Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1997/98:52 ·
Hämta Doc ·
Förvaltningen av kommunala pensionsmedel
Ansvarig myndighet: Inrikesdepartementet
Dokument: Prop. 52
Regeringens proposition
1997/98:52
Förvaltningen av kommunala pensionsmedel
Prop.
1997/98:52
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 11 december 1997
Göran Persson
Jörgen Andersson
(Inrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny bestämmelse i kommunallagen (1991:900)
som innebär att fullmäktige i kommuner, landsting och kommunalförbund
skall meddela särskilda föreskrifter för förvaltningen av medel avsatta för
pensionsförpliktelser. I fullmäktiges föreskrifter skall det bland annat
fastställas vilken risk vid placering av medlen som är tillåten och hur
uppföljning och kontroll av förvaltningen skall ske.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999 men de får
börja tillämpas senare, dock senast för räkenskapsåret 2000.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900) 3
3 Ärendet och dess beredning 4
4 Den kommunala medelsförvaltningen 4
4.1 Nuvarande reglering av den kommunala medelsförvaltningen 4
4.2 Ökat pensionssparande i kommuner och landsting 5
4.3 Placeringen av pensionsmedel 5
5 Skärpta krav på förvaltning av pensionsmedel i kommuner och
landsting 7
5.1 Utgångspunkter för en reglering 7
5.2 Föreskrifter om pensionsmedelsförvaltning 8
5.3 Placering av pensionsmedel och begränsning av risk 12
5.4 Uppföljning och kontroll 15
5.5 Kommunal revision 17
6 Ikraftträdande 18
7 Kostnadskonsekvenser 18
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Medelsförvaltning i kommuner
och landsting (SOU 1997:78) 19
Bilaga 2 Utredningens författningsförslag 25
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser 26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december
1997 27
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900).
2 Förslag till lag om ändring i kommunallagen
(1991:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900)
dels att nuvarande 8 kap. 3 a och 3 b §§ skall betecknas 8 kap. 3 b
respektive 3 c §§,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 8 kap. 3 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
3 a §
Fullmäktige skall meddela
särskilda föreskrifter för
förvaltningen av medel avsatta för
pensionsförpliktelser. I
föreskrifterna skall det anges hur
medlen skall förvaltas. Därvid skall
tillåten risk vid placering av medlen
fastställas. Vidare skall det anges
hur uppföljning och kontroll av
förvaltningen skall ske.
Föreskrifterna skall omprövas så
snart det finns skäl för det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Bestämmelserna i 8 kap. 3
a § får dock börja tillämpas senare, dock senast avseende räkenskapsåret
2000.
3 Ärendet och dess beredning
I 1996 års ekonomiska vårproposition (1995/96:150 s. 189) aviserade
regeringen en översyn av reglerna om kommunernas och landstingens
medelsförvaltning mot bakgrund av ett förslag om att införa ett krav på
ekonomisk balans. Regeringen uttalade att kommuner och landsting inte
bör avhända sig tillgångar avsedda för finansiering av framtida
pensionsutbetalningar. De medel som kan komma att byggas upp för
framtida pensioner bör i huvudsak användas inom den offentliga sektorn,
bl.a. för att finansiera kommunala investeringar.
Regeringen beslutade den 19 juni 1996 om direktiv för en särskild
utredare med uppdrag att göra en översyn av den kommunala
medelsförvaltningen (dir. 1996:47).
Utredningen, som har arbetat under namnet Utredningen om den
kommunala medelsförvaltningen, lämnade i maj 1997 betänkandet
Medelsförvaltning i kommuner och landsting (SOU 1997:78). En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag
finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Inrikesdepartementet (dnr In97/1459/KE).
4 Den kommunala medelsförvaltningen
4.1 Nuvarande reglering av den kommunala
medelsförvaltningen
Kommunallagen (1991:900) reglerar kommunernas och landstingens
hushållning med och förvaltning av reala och finansiella tillgångar. I
8 kap. 1 § finns en bestämmelse om att kommuner och landsting skall ha
en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet.
Till kravet på god ekonomisk hushållning är kopplat ett krav i 8 kap.
2 § på att kommuner och landsting skall förvalta sina medel på ett sådant
sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses.
Bestämmelsen omfattar såväl placering av likvida medel som upplåning.
I förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 110) anges att det är viktigt att den
kommunala medelsförvaltningen motsvarar högt ställda krav på sundhet
och säkerhet. Samtidigt anges att kommuner och landsting bör förvalta
sina medel så att de ger en god avkastning. Vidare framhålls att
kommunernas och landstingens medel inte får riskeras genom placeringar
som är tveksamma eller svårbedömda från rättslig synpunkt eller som
fordrar sådana specialkunskaper som kommunerna och landstingen
kanske kan ha svårt att leva upp till.
Enligt 8 kap. 3 § skall fullmäktige meddela närmare föreskrifter om
medelsförvaltningen. I förarbetena framhålls att det är viktigt av bl.a.
kommunaldemokratiska skäl att denna uppgift ankommer på den
beslutande församlingen (a. prop. s. 111).
4.2 Ökat pensionssparande i kommuner och landsting
Ett lagreglerat balanskrav införs för kommuner och landsting år 2000,
vilket huvudsakligen innebär att budgeten skall upprättas så att intäkterna
överstiger kostnaderna och att ett eventuellt negativt resultat skall
regleras under de närmast följande två åren (prop. 1996/97:52, bet.
1996/97:FiU15, rskr. 1996/ 97:281). Införandet av ett krav på ekonomisk
balans ställer också krav på redovisningsmässiga avsättningar till
framtida pensioner enligt en s.k. blandad modell. Redovisningen av
pensioner enligt den blandade modellen regleras av lagen (1997:614) om
kommunal redovisning och innebär att kommuner och landsting skall
redovisa nyintjänade pensionsrättigheter som en kostnad i
resultaträkningen och som en avsättning i balansräkningen. Lagen träder
i kraft den 1 januari 1998.
De redovisningsmässiga avsättningarna beräknas leda till ett förbättrat
finansiellt sparande inom kommunsektorn. Detta kommer för många
kommuner och landsting att innebära att de likvida reserverna ökar eller
att upplåningsbehovet minskar eller en kombination av dessa.
Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) har på uppdrag av Utredningen
om den kommunala medelsförvaltningen beräknat pensionsskuldens
utveckling enligt den blandade modellen. Med dessa beräkningar som
grund uppskattar utredningen att det år 2010 kommer att finnas en
pensionsskuld på ca 50 miljarder kronor i landstingen och ca 100
miljarder kronor i kommunerna. På längre sikt uppskattas
pensionsskulden att växa ytterligare och beräknas år 2035 komma att
uppgå till sammanlagt ca 450 miljarder kronor.
Det finns dock stora skillnader mellan enskilda kommuner och
landsting när det gäller förutsättningar och agerande i fråga om
pensionssparandet. För närvarande sparar ett tjugotal kommuner och
landsting i värdepappersportföljer. Enligt utredningens bedömning
kommer år 2010 samtliga landsting och huvuddelen av kommunerna att
ha börjat spara i värdepappersportföljer.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har till
utredningen framfört bedömningar som pekar på att två tredjedelar av
sparandet fram till år 2010 kommer att användas i den egna
verksamheten. Pensionssparandet i kommuner och landsting kommer
enligt deras bedömning inledningsvis att användas för att genomföra en
skuldsanering eller för att finansiera investeringar i den egna
verksamheten.
4.3 Placeringen av pensionsmedel
Utgångspunkter för medelsförvaltningen
I de beslutsmodeller som tillämpas i en modern medelsförvaltning gäller
att ändamålet med förvaltningen skall vara styrande för
placeringsstrategin. Med ändamålet avses syftet med att pengar skall
sparas och därmed på vilken sikt medlen skall förvaltas och vilka
avkastningskrav som ställs.
