigt att förvärva dyr och avancerad utrustning. De flesta mindre skrothandlarna saknar ekonomiska möjligheter att köpa sådan utrustning. Även kraven på och kontrollen av hanteringen av de miljöskadliga ämnen som finns i mycket av det gods som omhändertas av skrothandeln har skärpts, vilket bl.a. inneburit att vissa handlare inte ansett sig kunna fortsätta med skrothandelsverksamhet. Sedan lång tid har grossisterna inom branschen slutit långtidsavtal med tillverkningsindustrier men avtalen har endast avsett leveranser av primärskrot, dvs. produktionsspill såsom spån och klipp från tillverkningsindustrin. Sedan 1990-talets början har avtalen fått ett annat innehåll. Grossisterna förbinder sig numera att ta emot i stort sett samtliga återvinningsvaror som uppkommer i leverantörens verksamhet. Även material som måste sändas för extern destruktion tas emot. Avtalen ingås numera inte enbart med tillverkningsindustrier utan också med bl.a. kommuner och tjänsteföretag. Branschen bedömer att sådana avtal kommer att träffas med allt fler leverantörer i framtiden. Det kan på goda grunder antas att marknaden för mindre skrothandlare och uppköpare minskat betydligt på grund av långtidsavtalen, vilket i sin tur kan utgöra ett skäl till att antalet skrothandlare minskat. Antalet uppköpare har som nämnts ovan minskat betydligt de senaste 15 åren. En uppköpare är en handlare utan fast inköpsställe som köper skrot och relativt omgående vidareförsäljer detta till en fast handlare eftersom skrotgård där skrotet kan förvaras saknas. Förutom minskningen i antalet uppköpare förespås att uppköpshandel kommer att minska ytterligare i betydelse under de närmaste åren, främst på grund av att den fasta skrothandeln strävar mot att förvärva skrot från dem som ”producerar” skrotet, bl.a. genom förfarandet med långtidsavtal. Enligt skrotbranschen kommer det dock även i framtiden att finnas en marknad för de mindre skrothandlarna och uppköparna. Transportkost- naderna spelar en mycket stor roll i branschen. De mindre handlarna har ofta konkurrensfördelar av sin närhet till leverantörerna. Framför allt när mängderna skrot är små kommer de mindre handlarna att kunna konkurrera med de större grossisterna. Det förutspås också att mindre handlare kommer att specialisera sig på någon eller några varor och därmed kunna konkurrera med pris och service. Grossisterna har, som tidigare nämts, efter hand breddat sin verksamhet och tar numera emot fler slags återvinningsvaror än tidigare. De har också skapat anläggningar för att inom den egna organisationen kunna förädla insamlade varor. Bestämmelserna om producentansvar för vissa varor har sannolikt bidragit till den utvecklingen. 7 Handeln med begagnade varor 7.1 Inledning Handel med begagnade varor i allmänhet utgör i sig inte någon egen bransch i vedertagen benämning. Det är därför mycket svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om omfattningen och värdet av den totala handeln med begagnade varor. Det finns t.ex. inte någon statistik över vare sig den handel med begagnat som sker via butiker som även säljer nya varor, även om de skulle vara anslutna till ett branschförbund, eller den handel som bedrivs av de företag som enbart handlar med begagnade varor. En betydande handel med begagnade varor sker också mellan privat- personer. Vidare bedrivs begagnathandel ofta på andra platser än i varuhus och butiker, bl.a. sker en omfattande handel med begagnat gods på auktioner samt på torg och på olika slags loppmarknader. 7.2 Branschens struktur och utveckling I det följande ges en kortfattad beskrivning av några olika branscher där handel med begagnade varor sker i större eller mindre omfattning. Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund har uppgett att ca 550 företag är anslutna till förbundet, vilket utgör ca 75 procent av företagen som handlar med mopeder och cyklar. Förbundet organiserar även dem som handlar med motorsågar och skidutrustning. Enligt förbundet är handeln med begagnade mopeder ytterst begränsad. Handel med begagnade cyklar är däremot vanlig. I stort sett samtliga cykelhandlare handlar med såväl begagnade som fabriksnya cyklar. Handlarna tar ofta in begagnade cyklar som dellikvid när kunderna köper fabriksnya cyklar. Förbundet uppskattar att uppemot 25 procent av de cyklar som medlemmarna säljer är begagnade, vilket antalsmässigt skulle motsvara en försäljning av 100 000—150 000 begagnade cyklar per år. Försäljningen av begagnade motorsågar har minskat, huvudsakligen på grund av att försäljningen av nya motorsågar minskat. Motorsågar är en sådan vara som blir omodern först efter lång tid. Det medför att andrahandsvärdet är relativt högt. En inte obetydlig försäljning av begagnade motorsågar sker alltjämt. Även försäljningen av begagnad skidutrustning har minskat. Sådan försäljning sker i princip endast i storstäderna och avser alpin skidutrustning. Det förekommer inte någon försäljning av begagnad utrustning för längdskidåkning. Från Elektronikförbundet har uppgetts att ca 1 500 företag är anslutna till förbundet, vilket uppskattningsvis motsvarar 80 procent av de företag som handlar med elektroniska varor. Förbundet organiserar även fotohandlarna. En relativt stor andel av medlemsföretagen handlar med begagnade varor som inte omfattas av förordningen. Bland dessa varor kan nämnas vitvaror. Enligt förbundets uppfattning har handeln med begagnade varor bland medlemsföretagen minskat betydligt i omfattning sedan början av 1980-talet. En bidragande orsak är att elektroniska produkter numera blir omoderna relativt snabbt på grund av den allt hastigare tekniska utvecklingen. De flesta kunder efterfrågar varor som är tekniskt avancerade. Det har lett till att priserna på begagnade elektroniska produkter har gått ned. Handlarna lämnar ofta garantier även beträffande begagnade varor. Sådana produkter behöver därför ofta ses över och i vissa fall repareras innan de säljs. Det har lett till att det är mindre lönsamt att handla med begagnade produkter. De större affärskedjorna för hemelektronik handlar normalt inte med begagnat gods. Det händer dock att de i särskilda kampanjer erbjuder sig att ta emot begagnade produkter som inbytesvaror. Vanligtvis kasseras inbytesvarorna. I storstadsregionerna säljs begagnad hemelektronik huvudsakligen av mindre företag med en hög servicegrad. Där finns det även ett fåtal handlare som enbart ägnar sig åt handel med begagnad hemelektronik. De är i allmänhet inte organiserade. Enligt Elektronikförbundet är förhållandena annorlunda utanför storstadsregionerna. Där handlar de flesta företagen med såväl begagnade som fabriksnya produkter. Handeln med begagnade produkter är då normalt av underordnad betydelse. Enligt Elektronikförbundet är handeln med begagnade kameror och begagnad fotoutrustning större än handeln med begagnad hemelektronik. Huvudskälet till detta är förmodligen att kameror och fotoutrustning i allmänhet har ett högre andrahandsvärde än andra elektroniska produkter. Handeln med begagnade projektorer och skivspelare är i det närmaste obefintlig. Dessa produkter har ersatts av videobandspelare och cd- spelare. Begagnade videokameror, radioapparater, bandspelare och videobandspelare säljs av den reguljära handeln i något större omfattning. Med undantag för kameror och fotoutrustning har enligt förbundet handeln med televisionsapparater och musikanläggningar störst omfattning när det gäller handeln med begagnade elektroniska produkter. Vad avser musikanläggningar är det större anläggningar med betydande ekonomiskt värde som säljs begagnade. Begagnathandeln med musikinstrument är också omfattande. Svenska IT-företagens Organisation (SITO) organiserar ca 350 företag som handlar med datorer. De flesta av medlemsföretagen är leverantörer av originaldatorer och originaldelar till datorer. Bland dessa företag är handeln med begagnade datorer inte särskilt omfattande. Det händer dock att begagnade datorer byts in vid leverans av nya datorer. De begagnade datorerna säljs då vidare eller skrotas. Begagnathandeln är betydligt större bland mindre återförsäljarföretag, som ofta inte är organiserade. I branschen finns också s.k. datormäklare som säljer begagnade datorer till företag och privatpersoner. Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund organiserar ca 350 butiker i landet. I förhållande till den totala omsättningen i branschen är inte handeln med begagnade varor bland medlemsföretagen omfattande. I stort sett samtliga medlemsföretag handlar med begagnat gods. De större affärskedjorna, såsom Hallbergs och Guldfynd, tar dock emot begagnat gods huvudsakligen som dellikvid vid försäljning av nya föremål. Ju mindre företagen är desto större är handeln generellt sett med begagnat gods. Det finns även ett fåtal företag som handlar enbart med begagnat gods. Vissa företag tar emot begagnat gods för omarbetning, dvs. företagaren tillverkar nya föremål av det gods som lämnats in. Det förekommer att företaget får behålla viss del av det inlämnade godset i likvid. I de allra flesta fall måste dock kunden betala för arbetet med kontanta medel. Enligt förbundet är handeln med begagnade varor större i storstadsregioner än den är i övrigt. Handel med begagnade föremål av ädla metaller samt ädelstenar och pärlor sker enligt förbundet i mycket stor omfattning på auktioner och inom antikhandeln. Sveriges konst- och antikhandlareförening har 60 medlemmar. De flesta handlare som handlar med dylikt gods är dock inte organiserade. Enligt föreningen har handeln inom branschen ökat under senare tid. Framför allt gäller det handeln med begagnade möbler. Även antalet handlare ökade markant under slutet av 1980-talet. I början av 1990-talet minskade antalet handlare och därefter har antalet varit relativt konstant. Många handlare driver verksamhet i mindre skala från något tillfälligt försäljningsställe, bl.a. genom försäljning vid s.k. samlarmässor eller enstaka auktioner. Auktionshandeln med begagnade föremål av det slag som nu behandlas är av större omfattning än butikshandeln. Till butikshandeln hör även affärer som handlar med diverse olika begagnade föremål, s.k. auktionsgods- eller loppmarknadsbutiker. Under de senare åren har sådana butiker ökat markant i antal. Varor köps in från dödsbon, konkurslager och överskottspartier samt även från enskilda personer. Försäljning sker i såväl tillfälliga som fasta lokaler. I viss omfattning bedrivs denna handel av olika hjälporganisationer som bjuder ut varor som skänkts till organisationerna ifråga, men även av andra mer eller mindre ideella sammanslutningar, såsom idrottsföreningar och skolklasser. Det finns inte någon branschorganisation för den nämnda handeln. 8 Ny lag om handel med begagnade varor 8.1 Allmänt om den nya lagen Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en avreglering av handeln med skrot och delat utredningens bedömning att en reglering fortfarande behövs för handeln med begagnade varor. Regeringen gör samma bedömning och lägger i det följande fram förslag till en ny lag om handel med begagnade varor som i sak huvudsakligen överensstämmer med utredningens förslag. Lagtekniskt har gjorts en relativt omfattande bearbetning av utredningens förslag med utgångspunkten att vissa bestämmelser i den nu gällande förordningen och i den av utredningen föreslagna nya förordningen om handel med begagnade varor bör meddelas i lag. Detta gäller t.ex. tvångsåtgärder som enligt regeringsformen skall meddelas i lag. Därmed tillgodoses också vissa invändningar om utformningen av lagen som framförts av remissinstanserna. Det sagda innebär att vissa äldre förordningsbestämmelser om tillämpningsområde, handlarnas skyldigheter och tvångsregistrering numera återfinns i lagförslaget med i huvudsak oförändrat innehåll. 8.2 Handeln med skrot Regeringens förslag: Den särskilda regleringen av handeln med skrot skall avskaffas vilket innebär att tillstånd inte längre krävs för etablering. Regleringen skall inte ersättas med någon annan handelsreglering. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag däribland Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheterna i Sundsvall och Linköping, Överåklagaren i Stockholm, Brottsförebyggande rådet, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, länsstyrelserna i Göteborg och Bohus och Norrbottens län, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Bilskrotares Riksförbund. Svenska Återvinningsföreningen tillstyrker men anför att dess medlemmar ej är odelat positiva till avregleringen främst därför att tillståndet är ett bevis för att handlaren uppfyller vissa kriterier vilket är en garanti för att seriös handel sker hos denne och ser helst att systemet behålls till dess det ersatts med någon form av branschstandard. Svenska Järn- och Metallskrothandlareföreningen tillstyrker avreglering men anser att den bör ersättas med krav på auktorisation. Riksskatteverket avstyrker dock avreglering av skattekontrollskäl eftersom det föreligger ett behov av att få ta del av uppgifter om skrothandeln. De uppgifter som tas upp på inköpsnotor har betydelse i skattekontrollsammanhang eftersom betalningen vid många skrotinköp sker kontant eller med check. Sveriges Försäkringsförbund uppger att de stöder sådan lagstiftning som har till syfte att minska avsättningen av oärligt åtkommet gods och anser att utredningen inte har visat några starka skäl för sitt förslag att avreglera. Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande regleringen med ett tillståndsförfarande för att få driva handel med skrot (se avsnitt 4) motiveras med att det förekommit en omfattande stöldgodshantering och en utbredd ekonomisk brottslighet inom skrotbranschen. De faktorer som är av väsentlig betydelse för ett ställningstagande i avregleringsfrågorna är alltjämt stöldbrottslighetens utveckling, regleringens brottsförebyggande effekt och följderna av en avreglering. Det finns fortfarande en del argument för att behålla ett tillståndsförfarande, exempelvis att polisens tillståndsprövning på de flesta håll varit omsorgsfull och ingående samt att ett inte ringa antal personer som bedömts som olämpliga att bedriva skrothandel genom prövningsförfarandet har kunnat hindras från att inleda sådan verksamhet. Vidare har en inte helt obetydlig brottslighet kunnat konstateras i uppköparledet, dvs. bland handlare utan fast inköpsställe med skrot. Endast små mängder skrot tillförs dock marknaden genom uppköparna och kontrollmöjligheterna är små eftersom en uppköpare relativt omgående vidareförsäljer köpt skrot. Antalet uppköpare har även minskat betydligt vilket väntas fortsätta i framtiden. Det föreligger vidare i dag betydligt förändrade förutsättningar för att bedriva skrothandel. En viktig förändring är t.ex. att det i dag krävs större kunskaper om såväl material och återvinningsmetoder som miljöaspekter. Den mest påtagliga förändringen är emellertid att den traditionella handeln med mindre partier av skrot till stor del har ersatts av s.k. långtidsavtal mellan främst de större företagen inom skrotbranschen å ena sidan och bl.a. tillverkningsindustrier, kommuner och tjänsteföretag å andra sidan. Sannolikt som en konsekvens därav har många handlare med verksamhet i mindre skala upphört med att bedriva handel med skrot. Utrymmet för att bedriva skrothandelsverksamhet i liten skala har således minskat. Som framgått ovan (avsnitt 6.2) är skrothandeln starkt koncenterad. Stena Metallkoncernen svarar, efter det senaste förvärvet av Gotthard Nilsson, för ca 80 procent av svensk skrothandel och ett tiotal aktörer svarar för ca 10 procent. Mindre företag och handlare svarar för resterande 10 procent. Detta är också huvudskälen till att handlarna numera torde vara mer skötsamma än tidigare. Härtill kommer att den möjlighet till kontroller som den nuvarande regleringen ger har utnyttjats i relativt liten omfattning, framför allt på grund av att den verksamheten inte prioriterats av polisen. Möjligheterna att spåra stöldgods i skrothandeln är mycket små och granskning av inköpsnotor är inte någon effektiv metod för att kontrollera om stulet gods tagits emot av skrothandlarna. Någon större effekt på antalet upptäckta stöld- och häleribrott i anslutning till handeln med skrot har regleringen således inte haft. För att få till stånd en effektivare tillsyn har dock utredningen diskuterat möjligheten av att skärpa bestämmelserna om bl.a. anteckningsskyldighet. Förslag till någon sådan skärpning läggs nu inte fram. Någon betydande förändring av polismyndighetens faktiska tillsyn är inte heller att vänta i framtiden. Denna omständighet samt det faktum att tillsynen inte har varit omfattande och inte heller så effektiv talar mot att behålla regleringen för handeln med skrot. I dag är en av flera förutsättningar för att erhålla auktorisation som bilskrotare att sökanden bl.a. meddelats tillstånd att bedriva handel med skrot enligt skrothandelsförordningen. När gällande reglering upphör att gälla kommer den prövning av bilskrotarnas vandel som nu sker genom prövningsförfarandet enligt skrothandelsförordningen att upphöra. Regeringens bedömning är att detta saknar betydelse för avregleringen av skrothandeln. Regeringen har dock för avsikt att i annat sammanhang se över reglerna om auktorisation för bilskrotare. Sammanfattningsvis kan konstateras att utredningens förslag att avskaffa den särskilda regleringen för handel med skrot huvudsakligen lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några egentliga invändningar mot avreglering har således inte framkommit. Emellertid har Ekobrottsmyndigheten under ärendets beredning inkommit med ett yttrande till Närings- och handelsdepartementet och däri uttryckt tvekan inför en avreglering främst för att regleringen fyller ett brottsförebyggande syfte samt har en kontrollfunktion och myndigheten befarar därför att en avreglering kan komma att medföra en något ökad brottslighet i branschen. Ekobrottsmyndighetens åsikt måste dock ställas mot det faktum att närmast berörda remissinstanser, såsom Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheter, ansett att en avreglering kan genomföras. Vad Riksskatteverket anfört beträffande försämrad skattekontroll har heller ingen avgörande betydelse för frågan om avreglering, eftersom sådan kontroll torde kunna genomföras även om ett tillståndsförfarande för etablering inte används. Den etableringskontroll som tillståndskrav och vandelsprövning för att bedriva näring i en viss bransch innebär kan visserligen vara ett medel för att förebygga ekonomisk och annan brottslighet men har i realiteten vad gäller skrotbranschen visat sig vara föga effektiv. Tillsynen har inte varit omfattande och det finns inte heller något som tyder på att tillsynen i framtiden kommer att förändras. Branschen har såsom ovan angivits genomgått så stora förändringar att tillståndsförfarandet förlorat i betydelse. Det finns inget som tyder på att misskötsamheten numera skulle vara av större omfattning här än den är inom de flesta andra branscher. En etableringskontroll med dess inskränkningar i närings- och etableringsfriheten bör också tillgripas först när ett klart behov är påvisat. Huvudmotiven för att särskilt reglera handel med skrot har således i betydande mån försvagats. Detta talar för att den nuvarande regleringen kan avskaffas. Med hänsyn till den brottslighet som har kunnat konstateras i främst uppköparledet bör emellertid effekterna av avregleringen följas nära. Om det skulle visa sig att avregleringen lett till negativa effekter får övervägas om åtgärder bör vidtas. 