Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1997/98:42 ·
Hämta Doc ·
Schengensamarbetet
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 42
Regeringens proposition
1997/98:42
Schengensamarbetet
Prop.
1997/98:42
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 december 1997
Thage G Peterson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges anslutning
till Schengensamarbetet, dvs. tillträda det s.k. Schengenavtalet, den s.k.
Schengenkonventionen och ett tilläggsprotokoll till denna samt sam-
arbetsavtalet mellan Schengenstaterna å ena sidan och Norge och Island å
den andra. Vidare föreslås att riksdagen godkänner en av regeringen
avgiven förklaring till Schengenkonventionen om tillämpning av bestäm-
melserna om fortsatt förföljande över landgräns av misstänkta personer i
vissa fall från en grannstat in på svenskt territorium, och att Sverige skall
avge en förklaring om huvudprincipen om hinderverkan av brott-
målsdomar som meddelats i Schengenstaterna.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Ärendet och dess beredning 6
3 Allmänt om Schengensamarbetet 7
3.1 Schengensamarbetets bakgrund 7
3.2 Vägen till medlemskap i Schengensamarbetet 7
3.2.1 Schengenavtalet och Schengenkonventionen 8
3.2.2 Sveriges anslutningsavtal och slutakten 9
3.2.3 Samarbetsavtal med Norge och Island 10
3.2.4 Förberedelsearbete i Sverige 10
3.3 Schengensamarbetet och andra internationella åtaganden
m.m. 11
3.3.1 Europeiska Unionen (EU) 11
3.3.2 Amsterdamfördraget 13
3.3.3 Den nordiska passunionen 14
4 Schengensamarbetets huvudsakliga innehåll 15
4.1 Inledning 15
4.2 Fri rörlighet för personer 16
4.3 Yttre gränskontroll 16
4.4 Asylfrågor 17
4.5 Polisiärt och rättsligt samarbete 18
4.5.1 Allmänt om det polisiära och rättsliga
samarbetet 18
4.5.2 Polissamarbete 18
4.5.3 Inbördes rättshjälp i brottmål 22
4.5.4 Non bis in idem (icke två gånger för samma
sak) 23
4.5.5 Utlämning 24
4.5.6 Överförande av straffverkställighet 25
4.5.7 Narkotika 25
4.5.8 Skjutvapen och ammunition 26
4.6 Schengens informationssystem (SIS) 27
4.6.1 SIS – hur är systemet utformat? 27
4.6.2 Vad SIS får innehålla 27
4.6.3 Fördelning av kostnaderna för SIS 29
4.7 Integritetsfrågor 29
4.7.1 Skydd för personuppgifter i allmänhet 29
4.7.2 Skydd för personuppgifter i SIS 30
4.7.3 Skydd för andra personuppgifter än sådana som
registrerats i SIS 31
4.8 Schengensamarbetets organisation 32
4.9 Schengens regelverk 32
4.9.1 Vad är Schengens regelverk? 32
4.9.2 Schengens regelverk och demokratin 34
5 Närmare om yttre gränskontroll 36
5.1 Allmänt om den yttre gränskontrollen 36
5.1.1 Schengenreglerna i korthet 36
5.1.2 Jämförelse mellan Schengenavtalets regler och
de svenska 36
5.1.3 Gränskontrollens resurser 38
5.1.4 Gränskontrollens kvalitet 39
5.1.5 Behov av åtgärder i allmänhet 40
5.2 Stationär och rörlig gränsbevakning 41
5.2.1 Underlagsmaterialet 41
5.2.2 Stationär gränsbevakning 41
5.2.3 Rörlig gränsbevakning 45
5.3 Kontrollverksamhet inne i landet 47
5.4 Samverkan mellan myndigheterna 50
6 Anslutning till Schengensamarbetet 52
6.1 Tillträde till Schengenkonventionen 52
6.2 Tillträde till protokoll av den 24 juni 1997 57
6.3 Svenska förklaringar 57
7 Närmare om Schengenkonventionens artiklar 58
7.1 Kapitlets disposition 58
7.2 Avd. I Definitioner (artikel 1) 58
7.3 Avd. II Om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna
och om personers rörlighet 59
7.3.1 Passerandet av de inre gränserna (artikel 2) 59
7.3.2 Passerandet av de yttre gränserna (artikel
3–8) 60
7.3.3 Viseringar (artiklarna 9–18) 64
7.3.4 Villkor för utlänningars rörelsefrihet (artiklarna
19–24) 68
7.3.5 Uppehållstillstånd och personer registrerade på
spärrlista (artikel 25) 71
7.3.6 Följdåtgärder (artiklarna 26–27) 72
7.3.7 Ansvarighet i samband med behandling av
asylansökan (artiklarna 28–38) 73
7.4 Avd. III Polis och säkerhet 74
7.4.1 Polisiärt samarbete (artiklarna 39–47) 75
7.4.2 Inbördes rättshjälp i brottmål (artiklarna
48–53) 84
7.4.3 Principen ”Non bis in idem” – icke två gånger i
samma sak (artiklarna 54–58) 88
7.4.4 Utlämning (artiklarna 59–66) 92
7.4.5 Överförande av verkställighet av brottmålsdom
(artiklarna 67–69) 95
7.4.6 Narkotika (artiklarna 70–76) 96
7.4.7 Skjutvapen och ammunition (artiklarna
77–91) 99
7.5 Avd IV Schengens informationssystem 102
7.5.1 Inrättande, utnyttjande och användning av
Schengens informationssystem (artiklarna 92–
101) 102
7.5.2 Skydd för personuppgifter och säkerhet för
uppgifter i Schengens informationssystem
(artiklarna 102–118) 112
7.5.3 Fördelning av kostnaderna för Schengens
informationssystem (artikel 119) 122
7.6 Avd. V Transport av och rörlighet för varor (artiklarna
120–125) 122
7.7 Avd. VI Skydd av personuppgifter (artiklarna 126–130) 123
7.8 Avd. VII Verkställande kommittén (artiklarna 131–133) 127
7.9 Avd. VIII Slutbestämmelser (artiklarna 134–142) 128
8 Ekonomiska konsekvenser 129
8.1 Investeringskostnader 129
8.2 Personalkostnader 130
8.3 Regeringens bedömning 131
Bilaga1 Remissinstanserna 133
Bilaga 2 Schengenavtalet 134
Bilaga 3 Schengenkonventionen 144
Bilaga 4 Sveriges anslutningsavtal 225
Bilaga 5 Protokoll om Sveriges anslutning 230
Bilaga 6 Samarbetsavtalet med Island och Norge 233
Bilaga 7 Tilläggsprotokollet 239
Bilaga 8 Statskontorets rapport i sammanfattning 241
Bilaga 9 Riksrevisionsverkets rapport i sammanfattning 244
Bilaga 10 Svensk förklaring till artikel 41 i Schengenkonven-
tionen 247
Bilaga 11 Schengensamarbetets organisation 248
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 december
1997 249
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner avtalet om Sveriges anslutning till tillämpningskon-
ventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis
avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, under-
tecknat i Schengen den 19 juni 1990, samt slutakten till avtalet
(avsnitt 6.1)
2. godkänner protokollet om Sveriges regerings anslutning till avtalet
om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränser-
na undertecknat i Schengen den 14 juni 1985 (avsnitt 6.1)
3. godkänner tilläggsprotokollet av den 24 juni 1997 (avsnitt 6.2)
4. avger en förklaring enligt artikel 55 i Schengenkonventionen, med
innehållet att Sverige i vissa avseenden inte skall vara bundet av
huvudprincipen om hinderverkan av brottmålsdomar som
meddelats i Schengenstaterna (avsnitt 6.3)
5. godkänner regeringens förklaring enligt artikel 41 i Schengen-
konventionen (avsnitt 6.3)
6. godkänner samarbetsavtalet mellan Konungariket Belgien, För-
bundsrepubliken Tyskland, Franska republiken, Storhertigdömet
Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Italienska republiken,
Konungariket Spanien, Portugisiska republiken, Hellenska
republiken, Republiken Österrike, Konungariket Danmark,
Republiken Finland och Konungariket Sverige, som är avtals-
slutande parter i Schengenavtalet och Schengenkonventionen, och
Republiken Island och Konungariket Norge om gradvis av-
skaffande av personkontroller vid de gemensamma gränserna
(avsnitt 6.1).
2 Ärendet och dess beredning
I Utrikesdepartementets promemoria Sveriges anslutning till Schengen-
samarbetet (Ds 1997:38) behandlas frågan om Sveriges tillträde till
Schengenavtalet från 1985, Schengenavtalets tillämpningskonvention
från 1990 och de anslutningsinstrument till avtalen som har upprättats för
senare tillkommande medlemmar i samarbetet samt Islands och Norges
samarbetsavtal. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. En sammanställning av remissvaren
finns tillgänglig hos Justitiedepartementet (dnr Ju97/2472). Fullständiga
texter finns av Schengenavtalet från 1985 i bilaga 2, av Schengenavtalets
tillämpningskonvention från 1990 i bilaga 3, av Sveriges
anslutningsavtal i bilaga 4 av protokollet om Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet i bilaga 5 samt av samarbetsavtalet mellan å ena
sidan Schengenstaterna och å den andra Island och Norge i bilaga 6.
Genom ett tilläggsprotokoll av den 24 juni 1997 har artiklarna 40–41
samt 65 i Schengenavtalets tillämpningskonvention ändrats. Tilläggs-
protokollet finns i bilaga 7. De berörda myndigheterna, dvs. Rikspolis-
styrelsen, Generaltullstyrelsen och Kustbevakningen, har under hand
beretts tillfälle yttra sig samt inte haft några invändningar mot
ändringarna.
Statskontoret har i promemorian Schengenavtalets konsekvenser för
yttre gränskontroll, flygplatser, SIS och SIRENE, dnr 62/97–5, gjort en
bedömning av bl.a. den yttre gränskontrollen. En sammanfattning av
Statskontorets studie finns i bilaga 8. Riksrevisionsverket (RRV) har på
regeringens uppdrag avgivit rapporten Schengenavtalet Konsekvenser för
gränskontrollmyndigheterna, som utgjort underlag för regeringens över-
väganden rörande den yttre gränskontrollen. Sammanfattningen av
RRV:s rapport finns i bilaga 9. Underhandskontakter har skett med de
berörda myndigheterna i detta ärende. I avsnitt 5.1 redovisas myndig-
heternas synpunkter, vilka i huvudsak arbetats in i slutversionen av
RRV:s rapport men också framförts under hand i detta ärende.
I denna proposition föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna
avtalet om Sveriges anslutning till Schengenkonventionen och de andra
rättsakter som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till Schengen-
samarbetet. Regeringen lägger dock här inte fram förslag till lagstiftning
om genomförandet av åtagandena. Däremot lämnas en utförlig beskriv-
ning av på vilka sätt konventionens bestämmelser ställer krav på lag-
ändringar. Orsaken till det valda tillvägagångssättet är att processen med
att hämta in riksdagens ställningstagande och eventuella godkännande av
överenskommelserna annars skulle behöva skjutas upp. Detta vore av
olika skäl olyckligt anser regeringen, främst med tanke på
Amsterdamfördraget och de förhandlingar som på EU-nivå skall föras
med Island och Norge med anledning av Schengensamarbetets
införlivande i EU. Härtill kommer att en stor del av lagstiftnings-
åtgärderna kommer att genomföras i andra lagstiftningsprojekt medan
lagstiftningsåtgärder som är mer specifika för Schengensamarbetet
kommer att genomföras separat.
3 Allmänt om Schengensamarbetet
3.1 Schengensamarbetets bakgrund
Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EG:s regelverk
för den inre marknaden, tillsammans med den fria rörligheten för varor,
tjänster och kapital. Den har i huvudsak förverkligats vad gäller den
gemensamma arbetsmarknaden, fri etableringsrätt, erkännande av utbild-
ningar m.m. Däremot har kontrollen av personer vid gränserna inte av-
skaffats och EU har således ännu inte blivit ”ett område utan gränser”,
med fri rörlighet för personer, som den skulle ha blivit enligt ändringar i
Romfördraget som gjordes genom Europeiska enhetsakten 1986.
En viktig orsak till att den fria rörligheten för personer inte har
förverkligats helt är att det samarbete avseende bl.a. det rättsliga och
polisiära området (s.k. kompensatoriska åtgärder), som är en förut-
sättning för att kontrollerna skall kunna avvecklas vid de inre gränserna,
ännu inte har genomförts fullt ut. Det gäller bl.a. regler för en enhetlig
kontroll av de gemensamma yttre gränserna samt samarbete för brotts-
bekämpning. Vidare finns en oenighet mellan EU:s stater angående
huruvida den fria rörligheten skall vara förbehållen endast medborgare i
medlemsländerna eller omfatta även andra länders medborgare när de väl
passerat kontrollen vid yttre gräns. Förhandlingar pågår om en konven-
tion om yttre gränskontroll, men det är oklart när arbetet kan avslutas.
I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer
i Romfördragets anda ingick Frankrike, Tyskland och Beneluxstaterna år
1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de
gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga sam-
arbetet mellan staterna. Avtalet, som är ett separat mellanstatligt avtal
utanför EG, ingicks i gränsstaden Schengen i Luxemburg och benämns
därför Schengenavtalet.
År 1990 undertecknades tillämpningskonventionen till Schengen-
avtalet, med bestämmelser om praktiska åtgärder för att genomföra
avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränserna samt övriga
samarbetsåtgärder. Det är denna tillämpningskonvention, i fortsättningen
kallad Schengenkonventionen, som innehåller de viktigaste reglerna för
samarbetet. Schengenkonventionen började tillämpas och gräns-
kontrollerna upphörde den 26 mars 1995 mellan sju av de EU-länder som
då hade anslutit sig till Schengenavtalet.
EG:s regelverk har bitvis tagit över Schengenkonventionens
bestämmelser, det gäller exempelvis fri rörlighet för varor. Det ligger i
linje med Schengenkonventionens regel om att dess bestämmelser endast
skall tillämpas i den mån de är förenliga med gemenskapsrätten.
3.2 Vägen till medlemskap i Schengensamarbetet
Varje stat som är medlem i EU har rätt att delta i Schengensamarbetet.
De länder som i dag deltar i det aktiva samarbetet är Tyskland, Frankrike
och Beneluxstaterna (dvs. de fem grundarstaterna) samt Portugal och
Spanien. Danmark, Finland, Grekland, Italien, Sverige och Österrike har
undertecknat avtal om anslutning till samarbetet och sitter med i de
beslutande organen. Italien och Österrike avses bli operativa medlemmar
av Schengensamarbetet från och med 1998. Island och Norge, som inte
är medlemmar i EU och därför formellt inte kan fullt ut ansluta sig till
avtalen, har träffat särskilda samarbetsavtal för att anknyta sig till
Schengensamarbetet.
Tillträde till Schengensamarbetet kan sägas vara indelat i olika skeden.
En blivande medlemsstat som ansökt om tillträde till Schengen-
samarbetet erbjuds i första skedet observatörskap. Staten har då rätt att
delta i beredningsprocessen inför beslut i den Verkställande kommittén
och olika organ, men saknar beslutanderätt. Den skyldighet som åvilar
staten i det skedet är att erlägga en begränsad avgift som avser kostnader
för drift av sekretariatet, varav en stor del kan hänföras till tolk- och
översättningsservice. I det andra skedet, sedan anslutningsavtalet under-
tecknats, har staten även rätt att delta fullt ut i besluten. Norge och Island
har en särlösning som innebär att de deltar i alla förberedelser men inte i
själva besluten. För att staten slutligen skall kunna delta praktiskt och
operativt i samarbetet krävs att dess anslutningsavtal – eller för Norges
och Islands del samarbetsavtalet – har ratificerats och att Verkställande
kommittén har fattat ett särskilt beslut om att avskaffa personkontrollerna
vid de inre gränserna mot staten och att denna kan delta i det operativa
samarbetet. De viktigaste förutsättningarna för ett sådant beslut är
att den yttre gränskontrollen är anordnad i enlighet med Schengen-
konventionens krav,
att systemet för persontrafiken på flygplatserna uppfyller Schengen-
konventionens krav,
att Schengenkonventionens bestämmelser om narkotika iakttas,
att Schengens informationssystem (SIS) är infört samt
att bestämmelserna i fråga om skydd för personuppgifter iakttas.
3.2.1 Schengenavtalet och Schengenkonventionen
I Schengenavtalet uttalar staterna sin avsikt att avskaffa personkontroller
vid de gemensamma gränserna. Avtalet innehåller bestämmelser om
åtgärder som på kort och på lång sikt skall främja den fria rörligheten för
personer mellan Schengenstaterna.
Schengenkonventionens artiklar innehåller, som nämnts, bestämmelser
om praktiska åtgärder för att fullt ut genomföra Schengenavtalets syfte.
Bestämmelserna gäller bl.a. polissamarbete och rättsligt samarbete,
dataskydd, samarbete om narkotikabekämpning, harmoniserad viserings-
politik och enhetliga yttre gränskontroller. Till konventionen är även
kopplad en slutakt, ett protokoll och och en gemensam förklaring av
ministrar och statssekreterare.
Slutakten innehåller bl.a. en gemensam förklaring i anslutning till
artikel 139 som är grundläggande för den prövning som skall ske inför
operativt medlemskap. Av förklaringen framgår att Schengenstaterna
redan före konventionens ikraftträdande skall underrätta varandra om alla
omständigheter av betydelse för de frågor som avses i konventionen och
att konventionen inte skall träda i kraft förrän villkoren för dess
tillämpning är uppfyllda i alla berörda medlemsstater och bevakningen
av de yttre gränserna är genomförd.
I förklaringen av ministrar och statsskreterare framgår bl.a. att
Schengenstaterna särskilt skall bemöda sig om en harmonisering av
arbetsmetoderna för kontroll och bevakning av gränserna i samband med
genomförandet av Schengenkonventionens enhetliga principer för yttre
gränskontroll. Vidare nämns utarbetandet av en gemensam handbok för
tjänstemän med uppgift att bevaka gränserna.
3.2.2 Sveriges anslutningsavtal och slutakten
I juni 1995 ansökte Sverige och Finland om anslutning till Schengen-
samarbetet, med förbehåll för att den nordiska passfriheten måste
bevaras. Det villkoret accepterades av Schengenstaterna som en utgångs-
punkt för förhandlingarna. Även Norge och Island gjorde samtidigt klart
att de var angelägna om en nära anknytning till Schengensamarbetet och
begärde därför ett samarbetsavtal med Schengenstaterna. Sverige gjorde
därutöver ett särskilt förbehåll för att de s.k. kompensatoriska åtgärderna
måste vara genomförda fullt ut i samtliga Schengenländer samt fungera
tillfredsställande. Sverige underströk särskilt att kravet på säkerhet och
kontroll vad gäller narkotika måste kunna tillgodoses.
Den 1 maj 1996 beviljades Sverige och övriga nordiska länder
observatörskap i Schengensamarbetet. Avtalet om Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet undertecknades den 19 december 1996. Genom det
avtalet ansluter sig Sverige till 1990 års tillämpningskonvention
(Schengenkonventionen). Samtidigt undertecknades anslutningsavtal för
Danmark och Finland samt samarbetsavtal med Island och Norge, se
nedan. Danmark och Norge har redan under sommaren 1997 ratificerat
sina respektive avtal.
I anslutningsavtalet anges – förutom att Sverige ansluter sig till
Schengenkonventionen – de svenska tjänstemän, myndigheter och
departement som skall utföra vissa uppgifter som anges i Schengen-
konventionen. I anslutningsavtalet finns också en bestämmelse om att
anslutningsavtalet inte skall utgöra hinder för samarbetet inom ramen för
den nordiska passunionen i den mån detta inte står i motsatsställning till
eller hindrar tillämpningen av anslutningsavtalet.
I slutakten antar Sverige den slutakt, det protokoll och den
gemensamma förklaring av ministrar och statssekreterare till artikel 139
som undertecknades i samband med Schengenkonventionen samt övriga
förklaringar (se avsnitt 3.2.1). I en gemensam förklaring anges att
avtalsparterna redan före anslutningsavtalets ikraftträdande skall under-
rätta varandra om alla omständigheter av betydelse för de frågor som
avses i Schengenkonventionen och för ikraftträdandet av anslutnings-
avtalet. Vidare framgår att Sverige beaktar ansutningsavtalen för övriga
stater som anslutit sig till Schengensamarbetet efter Schengenavtalets och
Schengenkonventionens undertecknande, däribland Danmark och Fin-
land.
Sedan anslutningsavtalet undertecknades deltar Sverige i besluten i
Schengensamarbetets Verkställande kommitté och i alla organ som är
underställda Verkställande kommittén. Men för att Sverige skall kunna
delta full ut i samarbetet krävs, i enlighet med förklaringen till artikel 139
(se avsnitt 3.2.1), att Sverige och de andra Schengenstaterna vidtar
sådana förberedelseåtgärder att de tidigare nämnda vilkoren för operativt
medlemskap kan uppfyllas. Först när det har skett kommer Sverige, efter
beslut av Verkställande kommittén, att få tillfälle att också delta praktiskt
och operativt i samarbetet.
3.2.3 Samarbetsavtal med Norge och Island
För att Norge och Island, som inte är medlemmar i EU, skall kunna delta
i Schengensamarbetet har ett särskilt samarbetsavtal ingåtts mellan dessa
stater å ena sidan och Schengenstaterna inklusive Sverige å den andra.
Avtalet reglerar Norges och Islands ställning bl.a. på det sätt att länderna
får delta i alla förberedelser men inte i själva besluten. I avtalet föreskrivs
dock en särskild beslutsprocedur som innebär att ett av Verkställande
kommittén fattat beslut, sedan Norge och Island har anslutit sig till det,
ger upphov till ömsesidiga rättigheter och förpliktelser för Norge och
Island å ena sidan och Schengenländerna å den andra. Frågan om
uppsägning av samarbetsavtalet regleras också.
3.2.4 Förberedelsearbete i Sverige
Sedan riksdagen – som föreslås i denna proposition – har godkänt
Sveriges anslutning till Schengensamarbetet, kan övriga nödvändiga
förberedelseåtgärder påbörjas. Dessa innefattar främst nödvändiga
lagstiftningsåtgärder, ombyggnader av flygplatser och åtgärder med
avseende på gränskontrollen. En del har redan påbörjats, bl.a.
projekteringsåtgärder för uppbyggnaden av SIS. Målsättningen är att
samtliga åtgärder skall vara slutförda, i sådan tid att Verkställande
kommittén kan fatta beslut om att alla konventionskrav är uppfyllda och
att Sverige kan inträda fullt ut i samarbetet under år 2000. En annan
viktig målsättning är att alla nordiska länder skall kunna inträda samtidigt
som operativa medlemmar.
3.3 Schengensamarbetet och andra internationella
åtaganden m.m.
3.3.1 Europeiska Unionen (EU)
Den fria rörligheten för personer är, som nämnts, en av grundstenarna i
EG:s regelverk för den inre marknaden. I och med att Unionsfördraget
ingicks i Maastricht fördes samarbetet mellan medlemsstaterna i rättsliga
och inrikes frågor in under fördragets avdelning om rättsliga och inrikes
frågor (avdelning VI), den s.k. tredje pelaren. Samarbetet gäller bl.a.
asylpolitik,
regler för människors passage av medlemsstaternas yttre gränser och
för kontrollförfaranden i samband med det,
invandringspolitiken och politiken gentemot medborgare i tredje land
i vissa avseenden,
bekämpning av narkotikamissbruk,
straffrättsligt samarbete,
tullsamarbete samt
polissamarbete.
Samarbetet inom tredje pelaren är mellanstatligt och ligger alltså utan-
för gemenskapsrätten och det överstatliga beslutsfattandet. Syftet med
tredje pelar-samarbetet är att främja EU:s mål och framför allt den fria
rörligheten för personer. Tredje pelarsamarbetet bygger till stor del på
mellanstatliga konventioner. De viktigaste är Europolkonventionen och
Dublinkonventionen (se nedan). Medlemsstaterna kan, i de konventioner
som antas inom ramen för tredje pelaren, överenskomma att EG-
domstolen skall vara behörig att tolka konventionernas bestämmelser och
avgöra tvister om deras tillämpning.
Vissa frågor som i dag sorterar under tredje pelaren kommer i och med
Amsterdamfördragets ikraftträdande att föras över till första pelaren, se
nedan i avsnitt 3.5.
I samband med förhandlingarna om medlemskap i EU förklarade
Sverige sig berett att acceptera regelverket beträffande personers fria
rörlighet och Unionsfördragets artiklar om samarbete i rättsliga och
inrikes frågor. Vi förklarade också att vi önskar medverka till att
förverkliga den fria rörligheten för personer enligt EG-fördragets artikel
7 a. Samtidigt gjordes två förbehåll; personkontrollerna vid de inre
gränserna kan avvecklas först när samarbetet i rättsliga och inrikes frågor
är på plats och då endast på villkor att den nordiska passunionen kan
bevaras. Sverige har alltså i sak accepterat ett samarbete på unionsnivå av
det slag som trätt i kraft mellan de EU-länder som medverkar i
Schengensamarbetet.
Europol
En viktig beståndsdel i EU:s polissamarbete är Europol, den europeiska
polisbyrån. Den upprättas genom Europolkonventionen som underteck-
nades i Bryssel i juli 1995. Europol skall ägna sig åt att bekämpa organi-
serad internationell kriminalitet av allvarligt slag, främst narkotikahandel
men även annan grov kriminalitet som exempelvis människohandel, den
brottslighet som är förknippad med illegala immigrationsnätverk och
penningtvätt som hänger samman med dessa brott samt längre fram
också terrorism.
Europols främsta uppgift är att fungera som kriminalunderrättelse-
organ för EU:s medlemsstater. Europol kan också, under vissa noggrant
reglerade former, utbyta information och underrättelser med andra stater
och organisationer samt med andra EU-organ.
Man kan utgå ifrån att Europolkonventionen kommer att vara ratifice-
rad av alla länder omkring årsskiftet 1997/98. Riksdagen har godkänt
konventionen (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 1997/98:22).
Målsättningen är att organisationen skall vara operativt verksam i mitten
av år 1998. Det finns en föregångare till Europol, Europols narkotika-
enhet (ENE) som upprättats i avvaktan på att Europolkonventionen skall
träda i kraft.
Dublinkonventionen
Dublinkonventionen reglerar vilken stat som är ansvarig för prövningen
av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i EU.
Konventionen trädde i kraft mellan de ursprungliga staterna den 1
september 1997.
Sverige har i och med sin anslutning till EU förbundit sig att ansluta
sig till Dublinkonventionen. Riksdagen har under våren 1997 godkänt
och ratificerat Dublinkonventionen (prop. 1996/97:87, bet. 1996/97:SfU16,
rskr. 1996/97:248). I förhållande till Sverige gäller Dublinkonventionen
sedan den 1 oktober 1997. Dublinkonventionens regler ersätter Schen-
genkonventionens bestämmelser om asyl, se vidare nedan avsnitt 4.4.
Tullsamarbete
Tullsamarbetet var under lång tid, jämte den gemensamma jordbruks-
politiken, basen för EG:s verksamhet. År 1967 befästes tullsamarbetet i
de delar som låg utanför gemenskapsrätten i en konvention om ömse-
sidigt bistånd mellan tullmyndigheterna, den s.k. Neapel-konventionen.
Den är föremål för översyn, varvid man bl.a. överväger regler om gräns-
överskridande operativt samarbete i former som till stor del påminner om
Schengenkonventionens bestämmelser om polissamarbete. Dessa kom-
mer att flyta in i den s.k. Neapel II-konventionen som kommer att
undertecknas inom en snar framtid. Vidare finns en förordning (EG) nr
515/97, som innehåller regler om administrativt samarbete mellan
tullmyndigheter och regler för ett datoriserat tullinformationssystem.
Förordningen kompletteras av konventionen om användande av
informationsteknologi för tulländamål, den s.k. CIS-konventionen.
Riksdagen har godkänt regeringens förslag att Sverige tillträder CIS-
konventionen samt antagit en ny lag om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet (prop. 1997/98:11, bet. 1997/98:SkU8,
rskr. 1997/98:74.)
Tullsamarbetet inom tredje pelaren är mycket praktiskt inriktat, med
inslag av gemensamma operationer, och det innefattar ett väl upparbetat
informationsutbyte.
Sverige har vidare träffat ett stort antal bilaterala tullsamarbetsavtal
som ger tullmyndigheterna möjligheter till snabbt utländskt bistånd både
inom och utom EU-området. Här kan också nämnas att Sverige deltar i
World Customs Organization (WCO, tidigare Customs Cooperation
Council, CCC).
Samarbete mot narkotika
Inom EU förekommer samarbete mot narkotika i flera sammanhang.
Horisontella narkotikagruppen inrättades våren 1997 som ett över-
gripande organ direkt underställt rådet. Gruppens uppgift är att samordna
narkotikafrågorna inom EU och bereda ärenden som berör mer än en
pelare, dvs. både gemenskapsrätten och det mellanstatliga samarbetet
inom EU, eller som annars lämpligen bör handläggas av gruppen.
Inom tredje pelararbetsgruppen Narkotika och Organiserad brottslighet
behandlas två huvudfrågor, nämligen narkotikabekämpning och bekämp-
ning av organiserad grov brottslighet.
3.3.2 Amsterdamfördraget
Genom Amsterdamfördraget förändras strukturen för samarbetet inom
EU såtillvida att delar av de områden som i dag ligger under tredje
pelaren kommer att läggas under första pelaren. Det gäller bl.a. bestäm-
melser om yttre gränskontroll, fri rörlighet för personer, asyl och
invandring. Asylrättsliga frågor kommer således till stor del att omfattas
av EG-rätten. Inom det mellanstatliga samarbetet inom EU:s tredje pelare
har arbetet med invandrings- och asylfrågor dock redan lett fram till
överenskommelser vars innehåll delvis motsvarar de åtgärder som avses i
Amsterdamfördraget.
Kvar i tredje pelaren blir straffrättsligt samarbete och polissamarbete,
för förebyggande och bekämpning av brott. Inom ramen för tredje
pelararbetet skall EU:s medlemsstater också förebygga och bekämpa
rasism och främlingsfientlighet.
Vidare skall, enligt ett särskilt protokoll som genom Amsterdam-
fördraget fogas till Unionsfördraget och EG-fördraget, Schengen-
samarbetet införlivas med EU. Det innebär att detta samarbete kommer
att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av alla
EU:s institutioner enligt de regler som gäller för den tredje pelaren, vad
gäller det polisiära och rättsliga samarbetet. I frågor om asyl, invandring
och gränskontroll gäller gemenskapsrättsliga regler.
Tekniskt införlivas Schengenregelverket med EU genom att
protokollet medger att de nuvarande Schengenstaterna fortsätter sitt
samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av
ett s.k. närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar.
Från den tidpunkt då protokollet träder i kraft blir EG:s regler omedelbart
gällande för Schengenstaterna. Rådet, i en sammansättning av repre-
sentanter för Schengenstaternas regeringar, ersätter Verkställande kom-
mittén. Det blir alltså denna rådskonstellation som enhälligt beslutar om
när en medlemsstat fullt ut skall få delta i det operativa samarbetet. Rådet
skall också besluta om var inom EU:s rättsliga struktur olika delar av
Schengenregelverket hör hemma, dvs. vilka bestämmelser i Schengen-
regelverket som skall hänföras till första respektive tredje pelaren.
Protokollet innehåller vidare bestämmelser som, tillsammans med
vissa bestämmelser i ett särskilt protokoll om Danmarks ställning, gör det
möjligt att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom
ramen för det bredare europeiska samarbetet. Detta noterades särskilt och
med uppskattning av Europeiska rådet i slutsatserna från Amsterdam-
mötet.
Bestämmelserna innebär i korthet följande. Danmark har ställt sig
utanför den överföring av samarbetsområden från tredje till första pelaren
som Amsterdamfördraget innebär. Danmark bibehåller därför samma
rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga Schengenstater som
tidigare när det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till
första pelaren. Det betyder att Danmark i dessa delar behåller den
mellanstatliga relation som Schengensamarbetet innebär. När det gäller
nya beslut som medlemsstaterna kommer att anta inom första pelaren
skall Danmark inom sex månader besluta huruvida man skall genomföra
dem i sin naitonella lagstiftning.
Med Norge och Island skall samarbetsavtal förhandlas fram på grund-
val av de nuvarande samarbetsavtalen med Schengenstaterna. Särskilda
avtal skall också slutas med Norge och Island för att reglera förhållandet
till Storbritannien och Irland inom de delar av Schengensamarbetet där
dessa stater kan komma att delta.
EU:s medlemsstater uttalade i en gemensam förklaring i samband med
Amsterdamfördraget att de var eniga om att vidta alla nödvändiga
åtgärder för att avtalen med Norge och Island skall kunna träda i kraft
samtidigt med Amsterdamfördraget. Arbetet inom EU med att förbereda
avtalen pågår. Den samlade nordiska strävan är att avtalen skall kunna
slutas så snart som möjligt.
För en närmare presentation av Amsterdamfördraget hänvisas till
departementspromemorian Amsterdamfördraget EU:s regeringskonferens
1996–1997 (Ds 1997:64).