De flesta kommuner och landsting har byggt upp en medelsförvaltning
för att hantera en förvaltning av löpande likvida medel och en
skuldportfölj. Vad som karaktäriserar en likviditetsförvaltning är att
placeringarna med kort varsel skall kunna omsättas medan avkastningen
kommer i andra hand. Traditionellt har kommunerna tillämpat en låg
risknivå vid valet av placeringar. Beträffande skuldförvaltningen gäller
speciella förhållanden i kommuner och landsting eftersom det inte finns
någon omedelbar koppling mellan upplåningen och en viss investering.
I dag finns ett antal kommuner och landsting som förvaltar
pensionsmedel i särskilda värdepappersportföljer. Denna typ av
förvaltning kan enligt utredningen förväntas öka. Medel avsatta för
pensionsändamål är som regel men inte alltid långsiktiga placeringar. I
beslutet om hur förvaltningen av kapitalet skall ske måste beaktas när i
tiden utbetalningen skall göras. Ett långsiktigt sparande kan placeras i
mer riskfyllda tillgångar under förutsättning att den förväntade
avkastningen är högre.
På finansmarknaderna innebär god sed att det är viktigt att klargöra
åtaganden och avkastningskrav och att ha detta som utgångspunkt för de
placeringsbeslut som det beslutande organet har att ta ställning till.
Vägledning för vad som kan anses vara god finansmarknadssed kan fås i
den lagstiftning som finns på området och genom Finansinspektionens
föreskrifter och allmänna råd. God sed utgör bästa tillämpningen av detta
och det finns därför anledning att följa praxis på de finansiella
marknaderna.
Placeringsstrategi
Begreppet god sed på finansmarknaden innefattar beslut om en
placeringsstrategi. Placeringsstrategin skall uttryckas i ett
placeringsreglemente som anger vad de som förvaltar medel har rätt att
göra och att det som inte uttryckligen är tillåtet enligt reglementet är
otillåtet. En viktig utgångspunkt i ett placeringsreglemente är
begränsning av risker. Utgångspunkten bör vara matchningsprincipen
och diversifieringsprincipen.
Vägledning för innebörden av dessa principer finns i lagstiftningen för
försäkringsbolagens kapitalplaceringar. Matchningsprincipen innebär att
tillgångarnas framtida värde och avkastning skall anpassas till de
framtida försäkringsåtagandena samt till behovet av en tillfredsställande
betalningsberedskap. I en sådan avvägning ligger att fastställa gränser för
tillåtna tillgångsslag. Diversifieringsprincipen innebär att tillgångarna
skall placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Härigenom beaktas att
risktagandet begränsas vid en given förväntad avkastning. Vidare sägs i
lagstiftningen att tillgångarna skall placeras så att lämplig riskspridning
uppnås, dvs. att diversifieringsprincipen skall tillämpas.
Risker
I förarbetena till kommunallagen framhöll regeringen att det är viktigt att
den kommunala medelsförvaltningen motsvarar högt ställda krav på
sundhet och säkerhet. Vidare anfördes att kommuners och landstings
medel inte får riskeras genom placeringar som är tveksamma eller
svårbedömda från rättslig synpunkt eller som fordrar sådana
specialkunskaper som kommuner och landsting har svårt att leva upp till.
Kravet på betryggande säkerhet kan mot denna bakgrund tolkas så att
avkastningskravet inte får ställas högre än att det är möjligt att kombinera
med en rimlig risknivå. Sammansättningen av olika tillgångsslag, dvs.
proportionerna av räntebärande tillgångar, aktier och eventuellt
fastigheter, avgör avkastningen och risken i förvaltningen. På lång sikt
gäller enligt den erfarenhet som finns hittills att ju högre andel aktier
desto högre avkastning. De förväntade svängningarna i den årliga
avkastningen är större för aktier än för fastigheter och räntebärande
tillgångar, men för längre perioder blir skillnaden i svängningarna
mindre.
Utvärdering
Ett centralt moment i modern portföljförvaltning är utvärderingen av
resultatet i förvaltningen. Det index, eller motsvarande, som väljs som
jämförelse av den egna förvaltningen bör stämma väl överens med det
placeringsreglemente som tillämpas för den aktuella
värdepappersportföljen. Utgångspunkten för utvärderingen bör vara att
fastställa hur väl förvaltarna lyckats inom ramen för det aktuella
reglementet och i förhållande till de faktiskt tagna riskerna.
5 Skärpta krav på förvaltning av
pensionsmedel i kommuner och landsting
5.1 Utgångspunkter för en reglering
Stabiliteten på finansmarknaderna
De finansiella marknaderna fyller viktiga samhällsfunktioner genom att
svara för dels centrala delar av betalningssystemet, dels försörjning av
riskkapital, lånekapital och att effektivt fördela sparandet i ekonomin.
Staten har ett ansvar för att säkerställa att det ökade sparandet i
kommuner och landsting inte sker på ett sätt som stör marknadens
funktion och stabilitet. Inledningsvis bedöms de placeringar i
värdepappersportföljer som kommuner och landsting kan väntas göra
fram till år 2010 att vara av en begränsad omfattning i jämförelse med
det totala kapitalbelopp som tillkommer för placering på de svenska
marknaderna. Det finns därför inte anledning att anta att de kommunala
placeringarna kommer att vara destabiliserande för kurserna på aktier
eller räntebärande värdepapper. Det finns dock anledning för staten att
följa utvecklingen av de kommunala placeringarna.
Behovet av ökad reglering
En av flera utgångspunkter för statens intresse av
pensionsmedelsförvaltningen är de anställdas behov av garantier för att
deras pensionsförmåner kommer att betalas ut. Liksom i fråga om andra
förpliktelser för kommuner och landsting är det i sista hand
beskattningsrätten som utgör den avgörande skillnaden mot den privata
sektorn. Lagstiftningen på det privata området är därför inte direkt
överförbar på området för de kommunala avtalspensionerna.
Den statliga regleringen av frågor om den ekonomiska förvaltningen i
kommuner och landsting finns i kommunallagen. Utvecklingen har under
lång tid gått mot att alltfler detaljregler har tagits bort. Slopandet av det
kommunala förmögenhetsskyddet som genomfördes i början av 1990-
talet kan ses som ett exempel på detta. I stället överläts på kommuner och
landsting att utforma regler och att gemensamt utveckla en praxis för
budget- och redovisningsfrågor.
När det gäller frågan om avkastning och risk innehåller den
lagstiftning som gäller för olika finansiella institut i stora delar
begränsningar för placering i olika typer av värdepapper, begränsningar i
för stora exponeringar mot enskilda emittenter, etc. Ett sätt att skärpa
kraven på det kommunala området är att låta denna lagstiftning gälla i
tillämpliga delar även för förvaltningen av pensionsmedel i kommuner
och landsting eller att göra en särskild lag med motsvarade innehåll.
En sådan ordning skulle innebära en relativt långtgående statlig
reglering av en del av den ekonomiska förvaltningen i kommuner och
landsting samtidigt som andra centrala ekonomiska frågor omfattas av en
mindre detaljreglering. Det kan finnas risk för att staten genom en
detaljerad lagstiftning i praktiken skulle ta över en viktig del av det
ansvar som det ankommer på de kommunalt förtroendevalda. Det faktum
att förutsättningarna för medelsförvaltningen varierar mellan enskilda
kommuner och landsting talar också mot att försöka skapa ett detaljerat
centralt regelverk. Konsumentskyddet som grund för en reglering har inte
heller samma innebörd i kommunal verksamhet som för t.ex.
försäkringsbolagen. Mot den bakgrunden föreslår regeringen inte några
detaljerade placeringsregler i lag.
Regeringen föreslår emellertid i det följande vissa nya regler om
fullmäktiges skyldighet att meddela föreskrifter om förvaltningen av
pensionsmedel.
5.2 Föreskrifter om pensionsmedelsförvaltning
Regeringens förslag: Fullmäktige skall meddela särskilda föreskrifter
för förvaltningen av medel avsatta för pensionsförpliktelser.
Dessa skall omprövas så snart det finns skäl för det.