8.3 Handeln med begagnade varor Regeringens förslag: Den nuvarande regleringen för handel med begagnade varor behålls i stort oförändrad. Den utvidgas till att omfatta även varor som en handlare tar emot för omarbetning eller liknade bearbetning. Registreringsskyldigheten utvidgas till att omfatta samtliga platser där handel bedrivs. Möjligheten för polismyndigheten att tvångsregistrera den som misstänks bedriva registreringspliktig handel skall finnas kvar. Den som bedriver handel med begagnade varor utan att vara registrerad skall vara skyldig att på uppmaning av polismyndigheten lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om registreringsskyldighet föreligger. Tvångsregistrering skall dock kunna ske först efter uppmaning att fullgöra registreringsskyldigheten. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att de nya bestämmelserna införs huvudsakligen i den nya förordningen om handel med begagnade varor. Remissinstanserna: Remissinstanserna har allmänhet godtagit förslaget med ett registreringsförfarande och förslaget att i stort behålla regleringen av handel med begagnade varor. Riksskatteverket ifrågasätter dock om inte åtminstone bestämmelserna om registrering borde tas in i lag. Riksskatteverket ifrågasätter vidare om förslagen kan komma i konflikt med EG-rätten, exempelvis principen om den fria rörligheten för varor. Åklagarmyndigheten i Sundsvall menar att kravet på en begagnathandlare att registrera sig skall ersättas med ett krav på tillstånd att bedriva handel. Skälen för regeringens förslag: Det finns ingenting som tyder på att den totala handeln med begagnat gods har minskat. Inte heller är antalet tillgrepp av föremål som typiskt sett avyttras till mindre nogräknade personer färre än tidigare. Ofta saknas andra möjligheter att binda någon person till visst stöldgods än genom de instrument som finns i regleringen. För polisen är tillgången till inköpsnotor och möjligheten att uppsöka handlare betydelsefulla instrument i arbetet med att spåra och identifiera stulet gods. Tillsynen och kontrollen försvåras dock av att begagnathandeln tenderar att i allt större utsträckning bedrivas på andra platser än i etablerade butiker. Behovet av en reglering som bl.a. har till syfte att försvåra möjligheterna att avsätta oärligt åtkommet gods kvarstår således än i dag. Den nuvarande regleringen är därför av betydande värde. Regeringen instämmer i utredningens förslag att en reglering av begagnathandeln skall finnas. Utredningen har diskuterat huruvida ett tillståndsförfarande eller den nuvarande regleringen i form av registrering skall väljas. För ett tillståndsförfarande talar t.ex. likheter mellan handeln med begagnade varor och med den verksamhet som bedrivs i pantbankerna. Pantbanksverksamhet får dock bara drivas efter tillstånd från länsstyrelsen. Utredningen menar vidare att ett annat skäl för att införa ett tillståndskrav är att ett sådant förfarande skulle innefatta en lämplighetsprövning. Mindre seriösa och olämpliga personer skulle kunna hindras från att etablera sig i branschen och systemet ger också utrymme för större sanktionsmöjligheter mot handlare som bryter mot föreskrifterna. Regeringen anser inte att likheterna med pantbanksverksamheten har någon avgörande betydelse i frågan om valet mellan tillstånds- och registreringsförfarande. En väsentlig skillnad mellan verksamheterna är t.ex. att regleringen för pantbankerna, till skillnad från regleringen för handeln med begagnade varor, har till syfte att skydda utsatta låntagare. Ett system med krav på tillstånd skulle vidare medföra en ökad administration såväl för polis som för handlare, eftersom en förutsättning för ett system med tillstånd är att en seriös vandelsprövning utförs. Ett ytterligare skäl mot att införa ett tillståndskrav är att ett sådant förfarande leder till ökade inskränkningar i närings- och etableringsfriheten. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det nuvarande registreringssystemet bör bestå och att något tillståndskrav för närvarande inte bör införas. Att hindra omsättningen av oärligt åtkommet gods är emellertid av stor betydelse från brottsförebyggande synpunkt. Detta talar för att frågan om reglering av handeln med begagnade varor bör underkastas en fortsatt analys inom ramen för utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet. Om det skulle visa sig att det i något hänseende är motiverat med strängare regler än dem som nu föreslås avser regeringen att återkomma med nödvändiga förslag till lagstiftning eller andra åtgärder. Det bör liksom tidigare ankomma på regeringen att bestämma vilken vara som skall omfattas av regleringen. De nuvarande reglerna fungerar vad det gäller de flesta varuslag. De begagnade varor som omfattas är typiskt sett stöldbegärliga varor som t.ex. mopeder, cyklar, kameror, datorer, konst, mobiltelefoner och skidutrustning. Regeringen avser att utforma regler med stöd av den nya lagen med i huvudsak detta innehåll. Det är vidare betydelsefullt att regleringen tillämpas beträffande icke använda föremål som avyttras av privatpersoner till den som driver yrkesmässig handel med begagnade varor. Polisens kontroll av handeln med sådant gods, bland vilket en stor del av stöldgodset finns, skulle annars väsentligen försämras. Emellertid bör några förändringar beträffande tillämpningsområdet genomföras för att säkerställa att polisens kontroll av handlarnas verksamhet blir effektiv. Det har i dag blivit allt vanligare att stulna guld- och silverföremål i stället för att avyttras lämnas till en begagnathandlare för att denne skall tillverka nya föremål av godset. Det finns enligt utredningen uppgifter som tyder på att sådant förfarande tillämpas för att kringgå bestämmelserna. Om dessa varor som en begagnathandlare tagit emot för omarbetning faller under lagens tillämpningsområde uppstår en skyldighet för handlarna att bl.a. föra anteckningar på inköpsnotor och iaktta andra föreskrivna bestämmelserna. Polisens möjligheter att spåra sådana varor underlättas då betydligt och incitamentet att kringgå bestämmelserna försvinner. Dessutom innebär anteckningsskyldigheten för dessa varor endast obetydligt merarbete för handlarna. Regleringen skall däremot inte tillämpas beträffande varor som inlämnats för reparation. Mot bakgrund härav bör regleringen även omfatta varor som en handlare tar emot för omarbetning eller liknande bearbetning som medför svårigheter att i efterhand identifiera den inlämnade varan. Emellertid har handel med pantsedlar tidigare omfattats av regleringen. Sådan handel förekommer numera i stort sett inte och den nya regleringen bör därför inte längre vara tillämplig när det gäller sådan handel. Enligt vad som nu gäller skall anmälan för registrering ske där fast försäljningsställe finns eller, om sådant fast driftställe ej finns, där verksamheten huvudsakligen bedrivs. Om handeln drivs eller är avsedd att drivas från olika platser som ligger inom olika polismyndigheter, åligger det således handlare med flera fasta försäljningsställen att anmäla sig för registrering vid flera polismyndigheter. Denna skyldighet bör gälla för samtliga handlare som är registreringskyldiga oavsett om handelsplatserna kan anses fasta eller ej. Det innebär att även handlare som åker runt och säljer begagnade varor på exempelvis marknader och loppmarknader samt ambulerande auktionsföretag skall anmäla sig till den lokala polismyndigheten för registrering på samtliga orter där handel skall bedrivas. Detta kan medföra ett visst ökat administrativt förfarande vid polismyndigheterna men är nödvändigt för att polismyndigheten på ett enkelt sätt skall kunna hålla kontroll på de handlare som befinner sig inom den egna myndighetens område. Inga remissinstanser har haft något att invända mot detta förslag. Anmälan för registrering bör således ske på samtliga platser där handel med begagnade varor som omfattas av regleringen skall drivas. Registreringen bör även i fortsättningen vara avgiftsfri. Det finns i dag en möjlighet för polismyndigheten enligt 5 § förordningen om handel med begagnade varor att på eget initiativ registrera den som misstänks bedriva sådan handel med begagnade varor som omfattas av regleringen. Enligt utredningen har ett inte oväsentligt antal handlare anmält sig för registrering först sedan polisen upplyst dem om möjligheterna till tvångsregistrering. Mycket talar således för att ett större antal registreringpliktiga handlare än i dag skulle underlåta att anmäla sig för registrering om möjligheten för polisen att på egen initiativ registrera handlare togs bort. Det kan också antas att tillsynsbehovet är särskilt framträdande