3.3.3 Den nordiska passunionen
Mellan de nordiska länderna uppnåddes fri rörlighet för personer redan
för drygt fyrtio år sedan. Danmark, Finland, Norge och Sverige under-
tecknade 1954 ett protokoll om att inte längre ställa upp krav på pass och
uppehållstillstånd för medborgare i dessa länder vid vistelse i annat
nordiskt land än hemlandet. År 1957 ingick staterna den nordiska pass-
kontrollöverenskommelsen (PÖK). Island anslöt sig till 1954 års
protokoll år 1955 och till PÖK år 1965. Dessa avtal utgör den nordiska
passunionen, som bl.a. innebär att nordiska medborgare kan resa fritt
mellan de nordiska länderna utan att behöva medföra pass vid passage av
inre gräns. Uppehållstillstånd krävs inte heller för nordiska medborgare
vid stadigvarande vistelse i ett annat nordiskt land.
Icke-nordiska medborgare behöver i princip inte visa upp pass vid
passage av en gräns mellan nordiska länder, men är skyldiga att medföra
pass eller annan reselegitimation. Stickprovskontroller får utföras vid de
inre nordiska gränserna.
Samtliga nordiska länder är angelägna om att slå vakt om den nordiska
passfriheten. Att inte samtliga nordiska länder är medlemmar i EU inne-
bär en komplikation i förhållande till Schengensamarbetet, eftersom detta
är utformat för EU-länder. Danmark har, i anslutning till förhandlingarna
om EU:s yttre gränskonvention, gjort en förklaring som innebär att ingen
yttre gräns i konventionens mening får upprättas mellan de nordiska
länderna, dvs. att den nordiska passunionen måste bestå även om inte
samtliga nordiska länder skulle ansluta sig till EG. Sverige, Finland och
Norge gjorde motsvarande förklaringar i samband med förhandlingar om
medlemskap i EU. Norge och Island har slutit särskilda samarbetsavtal
med Schengenstaterna för att anknyta sig till Schengensamarbetet, för att
den nordiska passfriheten skall bevaras.
4 Schengensamarbetets huvudsakliga innehåll
4.1 Inledning
Schengensamarbetet kan sägas innefatta två grundtankar, som är starkt
sammanlänkade med varandra. Den första är den fria rörligheten för
personer, i den betydelsen att personkontrollerna vid nationsgränserna
mellan Schengenstater – inre gräns – skall upphöra. Den andra grund-
tanken, som delvis aktualiseras av den fria rörligheten för personer, är att
kampen skall stärkas mot internationell kriminalitet och mot sådan
invandring som är illegal.
Den första grundtanken, personers fria rörlighet, berörs i avsnitt 4.2.
För att den fria rörligheten för personer inte som en oönskad bieffekt
skall bli till hjälp för den internationella brottsligheten innefattar
Schengensamarbetet ett antal olika s.k. kompensatoriska åtgärder. Dessa
tar sig i uttryck i konventionens regler om yttre gränskontroll som
behandlas i avsnitt 4.3, samt i reglerna om polisiärt och rättsligt sam-
arbete som behandlas i avsnitt 4.5. Ett hjälpmedel i dessa sammanhang är
dataregistret Schengens informationssystem, SIS, som presenteras i
avsnitt 4.6. Samarbetet – främst inom ramen för SIS – aktualiserar även
integritetsfrågor; dessa behandlas i avsnitt 4.7. I slutet av kapitlet
behandlas kortfattat Schengensamarbetets organisation, avsnitt 4.8, och
Schengens regelverk, avsnitt 4.9. Schengensamarbetet har tidigare även
innefattat asylfrågor, avsnitt 4.4.
I kapitel 7 lämnas en utförligare redogörelse för konventionens
bestämmelser och för dessas förhållande till svensk rätt.
4.2 Fri rörlighet för personer
En av grundstenarna i EG:s regelverk är den fria rörligheten för personer.
Schengensamarbetet innebär att Schengenstaterna har infört gemen-
samma regler som syftar till att medge fri rörlighet för personer inom
Schengenområdet på det sätt som är målsättningen inom EG. I konven-
tionens inledning slås den grundläggande principen fast, att de inre
gränserna får passeras överallt utan att någon personkontroll genomförs.
Med inre gräns avses Schengenstaternas gemensamma landgränser samt
deras flygplatser respektive hamnar för reguljära färjeförbindelser, när
det sker trafik till och från andra Schengenländer. För såväl medborgare i
Schengenstaterna och övriga EU-stater som för tredjelandsmedborgare
gäller att de, väl inne på Schengenstaternas territorium, fritt kan röra sig
inom Schengenområdet. För en tredjelandsmedborgare innebär det rätt
att röra sig fritt inom Schengenområdet under högst tre månader under en
tidsperiod om sex månader eller, om vederbörande är viseringspliktig,
under den tid hans eller hennes visering gället. Schengenkonventionen
behandlar inte frågor som rör möjligheterna för en medborgare i en
Schengenstat eller en annan stat att bosätta sig och arbeta i en annan
Schengenstat. Inom dessa områden gäller EG-rätten, EES-avtalet och
nationella bestämmelser.
I Schengenkonventionen finns bestämmelser som behandlar av-
skaffandet av personkontroller vid de inre gränserna och personers
rörlighet, särskilda bestämmelser som reglerar passerandet av inre och
yttre gränser, viseringar, villkor för utlänningars rörelsefrihet, gemen-
samma bestämmelser om visering samt bestämmelser om inresa.
4.3 Yttre gränskontroll
Yttre gränser i Schengenkonventionens mening är alla Schengenstaters
land- och sjögränser samt flygplatser och hamnar som enligt kon-
ventionen inte räknas som inre gräns. Frågor om passerande av de yttre
gränserna regleras i artikel 3–8 i Schengenkonventionen.
De yttre gränserna får i princip passeras endast vid särskilda gräns-
övergångsställen och under fastställda öppettider. Schengenstaterna har
åtagit sig att införa påföljder mot otillåtet passerande av yttre gräns. Vid
yttre gräns skall vissa kontroller genomföras, både vid inresa och vid
utresa.
För flygpassagerare finns särskilda regler om när kontrollen vid yttre
gräns skall äga rum. Flygpassagerare som kommer från tredje land för att
fortsätta med flyg inom Schengenområdet på ankomstflygplatsen skall
underkastas personkontroll och kontroll av handbagage. Den som skall
flyga till tredje land underkastas personkontroll och kontroll av hand-
bagage på den flygplats varifrån utresan från Schengenområdet sker,
oavsett om resan påbörjats på annan plats i området.
Personkontroll vid inresa skall göras för att kontrollera att personen
uppfyller kraven för att komma in i Schengenområdet, nämligen att han
eller hon innehar godtagbara resehandlingar, i förekommande fall har
visering samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle. Inom Schengen-
samarbetet finns även en spärrlista över personer som skall vägras inresa.
Den inresande får heller inte anses utgöra en risk för den allmänna
ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas inter-
nationella förbindelser. Kontrollen skall därför ta sikte även på detta,
vilket tillförsäkras genom att sökning i SIS-registret skall ske.
Undantag från ett eller flera av dessa krav på den inresande kan göras
av en stat som finner det nödvändigt av humanitära skäl, i eget intresse
eller på grund av internationella förpliktelser. Inresetillståndet begränsas
då till att avse enbart det berörda landet. I sådana fall skall de övriga
Schengenstaterna underrättas.
Genomresa skall medges en medborgare i tredje land, om veder-
börande har uppehållstillstånd eller visering utfärdat av ett annat
Schengenland. Förekommer han eller hon på den gemensamma spärr-
listan kan detta utgöra hinder mot genomresa.
Rent praktiskt skall kontrollen genomföras enligt gemensamma
principer, inom ramen för respektive stats egna lagar och med hänsyn till
de övriga staternas intressen. Schengenkonventionen har även regler om
individuell kontroll av resedokument för att fastställa identiteten hos alla
inresande personer och om att särskild uppmärksamhet därvid skall ägnas
hot mot den inre säkerheten och allmänna ordningen. Utlänningar skall
underkastas en mera noggrann kontroll än medborgare i en EU-stat.
Beträffande en utlänning skall därför i princip alltid kontroll ske i SIS.
Med hänsyn till Schengenstaternas inre säkerhet och ordning skall
personkontroll även äga rum vid utresa, s.k. utresekontroll. Sådan
kontroll skall utföras för alla utresande men, i likhet med inrese-
kontrollen, vara nogrannare vad gäller utlänningar, dvs. personer som
inte är medborgare i någon av EU:s medlemsstater.
Utöver de ovan berörda stationära gränskontrollerna skall Schengen-
staterna bevaka de yttre gränserna mellan gränsövergångsställena med
rörliga enheter, vilket för svenskt vidkommande till stor del blir till sjöss.
4.4 Asylfrågor
Sedan Dublinkonventionen trätt i kraft – den 1 september 1997 för de
ursprungliga undertecknarna, den 1 oktober 1997 för Sverige och
Österrike samt den 1 januari 1998 för Finland – har dess regler tagit över
Schengenkonventionens regler om asyl. Asylreglerna i Schengen-
konventionen har därigenom upphört att gälla och behandlas inte vidare
här.
4.5 Polisiärt och rättsligt samarbete
4.5.1 Allmänt om det polisiära och rättsliga samarbetet
Det polisiära och rättsliga samarbetet är en del av de s.k. kompensa-
toriska åtgärder som syftar till att kunna avskaffa personkontrollen vid de
inre gränserna. Samarbetet har emellertid också ett egenvärde i det att
samarbetet mellan medlemsländernas myndigheter fördjupas och för-
stärks. Schengenkonventionens bestämmelser om polissamarbetet är
inriktat på att förebygga och utreda brott och avser såväl informations-
utbyte som operativ samverkan. Polissamarbetet behandlas i avsnitt
4.5.2. Det rättsliga samarbetet omfattar frågor om inbördes rättshjälp i
brottmål, tillämpningen av principen ”non bis in idem” (inte två gånger
för samma sak), utlämning, överförande av verkställighet av brottmåls-
dom samt bekämpande av brottslighet som avser narkotika och vapen.
Det rättsliga samarbetet behandlas i avsnitt 4.5.3 t.o.m. 4.5.8.
4.5.2 Polissamarbete
Polissamarbetet inom Schengenområdet är, som nämnts, uppbyggt kring
informationsutbyte och operativ samverkan mellan ländernas polis-
myndigheter. Inledningsvis behandlas frågor om informationsutbyte,
därefter frågor om operativ samverkan. Sist i avsnittet berörs hotell-
kontroll inom Schengensamarbetet.
Informationsutbyte
Informationsutbyte regleras i artiklarna 39 och 46–47 i Schengenkonven-
tionen. I artikel 39 behandlas polisiärt samarbete i allmänhet och
Schengenstaterna förbinder sig att låta sina polismyndigheter direkt bistå
varandra i syfte att förhindra och upptäcka brott. Det förutsätter dock att
staternas nationella lagstiftning inte förbehåller rättsliga myndigheter
rätten att avge en framställning om bistånd. En framställning enligt
konventionen får inte innefatta en begäran om att mottagaren skall vidta
tvångsåtgärder. Tyngdpunkten i samarbetet kommer därför att ligga i
informationsutbytet. Skriftlig information som, efter en framställning,
har lämnats från ett land till ett annat får inte användas som bevismaterial
med mindre det land som lämnat uppgiften har lämnat sitt samtycke.
Framställning om informationsutbyte skall som huvudregel ske mellan
centrala organ, för Sveriges del Rikspolisstyrelsen. Men i brådskande fall
finns det möjlighet till direktkontakt mellan myndigheter.
Schengenstater med gemensam landgräns kan träffa längre gående
bilaterala avtal. Övriga medlemsländer skall hållas underrättade om
sådana avtal.
I särskilda fall får varje Schengenstat enligt sin egen nationella
lagstiftning förmedla uppgifter till en annan Schengenstat utan före-
gående begäran.
Som nyss sagts handlar det emellertid inte alltid om att en stat sänder
information till en annan. Det finns också möjlighet att genom bilaterala
avtal placera personal hos en annan stats myndigheter s.k. sambandsmän.
Dessas uppgifter är stödjande och rådgivande; sambandsmännen får inte
utöva självständiga polisiära uppgifter. Schengenstaterna kan komma
överens om att en sambandsman som är placerad i ett land skall företräda
flera Schengenländers intressen.
Operativt samarbete
Det direkta operativa samarbetet regleras i artikel 40–45. Det omfattar
fortsatt övervakning över gräns och fortsatt förföljande över gräns. Reg-
lerna om fortsatt övervakning och förföljande föranleder bestämmelser
om polismännens rättsliga ställning respektive skadestånd. Det operativa
samarbetet innehåller också regler om bl.a. radiokommunikation. Vidare
finns regler om hotellkontroll i brottsbekämpande syfte.
Fortsatt övervakning över gräns
Den situation som aktualiserar fortsatt övervakning, är att polisen i en
Schengenstat som ett led i en pågående polisundersökning övervakar
(skuggar) en person som är misstänkt för ett brott av viss svårhetsgrad,
och den personen ger sig in på en annan Schengenstats (mottagande stat)
territorium. Under förutsättningar som anges i Schengenkonventionen får
de polismän som utför övervakningen fortsätta att göra det även på den
mottagande statens område.
Enligt huvudregeln skall samtycke till fortsatt övervakning in på den
mottagande statens territorium inhämtas i förväg, innan gränsen över-
skrids. Begäran skall ställas till en av varje land särskilt utsedd central-
myndighet, för vår del Rikspolisstyrelsen. Vid fara i dröjsmål kan dock
övervakningen fortsätta över gränsen till mottagande stat utan föregående
samtycke. I sådana fall skall mottagande stat kontaktas senast i samband
med gränsöverskridandet. Om tillstånd till övervakningen inte ges inom
fem timmar skall operationen avbrytas.
All övervakning in på en annan stats territorium skall ske med
iakttagande av den statens lagar och de övriga villkor som mottagande
stats myndigheter ställer upp. De övervakande polismännen får inte gripa
eller omhänderta den övervakade på den mottagande statens område. De
får medföra sina tjänstevapen om inte den mottagande staten har för-
bjudit det, men vapen får bara användas i nödvärn.
Fortsatt övervakning kan ske med överskridande av alla typer av gräns.
Häri skiljer sig institutet i ett väsentligt avseende från fortsatt förföljande
(se nedan) som bara får ske över en landgräns. Detta innebär teoretiskt att
polismän och i vissa fall tulltjänstemän från alla Schengenstater skulle
kunna utöva övervakning här i landet, exempelvis genom att följa efter
en person som anländer hit med flyg.
Varje Schengenstat skall anmäla vilka slags tjänstemän som har
behörighet att genomföra fortsatt övervakning in på en annan Schengen-
stats territorium. För svensk del har anmälts polismän, tulltjänstemän när
de har polisiära befogenheter samt tjänstemän vid Kustbevakningen i
samband med övervakning till sjöss. Denna förklaring har tagits in i det
svenska anslutningsavtalet.
Fortsatt förföljande
Fortsatt förföljande över gräns är ett mer ingripande förfarande än över-
vakning. En Schengenstats polismän får i vissa fall förfölja en flyende
gärningsman över gränsen in till en grannstat som är ansluten till
Schengensamarbetet. Det huvudsakliga syftet med förföljandet skall vara
att säkerställa ett utlämningsförfarande till den Schengenstat varifrån
förföljandet upptogs.
För att fortsatt förföljande skall bli aktuellt krävs att den flyende
antingen har tagits på bar gärning för något av vissa brott eller för med-
hjälp till sådant brott, eller har rymt från häkte eller fängelse.
Enligt huvudregeln får förföljande ske först efter samtycke från den
mottagande staten. Dock får det ske utan samtycke om de förföljande inte
hinner eller inte kan inhämta föregående samtycke. Den mottagande
staten skall underrättas om förföljandet senast i samband med att gränsen
passeras. Den mottagande staten har alltid rätt att när som helst beordra
att det fortsatta förföljandet på dess territorium avbryts. Den har rätt att
meddela instruktioner som de förföljande polismännen skall lyda. Vidare
skall allt förföljande in på ett annat lands territorium ske med iakttagande
av den mottagande statens lagar och de övriga villkor som landet ställer
upp i enlighet med konventionens bestämmelser.
Fortsatt förföljande får endast ske över landgräns.
Om det är tillåtet för de efterföljande polismännen att gripa den
flyende på den mottagande statens område, får den gripne endast skydds-
visiteras och föremål omhändertas. Den gripne får beläggas med hand-
fängsel under transport och skall genast överlämnas till den mottagande
statens myndigheter.
Den mottagande staten är också skyldig att på begäran av de
förföljande polismännen gripa den flyende för att kvarhålla denne eller
fastställa dennes identitet.
Svensk förklaring till artikel 41
En Schengenstat har valmöjligheter i tre avseenden när det gäller fortsatt
förföljande inom dess territorium. Sålunda kan Schengenstaten välja att
inte låta de förföljande polismännen att gripa den flyende på sitt terri-
torium eller att låta de förföljande göra detta för att kunna överlämna den
flyende till den mottagande statens polismyndigheter. Vidare öppnas
möjligheten att välja mellan att begränsa rätten till förföljande till ett
visst område eller i tiden och att inte ställa upp några begränsningar med
avseende på tid eller rum. Slutligen kan Schengenstaterna avseende vilka
brott som kan föranleda förföljande över gränsen, välja antingen en
brottskatalog som finns intagen i artikel 41 eller sådana brott som kan
föranleda utlämning. Dessa val skall tillkännnages i en förklaring i sam-
band med att en stat undertecknar Schengenkonventionen.
Regeringen har i en särskild förklaring tagit ställning för att tillåta
förföljelse för brott som kan föranleda utlämning, att inte ställa upp några
begränsningar i tid och rum för förföljandet samt att förföljande
tjänstemän skall få gripa den flyende. Norges och Finlands regeringar har
avgivit förklaringar av samma innebörd som den svenska. En utförligare
redogörelse för dessa frågor finns nedan i avsnitt 7.4.1. Texten till den
svenska förklaringen finns i bilaga 10.
När Öresundsbron har färdigställts kommer Sverige att ha landgräns
även mot Danmark. Den svenska och den danska regeringen avser att
återkomma till frågan om det gränsöverskridande samarbetet innan bron
färdigställs.
Gemensamma bestämmelser
De tjänstemän som befinner sig på en annan stats territorium för att
genomföra fortsatt övervakning eller förföljande enligt ovan skall lik-
ställas med mottagande stats tjänstemän om de begår brott eller utsätts
för brott.
För skador som uppkommit i samband med genomförande av fortsatt
övervakning eller förföljande finns särskilda regler om skadestånd m.m.
Kommunikation
Schengenstaterna skall, särskilt i gränstrakterna, upprätta direkta tele-
och radioförbindelser för att underlätta polis- och tullsamarbetet.
Avsikten med detta är bl.a. att i rätt tid kunna vidarebefordra information
när det gäller övervakning och förföljande över gränserna.
Vidare skall Schengenstaterna undersöka möjligheterna till ytterligare
fördjupning av sambands- och kommunikationskanalerna exempelvis
genom att använda sambandsmän, inrätta gemensamma förbindelsenät
för polis- och tullmyndigheterna på ömse sidor om gränsen samt sam-
ordna upphandling av kommunikationsutrustning för att kunna inrätta
standardiserade och kompatibla kommunikationssystem.
Hotellkontroll
För att kunna användas som ett hjälpmedel i Schengensamarbetet, skall
medlemsstaterna säkerställa att s.k. hotellkontroll kan ske. Den innebär
att hotellinnehavare, pensionatsinnehavare och innehavare av camping-
platser skall se till att alla utländska gäster fyller i ett registreringskort
och styrker sin identitet. Med utländska gäster avses i detta fall alla som
inte är medborgare i den stat där övernattningen sker, alltså även
medborgare i en annan Schengenstat eller ett EU-land. Registrerings-
korten skall bevaras på hotellet och kunna överlämnas till behöriga
myndigheter när det behövs för bl.a. brottsutredningar eller för att spåra
efterlysta eller försvunna personer.
4.5.3 Inbördes rättshjälp i brottmål
Schengenkonventionens bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål
finns i artiklarna 48–53.
De avser att komplettera 1959 års europeiska rättshjälpskonvention,
där konventionsstaterna åtar sig att lämna varandra internationell rätts-
hjälp i största möjliga utsträckning i mål som avser beivrandet av brott.
1959 års konvention omfattar huvudsakligen bevisupptagning – varmed
förstås utredning och överlämnande av bevismaterial eller handlingar –
delgivning av rättegångshandlingar och judiciella beslut, översändande
av uppgifter ur kriminalregister, lagföring i annat land samt underrättelse
om brottmålsdomar. Schengenstaterna är oförhindrade att tillämpa
bilaterala avtal som innebär ett mer omfattande samarbete än vad som
föreskrivs i Schengenkonventionen.
Schengenkonventionens bestämmelser om inbördes rättshjälp har ett
vidare tillämpningsområde än 1959 års konvention. Inbördes rättshjälp
enligt Schengenkonventionen kan ges inte bara i mål och ärenden om
beivrande av brott, utan också i vissa administrativa förfaranden, i mål
om skadestånd, i nådeärenden, vid delgivning av underrättelser som
gäller verkställighet av utdömt straff m.m. och i fråga om åtgärder efter
doms meddelande, såsom uppskov med verkställighet och villkorlig fri-
givning.
Schengensamarbetets regler om inbördes rättshjälp omfattar också
brott mot olika skatteförfattningar, närmare bestämt författningar om
punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. Framställningar om
undandragande av punktskatter får inte avslås med motiveringen att den
mottagande staten inte belägger de varor som avses i framställningen
med skatt.
Schengenkonventionen ställer också upp begränsningar i rätten att
använda erhållen information. Uppgifter eller bevismaterial som en
Schengenstat efter framställning fått från en annan Schengenstat får
sålunda inte användas för andra ändamål än de undersökningar, rättsliga
åtgärder eller förfaranden som anges i framställningen, om inte den stat
som lämnat ut uppgifterna medger det.
Framställningar om beslag och husrannsakan kan vägras endast i
begränsad omfattning, jämfört med vad som gäller enligt 1959 års
konvention. Endast två villkor för verkställighet får ställas upp. Det
första är att framställningen skall avse en gärning för vilken är stadgat
fängelse i sex månader eller mer enligt såväl den ansökande som
anmodade statens lagstiftning, eller för vilken sådant straff är stadgat i
den ena staten medan gärningen i den andra staten beivras av administra-
tiva myndigheter. Det andra villkoret som får ställas upp är att verk-
ställandet av framställningen är förenligt med lagstiftningen i den
anmodade staten.
Schengenkonventionens bestämmelser om delgivning innebär att man
från en Schengenstat kan översända delgivningshandlingar direkt med
post till personer som vistas på en annan Schengenstats territorium. En
sådan kallelse får inte innehålla någon påföljd vid utevaro, och den som
delgivits en kallelse på detta sätt får inte heller straffas om han eller hon
uteblir från sammanträdet. Konventionsstaterna får dock anlita varandras
judiciella myndigheter för delgivning om formlig delgivning med den
sökte begärs eller om mottagarens adress är okänd. Det bör också nämnas
att det finns särskilda föreskrifter om översättning av den handling som
skall delges, för att säkerställa att den som söks för delgivning förstår
innehållet i handlingen.
En viktig nyhet, slutligen, i förhållande till 1959 års konvention är att
Schengenkonventionen medger att framställningar i ärenden om inbördes
rättshjälp skickas direkt mellan de judiciella myndigheterna i Schengen-
staterna. Framställningar får emellertid även skickas mellan konventions-
staternas justitieministerier eller nationella centrala myndigheter för
Interpol. I Sverige är det normalt utrikesdepartementet som har i uppgift
att förmedla sådana framställningar.
4.5.4 Non bis in idem (icke två gånger för samma sak)
Schengenkonventionen har vissa bestämmelser om när en gärning som
prövats genom lagakraftägande dom i en stat kan upptas till prövning i en
annan stat. Schengenkonventionens bestämmelser på området skall inte
utesluta att mer vittgående nationella bestämmelser tillämpas. Bestäm-
melserna om ”non bis in idem” finns i artiklarna 54–58.
Om en dom meddelats i en Schengenstat kan den dömde enligt huvud-
principen inte åtalas för samma gärning i en annan Schengenstat. En
förutsättning är dock att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är
under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos
den Schengenstat där domen meddelats. En Schengenstat kan, i samband
med ratificering, antagande eller godkännande av konventionen, förklara
sig inte vara bunden av huvudprincipen i vissa fall. Se vidare nästa
avsnitt.
Om det finns skäl att anta att ett åtal avser samma gärning som
personen redan har dömts för i en annan Schengenstat, skall åklagaren
inhämta upplysningar från den andra staten. Informationen skall beaktas
när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående
processen.
Om det i en Schengenstat har väckts nytt åtal mot någon som har
dömts till påföljd för samma gärning i någon annan Schengenstat, skall
den tid som personen har varit frihetsberövad på den andra statens
område till fullo tillgodoräknas vid påföljdens bestämmande.
Undantagsförklaringar
Det finns möjlighet att göra undantagsförklaringar när det gäller ”Non bis
in idem”.
En Schengenstat kan för vissa fall förklara sig inte vara bunden av
huvudprincipen om utländsk brottmålsdoms hinderverkan, om gärningen
som avses i en utländsk dom har förövats helt eller delvis på statens
territorium; detta kommer dock inte att gälla om gärningen delvis har
förövats på ett område som tillhör den Schengenanslutna stat hos vilken
domen har avkunnats.
Vidare kan en Schengenstat förklara sig inte vara bunden av huvud-
principen för det fall gärningen som avses i en utländsk dom har skadat
statens säkerhet eller andra för staten lika viktiga intressen.
Det finns även möjlighet för en Schengenstat att förklara sig icke
bunden av en utländsk dom om gärningen som avses har begåtts av en
domslandets tjänsteman och omfattat missbruk av tjänsteställning.
En stat som avgivit en undantagsförklaring skall ange arten av de brott
som undantaget avser.
Frågan om Sverige bör utnyttja denna möjlighet behandlas i avsnitt
6.3.
4.5.5 Utlämning
Schengenkonventionens bestämmelser om utlämning finns i artiklarna
59–66. Dessa bestämmelser avser att komplettera och underlätta tillämp-
ningen av den europeiska utlämningskonventionen från den 13 september
1957 samt vissa regler i Beneluxavtalet som inte rör Sverige. Beträffande
förhållandet till konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens
medlemsstater (EU-konventionen), se avsnitt 7.4.4.
I Schengenkonventionen förbinder sig staterna bl.a. att utlämna till
varandra personer som är åtalade eller mot vilka straff skall verkställas
för brott mot bestämmelser mot punkt- och mervärdesskatter samt tull-
avgifter. Där finns vidare bestämmelser om preskription, om ett förenklat
utlämningsförfarande vid samtycke m.m.
Liksom på andra områden gäller även beträffande utlämning, att
Schengenstaterna är oförhindrade att tillämpa bilaterala avtal som inne-
bär ett mer omfattande samarbete än som föreskrivs i Schengen-
konventionen.
En registrering i Schengens Informationssystem (SIS, se avsnitt 4.6)
med uppgifter angående en person som har efterlysts för utlämning, har
samma verkan som en begäran om provisoriskt anhållande i enlighet med
1957 års konvention. I svensk rätt finns en regel om provisoriskt an-
hållande i ett utlämningsärende i lagen (1957:668) om utlämning för
brott.
En Schengenstat som anmodas att utlämna en person kan inte neka
enbart på grund av att brottet enligt den egna lagstiftningen är pre-
skriberat, eller att det saknas angivelse eller något officiellt beslut som
den egna lagstiftningen förutsätter för att en brottsutredning skall inledas.
För utlämning krävs inte alltid ett formellt utlämningsförfarande. Om
lagstiftningen i den anmodade staten inte uttryckligen hindrar det, kan
den staten medge utlämning av en eftersökt person utan något sådant
formellt förfarande. Det krävs dock att den eftersökte ger sitt samtycke
till detta enligt en särskild procedur.
Framställningar om utlämning skall översändas mellan ministerierna
(centralmyndigheter) hos den ansökande parten och den anmodade
parten. Det är dock inte uteslutet att utnyttja diplomatiska kanaler.
4.5.6 Överförande av straffverkställighet
Schengenkonventionen har i artiklarna 67–69 särskilda bestämmelser om
överförande av verkställighet av frihetsstraff. Dessa avser att komplettera
1983 års europeiska konvention om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen). Enligt överförandekonventionen kan över-
förande av frihetsstraff begäras av både domslandet och verkställighets-
landet, och en förutsättning för ett överförande är att den dömde, doms-
landet och verkställighetslandet samtycker till åtgärden.
Schengenkonventionens bestämmelser om överförande av straff-
verkställighet kan tillämpas när en medborgare i en Schengenstat, som
genom lagakraftägande dom dömts till en frihetsberövande påföljd i en
annan Schengenstat, genom att fly till sitt hemland har undandragit sig
verkställighet av straffet. Om den dömde påträffas i hemlandet kan den
stat där lagföringen har ägt rum göra en framställning till den andra
staten (den dömdes hemland) om att verkställigheten av straffet överförs
dit. Då kan överförandet ske utan den dömdes samtycke.
I väntan på de handlingar som åberopas i framställningen om över-
förande och på beslut i samband med framställningen, kan den anmodade
staten (den dömdes hemland) på begäran av den stat som gjort fram-
ställningen kvarhålla den dömde eller vidta andra åtgärder för att säkra
dennes närvaro på sitt område.
4.5.7 Narkotika
Artiklarna 70–76 i Schengenkonventionen gäller narkotika. Schengen-
konventionen lägger stor vikt vid bekämpningen av all narkotikarelaterad
brottslighet. Schengenstaterna har åtagit sig att i enlighet med FN:s
konventioner på narkotikaområdet vidta alla erforderliga åtgärder för att
förebygga och bekämpa olaglig handel med narkotika och narkotiska
läkemedel samt att därutöver särskilt bevaka de platser som är kända för
narkotikahandel för att minska spridningen av narkotiska preparat till nya
missbruksgrupper. De har vidare åtagit sig att i enlighet med sin
konstitution och nationella lagstiftning tillåta att s.k. kontrollerade
leveranser får äga rum på deras territorier, att förstärka sin kontroll av
person- och varutrafiken samt av transportmedel vid de yttre gränserna i
syfte att förhindra olaglig införsel av narkotika och narkotiska läkemedel
samt att garantera att gällande lagstiftning medger beslag och för-
verkande av tillgångar som härrör från illegal handel med narkotika och
psykotropa ämnen.
För att ge en fullständig bild av reglerna om narkotikabekämpning bör
framhållas att tullens befogenheter att vidta kontroller vid de inre
gränserna inte påverkas av reglerna i Schengenkonventionen. Sålunda
kommer tullen även efter inträdet i Schengensamarbetet att på samma
sätt som i dag kunna kontrollera exempelvis illegal införsel av narkotika
även vid Schengens inre gränser. Här kan också nämnas att s.k.
kontrollerade leveranser av narkotika redan förekommer i vårt land.
På narkotikaområdet innehåller Schengenkonventionen vidare regler
för införsel av narkotikaklassade läkemedel vid resa till annat medlems-
land. En resenär får medföra narkotiska läkemedel för medicinsk behand-
ling, under förutsättning att en behörig myndighet i hemlandet utfärdat
ett särskilt intyg. Mängden läkemedel skall stå i relation till resans längd
och får omfatta maximalt 30 dagars behandling.
4.5.8 Skjutvapen och ammunition
Artiklarna 77–91 i Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om
vilka typer av skjutvapen som skall vara förbjudna, eller kräva tillstånd
eller anmälan inom Schengenområdet. Bestämmelserna utgör minimi-
krav; det är alltså tillåtet för medlemsstaterna att ha strängare lag-
stiftning. Vidare föreskrivs, med hänvisning till Europeiska vapen-
konventionen, att staterna skall underrätta varandra om förvärv av skjut-
vapen hos enskilda, vapenhandlare m.fl. som är bofasta eller vanligtvis
uppehåller sig på annan parts områden.
Dessa bestämmelser i Schengenkonventionen motsvaras i stor ut-
sträckning av de bestämmelser som gäller inom EU enligt rådets direktiv
den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen
(91/477/EEG). Direktivets bestämmelser är dock mer omfattande och
detaljerade än Schengenkonventionens, bl.a. krävs i vissa fall god-
kännande från myndigheterna i det land där en person är bosatt för att
han skall kunna få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat EU-land. I
direktivet finns också utförliga bestämmelser om krav på tillstånd för
överföring av skjutvapen från ett EU-land till ett annat.
Eftersom konventionen och direktivet sålunda reglerar samma ämne,
men utan att helt överensstämma i fråga om omfattning och detaljer,
skulle det sannolikt uppkomma avsevärda tillämpningssvårigheter om
dessa gällde parallellt. Mycket talar därför för att åtminstone flertalet av
konventionens bestämmelser skall anses vara överspelade i och med
direktivet. En sådan slutsats har också stöd i artikel 134 i Schengen-
konventionen, enligt vilken dess bestämmelser skall gälla endast i den
mån de är förenliga med gemenskapens lagar.
Det är emellertid svårt att på detta stadium få säker kunskap om hur de
olika Schengenstaterna genomfört bestämmelserna i direktivet respektive
konventionen och hur dessa tillämpas i praktiken. Av artikel 17 i
direktivet följer att kommissionen senast vid årsskiftet 1997/98 skall
överlämna en rapport till rådet och till parlamentet om den situation som
tilllämpningen av direktivet har resulterat i, vid behov åtföljd av förslag
till åtgärder. Eventuellt kan denna rapport komma att ge ytterligare
underlag för bedömningen av förhållandet mellan bestämmelserna i
direktivet respektive konventionen. Även det arbete som bedrivs i
arbetsgruppen om vapen och ammunition inom Schengensamarbetet kan
komma att bidra med sådant underlag.