Regleringen skall inte omfatta pensionsmedelsförvaltningen i
kommunala företag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock en årlig omprövning av föreskrifterna.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag om en precisering av reglerna för
pensionsmedelsförvaltning i kommunallagen. Några, däribland
Finansinspektionen, Gotlands, Göteborgs, Lekebergs, Skellefteå och
Tierps kommuner samt Stockholms läns landsting anser att preciseringen
även skall omfatta annan kommunal medelsförvaltning. Vellinge kommun
anser att samma regelkomplex skall gälla för allt pensionskapital.
En tredjedel av remissinstanserna ifrågasätter behovet av den årliga
omprövning som utredningen föreslår. Många kommuner, däribland
Järfälla och Malmö kommuner samt Svenska Kommunförbundet anser att
det inte i lag bör anges hur ofta föreskrifterna skall omprövas. Bland de
remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag anser många,
däribland Finansinspektionen, att omprövning av de särskilda
föreskrifterna skall ske när det finns skäl till detta. Ljungby, Lysekils,
Tierps och Vingåkers kommuner anger att den årliga omprövningen kan
ifrågasättas eftersom pensionsmedlen sannolikt kommer att placeras mer
långsiktigt. Nynäshamns och Lekebergs kommuner ser en risk i att
föreskrifterna kommer att omprövas slentrianmässigt.
Några remissinstanser, däribland Statskontoret och Borlänge kommun
anser att nuvarande reglering i kommunallagen är tillräcklig. Malmö
kommun anser att nuvarande reglering tillsammans med
rekommendationer från Kommunförbundet och Landstingsförbundet är
tillräcklig reglering. Oskarshamns och Stockholms kommuner anser att
skäl eller behov för en ytterligare reglering saknas. Andra, däribland
Järfälla, Kävlinge och Umeå kommuner, anser att det är principiellt
tveksamt med en särskild reglering för medel avsatta för
pensionsförpliktelser. Svenska Kommunförbundet, Avesta och Piteå
kommuner avstyrker förslaget bland annat med motiveringen att det
kommunala pensionsavtal som regleringen bygger på har sagts upp och
att något nytt avtal inte är klart.
Skälen för regeringens förslag
Ny bestämmelse om föreskrifter för pensionsmedelsförvaltningen
Den långsiktiga förvaltningen av de kommunala pensionsmedlen är
komplex. De pensionsåtaganden som görs de närmaste åren kommer i
vissa fall att behöva infrias först om 30 till 40 år. Det är fullmäktiges
ansvar att se till att medel finns tillgängliga då dessa förpliktelser skall
infrias. Kommuner och landsting har ingen eller begränsad erfarenhet av
en långsiktig medelsförvaltning.
Sparandet för framtida pensionsförpliktelser väntas successivt öka.
Betydande tillgångar kommer att ackumuleras i kommuner och landsting
fram till år 2030 till följd av införandet i kommunallagen av krav på
ekonomisk balans och krav på redovisningsmässiga avsättningar till
framtida pensioner. Andra jämförbara sparandevolymer som avsätts för
framtida pensioner omfattas av statliga regler.
Det finns därför ett behov av ett regelverk för kommunernas
pensionsmedelsförvaltning som är anpassat för den nya situationen.
Allvarligare misstag i medelsförvaltningen i kommuner och landsting
skulle kunna få konsekvenser för den framtida kommunala verksamheten
och för allmänhetens förtroende för den offentliga sektorn. Regeringen
menar därför att det är viktigt att kommuner och landsting från början
bygger upp en väl fungerande hanteringsordning för
pensionsmedelsförvaltningen.
Enligt regeringens mening är det otillräckligt att hänvisa till dagens
reglering i kommunallagen om att fullmäktige skall meddela närmare
föreskrifter om medelsförvaltningen. Bestämmelsen ger inte tillräcklig
vägledning för hanteringen av de svåra frågeställningar som de
kommunalt förtroendevalda kommer att ställas inför när det gäller
medelsförvaltning. Åtagandena är redan gjorda i samband med att
pensionsförmånen tjänas in och är därmed ett ansvar för både nuvarande
och kommande fullmäktigeförsamlingar.
Fullmäktige har ett ansvar för att besluta i de ärenden som fullmäktige
anser vara nödvändiga för styrningen av kommunen eller landstinget. En
lagstiftning som är utformad så att den tydliggör på vilka punkter som de
kommunalt förtroendevalda har att fatta särskilda beslut är motiverad för
att tillförsäkra en lägsta gemensam nivå på besluten i olika kommuner
och landsting. Ett utkrävande av ansvar i demokratiska former
underlättas också om det i lagstiftningen läggs fast krav på att vissa
beslut tas av fullmäktige.
Det är mot denna bakgrund som regeringen föreslår att det i
kommunallagen tas in en regel om fullmäktiges skyldighet att meddela
särskilda föreskrifter om förvaltningen av medel som är avsatta för
pensionsförpliktelser. Med en sådan reglering är det i första hand
kommunerna och landstingen själva som skall svara för att
pensionsmedlen används eller placeras på ett sådant sätt att
pensionsåtagandena kommer att kunna infrias utan att det uppstår behov
av neddragning av den kommunala verksamheten. Regeringen har för
avsikt att följa tillämpningen och vid behov överväga ytterligare skärpta
krav eller en annan utformning av regleringen. Särskilda
uppföljningsinsatser kommer att initieras.
Vilka medel omfattar regleringen?
De medel som avses med den föreslagna regleringen är de avsättningar
för pensionsförpliktelser som enligt lagen om kommunal redovisning
skall skuldföras i enlighet med den blandade modellen. Modellen skall
vara fullt införd senast från och med år 2000. Bestämmelsen medför ett
krav på att dessa pensionsmedel skall separeras från övrig
medelsförvaltning i fullmäktiges föreskrifter liksom vid uppföljning och
redovisning av resultatet av förvaltningen.
Lagregleringen avser inte det kapital som ackumulerats för att
underlätta utbetalningar av pensionsåtaganden som gjorts före
övergången till den blandade modellen. Detta gäller eftersom dessa
medel inte kommer att omfattas av balanskravet och därmed inte kommer
att generera något ökat sparande.
Den föreslagna regleringen avser inte heller annan medelsförvaltning.
Det bör i stället vara respektive kommun och landsting som bedömer i
vilken utsträckning de nu föreslagna reglerna bör tillämpas för den övriga
medelsförvaltningen.
Omprövning av föreskrifterna
Utredningen föreslår en årlig omprövning av föreskrifterna. Regeringen
anser att en sådan ordning kan ifrågasättas, vilket understryks i
remissinstansernas synpunkter. Skälen är bland annat att pensionsmedlen
sannolikt kommer att placeras mer långsiktigt och att det finns risk för att
föreskrifterna kommer att omprövas slentrianmässigt. Regeringen menar
att det skall finnas möjlighet till en långsiktig strategi i placeringarna och
att dessa omständigheter talar för en omprövning med längre intervall än
ett år. Strävan efter en långsiktighet i förvaltningen får emellertid inte
hindra att placeringsstrategin omprövas om det inträffar någon avgörande
händelse eller om ny information blir känd. Till följd av ändrade
förhållanden på den finansiella marknaden eller i kommunen eller
landstinget kan det även finnas behov av att justera fullmäktiges
föreskrifter oftare än en gång per år.
Enligt regeringens mening bör därför föreskrifterna kunna omprövas så
snart det finns skäl för detta. Hur ofta en sådan prövning skall ske får
bedömas av den enskilda kommunen eller landstinget. I 6 kap. 2 §
kommunallagen anges att styrelsen har ett ansvar att följa de frågor som
kan inverka på kommunens eller landstingets utveckling och ekonomiska
ställning och hos fullmäktige göra de framställningar som behövs. Det är
därför en uppgift för styrelsen att så snart det finns anledning att ändra
föreskrifterna påkalla fullmäktiges beslut.
Vilka omfattas av regleringen?