när det gäller just de handlare som underlåter att frivilligt registrera sig. Polismyndighetens möjlighet att tvångsregistrera handlare bör därför behållas men bestämmelsen bör tas in i lagen. Den som misstänks bedriva registreringpliktig handel bör också vara skyldig att på uppmaning av polismyndigheten lämna de upplysningar som behövs för att polisen i förväg skall kunna bedöma om handeln är registreringpliktig eller ej. Möjligheten till tvångsregistrering bör emellertid, i enlighet med vad som gäller i dag, endast få utnyttjas om den som misstänks bedriva registreringspliktig handel först uppmanats att registrera sig. Den nuvarande ordningen med ett registreringsförfarande för handeln med begagnade varor bör således finnas kvar. Förslaget med ett registreringsförfarande har i allmänhet också godtagits av remissinstanserna. Riksskatteverket har framställt invändningar av principiell natur, t.ex. att lagstiftningen skulle kunna komma i konflikt med EG-rättens princip om den fria rörligheten för varor. Regeringens bedömning är dock att förslaget inte innebär någon konflikt med gällande bestämmelser då förslaget varken är diskriminerande eller oproportionellt. Det är inte fråga om ett tillståndsförfarande som eventuellt kunde anses begränsa konkurrensen utan ett enkelt registreringsförfarande som innebär att alla som vill får driva handel med begagnade varor under förutsättning att registrering skett. 8.4 Handlarens skyldigheter Regeringens förslag: Det skall införas ett förbud för handlare att ta emot begagnade varor av den som är under 18 år om denne inte kan visa att han har rätt att förfoga över varan samt av den som är märkbart påverkad av alkohol, narkotika eller något annat berusningsmedel. Skyldigheten att genast underrätta polismyndigheten vid misstanke om att erbjudna varor är stulna skall dock tas bort. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Tidigare regleringar över handel med begagnade varor har innehållit bestämmelser liknande de som nu föreslås. Vad gäller motsvarande regler för pantbankerna får pant tas emot endast av den som fyllt 18 år. Däremot finns inte längre föreskrifter om att pant inte får tas emot av personer som är påverkade. Skälet till detta är att en pantbank som tar emot panter från påverkade personer inte kan anses driva en sund pantbanksverksamhet och riskerar att få sitt tillstånd återkallat. Det har därför inte ansetts föreligga något behov av en särskild lagregel på detta område för pantbankerna. Handlarna ställs inte sällan inför sådana situationer att de har svårigheter att bedöma om personer under 18 år som försöker avyttra begagnade föremål till dem får råda över egendomen. Föräldrabalkens bestämmelser om när personer under 18 år får förfoga över egendom är inte heller kända för många handlare. Dessutom kan det vara svårt att nå klarhet i omständigheterna kring hur de unga kommit åt de utbjudna varorna. Ett uttryckligt förbud för handlarna att ta emot varor av den som är under 18 år skulle undanröja de tveksamheter som kan uppstå i dessa situationer. Ett sådant förbud bör därför införas i den nya lagen. Emellertid bör handlarna ges möjlighet att ta emot varor från den som är under 18 år om denne kan visa att han har rätt att förfoga över egendomen. Det finns även behov av bestämmelser som försvårar för handlare att ta emot gods från påverkade personer. Inbrottsstölder begås ofta av missbrukare och tillgripet gods avsätts inte sällan hos begagnathandlare. Enligt uppgifter från polisen vägrar de flesta handlare att ta befattning med gods som påverkade personer försöker avyttra till dem. Det finns emellertid, främst i de större städerna, ett inte obetydligt antal mindre nogräknade handlare som tar emot gods från berusade och narkotikapåverkade personer. Det kan i och för sig ifrågasättas om ett uttryckligt och straffbelagt (se närmare avsnitt 8.5) förbud för handlarna mot att ta emot gods från påverkade personer skulle få någon märkbar effekt beträffande sådana handlare. Det skulle dock kunna leda till att åtminstone vissa av dem i framtiden avhåller sig från handel med påverkade personer. En omständighet av betydelse för förbudsfrågan är också att handlare som tar emot varor i strid med ett uttryckligt förbud i större utsträckning än i dag skulle riskera fällas för häleri. Ett påstående om att handlaren var i god tro när han tog emot godset framstår som än mindre trovärdigt om detta skett från en påverkad person trots ett uttryckligt förbud. Mot bakgrund av detta bör det införas en bestämmelse om att handlare inte får ta emot begagnade varor av den som är märkbart påverkad av alkohol eller av något annat berusningsmedel, t.ex. narkotika. De nuvarande regleringen innehåller även andra kontrollbestämmelser om handlarnas skyldigheter i anslutning till handeln såsom anteckningsskyldighet för mottagna varor, skyldighet att på begäran överlämna dessa till lokala polsmyndigheten och identitetskontroll av den som lämnar begagnade varor. Det finns dessutom bestämmelser om varornas liggetid, dvs. att varorna inte får lämnas ut eller bearbetas förrän en månad efter att varorna tog emot. Dessa bestämmelser är nödvändiga för att regleringen skall vara verkningsfull men bör enligt regeringen återfinnas i lagen och inte som nu i förordningen. Bestämmelserna bör även göras tillämpliga endast på begagnade varor som uppenbarligen inte understiger 500 kr, när det gäller konstföremål dock 2000 kr. Enligt den nuvarande förordningen finns även en möjlighet för polismyndigheten att meddela undantag från dessa bestämmelser. Även en sådan, men mer inskränkt, bestämmelse om undantag bör meddelas i lag. Om det finns särskilda skäl bör polismyndigheten ha en möjlighet att medge handlare undantag från bestämmelsen om varornas liggetid. Dispens om liggetid bör t.ex. kunna ges till större auktionsföretag även om polismyndigheten bör vara förhållandevis restriktiv i fråga om att meddela dispenser. Någon motsvarande möjlighet att meddela undantag från de övriga bestämmelserna om handlarens skyldigheter bör dock inte finnas. För det fall att en sådan möjlighet fanns skulle dessa bestämmelser efter hand bli verkningslösa och således motverka syftet med lagstiftningen. I gällande förordning finns vidare stadgat en skyldighet att genast underrätta polisen vid misstanke om att erbjudna varor är stöldgods. Enligt de bestämmelser som finns för pantbankerna föreligger ingen sådan skyldighet och det är önskvärt att begagnathandlarnas skyldigheter i detta avseende är desamma som de som gäller för pantbankerna. En handlare som misstänker att erbjudna varor är stöldgods riskerar att göra sig skyldig till häleribrott både när en vara tas emot, även om han därefter underrättar polisen, och vid senare befattning med godset. Det framstår därför som olämpligt att ålägga en underrättelseskyldighet till polisen vid en sådan situation. Denna underrättelseskyldighet bör således kunna tas bort. Det finns dock inget som hindrar en handlare från att på eget initiativ underrätta polisen om han så finner det nödvändigt. Den nuvarande bestämmelsen att en handlare efter anmodan av polismyndigheten skall undersöka om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos handlaren skall dock finnas kvar och överföras till lagen. 8.5 Tillsyn och tvångsmedel m.m. Regeringens förslag: Den nuvarande ordningen med tillträdes- och granskningsrätt för polismyndigheten vid utövandet av tillsyn skall behållas. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med begagnade varor utan att vara registrerad eller underlåter att föra anteckningar skall som tidigare dömas till böter eller fängelse. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta förbudet att ta emot varor från personer under 18 år samt personer som är märkbart påverkade av alkohol eller annat berusningsmedel skall kunna dömas till böter. Skyldigheten att göra en identitetskontroll samt att iaktta reglerna om liggetid skall även fortsättningsvis vara straffsanktionerad. Detta skall dock inte längre gälla underlåtenhet att lämna anteckningar till polismyndigheten. Polismyndigheten skall få meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifterna skall efterlevas. Föreläggande får förenas med vite. Tillsynsmyndighetens beslut skall överklagas till länsrätt som första instans. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att oaktsamhet ej längre skall vara straffbart. Inte heller skall underlåtenhet att föra anteckningar vara straffsanktionerad enligt utredningens förslag. Överträdelse av förbudet att mottaga varor från person under 18 år eller från den som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel skall straffsanktioneras och införas i en ny förordning om handel med begagnade varor. Även bestämmelsen om möjligheten till vitesföreläggande skall enligt utredningens förslag införas i den nya förordningen om handel med begagnade varor. Något bemyndigande att meddela förelägganden och föreskriva vite finns inte i utredningens förslag. Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det finns risk att tillsynsmyndighetens tillträdes- och granskningsrätt kan komma att omfatta även sådana utrymmen som också används som bostad och ifrågasätter om det är förenligt med 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen och artikel 8 i Europakonventionen om skyddet för privatliv och hem. Riksskatteverket menar vidare att det finns stor risk att den sammantagna effekten av bestämmelser om tvångsregistrering och om tillträdes- och granskningsrätt är att granskning görs hos någon som vid en slutlig prövning inte uppfyller kraven på registrering. Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten i Sundsvall menar att utredningen underskattat de bevissvårigheter som kan uppstå då förslaget innebär att ansvar endast skall inträda då uppsåt föreligger. Överåklagaren i Stockholm och Riksåklagaren menar att straffsanktionen för underlåtenhet att fullgöra anteckningsskyldigheten bör behållas då det handlar om en underlåtenhetsgärning som knappast kan rättas i efterhand och att ett vitesföreläggande därför är en mindre adekvat åtgärd. Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens uppfattning att de lokala polismyndigheterna även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndigheter. En handlare är idag skyldig att på begäran låta tillsynsmyndigheten granska bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten samt undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten. Utredningen har analyserat möjligheten att utvidga denna rätt till att omfatta även den som kan antas driva registreringspliktig handel med begagnade varor utan att vara registrerad, i syfte att underlätta tillsynen över denna handel. Slutsatsen är dock att registreringsmöjligheten av rättssäkerhets- och integritetsskäl inte bör utvidgas. I dag finns emellertid som tidigare nämts (se avsnitt 8.3) en möjlighet för polismyndigheten att på eget initiativ registrera handlare för det fall att polisen misstänker att en handlare bedriver handel med sådana varor som omfattas av regleringen. Efter en sådan tvångsregistrering är handlarna skyldiga att följa de föreskrifter som meddelats och polisen får då möjlighet att utöva den tillträdes- och granskningsrätt som följer av regleringen. Det kan dock finnas en risk att bestämmelserna om tvångsregistrering och om polisens tillträdes- och granskningsrätt leder till att granskning görs hos någon som vid en slutlig prövning inte uppfyller kraven på registrering. Denna uppfattning har även framförts av Riksskatteverket. För att undvika detta och för att stävja ett alltför vidsträckt utnyttjande av möjligheterna till tvångsregistrering bör polisens skyldighet att i förväg inhämta information om handlarens verksamhet för bedömning av registreringsskyldigheten vara tämligen långtgående varvid polismyndigheten även kan förelägga den som misstänks bedriva registreringspliktig verksamhet att lämna information om handeln. Dessutom bör polisen, innan möjligheten till tvångsregistrering får utnyttjas, först uppmana handlaren att anmäla sig för registrering. Tillträdes- och granskningsrätten är nödvändiga instrument som skapats för polisen i syfte att underlätta det brottsuppdagande och brottsutredande arbete samt för att utöva tillsyn över handlarens verksamhet. Tillträdes- och granskningsrätten bör därför finnas kvar i den nya regleringen. Tvångsmöjligheterna bör dock inte göras mer ingripande än vad som är nödvändigt. Regeringen delar Riksskatteverkets uppfattning att det bör finnas tydliga gränser för vad denna rätt får omfatta och vem som kan granskas (se ovan). Det är regeringens uppfattning att tillträdesrätten inte skall omfatta bostäder. Däremot bör handlaren ha en skyldighet att låta polismyndigheten få tillträde till exempelvis lokal där verksamhet bedrivs, uppläggningsplats och lager likväl som transportmedel om de används i verksamheten. Den nuvarande rätten för polismyndigheten att vid sin tillsyn granska bokföring och andra handlingar, t.ex. inköpsnotor bör också finnas kvar. I den nuvarande lagen är det kriminaliserat bl.a. att underlåta att fullgöra skyldigheten att föra anteckningar och att tillhandahålla myndigheten dessa. Regeringen delar inte utredningens uppfattning om avkriminalisering. Huvudmotivet för att behålla själva regleringen om handel med begagnade varor är att försvåra avsättningen av stulet eller olovligt åtkommet varor och att underlätta polisens efterspaning av sådana varor. För att det skall vara möjligt att klara upp stölder och spåra varor behövs handlarnas anteckningar om förvärvade och mottagna varor. Om underlåtenhet att föra sådana anteckningar som gör det möjligt att spåra varor inte längre är straffsanktionerat försvinner möjligheterna att upprätthålla syftet med lagstiftningen. Då det är fråga om ett underlåtenhetsbrott kan inte heller ett vitesföreläggande för framtiden anses vara en tillräcklig åtgärd. Regeringen menar därför att skyldigheten att föra anteckningar även fortsättningsvis skall vara straffsanktionerad i lagen. Likaså skall överträdelse av förbudet att ta emot varor från den som är under 18 år och från den som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel straffsanktioneras i lagen då det inte finns något verkningsfullt alternativ till kriminalisering i dessa fall. Bestämmelserna för underlåtenhet att företa identitetskontroll samt att iaktta reglerna om liggetid skall även fortsättningsvis vara straffsanktionerade. Det bör emellertid finnas en möjlighet för polismyndigheten att meddela förelägganden och viten för att lagen och föreskrifterna i övrigt skall följas. Ett uttryckligt bemyndigande för detta bör införas i lagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med begagnade varor utan att vara registrerad kan enligt den nuvarande lagstiftningen dömas till ansvar. Regeringen anser till skillnad från utredningen att det finns ett behov av en bestämmelse som innebär att ansvar inträder såväl vid uppsåt som oaktsamhet i förhållande till kravet att vara registrerad, att föra anteckningar samt att iaktta skyldigheter i övrigt. Remissinstanserna har också påpekat att betydande bevissvårigheter annars kan uppkomma. Regeringen delar denna uppfattning samt anser att straffansvaret vid oaktsamt handlande behövs för att möjliggöra en effektiv tillsyn av lagens efterlevnad och för att upprätthålla lagens syfte. Den nuvarande bestämmelsen i lagen om handel med skrot och begagnade varor som innebär att handlare under vissa förutsättningar har ett straffrättsligt ansvar för gärningar som begåtts av anställda fyller inte någon självständig funktion och har inte någon motsvarighet i nyare lagstiftning på näringsrättens område. De flesta straffbestämmelser innehåller numera ingen sådan angivelse av specialsubjekt. Bestämmelserna anger endast att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet förfar på ett visst sätt skall dömas till straff. Även sådana bestämmelser kan naturligtvis överträdas inom ramen för en verksamhet. Av rättspraxis framgår att en företagare kan bli straffansvarig för sådana överträdelser utan något egenhändig handlande. För att företagaren skall kunna göras ansvarig i ett sådant fall krävs att brottsbeskrivningen enligt sedvanlig tolkning inrymmer underlåtenhetsbrott i form av bristande tillsyn och kontroll över verksamheten. Bestämmelsen bör således enligt regeringens uppfattning tas bort. Straffansvar skall inte i något fall inträda vid ringa överträdelser. Som ringa betraktas fall när det föreligger något förhållande som medför att gärningen framstår som obetydlig och bagatellartad eller annars som ursäktlig samt det är frågan om enstaka överträdelser. Tidigare har tillsynsmyndighetens beslut överklagats till länsstyrelsen som första instans. Inom andra områden där polismyndighets beslut överklagats till länsstyrelsen har länsstyrelsen uteslutits ur instanskedjan, t.ex. när det gäller ärendet enligt vapenlagen (1996:67) och ordningslagen (1993:1617). För att uppnå ett snabbt slutligt avgörande och för att ianspråktaga mindre resurser än tidigare bör länsstyrelsen uteslutas i instansordningen även vid beslut enligt denna lag. Polismyndighetens beslut bör således överklagas till länsrätt som första instans. 9 Ikraftträdandebestämmelser Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1999. Handlare som vid ikraftträdandet driver handel på endast en ort och är registrerade där enligt förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor skall anses registrerade enligt den nya lagen och skall inte på nytt behöva registrera sig. En handlare är i dag skyldig att vara registrerad på den ort där den huvudsakliga verksamheten bedrivs. De nya reglerna innebär dock att en handlare som driver verksamhet på flera orter skall vara registrerad på alla dessa orter. Detta innebär att den utökade registreringen som föreskrivs i den nya lagen formellt inte kan ske innan denna lag trätt i kraft. Med hänsyn härtill och till att den som bedriver här aktuell handel utan att vara registrerad gör sig skyldig till brott mot den föreslagna 14 § bör en viss tidsfrist uppställas för att fullgöra den utökade registreringsskyldigheten. Tidsfristen bör bestämmas till två månader från ikraftträdandet. 