Ett ytterligare förhållande som bör beaktas i detta sammanhang är att
Norge och Island står utanför EU och därför formellt sett inte är bundna
av direktivet. Det står inte helt klart vad som kommer att gälla be-
träffande skjutvapen och ammunition i förhållande till dessa stater efter
anslutning till Schengensamarbetet. Vad som torde ligga närmast till
hands är att direktivets bestämmelser helt eller delvis görs tillämpliga
också vad beträffar Norge och Island.
4.6 Schengens informationssystem (SIS)
4.6.1 SIS – hur är systemet utformat?
Schengens informationssystem, SIS, är ett datasystem. SIS är uppbyggt
som ett spanings- och efterlysningshjälpmedel. I SIS kan varje
Schengenstat föra in uppgifter om personer, fordon eller föremål som är
efterlysta eller på annat sätt eftersökta med en begäran om att någon
särskild åtgärd skall vidtas med personen i fråga om han eller hon
påträffas, exempelvis vid en gränskontroll eller inom ett Schengenland.
En sådan begäran kallas i Schengenkonventionen för rapport.
Datasystemet SIS skall bestå av en nationell enhet (ett dataregister) för
varje Schengenstat, det s.k. N.SIS, och en central teknisk stödfunktion,
det s.k. C.SIS. Systemet är uppbyggt så att varje Schengenstats nationella
enhet kommer att innehålla uppgifter som är identiska med uppgifterna i
de andra staternas nationella enheter. Varje Schengenstat använder sedan
sitt nationella register för de sökningar som Schengenkonventionen
reglerar.
Det nationella registret skall handhas av ett s.k. SIRENE-kontor som
skall vara enda kontaktpunkt för förbindelserna mellan Schengenstaterna
med avseende på SIS.
SIRENE-kontoren har, för att kunna uppfylla Schengenkonventionens
bestämmelser om bl.a. konsultationer och informationsutbyte före en
registrering i SIS samt att snabbt kunna lämna kompletterande informa-
tion, möjlighet till direkt kommunikation via ett särskilt meddelande-
system. Detta är inte något dataregister utan bara ett sätt att utväxla
meddelanden.
SIS regleras i Schengenkonventionen i artiklarna 92–119. I det här
avsnittet behandlas inrättande, utnyttjande och användning av SIS
(artiklarna 92–118) samt fördelning av kostnaderna för SIS (artikel 119).
Skydd av personuppgifter och säkerhet för SIS behandlas i avsnitt 4.7,
tillsammans med andra integritetsfrågor.
4.6.2 Vad SIS får innehålla
SIS får endast innehålla vissa angivna typer av uppgifter, nämligen
uppgifter om personer, föremål och fordon, som får föras dit för vissa
särskilda ändamål. Ändamålen är förvarstagande för utlämning, in-
förande på spärrlista, omhändertagande av personer, uppgift om uppe-
hållsort eller hemvist, hemlig övervakning eller särskild kontroll samt
efterlysning av fordon eller andra föremål.
När det gäller personer får endast vissa angivna uppgifter registreras.
Dessa är uppgifter om namn och andra identitetsuppgifter samt uppgift
om huruvida personen är beväpnad eller kan befaras tillgripa våld.
Vidare skall uppgifter finnas om syftet med registreringen samt det
begärda förfarandet. Anmärkningar av annat slag är inte tillåtna. Det
gäller särskilt de uppgifter som nämns i första meningen i artikel 6 i
Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda
vid automatisk databehandling av personuppgifter, dvs. personuppgifter
som avslöjar rasursprung eller politiska åsikter eller som rör hälsa eller
sexualliv.
Uppgifter som finns registrerade i SIS är tillgängliga endast för
myndigheter som har behörighet för gränskontroller eller andra under-
sökningar inom landet som verkställs av polis och tullmyndigheter samt
samordning av sådana undersökningar. Uppgifter som är registrerade på
spärrlista, se nedan artikel 96, är även tillgängliga för vissa myndigheter
som handlägger ärenden om viseringar, uppehållstillstånd, m.m.
När det först gäller framställning om efterlysning för förvarstagande
för utlämning (artikel 95) skall en Schengenstat, innan den gör en sådan
framställning, undersöka om det begärda förvarstagandet kan ske i
överensstämmelse med den anmodade statens nationella lagstiftning. En
stat som inte tillåter framställningen kan begära en markering om
verkställighetsförbud. De andra Schengenstaterna skall verkställa det
ursprungligen begärda förfarandet.
När en Schengenstat gör en framställning i SIS, skall den utan dröjs-
mål skicka vissa uppgifter av betydelse för verkställighet av utlämningen
till de andra berörda staterna.
Den anmodade staten har åtagit sig att verkställa det begärda
förfarandet i enlighet med gällande konventioner om utlämning och
nationell rätt, om inte markering om verkställighetsförbud har skett.
Rapporter för införande av en utlänning på spärrlista (artikel 96)
förutsätter ett beslut av en nationell myndighet eller domstol i enlighet
med nationell lagstiftning, grundat på att en utlänning utgör ett hot mot
allmän ordning och säkerhet eller på att vederbörande avvisats eller
utvisats.
För framställning enligt artikel 97 om uppgift om uppehållsort eller
omhändertagande av personer som är försvunna eller som bör
omhändertas med hänsyn till sin egen säkerhet eller i syfte att förebygga
hot, får personuppgifter registreras om det finns en begäran från en
behörig myndighet hos den rapporterande staten. De polisiära myndig-
heterna i den Schengenstat där personen påträffas skall, om detta inte
strider mot nationell lag, underrätta den rapporterande staten om
personens uppehållsort eller omhänderta personen för att hindra fortsatt
resa.
Framställning om uppehållsort eller hemvist enligt artikel 98 kan
göras beträffande vittnen eller åtalade som skall inställa sig vid domstol
eller beträffande personer som skall avtjäna straff.
Framställning om hemlig övervakning eller särskild kontroll av
personer eller fordon (artikel 99) får ske i syfte att bekämpa brottslighet
och förebygga hot mot den allmänna säkerheten. Det får endast ske under
vissa förutsättningar, nämligen att det finns sannolika skäl till misstanke
om att personen avser att begå, eller redan begår, ett stort antal synner-
ligen grova brott eller att den allmänna uppfattningen om personen,
särskilt på grundval av redan begångna brott, leder till misstanke om att
han även i fortsättningen kommer att begå synnerligen grova brott.
Artikeln innehåller särskilda regler om begäran om hemlig övervakning
eller särskild kontroll av personer som misstänks hota statens säkerhet.
Vid hemlig övervakning kan uppgifter inhämtas och översändas till
den rapporterande myndigheten om påträffande av den person eller det
fordon som rapporterats.
Inom ramen för särskild kontroll får personer kroppsvisiteras samt
fordon och medförda föremål genomsökas i enlighet med nationell lag-
stiftning. Om en anmodad stats lagar inte tillåter den begärda kontrollen
skall den ändras till hemlig övervakning. En stat som inte alls tillåter
framställningen kan begära en markering om verkställighetsförbud.
Slutligen kan i SIS registreras uppgifter om vissa kategorier av föremål
som efterlysts för beslag eller för att användas som bevismedel vid
rättegång i brottmål (artikel 100).
Den polis eller tulltjänsteman som vid sökning i SIS finner att det finns
en framställning beträffande en person, ett fordon eller ett föremål skall i
regel underrätta den framställande staten om detta. Det kan också före-
komma att handläggningen förutsätter att kompletterande upplysningar
översänds till den anmodade staten. Det kan exempelvis röra sig om
fotografier, fingeravtryck och annan information som faller under det
informationsutbyte inom det polisiära samarbetet som får ske enligt
artiklarna 39 och 46. Vid sådana kompletterande underrättelser m.m. tas
kontakter direkt mellan SIRENE-kontoren i de berörda staterna; under-
rättelserna förmedlas alltså inte via SIS.
4.6.3 Fördelning av kostnaderna för SIS
Varje Schengenstat skall stå för sina kostnader för inrättandet och
användningen av den nationella delen av SIS, N.SIS. Kostnaderna för
den tekniska stödfunkionen, C.SIS, skall fördelas mellan Schengen-
staterna enligt en särskild fördelningsnyckel, se avsnitt 7.5.3.
4.7 Integritetsfrågor
4.7.1 Skydd för personuppgifter i allmänhet
Schengenkonventionen innehåller utförliga bestämmelser om skydd för
personuppgifter som förs in i SIS. Dessa finns i artiklarna 102–118.
Sådana bestämmelser behandlas i avsnitt 4.7.2. Schengenkonventionen
reglerar även frågor om skydd för andra ADB-baserade personuppgifter
än de som registreras i SIS samt för personuppgifter som överförs
manuellt. Reglerna finns i artiklarna 37–38 och 126–130, och behandlas i
avsnitt 4.7.3.
4.7.2 Skydd för personuppgifter i SIS
Eftersom SIS är ett datasystem ställer Schengenkonventionen upp vissa
grundläggande krav på Schengenstaternas regler om säkerhet och
skyddsnivå för de personuppgifter som förs in i systemet. Schengen-
staterna är till att börja med skyldiga att ha en skyddsnivå för person-
uppgifter i sina nationella SIS-enheter som motsvarar den som bygger på
principerna i Europarådets dataskyddskonvention av den 28 januari 1981
och som tar hänsyn till Europarådets ministerkommittés rekommendation
R (87) 15 av den 17 september 1987 avseende reglering av utnyttjandet
av personuppgifter inom den polisiära sektorn. Någon överföring av
personuppgifter får inte ske förrän erforderliga föreskrifter om skydd för
personuppgifter har trätt i kraft i de stater som berörs av överföringen.
Vidare är Schengenstaterna skyldiga att vidta vissa säkerhetsåtgärder vad
gäller den nationella enheten i SIS, exempelvis åtgärder för att hindra
obehöriga från att få tillträde till de anläggningar som används för data-
behandling av personuppgifter. Och endast särskilt kvalificerade
personer, som har genomgått säkerhetskontroll, får utses till att arbeta
med databehandling.
För uppgifter som registrerats i SIS finns begränsningar i rätten till
användning. Uppgifter som en Schengenstat fört in i SIS i samband med
framställningar om förvarstagande för utlämning, införande på spärrlista,
omhändertagande av personer, uppgift om uppehållsort eller hemvist,
hemlig övervakning eller särskild kontroll samt efterlysning av föremål,
får de andra Schengenstaterna utnyttja endast för det ändamål som gäller
för den aktuella framställningen. I vissa undantagsfall får dock en mot-
tagande stat utnyttja uppgifterna för ett annat sådant ändamål, men endast
under förutsättning att den stat som har gjort framställningen har gett sitt
tillstånd.
Registrering av framställningar och uppgifter i SIS styrs av nationell
lagstiftning. Det är också den rapporterande Schengenstaten som
ansvarar för uppgiftens riktighet och aktualitet samt för att den lagligen
kan registreras. Ett undantag finns som hänger ihop med systemets
uppbyggnad, se vidare avsnitt 7.5.1 (efter artikel 100). SIS regleras i
Schengenkonventionen i artiklarna 92–119. I det här avsnittet behandlas
inrättande, utnyttjande och användning av SIS (artiklarna 92–118) samt
fördelning av kostnaderna för SIS (artikel 119). Skydd av person-
uppgifter och säkerhet för SIS behandlas i avsnitt 4.7, tillsammans med
andra integritetsfrågor.
Verkställighet av ett begärt förfarande däremot skall ske enligt den
verkställande statens lag. Även myndigheternas befogenheter vid
verkställigheten skall regleras av nationell lag hos den anmodade staten.
Ett viktigt område när det gäller integritetsskydd och säkerhet för upp-
gifter är naturligtvis de regler som gäller för ändring av uppgifter m.m.
Det är endast den Schengenstat som har registrerat en framställning i SIS
som har rätt att ändra, komplettera, korrigera och radera uppgifter. Om en
annan Schengenstat, som har tagit emot uppgifterna, misstänker att dessa
är felaktiga skall den omedelbart underrätta den rapporterande staten,
som är skyldig att kontrollera och rätta eller radera uppgifterna.
Det är inte bara stater som kan initiera ett sådant förfarande, utan vem
som helst kan begära rättelse eller radering av en felaktig uppgift som
berör honom eller henne. Det förutsätter givetvis att den enskilde kan få
del av uppgifterna. En enskild persons rätt att få tillgång till de uppgifter
som finns registrerade om honom eller henne i SIS styrs av nationell
lagstiftning. Vissa begränsningar skall dock alltid gälla, oavsett den
nationella lagstiftningens innehåll. Se vidare avsnitt 7.5.2.
Uppgifter för personefterlysning skall inte bevaras längre än vad som
är nödvändigt för det syfte i vilket de lämnats. Konventionen innehåller
flera olika gallringsregelr, se vidare avsnitt 7.5.2.
För att säkerställa enskildas rätt att ta del av uppgifter i SIS, skall en
enskild ha rätt att vända sig till domstol eller annan behörig myndighet i
varje medlemsstat för att få upplysningar eller för att begära rättelse,
radering eller skadestånd med anledning av registrering som berör
honom eller henne. Schengenstaterna är skyldiga att verkställa ett sådant
beslut.
Varje Schengenstat skall utse en nationell tillsynsmyndighet till vilken
enskilda skall kunna vända sig med begäran om att myndigheten skall
granska registrerade uppgifter om honom eller henne i SIS och hur de
används. Den nationella tillsynsmyndigheten skall självständigt och utan
begäran från enskilda utöva tillsyn över den nationella delen av SIS. För
det ändamålet skall den nationella tillsynsmyndigheten ha tillträde till det
nationella registret.
Schengenstaterna skall även ha en gemensam tillsynsmyndighet för att
bl.a. utöva tillsyn över den tekniska stödfunktionen i SIS.
Schengenkonventionen reglerar även staternas skadeståndsansvar gent-
emot enskilda.
4.7.3 Skydd för andra personuppgifter än sådana som
registrerats i SIS
Inom Schengensamarbetet kan uppgifter utbytas mellan staterna utan att
man använder sig av SIS. Som exempel kan nämnas de kontakter mellan
SIRENE-kontor som föregår eller följer en registrering i SIS. Men det
finns även uppgiftsutbyte som helt saknar anknytning till SIS, exempel-
vis lämnande av uppgifter inom det polisiära samarbetet enligt artikel 46
och om uppgifter som har samband med utfärdande av visering eller
uppehållstillstånd, uppgifter om människosmuggling, uppgifter som
lämnas till en annan stat utan föregående begäran och som är avsedda för
bistånd i fråga om brottsbekämpning, förebyggande av brott eller vid-
tagande av skyddsåtgärder mot hot mot allmän ordning och säkerhet samt
vissa upplysningar om förvärv av vapen.
Bestämmelser om skydd för andra personuppgifter än sådana som
registrerats i SIS finns i artiklarna 126–130 i Schengenkonventionen, och
de är i stora drag desamma oavsett om uppgifterna registrerats i SIS eller
överförts på annat sätt. I vissa avseenden ger dock konventionen inte ett
lika starkt skydd för uppgifter som inte registrerats i SIS, främst
beroende på att de inte flyter in i ett gemensamt dataregister.
Reglerna om generell skyddsnivå för personuppgifter, reglerna om
ändamålsbegränsning och om skadeståndsskyldighet är i stort sett lika de
som finns beträffande uppgifter som utväxlas via SIS.
Däremot reglerar Schengenkonventionen inte enskildas rätt att begära
ändring, komplettering, korrigering eller radering av uppgifter som
lämnats från en Schengenstat till en annan på annat sätt än genom SIS.
Konventionen innehåller i dessa fall endast regler om Schengenstaternas
skyldighet att initiera respektive verkställa ett sådant förfarande. Det är
vidare endast beträffande uppgifter som registrerats i SIS som enskilda
kan begära att den nationella tillsynsmyndigheten genomför en gransk-
ning. Däremot har den nationella tillsynsmyndigheten skyldighet att på
eget initiativ kontrollera att bestämmelserna om skydd för överförda
personuppgifter tillämpas även i de fall där uppgifterna överförts på
annat sätt än genom SIS.
4.8 Schengensamarbetets organisation
Schengensamarbetets karaktär av mellanstatligt samarbete bildar ut-
gångspunkt för samarbetets beslutsformer och ledning. Beslut i
Schengenorganen fattas sålunda med enhällighet. Schengenarbetet leds,
precis som EU-arbetet, av ett ordförandeland. Liksom i EU bildar ord-
förandelandet tillsammans med föregående och kommande ordförande-
land en informell ledningsgrupp, den s.k. trojkan; det gäller såväl i Verk-
ställande kommittén och Centralgruppen som i arbetsgrupperna.
Schengensamarbetets högsta beslutande organ är Verkställande
kommittén. Andra högre organ är Centralgruppen och den s.k. gemen-
samma tillsynsmyndigheten för dataskydd. Direkt under Centralgruppen
ligger den s.k. ständiga administrativa kommittén och gruppen för
internationella avtal och överenskommelser. Förutom dessa finns ett
antal arbetsgrupper och ett sekretariat. I departementspromemorian
Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (Ds 1997:38) finns en in-
gående redogörelse för Schengens arbetsgrupper och organisatoriska
struktur i övrigt. En organisationsskiss finns i bilaga 11.
4.9 Schengens regelverk
4.9.1 Vad är Schengens regelverk?
Schengens regelverk består av det ursprungliga Schengenavtalet,
Schengenkonventionen samt senare anslutna staters anslutningsavtal
respektive samarbetsavtal för Island och Norge som inte är medlemmar i
EU. Därtill kommer beslut och deklarationer av Verkställande kommittén
samt beslut av Centralgruppen. Verkställande kommitténs huvudsakliga
uppgift är enligt artikel 131 i Schengenkonventionen att kontrollera att
konventionen efterlevs av medlemsstaterna. Men i ett par särskilt angivna
fall skall Verkställande kommittén även utfärda tillämpningsföreskrifter
till konventionen. Det är här fråga om föreskrifter som reglerar den rent
praktiska hanteringen, dvs. bestämmelser som hos oss i regel ligger på
myndighetsnivå. Verkställande kommittén har hittills inte skapat ny rätt
som går utöver staternas åtaganden enligt själva konventionen, inte heller
utfärdar den rättsakter som är bindande för enskilda. Verkställande
kommittén beslutar med enhällighet, vilket i praktiken innebär att ett
medlemsland har vetorätt.
De flesta beslut som fattas av Verkställande kommittén är således av
föreskriftskaraktär, dvs. de riktar sig till staterna och deras myndigheter
och inte till enskilda personer, även om enskilda naturligtvis någon gång
indirekt kan komma att beröras. Exempel är besluten om för vilka länders
medborgare det skall gälla viseringsplikt. Men för att de ska få
genomslag nationellt måste de omsättas i interna regler i varje medlems-
stat, för vår del genom förordning utfärdad av regeringen. För att genom-
föra övriga beslut kommer det hos oss i de flesta fall att vara tillräckligt
med myndighetsföreskrifter. Som exempel kan nämnas detaljföreskrifter
om hur uppgifter skall lagras i SIS. Vilka uppgifter som får finnas i
systemet är däremot uttömmande reglerat i konventionen.
Exempel på några viktigare beslut fattade av Verkställande kommittén
Den s.k. SIRENE-handboken innehåller detaljföreskrifter om använd-
ningen av Schengens informationssystem, SIS. SIRENE står för
Supplementary REquest at the National Entries. SIRENE-kontoren är
upprättade i enlighet med artikel 108 i Schengenkonventionen i vilken
det föreskrivs att varje land skall upprätta en myndighet som svarar för
den nationella enheten i SIS, N.SIS. Kontoret skall alltså ansvara för att
den nationella enheten, dvs. hårdvaran och det nationella registret,
fungerar på ett riktigt sätt och för att föreskrifterna i konventionen följs.
Det är vidare genom denna myndighet som all kommunikation mellan
medlemsstaterna skall ske.
Handboken inleds med en presentation av tillämpliga artiklar i
Schengenkonventionen och SIRENE-kontorens organisatoriska ställning
samt namn- och adressuppgifter. Vidare innehåller SIRENE-handboken
detaljerade beskrivningar av de förfaranden och arbetsuppgifter som skall
utföras i anledning av förekommande framställningar om registrering i
systemet (som exempelvis rutiner som är gemensamma för alla
registreringar), detaljföreskrifter för hur kommunikation mellan
SIRENE-kontoren skall gå till (exempelvis om det räcker med telefon-
kontakter eller om det i vissa fall skall ske på annat sätt) samt tekniska
beskrivningar om hur införing i registren skall ske.
Slutligen specificerar SIRENE-handboken detaljerat hur uppgifter som
skall inhämtas skall kodas i SIS samt ger detaljerade föreskrifter om
kontroll av uppgifternas riktighet och av att samma uppgift inte
förekommer på flera ställen. Verkställande kommittén har beslutat att
klassificera SIRENE-handboken som hemlig. Det är en av ett litet fåtal
handlingar där detta har skett.
Manuel commun, den gemensamma handledningen, innehåller före-
skrifter för tillämpning av konventionens villkor för inresa till
Schengenstaternas territorium och om gränskontroller. I den ges bl.a.
praktisk vägledning för bedömning av viseringar och för utfärdande av
visering vid gräns. Vidare finns detaljerade praktiska föreskrifter om
kontroll vid yttre gräns samt särskilda föreskrifter om kontroll av vissa
speciella kategorier resande, som piloter och andra besättnings-
medlemmar på luftfartyg, sjöfolk och innehavare av tjänste- eller
diplomatpass.
Den gemensamma konsulära handledningen innehåller praktiska
föreskrifter som detaljerat reglerar procedurfrågor och frågor om hur
kontakter och informationsutbyte mellan länderna och deras myndigheter
skall gå till. Där finns exempelvis specificering av olika viserings-
kategorier, tillämpningsföreskrifter om bl.a. fastställande av vilken stat
som är behörig att besluta om en ansökan om visum och om hur en
ansökan skall behandlas samt anvisningar om hur viseringsmärket skall
fyllas i.
När det gäller polissamarbete kan nämnas ”handboken för den inter-
nationella inbördes hjälpen i fråga om repressiva åtgärder rörande
kampen mot narkotikahandeln i de avtalsslutande parterna i Schengen-
överenskommelsen”. Det är, som framgår av namnet, en guide över de
olika Schengenstaternas regler m.m. för att underlätta kampen mot
narkotikahandel.
Slutligen kan nämnas en handledning för tillämpningen av artikel 46.
Den innehåller föreskrifter om samarbete när det gäller evenemang där
ett stort antal personer samlas och där huvudsyftet med polisens närvaro
är att bevara allmän ordning och säkerhet och att förebygga brott
närmare; bl.a. anges vilka uppgifter som, under förutsättning att det
överensstämmer med den egna nationella lagen, skall lämnas, exempelvis
om sammansättning och antal personer i den grupp man vet är på väg till
evenemanget i fråga. Denna handledning uppvisar stora likheter med den
gemensamma åtgärden 97/339/RIF, som rådet har antagit enligt artikel K
3 i Unionsfördraget, om samarbetet på området för allmän ordning och
säkerhet.
4.9.2 Schengens regelverk och demokratin
Beslutsprocessen
Verkställande kommitténs beslut har, som framgått, karaktär av hand-
boksmässig reglering av operativa och tekniska frågor. Eftersom
Schengensamarbetet är ett vanligt konventionsbaserat mellanstatligt sam-
arbete, skall alla beslut i Verkställande kommittén vara enhälliga. Varje
land har med andra ord vetorätt. Besluten är folkrättsligt bindande för
Sverige som stat, men för att få nationellt genomslag krävs – i den mån
det behövs – att beslutet genomförs på det nationella planet. I Sverige
sker detta genom lag beslutad av riksdagen, genom regeringsförordning
eller genom myndighetsföreskrifter. Om ett beslut måste genomföras
genom lagstiftning kommer samma mekanism att tillämpas som vid
antagande av en konvention. Det bör dock framhållas att de beslut som
Verkställande kommittén hittills har fattat inte i något fall har varit av
den karaktären att det behövs lagändringar här i landet för att genomföra
dem. I de flesta fall krävs inte ens en förordningsändring utan det räcker
med interna föreskrifter för de berörda myndigheterna.
Överenskommelser med andra stater eller mellanfolkliga organisa-
tioner ingås enligt 10 kap. 1 § regeringsformen (RF) av regeringen. Riks-
dagens godkännande krävs när överenskommelsen förutsätter att lag
ändras, upphävs eller stiftas, när överenskommelsen i övrigt gäller ett
ämne där riksdagen skall besluta eller när överenskommelsen annars är
av större vikt, 10 kap. 2 § RF. Vad som sålunda gäller i allmänhet för
ingående av mellanfolkliga överenskommelser gäller också inom
Schengensamarbetet. Regeringen kan därför inte medverka i ett beslut i
Verkställande kommittén som kräver riksdagens godkännande, utan att
göra förbehåll för detta.
Öppenhet
Beslut inom Schengensamarbetet fattas efter förhandlingar mellan
medlemsstaterna. Schengensamarbetet skiljer sig på så sätt inte från
övrigt mellanstatligt samarbete. Förhandlingar måste kunna föras i
förtroendefull anda. I detta ligger bl.a. att förhandlingsståndpunkter som
regel inte bör komma till allmän kännedom.
För uppgifter som rör Sveriges förbindelser med annan stat eller i
övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare
eller juridisk person i annan stat, gäller bestämmelserna om utrikes-
sekretess i 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Sekretess gäller enligt
detta lagrum om det kan antas att ett röjande av en uppgift stör Sveriges
mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.
Även om det i Schengensamarbetet inte råder någon offentlighets-
princip, har Sverige som medlemsland tillgång till alla Schengen-
dokument. För dessa gäller de vanliga svenska reglerna om allmän
handling, dvs. de är offentliga och skall på begäran lämnas ut om det inte
finns några svenska sekretessregler som förbjuder detta. Som nyss
nämnts kan detta ibland vara fallet, främst under pågående
förhandlingsarbete. När Amsterdamfördraget träder i kraft kommer dess
regler om öppenhet och handlingsoffentlighet i EU:s institutioner att
gälla även för Schengensamarbetet. Likaså kommer de regler om tillgång
till institutionernas handlingar som redan nu gäller inom EU (exempelvis
rådets beslut 93/731 om allmänhetens tillgång till rådets handlingar) att
bli gällande även inom Schengensamarbetet.
5 Närmare om yttre gränskontroll
5.1 Allmänt om den yttre gränskontrollen
5.1.1 Schengenreglerna i korthet
Schengenkonventionen innehåller, som nämnts, bestämmelser om
kontroll vid yttre gräns (se avsnitt 4.3). I och med att personkontrollerna
vid de inre gränserna avskaffas mellan Schengenländerna, har dessa i
stället åtagit sig att noggrant kontrollera gränserna mot icke Schengen-
länder enligt enhetliga regler. Alla personer som passerar en yttre gräns
skall åtminstone underkastas kontroll för fastställande av identiteten,
genom att visa upp resedokument. Personkontrollen skall, utöver
granskning av pass och andra villkor för inresa, vistelse, arbete och
utresa, även omfatta efterspaning och andra kontroller för att förhindra
brott. T.ex. skall datasökningar göras i Schengens informationssystem
(SIS), som bl.a. innehåller uppgifter om efterlysta personer inom hela
Schengenområdet och en spärrlista över personer som inte skall beviljas
inresa. Vid inresa till Schengenområdet skall icke EU-medborgare
underkastas en noggrannare kontroll än EU-medborgare. Kontroll skall
även ske vid utresa från Schengenområdet.
Utresekontrollen skall genomföras för spaningsändamål och med syfte
att förhindra hot mot den inre säkerheten och den allmänna ordningen.
Meningen är att efterspanade brottslingar som försöker lämna området
skall stoppas vid en sådan kontroll. Kontrollen skall innefatta inte bara
kontroll av identiteten genom pass och andra resehandlingar utan också
sökning i SIS. Utlänningar skall kontrolleras noggrannare än medborgare
i EU-länder.
Generellt gälller att den kontroll som sker vid de yttre gränserna skall
vara likvärdig över hela gränsen utan att det för den skull har preciserats
vilken nivå kontrollen bör ha. Schengenkonventionen ställer dock upp
krav på att gränspassage bara får ske vid särskilda i förväg bestämda
ställen och att gränsavsnitten däremellan skall bevakas med rörliga
patruller. Bevakningen skall utföras så att ingen uppmuntras att försöka
ta sig in på andra ställen än de tillåtna.
5.1.2 Jämförelse mellan Schengenavtalets regler och de svenska
När Sverige går in i det operativa Schengensamarbetet kommer i
praktiken vår del av Schengenländernas yttre gräns bestå av hela den
svenska sjögränsen samt flygplatser och färjeterminaler när det sker
trafik till och från icke Schengenländer. Ett antal orter kommer att
utpekas som gränsövergångsställen där all persontrafik med icke
Schengenländer skall kontrolleras. Gränsens sträckning mellan dessa
övergångsställen skall bevakas med rörliga patruller, såväl till lands som
till havs.
Det regelverk som styr den yttre gränskontrollen återfinns, som
nämnts, främst i utlänningslagen och i utlänningsförordningen. I korthet
föreskrivs att kontroll får ske av en utlännings rätt till inresa i landet
genom att resedokument och erforderliga tillstånd för vistelse i landet
finns. Kontrollen skall också utformas så att reglerna om när en utlänning
skall avvisas från landet kan upprätthållas. Detta innebär att kontrollen
får utformas så att den som inte har rätt till inresa på grund av avsaknad
av resedokument, visering eller uppehållstillstånd får avvisas. Vidare får
den avvisas från landet som inte har medel för sitt uppehälle, som kan
antas inte komma att ärligen försörja sig, eller som kan misstänkas att
komma att begå brott här eller som är underkastad förbud att återvända
till landet. En del av dessa kontroller förutsätter kontroll i register, t.ex.
den s.k. U-boken, vilket är ett register över de utlänningar som har
avvisats eller utvisats från ett annat nordiskt land med förbud att åter-
vända dit. Rikspolisstyrelsen har utfärdat regler om hur denna kontroll
närmare skall genomföras (FAP 272–1). Genom den nordiska pass-
kontrollöverenskommelsen har Sverige åtagit sig att genomföra mot-
svarande kontroll för de övriga nordiska ländernas räkning vid våra yttre
gränser.
Schengens regelverk skiljer sig på ett par avgörande punkter från vad
som gäller för svenskt vidkommande i dag. Vi är genom Schengen-
regelverket skyldiga att genomföra utresekontroll vid våra yttre gränser.
Schengenregelverket utgår från att utlänningar enligt nationella regler
åläggs anmälningsplikt vid inresa eller i omedelbar anslutning till denna
eller inom en viss tidsfrist även om de reser in från ett annat Schengen-
land. Länderna har dock möjlighet att göra undantag från sådan
anmälningsplikt. I övrigt skiljer sig inte de formella kraven på den
gränskontroll som skall förekomma vid Schengens yttre gränser på något
avgörande sätt från den kontroll som enligt lag skall förekomma i dag vid
de svenska gränserna. Schengenregelverket har bestämmelser som i
några fall preciserar kontrollens utförande, bl.a. genom att föreskriva att
inresa bara får ske vid särskilda gränsövergångsställen, en föreskrift som
också förekommer i svensk rätt, samt att gränsens sträckning mellan
dessa kontrollplatser skall bevakas med rörliga patruller. Schengen-
regelverket är också ganska detaljerat i sina föreskrifter om vilka
kontroller av inresehandlingar och vilka registerslagningar som skall ske.
När det gäller kontrollen av inresehandlingar skiljer det sig formellt inte
på något avgörande sätt från vad som är föreskrivet och förutsatt
beträffande den svenska gränskontrollen i dag. Vad gäller register-
slagningar skall dock alltid kontroll ske mot SIS.
Ett av de viktigaste momenten i den prövning som Verkställande
kommittén skall göra innan den ger klartecken till att personkontrollen
vid de inre gränserna tas bort i förhållande till ett nytt medlemsland och
att detta kan träda in som operativ medlem i Schengensamarbetet är en
bedömning av om landet har en tillräckligt effektiv yttre gränskontroll.
Som grund för vår egen bedömning av denna fråga har först Stats-
kontoret gjort en studie över den svenska yttre gränskontrollen. Därefter
har också de tre närmast berörda myndigheterna, dvs. polisen, tullen och
Kustbevakningen, studerat frågan och deras underlag har på regeringens
uppdrag utvärderats av Riksrevisionsverket.
En sammanfattning av Statskontorets studie finns i bilaga 8. En
sammanfattning av Riksrevisionsverkets rapport finns i bilaga 9.
5.1.3 Gränskontrollens resurser
Polisen är den myndighet som har det primära ansvaret för att utföra
personkontrollen vid de yttre gränserna. Tullen och Kustbevakningen har
skyldighet att bistå polisen i denna verksamhet. Kustbevakningen har
också egna befogenheter vad gäller kontroll till sjöss av utlännings rätt
till inresa och utresa.
I Statskontorets rapport anges att det inom polisväsendet sysselsätts
drygt 360 personer med personkontroll vid gränserna. Personalsamman-
sättningen har ändrats sedan rapporten skrevs. Antalet sysselsatta är
detsamma men antalet polismän har ökat, se vidare nedan. Tullen har
enligt Statskontorets rapport ianspråktagit omkring 420 personer för den
fysiska gränskontrollen, varav i stort sett alla är verksamma inom den
stationära kontrollen. Kustbevakningen har cirka 570 anställda. Gräns-
kontroll har tidigare utgjort cirka 5 % av Kustbevakningens verksam-
hetsuppgifter, dvs. motsvarande 30 årsarbetskrafter. Fr.o.m. den 1 juli
1996 är personkontroll en av regeringen prioriterad uppgift för Kust-
bevakningen, vilket medför att myndigheten avsätter betydligt större
resurser för den yttre gränskontrollen. Dessutom kan samtliga anställda i
viss mening sägas bedriva gränsövervakning kontinuerligt samtidigt som
övriga uppgifter fullgörs.