Den bestämmelse som regeringen nu föreslår om medelsförvaltningen
gäller för kommuner och landsting. Genom en bestämmelse i 3 kap. 21 §
kommunallagen kommer regleringen även att gälla förvaltning av medel
för pensionsförpliktelser i kommunalförbund. Det blir den beslutande
församlingen i kommunalförbundet som skall meddela särskilda
föreskrifter. Med beslutande församling menas förbundsfullmäktige och
förbundsdirektion. Bestämmelserna om kommunalförbund tas från den 1
januari 1998 in i kommunallagen. Enligt övergångsbestämmelserna får
de äldre föreskrifterna tillämpas för kommunalförbund som bildats före
den 1 januari 1998 dock längst till den 31 december 2002.
Ett antal olika pensionsplaner tillämpas av de kommunala företagen.
Pensionsskulden i företagen skall redovisas enligt god redovisningssed
vilket innebär att uppräkningen av hela pensionsskulden, alltså även
sådana åtaganden som gjorts före år 1998, kommer att belasta resultatet.
Den blandade modellen gäller inte den verksamhet som bedrivs i de
kommunala företagen. Därmed kommer det att finnas olika regelverk på
området beroende på i vilken form verksamheten bedrivs. För närvarande
finns inte skäl att överväga en annan ordning för
pensionsmedelsförvaltningen i de kommunala företagen.
5.3 Placering av pensionsmedel och begränsning av risk
Regeringens förslag: I fullmäktiges föreskrifter skall det anges hur
medlen skall förvaltas. Därvid skall tillåten risk vid placering av
medlen fastställas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Några, däribland Finansinspektionen och kammarrätterna i
Göteborg och Sundsvall anser att regleringen i kommunallagen bör
preciseras ytterligare vad gäller innehållet i föreskrifterna. Kammarrätten
i Sundsvall anger också att begreppet risknivå förefaller oprecist och inte
bör användas i lagtext. Riksgäldskontoret anser att möjligheterna att
använda pensionsmedlen för amortering av lån och för egenfinansiering
av kommunala investeringar bör begränsas. Svenska Bankföreningen
tillstyrker den föreslagna regleringen men anser att den bör kompletteras
med en bestämmelse om att pensionsmedlen skall utformas med syfte att
placeringarna – med rimliga säkerhetsantaganden – skall ge en långsiktig
avkastning och värdetillväxt som motsvarar vad som gäller i genomsnitt
för annat pensionskapital i samhället. Flera, däribland Karlshamns och
Linköpings kommuner samt Landstingsförbundet betonar att god sed på
finansmarknaden bör vara vägledande även för medelsförvaltningen i
kommuner och landsting.
Skälen för regeringens förslag
Hur föreskrifterna skall utformas
Som tidigare har framgått skall förvaltning av pensionsmedlen liksom
övrig medelsförvaltning ske på ett sådant sätt att krav på god avkastning
och betryggande säkerhet kan tillgodoses. Vidare bör medlen inte
riskeras genom placeringar som är tveksamma eller svårbedömda från
rättslig synpunkt eller som fordrar sådana specialkunskaper som
kommunerna och landstingen kan ha svårt att leva upp till.
Utöver detta måste enligt regeringens mening vissa grundprinciper för
förvaltningen av pensionsmedel regleras, eftersom förvaltningen av
pensionsmedel är komplex och inrymmer vissa förutsättningar som inte
gäller övrig medelsförvaltning. En sådan förutsättning är att de
kommunala avtalspensionerna är långsiktiga åtaganden där fullmäktige
måste bedöma när och hur mycket som skall infrias i form av framtida
avtalspensioner. En exakt koppling till de avsatta medlens volymmässiga
ökningar av åtagandet saknas. Den övriga medelsförvaltningen omfattar i
princip placering i olika tillgångsslag. I förvaltningen av
pensionsförpliktelser inryms dessutom möjligheten att återlåna medlen
för att använda till investeringar i den egna kommunen eller landstinget
eller för att amortera skulder. Dessa förutsättningar måste beaktas särskilt
vid utformningen av föreskrifter för förvaltningen av pensionsmedel.
Riksgäldskontoret har uttryckt farhågor för att dessa möjligheter inte
tillräckligt beaktar de krav på säkerhet och avkastning som skall gälla för
medel placerade i värdepapper. Det får enligt regeringens mening
förutsättas att varje kommun eller landsting själv kan göra de
avvägningar avseende utnyttjandet av pensionsavsättningarna som är
mest lämpliga för att uppfylla de framtida pensionsåtagandena.
Regeringen avser att följa denna fråga noga och vid behov överväga en
stramare reglering.
Kommuners och landstings föreskrifter om pensionsmedelsförvaltning
bör utgå från vad som kan anses vara god sed på finansmarknaden.
Erfarenheterna av finanskrisen har gjort att Finansinspektionen tydligt
markerar styrelsernas ansvar för kapitalförvaltningen i de företag och
andra verksamheter som inspektionen följer. Dessa erfarenheter bör även
i tillämpliga delar kunna utnyttjas när kommuner och landsting skall
bygga upp en långsiktig medelsförvaltning. Även om beskattningsrätten
ytterst garanterar kommunernas möjligheter att infria sina åtaganden så
är det regeringens mening att fullmäktige måste se till att medel finns
tillgängliga när förpliktelserna skall infrias. Fullmäktige i kommuner och
landsting bör därför fatta beslut som innebär att medelsförvaltningen
skall följa mycket preciserade regler som i tillämpliga delar utgår från
god sed på finansmarknaden (jfr avsnitt 4.3). Intresseorganisationer som
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet liksom
revisionsorganisationer och andra auktoritativa organ har en viktig roll
vid tolkning av vad begreppet god sed på finansmarknaden kan innebära
och för utvecklingen av praxis för pensionsmedelsförvaltningen i
kommuner och landsting.
Placeringsregler
Fullmäktiges föreskrifter bör tas in i ett placeringsreglemente där en
strategi för förvaltningen och hur åtagandena för pensionsförpliktelserna
skall täckas läggs fast. Ett reglemente är nödvändigt för fullmäktiges
styrning oavsett om förvaltningen sker genom en extern förvaltare eller i
egen regi. Begränsning och fastställande av tillåten risk i
medelsförvaltningen är därvid en viktig del. Det är även viktigt att
placeringsstrategi och reglemente anpassas till de åtaganden som gjorts
och att man följer upp resultatet av placeringarna på ett rättvisande sätt.
Principerna för att utvärdera resultatet styr indirekt inriktningen på
kapitalförvaltningen och bör därför ingå som en del i ett sådant
reglemente. Inledningsvis bör klaras ut vem som skall utvärdera
kapitalförvaltningen. Det övergripande ansvaret ligger på fullmäktige
medan vissa frågor ankommer på eller kan delegeras till styrelsen.
De redovisade kriterierna för pensionsmedelsförvaltningen skall
uppfattas som statens minimikrav för vad som skall betraktas som en
ansvarsfull förvaltning. Förslaget innebär att kommuner och landsting
själva skall fastställa alla erforderliga regler och riktlinjer för sin
medelsförvaltning. Med förslaget ges förutsättningar för varje enskild
kommun och landsting att anpassa regelverket till volymen och strategin
för den egna pensionsmedelsförvaltningen, kommunens eller landstingets
egen kompetens beträffande olika tillgångsslag och emittenter samt
kompetensen hos en eventuell extern kapitalförvaltare.
Regeringen har i 1996 års ekonomiska vårpropositionen (1995/96:150
s. 189) uttalat att de medel som kan komma att byggas upp för framtida
pensioner i huvudsak bör användas inom den offentliga sektorn, bl.a. för
att finansiera kommunala investeringar. Mot bakgrund av den
placeringsinriktning som kommuner och landsting väntas välja ser
regeringen nu inget skäl att särskilt reglera att pensionsmedel skall
placeras i offentlig sektor.
Regeringen föreslår således inte några detaljerade regler som begränsar
kommuners och landstings möjligheter att placera i vissa tillgångsslag.