10 Kostnadskonsekvenser Förslaget innebär att det i framtiden inte kommer att finnas någon tillståndsreglering när det gäller handeln med skrot. Tillståndskravet tas bort och ersätts inte med någon annan reglering. Genom avregleringsförslaget kommer det inte att ske någon domstolsprövning och åklagarmyndigheterna avlastas. För skrothandeln innebär avregleringsförslaget även vissa besparingar när det gäller de administrativa kostnader som den nuvarande regleringen medför. Med denna ordning kommer statens kostnader för tillståndsprövning och tillsyn på detta område att helt försvinna. Förslaget beträffande handeln med begagnade varor innebär smärre förenklingar i sanktionssystemet och i överklagandebestämmelserna. Mot den bakgrunden medför förslaget vissa besparingar. Besparingar kan även förutses dels i och med att föreskrifterna görs tillämpliga i princip endast för begagnade varor med ett värde som uppenbarligen inte understiger 500 kronor och dels att något färre varuslag kan komma att omfattas av regleringen. Å andra sidan kan något ökade kostnader uppkomma bl.a. med hänsyn till att regleringen görs tillämplig på så kallad omarbetning och att skyldigheten att anmäla sig för registrering skall avse samtliga platser där handel med begagnade varor som omfattas av regleringen drivs. Övriga förändringar av regleringen över begagnathandeln bedöms av regeringen som i stort sett kostnadsneutrala för både det allmänna som för handlarna. 11 Författningskommentar 1 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor och anger lagens syfte. 2 § Paragrafen motsvarar till viss del 2 § i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. I första stycket anges lagens tillämpningsområde. Regeringen ges behörighet att meddela föreskrifter om vilka begagnade varor som lagen skall omfatta. Lagen skall således vara tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning. Med handel avses inköp och försäljning samt även s.k. inbyteshandel, när varor tas emot som vederlag vid försäljning av nya varor. För att handeln skall kunna betecknas som yrkesmässig fordras att verksamheten har en viss omfattning och varaktighet. Något krav på att verksamheten drivs i vinst- eller förvärvssyfte finns dock inte. Inte heller krävs att handeln med begagnade varor utgör huvudsysselsättning för den berörde. Den handel som sker från fast försäljningsställe är i princip alltid att betrakta som yrkesmässig handel. Om någon vid ett enstaka tillfälle säljer begagnade föremål på exempelvis torg, loppmarknader eller via annonser i dagspress är verksamheten inte att betrakta som yrkesmässig, såvida inte antalet varor som bjuds ut är mycket stort. Vid återkommande försäljningar torde handeln anses som yrkesmässig om samma person bjuder ut varor till försäljning vid ett tiotal tillfällen per år. Som yrkesmässig torde även sådan verksamhet som i huvudsak är säsongsbetonad kunna bedömas även om antalet försäljningstillfällen inte uppgått till ett tiotal. Den yrkes- mässiga handeln skall avse vissa av regeringen närmare angivna slag av begagnade varor, dvs. varor som tidigare brukats. I paragrafens andra stycke stadgas vad som i övrigt är att anse som handel. Yrkesmässig handel skall även innefatta yrkesmässig auktionsförsäljning samt annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till allmänheten, t.ex. marknadshandel eller handel som sker via annonsering och telefonförsäljning för det fall att sådan handel avser varor som omfattas av regleringen och handeln är att betrakta som yrkesmässig. Vidare är lagen även tillämplig på yrkesmässigt mottagande av begagnade varor för omarbetning och annan liknande bearbetning. Med omarbetning avses att en vara ändras på så sätt att dess signifikativa kännetecken inte längre finns kvar och att varan därför inte längre kan identifieras. Regleringen blir därför inte tillämplig på varor som endast lämnats in för reparation. Av paragrafen framgår att regleringen även skall tillämpas på icke brukade varor om de avyttras av privatpersoner till den som driver sådan yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas av regleringen. Definitionsmässigt avses med handlare den som är registrerad enligt denna lag. 3 § Paragrafen motsvarar i viss utsträckning 5 § första och andra stycket i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Enligt paragrafen skall den som har för avsikt att bedriva handel med begagnade varor registrera sig hos den lokala polismyndigheten på samtliga orter där handeln skall bedrivas innan verksamheten påbörjas. Så snart handlarens samlade verksamhet faller under regleringens tillämpningsområde har handlaren en skyldighet att anmäla sig för registrering. I de fall handeln drivs från fast försäljningsställe skall registreringen ske hos den polismyndighet som har tillsynsansvaret över det område inom vilket försäljningsstället är beläget. Handlare som åker runt och säljer begagnade varor på exempelvis marknader och ambulerande auktionsföretag skall anmäla sig för registrering vid samtliga polismyndigheter där handel avses bedrivas. Vid försäljning via annonser i dagstidningar eller i särskilda annonstidningar bör handeln anses bedriven från den plats där varorna normalt förvaras. Registreringsskyldigheten gäller under förutsättning att varan i sig omfattas av regleringen. 4 § Paragrafen motsvarar till viss del 5 § tredje stycket i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Den som misstänks bedriva registreringspliktig verksamhet är skyldig att på uppmaning av den lokala polismyndigheten lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om verksamheten är registreringspliktig eller ej. Om registreringsplikt bedöms föreligga skall de som bedriver handeln uppmanas att anmäla sig för registrering. Möjligheten av tvångsvis registrera någon som bedriver handel får endast utnyttjas om denne uppmanats att anmäla sig för registrering men underlåtit att fullgöra denna skyldighet. 5 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor och anger att en handlare är skyldig att dokumentera varje förvärv genom att föra anteckningar om förvärvat eller annars mottaget gods, t.ex. med hjälp av inköpsnotor. Handlaren är vidare skyldig att på begäran tillhandahålla den lokala polismyndigheten anteckningar och övriga handlingar som avser mottagna varor. 6 § Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket i 1981 års förordning och innebär att en handlare är skyldig att på begäran av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor tagits emot och om visst gods finns kvar i handlarens lager. 7 § Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 10 § i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Regeln innebär att en handlare inte får ta emot varor av någon som för handlaren är en okänd person utan att kontrollera personens identitet. Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor. Stadgandet innebär att en handlare är skyldig att kontrollera ålder på den som lämnar in varor eftersom förbud råder att ta emot varor av den som är under 18 år. Undantag föreligger dock för det fall att den som är under 18 år kan visa att han har rätt att förfoga över varan. En handlare får inte heller ta emot varor av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel, t.ex. narkotika. 8 § Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 12 § första stycket i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Detta stadgande innebär att en handlare är skyldig att behålla mottagna varor under en månad från det att han mottog varorna. Handlaren får således inte lämna ut eller bearbeta varorna förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. Andra stycket motsvarar i huvudsak 13 § andra stycket i 1981 års förordning. Enligt denna bestämmelse har polismyndigheten en möjlighet att medge handlare undantag från bestämmelsen om liggetid om det finns särskilda skäl. Avsikten är att dispens skall kunna ges viss handlare generellt eller för vissa varuslag. Vid bedömningen av vad som skall anses vara särskilda skäl bör beaktas hur den berörde handlaren sköter sin verksamhet, exempelvis i vilken utsträckning inköpsnotorna är korrekt förda och om handlaren är polisen behjälplig med att identifiera och spåra misstänkt gods. Stor vikt bör även läggas vid vilka varuslag som omfattas av handlarens verksamhet. Dispens skulle t.ex. kunna medges en skötsam auktionsfirma som auktionerar ut begagnade varor varje vecka. Polismyndigheten bör dock iaktta en restriktiv hållning till att meddela dispenser. Är det fråga om varor som är synnerligen stöldbegärliga, t.ex. föremål av ädelmetaller bör polismyndigheten iaktta särskild restriktivitet. Om handeln med begagnade varor endast omfattar varor som tagits emot som dellikvid vid försäljning av nya varor kan det inte anses lika angeläget att vägra handlaren dispens. 9 § Paragrafen innehåller bemyndigandebestämmelser och motsvarar i huvudsak 3 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om registreringförfarandet och om handlares anteckningsskyldighet. 10 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. I paragrafen stadgas uttryckligen att det är den lokala polismyndigheten där handlaren är registrerad som skall utöva tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. 11 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor. Enligt paragrafen föreligger en skyldighet för handlare att på begäran låta tillsynsmyndigheten granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten, exempelvis inköpsnotor. Handlaren är även skyldig att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt som polismyndigheten begär och som behövs för tillsynen. 12 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor och reglerar polismyndighetens möjlighet att få tillgång till lokaler m.m. för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. En handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten få tillträde till område, lokal och annat utrymme där verksamhet bedrivs. Vad som avses är exempelvis själva affärslokalen, uppläggningsplats eller lagergård för varor och transportmedel om de används i verksamheten. Med annat utrymme avses dock inte bostad. 