Alla tre myndigheterna har anfört att det finns ett stort behov av ökade
resurser för att uppfylla Schengenkonventionens krav. Statskontoret
konstaterar att myndigheternas samlade förslag skulle innebära en
personalutökning med drygt 90 %. Statskontoret betvivlar inte att
Schengenanslutningen kommer att medföra både anpassningskostnader
och kostnader av mer bestående natur, men anser att de resursmässiga
konsekvenserna inte behöver bli på långt när så stora som myndigheterna
har anfört. I de utredningar från myndigheterna som föregick Riks-
revisionsverkets rapport har dessa framfört behov av utökade resurser,
men i mindre omfattning. Sålunda har Rikspolisstyrelsen anfört ett behov
av ytterligare 223 årsarbetskrafter, Generaltullstyrelsen har anfört att de
behöver ytterligare 128 och Kustbevakningen att de, med den ambitions-
nivå de valt, behöver ytterligare 75 personer. Riksrevisionsverket gör den
sammanfattande bedömningen att Schengenkonventionen bara i mindre
utsträckning innebär nya arbetsuppgifter för myndigheterna och i den
mån detta blir fallet kommer dessa resursmässigt att kunna rymmas inom
nuvarande ramar för verksamheten. Riksrevisionsverket anser dock att
det föreligger ett behov av att förstärka polisens gränskontrollverksamhet
med 41 årsarbetskrafter för att uppfylla dagens krav på gränskontroll-
verksamheten och för att möta de krav som ställs på grund av ökade
trafikströmmar samt 6 årsarbetskrafter för inre kontrollverksamhet. Kust-
bevakningen bör enligt Riksrevisionsverket tillföras 85 årsarbetskrafter
för att uppfylla de krav som EU-anslutningen ställer och tillföras medel
för att återbemanna sjöbevakningsstationen Understen. Vad slutligen
gäller tullen ser Riksrevisionsverket vissa behov av förstärkningar för att
uppfylla de nuvarande kraven på tullen och för att parera en ökning av
resandeströmmen och godstrafiken. Den slutliga bedömningen av dessa
frågor rörande tullen bör dock enligt Riksrevisionsverket anstå tills den
av regeringen tillsatta utredningen om EU-medlemskapets effekter på
Tullverkets organisation och dimensionering (Dir. 1997:34, Fi 1997:05)
lämnar sitt betänkande.
5.1.4 Gränskontrollens kvalitet
Av myndigheternas underlag till både Statskontorets och Riks-
revisionsverkets rapporter framgår att de anser att den gränskontroll-
verksamhet som måste utföras för att Schengensamarbetets krav skall
uppfyllas skiljer sig väsentligt från den faktiska nivån på dagens gräns-
kontroll. Detta gäller även om man bortser från de nya formella krav på
främst utresekontroll och rörlig patrullering som finns i Schengen-
konventionen.
Riksrevisionsverkets rapport behandlar denna fråga. I rapporten
redovisas bl.a. att 70–80 % av alla som ansöker om asyl gör det inne i
landet istället för vid gränsen. Kommittén om EU:s utvidgning –
konsekvenser för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, har lämnat sitt
betänkande Ett utvidgat europeiskt område med frihet, säkerhet och
rättvisa (SOU 1997:159). Även där tas denna fråga upp. Den siffra som
redovisas där är att cirka två tredjedelar av de asylsökande lämnar sina
uppgifter inne i landet, vilket ses som en indikation på både den yttre och
den inre kontrollens svaghet. Dessa uppgifter indikerar att den gräns-
kontroll som för närvarande bedrivs inte är fullt så effektiv som man med
utgångspunkt i dagens regelverk kan förvänta sig. Man bör dock märka
att uppgiften inte kan läggas till grund för ett antagande om att inrese-
kontrollen över lag är bristande. Man vet t.ex. inte hur många av dessa
personer som reser in med giltiga visum, eller annars på ett fullt legitimt
sätt utan krav på visum. Man vet inte heller med säkerhet hur många som
reser in via t.ex. Danmarksfärjorna där vi i dag med tillämpning av den
nordiska passunionens regler inte har någon reguljär personkontroll.
Riksrevisionsverket utgår i sin rapport från att en del av problemet
ligger på Arlanda flygplats och föreslår bl.a. därför att gränskontrollen
där skall förstärkas genom att tillföras ytterligare resurser för direkt
kontroll och för att öka möjligheterna att upptäcka falska resedokument.
Rikspolisstyrelsens underlag till Riksrevisionsverkets rapport ger
också vid handen att det vid många kontrolltillfällen bara görs en ren
passkontroll och att registerslagningar och andra kontroller i syfte att
utröna om det finns annan avvisningsanledning än avsaknad av pass och
visum mera sällan utförs rutinmässigt. Detta förhållande uppmärksam-
mades också i samband med att en grupp experter från Schengenländerna
i maj 1997 besökte Stockholms hamn.
5.1.5 Behov av åtgärder i allmänhet
Regeringens bedömning: Specialistkompetensen hos den personal som
utför gränskontroller bör behållas och utvecklas. Personkontrollerna bör i
framtiden kunna fördjupas vad gäller kontroll om avvisningsanledning
förekommer på grund av befarad brottslighet eller utfärdat återrese-
förbud.
När det gäller nivån på den svenska yttre gränskontrollen i förhållande
till ett svenskt operativt medlemskap i Schengensamarbetet, bör fram-
hållas att Sveriges inträde som operativ medlem i Schengensamarbetet
förutsätter att Sverige redan innan beslutet fattas har en gränskontroll vid
de yttre gränserna som svarar mot Schengenkonventionens krav. Annars
riskerar Sverige att inte bli godkänt som operativ medlem av de andra
Schengenstaterna. För att nå upp till den erforderliga kontrollnivån vid de
yttre gränserna till år 2000, när avsikten är att Sverige skall bli operativ
medlem, måste uppbyggnadsarbetet påbörjas redan nu. På detta sätt kan
myndigheterna successivt höja kontrollnivån vid de yttre gränserna, och
steg för steg införa de nödvändiga förändringarna med beaktande av alla
möjligheter till samverkan m.m. för att finna de mest rationella och
kostnadseffektiva lösningarna.
Den gränskontroll som för närvarande förekommer utanför storstads-
områdena utförs till stor del av polispersonal med andra huvuduppgifter.
Inom storstadsområdena har antalet polismän i gränskontrollverk-
samheten ökat. Detta är en följd av att personkontrollen vid gränserna
tidigare till stor del utfördes av särskilt utbildade civilanställda pass-
kontollanter som nu har lämnat polisorganisationen. Personkontroll vid
gränserna är till stor del en expertsyssla där höga krav ställs bl.a. på
förmågan att snabbt upptäcka avvikelser från det normala i de rese-
handlingar som uppvisas för att kunna spåra förfalskningar och andra
oegentligheter. Denna färdighet förutsätter en ingående kännedom om
olika typer av viseringar och andra inresetillstånd samt utländska pass
och resedokument. I Schengenperspektivet kommer det också att krävas
lika ingående kännedom om alla de olika handlingar som kan utfärdas av
övriga Schengenländer och som kan ha betydelse för att bedöma om rätt
till inresa föreligger. För att kunna utföra personkontrollerna på ett
effektivt och rationellt sätt krävs också en god kunskap om det regelverk
som reglerar utlänningars rätt till inresa. Det är regeringens uppfattning
att personal med hög kompetens i dessa avseenden bör finnas och vara
tillgänglig vid gränskontrollplatserna, men även kunna finnas till hands
för samverkan med övriga gränskontrollmyndigheter. Med tanke på den
avtappning av personal med expertkunskaper inom området som har
skett är det av vikt att ny personal genom bl.a. kompetenshöjande
åtgärder ges möjligheter att utföra en i alla delar bra kontrollverksamhet.
Det är också angeläget att mer allmänt, oavsett Schengensamarbetet, få
till stånd en bättre kontrollnivå vad gäller kontroll om avvisnings-
anledning förekommer på grund av befarad brottslighet eller utfärdat
återreseförbud. Registerkontrollerna och slagning i den s.k. U-boken bör
utökas i förhållande till vad som sker i dag.
5.2 Stationär och rörlig gränsbevakning
Regeringens bedömning: Gränskontrollverksamheten kan behöva
byggas ut successivt. Detta följer både av de krav som redan i dag kan
ställas på gränskontrollen och av de krav som Schengensamarbetet
ställer. Sålunda bör polisen och Kustbevakningen på sikt kunna
intensifiera gränskontrollverksamheten. Tekniska resurser bör satsas bl.a.
på möjligheterna att avslöja förekomsten av falska dokument. Den rörliga
patrulleringen mellan gränsövergångsställena och till sjöss behöver ökas
i framtiden.
5.2.1 Underlagsmaterialet
Till grund för regeringens ställningstaganden när det gäller den stationära
och rörliga gränsbevakningen har legat bedömningar som gjorts av de tre
gränskontrollmyndigheterna samt Riksrevisionsverkets utvärdering av
dessa bedömningar. En sammanfattning av Riksrevisionsverkets rapport
finns i bilaga 9. Såväl myndigheternas bedömningar som Riksrevisions-
verkets utvärdering har gjorts på uppdrag av regeringen. I samband med
Riksrevisionsverkets utvärdering har myndigheterna beretts tillfälle att
inkomma med synpunkter som i allt väsentligt inarbetats i Riksrevisions-
verkets slutliga rapport. Gränskontrollmyndigheterna anser emellertid att
det finns behov av att utveckla kontrollmetoderna för att möta nya former
av brottslig verksamhet och att detta motiverar att gränskontrollen tillförs
ytterligare resurser.
Inledningsvis berörs myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedöm-
ningar. Därefter presenteras regeringens bedömning.
5.2.2 Stationär gränsbevakning
Med stationär gränsbevakning avses hela den personkontrollverksamhet
som bedrivs vid flygplatser och färjehamnar. Uttrycket omfattar således
både inresekontroll och utresekontroll.
Myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedömningar
Separering av passagerare
Vid en anslutning till Schengensamarbetet kommer ett antal flygplatser
och färjehamnar med trafik mellan Sverige och länder utanför Schengen-
samarbetet att fungera som yttre gränsstationer. Eftersom många sådana
gränsstationer tar emot resande både från Schengenländerna och från
tredje land måste åtgärder vidtas för att separera dessa passagerar-
kategorier från varandra.
För färjetrafiken bedöms enligt vad som inhämtats av Statskontoret
frågan om åtskiljande av passagerare inom och utom Schengenområdet
för svensk del inte innebära några särskilda problem. I samtliga fall
används i dag färjeterminalerna antingen uteslutande för avgångar till
och ankomster från länder som omfattas, eller kommer att omfattas, av
Schengensamarbetet den dag Sverige ansluts (Tyskland, Nederländerna,
Danmark, Norge, Finland) eller från länder utanför Schengenområdet
(Storbritannien, Polen, de baltiska länderna och Ryssland). Någon
blandning av olika passagerarkategorier inom terminalområdena kommer
därför inte att ske i dessa fall.
På flygplatserna är situationen enligt Luftfartsverkets bedömning
delvis en annan. Sverige har för närvarande 27 flygplatser som har
anmälts som internationella gemenskapsflygplatser (ICAP) i enlighet
med bestämmelserna i förordningen (EEG) nr 2454/93. Cirka två tredje-
delar av utrikestrafiken vid de svenska flygplatserna sker med länder som
kommer att ingå i det operativa Schengensamarbetet vid den tidpunkt då
Sverige planeras bli operativ medlem. Vid samtliga flygplatser måste
resenärer till och från länder utanför Schengensamarbetet (s.k. tredje-
landsresenärer) före inresekontrollen respektive efter utresekontrollen,
separeras från resenärer till och från länder inom Schengensamarbetet.
Utlandstrafiken vid de flesta ICAP-flygplatser har en så begränsad
omfattning att kraven på separation i praktiken inte medför några större
problem.
Vid de tre största svenska flygplatserna, Arlanda, Landvetter och
Sturup har flygtrafiken en sådan omfattning att behov uppkommer att,
liksom varit fallet vid ett flertal flygplatser i de nuvarande Schengen-
länderna, genomföra vissa anpassningar av terminalerna för att säker-
ställa åtskiljande av resenärer inom och utom Schengenområdet.
Arlanda har den största trafiken i Sverige med drygt 6 miljoner
inresande i utrikes trafik år 1995. Av dessa kom mer än 3,5 miljoner
personer från länder som kommer att ingå i Schengensamarbetet, drygt
700.000 från Irland och Storbritannien och knappt 2 miljoner från övriga
länder utanför Schengensamarbetet. På Arlanda måste därför all sorts
trafik kunna hanteras parallellt, vilket innebär krav på relativt omfattande
om- och tillbyggnadsarbeten för att kunna genomföra den nödvändiga
separationen och samtidigt behålla nuvarande flexibilitet och servicenivå
i terminalerna.
På Landvetters och Sturups flygplatser bedöms att åtskillnad mellan
Schengentrafik och tredjelandstrafik kan säkerställas med mindre
byggnadstekniska ingrepp.
Personkontroll på flygplatser och i färjehamnar
Rikspolisstyrelsen gör i sin redovisning vissa allmänna uttalanden
angående hur personkontrollverksamheten vid de yttre gränserna och
annan nödvändig personkontroll bör utformas. Man framhåller där vikten
av att polisen får lokalmässiga förutsättningar för att kunna genomföra
person- och säkerhetskontroller, att det behövs funktionella utrymmen
för personal och för erforderlig utrustning för undersökning av pass och
andra handlingar. Vidare sägs att det behövs dataterminaler, fast telefon-
anslutning, mobila telefoner samt telefaxanslutning på flygplatser samt
att teknisk kontrollutrustning är nödvändig för säkerhetskontroller av
resandebagage vid färjeterminaler. Rikspolisstyrelsen anför vidare att
polisen bör ges motsvarande rätt att av transportföretag kostnadsfritt få
disponera de lokaler och anordningar som behövs för gränskontroll m.m.
som tullen redan har. I fråga om resursåtgång har polisen preliminärt
uppskattat att den mer noggranna kontroll som skall göras vid varje
kontrolltillfälle och den tillkommande utresekontrollen medför ett behov
av ytterligare 140 årsarbetskrafter.
Tullen anför att Schengensamarbetet kommer att påverka arbets-
volymen vid de stationära kontrollplatserna och att tullens arbets-
förhållanden också i hög grad påverkas av hur de myndigheter med vilka
man samarbetar i gränskontrollen, nämligen polisen och Kustbevak-
ningen, lägger upp och inrättar sitt arbete. På Arlanda flygplats skulle
den planerade ombyggnaden medföra ett resursbehov om ytterligare 24
årsarbetskrafter för kontroll och 17 årsarbetskrafter för klareringsservice
på flera ställen. Vidare kommer avskaffandet av passkontroller vid inre
gräns att behöva kompenseras genom en ökad satsning på inre spaning,
motsvarande 21 årsarbetskrafter. Detta gör sammantaget 62 årsarbets-
krafter för Arlanda. Med motsvarande överväganden för Landvetter och
Sturup uppgår behoven där till 16 respektive 10 årsarbetskrafter.
När det gäller polisens resursbehov för den stationära yttre
gränskontrollen har Riksrevisionsverket med ledning av statistik om
trafikens sammansättning och mätning av kontrolltider dragit slutsatsen
att nuvarande resurser bör räcka till när personkontrollerna vid inre gräns
avskaffas. Detta gäller även med hänsyn tagen till tillkommande utrese-
kontroll och mer omfattande inresekontroll av tredjelandstrafik. Riks-
revisionsverket anser vidare, som nyss har sagts, att den kontrollnivå som
i dag råder på Arlanda är otillräcklig och att flygtrafiken på tredje land i
allmänhet förväntas öka med cirka 11 %. Dessa omständigheter, jämte ett
behov av utökad kontroll inriktad mot upptäckt av förfalskade hand-
lingar, medför att Arlanda och Landvetters flygplatser bör tillföras
personella resurser med sammanlagt 41 årsarbetskrafter.
I färjehamnar bedömer Riksrevisionsverket att behovet av polisens
utökade kontroll av tredjelandstrafiken bör kunna kompenseras resurs-
mässigt genom att personkontroll av resande med färjetrafik på Tyskland
upphör.
När det gäller tullens resursbehov för kontroll vid flygplatser och färje-
hamnar anser Riksrevisionsverket att Schengenkonventionen i sig inte är
tillräcklig grund för att tillföra verksamheten utökade resurser. Inte heller
i belysning av ombyggnaden av Arlanda flygplats innebär Schengen-
konventionen enligt Riksrevisionsverkets bedömning någon förändring
mot nuvarande förhållanden, eftersom gatekontrollerna även i fortsätt-
ningen förutsätts att genomföras stickprovsvis. Behovet av ökade
resurser för dold spaning bör enligt Riksrevisionsverkets uppfattning inte
heller betraktas som en konsekvens av Schengenkonventionen. Tullens
tillgång till flygbolagens bokningssystem underlättar en misstanke-
baserad gatekontroll. Riksrevisionsverket anför också att den planerade
ökningen av antalet ställen där klareringsservice kan utföras på Arlanda,
s.k. röda punkter, inte nämnvärt påverkar personalbehovet. Riks-
revisionsverket uttalar dock att det kan behövas ett resurstillskott främst
på Arlanda för att bättre uppfylla EU:s redan aktuella krav på tullkontroll
och för att klara de kraftiga volymökningarna vad gäller både passagerare
och gods, men att den slutliga bedömningen av detta bör avvakta den
tidigare nämnda utredningen.
Regeringens bedömning
Separering av passagerare
Luftfartsmyndigheternas bedömning av ombyggnadsbehoven för de tre
största flygplatserna delas av regeringen som också har berört frågan i
årets budgetproposition. Det står också klart att det inte för detta ändamål
kommer att behövas några nämnvärda ombyggnader av färjehamnarna.
Personkontroll på flygplatser och i färjehamnar
Frågan om behov av kompetensutveckling för gränskontrollen i allmän-
het har berörts i föregående avsnitt. I det sammanhanget konstaterades
också ett behov av att i viss mån fördjupa kontrollen vid gränsöver-
gångsställena. Oavsett om man anser att en sådan förstärkning av
kontrollverksamheten är betingad av Schengenreglerna eller inte, kom-
mer polisen att behöva intensifiera sina insatser på detta område.
En fråga som i detta sammanhang också måste aktualiseras gäller
resurser för att kunna upptäcka falska handlingar. Förfalskade rese-
handlingar, det gäller både passhandlingar, identiteshandlingar och
uppehållstillstånd och viseringar av olika slag, är ofta skickligt utförda. I
många fall krävs expertkunskap och tekniskt avancerad utrustning för att
kunna avslöja en förfalskning.
Det är enligt regeringens bedömning viktigt att kompetensen inom
detta område ökar och att de tekniska hjälpmedlen finns. Ett mer utbyggt
nät av modern teknisk utrustning är ett sätt att kunna få tillgång till
åtminstone en preliminär expertbedömning vid flera gränskontrollplatser.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas att det vid flygplatser
och hamnar som har både Schengenintern trafik och trafik på tredje land,
kan uppkomma ett behov av mer kontrollpersonal. Även om det totala
antalet kontroller inte kommer att öka vid flygplatser och hamnar, kan ett
resursbehov ändå uppkomma om fler kontrollplatser måste vara
bemannade samtidigt.
Vidare bör i sammanhanget nämnas att i den mån alla de nuvarande
gränsövergångsställena även blir gränsövergångsställen i Schengen-
konventionens mening, kommer kontrollverksamheten i dessa orter att
behöva byggas ut. Dessa platser, där det i dag företas vissa stickprovs-
kontroller, måste då övergå till att utföra stationär kontroll med såväl
inresekontroll som utresekontroll.
Särskilt om utresekontrollen
En avgörande skillnad mellan dagens förhållanden och de förhållanden
som kommer att råda när Schengensamarbetet fullt ut har genomförts är
att vi då måste genomföra utresekontroll av alla som passerar den yttre
gränsen. Utresekontrollen skall genomföras på i stort sett samma sätt som
inresekontrollen, dvs. genom kontroll av resedokument och identitet
beträffande medborgare i Schengenländer och en mer fullständig kontroll
beträffande utlänningar, innefattande slagning i SIS-registret.
Riksrevisionsverket anför att det ökade resursbehov som utrese-
kontrollen kommer att medföra helt kan täckas av den minskning av
kontrollverksamheten som följer av att personkontrollen vid de inre
gränserna avskaffas. Delvis kan detta vara ett riktigt resonemang och det
gäller främst för större flygplatser och hamnar med en omfattande trafik
och med en fast personalstyrka tillgänglig. Däremot kan detta inte sägas
vara fallet i mindre hamnar och på mindre flygplatser. Där kommer
Schengensamarbetet på många håll att medföra en utökad kontroll-
verksamhet, nämligen i de fall där huvuddelen av eller all trafik sker till
och från länder utanför Schengenområdet.
En försöksverksamhet med utresekontroll på några håll i landet bör
snarast inledas för att samla erfarenheter av hur ett sådant system i
praktiken bör vara uppbyggt. Rikspolisstyrelsen har redan påbörjat
förberedelserna för att kunna genomföra en sådan verksamhet.
5.2.3 Rörlig gränsbevakning
Gränsbevakning till sjöss
Särskilda förutsättningar för bevakning av den svenska sjögränsen
Sverige har ett av Schengenområdets – och EU:s – längsta sjögräns-
avsnitt (både runt Gotland och längs hela kusten). Sjögränsen är redan i
dag EU:s yttre gräns för varor och blir även Schengenområdets yttre
gräns för persontrafik. Vårt lands geografiska och demografiska
förhållanden inverkar på hur vår yttre gränskontroll bör bedrivas. Till
skillnad från förhållandena vid flygplatser och färjeterminaler – där
passagerarströmmarna är förhållandevis lätta att lokalisera och
kontrollera – gör förhållandena längs kusten och skärgården att gränserna
är mer svårbevakade.
Enligt en uppskattning som redovisats i betänkandet Ett utvidgat
Europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa (SOU 1997:159) rör
det sig redan i dag om cirka 320.000 fartygsrörelser per år. I dessa ingår
trafiken med svenska och utländska fritidsbåtar, som är särskilt intensiv
mellan Sverige och Norge längs Bohuskusten, till och från Sverige i
Öresundsregionen och längs syd- och ostkusten samt mellan Sverige och
Finland i Ålands hav. I betänkandet konstateras även att det i kontroll-
hänseende inte är någon principiell skillnad mellan svenska och
utländska fartyg vid in- och utpassage över sjögränsen, eftersom även
svenska fiske- och fritidsbåtar kan ha utländska medborgare ombord som
skall följa reglerna om personkontroll.
Kustbevakningen sköter den rörliga bevakningen till sjöss. Kustbevak-
ningen har genom lag givits befogenheter att till sjöss kontrollera utlän-
ningars in- och utresa. Den huvudsakliga uppgiften för Kustbevakningen
när Sverige skall börja tillämpa Schengensamarbetets regelverk blir att
övervaka att in- och utgående sjötrafik går via fasta gränskontrollställen.
Övervakningen skall ske på sådant sätt att man inte kommer i konflikt
med reglerna om oskadlig genomfart i FN:s havsrättskonvention eller
andra folkrättsliga regler. Det ankommer på Kustbevakningen, som
svarar för person- och varukontrollen till sjöss, att i det enskilda fallet
bedöma om fartyget skall kontrolleras ute till havs eller om, som ju är
huvudregel, skall kontrollen ske på fast gränskontrollställe.
Kustbevakningen kan genom radarinformation från lednings-
centralerna i respektive marinkommando och genom egen patrullering till
sjöss och i luften upptäcka misstänkta fartyg.
Kustbevakningen är också av Sverige anmäld som behörig myndighet
vad gäller utövandet av de befogenheter som tillkommer medlems-
staterna i fråga om övervakning över gräns enligt artikel 40 i Schengen-
konventionen.
Myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedömning
Kontrollen av kustavsnitten har ägnats en del uppmärksamhet både i
Riksrevisionsverkets rapport och i Kustbevakningens och Rikspolis-
styrelsens underlag till densamma. Kustbevakningen betecknar sjö-
territoriet och Sveriges ekonomiska zon från Åland till Öresund som ett
högriskområde. Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen har anslutit
sig till denna uppfattning. Riksrevisionsverket utgår emellertid från att
Kustbevakningens uppgift att bevaka den yttre sjögränsen inte är någon
ny uppgift som följer av Schengensamarbetet. Riksrevisionsverket anser
sig inte heller ha underlag för att bedöma Kustbevakningens resursbehov
för gränspatrullering. Myndigheterna med biträde av Riksrevisionsverket
föreslår däremot att sjöbevakningsstationen Understen återbemannas för
att på så sätt åstadkomma en rationell och effektiv kontroll av
sjöterritoriet i Bottenhavet.
Gränsbevakning på land
Myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedömning
Frågan uppstår om det utöver den gränsbevakning som sker till sjöss
behövs någon ytterligare landbaserad övervakning eller patrullering med
avseende på kuststräckorna. Frågan berörs i Riksrevisionsverkets rapport.
Av tullens respektive polisens underlag till rapporten framgår att
myndigheterna anser att det finns ett behov av sammanlagt omkring 65
personer för att sköta denna syssla utmed den del av kusten som sträcker
sig från Ålands hav till Öresund. Denna kustträcka betecknas av
Rikspolisstyrelsen som ett högriskområde. Riksrevisionsverket har utgått
från att det i dessa delar inte tillförs några nya arbetsuppgifter med
anledning av Schengensamarbetet och har därför inte rekommenderat att
det tillförs nya resurser för detta ändamål. Däremot rekommenderar
Riksrevisionsverket att man avvaktar utredningen om EU-medlemskapets
effekter på Tullverkets organisation och dimensionering innan ställning
tas till om och hur tullens resurser för gränskontrollverksamhet inom
ramen för sin verksamhet måste utökas. Riksrevisionsverket uttalar också
att för det fall verksamheten med landbaserad patrullering skall utökas
bör detta ske främst hos polisen som har den bästa kompetensen för
detta.
Regeringens bedömning avseende den rörliga gränsbevakningen
Som tidigare har nämnts förutsätter Schengenkonventionen att det skall
ske en rörlig bevakning mellan de fasta gränskontrollställen där
inpassering över den yttre gränsen är tillåten. Denna kontroll skall ske på
sådant sätt att gränspassage på andra ställen än vid de fasta gräns-
övergångarna inte uppmuntras. Regeln är avfattad främst med sikte på
landgränser. För svensk del blir det dock fråga om bevakning av
sjögränsen. Schengenkonventionens regler i dessa avseenden innebär inte
något nytt eller främmande. En effektiv gränskontroll måste under alla
omständigheter vara organiserad så att en rimlig kontroll kan upprätt-
hållas mellan gränsövergångsställena både till sjöss och utefter våra
kuster.
Regeringen ställer sig bakom myndigheternas och Riksrevisions-
verkets bedömning vad gäller återbemanning av Understen. Regeringen
delar även Kustbevakningens, Rikspolisstyrelsens cch Generaltull-
styrelsens uppfattning om vilken del av Sveriges sjöterritorium och
kuststräckan som kan bedömas som högriskområde. Det är regeringens
uppfattning att den yttre gränskontrollen mellan gränskontrollställena på
sikt behöver förstärkas, såväl till lands som till sjöss.
Regeringen bedömer att beredskapen för att på land kunna ingripa inte
bara mot olaglig invandring utan också mot smuggling och annan
brottslighet som tar vägen över sjöterritoriet behöver ökas, inte bara på
grund av Schengenmedlemskapet. Möjligheterna till samverkan mellan
gränskontrollmyndigheterna måste också utnyttjas fullt ut. Den nyss
nämnda utredningen om tullens organisation och dimensionering kom-
mer att bidra till den slutliga bedömningen av hur arbetet bör fördelas.
I fråga om Kustbevakningens övervakning av gränserna har Kust-
bevakningen i budgetpropositionen 1998 tillförts vissa resurser, bl.a. för
att på sikt kunna bemanna fartyg att användas i patrulleringen av
sjöterritoriet. Denna åtgärd bedöms för närvarande vara tillräcklig som
ett led i att åstadkomma en rimlig kontrollnivå.
5.3 Kontrollverksamhet inne i landet
Regeringens bedömning: Polisen bör kunna intensifiera den inre utlän-
ningskontrollen.
Underlagsmaterialet
Till grund för regeringens ställningstaganden när det gäller kontroll-
verksamhet inne i landet har legat en bedömning som gjorts av Riks-
polisstyrelsen samt Riksrevisionsverkets utvärdering av denna bedöm-
ning. Såväl Rikspolisstyrelsens bedömning som Riksrevisionsverkets
utvärdering har gjorts på uppdrag av regeringen. I samband med
Riksrevisionsverkets utvärdering har Rikspolisstyrelsen beretts tillfälle
att inkomma med synpunkter som i allt väsentligt inarbetats i Riks-
revisionsverkets slutliga rapport. Rikspolisstyrelsen anser emellertid att
det finns behov av att utveckla kontrollmetoderna för att möta nya former
av brottslig verksamhet.
Inledningsvis berörs myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedöm-
ningar. Därefter presenteras regeringens bedömning.
Myndigheternas bedömningar
Rikspolisstyrelsen framhåller att det i ett Schengenperspektiv finns behov
både av inre utlänningskontroll och av s.k. gränsnära kontroll. Den inre
utlänningskontrollen skiljer sig i princip från den gränsnära kontrollen på
så sätt att den sker över hela landet. Rikspolisstyrelsen har i underlaget
till Riksrevisionsverkets rapport anfört att behov finns av en utökning av
denna verksamhet som en åtgärd för att kompensera bortfallet av
personkontroll vid de inre gränserna. Det utökade resursbehovet i detta
sammanhang anges av Rikspolisstyrelsen vara 55 årsarbetskrafter.
Den personkontroll vid inre gräns som upphör måste enligt Rikspolis-
styrelsens uppfattning till en del ersättas av andra kontrollåtgärder,
särskilt mot bakgrund av att det har uppskattats att omkring två miljoner
utlänningar vistas illegalt inom Schengenstaterna. Schengenkonventionen
ger möjligheter att ha föreskrifter om skyldighet att inneha, medföra och
visa upp av Schengenstaten föreskrivna handlingar (artikel 2.3). Kon-
ventionen ger också rätt att föreskriva anmälningsskyldighet för utlän-
ningar (artikel 22) och en skyldighet att utföra hotellkontroll (artikel 45).
Detta, tillsammans med den i konventionen uttryckligen angivna rätten
för medlemsstaterna att utöva polisiära befogenheter inom hela det egna
området, torde enligt Rikspolisstyrelsen medföra att det inte föreligger
något hinder mot att nära gränserna bedriva en kontrollverksamhet av
samma slag som bedrivs i landet i övrigt – med den begränsningen att en
sådan gränsnära kontroll inte får vara systematisk eller organiserad som
förtäckt gränskontroll. Rikspolisstyrelsen poängterar att det är av
betydelse att inte bara in- och utresekontrollen utan även utlännings-
kontrollen i övrigt fortlöpande upprätthålls för att stoppa oönskade
personer vid inre gräns. Att bibehålla personalresurserna för kontroll vid
de inre gränserna i samma – och i vissa fall ökad – omfattning som i
dagsläget, bör enligt Rikspolisstyrelsen kunna leda till att insatserna inne
i landet, dvs. den inre utlänningskontrollen, kan begränsas när det gäller
utlänningar som över huvud taget inte har rätt att resa in i Sverige.
Rikspolisstyrelsen bedömer att ytterligare cirka tio årsarbetskrafter skulle
behövas för denna kontrollverksamhet som kan begränsas till vissa
flygplatser och hamnar.
Vad gäller inrikeskontrollen konstaterar Riksrevisionsverket inled-
ningsvis att det redan i dag åvilar polisen att bedriva inre utlännings-
kontroll. Riksrevisionsverket rekommenderar därför inte någon utökning
av polisens resurser i detta avseende annat än för att upprätthålla den s.k.
hotellkontroll som medlemsstaterna har åtagit sig att genomföra enligt
artikel 45 i Schengenkonventionen. Den resursökning som detta medför
kan enligt Riksrevisionsverket beräknas till sex årsarbetskrafter. Riks-
revisionsverket anför också att Schengenkonventionen inte ställer krav på
sådan s.k. gränsnära kontroll som Rikspolisstyrelsen bedömt nödvändig.
Riksrevisionsverket föreslår därför att polisen inte tillförs några extra
resurser för den s.k. gränsnära kontroll som Rikspolisstyrelsen bedömt
nödvändig.
Frågan om inre kontroll berörs också ganska utförligt av kommittén om
EU:s utvidgning – konsekvenser för samarbetet i rättsliga och inrikes
frågor. Utredningen rekommenderar i sitt tidigare nämnda betänkande att
polisen ges ökad befogenhet att hejda en person vid inre gräns när det
finns misstanke om att denne vistas olagligt i landet eller är misstänkt för
brott. Utredningen rekommenderar också att den s.k. inre utlännings-
kontrollen även i andra avseenden byggs ut.