Förslagen är i stället uppbyggda så att krav ställs på
fullmäktigeförsamlingarna att fatta vissa beslut som är avgörande för att
medelsförvaltningen skall ske på ett säkert sätt. Att de ekonomiska
förutsättningarna skiljer sig mellan kommunerna bör på detta sätt kunna
avspeglas i olika placeringsreglementen.
Riskbegränsning och avkastningskrav
Upplåning samt placering av likvida medel är förknippat med osäkerhet
och risk. I syfte att begränsa olika risker skall fullmäktige enligt
regeringen precisera tillåten risk i förvaltningen av medel avsedda för
pensionsförpliktelser. De risker som avses är finansiella risker såsom
kreditrisker, ränterisker, likviditetsrisker, kursrisker, valutarisker och
risker förknippade med derivat. I riskbegränsningen ingår bl.a. att
fastställa begränsningar för olika tillgångsslag, maximera löptider och att
ange tillåtna emittenter enligt god sed på finansmarknaden. Varje
kommun och landsting bör vid beslutet om tillgångsslag ta hänsyn till sin
kunskap om placeringsverksamhet och därmed förmågan att styra
riskerna i en egen eller extern förvaltares placeringar.
Hur olika risker skall begränsas får fullmäktige själv besluta. Någon
precisering av begreppet föreslås inte utan vägledning får hämtas från
lagstiftningen inom Finansinspektionens område. Principerna för
matchning och diversifiering bör därvid vara vägledande vid fastställande
av riskbegränsningarna och utgöra utgångspunkten för varje kommuns
och landstings placeringsstrategi (jfr avsnitt 4.3). Principerna är centrala
när det gäller att få en väl fungerande kapitalförvaltning såvitt avser det
substantiella innehållet. Genom en omsorgsfull riskspridning minskar
även risken att kommunen eller landstinget får ett avgörande
ägarinflytande i aktiebolag till följd av placering av pensionsmedel.
Ett avkastningskrav måste ställas mot de marknadsmässiga
förutsättningarna att uppnå en viss avkastning till en given risknivå. Ett
sätt att formulera ett avkastningskrav är därmed att sätta det i relation till
något index över utvecklingen på marknaden eller det utfall som andra
placerare uppnår. Kommuner och landsting måste även beakta att det
finns ett åtagande om uppräkning av pensionsskulden enligt avtal och
etablerade försäkringstekniska grunder. Samtidigt som kommuner och
landsting skall försöka få så god avkastning på sina placerade medel som
möjligt skall dessa placeras så att regleringen i 8 kap. 2 §
kommunallagen tillgodoses.
5.4 Uppföljning och kontroll
Regeringens förslag: I fullmäktiges föreskrifter skall det anges hur
uppföljning och kontroll av förvaltningen av pensionsmedel skall ske.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anger att begreppet uppföljning
förefaller oprecist och inte bör användas i lagtext. Några, däribland
Riksrevisionsverket, Komrev AB och Föreningen Sveriges
Kommmunalekonomer, anser att den närmare utformningen av
redovisningen av pensionsmedelsförvaltningen bör vara en uppgift för
Rådet för kommunal redovisning.
Skälen för regeringens förslag
Uppföljning av pensionsmedelsförvaltningen
Fullmäktige har ett ansvar för uppföljning och kontroll av hela den
kommunala verksamheten och således även för medelsförvaltningen. Av
3 kap. 15 § kommunallagen framgår att fullmäktige skall besluta om
omfattningen av och formerna för redovisningen av ett uppdrag som
fullmäktige lämnat. Fullmäktige skall således ta ställning till hur
uppföljningen skall ske och vilka rutiner och kontroller som bör finnas.
Fullmäktige kan överlåta till styrelsen eller en annan nämnd att inom de
ramar som fullmäktige har angivit fastställa närmare instruktioner om
dessa rutiner och kontroller.
Olika former av placeringsstrategi förutsätter olika former av
uppföljning och kontroll och förutsättningarna varierar mellan kommuner
respektive landsting och över tiden. Hur uppföljningen av
pensionsmedelsförvaltningen skall ske ankommer därför på fullmäktige
att besluta om. Av den nu föreslagna regleringen bör det för tydlighets
skull uttryckligen framgå att det är en uppgift för fullmäktige att
föreskriva hur uppföljning och kontroll av förvaltningen skall ske.
Motivet är att uppföljning och kontroll är styrande för förvaltningen och
att kommuner och landsting måste ha möjlighet att utvärdera resultatet av
pensionsmedelsförvaltningen i förhållande till fastställt
placeringsreglemente. Av uppföljningen bör framgå om
pensionsmedelsförvaltningen har skett i enlighet med principerna om god
avkastning och betryggande säkerhet och att medlen inte använts på ett
sätt som står i strid med den kommunala kompetensen enligt
kommunallagen.
Oavsett om kapitalförvaltningen har lagts ut på en extern förvaltare
eller hanteras i egen regi så har styrelsen ansvaret för att resultatet
utvärderas. Utvärderingen kan ske internt i kommunen eller läggas ut
externt. Styrelsen måste därvid se till att placeringsverksamhet och
utvärderingsverksamhet utförs av oberoende funktioner. Uppföljningen
av resultatet av den egna medelsförvaltningen bör resultera i att en
avstämning regelbundet sker mot fastställt avkastningskrav och
begränsning av risker. En ingående utvärdering av
placeringsverksamheten bör ske minst en gång per år. I samband med
detta bör styrelsen överväga om en omprövning av föreskrifterna för
pensionsmedelsförvaltningen skall föreslås fullmäktige (se avsnitt 5.2).
Uppföljningen av pensionsmedelsförvaltningen tjänar flera syften.
Utöver uppföljning inom den egna kommunen eller landstinget måste
kommuner och landsting kunna lämna erforderliga uppgifter för statens
uppföljning av pensionsmedelsförvaltningen.
Intern kontroll
Behovet av intern kontroll av pensionsmedelsförvaltningen ökar i takt
med att allt större belopp avsätts för pensioner. Regeringen anser att den
nuvarande internkontrollen behöver anpassas dels till den väntade
volymmässiga ökningen av den långsiktiga medelsförvaltningen, dels till
att fler instrument och emittenter kan väntas tillkomma de närmaste åren.
Fullmäktiges och styrelsens ansvar för att skydda kommunen eller
landstinget mot förluster i medelsförvaltningen utövas dels genom ett
tydligt placeringsreglemente, dels genom en väl fungerande intern
kontroll. Den interna kontrollen är en nödvändig förutsättning för att
säkerställa att förvaltningen bedrivs under betryggande säkerhet.
I 6 kap. 7 § kommunallagen finns ett generellt krav på intern kontroll
av den verksamhet som bedrivs i styrelser och nämnder. Regeringen
anser att det finns anledning att tydliggöra kraven på intern kontroll av
pensionsmedelsförvaltning. En intern kontroll av
pensionsmedelsförvaltningen förutsätter att det finns erforderliga system
och rutiner för instruktioner, rapporter och uppföljning,
ansvarsfördelning i organisationen, inventering av tillgångar, redovisning
och säkerhetsanalyser. I fullmäktiges föreskrifter om
pensionsmedelsförvaltningen bör därför kraven på kontroll anges.
Fullmäktige bör bl.a. förvissa sig om att styrelsen utformar instruktioner
för kontroll av att reglerna för placeringsrisker såsom kredit- och
motpartsrisker, marknadsrisker och likviditetsrisker följs liksom
instruktioner för de operativa riskerna. Vägledning för den interna
kontrollen av medelsförvaltningen kan sökas i de allmänna råd som
utfärdas av Finansinspektionen i arbetet med att utveckla en effektiv
intern kontroll för aktörerna på finansmarknaderna.
Redovisning
Av årsredovisningen bör framgå i vilka tillgångsslag som
pensionsmedlen har placerats, vilken avkastning som uppnåtts och hur
medlen förvaltats vid återlåning av pensionsmedlen till kommunen eller
landstinget. Kommuner och landsting bör därför redovisa uppgifter om
pensionsmedelsförvaltningen i en not till årsredovisningen och
kommentera denna i förvaltningsberättelsen. En sådan redovisning bör
tjäna syftet att säkerställa att pensionsmedelsförvaltningen i kommuner
och landsting följer god sed på finansmarknaden och ge förutsättningar
för en demokratisk kontroll. Tillgångsslagen i värdepappersportföljen
kan i en sidoordnad redovisning lämpligen anges till marknadsvärde för
att bl.a. möjliggöra en avstämning mot placeringsreglementet och
jämförelse av avkastningen.