13 § Paragrafen saknar motsvarighet i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor. Paragrafen ger polismyndigheten rätt att vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma att lagen och föreskrifterna efterlevs, t.ex. att förelägga en handlare att överlämna inköpsnotor och andra handlingar som rör handlarens befattning med mottagna varor till polismyndigheten eller att förelägga någon att lämna sådana upplysningar att polismyndigheten kan bedöma om registreringspliktig verksamhet bedrivs. Ett sådant föreläggande för förenas med vite. 14 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor och innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med begagnade varor utan att vara registrerad och för den som underlåter att fullgöra sin anteckningsskyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. Ansvar skall enligt paragrafen inte ådömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Till ansvar skall inte heller dömas om överträdelsen är ringa. Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra ringa fall kan hänsyn tas till om underlåtenheten är obetydlig och bagatellartad eller annars framstår som ursäktlig. 15 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 21§ i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Paragrafen innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 och 8 §§, t.ex. underlåter att kontrollera ålder och identitet på den som lämnar in varor, mottager varor av den som är påverkad av alkohol eller inte iakttar reglerna om en månads liggetid. Till ansvar skall dock inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. Samma omständigheter som enligt 14 § bör beaktas vid bedömningen av vad som skall anses utgöra ringa fall. 16 § Paragrafen motsvarar 7 § i 1981 års lag om handel med skrot och begagnade varor. Enligt stadgandet skall dock inte den som åsidosatt ett vitesföreläggande kunna dömas till ansvar för en sådan gärning som omfattas av föreläggandet. 17 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 22 § i 1981 års förordning om handel med begagnade varor. Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut enligt denna lag samt om omedelbar verkställighet av dessa. Beslut skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol vilket innebär att länsrätt är första instans i stället för som tidigare länsstyrelsen. Utredningens lagförslag Förslag till lag om handel med begagnade varor. Härigenom föreskrivs följande. 1 § Denna lag har till ändamål att försvåra avsättningen av stulet eller annars olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods. 2 § Regeringen får föreskriva att handel med begagnade varor, i den omfattning som regeringen bestämmer, får drivas endast efter registrering hos polismyndigheten. 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som är registrerad med stöd av denna lag att föra anteckningar som rör befattningen med förvärvat eller annars mottaget gods och att tillhandahålla polismyndigheten anteckningar, handlingar eller uppgifter därom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela även andra föreskrifter för den som avses i första stycket. 4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av polismyndigheten. 5 § Den som är registrerad med stöd av denna lag är skyldig att efter anmodan låta tillsynsmyndigheten undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten. 6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som driver han- del med begagnade varor utan att på föreskrivet sätt vara registrerad. I ringa fall döms inte till straff. 7 § Näringsidkare ansvarar för en sådan gärning som avses i 6 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. 2. Genom lagen upphävs lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden inkommit från Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brotts- förebyggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Kommerskol- legium, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Naturvårdsverket, Kemikalieinspek- tionen, Svenska Kommunförbundet, Svensk Handel, Företagarnas Riks- organisation, Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Central- organisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorgani- sationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Företagens Upp- giftslämnardelegation, Båtbranschens Riksförbund, Svenska Återvin- ningsföreningen, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Återvinningsindust- rierna, Svenska Järn och Metallskrothandlareföreningen och RVF - Svenska Renhållningsverksföreningen. Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagaren vid Åkla- garmyndigheten i Stockholm, överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Linköping och chefsåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Sundsvall. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om handel med begagnade varor. Härigenom föreskrivs följande. Syfte och tillämpningsområde 1 § Denna lag har till syfte att försvåra avsättningen av stulna eller annars olovligen åtkomna varor och att underlätta polisens efterspaning av sådana varor. 2 § Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor som regeringen eller den myndighet som regeringen utser särskilt föreskriver. Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning och annan liknande försäljning. Med handel likställs omarbetning och annan liknande bearbetning av inlämnade varor. En obrukad vara skall anses som begagnad om den utbjuds icke yrkesmässigt till den som driver yrkesmässig handel med begagnade varor. I lagen avses med handlare den som är registrerad enligt denna lag. Registrering 3 § Den som avser att yrkesmässigt driva handel sådana begagnade varor som omfattas av föreskrifterna enligt 9 § skall anmäla handeln för registrering hos den lokala polismyndigheten i varje ort där handeln skall bedrivas. Anmälan för registrering skall göras innan handeln påbörjas. 4 § Den som bedriver handel med begagnade varor utan att vara registrerad är skyldig att på uppmaning av den lokala polismyndigheten lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om registreringsskyldighet föreligger. Om registreringsskyldighet bedöms föreligga skall polismyndigheten uppmana den som bedriver handeln att fullgöra denna skyldighet. Den som trots en sådan uppmaning inte fullgör sin registreringsskyldighet skall registreras av polismyndigheten. Handlarens skyldigheter 5 § En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller annars mottagna varor. 6 § En handlare skall efter uppmaning av polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar hos handlaren. 7 § En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som är under 18 år om inte denne visar att han äger förfoga över varan eller av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel. En handlare får inte heller ta emot varor av den som inte på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd. 8 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. Den lokala polismyndigheten får för visst fall medge undantag från denna bestämmelse om det finns särskilda skäl. Bemyndiganden 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. registrering, 2. vilka varor som skall omfattas av lagens bestämmelser, 3. handlares anteckningsskyldighet. Tillsyn 10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av polismyndigheten. 11 § En handlare är skyldig att på begäran låta polismyndigheten vid sin tillsyn granska bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten i övrigt som behövs för tillsynen. 12 § En handlare är skyldig att på begäran lämna polismyndigheten tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i verksamheten. Denna skyldighet att lämna tillträde gäller dock inte bostäder. 13 § Polismyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av denna lag skall efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Straffbestämmelser 14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. driver sådan yrkesmässig handel med begagnade varor som omfattas av denna lag utan att vara registrerad, 2. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om överträdelsen är ringa. 15 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 och 8 §§. Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. 16 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet. Överklagande 17 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat föreskrivs. ______________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 då lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor upphävs. 2. De som vid ikraftträdandet driver handel på en ort och är registrerade där enligt förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor skall anses registrerade på denna ort enligt den nya lagen. De som vid ikraftträdandet driver handel på flera orter och endast är registrerade på den ort där den huvudsakliga verksamheten bedrivs skall registrera sig på alla orter där de driver handel. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-01 Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum. Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om handel med begagnade varor. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Carin Bratt. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: 2 § Första stycket anger att lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med ”sådana begagnade varor som regeringen eller den myndighet som regeringen utser särskilt föreskriver”. Enligt 9 § bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att bl.a. meddela föreskrifter om ”2. vilka varor som skall omfattas av lagens bestämmelser”. Det har under föredragningen inför Lagrådet uppgetts, att avsikten är att endast regeringen skall ges behörighet att meddela föreskrifter om vilka begagnade varor som lagen skall omfatta. Med hänsyn härtill förordar Lagrådet att första stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Lagen är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning”. Enligt Lagrådets mening skulle avsikterna bakom andra stycket i förslaget komma till tydligare uttryck om detta utformas på följande sätt: ”Yrkesmässig handel innefattar även yrkesmässig auktionsförsäljning, annan yrkesmässig försäljning som riktar sig till allmänheten samt yrkesmässigt mottagande av begagnade varor för omarbetning eller annan liknande bearbetning”. Av författningskommentaren till tredje stycket framgår, att den där intagna bestämmelsen om att lagens regler i vissa fall också skall tillämpas på obrukade varor, avser fall då inte använda varor avyttras av privatpersoner. I lagtexten beskrivs detta genom orden ”utbjuds icke yrkesmässigt”. Enligt Lagrådets mening talat inte minst språkliga skäl för att orden ”icke yrkesmässigt” lämpligen bör bytas ut mot ”av en privatperson”. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla planerad yrkesmässig handel med begagnade varor ”som omfattas av föreskrifterna enligt 9 §” för registrering. Mot bakgrund av vad som anförts och föreslagits under föregående paragraf kommer Lagrådet under 9 § att förorda, att punkten 2 där får utgå. Vid sådant förhållande bör de nyss citerade orden i förevarande paragraf ersättas med bestämningen ”som avses i 2 § första stycket”. 5 § I 5 § anges att en handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller annars mottagna varor. Någon skyldighet att tillhandahålla anteckningarna för granskning av någon myndighet föreskrivs inte. Tillsynen över efterlevnaden av lagen skall enligt 10 § utövas av ”polismyndigheten” (Lagrådet återkommer till vad som avses därmed under nämnda paragraf) som enligt 13 § får meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifterna meddelade med stöd av lagen skall efterlevas. I författningskommentaren till 13 § sägs bl.a. att paragrafen ger polismyndigheten rätt att vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma att lagen och föreskrifterna efterlevs, t.ex. att förelägga en handlare att överlämna inköpsnotor och andra handlingar som rör handlarens befattning med mottagna varor till polismyndigheten. Det har vid föredragningen inför Lagrådet bekräftats att vad som sålunda uttalats i kommentaren till 13 § bör gälla. Vid sådant förhållande föreslår Lagrådet att den föreslagna lydelsen av 5 § kompletteras med en direkt bestämmelser om skyldighet för en handlare att på begäran tillhandahålla den lokala polismyndigheten anteckningar och övriga handlingar som avser mottagna varor. Paragrafen kan därvid lämpligen ges följande lydelse. ”En handlare är skyldig att föra anteckningar om förvärvade eller annars mottagna varor och att på begäran tillhandahålla den lokala polismyndigheten dessa anteckningar och övriga handlingar som avser mottagna varor”. 7 § I paragrafens första stycke upptas en ny regel om att en handlare inte får ta emot varor av den som är under 18 år, om inte denne visar att han äger förfoga över varan, eller av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel. I andra stycket upptas en regel om att en handlare inte får ta emot varor av någon som inte på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd. Den senare regeln har sin motsvarighet i den gällande lagstiftningen. Enligt Lagrådets mening ger den senare regeln uttryck för en mera allmängiltig princip medan regeln i först stycket tar sikte på speciella situationer. De båda reglerna bör därför upptas i omvänd ordning. Paragrafen kan då utformas enligt följande. ”En handlare får inte ta emot begagnade varor av den som inte på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet eller är känd. En handlare får inte heller ta emot varor av den som är under 18 år, om inte denne visar att han har rätt att förfoga över varan, eller av den som är märkbart påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel”. 8 § Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om s.k. liggetid för mottagna varor. Enligt andra stycket får den lokala polismyndigheten för vissa fall medge undantag från bestämmelsen i första stycket om det finns särskilda skäl. I författningskommentaren förklaras inte vad som avses med uttrycket ”för visst fall”. Kommentarer, som använder uttrycket ”i enskilda fall”, ger snarast vid handen att avsikten är att dispens skall kunna ges både för olika objekt och för enskilda handlare. uttrycket ”för visst fall” leder dock enligt Lagrådets mening tanken till ett visst försäljningstillfälle eller en viss vara. Om avsikten är att dispens skall kunna ges viss handlare generellt eller för vissa varuslag bör bestämmelsen omformuleras. Andra stycket kan då ges följande lydelse: ”Den lokala polismyndigheten får medge en handlare undantag från bestämmelsen i först stycket om det finns särskilda skäl”. 9 § Med hänvisning till vad som tidigare anförts under 2 och 3 §§ förordar Lagrådet att punkt 2 i denna paragraf får utgå. 10 § I paragrafen anges att tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd därav meddelare föreskrifter utövas av ”polismyndigheten”. Eftersom samme handlare enligt föreskrifterna i 3 § kan vara registrerad hos ett flertal lokala polismyndigheter bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet klargöras vad som avses gälla i förevarande sammanhang. Är avsikten, vilket förefaller troligast, att var och en av berörda polismyndigheter skall utöva tillsyn inom sitt verksamhetsområde kan ”polismyndigheten” lämpligen ersättas med beskrivningen ”den lokala polismyndighet hos vilken handlaren är registrerad”. 14 § Paragrafen innehåller bl.a. en straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra sin anteckningsskyldighet enligt 5 §1 eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt paragrafens andra stycke skall det inte dömas till ansvar om överträdelsen är ringa. En handlares förfarande att lämna oriktig uppgift då han enligt 5 § för anteckningar om förvärvade eller mottagna varor kan tänkas vara att bedöma som osant intygande. Lagrådet föreslår därför att paragrafens andra stycke, i likhet med den föreslagna 15 §, kompletteras med en bestämmelse om att ansvar enligt paragrafen inte skall ådömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Ikraftträdandebestämmelserna Av punkt 2 första meningen framgår att den som vid ikraftträdandet är registrerad enligt den nu gällande förordningen om handel med begagnade varor skall anses registrerad på samma ort enligt den nya lagen. Av andra meningen framgår att den som vid ikraftträdandet driver handel på flera orter och endast är registrerad på en av dem enligt den nuvarande förordningen har att registrera sig på alla orter där han driver handel. Någon tidpunkt när denna registreringsskyldighet senast skall vara fullgjord har inte angivits. I allmänmotiveringen anförs att då det är fråga om ett enkelt registreringsförfarande skall skyldigheten inträda vid ikraftträdandet. Den föreslagna bestämmelsen i andra meningen gäller handlare som i enlighet med nu gällande regler är registrerade endast där de har fast driftsställe eller där den huvudsakliga handeln bedrivs. Den utökade registrering som föreskrivs i den nya lagen kan formellt inte ske innan denna lag trätt i kraft. Med hänsyn härtill och till att den som bedriver här aktuell handel utan att vara registrerad gör sig skyldig till brott mot den föreslagna 14 § anser Lagrådet att en viss tidsfrist måste uppställas för att fullgöra den utökade registreringsskyldigheten. Tidsfristen kan förslagsvis bestämmas till två månader från ikraftträdandet. Punkt 2 kan då lämpligen utformas enligt följande: ”2. Den som vid ikraftträdande är registrerad hos en lokal polismyndighet enligt förordningen (1918:403) om handel med begagnade varor skall anses registrerad inom myndighetens verksamhetsområde enligt den nya lagen. Den som vid ikraftträdandet driver handel på flera orter och endast är registrerad på någon av dem skall senast den 1 september 1999 registrera sig på alla övriga orter där han driver handel”. NÄRINGSDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 25 februari 1999 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Freivalds, Åsbrink, Schori, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén Föredragande: statsrådet Sahlin _____________________ Regeringen beslutar proposition 1998/99:51 Lag om handel med begagnade varor. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp- häver eller upprepar ett normgivnings- bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG- regler lag om handel med begagnade varor 2 § och 9 § 42 1 Prop. 1998/99:51 Prop. 1998/99:51 Prop. 1998/99:51 Bilaga 1 Prop. 1998/99:51 Bilaga 2 Prop. 1998/99:51 Bilaga 3 Prop. 1998/99:51 Bilaga 3 Prop. 1998/99:51 Bilaga 4 Prop. 1998/99:51 Bilaga 4 Prop. 1998/99:51