Regeringens bedömning
En bärande tanke i Schengensamarbetet och ett mål för samarbetet inom
EU är att personkontrollen vid de inre gränserna skall avskaffas. Riks-
polisstyrelsen önskar en polisoperativ ersättning för detta bortfall. Riks-
polisstyrelsens resonemang i dessa delar går ut på att det behövs en
formell möjlighet att kunna genomföra personkontroll i de gränsnära
zonerna. De stickprovskontroller som i dag förekommer vid de inre
nordiska gränserna kan enligt Rikspolisstyrelsens synsätt ha en av-
hållande effekt på främst olaglig invandring. Möjligheten att företa
stickprovskontroll är dock inte förenlig med Schengenkonventionens
bestämmelser. En motsvarande effekt kan enligt Rikspolisstyrelsen
uppnås genom att i enlighet med regeln i artikel 22 i konventionen
föreskriva anmälningsskyldighet för utlänningar redan vid inresan och
upprätthålla respekten för detta genom en utökad kontrollverksamhet
riktad mot resande på flygplatser och i färjehamnar även om ingen
tredjelandstrafik förekommer där.
Schengenkonventionen lägger inga hinder i vägen för medlemsstaterna
att upprätthålla polisiär kontroll över hela sitt område, även i anslutning
till gränsen mot en annan Schengenstat i förhållande till vilken person-
kontrollen vid gränsen har slopats. Ett grundläggande krav på polisen är
att den skall vara närvarande där brott kan komma att begås eller där
andra aktiviteter äger rum som den har till uppgift att förhindra eller
kontrollera. Bland de övriga Schengenstaterna har detta lett till ett nära
samarbete mellan polismyndigheterna i gränsområdena runt de inre
landgränserna på kontinenten. Dessa områden är tätbefolkade, gräns-
trafiken är tät, ekonomisk och annan verksamhet där är omfattande.
Brottslighet förekommer i stor utsträckning. Alla dessa faktorer
motiverar en hög polisiär närvaro. Samma sak gäller knappast – annat än
i undantagsfall – vid svenska färjeterminaler och flygplatser för andra
ändamål än just gränskontroll. I detta sammanhang kan man bortse från
landgränserna mot Norge och Finland. Spaningstekniska skäl kan anföras
för möjligheten att på något sätt bibehålla personkontrollen eller en
snarlik verksamhet vid de inre gränserna. En sådan verksamhet kan också
ta formellt avstamp i en kontroll av efterlevnad av en omedelbar anmäl-
ningsskyldighet för utländska medborgare som reser in över en inre
gräns. Gränskontrollen med avseende på personer skall dock upphöra vid
de inre gränserna. Det är – som Rikspolisstyrelsen också påpekar – inte
förenligt med våra åtaganden i Schengenkonventionen att bygga upp en
verksamhet vid de inre gränserna som kan uppfattas som en förtäckt
personkontroll.
Enligt regeringens bedömning är den inre utlänningskontrollen ett
väsentligt inslag i polisens verksamhet och en fungerande sådan kontroll
är en viktig förutsättning för att kunna öppna de inre gränserna. Det
synes ofrånkomligt att denna verksamhet måste öka i omfattning, redan
med tanke på dagens situation, men även i ett Schengenperspektiv. Var
på det svenska territoriet denna kontroll skall utföras är dock en fråga
som måste avgöras av polisen efter en operativ bedömning.
5.4 Samverkan mellan myndigheterna
Regeringens bedömning: Samverkan mellan de tre gränskontroll-
myndigheterna bör utökas och förbättras så att befintliga resurser kan
utnyttjas så effektivt som möjligt för att bl.a. därigenom åstadkomma
utrymme för att genomföra förbättringar av gränskontrollen.
Underlagsmaterialet
Till grund för regeringens ställningstaganden när det gäller samverkan
har legat bedömningar som gjorts av de tre gränskontrollmyndigheterna
samt Riksrevisionsverkets utvärdering av dessa bedömningar. Såväl
myndigheternas bedömningar som Riksrevisionsverkets utvärdering har
gjorts på uppdrag av regeringen. I samband med Riksrevisionsverkets
utvärdering har myndigheterna beretts tillfälle att inkomma med
synpunkter som i allt väsentligt inarbetats i Riksrevisionsverkets slutliga
rapport.
På samma sätt som i avsnitt 5.2 och 5.3, berörs myndigheternas och
Riksrevisionsverkets bedömningar inledningsvis, varefter följer rege-
ringens bedömning.
Myndigheternas och Riksrevisionsverkets bedömning
Polisen och tullen har i sina underlag till Riksrevisionsverkets rapport
särskilt behandlat frågan om myndighetssamverkan som ett led i att
effektivisera, rationalisera och förbilliga gränskontrollverksamheten.
Både Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen framhåller vikten av
djupgående samverkan i spaningsverksamhet och gemensamma opera-
tioner, både på fasta kontrollställen och rörligt utmed kusterna. Man
pekar på gemensamt användande av lokaler och utrustning, särskilt på
livligt trafikerade kontrollpunkter. Det finns också en beredskap från
båda myndigheterna att samverka personellt och, efter erforderliga
utbildningsinsatser, låta tullpersonal i viss omfattning sköta person-
kontroll och polispersonal sköta inledande varukontroll på medelstora
och mindre kontrollplatser. Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen är
också överens om att det vore rationellt att överlåta all gränskontroll-
verksamhet vad gäller handelsfartyg på tullen. Från Rikspolisstyrelsen
framhålls också att det vore önskvärt om polisens och tullens under-
rättelseenheter kunde samlokaliseras.
Riksrevisionsverket ställer sig i sin rapport bakom tanken på att gräns-
kontrollmyndigheternas underrättelseenheter bör integreras och fram-
håller också att det vore en fördel om den personal inom polisen som
arbetar med passkontroll skulle kunna ges motsvarande befogenhet som
tullen har att få information från flygbolagens bokningssystem. Vid
större flygplatser och färjeterminaler bör möjligheterna till sam-
patrullering och dold spaning utvecklas enligt principen ”en polisman –
en tullare”. Därutöver anför Riksrevisionsverket att man utgår ifrån att
pågående samråd mellan polis och tull kommer att leda fram till
överenskommelser om sampatrullering till lands, som komplement till
Kustbevakningens verksamhet till sjöss, och samverkan vid dold spaning
samt framhåller att myndigheternas mobila resurser måste utyttjas mer
flexibelt och ingripanden göras av den myndighet som för tillfället har
resurser tillgängliga vid aktuellt kustavsnitt, för att ingripa mot misstänkt
landsättning. I det sammanhanget pekar Riksrevisionsverket bl.a. på att
Kustbevakningen disponerar över ett 80–tal bilar. Riksrevisionsverket
anför vidare att man anser att de vinster som uppnås genom myndighets-
samarbete i första hand bör användas för att effektivisera gränskontrollen
i syfte att förhindra otillåten införsel av narkotika och vapen samt illegal
inresa och människosmuggling till Sverige.
Riksrevisionsverket föreslår också att myndigheterna ges i uppdrag att
utreda samverkansmöjligheter och anför bl.a. att Rikspolisstyrelsen,
Generaltullstyrelsen och Luftfartsverket bör ges i uppdrag att analysera
kostnaderna för gränskontrollen vid de mindre flygplatserna och lämna
förslag om var polisen ensam respektive Tullverket ensamt bör svara för
både pass- och tullkontrollen. Vidare föreslår Riksrevisionsverket att
Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda
vilka författningsändringar som behövs för att möjliggöra att de samlade
resurserna för gränskontroll används på ett effektivt sätt, samt slutligen
att uppdrag ges åt Generaltullstyrelsen att i samråd med Rikspolis-
styrelsen och Kustbevakningen utarbeta förslag till ändringar i verkets
instruktion och andra erforderliga författningsändringar, för att huvud-
ansvaret för kontrollen av handelsfartyg i hamnar skall kunna överföras
från polisen till tullen. Kommittén om EU:s utvidgning – konsekvenser
för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, väcker i sitt betänkande
frågan om inte samverkan mellan tull och polis bör vidareutvecklas också
när det gäller den inre kontrollen.
Regeringens bedömning
En nyckel till en framgångsrik, effektiv och slagkraftig gränskontroll är
ett utökat samarbete mellan de gränskontrollerande myndigheterna.
Polisen, tullen och Kustbevakningen disponerar tillsammans ansenliga
personalresurser och materiella resurser. Myndigheterna har också en
avsevärd organisatorisk och administrativ styrka som i samverkan kan bli
ännu bättre. Dessa resurser måste ses som en helhet i fråga om att bygga
upp en yttre gränskontrollverksamhet som motsvarar de krav som ställs i
dag och i framtiden. Här kan nämnas att en förutsättning för att
exempelvis Kustbevakningens övervakning med så stor säkerhet som
möjligt skall leda till ett ingripande och kontroll när det är påkallat kräver
att det även finns gränskontrolltjänstemän på land som kan följa upp
Kustbevakningens iakttagelser.
Riksrevisionsverket har med beaktande av myndigheternas förslag i sin
rapport föreslagit ett antal samverkansprojekt som enligt verket bör
genomföras. De berörda myndigheterna har numera också tagit initiativ
till sådana projekt. Regeringen välkomnar detta och kommer i sin tur att
ta de initiativ som behövs för att närmare pröva om och hur dessa skall
förverkligas. Den operativa samverkan mellan myndigheterna kan på de
flesta områden utvecklas ytterligare. Myndigheterna måste dock själva
finna formerna för denna utökade samverkan bl.a. med hänsynstagande
till olika lokala förutsättningar. Genom samverkan kan resurser friställas.
6 Anslutning till Schengensamarbetet
6.1 Tillträde till Schengenkonventionen
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda Schengenkonventionen
och dess slutakt, Schengenavtalet samt samarbetsavtalet mellan
Schengenstaterna å den ena sidan och Norge och Island å den andra.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts i huvudsak eller lämnats
utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Uppsala universitet har
ansett sig inte kunna ta ställning till förslaget utifrån det underlag som
lämnats i promemorian. Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas
Riksråd (FARR), Svenska flyktingrådet (SvFR), Sveriges advokat-
samfund, Riksorganisationen Unga mot EU, Folk-rörelsen Nej till EU
samt EU-kritiska rådet har avstyrkt förslaget. JO, Socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, SACO, Exportrådet, Grossistförbundet,
Sveriges Industriförbund, har avstått från att lämna yttrande. Några
remissinstanser har, utan att ta ställning till huruvida Sverige bör tillträda
Schengenkonventionen, uttryckt tveksamhet till eller haft synpunkter på
vissa delar av Schengensamarbetet.
Skälen för regeringens förslag: Schengensamarbetet kan sägas
innefatta två grundtankar, som är starkt sammanlänkade med varandra.
Den första är den fria rörligheten för personer, i den betydelsen att
personkontrollerna vid nationsgränserna mellan Schengenstater – inre
gräns – skall upphöra. Den andra grundtanken, som delvis aktualiseras av
den fria rörligheten för personer, är att kampen stärks mot internationell
kriminalitet och mot sådan invandring som är illegal.
Den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital är
grundstenar i EU:s regelverk för den inre marknaden. Den fria
rörligheten för personer har i huvudsak förverkligats vad gäller den
gemensamma arbetsmarknaden, fri etableringsrätt, erkännande av utbild-
ningar m.m., men kontrollen av personer vid gränserna mellan EU:s
medlemsstater har inte avskaffats. När Sverige tog ställning för ett
inträde i EU innebar det ett närmande till Europa. Då förklarade Sverige
också att det inte förelåg några problem med att acceptera EG:s regelverk
angående personers fria rörlighet, och att Sverige önskar medverka till att
förverkliga den fria rörligheten för personer enligt EU-fördragets artikel
7 a. Sverige har alltså i sak accepterat ett samarbete på unionsnivå av det
slag som har trätt i kraft mellan de EU-medlemmar som medverkar i
Schengensamarbetet. Det är därför ett naturligt steg att ingå också i
Schengensamarbetet.
Den fria rörligheten för personer inom Schengensamarbetet underlättar
för svenskar att resa i Europa som turister eller affärsresenärer, eller för
annan kortvarig vistelse inom Schengenområdet. Och på motsvarande
sätt underlättar Schengensamarbetet, inte bara för medborgare i andra
europeiska länder utan även för resenärer från resten av världen, att
komma till Sverige. Schengensamarbetet innebär nämligen också att
enhetliga viseringar införs som gäller för hela Schengenområdet. En
medborgare i ett viseringspliktigt land kan därför med ett enda visum fritt
resa i hela området.
Genom Schengensamarbetet kan Europa således, på sikt, bli ett område
utan inre gränser. Det är en naturlig del av en sådan utveckling att den
yttre gränskontrollen stärks, som motvikt till avskaffandet av den inre
gränskontrollen och för att motverka en ökad brottslighet.
Det rättsliga och polisiära samarbetet, som är den andra grundtanken
bakom Schengensamarbetet, skall bl.a. – men inte bara – utgöra motvikt
till den fria rörligheten för personer. Det förhållandet att personkontroller
vid de inre gränserna upphör skall inte kunna missbrukas av exempelvis
personer som är efterlysta eller utvisade för brott. Här kommer reglerna
om utlämning och inbördes rättshjälp att spela en stor roll. Och genom
regler om överflyttande av straffverkställighet kan den som, för att
komma undan ett utdömt straff, rymmer till sitt hemland tvingas att
avtjäna straffet där.
Att samhället som helhet i högre grad får internationell prägel
avspeglar sig naturligtvis även i kriminaliteten. Det gäller inte minst alla
de kontakter och snabba transaktioner över nationsgränser som sker på
teknisk väg. Det är därför en förlegad tankegång att tro att internationell
kriminalitet i dagens Europa i första hand kan bekämpas med en per-
manent och rutinmässig personkontroll vid nationsgränserna. Schengen-
samarbetet – tillsammans med det utvecklade samarbetet inom EU på
området – ger däremot nya möjligheter att bemöta den internationella
brottsligheten genom ett nära internationellt samarbete. Detta innefattar
bl.a. utbyte av information och underrättelser som kan användas för de
enskilda ländernas brottsbekämpning. Schengenreglerna är ett viktigt led
i detta.
Polissamarbetet inom ramen för Schengenreglerna är inriktat i första
hand mot vardagligt och operativt samarbete, och utgör därför ett viktigt
komplement till det samarbete som sker inom EU:s ram. Exempelvis
finns inte ännu några EU-regler om gränsöverskridande operativt sam-
arbete mellan polismyndigheterna i form av förföljande eller övervakning
som fortsätter över gränsen till ett grannland.
Här bör också framhållas att upphörandet av rutinmässiga person-
kontroller vid nationsgränsen inte hindrar vare sig polisingripanden eller
tullingripanden vid gränsen. Om exempelvis svensk polis eller tull får
information om att en bil som är på väg mot den svenska gränsen
förmodas medföra narkotika, och sådan information kan mycket väl
komma polisen till del genom det polisiära samarbetskanalerna inom
Schengensamarbetet, kan polisen respektive tullen självfallet även i
framtiden stoppa bilen vid gränsen. Schengensamarbetets regler berör
över huvud taget inte tullens befogenheter att utföra varukontroll.
Sammantaget innebär en anslutning till Schengensamarbetet påtagliga
fördelar för Sverige på en rad viktiga områden som kompletterar EU-
samarbetet. Sverige bör därför ansluta sig till Schengensamarbetet.
Särskilt om beslutsprocessen inom Schengensamarbetet
Flera remissinstanser uttrycker osäkerhet angående beslutsprocessen i
Verkställande kommittén, och några efterlyser parlamentarisk insyn samt
lämnar förslag på hur en sådan kan garanteras. Denna fråga har berörts
ovan i avsnitt 4.9.2. Som framgår består Verkställande kommittén av
företrädare för regeringarna, dvs. ministrar eller, i deras ställe, stats-
sekreterare. Det stämmer väl överens med att det enligt allmänna regler
är regeringen som ingår överenskommelser med andra stater eller
mellanfolkliga organisationer. När en sådan överenskommelse förutsätter
att lag måste ändras, upphävas eller stiftas, eller i övrigt berör ett område
där riksdagen skall besluta eller eljest är av stor vikt, skall överens-
kommelsen för att bli gällande godkännas av riksdagen. I sådana fall
skall regeringen vid ingående av avtalet göra detta med förbehåll för
riksdagens godkännande. I den mån ett beslut i Verkställande kommittén
föranleder en lagstiftningsåtgärd eller annars berör riksdagens besluts-
kompetens, kommer regeringen naturligtvis att tillämpa detta förfarande.
Det bör tilläggas att regeringen har lämnat och lämnar regelbundet
information till riksdagen om Schengensamarbetet.
Särskilt om Schengens informationssystem
Några remissinstanser befarar att SIS och SIRENE kan komma att leda
till integritetskränkningar. Det gäller i första hand förhållandet att inte
enbart den som har dömts eller är misstänkt för grov brottslighet kan
efterlysas genom registrering i SIS, utan även att bl.a. asylsökande som
har fått avslag på en asylansökan i en Schengenstat kan registreras.
En grundläggande regel när det gäller registrering av personuppgifter,
är att det alltid måste göras en avvägning mellan integritetsintresset och
registerintresset. För att registrering skall få ske skall intresset av
registreringen klart väga över den risk för intrång i enskildas integritet
som registreringen kan innebära. Schengenkonventionen innehåller, för
att integritetskränkningar skall undvikas, en rad bestämmelser för skydd
av personuppgifter och säkerhet för uppgifter i Schengens informations-
system. Bland annat kan, som tidigare har sagts, nämnas att uppgifter i
SIS endast får utnyttjas för de ändamål för vilka de är lämnade, dvs. att
efterlysa personer eller för spärrlistan, och att användningen av SIS
genom införing av personuppgifter inte får äga rum förrän de stater som
berörs har en skyddsnivå för personuppgifter som åtminstone motsvarar
Europarådets dataskyddskonvention 1981 och Europarådets rekom-
mendation 1987 om användningen av personuppgifter inom den polisiära
sektorn.
I SIS får inga andra uppgifter registreras om den eftersökte än efter-
namn och förnamn, vissa andra identitetsuppgifter, uppgift om huruvida
personen är beväpnad eller kan tillgripa våld samt syftet med registre-
ringen och begärt förfarande. Anmärkningar av annat slag – särskilt
uppgifter om rasursprung, politiska åsikter, hälsa eller sexualliv – är
otillåtna i SIS.
Vidare har det bland remissinstanserna uttalats en osäkerhet om hur
och i vilken utsträckning de nationella SIRENE-kontoren skall få tillgång
till uppgifter ur nationella polisregister. Remissinstansernas tvekan har
sin bakgrund i kravet att varje Schengenlands SIRENE-kontor skall
kunna svara på ett annat Schengenlands begäran om kompletterande
information rörande en rapport till SIS inom högst tolv timmar.
Innan en rapport registreras i SIS, vilket i regel skall göras av
SIRENE-kontoret, skall en akt med erforderliga kompletterande upp-
gifter läggas upp. Det beror på att en införing av en s.k. rapport i SIS inte
är tillräckligt för att en begärd åtgärd skall kunna utföras, vilket också
förklarar kravet på att de kompletterande uppgifterna skall lämnas
snabbt. Detta innebär inte att konventionen kräver att SIRENE-kontoren
skall ha obegränsad tillgång till uppgifter i nationella polisregister. I
vilken utsträckning SIRENE-kontoren skall ha tillgång till nationella
register av olika slag är en helt och hållet nationell fråga.
Särskilt om flyktingars situation
En frågeställning som tagits upp av några remissinstanser gäller
flyktingars möjligheter att ta sig till Sverige för att söka asyl. Det
framförs att det för svensk del utökade viseringskravet som följer av
Schengensamarbetet kan utgöra hinder för potentiella flyktingar att söka
asyl, eftersom dessa ofta saknar möjlighet att söka visum. Vidare finns
det en oro för att transportörsansvaret enligt artikel 26 kommer att
medföra att det läggs ett kontrollansvar på transportörernas personal, som
i praktiken medför att de avgör vilka personer som kommer bli i tillfälle
att söka asyl.
Regeringen vill framhålla att de svenska bestämmelserna på det
område som gäller transportörsansvar har presenterats och noggrant
övervägts under Sveriges förhandlingar om anslutning till Schengen-
samarbetet. Någon kritik riktades inte i det läget mot den svenska
lagstiftningen. Därför gör regeringen den bedömningen att de nuvarande
bestämmelserna om transportörsansvar får anses uppfylla Schengen-
konventionens krav, vilket dock inte hindrar att det kan finnas anledning
att i ett senare skede, särskilt när större erfarenhet finns av konventionens
praktiska tillämpning, att på nytt ta upp frågan. Oavsett transportörs-
ansvarets utformning är det en myndighetsuppgift att kontrollera sådana
förhållanden som olika resedokuments giltighet och utlänningars
vistelsetid inom Schengenområdet.
När det gäller flyktingars möjligheter att söka asyl, är en grundtanke i
den svenska viseringspolitiken att tillämpa en så generös inresepolitik
som möjligt. I propositionen Svensk migrationspolitik i ett globalt
perspektiv (prop. 1996/97:25 s. 121) uttrycks detta så att målet är att
skapa så stor frihet som möjligt, men att det för närvarande av
invandringspolitiska skäl är nödvändigt att upprätthålla kravet på visering
i förhållande till ett stort antal stater. Samtidigt betonas att Sveriges
viseringspolitik måste harmoniseras med viseringspolitiken i övriga EU-
länder. Riksdagen godtog regeringens ståndpunkt (bet. 1996/97:SfU5,
rskr. 1996/97:80).
I fråga om registrering av personer som avlägsnats från Sverige på
spärrlistan i SIS är det regeringens uppfattning att denna åtgärd skall ske
med den restriktivitet som följer av artikel 94. Där föreskrivs att varje
stat skall pröva om ärendets vikt är sådan att det bör föranleda en
rapportering i SIS. För svensk del torde det inte komma i fråga att föra
upp andra personer på spärrlista än de som blivit avvisade eller utvisade
ur riket med ett återreseförbud. Det är bara dessa vi har ett intresse av att
bevaka för att förhindra återresa till Schengenområdet och därmed
möjlighet att ta sig till Sverige i strid mot förbudet. Dessa registreras i
den s.k. U-boken i dag.
Riksdagens beslut
De dokument som kan sägas utgöra grund för Schengensamarbetet är
Schengenavtalet och Schengenkonventionen, jämte slutakter m.m., som
presenterats i avsnitt 3.2.1. De fullständiga texterna finns i bilagorna 2
och 3. Tekniskt ansluter sig Sverige till Schengensamarbetet genom ett
särskilt avtal om anslutning till Schengenkonventionen med slutakt och
ett protokoll om anslutning till Schengenavtalet. Dessa har presenterats
ovan i avsnitt 3.2.2 och fullständiga texter finns i bilagorna 4 och 5.
Sverige bör genom riksdagens beslut tillträda nämnda rättsakter.
Norge och Island har, genom ett särskilt samarbetsavtal, knutit sig till
Schengensamarbetet. Detta samarbetsavtal har presenterats i avsnitt
3.2.3, och den fullständiga texten finns i bilaga 6. Sverige bör genom
riksdagens beslut tillträda även detta.
Schengensamarbetet innebär i vissa delar att myndighetsutövning över-
lämnas till främmande stat, varför riksdagens beslut bör fattas med iakt-
tagande av 10 kap. 5 § fjärde stycket RF.
6.2 Tillträde till protokoll av den 24 juni 1997
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda tilläggsprotokollet av den 24
juni 1997
Promemorian tar inte upp denna fråga eftersom protokollet har
kommit till sedan promemorian gavs ut.
Remissinstanserna har inte yttrat sig angående protokollet. De
berörda myndigheterna, dvs. Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen och
Kustbevakningen, har beretts tillfälle att yttra sig under hand och inte
haft några erinringar.
Skälen för regeringens förslag: Själva artiklarna 40, 41 och 65 inne-
håller uppräkningar av de tjänstemän, myndigheter och regeringsorgan
som har nationell behörighet i de avseenden som regleras i respektive
artikel.
I ett protokoll av den 24 juni 1997 har artiklarna 40, 41 och 65 ändrats.
Genom ändringen ges Schengenstaterna möjlighet att göra tillägg och
andra förändringar beträffande myndigheter, tjänstemän och ministerier
som avses med artiklarnas bestämmelser utan att konventionen behöver
ändras. Texten i tilläggsprotokollet finns i bilaga 7.
Denna möjlighet att göra tillägg utan konventionsändringar ger en
smidig möjlighet till anpassning efter ändrade förhållanden. Sverige bör
genom riksdagens beslut tillträda protokollet.
6.3 Svenska förklaringar
Regeringens förslag: Sverige skall avge en förklaring enligt artikel 41
som i vissa avseenden närmare reglerar vilka befogenheter grannstaternas
tjänstemän har vid förföljande in över den svenska gränsen. Sverige skall
vidare avge en förklaring enligt artikel 55 med innehållet att Sverige i
vissa avseenden inte skall vara bundet av huvudprincipen om hinder-
verkan av brottmålsdomar som meddelats i Schengenstaterna.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte framfört någon avvikande mening.
Skälen för regeringens förslag: Med anledning av undertecknandet
av avtalet om Sveriges anslutning till Schengenkonventionen, avgav
regeringen en förklaring i anslutning till artikel 41 som innehåller att
grannstaternas tjänstemän får förfölja personer som flyr över gränsen in i
Sverige utan att denna åtgärd begränsas i tid och rum samt att de
förföljande tjänstemännen därvid får gripa den flyende. Vidare innehåller
förklaringen att sådant förföljande får ske med anledning av brott som
kan föranleda utlämning. Texten till förklaringen finns i bilaga 10. Norge
och Finland, vilka är de övriga länder som berörs av bestämmelsen, har
avgivit förklaringar med samma innehåll. Härigenom kan ett enkelt,
praktiskt, ändamålsenligt och enhetligt förfarande tillämpas i de nordiska
länderna. Se vidare avsnitt 7.4.1.
I anslutning till artikel 55 bör Sverige avge en förklaring av innebörd
att Sverige inte är bundet av huvudprincipen om utländsk doms hinder-
verkan dels om gärningen har förövats helt eller delvis på svenskt
territorium, dels om gärningen har skadat statens säkerhet eller andra för
Sverige lika viktiga intressen. Förklaringen överensstämmer nära med
gällande svensk rätt. Se vidare avsnitt 7.4.3. Sverige bör genom
riksdagens beslut avge en sådan förklaring.
7 Närmare om Schengenkonventionens artiklar
7.1 Kapitlets disposition
I detta avsnitt redovisas regeringens närmare överväganden och bedöm-
ningar beträffande bl.a. konventionens förhållande till svenska regler.
Kapitlet är uppbyggt på en redogörelse för konventionens innehåll artikel
för artikel. Efter redogörelsen för artikelns innehåll görs beträffande
vissa artiklar en kort analys av artikelns innehåll i förhållande till
konventionen i övrigt eller kommenteras hur vissa artiklar tillämpas i
pratiken. Dessa diskussioner, som redovisas under rubriken Kommentar,
innehåller inga bedömningar om hur artikeln förhåller sig till svenska
regler. Sådana bedömningar redovisas under rubriken Förhållande till
svenska regler, i regel i anslutning till respektive artikel men ibland
gemensamt för flera artiklar.
7.2 Avd. I Definitioner (artikel 1)
I artikel 1 definieras begrepp som är grundläggande för Schengen-
konventionen, som exempelvis inre och yttre gränser, gränsövergångs-
ställe m.m.
Kommentar
Gränsövergångsställe i Schengenkonventionens mening motsvarar vad
som i Sverige avses med passkontrollort, se 5 kap. 1 § utlänningsförord-
ningen (1989:547).
Det är värt att notera att man med tredje land avser alla andra stater än
Schengenstaterna, medan utlänning avser varje annan person än med-
borgare i Europeiska Unionens medlemsstater. Den som är medborgare i
tredje land är alltså inte nödvändigtvis utlänning i Schengenkonven-
tionens mening.
7.3 Avd. II Om avskaffande av kontroller vid de inre
gränserna och om personers rörlighet
Regeringens bedömning:
Utlänningslagen (1989:529) bör förtydligas så att det klart framgår
att sanktionsbestämmelserna i 5 kap. 1 § utlänningsförordningen
(1989:547) omfattas av straffbestämmelsen i 10 kap. 2 § utlän-
ningslagen (artikel 3).
Regler som ger lagstöd för säkerhetskontroll vid inresa i Sverige
bör införas (artikel 6).
För att viseringar som utfärdats av andra Schengenstaters
myndigheter skall vara giltiga i Sverige behöver ändringar göras i 2
kap. 7 § utlänningslagen (1989:529).
Om återkallelse av ett uppehållstillstånd i vissa fall skall möjlig-
göras behöver utlänningslagen ändras (artikel 25).
I övrigt bedöms artiklarna avdelning II inte föranleda lagändringar.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning. I promemorian har det dock inte anmälts något
behov av regler för rutinmässig säkerhetskontroll vid inresa till Sverige.
Remissinstanserna har inte framfört några bedömningar som avviker
från promemorians.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i anslutning till
artiklarna under rubrik Förhållande till svenska regler.
7.3.1 Passerandet av de inre gränserna (artikel 2)
Artikel 2
Artikel 2 reglerar rätten att passera de inre gränserna. Med en inre gräns
avses, som framgår av artikel 1, Schengenländernas gemensamma
landgränser och deras flygplatser och färjehamnar när det sker trafik
enbart mellan dessa länder.
I artikel 2.1 slås den grundläggande regeln fast, att de inre gränserna
får passeras överallt utan att någon personkontroll genomförs.
Enligt artikel 2.2 får en Schengenstat genomföra gränskontroller vid
inre gräns endast då den allmänna ordningen eller statens säkerhet så
kräver och efter samråd med övriga Schengenstater. Kontrollerna får ske
under en begränsad tid och skall vara anpassade till det aktuella läget.
Om ett omedelbart återinförande av gränskontrollen krävs med hänsyn
till den nationella ordningen eller statens säkerhet kan den berörda staten
vidta nödvändiga åtgärder och snarast möjligt underrätta övriga
Schengenstater.
Avskaffandet av personkontrollen inverkar inte på den anmälnings-
skyldighet för utlänningar som följer av artikel 22. Inte heller påverkas
nationella bestämmelser rörande staternas behöriga myndigheters rätt att
utöva sina polisiära befogenheter. (Artikel 2.3)
Förhållande till svenska bestämmelser
Utlänningslagen (1989:529, UtlL) och utlänningsförordningen
(1989:547, UtlF) innehåller bestämmelser om inresa. Med inresa avses
här en utlännings inresa till Sverige. Enligt 5 kap. 1 § UtlL skall person-
kontroll ske vid in- eller utresa, om inte regeringen föreskrivit något
annat. Mellan de nordiska staterna gäller särskilda regler enligt den
nordiska passkontrollöverenskommelsen. Enligt denna överenskommelse
betraktas de nordiska länderna som ett gemensamt territorium. Person-
kontroll skall ske i samband med passerandet av en yttre nordisk gräns,
men därefter skall i princip inte någon kontroll ske vid inresa från ett
annat nordiskt land. Det är dock tillåtet att göra stickprovskontroller vid
en inre nordisk gräns. Regeringen har i 5 kap. UtlF meddelat närmare
bestämmelser om hur gränskontrollen skall gå till. Någon lagändring är
inte påkallad, men utlänningsförordningens bestämmelser bör ändras så
att fri in- och utresa medges inte bara till de nordiska staterna utan också
till övriga Schengenstater. Likaså bör reglerna om stickprovskontroll
ändras.
7.3.2 Passerandet av de yttre gränserna (artikel 3–8)
Artikel 3
De yttre gränserna får i princip passeras endast vid gränsövergångsställen
och under fastställda öppethållandetider. Verkställande kommittén fast-
ställer närmare bestämmelser, vilket framgår av artikel 3.1. Schengen-
staterna har åtagit sig att införa påföljder för den som passerar de yttre
gränserna vid andra platser eller på andra tider än de tillåtna utan tillstånd
(artikel 3.2).
Förhållande till svenska regler
Av 5 kap. 1 § utlänningsförordningen framgår att en utlänning i princip
får resa in i eller ut från svenskt territorium endast vid godkända
passkontrollorter. Av 10 kap. 2 § utlänningslagen framgår att den som –
utöver vissa särskilt angivna fall – bryter mot en bestämmelse i lagen
eller mot vad som har föreskrivits med stöd av lagen kan dömas till böter
eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst sex
månader. Den nämnda bestämmelsen i 5 kap. 1 § utlänningsförordningen
har inte utfärdats med stöd av något uttryckligt bemyndigande i utlän-
ningslagen utan måste ses som en verkställighetsföreskrift. Frågan blir då
om straffbestämmelsen i 10 kap. 2 § utlänningslagen även tar sikte på en
sådan verkställighetsföreskrift. Det finns inte något sakligt motiverat skäl
till varför sådana föreskrifter i utlänningsförordningen inte skulle
omfattas av sanktionsbestämmelserna i 10 kap. 2 § utlänningslagen. Det
framgår heller inte av några förarbeten att en sådan inskränkt tolkning
skulle ha varit avsedd. Det kan emellertid vara lämpligt med ett
förtydligande med hänsyn till att stor försiktighet måste iakttas när det
gäller att ge straffbestämmelser en extensiv tolkning.
Artikel 4
Artikel 4 behandlar frågor om kontroll vid passerande av yttre gräns som
är flygplats. Av artikel 4.1 framgår att Schengenstaterna garanterar att
flygpassagerare som kommer från tredje land för att fortsätta med flyg
inom Schengenområdet på ankomstflygplatsen skall underkastas person-
kontroll och kontroll av handbagage, och att motsvarande kontroll skall
ske för den som från ett flyg inom Schengenområdet skall fortsätta med
flyg till tredje land. Schengenstaterna är skyldiga att vidta åtgärder för att
dessa kontroller skall kunna utföras (artikel 4.2).