Regeringen anser att det bör vara en uppgift som ankommer på Rådet
för kommunal redovisning att lämna rekommendationer till kommuner
och landsting om hur externredovisningen av
pensionsmedelsförvaltningen närmare bör utformas.
5.5 Kommunal revision
Regeringens bedömning: Vid revision av
pensionsmedelsförvaltningen bör de förtroendevalda revisorernas
ställning stärkas genom medverkan av sakkunniga med särskild
sakkunskap om medelsförvaltning. Den närmare utformningen av
kraven på revision bör ankomma på Utredningen om översyn av den
kommunala revisionen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte haft
något att erinra mot utredningens bedömning. Några, däribland
Riksrevisionsverket, Komrev AB, Linköpings, Tierps, Skellefteå och
Örkelljunga kommuner har särskilt betonat vikten av att de
förtroendevalda revisorerna har stöd av sakkunniga med särskild
sakkunskap om medelsförvaltning.
Skälen för regeringens bedömning: Förtroendevalda revisorer är
enligt 9 kap. kommunallagen ansvariga för revisionen. De
förtroendevalda kan ha sakkunniga till sin hjälp. Med några undantag är
de sakkunniga inte auktoriserade revisorer. I den lagstiftning som styr
medelsförvaltningen på den privata sektorn föreskrivs att revisionen skall
ske av auktoriserade revisorer. Finansinspektionen utövar tillsyn och har
i många fall rätt att utse revisorer hos dem som ansvarar för förvaltning
av pensionsmedel på den privata sektorn. Någon motsvarighet finns inte
för den kommunala revisionen.
Medelsförvaltningen förutsätter i sig särskild sakkunskap om de
instrument m.m. som finns på marknaderna. Pensionsförvaltningen är
dessutom långsiktig vilket ökar komplexiteten. Det är inte tillräckligt att
ställa krav på auktorisation för att säkerställa att revisorn själv har
särskild sakkunskap om medelsförvaltning. Många auktoriserade
revisionsbyråer har experter på medelsförvaltning varav en del är
auktoriserade revisorer medan andra är experter med särskild sakkunskap
i kapitalförvaltning. Regeringen menar dock att de förtroendevalda
revisorernas ställning behöver stärkas genom att fullmäktige i större
utsträckning än vad som hittills varit fallet säkerställer att de revisorer
som skall granska medelsförvaltningen har tillgång till erforderlig
kunskap och erfarenhet för denna specifika granskningsuppgift. Sådan
kunskap kan behöva skaffas externt.
Mot bakgrund av att regeringen beslutat om en översyn av den
kommunala revisionen och att balanskravet inte kommer att träda i kraft
förrän år 2000 anser regeringen att det nu inte är motiverat att utforma
kraven på revisionen av pensionsmedelsförvaltningen. Utredningen om
översyn av den kommunala revisionen har i uppdrag att se över hela den
kommunala revisionen vari även revisionen av
pensionsmedelsförvaltningen ingår (dir. 1997:56).
6 Ikraftträdande
Ändringen i kommunallagen, såvitt avser förvaltning av medel för
pensionsförpliktelser, föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Den
föreslagna ändringen får börja tillämpas senare än den 1 januari 1999,
dock senast avseende räkenskapsåret 2000. Reglerna för förvaltning av
pensionsmedel sammanhänger med införandet av ett lagreglerat
balanskrav för kommuner och landsting år 2000.
7 Kostnadskonsekvenser
Förslaget om förvaltning av medel för pensionsförpliktelser avser att
säkerställa att fullmäktige tar beslut så att förvaltningen sker på ett
betryggande sätt. Regeringen bedömer att förslaget kommer att innebära
att interna rutiner och kontroller i vissa fall måste byggas ut i kommuner
och landsting. Avsikten med förslaget är dock att riskerna i
medelsförvaltningen skall minskas och därmed även framtida kostnader.
Sammanfattning av betänkandet Medelsförvaltning i
kommuner och landsting (SOU 1997:78)
Utredningen har övervägt att införa detaljerade statliga regler om hur
medelsförvaltningen skall hanteras i kommuner och landsting.
Utgångspunkten för ett sådant regelverk skulle t.ex. kunna vara den
lagstiftning som gäller för försäkringsbolag. Utredningen förordar
emellertid att regleringen av förvaltningen av pensionsmedel i kommuner
och landsting skall bygga på principen om kommunal självstyrelse och
avstår därför från att lägga förslag om detaljregler. I stället inriktas
förslagen på att öka förutsättningarna för de kommunalt förtroendevalda
att ta ett aktivt ansvar genom att de åläggs att fatta beslut om centrala
frågor såsom risknivån i förvaltningen av pensionsmedel.
Utredningens bedömningar och förslag
Utredningen förslår att lagregleringen av pensionsmedelsförvaltningen i
kommuner och landsting skall utformas så att den stärker den
kommunala självstyrelsen. Det bör ske genom en precisering av
nuvarande lagstiftning men ramlagsprincipen i kommunallagen bör
tillämpas även när det gäller pensionsmedelsförvaltningen. Det bör inte i
lag föreskrivas att preciseringarna även skall gälla för övrig
medelsförvaltning i kommuner och landsting. Det bör i stället ankomma
på respektive kommun och landsting att bedöma i vilken utsträckning
reglerna bör tillämpas för den övriga medelsförvaltningen.
Utredningen föreslår att det i lag införs en ny bestämmelse som anger
att för förvaltningen av medel avsatta för pensionsförpliktelserna skall
fullmäktige meddela särskilda föreskrifter. Dessa skall omprövas minst
en gång per år. I föreskrifterna skall anges hur medlen skall förvaltas.
Därvid skall tillåten risknivå vid placering av medlen fastställas. Vidare
skall anges hur uppföljning och kontroll av förvaltningen skall ske.
Mot bakgrund av den placeringsinriktning som kommuner och
landsting väntas välja bedömer utredningen att det inte finns behov av att
särskilt reglera att pensionsmedel skall placeras i offentlig sektor. Det
finns dock anledning för staten att följa medelsförvaltningen i kommuner
och landsting för att se om utvecklingen motiverar att staten framöver
beslutar om ändrade regler.
Kommuners och landstings föreskrifter om pensionsmedelsförvaltning
bör i tillämpliga delar utgå från god sed på finansmarknaden. De
överväganden om begränsning av och fastställande av tillåten risknivå i
medelsförvaltningen som finns redovisade i detta betänkande bör utgöra
utgångspunkter för fullmäktiges beslut om föreskrifter om
pensionsmedelsförvaltningen. Riskbegränsningen bör följa
matchningsprincipen och diversifieringsprincipen. Tillåten risknivå bör
begränsas för kreditrisk, ränterisk, likviditetsrisk och valutarisk. Oavsett
om medelsförvaltningen har lagts ut på en extern förvaltare eller hanteras
i egen regi bör resultatet utvärderas av fullmäktige och styrelsen.
Det kommer att finnas ett behov av att utveckla hur begreppet god sed
på finansmarknaden bör tillämpas för pensionsmedelsförvaltningen i
kommuner och landsting. Utredningen erfar att Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet kommer att inleda ett sådant
utvecklingsarbete.
En väl fungerande medelsförvaltning förutsätter enligt utredningens
bedömning en god intern kontroll. Detta kräver att det finns erforderliga
system och rutiner för instruktioner, rapporter och uppföljning,
ansvarsfördelning i organisationen, inventering av tillgångar, redovisning
och säkerhetsanalyser. Utredningen framhåller att kommuner och
landsting ges vägledning i de allmänna råd som utfärdas av
Finansinspektionen.