Av artikel 4.3 framgår att en annan ordning gäller för kontroll av
inlämnat bagage. Sådan kontroll skall utföras, vid inresa till Schengen-
området på den flygplats som är resans slutmål samt vid utresa från
Schengenområdet på den flygplats där resan börjar.
Förhållande till svenska regler
Flygpassagerare från tredje land som transiteras vid en flygplats för
vidare resa inom Schengenområdet skall passkontrolleras. Så sker inte i
dag i Sverige. Någon lagändring krävs inte för att införa en sådan
kontroll eftersom utlänningslagen ger möjlighet för regeringen att
meddela föreskrifter om i vilken utsträckning en utlänning skall ha pass
och visering (1 kap. 2 och 3 §§ UtlL). Bemyndigandet för regeringen har
också i viss utsträckning delegerats vidare genom bestämmelsen i 7 kap.
11 § 5 utlänningsförordningen om att Rikspolisstyrelsen efter samråd
med Statens invandrarverk får meddela närmare föreskrifter om inrese
och utresekontrollen.
I detta sammanhang kan noteras att kraven enligt artikel 4 gör det
önskvärt att det i svenska regler införs en uttrycklig definition av inrese-
begreppet, som avser inresa över alla typer av gränser.
Artikel 5
I artikeln anges förutsättningar för inresa på Schengenområdet för
medborgare i tredje land.
Enligt artikel 5.1 kan inresa till Schengenområdet beviljas en utlänning
i samband med en vistelse som inte överskrider tre månader om
utlänningen
– har dokument som tillåter passerande av gränsen och som fastställts
av Verkställande kommittén a
– innehar giltig visering, om sådan krävs b
– förekommande fall kan uppvisa dokument som visar syftet med och
villkoren för den avsedda resan samt har tillräckliga medel för uppehälle
och återresa e.d. c
– inte är registrerad på spärrlistan d
– inte anses utgöra en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet
eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser e).
Av artikel 5.2 framgår följande. Undantag från ett eller flera av dessa
krav kan göras av en stat som finner det nödvändigt av humanitära skäl, i
eget intresse eller på grund av internationella förpliktelser. Inrese-
tillståndet begränsas då till att avse enbart det berörda landet. De övriga
Schengenstaterna skall underrättas när ett sådant tillstånd ges. Där anges
vidare särskilt att inresereglerna inte påverkar de särskilda bestäm-
melserna om rätt till asyl eller de internationella uppehållstillstånd för
längre tid än tre månader som kan ges enligt artikel 18.
Enligt artikel 5.3 skall genomresa medges en medborgare i tredje land,
som har uppehållstillstånd eller visering som har utfärdats av ett annat
Schengenland. Förekommer han eller hon på den gemensamma spärr-
listan kan detta utgöra hinder mot genomresa.
Artikel 6
I artikel 6 i Schengenkonventionen finns det bestämmelser för hur
gränskontrollen skall gå till. Såväl inresekontroll som utresekontroll före-
skrivs. Kontrollen skall genomföras enligt de gemensamma principer
som anges i artikeln, inom ramen för respektive stats egna lagar och med
hänsyn till de övriga staternas intressen (artikel 6.1). De gemensamma
principerna är enligt artikel 6.2 följande.
– Personkontrollen skall omfatta såväl granskning av i artikeln angivna
dokument som efterspaning och kontroll som syftar till att förhindra hot
mot Schengenstaternas inre ordning och säkerhet. Även fordon och
föremål som personer för med sig skall kontrolleras. Kontrollerna skall
alltid verkställas enligt nationell rätt. a
– Alla personer skall åtminstone underkastas identitetskontroll. b
– Vid inresa i Schengenområdet skall utlänningar underkastas en mer
noggrann kontroll än medborgare i EU-staterna. c
– Kontroll skall även ske vid utresa till destinationer utanför
Schengenområdet och även i dessa fall med hänsyn till staternas inre
säkerhet och allmänna ordning. Denna kontroll skall utföras i samtliga
fall vad gäller medborgare i tredje land. d
– Om inte heltäckande kontroller kan genomföras skall en prioritering
ske, varvid inresekontrollen i princip skall ges företräde framför utrese-
kontrollen. e
Enligt artikel 6.3 skall de yttre gränserna mellan gränsövergångs-
ställena bevakas av rörliga enheter. Kontrollen skall genomföras på
sådant sätt att den inte uppmuntrar någon att försöka undvika kontroll vid
gränsövergångsställena. Verkställande kommittén får besluta om hur
denna kontroll skall gå till.
Schengenstaterna har åtagit sig att sätta in lämplig personal i
tillräckligt antal för genomförandet av kontroll och bevakning av de yttre
gränserna (artikel 6.4). Enligt artikel 6.5 skall samma grad av kontroll
äga rum vid alla yttre gränser.
Förhållande till svenska regler
Det finns inga avgörande skillnader mellan Schengenkonventionens
bestämmelser vad gäller de yttre gränserna och reglerna i den svenska
lagstiftningen på området, inklusive reglerna om den nordiska pass-
kontrollöverenskommelsen. Svensk rätt motsvarar i stort sett de krav som
ställs inom Schengensamarbetet på hur gränsbevakningen skall fungera
och vilka villkor som skall uppfyllas.
Det finns emellertid skillnader vad gäller personkontroll vid utresa. I
5 kap. 1 § UtlL föreskrivs att en utlänning vid inresa eller utresa skall
visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte annat följer av
föreskrifter som regeringen har meddelat. Någon regelbunden pass-
kontroll sker emellertid inte längre vid utresa från Sverige. Polisen får
göra tillfällig utresekontroll för bl.a. brottsspaning. I 5 kap. 7 § första
stycket UtlF anges de fall där en utlänning är skyldig att visa upp sitt
pass, nämligen ”när detta behövs för att förebygga eller beivra brott eller
annars för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i den
utsträckning det i övrigt behövs för att genomföra den kontroll över
utlänningar som föreskrivs i utlänningslagen”. Någon skyldighet att visa
upp sitt pass finns inte därutöver. Svensk rätt medger alltså att
utresekontroll sker medan Schengenkonventionen ställer krav på att detta
skall ske. Att införa regelbunden utresekontroll förutsätter därför inte
lagform.
Även vad gäller säkerhetskontroller finns vissa skillnader. I lagen
(1970:926) om särskild kontroll på flygplats, finns föreskrifter om
säkerhetskontroll till förekommande av brott som utgör allvarlig fara för
säkerheten vid luftfart. Däremot finns inte några regler om rutinmässiga
säkerhetskontroller i allmänhet vid inresa i landet. Eventuella sådana
regler måste meddelas i lag.
Artikel 7
I artikel 7 föreskrivs att Schengenstaterna skall ha ett nära samarbete med
varandra för att uppnå en effektiv kontroll och bevakning. Informations-
utbyte skall ske när det är relevant. Om inte annat föreskrivs i Schengen-
konventionen skall detta utbyte dock inte omfatta uppgifter av individuell
karaktär. Anvisningarna till kontrollmyndigheterna skall i den mån det är
möjligt harmoniseras och en enhetlig utbildning och fortbildning främjas
för personal som ansvarar för kontrollernas genomförande.
Artikel 8
Verkställande kommittén skall fatta nödvändiga beslut om hur kontroll
och bevakning av gränserna skall genomföras i praktiken.
7.3.3 Viseringar (artiklarna 9–18)
Artiklarna 9–18 i Schengenkonventionen behandlar viseringar.
Artiklarna 9–17 behandlar viseringar för kortare vistelse och artikel 18
viseringar för längre vistelse.
Artikel 9
De grundläggande bestämmelserna för Schengensamarbetets viserings-
politik finns i artikel 9. Schengenstaterna förbinder sig i artikel 9.1 att
anta en gemensam politik vad gäller rörligheten för personer, i synnerhet
i fråga om reglerna för beviljande av viseringar. Staterna förbinder sig att
gemensamt eftersträva en harmonisering av viseringspolitiken.
Av artikel 9.2 framgår att förändringar rörande viseringar sker genom
en gemensam överenskommelse mellan Schengenstaterna. Endast i
undantagsfall och när det finns tvingande skäl som beror på att statens
politik kräver ett brådskande beslut, kan en stat ensam avvika från de
gemensamma reglerna. I sådant fall skall samråd ske med de övriga
Schengenstaterna, och den stat som gör avsteg från den gemensamma
politiken skall ta hänsyn till övriga staters intressen.
Kommentar
Den gemensamma viseringspolitiken kompletteras med utförliga bestäm-
melser för de tillämpande myndigheterna, ambassader och konsulat samt
gränskontrollmyndigheter i den s.k. gemensamma konsulära handboken.
De gemensamma bestämmelserna preciserar även under vilka förut-
sättningar som visering skall beviljas. Schengenstaterna har gemensamt
upprättat en s.k. negativlista vilken upptar de stater vars medborgare skall
ha visering för inresa i Schengenområdet. Listan, som antogs år 1993,
upptar för närvarande 128 stater och territorier. En annan lista upptar de
stater mot vilka något viseringskrav inte skall gälla. Denna lista upptar
för närvarande 24 stater. I anslutning till negativlistan finns ett antal
stater vars medborgare är viseringspliktiga i minst en Schengenstat men
inte i övriga. Denna s.k. grålista omfattar nu 23 stater och territorier. För
att uppnå harmonisering av viseringspolitiken krävs därför att Schengen-
staterna kommer överens om huruvida medborgare i dessa stater skall
vara viseringspliktiga eller ej. Slutligen finns en förteckning över stater
vars medborgare skall ha en särskild transitvisering för flygplats-
transitering inom Schengenområdet. Denna upptar i dag tolv stater.
En sammanställning över de stater mot vars medborgare viseringskrav
upprätthålls i Sverige, Schengen och EU samt en förteckning som gäller
särskild transitvisering finns i bilagor till departementspromemorian
Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (Ds 1997:38).
Förhållande till svenska bestämmelser
Enligt 1 kap. 3 § UtlL gäller ett generellt viseringskrav för utlänningar
som reser in i eller vistas i Sverige och som inte har uppehållstillstånd.
Medborgare i de nordiska länderna är direkt i lagen undantagna från
viseringskravet och regeringen kan besluta om andra undantag från
kravet på visering. I 2 kap. 1 och 1 a §§ UtlF anges de ytterligare utlän-
ningar som inte behöver ha visering för inresa i Sverige.
Inom Schengensamarbetet kommer att ställas krav på visering i
förhållande till fler stater än vad Sverige tillämpar i dag. Utlännings-
förordningens viseringsbestämmelser behöver därför ändras i enlighet
därmed. I huvudsak överensstämmer dock de krav på visering som gäller
inom Schengen med de krav som uppställs inom EU.
Sverige har sedan den 1 september 1997, mot bakgrund av ett beslut
inom EU (gemensam åtgärd beslutad av rådet den 4 mars 1996 om ett
system för flygplatstransitering), infört krav på visering vid
flygplatstransitering för medborgare i tolv stater (2 kap. 2 b § UtlF). De
svenska kraven på visering är utformade i enlighet med motsvarande
Schengenbestämmelser.
Artikel 10
I artikel 10 föreskrivs att en enhetlig visering skall införas som skall gälla
för inresa till samtliga Schengenstaternas territorium. En sådan visering
får gälla för högst tre månaders vistelse (artikel 10.1). Det finns även en
möjlighet för den utfärdande staten att begränsa viseringens territoriella
giltighet (artikel 10.2).
Kommentar
EU har år 1995 beslutat en förordning (EG 1683/95) om en enhetlig
utformning av visumhandlingar som skall gälla för samtliga medlems-
staters viseringar. Begränsning av en viserings territoriella giltighet kan
exempelvis bli aktuellt vid inresa i den utfärdande staten av en med-
borgare i en tredje stat när denne är viseringsfri i den utfärdande staten
men inte i övriga Schengenstater. Den enhetliga viseringen enligt artikel
10 beviljas med användande av EU:s viseringsmärke.
Förhållande till svenska bestämmelser
Beslut om visering meddelas av Statens invandrarverk, och i vissa fall av
Utrikesdepartementet (2 kap. 7 § UtlL). Regeringen och, efter rege-
ringens bemyndigande, Invandrarverket får ge andra myndigheter rätt att
bevilja viseringar. Beslutanderätten har med denna regel som stöd i stor
utsträckning delegerats till svenska ambassader och andra utlands-
myndigheter. Visering beviljas enligt 2 kap. 1 § UtlL för högst tre
månader om inte regeringen föreskrivit annat. Av 2 kap. 9 § UtlF framgår
att visering överstigande tre månader får beviljas för diplomatpersonal. I
övrigt får viseringar för längre tid än tre månader, dock högst ett år,
beviljas om det föreligger särskilda skäl (2 kap. 6 § UtlF). Den som har
giltig visering är undantagen från kravet på uppehållstillstånd. Bestäm-
melsen om viseringar med en giltighetstid överstigande tre månader är
avsedd att tillämpas vid exempelvis släktbesök under en längre tid än tre
månader där utlänningen i annat fall varit skyldig att söka uppehålls-
tillstånd. Vad gäller den tekniska utformningen av visumhandlingar är
EG:s förordning direkt gällande i Sverige.
Artikel 10 innebär att en visering som utfärdats i en Schengenstat skall
gälla även för inresa i övriga Schengenstater. En rätt för andra Schengen-
staters myndigheter att besluta om viseringar som skall vara giltiga i
Sverige kräver en ändring i 2 kap. 7 § utlänningslagen. I sammanhanget
bör uppmärksammas att beviljande av visering torde betraktas som en
form av myndighetsutövning som överlåts till utländsk myndighet. 10
kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen bör tillämpas vid beslut om sådan
överlåtelse av myndighetsutövning.
Artikel 11
I artikeln ges närmare bestämmelser om den enhetliga viseringen. Denna
kan enligt artikel 11.1 vara en inresevisering och gälla för en eller flera
inresor under giltighetstiden. Tiden för en oavbruten vistelse eller den
sammanlagda tiden för flera på varandra följande vistelser får inte
överstiga tre månader per halvår räknat från den första inresan. En
visering kan även beviljas som en transitvisering, dvs. en rätt att färdas
genom en eller flera Schengenstater för att ta sig till ett tredje land.
Enligt artikel 11.2 får en Schengenstat under loppet av det halvår som
avses i artikel 11.1 vid behov utfärda en ny visering, vars giltighet
begränsas till den statens territorium.
Förhållande till svenska regler
Av 1 kap. 3 § UtlL framgår att en visering får begränsas även med
avseende på annat än giltighetstiden och att viseringen får förenas med
de villkor som kan behövas. Det ankommer på de beslutande myndig-
heterna att tillämpa bestämmelserna på ett sätt som följer konventionen.
Någon författningsändring är inte nödvändig.
Artikel 12
Det är Schengenstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter samt
vissa myndigheter hos Schengenstaterna som utfärdar den enhetliga
visering som avses i artikel 10.1 (artikel 12.1).
Enligt artikel 12.2 är det i princip den Schengenstat som är resans
huvudmål som skall utfärda den enhetliga viseringen. En utlänning som
ansöker om visering skall göra detta vid den Schengenstatens diploma-
tiska representation i hemlandet eller, om sådan saknas, vid någon annan
Schengenstats representation.
Verkställande kommittén skall fastställa genomförandebestämmelser
(artikel 12.3).
Artiklarna 13–16
Artiklarna behandlar de resedokument som kan godtas i samband med
beviljande av visering. Visering får inte införas i ett resedokument som
inte längre är giltigt (artikel 13.1), och får inte beviljas för längre tid än
resedokumentets giltighetstid (artikel 13.2).
Om ett resedokumentet inte är giltigt i samtliga Schengenstater, skall
viseringen begränsas till de stater som godtar dokumentet (artikel 14.1).
Om resedokumentet betraktas som ogiltigt i en eller flera Schengenstater
får visering utfärdas i form av ett tillstånd som ersätter visering (artikel
14.2).
I artikel 15 föreskrivs att visering i princip endast får beviljas för de
personer som uppfyller inresevillkoren enligt artikel 5.
Artikel 16 ger Schengenstaterna möjlighet att avvika från inrese-
villkoren på motsvarande sätt som avses i artikel 5. Viseringens giltighet
skall då begränsas till den staten.
Förhållande till svenska regler (artiklarna 13–16)
Dessa frågor skall de beslutande myndigheterna redan nu beakta innan
visering beviljas.
Artikel 17
Artikel 17 anger de frågor där Verkställande kommittén skall fatta beslut
om den närmare tillämpningen av viseringsbestämmelserna. Dessa gäller
bl.a.
– granskningen av viseringsansökningar (artikel 17.1),
– när visering inte får utfärdas utan föregående kontakt med den
berörda Schengenstaten (artikel 17.2),
– typer av resedokument som är tillåtna för visering (artikel 17.3 a),
– en viserings form m.m. samt avgifter i samband med utfärdandet
(artikel 17.3 d),
– villkor för förlängning eller avslag av viseringar som avses i b–c
(artikel 17.3 e).
Artikel 18
Artikel 18 behandlar viseringar för en tid överstigande tre månader. En
sådan visering skall betraktas som ett nationellt uppehållstillstånd i den
utfärdande staten. En utlänning med sådan visering ges rätt att passera
övriga Schengenstater på väg till den utfärdande staten, förutsatt att
utlänningen uppfyller inresevillkoren i artikel 5 och inte finns upptagen
på spärrlista.
Kommentar
En följd av detta är att utlänningen i fråga betraktas som viseringsfri i
övriga Schengenstater under tre månader (jämför artikel 21).
Förhållande till svenska regler
I artikel 18 uppställs krav på att en utlänning med visering som utfärdats
i en annan Schengenstat och som är giltig längre tid än tre månader skall
betraktas som viseringsfri. Vilka utlänningar som skall ha visering
framgår som tidigare nämnts av 2 kap. 1 § UtlF. Detta kräver en mot-
svarande ändring i utlänningsförordningen. Som redovisats ovan kan
visering beviljas för tid längre än tre månader. De svenska bestäm-
melserna i 2 kap. 6 och 9 §§ UtlF är således inte oförenliga med
Schengenkonventionen.
7.3.4 Villkor för utlänningars rörelsefrihet (artiklarna 19–24)
Artikel 19
Enligt artikel 19.1 får en utlänning som har den för Schengenstaterna
enhetliga viseringen och som rest in på föreskrivet sätt samt uppfyller
inresevillkoren i artikel 5, röra sig fritt inom Schengenområdet under den
tid som viseringen gäller. Detta gäller inte territoriellt begränsade
viseringar (artikel 19.3).
Förhållande till svenska regler
Artikel 19 innebär att en utlänning med giltig visering utfärdad i en
annan Schengenstat, skall få röra sig fritt i Sverige under den tid som
viseringen gäller. Sveriges åtaganden enligt denna artikel kan fullföljas
genom att det i utlänningsförordningen förs in bestämmelser om att dessa
utlänningar undantas från kravet på visering.
Artikel 20
Enligt artikel 20.1 får en utlänning som är medborgare i en stat gentemot
vilken det inte finns viseringskrav, röra sig fritt inom Schengenområdet
under högst tre månader under en period om sex månader från den första
inresan, förutsatt att utlänningen uppfyller inresevillkoren i artikel 5.
Artikel 20.2 gör undantag för viseringsfrihetsavtal som Schengenstaterna
ingått före ikraftträdandet av konventionen den 1 september 1993.
Medborgare i de länder som har sådana avtal om viseringsfrihet med
Schengenstater omfattas inte av de begränsningar som följer av artikel
20. Dessa utan kan utan krav på visering vistas i tre månader i vart och
ett av de berörda Schengenländerna.
Förhållande till svenska regler
Nuvarande svenska bestämmelser innebär att en utlänning som är
viseringsfri får vistas fritt i Sverige under tre månader oavsett tidigare
vistelse i annat icke-nordiskt land. Bestämmelserna i den nordiska pass-
kontrollöverenskommelsen däremot ser de nordiska länderna som en
enhet, och en tidigare vistelse i ett annat nordiskt land skall avräknas från
tremånadersperioden (3 kap. 2 § UtlF). Schengenkonvenventionens
system liknar det nordiska i och med att tremånadersperioden räknas från
inresan till Schengenområdet. Detta föranleder ändringar i utlännings-
förordningen.
Vad gäller tidigare viseringsfrihetsavtal följer av Sveriges åtaganden
om en gemensam viseringspolitik ett krav att i vissa fall säga upp avtalen
och införa krav på visering. I de bilaterala avtal som Sverige ingått på
senare tid har intagits bestämmelser om att avtalen inte skall inverka på
Sveriges förpliktelser enligt andra internationella överenskommelser.
Detta innebär att när Sverige ingår ett bilateralt viseringsfrihetsavtal med
ett tredje land påverkar det avtalet inte Sveriges åtaganden enligt
Schengenkonventionen.
Artikel 21
Av artikel 21.1 och 2 följer att en utlänning som innehar ett uppehålls-
tillstånd utfärdat i någon Schengenstat, eller tidsbegränsat uppehålls-
tillstånd och ett resedokument som utfärdats av samma Schengenstat, får
röra sig fritt inom hela Schengenområdet under en tid om högst tre
månader, under förutsättning att personen uppfyller inresevillkoren i
artikel 5 och inte finns upptagen på en spärrlista.
Schengenstaterna skall tillställa Verkställande kommittén en förteck-
ning över av dem utfärdade giltiga dokument (artikel 21.3).
Förhållande till svenska regler
Ett uppehållstillstånd meddelat i en annan stat medför enligt svenska
regler inte någon rätt till inresa eller vistelse i Sverige. Artikeln för-
anleder en ändring i utlänningsförordningen med motsvarande innehåll
som sägs under artikel 19.
Artikel 22
Artikel 22 innehåller bestämmelser om anmälningsplikt för utlänningar.
Enligt artikel 22.1 är en utlänning som rest in i Schengenområdet skyldig
att anmäla sig hos en behörig myndighet i det land där inresan sker.
Anmälan skall ske antingen i samband med inresan eller senast inom tre
dagar därefter.
Även en utlänning som är bosatt inom Schengenområdet och som reser
till en annan Schengenstat, är underkastad sådan anmälningsplikt (artikel
22.2).
De stater som vill göra undantag från anmälningsskyldigheten skall,
enligt artikel 22.3, underrätta Verkställande kommittén.
Förhållande till svenska regler
Enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen skall en utlänning
som är viseringspliktig i något av de nordiska länderna lämna person-
uppgifter på ett kontrollkort i samband med inresa (5 kap. 4 § UtlF). I
övrigt föreligger inte någon anmälningsskyldighet. Regeringen kan med
stöd av ett bemyndigande i 12 kap 1 § UtlL meddela föreskrifter om
anmälningsskyldighet. Artikel 22 medför att bestämmelserna i utlän-
ningsförordningen baserade på det nordiska systemet med kontrollkort
måste anpassas till Schengenreglerna samt att bestämmelser om en
generell anmälningsskyldighet även för icke viseringspliktiga utlänningar
i enlighet med Schengenkonventionen måste föras in i förordningen.
Artikel 23
En utlänning som inte uppfyller villkoren för en kortare vistelse på någon
av Schengenstaternas område skall enligt artikel 23 i princip utan
dröjsmål lämna Schengenområdet (artikel 23.1). Om utlänningen har
uppehållstillstånd i en Schengenstat skall han eller hon bege sig dit
(artikel 23.2). Om utlänningen inte frivilligt lämnar området skall denne i
regel avvisas eller utvisas i enlighet med de nationella bestämmelser som
gäller i den Schengenstat där utlänningen greps (artikel 23.3).
Av artikel 23.4 framgår att utvisning skall ske till hemlandet eller till
något annat land där utlänningen medges inresa, och att hänsyn skall tas
framför allt till gällande avtal om återtagande mellan Schengenstaterna.
Artikel 23 erinrar uttryckligen om att avlägsnande inte får ske i strid
mot nationella bestämmelser om rätt till asyl eller i strid mot flykting-
konventionen (artikel 23.5).
Kommentar
Schengenstaterna har sinsemellan träffat ett avtal om återtagande av
personer som illegalt befinner sig på varandras områden.
Förhållande till svenska regler
Utlänningar måste i princip ha tillstånd att vistas i Sverige om de inte av
någon anledning är befriade från tillståndsplikten. Utlänningslagen utgår
från att en utlänning som saknar tillstånd att vistas här frivilligt lämnar
landet. Den som enligt ett beslut om avlägsnande skall lämna landet skall
göra detta inom en viss tid. I utlänningslagen finns två olika former av
avlägsnande, avvisning och utvisning. Artikel 23 föranleder inte någon
ändring i de svenska bestämmelserna.
Artikel 24
Artikel 24 innehåller bestämmelser om att en Schengenstat i vissa fall
kan få ekonomisk kompensation på grund av att ett beslut om av-
lägsnande inte går att verkställa.
7.3.5 Uppehållstillstånd och personer registrerade på spärrlista
(artikel 25)
Artikel 25
Artikel 25 behandlar frågor om uppehållstillstånd för personer som är
registrerade på spärrlista. Enligt artikel 25.1 skall den Schengenstat, som
avser att utfärda ett uppehållstillstånd till en utlänning som finns upp-
tagen på spärrlistan, först rådgöra med den Schengenstat som verkställt
registreringen, varvid hänsyn skall tas till den sistnämnda statens
intressen. Uppehållstillstånd får endast meddelas om det finns skäl av
allvarlig art, särskilt av humanitärt slag eller till följd av internationella
förpliktelser.
I det motsatta fallet, då ett land registrerar en person på spärrlista som
redan har beviljats uppehållstillstånd i någon Schengenstat, skall den
senare staten besluta om det finns skäl att återkalla tillståndet. Om så inte
sker, skall registreringen återkallas. (Artikel 25.2.)
Kommentar
Regeln i artikel 25.1 innebär att staternas åtaganden enligt exempelvis
flyktingkonventionen eller Dublinkonventionen inte förhindras (jämför
nedan, artikel 28).
Förhållande till svenska regler
Något system som liknar Schengens med en spärrlista finns inte i dag.
Utlänningslagen innehåller bestämmelser om när uppehållstillstånd får
beviljas (2 kap. 2–4 c §§ UtlL). Uppehållstillstånd meddelas av Statens
invandrarverk samt i vissa fall av Utrikesdepartementet. Invandrarverkets
beslut om uppehållstillstånd kan överklagas till Utlänningsnämnden.
Enligt 7 kap 11 § UtlL kan Invandrarverket och Utlänningsnämnden i
vissa fall överlämna ärenden till regeringen. Regeringen kan meddela
beslut om bl.a. uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd skall enligt 2 kap.
3 § och 3 kap. 4 § ges till en utlänning som är flykting eller skydds-
behövande. Artikel 25.1 ger utrymme för att bevilja uppehållstillstånd till
denna grupp av utlänningar även om de finns upptagna på spärrlista. I
övriga fall ankommer det på berörda myndigheter att tillämpa de svenska
bestämmelserna så att Schengenkonventionens krav på hänsynstagande
till en annan Schengenstats intresse iakttas. Någon lagändring torde
därför inte vara nödvändig.
De fall i vilka ett uppehållstillstånd kan återkallas framgår av 2 kap 9–
12 §§ UtlL. Artikel 25 anger dock inte i vilka fall uppehållstillståndet
skall återkallas, utan detta avgörs av myndigheterna i den stat som
utfärdat tillståndet. För att införa möjligheter att återkalla ett uppehålls-
tillstånd i de fall som är förutsedda i artikeln krävs lagändring.
7.3.6 Följdåtgärder (artiklarna 26–27)
Artiklarna 26–27 innehåller bestämmelser om s.k. transportörsansvar. I
dessa artiklar åläggs Schengenstaterna att i sin nationella lagstiftning
införa motsvarande bestämmelser.
Artikel 26
Enligt artikel 26 skall den transportör som ombesörjt sjö-, luft- eller
landtransport fram till den yttre gränsen för en utländsk medborgare,
vilken därefter nekats inresa, vara skyldig att utan dröjsmål återta
ansvaret för utlänningen. På begäran av den myndighet som bevakar
gränsen skall transportören ombesörja återresa för utlänningen till tredje
land. (Artikel 26.2 a.)
Transportören skall vidare, enligt artikel 26.1b, vara skyldig att
kontrollera att en utlänning som transporteras sjö- eller luftvägen har de
resedokument eller viseringar som erfordras för inresa i Schengen-
området. Och i den mån det är konstitutionellt möjligt skall Schengen-
staterna införa nationella sanktioner mot transportörer som befordrar
utlänningar som saknar erforderliga dokument.
Schengenstaternas åtaganden vad gäller transportörer gäller endast i
den mån det inte strider mot staternas förpliktelser enligt flykting-
konventionen.
Förhållande till svenska regler
En utlänning som avvisas eller utvisas är enligt 9 kap. 1 § UtlL skyldig
att betala kostnaden för den egna återresan. Utlänningslagen föreskriver
vidare i 9 kap. 2 § att en transportör är skyldig att ersätta staten för kost-
naden för utlänningens resa från Sverige och för erforderlig bevakning
om utlänningen avvisas på grund av att han eller hon saknar pass,
erforderliga tillstånd eller medel för återresan. Bestämmelserna om
transportörens kostnadsansvar skall ses i samband med reglerna i 8 kap.
6 § UtlL om återförande av utlänningen till transportörens fartyg eller
luftfartyg. Betalningsskyldigheten kan i vissa fall efterges. Den
polismyndighet som verkställer avvisningen beslutar om betalnings-
skyldighet (7 kap 8 § UtlF). Någon uttrycklig skyldighet för trans-
portören att kontrollera utlänningens resedokument finns inte.
De svenska bestämmelserna på området har presenterats och noggrant
övervägts under Sveriges förhandlingar om anslutning till Schengen-
samarbetet. Någon kritik riktades inte i det läget mot den svenska
lagstiftningen. Regeringen gör därför den bedömningen att de nuvarande
bestämmelserna om transportörsansvar får anses uppfylla Schengen-
konventionens krav. Detta hindrar dock inte att det kan finnas anledning
att i ett senare skede, särskilt när större erfarenhet finns av konventionens
praktiska tillämpning, att på nytt ta upp frågan till diskussion.
Artikel 27
I artikel 27.1 förbinder Schengenstaterna sig att i sin nationella
lagstiftning införa lämpliga sanktioner mot den som i vinstsyfte hjälper
eller försöker hjälpa utlänningar att resa in i eller vistas inom Schengen-
området i strid mot gällande bestämmelser. Schengenstaterna är skyldiga
att meddela varandra när de får vetskap om sådan verksamhet riktad mot
en annan stat (artikel 27.2).
Förhållande till svenska regler
Den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet som är
inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i Sverige döms till fängelse i högst två år
eller, när omständigheterna är förmildrande, till böter (10 kap. 5 § UtlL).
Även den som hjälper en utlänning att på detta sätt resa in i Sverige kan
straffas om personen hade eller borde haft vetskap om resans syfte. Även
den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid med gällande
föreskrifter kan dömas för detta, i grova fall till fängelse i upp till två år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen utförts mot ersättning, avsett ett stort antal personer eller
utförts under hänsynslösa former. Någon lagändring är inte erforderlig.
7.3.7 Ansvarighet i samband med behandling av asylansökan
(artiklarna 28–38)
Artiklarna 28–38 behandlar vilken stat som skall vara ansvarig i samband
med behandling av en asylansökan. Dessa bestämmelser har, som
framgår av avsnitt 4.4 ovan, upphört att gälla i och med att Dublin-
konventionen trätt i kraft den 1 september 1997.
7.4 Avd. III Polis och säkerhet
Regeringens bedömning:
Svenskt tillträde till Schengensamarbetet kommer att föranleda
lagändringar beträffande
– överlåtelse av uppgifter som innefattar myndighetsutövning till
utländska tjänstemän och utländska polismän samt reglering av
dessas ställning när det gäller straffrättsligt ansvar och skydd samt
skadestånd (artikel 40–43),
– rätt enligt vapenlagen för Schengenstaternas tjänstemän att
medföra sina tjänstevapen vid fortsatt förföljande över landgräns
(artiklarna 40 och 41),
– inbördes rättshjälp i administrativa ärenden (artikel 49 a),
– avskaffande i vissa fall av kravet på dubbel straffbarhet för
tvångsmedelsanvändning (artikel 51),
– postdelgivning (artikel 52),
– hinderverkan av en utländsk dom dels när ett brott begåtts delvis i
Sverige, delvis i en annan Schengenstat, dels när den misstänkte
utlämnats från Sverige till en Schengenstat för den gärning
som avses i den utländska domen (artikel 55),
– preskription (artikel 62).
De svenska reglerna om utländsk doms hinderverkan bör hänvisa
även till Schengenkonventionen (artikel 54–55).
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställig-
het av brottmålsdom bör ändras för att omfatta även fall där den
dömde inte lämnat sitt samtycke (artikel 69).
Lagen (1992:860) om kontroll av narkotika bör ändras för att ge
Läkemedelsverket befogenhet att utfärda intyg om rätt för en
resenär till en Schengenstat att inneha vissa läkemedel (artikel 75).
I övrigt torde Schengenkonventionens bestämmelser i avdelning III
inte föranleda lagändringar.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens. Promemorian utgick dock ifrån att svensk anpassning till artikel
75 kunde ske genom myndighetsåtgärder.