Utredningen föreslår att vid revision av pensionsmedelsförvaltningen
skall de förtroendevalda revisorernas ställning stärkas genom medverkan
av sakkunniga med särskild sakkunskap om medelsförvaltning. Den
närmare utformningen av kraven på revision bör ankomma på
utredningen om översyn av den kommunala revisionen.
Utredningen bedömer att redovisning och uppföljning av
pensionsmedelsförvaltningen bör utformas så att den ger goda
förutsättningar för utvärdering och demokratisk kontroll. Vidare bör
redovisningen ske så att staten kan erhålla underlag för en regelbunden
uppföjning. En sammanställning av pensionsmedelsförvaltningen bör
redovisas i en not till årsredovisningen och kommenteras i
förvaltningsberättelsen.
En utvärdering av lagstiftningen bör ske senast år 2010.
För att det skall finnas förtroende för pensionsskuldsberäkningen och
dess koppling till balanskravet är det enligt utredningens bedömning
nödvändigt att säkerställa att den pensionsskuld som redovisas i
balansräkningen är beräknad i enlighet med fastställda grunder och
etablerade aktuariella principer. Utredningen har erfarit att Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet har inlett ett arbete för att
säkerställa detta och mot den bakgrunden föreslår utredningen inte någon
ytterligare åtgärd.
Pensionsmedelsförvaltningen för verksamheten i bolagen bör även
fortsättningsvis i tillämpliga delar följa de regelverk som gäller på den
privata sektorn för respektive pensionsplan. Om några år bör en
uppföljning göras av om reglerna om pensionsmedelsförvaltning i sig
påverkar kommunernas val av verksamhetsform.
Beträffande de särskilda direktiv som riktas till samtliga utredningar
gör utredningen följande bedömningar:
Utredningens förslag kommer inte att leda till regionalpolitiska
konsekvenser
Utredningens förslag kommer indirekt i någon mån att främja
jämställdheten.
Direktiven till samtliga kommittéer om att pröva offentliga åtaganden
är inte tillämpliga. Utredningens förslag syftar till att skapa bättre
förutsättningar för kommuner och landsting att täcka framtida utgifter.
Utredningens överväganden
Utredningens förslag bygger främst på överväganden om hur
pensionsmedlen bör förvaltas i kommuner och landsting. En allmän
utgångspunkt är att kommuner och landsting skall ha rätt att återlåna
pensionsmedlen för att finansiera investeringar i den egna kommunen
eller landstinget.
Utredningen har ingående studerat vad som är god sed på
finansmarknaden. God sed framgår av gällande lagstiftning och de
föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Finansinspektionen samt
den bästa tillämpningen på marknaden. Enligt utredningens bedömning
bör pensionsmedelsförvaltningen i kommuner och landsting ske på ett
sätt som i tillämpliga delar överensstämmer med god sed.
En central princip är att medelsförvaltningen skall anpassas till syftet
med sparandet. För att det skall vara möjligt i praktiken anser
utredningen att pensionsmedelsförvaltningen skall ske åtskilt från annan
medelsförvaltning och att särskilda föreskrifter skall utfärdas för
pensionsmedelsförvaltningen.
Placeringsreglementet bör bygga på matchningsprincipen som innebär
att placeringsinriktningen skall anpassas efter de åtaganden som gjorts
om utbetalningar och diversifieringsprincipen som innebär att riskerna
skall spridas genom att värdepappersportföljen innehåller ett flertal
tillgångslag och emittenter.
De finansiella riskerna skall begränsas så att de står i proportion mot
den förväntade avkastningen. Fullmäktige skall precisera
riskbegränsningen så att det aldrig är någon tveksamhet om vad som är
tillåtna placeringar. Därmed finns möjlighet att följa upp att placerarna
följer reglementet och utkräva ansvar i de fall överträdelser sker.
Eftersom resultatet av förvaltningen skall utvärderas mot det gällande
placeringsreglementet är placerarnas uppgift att skapa bästa möjliga
avkastning inom de givna ramarna.
I att begränsa de finansiella riskerna ingår att reglera fördelningen på
tillgångsslag, vilka emittenter som är tillåtna och att fastställa krav på
diversifiering av innehaven mellan olika emittenter. Utredningen
framhåller att en vägledning för hur olika emittenter bör rangordnas när
det gäller kreditrisk och likviditetsrisk framgår av lagstiftningen på
området, t.ex. försäkringsrörelselagen. Vidare skall fastställas i vilken
utsträckning placeringar får ske i utländska tillgångar och hur stor
valutarisk som får tas. Dessutom skall rätten att använda derivat regleras.
Utredningen avråder kommuner och landsting från att lägga in
regionalpolitiska aspekter i valet av emittenter. Genom att särskilt gynna
placeringar i det egna landstinget eller kommunen ökar risken för att
medelsförvaltningen inte enbart syftar till god avkastning och
betryggande säkerhet utan också blir ett sätt att bedriva näringspolitik.
Det finns också risk för att kommunen skulle bryta mot bestämmelsen
om likställighetsprincipen i kommunallagen som föreskriver att alla
kommunmedlemmar skall behandlas lika.
Principerna för utvärderingen av resultatet av förvaltningen bör
fastställas i förväg. Det index eller motsvarande som används bör
innehålla sådana värdepapper som är tillåtna enligt det egna
placeringsreglementet. Eventuellt kan utvärderingen även göras mot ett
avkastningskrav som fastställts utifrån syftet med sparandet. Det kan
t.ex. vara uppräkningen av pensionsskulden.
Fullmäktiges och styrelsens ansvar för att skydda kommunen eller
landstinget mot förluster till följd av misstag eller oegentligheter utövas
med en genomtänkt och väl fungerande intern kontroll. Utredningen
menar att intern kontroll kommer att bli ännu viktigare än tidigare för att
undvika förluster när den långsiktiga medelsförvaltningen ökar i
omfattning. Intern kontroll skall säkerställa att det finns system och
rutiner som förebygger risken för misstag och oegentligheter. I intern
kontrollen ingår bl.a. att det skall finnas skriftliga instruktioner och att
erforderliga avstämningar sker av funktioner som är oberoende av dem
som avstämningen gäller. Ett exempel på detta är att man skiljer mellan
"front-office" och "back-office". Vidare ingår i intern kontrollen att göra
säkerhetskontroller av datorsystemens hård- och mjukvaror.
Underlag för överväganden
Politiska beslut
Riksdagens väntas i juni 1997 besluta om att införa ett balanskrav som
innebär att budgeten i varje kommun och landsting skall vara i balans.
Enligt regeringens förslag i 1997 års ekonomiska vårproposition skall
balanskravet börja tillämpas från och med år 2000. Pensionsmedlen skall
redovisas enligt den blandade modellen.
Regeringen har föreslagit att en lag om kommunal redovisning skall
införas den 1 januari 1998.
Ett särskilt råd för kommunal redovisning skall bildas av regeringen,
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Den kommunala kompetensen finns reglerad i kommunallagen. Dessa
bestämmelser sätter vissa gränser för medelsförvaltningen i kommuner
och landsting.
EG-rätten reglerar att det skall finnas en fri rörlighet för kapital och
tjänster vilket påverkar möjligheterna att styra placeringen av medel till
värdepapper som emitterats i vissa länder.
Finansiella effekter av balanskravet
Utredningen har uppdragit till KPA att göra prognoser av hur
pensionsskulden för de kommunala avtalspensionerna kommer att
utvecklas fram till 2030-talet. Beräkningarna visar att pensionsskulden
kan väntas uppgå till ca 150 miljarder kr år 2010 och ca 450 miljarder kr
år 2030. Huvuddelen av pensionsskulden kommer att avse anställda i
kommuner. År 2010 väntas 100 miljarder kr av pensionsskulden belasta
kommunerna och 50 miljarder kr landstingen.
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har gjort
bedömningar av hur stor del av pensionsskulden som kommer att
förvaltas i värdepappersportföljer respektive hur stor del som kommer att
återlånas till den egna kommunen eller landstinget. Sammantaget
bedömmer förbunden att ca 40-60 miljarder kr kommer att vara placerade
i värdepappersportföljer år 2010. Utredningen har noterat att
bedömningarna är känsliga för vilka antaganden som görs bl.a. om
investeringsutvecklingen i kommuner och landsting och att de får ses
som en ganska grov uppskattning.
Former för att säkra pensionsåtaganden
Det kollektivavtal om pensioner som gäller för anställda i förvaltningar
och nämnder i kommuner och landsting är ett förmånsbestämt system.
För anställda i kommunala och privata bolag och i staten tillämpas ett
flertal kollektivavtal. Gemensamt för många av avtalen är att de
innehåller både förmånsbestämda och avgiftsbestämda komponenter. Hur
pensionsåtagandena skall säkras och pensionsmedlen skall placeras styrs
dels av kollektivavtalen dels av gällande lagstiftning. Motsvarande
bestämmelser finns inte för de anställda i kommuner och landsting, exkl
bolagen.
Rättslig reglering – god sed
Det finns en omfattande lagstiftning som reglerar finans- och
försäkringsmarknaderna. Lagstiftningen har endast en begränsad direkt
tillämpning för kommuner och landsting men indirekt har lagstiftningen
stor betydelse.
Delar av lagstiftningen syftar bl.a. till att utfästa pensionsförmåner
skall infrias. Dit hör t.ex. tryggandelagen (1967:531) och
försäkringsrörelselagen (1982:713). Lagstiftningen anger dels
administrativa och organisatoriska krav på försäkringsbolagen dels regler
för att säkerställa att det finns tillräckligt kapital för att täcka gjorda
pensionsåtaganden.
Annan lagstiftning inom området syftar bl.a. till att säkerställa
stabilitet och förtroende för finansmarknaden. Exempel på detta är lagen
om värdepappersfonder (1990:1114), lagen om värdepappersrörelse
(1991: 981) och lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar
(1994:2004). Fonder och bolag som kan komma i fråga för att förvalta
kommuners och landstings pensionsmedel berörs av denna lagstiftning.
Finansinspektionen utfärdar därutöver föreskrifter och allmänna råd till
aktörer på finans- och försäkringsmarknaden. Tillsammans med
lagstiftningen utgör Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd
samt bästa tillämpningen vad som är god sed på finansmarknaden.
Beslutsproblem vid portföljförvaltning
Utredningen gör en genomgång av beslutsproblemen vid
portföljförvaltning med inriktning på pensionsmedelsförvaltning.
Utredningen beskriver hur man arbetar med bl.a. portföljstrategier och
riskbegränsning på finansmarknaderna i dag.
Den första uppgiften är att klara ut hur de förvaltade medlen skall
användas, vilka ekonomiska åtaganden som finns och vilket
avkastningskrav som ställs på förvaltningen.
Nästa steg är att kartlägga vilka risker som är förknippade med
verksamheten. För pensionsmedelsförvaltning bör aktuariella risker och
finansiella risker beaktas. Det finns anledning att särskilt uppmärksamma
riskerna med derivat.
En optimal placeringsstrategi bör fastställas utifrån ändamålet med
förvaltningen och att placeringarna matchas mot åtagandet. Vidare bör
värdepapperen i portföljen kombineras utifrån diversifieringsprincipen.
En avstämning skall göras att placeringsstrategin är förenlig med
gällande lagstiftning.
Därefter fastställs ett placeringsreglemente där hanteringen av alla
förekommande finansiella risker finns reglerade.
En utvärderingsmodell skall fastställas så att det framgår för placerarna
efter vilka kriterier som förvaltningsresultatet kommer att utvärderas.
System och rutiner för intern kontroll skall fastställas. Detta är centralt
för att undvika misstag och oegentligheter. Intern kontrollen skall bl.a.
säkerställa att det finns skriftliga instruktioner som reglerar vad alla
berörda är behöriga att göra beträffande medelsförvaltningen. Det skall
finnas organisatoriskt oberoende enheter som följer upp att
instruktionerna följs. Ett rapporteringssystem skall finnas som gör att
oberoende rapportörer löpande rapporterar om förvaltningen till
styrelsen. Ansvarsfördelningen skall göras tydlig. Det fysiska innehavet
av värdehandlingar skall inventeras. Innehavet av värdepapper skall
redovisas på ett lämpligt sätt så att uppföljningen underlättas.
Säkerhetsanalyser skall genomföras som t.ex. syftar till att förebygga
brott, dataproblem, störningar i redovisning eller rapportering.
Det sista steget i kedjan är att säkerställa att revisionen håller god
kvalitet och det gäller både extern revision och intern revision.
Portföljförvaltning i kommuner och landsting
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har på
utredningens uppdrag utfört enkätundersökningar för att kartlägga hur
pensionsmedelsförvaltningen hanteras i dag i kommuner och landsting.
Utredningen har även gjort studiebesök och i andra sammanhang
diskuterat medelsförvaltningen med politiker och tjänstemän i kommuner
och landsting.
Utredningen har kunnat konstatera att de rutiner som etablerats för
medelsförvaltningen i huvudsak utgår från kortfristig medelsförvaltning
och skuldförvaltning. Det är endast ett fåtal kommuner och landsting som
har inlett ett långsiktigt sparande för att finansiera framtida
pensionsutbetalningar. Ett femtontal kommuner och landsting anlitar
externa kapitalförvaltare.
Några kommuner och landsting har särskilda placeringsregler för
pensionsmedelsförvaltningen. Den främsta skillnaden är i regel att man
tillåter aktier i pensionsmedelsförvaltningen.
Bilaga 1
Utredningens författningsförslag
1. Förslag till ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900)
dels att 8 kap. 3 a § skall betecknas 8 kap. 3 b §
dels att 8 kap. 3 b § skall beteckna 8 kap. 3 c §
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 8 kap. 3 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
3 a §
För förvaltningen av medel avsatta
för pensionsförpliktelserna skall
fullmäktige meddela särskilda
föreskrifter. Dessa skall omprövas
minst en gång per år.
I föreskrifterna skall anges hur
medlen skall förvaltas. Därvid skall
tillåten risknivå vid placering av
medlen fastställas. Vidare skall
anges hur uppföljning och kontroll
av förvaltningen skall ske.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Den får dock börja tillämpas
senare än den 1 januari 1999, dock senast avseende räkenskapsåret 2000.
Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet Medelsförvaltning i
kommuner och landsting (SOU 1997:78) avgetts av Riksrevisionsverket,
Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet, Statskontoret,
Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Konkurrensverket,
Riksskatteverket, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,
Länsrätten i Skåne län, Järfälla kommun, Stockholms kommun,
Nynäshamns kommun, Vallentuna kommun, Tierps kommun, Vingåkers
kommun, Linköpings kommun, Gnosjö kommun, Ljungby kommun,
Oskarshamns kommun, Gotlands kommun, Karlshamns kommun,
Örkelljunga kommun, Malmö kommun, Vellinge kommun, Kävlinge
kommun, Laholms kommun, Göteborgs kommun, Lysekils kommun,
Arvika kommun, Lekebergs kommun, Köpings kommun, Avesta
kommun, Borlänge kommun, Hudiksvalls kommun, Kramfors kommun,
Bräcke kommun, Sorsele kommun, Piteå kommun, Skellefteå kommun,
Umeå kommun, Stockholms läns landsting, Kalmar läns landsting,
Västerbottens läns landsting, Älvsborgs läns landsting, Landstinget
Sörmland, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Statens
löne- och pensionsverk (SPV), Svenska Bankföreningen, Komrev,
Föreningen Sveriges kommunalekonomer.
Inrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Blomberg, Andersson, Winberg, Sundström, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Andersson
Regeringen beslutar proposition 1997/98:52 Förvaltningen av
kommunala pensionsmedel.
Lagen omtryckt 1995:154.
Senaste lydelse av
8 kap. 3 a § 1994:690
8 kap. 3 b § 1994:690.
Prop. 1997/98:52
Prop. 1997/98:52
27
2
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
Prop. 1997/98:52