Remissinstanserna har inte framfört någon annan uppfattning än
promemorians, med undantag för
– Justitiekanslern (JK) som anfört att artikel 56, som föreskriver att
vad den dömde undergått av frihetsberövande i annan stat i vissa fall
skall avräknas vid bestämning av påföljd kan aktualisera ändringar av 2
kap. 6 § eller 33 kap. 5–6 §§ brottsbalken
– Läkemedelsverket som har anfört att verket enligt gällande regler inte
har befogenhet att utfärda intyg motsvarande sådant som regleras i artikel
75.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i anslutning till
artiklarna under rubrik Förhållande till svenska regler.
7.4.1 Polisiärt samarbete (artiklarna 39–47)
Artikel 39
Artikeln innehåller de grundläggande bestämmelserna om informations-
utbyte och samverkan mellan Schengenstaternas polismyndigheter. I
artikel 39.1 förbinder sig Schengenstaterna att låta sina polismyndigheter
bistå varandra i syfte att förhindra och upptäcka brott, förutsatt att inte
staternas nationella lagstiftning förbehåller rättsliga myndigheter rätten
till en sådan framställning. Framställningen får inte innebära att
mottagaren skall vidta tvångsåtgärder. I artikel 39.2 föreskrivs att
skriftlig information som efter framställning enligt första punkten har
lämnats från en Schengenstat till en annan inte får användas som
bevismaterial med mindre den stat som lämnat uppgiften givit sitt
samtycke.
Artikel 39.3 reglerar förfarandet för informationsutbyte. Informations-
utbytet skall som huvudregel ske mellan centrala organ. Men i
brådskande fall finns möjlighet till direktkontakt mellan myndigheter.
Den polismyndighet som gör en sådan framställning direkt till den
behöriga myndigheten i den mottagande Schengenstaten skall snarast
möjligt underrätta det ansvariga centrala organet där.
Av artikel 39.4 framgår att överenskommelser avseende gränsområden
kan träffas mellan ansvariga ministrar.
Enligt artikel 39.5 kan Schengenstater med gemensam gräns träffa
längre gående bilaterala avtal. Övriga Schengenländer skall hållas under-
rättade om sådana avtal.
Förhållande till svenska regler
I 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100) finns föreskrifter om
när sekretessbelagda uppgifter får lämnas till bl.a. utländska myndig-
heter. Huvudregeln är att sådana inte får lämnas till utländsk myndighet.
Dock finns två undantag. Det ena är om det är tillåtet enligt lag eller
förordning. Det andra undantaget innebär att uppgifter får lämnas ut om
dessa i motsvarande fall hade fått lämnas till svenska myndigheter och
det står klart att det är förenligt med svenska intressen att lämna ut dem.
De flesta uppgifter som omfattas av det polisiära informationsutbytet
rör uppgifter som finns eller kan finnas i något polisregister. Regler om
polisregister finns i lagen (1965:94) om polisregister, polisregisterlagen.
Enligt 4 § får uppgifter ur polisregister på begäran av Rikspolisstyrelsen
lämnas till åklagar- eller polismyndighet i de nordiska länderna eller
andra länder som är anslutna till Interpol eller till den organisationen när
det behövs för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Genom
ändringar i polisregisterlagen, som träder i kraft den 1 januari 1998, får
uppgifter lämnas till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisa-
tioner i ytterligare några fall där detta följer av en internationell
överenskommelse som Sverige – efter riksdagens godkännande – har
tillträtt.
Också inom tullen förekommer brottsbekämpande verksamhet för
vilken det finns särskilda register. Från dessa får, enligt 10 a § polis-
registerlagen, uppgifter lämnas om uppgifterna behövs för att fullgöra
skyldigheter som Sverige eller svensk tullmyndighet har enligt överens-
kommelse med främmande stat. En motsvarande regel finns i förslaget
till lag om Tullverkets brottsregister (prop. 1997/98:11).
1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet, liksom 2 § lagen (1973:431) om utred-
ning angående brott mot utländsk tullag, som hänvisar till den först-
nämnda lagen, ger svenska myndigheter möjlighet att uppfylla villkor
som inskränker användningsområdet för vissa uppgifter som svenska
myndigheter fått från bl.a. utländska myndigheter.
Redan gällande svenska regler på området täcker således väl in de
åtaganden som kan bli aktuella enligt artikel 39. Denna torde därför inte
kräva någon lagändring.
Registerutredningen har föreslagit att det skall inrättas ett polisens
underrättelseregister i vilket uppgifter av underrättelsekaraktär skall
kunna lämnas till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation
(SOU 1996:35 och SOU 1997:65).
Artikel 40
Artikel 40 reglerar frågan om fortsatt övervakning över gräns. Den
situation som avses är att polisen i en Schengenstat som ett led i en
pågående polisundersökning övervakar (skuggar) en person som är
misstänkt för ett brott som är så grovt att det kan föranleda utlämning och
den personen beger sig in på en annan Schengenstats (mottagande stat)
territorium.
Enligt artikel 40.1 är huvudregeln vid fortsatt övervakning att sam-
tycke till övervakning in på den mottagande statens territorium skall
inhämtas i förväg, innan gränsen överskrids. Begäran skall ställas till en
av varje land särskilt utsedd centralmyndighet. Det brott som föranlett
den fortsatta övervakningen skall vara ett brott som kan föranleda
utlämning.
Vid fara i dröjsmål kan dock enligt artikel 40.2 övervakningen fortsätta
över gränsen till mottagande stat utan föregående samtycke. Detta får ske
bara om den övervakade misstänks för något brott som särskilt anges i
artikel 40.7. Det rör sig då om grova brott. Mottagande stats myndigheter
skall i sådana fall kontaktas senast i samband med gränsöverskridandet.
Om tillstånd till övervakningen inte ges inom fem timmar eller om den
mottagande staten begär det, skall operationen avbrytas.
Dessutom gäller enligt artikel 40.3 en rad särskilda förutsättningar
under vilka fortsatt övervakning får ske på den mottagande statens
territorium.
– Den mottagande staten har rätt att meddela instruktioner som de
övervakande polismännen skall lyda. All övervakning in på ett annat
lands territorium skall ske med iakttagande av den mottagande statens
lagar och de övriga villkor som mottagande stats myndigheter ställer upp
a.
– Övervakande polismän skall kunna legitimera sig c och i princip
kunna styrka att de har tillstånd till operationen b.
– Övervakning får inte medföra att bostäder eller enskilt utrymme
beträds av de övervakande polismännen d.
– Övervakande polismän får medföra sina tjänstevapen om inte den
mottagande staten förbjudit detta, men vapen får bara användas i nödvärn
e.
– Det är inte tillåtet för de övervakande polismännen att gripa eller
omhänderta den övervakade eller utsätta denne för identitetskontroll på
den mottagande statens område f.
– Verksamheten skall rapporteras till myndigheterna i den Schengen-
stat där den fortsatta övervakningen sker; övervakande polismän kan
åläggas att inställa sig personligen g.
Av artikel 40 framgår vidare uppgifter som gäller punkterna 1 och 2
beträffande vissa länder, nämligen vilka polismän som avses (artikel
40.4) samt vilka myndigheter som avses (artikel 40.5). Enligt ett
protokoll med ändringsförslag behöver inte själva konventionen ändras
när nya tjänstemän skall läggas till listan.
Bilateralt får Schengenstaterna utvidga tillämpningsområdet för artikel
40 och anta kompletterande bestämmelser (artikel 40.6).
Kommentar
Den myndighet som utsetts enligt artikel 40.1 är för svensk del Riks-
polisstyrelsen.
Det brott som föranlett den fortsatta övervakningen skall, som nämnts,
vara ett brott som kan föranleda utlämning. Detta betyder i förhållande
till de nordiska grannländerna, brott på vilket fängelse kan följa i den
ansökande staten och i förhållande till övriga länder, för närvarande brott
varpå fängelse i mer än ett år finns i den svenska straffskalan. Därtill
kommer alltså att fortsatt övervakning utan föregående samtycke endast
får ske beträffande de i artikel 40.7 uppräknade brotten.
De tjänstemän som för svensk del har anmälts som behöriga att
genomföra fortsatt övervakning enligt artikel 40 är polismän, tulltjänste-
män när de har polisiära befogenheter samt tjänstemän vid Kustbevak-
ningen i samband med övervakning till sjöss. Denna förklaring har tagits
in i det svenska anslutningsavtalet.
Som framgått tidigare (se avsnitt 4.5.2) får fortsatt övervakning ske
med överskridande av alla sorters gränser, till skillnad från fortsatt
förföljande (se artikel 41) som bara får äga rum över landgräns.
Förhållande till svenska regler
Se nedan under artikel 41.
Artikel 41
I artikel 41 regleras fortsatt förföljande över gräns. Bestämmelsen
innebär att en Schengenstats polismän i vissa fall får förfölja en flyende
gärningsman över gränsen in i en grannstat som är ansluten till
Schengensamarbetet. Enligt artikel 41.1 skall den flyende antingen ha
tagits på bar gärning för något av de brott som anges i artikel 41.4 (se
vidare nedan) eller för medhjälp till ett sådant, eller ha rymt från häkte
eller fängelse. I sådana fall får polismännen fortsätta förföljandet på den
mottagande statens territorium utan föregående samtycke, om behöriga
myndigheter i den mottagande staten på grund av sakens brådskande
natur inte har kunnat underrättas i förväg. Den mottagande staten skall då
underrättas om förföljandet senast i samband med att gränsen passeras.
Den mottagande staten har när som helst rätt att beordra att förföljandet
avbryts. Den mottagande staten å sin sida är skyldig att på begäran av de
förföljande polismännen gripa den flyende för att fastställa dennes
identitet eller kvarhålla honom.
I artikel 41.2–4 ges Schengenstaterna tillfälle att bestämma villkoren
för utövande av förföljande på dess territorium, när det gäller frågor om
rätt att frihetsberöva den förföljde, tids- och områdesbegränsning av
förföljandet samt brott som kan föranleda fortsatt förföljande.
Enligt artikel 41.5. skall allt förföljande in på ett annat lands
territorium ske med iakttagande av den mottagande statens lagar och de
övriga villkor som landet ställer upp i enlighet med konventionens
bestämmelser, se vidare nedan. Den mottagande staten har även rätt att
meddela instruktioner som de förföljande polismännen skall lyda.
Förföljande får endast ske över landgräns samt får inte medföra att
bostäder eller enskilt utrymme beträds av förföljande polismän. Dessa får
medföra sina tjänstevapen vilka bara får användas i nödvärn. Förföljande
polismän skall vidare vara lätt identifierbara, de får alltså inte uppträda
civilt eller i omärkta fordon på mottagande stats territorium. Om det är
tillåtet för de förföljande polismännen att gripa den flyende på den
mottagande statens område (se vidare nedan) får denne endast skydds-
visiteras och föremål får omhändertas. Den gripne får beläggas med
handfängsel under transport och skall genast överlämnas till den mot-
tagande statens myndigheter.
Artikel 41.6 reglerar rätt att hålla kvar den som gripits av förföljande
polis för förhör.
Av artikel 41.7 framgår vilka polismän som avses i artikeln. Enligt ett
tilläggsprotokoll med ändringar i artikeln behöver inte själva konven-
tionen ändras när nya grupper av tjänstemän skall läggas till uppräk-
ningen.
Kommentar
Syftet med förföljandet skall huvudsakligen vara att säkerställa ett
utlämningsförfarande till den Schengenstat varifrån förföljandet upptogs.
I likhet med vad som gäller enligt artikel 40, skall Schengenstaterna
tillkännage vilka tjänstemän som är behöriga att utöva förföljande enligt
artikel 41. I det svenska anslutningsavtalet har polismän och tulltjänste-
män i de fall de har polisiära befogenheter tillagts behörighet att utöva
förföljande in på en grannstats territorium. Eftersom förföljande endast
kan ske över landgräns blir det inte aktuellt för kustbevakningstjänste-
män att delta i sådana operationer.
Särskilt om valmöjligheter vid tillämpning av artikel 41 på svenskt område
En Schengenstat har, som nämnts ovan i avsnitt 4.5.2, valmöjligheter i
tre avseenden när det gäller tillämpningen av artikel 41 inom dess
territorium när den är mottagande stat. Sålunda kan Schengenstaten
enligt artikel 41.2 välja mellan att antingen a inte låta de förföljande
polismännen gripa den flyende på sitt territorium eller b låta de för-
följande göra detta för att kunna överlämna den flyende till den mot-
tagande statens polismyndigheter. Vidare öppnas enligt artikel 41.3
möjligheten att välja mellan att antingen a begränsa rätten till förföljande
till ett visst område eller i tiden, eller b att inte ställa upp några
begränsningar med avseende på tid eller rum. Slutligen kan Schengen-
staterna enligt artikel 41.4 träffa ett val med avseende på vilka brott som
kan föranleda förföljande över gränsen mellan antingen a den
brottskatalog som finns intagen i artikeln och b sådana brott som kan
föranleda utlämning. Enligt artikel 41.9 skall en Schengenstat i samband
med undertecknande av konventionen avge en förklaring i vilken den
skall tillkännage vilka val som träffats i de avseenden som nyss berörts.
Regeringens förklaring
Regeringen har i den förklaring som lämnats i samtliga fall valt alternativ
b. Norge och Finland har samtidigt avgivit förklaringar med likadant
innehåll. En bärande tanke för de nordiska länderna med gemensam
landgräns har varit att sträva efter likadana regler i alla tre länderna,
vilket innebär fördelar vid tillämpningen. Särskilt de överväganden som
föregick valet av vilka brott som bör få föranleda förföljande var
inriktade mot största möjliga enkelhet. Därför valdes lösningen enligt
alternativ b, alltså utlämningsbara brott. De nordiska ländernas uniforma
utlämningslagar gör att tillämpningsområdet avgränsas på samma sätt i
alla länder. Härigenom kan tillämpningssvårigheter till stor del undvikas.
Härtill kommer att den brottskatalog som finns i konventionen i sig inte
är oproblematisk att tillämpa. Genom att begränsa artikelns tillämpnings-
område till utlämningsbara brott kan besvärliga tolkningsproblem
undvikas.
Vad gäller frågan om att införa en begränsning i tid eller rum för
möjligheten att utöva förföljande in på mottagande stats område har
främst praktiska överväganden fått styra valet. De geografiska och
befolkningsmässiga förhållandena runt de flesta gränsavsnitt mellan de
nordiska länderna är sådana att den tid eller det rum inom vilket för-
följande tillåts måste bli så omfattande att en begränsning inte framstår
som särskilt meningsfull. För att en begränsning skall kunna upprätt-
hållas måste nämligen den stat som ställer upp en sådan anses i praktiken
ha åtagit sig att alltid kunna komma tillstädes och överta förföljandet och
verkställa ett gripande inom den utsatta tiden eller inom den utmätta
zonen. Om detta inte är möjligt har ingenting annat uppnåtts än att
gränsen flyttats och den flyende kan undkomma. Det finns därför skäl att
inte ställa upp några sådana begränsningar.
I fråga slutligen om förföljande polis skall ha rätt att gripa och
kvarhålla den flyende i enlighet med konventionens bestämmelser har
också här främst praktiska skäl gjort sig gällande. Det vore t.ex. en
nackdel om de förföljande av formella skäl inte skulle kunna genomföra
ett gripande vid den tidpunkt eller på den plats där detta är mest
ändamålsenligt. Därigenom kan exempelvis en biljakt förlängas i onödan
vilket i sig medför risker.
Att rent praktiska skäl har tillåtits få så stor betydelse i dessa
överväganden beror naturligtvis till stor del på den nordiska rättslikheten
och på den anda av samförstånd och ömsesidig tillit som råder mellan
myndigheterna.
Förhållande till svenska regler (artikel 40–41)
Polisens verksamhet är i princip lagreglerad i sin helhet. I rättegångs-
balken (RB) finns regler om polisens brottsutredande verksamhet i
samband med förundersökning. I 24 kap. 7 § RB finns regler om polisens
rätt att gripa en person misstänkt för brott, i 27 kap. 4 § finns regler om
beslag och i 28 kap. 11 § finns regler om kroppsvisitering. Polisens
skyldighet att återföra den som avvikit från kriminalvårdsanstalt framgår
av 10 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Av 10 § polis-
lagen (1984:387) framgår att polisen får använda våld för att genomföra
åtgärder om någon sätter sig till motvärn mot ett lagligen grundat frihets-
berövande. Av 19 § polislagen framgår att då polisen med laga stöd
griper eller omhändertar någon får polisen också kroppsvisitera denne av
säkerhetsskäl s.k. skyddsvisitation. Polisen får enligt samma lagrum
också kroppsvisitera den frihetsberövade för att kunna fastställa dennes
identitet.
Den övervakning som avses i artikel 40 förutsätter misstanke om ett
konkret brott och att det är den misstänkte gärningsmannen som över-
vakas. Utredningen skall alltså befinna sig på förundersökningsstadiet.
Polisens verksamhet regleras då i 23 kap. RB.
Schengenkonventionen förutsätter också att de övervakande och
förföljande tjänstemännen kan behöva medföra sina tjänstevapen. Vad
gäller övervakning enligt artikel 40 kan den mottagande staten förbjuda
medförande av vapen. Denna möjlighet finns inte vid förföljande enligt
artikel 41. Enligt 2 kap. 10 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att
inneha skjutvapen eller ammunition, liksom för att införa skjutvapen eller
ammunition till Sverige. Av 1 kap. 8 § vapenlagen följer att svenska
staten inte är underkastad vapenlagens regler om tillstånd m.m.. Undan-
taget gäller inte andra stater.
För att uppfylla åtagandet enligt artikel 41 vad gäller vapen krävs
ändring i vapenlagen så att utländsk polis i just dessa situationer kan
tillåtas medföra sitt tjänstevapen. Det behov att medföra tjänstevapen
som svenska tjänstemän kommer att tänkas ha med anledning av fortsatt
övervakning och fortsatt förföljelse torde kunna tillgodoses inom ramen
för gällande lag.
De övriga lagbestämmelser som föranleds av reglerna i artiklarna 40
och 41 om polissamarbete bör tas in i en särskild lag som reglerar ett
antal frågor som inte kan regleras någon annanstans. Detta gäller även de
regler som bör ändras för att anpassa svensk lag till bestämmelserna i
artikel 42 och 43. Se vidare nedan.
Fråga om överlämnande av myndighetsutövning till främmande stat.
En viktig fråga när det gäller det operativa polisiära samarbetet är i
vilken utsträckning andra Schengenstaters polismän och andra tjänste-
män som kan komma att ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige i
samband med fortsatt övervakning och fortsatt förföljande enligt artikel
40–41 i Schengenkonventionen.
All tjänsteutövning av myndighetspersoner är inte samtidigt myndig-
hetsutövning. Utmärkande för myndighetsutövning brukar anges vara att
det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för
samhällets maktbefogenheter. Åtgärderna skall komma till stånd och få
sina rättsverkningar emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler.
En åtgärd skall vidare beslutas ensidigt av det allmännas företrädare, och
av ett rättssubjekt som intar en monopolställning på så sätt att ingen
enskild kan vidta samma åtgärd med motsvarande verkan.
Syftet med fortsatt förföljande av en misstänkt brottsling är att den
misstänkte skall gripas, antingen av de förföljande tjänstemännen eller av
den mottagande statens tjänstemän. Ett gripande är en åtgärd som innebär
myndighetsutövning. Mot detta skulle kunna anföras att de befogenheter
som tilkommer en utländsk polisman vid förföljande enligt artikel 41 i
stort sett sammanfaller med de befogenheter som enligt 24 kap. 7 § andra
stycket RB tillkommer envar som påträffar en brottsling på bar gärning.
Det kan emellertid knappast hävdas att en polisman i tjänsten omfattas av
den regeln. Det torde därför stå klart att fortsatt förföljande enligt artikel
41 i Schengenkonventionen kan innebära myndighetsutövning här i
landet. En anslutning till Schengensamarbetet innefattar således ett
åtagande att överlåta myndighetsutövning till främmande stat, nämligen
Finland och Norge samt i ett senare skede Danmark.
När det däremot gäller fortsatt övervakning enligt artikel 40 i
Schengenkonventionen, är det mera tveksamt om förfarandet innefattar
myndighetsutövning.
Fortsatt övervakning enligt artikel 40 sker inom ramen för en pågående
förundersökning i den främmande staten och kan ses åtminstone som ett
utflöde av myndighetsutövning. Åtgärden kan därför ses som ett uttryck
för samhällets maktbefogenheter som kommer till stånd genom
offentligrättsliga regler. I sammanhanget är det också av intresse att en
utländsk tjänsteman som fortsätter en övervakning eller ett förföljande
över gränsen in i Sverige, enligt artikel 42 skall likställas med svenska
polismän om han eller hon skulle utsättas för eller begå brottsliga
handlingar. Samma förhållande gäller enligt artikel 43 när det gäller att
kunna ådra den svenska staten skadeståndsskyldighet. Å andra sidan kan
åtgärden – även om den har samband med någon form av myndighets-
utövning – knappast sägas medföra några rättsverkningar för den
enskilde. Det finns alltså samtidigt skäl emot att bedöma fortsatt över-
vakning som myndighetsutövning. Regeringen får emellertid tillfälle att
belysa denna fråga ytterligare i samband med kommande förslag om
lagändringar till följd av Sveriges anslutning till Schengensamarbetet.
Artikel 42
Artikel 42 behandlar frågan om rättslig ställning för de tjänstemän som i
tjänsten befinner sig på en annan Schengenstats territorium för att
genomföra övervakning enligt artikel 40 eller förföljande enligt artikel
41. Dessa skall likställas med mottagande stats tjänstemän om de begår
brott eller utsätts för brott.
Kommentar
De aktuella tjänstemännen skall alltså här i Sverige både vara under-
kastade tjänsteansvar och åtnjuta det straffrättsliga skydd som reglerna i
17 kap. brottsbalken ställer upp, men artikel 42 innebär inte att de skall
omfattas av det svenska arbetsrättsliga regelverket om disciplinansvar.
Förhållande till svenska regler
Svenska regler om straffrättsligt tjänsteansvar finns i 20 kap. brotts-
balken. Detta innefattar regler om ansvar för tjänstefel i 20 kap. 1 §,
mutbrott i 20 kap. 2 § och brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 § . De
svenska reglerna om straffrättsligt skydd för tjänstemän vid myndighets-
utövning finns i 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken.
Artikel 42 förutsätter att de förföljande tjänstemännen skall ha samma
ställning vad gäller både straffrättsligt ansvar och straffrättsligt skydd
som den mottagande statens tjänstemän. Genomförande av dessa
åtaganden måste ske genom bestämmelser i lag.
Artikel 43
I artikel 43 regleras frågor om skadestånd för skador som uppkommit i
samband med genomförande av sådana operationer som regleras i artikel
40 och 41. Artikeln behandlar frågor både om skadeståndsansvar mot den
drabbade och slutlig fördelning av den ekonomiska bördan mellan
staterna.
I artikel 43.1 fastslås att den stat vars polismän opererar på den
mottagande statens territorium är ansvarig för de skador dessa vållar där.
Av artikel 43.2 framgår att den stat på vars område skadorna uppstår
skall ersätta den skadelidande enligt de villkor som gäller för skador
orsakade av dess egna tjänstemän. Artikel 43.3–4 handlar om regressrätt
staterna emellan.
Förhållande till svenska regler
I 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) finns regler om statens
ersättningsskyldighet för skada som vållats vid myndighetsutövning i
sådan verksamhet för vilken staten svarar.
Regeln i 43.2. innebär att tredje man ges rättslig grund att få skade-
stånd av den svenska staten för en skada som vållats i tjänsten av en
utländsk polisman. För att genomföra detta krävs lagstiftning. Övriga
åtaganden i artikeln regleras folkrättsligt mellan de berörda medlems-
staterna och erfordrar inte lagstiftning.
Artikel 44
I artikel 44.1 föreskrivs att medlemsstaterna särskilt i gränstrakterna skall
upprätta direkta tele- och radioförbindelser för att underlätta polis- och
tullsamarbetet, särskilt för att i rätt tid kunna vidarebefordra information
när det gäller övervakning och förföljande över gränserna.
Schengenstaterna skall vidare, enligt artikel 44.2, undersöka möjlig-
heterna till ytterligare fördjupning av sambands- och kommunikations-
kanalerna genom att t.ex. använda sambandsmän, inrätta gemensamma
förbindelsenät för polis- och tullmyndigheterna på ömse sidor om
gränsen och gemensam upphandling av kommunikationsutrustning.
Förhållande till svenska regler
Regeln i artikel 44 föranleder inget lagstiftningsbehov.
Artikel 45
I artikel 45 föreskrivs att staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att s.k. hotellkontroll kan ske. Sålunda skall hotellinnehavare,
pensionatsinnehavare och innehavare av campingplatser se till att alla
utländska gäster fyller i ett registreringskort och styrker sin identitet.
Med utländska gäster menas i detta sammanhang alla som inte är
medborgare i det land där övernattningen sker. Detta framgår av artikel
45.1. Registreringskorten skall bevaras på hotellet och kunna överlämnas
till behöriga myndigheter när det behövs för bl.a. brottsutredningar eller
för att spåra efterlysta eller försvunna personer (artikel 45.2).
Förhållande till svenska regler
Hotellkontroll på det sätt som avses i artikeln har tidigare förekommit
men förekommer inte längre i Sverige. Sverige är dock skyldigt att
återinföra ett kontrollsystem av detta slag. Lagstöd för detta finns redan i
utlänningslagen (12 kap. 7 § UtlL), varför åtagandet kan uppfyllas genom
att regeringen utfärdar en föreskrift i en förordning.
Artikel 46
Enligt artikel 46.1 får varje Schengenstat i särskilda fall enligt sin egen
nationella lagstiftning förmedla uppgifter till en annan medlemsstat utan
föregående begäran. En sådan åtgärd skall ha till syfte att bistå den andra
staten i dess brottsbekämpande eller brottsförebyggande verksamhet eller
för att vidta åtgärder till skydd för allmän ordning och säkerhet.
Uppgifter skall, enligt artikel 46.2, som regel förmedlas till en central
myndighet, men får förmedlas direkt till en lokal eller regional myndig-
het om det är bråttom och inte strider mot lag.
Förhållande till svenska regler
När det gäller svensk rätt hänvisas till vad som sagts ovan i anslutning till
artikel 39. Eftersom artikel 46 inte innebär någon förpliktelse att lämna
information, medför den inte i sig att svensk lagstiftning måste ändras.
Artikel 47
Enligt artikel 47.1 får Schengenstaterna träffa bilaterala avtal om utbyte
av kontaktpersoner, s.k. sambandsmän. En sambandsman kan tjänstgöra
under viss tid eller tills vidare hos en annan Schengenstats polis-
myndigheter.
Syftet med tillsättandet av en sambandsman är, enligt artikel 47.2, att
främja och påskynda det polisiära samarbetet mellan Schengenstaterna.
Sambandsmännens uppgifter är, enligt artikel 47.3, stödjande och
rådgivande. De får inte utöva självständiga polisiära uppgifter.
Enligt artikel 47.4 kan Schengenstaterna komma överens om att en
sambandsman som är placerad i ett land skall företräda flera Schengen-
länders intressen.
Förhållande till svenska regler
Artikel 47 överensstämmer med svensk rätt och praxis på området.
7.4.2 Inbördes rättshjälp i brottmål (artiklarna 48–53)
Artikel 48
Förhållandet mellan Schengenkonventionens bestämmelser och andra
överenskommelser om internationell rättshjälp regleras i artikel 48. Där
framgår att bestämmelserna i Schengenkonventionen om inbördes
rättshjälp skall komplettera bl.a. 1959 års europeiska konvention om
inbördes rättshjälp brottmål (artikel 48.1). Vidare sägs att Schengen-
konventionen inte avser att hindra ett mer omfattande samarbete i fråga
om inbördes rättshjälp som följer av bilaterala avtal mellan konventions-
staterna (artikel 48.2).
Förhållande till svenska regler
Sverige har, liksom övriga EU-länder, tillträtt den europeiska rättshjälps-
konventionen. Den innehåller bl.a. regler om bevisupptagning, hus-
rannsakan och beslag, delgivning och överföring av frihetsberövade för
förhör. Vid tillträdet har konventionsstaterna i olika utsträckning gjort
förbehåll om tillämpningen av enstaka artiklar och ställt upp villkor för
att bevilja vissa typer av åtgärder. Sverige har också tillträtt 1978 års
tilläggsprotokoll till 1959 års konvention.
Inom Justitiedepartementet pågår arbete med en översyn av lag-
stiftningen angående inbördes rättshjälp. Lagstiftningen är i stora delar
föråldrad och dessutom svår att överblicka och tillämpa. Arbetet syftar
till att allmänt förbättra och effektivisera det internationella samarbetet
på brottmålsområdet. I detta ligger att begränsa de svenska förbehållen
till 1959 års rätthjälpskonvention. Avsikten är att så långt det är möjligt i
en och samma lag samla bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål
som i dag är uppsplittrade på flera olika lagar. I arbetet beaktas det arbete
som pågår inom Europarådet med att se över 1959 års konvention liksom
pågående arbete inom EU inom ramen för den tredje pelaren med att
utarbeta en konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Flera av de
bestämmelser som diskuteras i EU:s arbetsgrupp överensstämmer med
Schengenkonventionens bestämmelser. Det gäller bl.a. bestämmelserna
om direktkommunikation mellan judiciella myndigheter och postdel-
givning, se nedan.
Artikel 49
Bestämmelserna innebär att inbördes rättshjälp skall lämnas inte bara i
mål och ärenden om beivrande av brott utan även
– i fråga om överträdelser som beivras genom ett administrativt
förfarande om besluten i fråga kan överklagas till domstol som är behörig
att handlägga brottmål a,
– i mål om skadestånd på grund av felaktigt väckta åtal och felaktiga
domslut b,
– i nådeärenden c,
– i mål om skadestånd som handläggs gemensamt med ett brottmål d,
– vid delgivning av underrättelser som gäller verkställighet av straff
och indrivning av böter och rättegångskostnader e,
– i fråga om åtgärder efter doms meddelande, såsom uppskov med
verkställighet och villkorlig frigivning f.
Kommentar
Schengenkonventionens regler om inbördes rättshjälp har således ett
utvidgat tillämpningsområde jämfört med den europeiska rättshjälps-
konventionen.
Förhållande till svenska regler
Sverige kan lämna bistånd med delgivning och bevisupptagning i
civilmål (artikel 49.b och d) enligt föreskrifter i kungörelsen (1909:24
s. 1) om delgivning av handling på begäran av främmande stat och lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Föreskriften i
artikel 49.e om delgivning av handlingar som gäller straffverkställighet
och indrivning av böter och rättegångskostnader motsvaras helt av
artikel 3 i 1978 års tilläggsprotokoll som Sverige alltså har tillträtt.
Föreskriften i artikel 49.a om rättshjälp i administrativa frågor kräver
dock lagändring. Frågan om en sådan lagändring behandlas i den på-
gående översynen av den svenska lagtiftningen om internationell rätts-
hjälp, se ovan under artikel 48.
När det gäller övriga åtgärder som enligt artikel 49 skall omfattas av
samarbete Schengenstaterna emellan kan Sverige lämna sådant bistånd
även utan uttryckliga bestämmelser om detta.
Artikel 50
Samarbetet omfattar också brott mot olika skatteförfattningar såsom
författningar om punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter (artikel
50.1). Bistånd får i dessa fall inte vägras på den grunden att den aktuella
varan inte är belagd med skatt i den anmodade Schengenstaten (artikel
50.2). Det finns begränsningar i rätten att använda erhållen information
(artikel 50.3). Rättshjälp behöver i regel inte lämnas om den undanhållna
skatten understiger ett visst belopp (artikel 50.4). Dessa bestämmelser
gäller även när den begärda rättshjälpen avser en gärning som beivras av
administrativa myndigheter och som endast bestraffas med böter, förut-
satt att framställningen härrör från en judiciell myndighet (artikel 50.5).
Förhållande till svenska regler
Bestämmelserna har sin motsvarighet i 1978 års tilläggsprotokoll till
1959 års europeiska konvention. Svenska regler på området finns i lagen
(1990:314) om handräckning i skatteärenden, lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag och lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga. Artikeln
kräver inga lagändringar.
Artikel 51
För verkställighet av beslag och husrannsakan får som enda villkor
ställas upp
– att framställningen avser en gärning för vilken är stadgat fängelse i
sex månader eller mer enligt såväl den ansökande som anmodade statens
lagstiftning eller för vilken ett sådant straff är stadgat i den ena staten
medan gärningen i den andra staten beivras av administrativa myndig-
heter a, och
– att verkställandet av framställningen är förenligt med lagstiftningen i
den anmodade staten b.
Kommentar
Verkställighet av beslag och husrannskan kan alltså vägras endast i
begränsad omfattning jämfört med vad som gäller enligt 1959 års
konvention.
Förhållande till svenska regler
Sverige har fullt ut utnyttjat 1959 års rätthjälpskonventions möjligheter
till förbehåll vad gäller rättshjälp i form av husrannsakan och beslag. Det
innebär att Sverige – utöver de villkor som får ställas upp enligt
Schengenkonventionens artikel 51 – ställer krav på att gärningen
motsvarar brott enligt svensk lag och att den enligt svensk lag kan
föranleda utlämning.
De nyss nämnda förbehållen återspeglas också i lagen (1975:295) om
användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat som
därför måste ändras. Frågan bör lämpligen behandlas i den pågående
översynen av de svenska reglerna om internationell rättshjälp.
Artikel 52
Artikel 52 reglerar vissa delgivningsfrågor. En Schengenstat får
översända delgivningshandlingar direkt med post till personer som vistas
i en annan Schengenstat (artikel 52.1). I princip gäller samma förfarande
som när en framställning om inbördes rättshjälp avser en gärning som är
straffbar enligt båda Schengenstaternas lagar och som beivras av
administrativa myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol som
är behörig att handlägga brottmål (artikel 52.4). Schengenstaterna får
dock anlita varandras judiciella myndigheter för delgivning om personlig
delgivning med den sökte begärs eller om mottagarens adress är okänd
(artikel 52.5).
Artikeln innehåller särskilda föreskrifter om översättning av den
handling som skall delges för att säkerställa att den som söks för
delgivning förstår innehållet i handlingen (artikel 52.2) och bestäm-
melser om att den som postdelgivits en kallelse inte får straffas om han
eller hon uteblir från sammanträdet (artikel 52.3).
Förhållande till svenska regler
Bestämmelserna om delgivning i Schengenkonventionen stämmer väl
överens med den svenska synen på delgivning över gränserna. I den
svenska lagstiftningen bör tas in uttryckliga regler som återspeglar
innehållet i artikel 52. Även den frågan bör lämpligen behandlas i den
pågående översynen av de svenska reglerna om internationell rättshjälp.
Artikel 53
Schengenkonventionen medger att framställningar i ärenden om inbördes
rättshjälp skickas direkt mellan de judiciella myndigheterna i kon-
ventionsstaterna (artikel 53.1). Framställningar får emellertid även i
fortsättningen skickas mellan Schengenstaternas justitieministerier eller
nationella centrala myndigheter för Interpol (artikel 53.2). Vissa
framställningar skall alltid sändas genom Schengenstaterna justitie-
ministerier (artikel 53.3).
Förhållande till svenska regler
När det gäller kommunikationsvägarna kräver svensk rätt i allmänhet att
framställningar om inbördes rättshjälp görs via Utrikesdepartementet,
antingen direkt eller på diplomatisk väg. Undantag från detta gäller i
princip bara för framställningar från de övriga nordiska staterna.
Den direktkommunikation – med möjlighet att vid behov anlita
centralmyndighet – som Schengenkonventionen tillåter enligt artikel 53
bör utan problem kunna accepteras i förhållande till alla EU-stater; en
sådan ordning är ägnad att effektivisera samarbetet. Bestämmelserna
föranleder dock lagändring.
7.4.3 Principen ”Non bis in idem” – icke två gånger i samma
sak (artiklarna 54–58)
Artikel 54
Enligt artikel 54 får en person som dömts i en Schengenstat beträffande
en viss gärning inte åtalas för samma gärning av en annan Schengenstat.
Det förutsätter dock att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under
verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna i den
Schengenstat där domen meddelats.
Artikel 55
Av artikel 55.1 följer att en Schengenstat, i samband med ratificering,
antagande eller godkännande av konventionen kan förklara sig inte vara
bunden av huvudprincipen i artikel 54 i ett eller flera av följande fall:
– om gärning som avses i en utländsk dom har förövats helt eller delvis
på den egna statens territorium; i det senare fallet gäller likväl inte detta
undantag, om gärningen i fråga delvis förövats på område tillhörigt den
Schengenstat i vilken domen meddelats a,
– om gärning som avses i en utländsk dom har skadat statens säkerhet
eller andra för denna stat lika viktiga intressen (arten av de brott
undantaget avser skall anges) b,
– om gärning som avses i utländsk dom har begåtts av tjänsteman hos
denna stat och omfattat missbruk av tjänsteställning c.
Enligt artikel 55.2 skall de brott som en undantagsförklaring enligt
artikel 55.1 b avser anges.
Artikeln föreskriver också att en förklaring när som helst kan återtas
(artikel 55.3) samt att undantag som gjorts i en förklaring enligt artikeln
inte skall tillämpas om den berörda avtalsparten gjort en framställning
om överförande av lagföring till den andra avtalsparten eller beviljat
utlämning av den berörda personen (artikel 55.4).
Kommentar
I avsnitt 6.3 ovan har föreslagits att Sverige skall förklara sig inte bundet
av artikel 54 i de fall som avses i artikel 55.1 a och b.
Förhållande till svenska regler (artikel 54–55)
Huvudregeln enligt svensk rätt är att en gärning som prövats genom
lagakraftägande dom som meddelats i en främmande stat inte kan tas upp
till ny prövning. Huvudregeln är dock bunden till vissa förutsättningar
och är också begränsad av vissa undantag.
Enligt 2 kap. 5 a § första stycket brottsbalken (BrB) utgör en dom, som
har meddelats antingen i den stat där gärningen har begåtts eller i någon
annan stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970
om brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller den europeiska
konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål,
hinder för ny lagföring i Sverige. För sådan hinderverkan förutsätts enligt
bestämmelsen att den misstänkte i domen har frikänts från ansvar, att han
har förklarats skyldig till brottet utan att ha dömts till påföljd, att
påföljden redan har verkställts i sin helhet, att verkställigheten pågår eller
att påföljden har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.
Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § första stycket BrB är emellertid inte
undantagslös. Enligt andra stycket kan ny lagföring inledas i riket trots
att en sådan utländsk brottmålsdom föreligger som vanligen utgör hinder
för en ny rättegång, om vissa villkor är uppfyllda. Ett allmänt villkor är
att den lagföring som i främmande stat har avslutats med ifrågavarande
dom inte har inletts på begäran av svensk myndighet. De andra villkoren
hänför sig till
a) gärningsorten: ny lagföring är möjlig om gärningen är begången i
Sverige
b) brottet: ny lagföring är möjlig om gärningen har förövats mot
Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän
inrättning eller om det är fråga om vissa typer av mycket allvarliga brott.
När ny lagföring är möjlig enligt dessa regler, trots att ansvar för
gärningen har prövats genom utländsk dom, förutsätts dessutom enligt
tredje stycket alltid åtalsförordnande av regeringen eller den regeringen
bemyndigat därtill. Regeringen har i förordning bemyndigat Riks-
åklagaren att besluta om åtalsförordnande.
Schengenkonventionen innehåller som nämnts en möjlighet för en stat
att avge en förklaring att man inte är bunden av principen om utländsk
brottmålsdoms hinderverkan om gärningen förövats helt eller delvis på
den egna statens territorium. Denna undantagsmöjlighet finns emellertid
inte om gärningen delvis förövats på den dömande Schengenstatens
territorium.
Om ett brott begås delvis i den dömande staten och delvis i Sverige,
föreligger enligt nu gällande regler inte hinder för lagföring här. En an-
slutning till Schengensamarbetet medför ett åtagande att låta det faktum
att brottet delvis begåtts i en dömande Schengenstat utgöra ett hinder för
ny lagföring här. Därför behöver den svenska lagstiftningen ändras så att
lagföring aldrig kan ske i Sverige för brott som har begåtts här om det
delvis också har begåtts i den dömande Schengenstaten.
Vidare innebär Schengenkonventionens regler att undantag från
huvudregeln om utländsk brottmålsdoms hinderverkan inte får tillämpas
om lagföringen i domslandet skett på begäran, dvs. efter framställning
om överförande av lagföring, av den andra parten eller sedan denna
senare part utlämnat personen till domslandet.
Enligt 2 kap. 5 a § andra stycket BrB är, som nämnts, en förutsättning
för att i Sverige lagföra en person som redan har lagförts för ifråga-
varande gärning utomlands att denna senare lagföring inte har skett på
begäran av svensk myndighet. Såtillvida överensstämmer alltså den
svenska regleringen med Schengenbestämmelsen. Enligt konventionen
skall en utländsk brottmålsdom alltid ha hinderverkan också om personen
har utlämnats för gärningen från den avtalspart där ny lagföring för
samma gärning kunde vara aktuell. Det finns inte någon motsvarande
regel i svensk rätt, och även här behöver alltså den svenska lagstiftningen
ändras.
En sådan ändring kan ske exempelvis genom att det i 2 kap. 5 a § andra
stycket BrB görs ett tillägg som innebär att undantagen från huvud-
principen om utländsk brottmålsdoms hinderverkan inte tillämpas om
den utländska lagföringen skett sedan personen utlämnats från Sverige.
Reglerna om utländsk brottmålsdoms hinderverkan gäller enligt 2 kap.
5 a § första stycket BrB om en dom meddelats antingen i den stat där
gärningen begåtts eller i någon annan stat som tillträtt konventionen om
brottmålsdoms internationella hinderverkningar eller konventionen om
överförande av lagföring. Till denna uppräkning får läggas Schengen-
konventionen.
En stat som avger en undantagsförklaring enligt artikel 55.1 b får, som
framgår av artikel 55.2, ange vilka brott som undantaget avser. Brott mot
statens säkerhet eller mot andra för Sverige lika väsentliga intressen
faller i många fall under allmänna straffstadganden, där brottet kan rikta
sig mot envar. En uppräkning av vilka brott som omfattas av Sveriges
undantagsförklaring enligt artikel 55.1 b avser, låter sig därför inte göra.
Däremot sägs i 2 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken, som hänvisar bl.a.
till 3 § 4 samma kapitel, att en utländsk dom inte har hinderverkan ”om
brottet har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet
eller svensk allmän inrättning”. Den svenska förklaringen bör utgå från
denna senare regel.
Artikel 56
Artikel 56 innebär att om en Schengenstat väcker nytt åtal mot någon
som har dömts till påföljd för samma gärning av en annan Schengenstat,
så skall den tid personen varit frihetsberövad på den senare statens
område till fullo tillgodoräknas vid påföljdens bestämmande. Vidare
skall, i den mån staternas lagar tillåter det, hänsyn tas till andra påföljder
personen har undergått förutom frihetsberövande.
Förhållande till svenska regler
Enligt 2 kap. 6 § BrB skall en svensk domstol, då den dömer en person
till straff för en gärning för vilken han eller hon av främmande stats
domstol har dömts till viss påföljd, vid bestämmandet av ny påföljd ta
skälig hänsyn till den påföljd vederbörande avtjänat utom riket. Om böter
eller fängelse bedöms vara riktig ny påföljd och den åtalade har dömts till
en frihetsberövande påföljd utanför Sverige, ”skall vad han undergått
därav till fullo tillgodoräknas honom vid påföljdens bestämmande”. I
detta fall är det möjligt att utdöma en påföljd som är lindrigare än den
som förutsätts i straffbudet. Det är också möjligt att efterge den nya
påföljden.
Enligt 33 kap. 6 § BrB kan vidare, i den mån det med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt, tillgodoräknande ske av ett straff-
processuellt frihetsberövande som den åtalade har undergått utomlands.
Orsaken till att avräkning inte är obligatoriskt är att utländsk verk-
ställighet av sådana frihetsberövanden kan variera och inte alltid kan
jämställas med svenskt anhållande, häktning eller intagning för
rättspsykiatrisk undersökning.
Bestämmelsen i artikel 56 kan tolkas så att den omfattar såväl
frihetsberövande i form av verkställighet av straff som straffprocessuella
tvångsmedel. I de nämnda lagrummen ges möjlighet till avräkning i båda
dessa fall. Reglerna är dock inte obligatoriska och det kunde ifrågasättas
om Sverige därmed lever upp till konventionsåtagandet. Man får
emellertid utgå ifrån att domstolarna vid tillämpning av de aktuella
avräkningsreglerna tar hänsyn till internationella överenskommelser som
Sverige har ingått. Därför torde någon lagändring till följd av artikel 56
inte vara påkallad.
Artikel 57
Om en behörig myndighet i en Schengenstat, i samband med åtal för ett
brott, har skäl att anta att åtalet avser samma gärning för vilken personen
redan har dömts till påföljd i en annan Schengenstat, skall myndigheten
inhämta upplysningar av betydelse för ärendet från myndigheterna i den
dömande staten (artikel 57.1). Informationen skall beaktas när det gäller
vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående processen (artikel
57.2).
Kommentar
I Sverige är det enligt allmänna regler om förundersökning åklagaren
som, inom ramen för åtalsprövningen, skall beakta uppgifter om lag-
föring i annat land. Om en sådan uppgift kommer till åklagarens känne-
dom, skall denne begära upplysningar från den andra staten.
Artikel 58
Artikeln anger att konventionens bestämmelserna inte utgör något hinder
för verkställighet av avtalsparternas egna utförligare föreskrifter på
området.
7.4.4 Utlämning (artiklarna 59–66)
Artikel 59
I artikel 59 i Schengenkonventionen anges att bestämmelserna i
Schengenkonventionen avser att komplettera bl.a. den europeiska
utlämningskonventionen från den 13 september 1957 (1957 års konven-
tion) och att underlätta tillämpningen av denna (artikel 59.1). Det sägs
också att bestämmelserna inte utgör hinder för tillämpning av mer långt-
gående bestämmelser i gällande bilaterala överenskommelser mellan
parterna (artikel 59.2).
Kommentar
Genom artikel 59 ges således möjlighet till en fortsatt tillämpning av den
nordiska utlämningslagen, som innehåller för samarbetet mer förmånliga
bestämmelser.
Artikel 60
Av artikel 60 framgår att i förbindelserna mellan två Schengenstater,
varav den ena inte tillträtt 1957 års konvention, så skall bestämmelserna i
den konventionen tillämpas, med beaktande av de förbehåll och för-
klaringar som gjorts till den eller till Schengenkonventionen.
Kommentar
Artikeln tar sikte på belgiska förhållanden, eftersom Belgien inte har
anslutit sig till utlämningskonventionen.
Artikel 61
Artikel 61 innehåller särbestämmelser för Frankrike om utlämning för
verkställighet av straff, som innebär att gärningen enligt fransk lag skall
föranleda minst två års fängelse och enligt den ansökande statens lag
minst ett års fängelse.
Artikel 62
Artikel 62 slår fast att
1. endast den ansökande statens lagstiftning skall tillämpas då det
gäller verkan av preskriptionsavbrott;
2. amnesti som utfärdats i den anmodade staten inte utgör hinder mot
utlämning såvida inte brottet faller under denna stats domsrätt;
3. frånvaro av angivelse eller officiellt beslut om att inleda brotts-
utredning, vilka krävs enligt den anmodade statens lagstiftning, inte
påverkar skyldigheten till utlämning.
Förhållande till svenska regler
Artikel 62.1 (angående preskriptionsavbrott) har sin närmaste
motsvarighet i 10 § andra stycket i lagen (1957:668) om utlämning för
brott, enligt vilken utlämning inte får beviljas om straff för brottet skulle
vara förfallet enligt svensk lag, dvs. enligt bestämmelserna i 35 kap. BrB
om bortfallande av påföljd. Någon prövning enligt den ansökande statens
preskriptionsregler skall alltså, i motsats till vad som är fallet enligt
Schengenkonventionens bestämmelse, inte göras. Det finns alltså behov
av att justera utlämningslagen vid en anslutning till Schengensamarbetet.
Även i den nyligen undertecknade konventionen om utlämning mellan
Europeiska unionens medlemsstater (EU-konventionen) finns det en
bestämmelse om preskription. Huvudregeln är där att utlämning inte får
vägras därför att preskription har inträtt enligt den anmodade statens
lagstiftning. Om denna stat har domsrätt för de brott som ligger till grund
för framställningen, finns dock möjlighet att vägra utlämning på grund av
att preskription har inträtt enligt dess lagstiftning. EU-konventionens
bestämmelse om preskription har således en vidare tillämpning än den i
Schengenkonventionen, i det att den inte är inskränkt till frågan om
preskriptions avbrott.
Det framstår inte som alldeles klart hur bestämmelserna i de två
konventionerna förhåller sig till varandra i detta avseende. I de allmänna
bestämmelserna i EU-konventionen, som tillkommit senare än Schengen-
konventionen, stadgas att syftet är att komplettera bestämmelserna i och
underlätta tillämpningen av bl.a. Schengenkonventionen. Vid ut-
arbetandet av EU-konventionen iakttogs också de åtaganden som följer
av Schengenkonventionen. Detta talar möjligen för att Schengen-
bestämmelsen om att den ansökande statens regler skall tillämpas i fråga
om preskriptionsavbrott kommer att äga fortsatt giltighet även sedan EU-
konventionen trätt i kraft.
Argument skulle å andra sidan kunna framföras för att Schengen-
konventionens regel kommer att vara överspelad i och med att EU-
konventionen börjar tillämpas. Detta skulle innebära att den anmodade
statens regler om preskription, även preskriptionsavbrott, skulle kunna
tillämpas om denna stat haft domsrätt över den gärning för vilken
utlämning begärs.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken, måste utlämnings-
lagstiftningen ses över i samband med att Sverige ratificerar EU-
konventionen. Denna översyn kan förväntas vara färdig och nödvändiga
lagändringar vara i kraft innan Schengensamarbetet blir operativt för
Sveriges del. Det är naturligt att man i det sammanhanget överväger
också frågan om hur preskriptionsreglerna i EU-konventionen förhåller
sig till regeln i Schengenkonventionen och föreslår lämpliga lagändringar
utifrån de slutsatser som dras. Det torde därför inte föreligga något behov
av att nu, med anledning av anslutningen till Schengensamarbetet,
särskilt överväga frågan om ändring av 10 § utlämningslagen.
I övrigt föranleder artikeln inte några lagstiftningsåtgärder.
Artikel 63
Enligt artikel 63 förbinder sig Schengenstaterna att till varandra utlämna
personer som är åtalade eller som skall avtjäna straff för vissa fiskaliska
brott som uppräknas i artikel 50.1, dvs. brott mot bestämmelser om
punkt- och mervärdesskatter samt tullavgifter.
Förhållande till svenska regler
Utlämning för fiskaliska brott enligt artikel 63 är möjlig redan i dag
eftersom dessa gärningar uppfyller kravet på dubbel straffbarhet enligt
4 § utlämningslagen.
Artikel 64
Enligt artikel 64 har en registrering i ”Schengens Informationssystem”
(SIS) enligt artikel 95 samma verkan som en begäran om provisoriskt
anhållande i enlighet med bl.a. 1957 års konvention.
Förhållande till svenska regler
I svensk lagstiftning finns bestämmelser om provisoriskt anhållande i
23 § första stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott. Artikel 64
föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.
Artikel 65
I artikel 65 anges vilka myndigheter i Belgien, Frankrike, Luxemburg,
Nederländerna och Tyskland som skall fungera som centralmyndigheter i
utlämningsärenden. Bestämmelsen utesluter inte att den diplomatiska
vägen utnyttjas.
Kommentar
Enligt tilläggsprotokollet med ändringar i artikeln behöver inte själva
konventionen ändras när nya myndigheter skall läggas till listan.
Artikel 66
Om lagstiftningen i den anmodade staten inte uttryckligen lägger hinder
för det, kan den staten enligt artikel 66.1 medge utlämning utan något
formellt förfarande. Dock krävs att den eftersökte ger sitt samtycke till
detta inför en representant för en rättslig myndighet efter att ha in-
formerats om rätten till formellt utlämningsförfarande. Den eftersökte
kan använda sig av juridiskt biträde. Enligt artikel 66.2 kan den efter-
sökte också avstå från det skydd den s.k. specialitetsprincipen ger. Ett
sådant avstående är oåterkalleligt.
Förhållande till svenska regler
Artikel 66 om ett förenklat utlämningsförfarande vid samtycke omfattas
av reglerna i EU:s samtyckekonvention, som Sverige har ratificerat. Nöd-
vändiga lagändringar har beslutats av riksdagen, att träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.
7.4.5 Överförande av verkställighet av brottmålsdom
(artiklarna 67–69)
Artikel 67
I artikel 67 i Schengenkonventionen anges att bestämmelserna i
Schengenkonventionen avser att komplettera 1983 års europeiska kon-
vention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen).
Artikel 68
Av artikel 68.1 följer att om en medborgare i annan Schengenstat genom
lagakraftägande dom har dömts till frihetsstraff eller annan frihets-
berövande påföljd och genom att fly till sitt hemland har undandragit sig
verkställighet av detta straff, kan den stat hos vilken lagföring ägt rum
göra en framställning till den andra staten om att verkställigheten av
straffet överförs, om den dömde påträffas på den senares område.
I väntan på de handlingar som åberopas i framställningen om över-
förande och i avvaktan av beslut i samband med framställningen kan
berörd stat, enligt artikel 68.2, på begäran av den stat som gjort fram-
ställningen bl.a. kvarhålla den dömde.
Artikel 69
Enligt artikel 69 krävs inte samtycke av den dömde för att överförande
enligt artikel 68 skall kunna äga rum.
Förhållande till svenska regler
För svensk del finns bestämmelser om överförande av dömda personer
grundade på överförandekonventionen i lagen (1972:260) om inter-
nationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (inter-
nationella verkställighetslagen, IVL).
Enligt 25 a § IVL är en av förutsättningarna för överförande av
straffverkställighet till Sverige att den dömde har samtyckt till över-
förandet. Enligt 34 a §, som hänvisar till 25 a §, tillämpas detta villkor
också vid överförande av verkställighet från Sverige till annat land.
Schengenkonventionens bestämmelser om överförande av verk-
ställighet av brottmålsdom går längre än överförandekonventionens
bestämmelser. Det synes inte innebära några juridiska eller andra
problem att anpassa de svenska bestämmelserna om överförande till
Schengenkonventionens bestämmelser.
Sålunda måste 25 a § i IVL vid en anslutning till Schengen-
konventionen anpassas så att överförande av straffverkställighet till
annan konventionsbunden stat utan den dömdes samtycke möjliggörs i
situationer där den dömde har flytt till sitt hemland.
7.4.6 Narkotika (artiklarna 70–76)
Artikel 70
Schengenstaterna har, i enlighet med artikel 70.1, bildat en ständig
arbetsgrupp avseende narkotika. Arbetsgruppen har i uppgift bl.a. att
undersöka gemensamma problem i samband med bekämpandet av
kriminalitet inom narkotikaområdet och att i förekommande fall utarbeta
förslag till förbättringar. Sådana förslag skall arbetsgruppen lägga fram
för Verkställande kommittén.
I arbetsgruppen finns företrädare för bl.a. polis- och tullmyndigheter
(artikel 70.2).
Kommentar
Detta är den enda av Schengensamarbetets arbetsgrupper som har sin
grund direkt i konventionen.
Artikel 71
I artikel 71 har Schengenstaterna åtagit sig att i enlighet med FN:s
konventioner på narkotikaområdet vidta alla erforderliga åtgärder för att
– förebygga och straffa olaglig handel med narkotika och psykotropa
ämnen (artikel 71.1) och olaglig export av sådana ämnen (artikel 71.2),
– förstärka sina kontroller av person- och varutrafiken samt
transportmedel vid yttre gräns för att bekämpa olaglig import av
narkotika och psykotropa ämnen (artikel 71.3)
– särskilt bevaka platser som är kända för narkotikahandel (artikel
71.4) samt
– göra allt som står i deras makt för att förebygga och bekämpa de
negativa effekterna av den illegala efterfrågan på narkotiska och
psykotropa ämnen. Dessa åtgärder faller under de enskilda Schengen-
staternas ansvar (artikel 71.5).
Kommentar
De FN-konventioner som avses i artikel 71.1 är 1961 års allmänna
narkotikakonvention och 1972 års tilläggsprotokoll till denna, 1971 års
konvention om psykotropa ämnen samt 1988 års narkotikabrotts-
konvention.
De åtgärder som avses i artikel 71.3 skall utarbetas av den arbetsgrupp
som avses i artikel 70.
Som tidigare har sagts påverkas inte tullens befogenheter. Sålunda
kommer tullen även fortsättningsvis att kunna kontrollera t.ex. illegal
införsel av narkotika även vid Schengens inre gränser.
Förhållande till svenska regler
Den svenska kontrollen vad avser olaglig import av narkotika motsvarar
de krav som Schengenkonventionen ställer.
Artikel 72
Schengenstaterna har åtagit sig att garantera att deras gällande lagstift-
ning medger att tillgångar som härrör från olaglig handel med narkotika
och psykotropa ämnen tas i beslag och förverkas.
Förhållande till svenska regler
Artikeln föranleder inga lagstiftningsåtgärder.
Artikel 73
I artikel 74 har Schengenstaterna åtagit sig att tillåta att s.k. kontrollerade
leveranser får äga rum på deras territorier (artikel 73.1), efter beslut som
fattas i varje enskilt fall sedan de stater som berörs av leveransen lämnat
sitt tillstånd (artikel 73.2). Varje Schengenstat svarar för ledning och
övervakning av leveransen på det egna territoriet (artikel 73.3).
Kommentar
Innebörden av begreppet kontrollerad leverans varierar något. I praxis
har uttrycket huvudsakligen använts för leveranser som sker med kurir
som tillåts resa in i eller ut ur ett land medförande narkotika, varvid
berörda polis- och tullmyndigheter trots vetskap om kurirens olagliga
verksamhet tills vidare underlåter att ingripa för att identifiera mot-
tagaren av narkotikan och kartlägga vem eller vilka som ligger bakom
narkotikabrottsligheten. En kontrollerad leverans kan även avse exempel-
vis en postförsändelse, ett parti narkotika som göms i tunnor och sänds
med fraktfartyg för att tas om hand först när transporten har genomförts.
Kontrollerade leveranser förekommer redan i Sverige.
Förhållande till svenska regler
Artikeln medför inte några lagstiftningsåtgärder.
Artikel 74
Kontroller när det gäller laglig handel med narkotika och psykotropa
ämnen, skall i största möjliga utsträckning flyttas från inre gräns till det
inre av landet.
Förhållande till svenska regler
Artikel 74 medför inte några lagstiftningsåtgärder.
Artikel 75
Enskilda personer får vid resa till ett Schengenland medföra narkotiska
läkemedel, inom ramen för en medicinsk behandling, under förutsättning
att en behörig myndighet i hemlandet utfärdat ett särskilt intyg (artikel
75.1). Intyget skall utfärdas enligt beslut av Verkställande komittén
(artikel 75.2).
Kommentar
Mängden läkemedel som en resenär får medföra skall stå i relation till
resans längd och får omfatta maximalt 30 dagar.
Förhållande till svenska regler
I Sverige regleras den legala hanteringen av narkotika och narkotika-
prekursorer i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika och den till
lagen anslutande förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika
samt i föreskrifter som Läkemedelsverket meddelat med stöd av dessa
författningar. All form av bruk och hantering av narkotika som inte är
legalt förskriven av läkare är förbjuden.
Nuvarande svenska bestämmelser, som finns bl.a. i Läkemedelsverkets
föreskrifter, tillåter en resande att föra in narkotiska läkemedel som
motsvarar högst fem dagars förbrukning. Andra typer av läkemedel, dvs.
vissa psykofarmaka kan införas men med en mängd som motsvarar
behovet under högst tre veckor. Dessa bestämmelser är således strängare
än reglerna inom Schengensamarbetet. Läkemedelsverkets föreskrifter
bör således ändras avseende antal dagar samt kravet på centralt utfärdade
intyg. Det bör framhållas att det här är fråga om läkemedel, som
förskrivits av läkare, till svårt sjuka människor.
För att Läkemedelsverket skall ges befogenhet att utfärda intyg
motsvarande sådant som regleras i artikel 75, torde en ändring behöva
göras i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika.
Artikel 76
Schengenstaterna har, i artikel 76.1–2, åtagit sig att om det visar sig
nödvändigt besluta om lämpliga kontrollåtgärder för narkotika och
psykotropa ämnen, eller ämnen som ofta används för framställning av
sådana, för att undvika att andra staters strängare kontroller minskar i
effektivitet. Det förutsätter att sådana kontroller står i överensstämmelse
med egna medicinska, etiska och praktiska regler. Enligt artikel 76.3
skall Schengenstaterna hålla varandra underrättade om sådana åtgärder.
7.4.7 Skjutvapen och ammunition (artiklarna 77–91)
Artikel 77
Schengenstaterna har åtagit sig att anpassa sina regler om förvärv, inne-
hav, handel och överlåtelse av skjutvapen till Schengenkonventionens
bestämmelser (artikel 77.1), såvitt avser fysiska och juridiska personer,
men inte myndigheter eller statliga företag (artikel 77.2).
Artikel 78
Skjutvapen klassificeras som förbjudna, tillståndspliktiga eller anmäl-
ningspliktiga (artikel 78.1). Slutstycken, magasin och pipor skall följa
samma regler som de skjutvapen de tillhör eller utgör en del av (artikel
78.2).
Artikel 79
En uppräkning av vad som skall räknas som förbjudna vapen och
förbjuden ammunition finns i artikel 79.1. Behöriga myndigheter kan
meddela tillstånd att inneha sådana i särskilda fall (artikel 79.2).
Artikel 80–81
Det finns uppräkningar av vad som skall räknas som tillståndspliktiga
vapen och tillståndspliktig ammunition i artikel 80.1, respektive vapen
och ammunition som är anmälningspliktiga i artikel 81.
Artikel 82
I artikel 82 undantas vissa vapen från reglerna i artikel 79–81.
Artikel 83
Artikel 83 reglerar förutsättningar för tillstånd till förvärv och innehåll av
skjutvapen som avses i artikel 80.
Artikel 84
Bestämmelser om anmälningar om vapen som avses i artikel 81 finns i
artikel 84.
Artiklarna 85–87
Schengenstaterna har åtagit sig att
– se till att den som tillverkar eller handlar med tillståndspliktiga
respektive anmälningspliktiga vapen ansöker om tillstånd respektive har
anmälningsskyldighet (artikel 85.1)
– anta bestämmelser om att alla skjutvapen skall vara försedda med
fast tillverkningsnummer och varumärke (artikel 85.2)
– föreskriva skyldighet för tillverkare och handlare att låta registrera
tillstånds- och anmälningspliktiga skjutvapen (artikel 85.3)
– anta bestämmelser om att tillståndsbevis beträffande tillstånds-
pliktiga vapen skall uppta vapnens identifieringsnummer och beteckning
(artikel 85.4)
– anta bestämmelser om förbud för den som innehar tillstånds- eller
anmälningspliktigt skjutvapen, att överlämna sådana vapen som saknar
tillstånd (artikel 86.1); staterna har emellertid rätt att göra undantag för
tillfälligt överlämnande (artikel 86.2)
– införa bestämmelser om återkallande av tillstånd (artikel 87.1).
Artikel 88
Den som beviljats tillstånd att förvärva skjutvapen behöver inte särskilt
tillstånd att förvärva ammunition till vapnet (artikel 88.1), men om
vederbörande saknar tillstånd för vapnet skall samma regler gälla för
förvärvande av ammunition som gäller för vapnet (artikel 88.2).
Artikel 89
Verkställande kommittén kan, med hänsyn till teknisk och ekonomisk
utveckling samt statens säkerhet, göra ändringar eller tillägg vad avser
skjutvapen som är otillåtna respektive förutsätter tillstånd eller anmälan.
Artikel 90
Schengenstaterna är oförhindrade att anta strängare bestämmelser om
skjutvapen och ammunition.
Artikel 91
Schengenstaterna har överenskommit om ett informationsutbyte om
förvärv av skjutvapen när det gäller personer, enskilda eller vapen-
handlare, som har sitt hemvist eller sin verksamhet inom Schengen-
området, vilket närmare regleras i artikeln.
Förhållande till svenska regler (artiklarna 77–91)
Som framgått ovan, i avsnitt 4.5.8, är det inte möjligt att dra några helt
säkra slutsatser om förhållandet mellan Schengenkonventionens bestäm-
melser i artiklarna 77–91 och rådets direktiv den 18 juni 1991 om
kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG).
Regeringens bedömning är dock att några särskilda lagstiftnings-
åtgärder inte torde vara påkallade i anledning av konventionens kapitel
om vapen och ammunition. Här kan hänvisas till de svenska
bestämmelser för att genomföra EG-direktivet som trädde i kraft den 1
april 1996 (SFS 1996:67 och 70). Om det skulle visa sig nödvändigt att
genomföra någon eller några ändringar av bestämmelserna i kon-
ventionen, torde detta kunna ske genom förordning med stöd av
befintliga bemyndiganden i vapenlagen.
7.5 Avd IV Schengens informationssystem
Regeringens bedömning:
Inrättandet av det nationella SIS-registret bör lagregleras (artikel 92).
Regeln om att uppgifter som registrerats i SIS inte får användas för
andra ändamål än de som de rapporterats för bör föranleda lagstiftning
beträffande personuppgifter som lämnas enligt artikel 96–97, dvs.
uppgifter för införande på spärrlista samt uppgifter om försvunna
personer samt personer som bör omhändertas tillfälligt (artikel 102).
Det strikta skadeståndsansvaret i förhållande till enskilda vad gäller
felaktiga uppgifter i SIS bör föranleda särreglering (artikel 116).
I övrigt torde artiklarna 92–119 inte föranleda lagstiftning.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens. Promemorians bedömning av lagstiftningsbehov när det gäller
skadeståndsfrågan i artikel 116 är emellertid en annan, eftersom den
utgår från nu gällande strikta skadeståndsskyldighet.
Remissinstanserna har, i den mån de yttrat sig i dessa frågor, i
huvudsak instämt i promemorians bedömning. Datainspektionen har
dock anfört att frågan om enskildas rätt att ta del av uppgifter i SIS i
första hand bör prövas av den myndighet som ansvarar för den nationella
enheten, särskilt som det kan vara fråga om mycket känsliga uppgifter
från polisiär synpunkt. Lunds Universitet har ifrågasatt om inte nya regler
bör införas för att underlätta för exempelvis andra Schengenstaters
medborgare att få rättelse i svenska register.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i anslutning till
artiklarna under rubrik Förhållande till svenska regler.
7.5.1 Inrättande, utnyttjande och användning av Schengens
informationssystem (artiklarna 92–101)
Datasystemet Schengens informationssystem, SIS, är som nämnts ett
spanings- och efterlysningshjälpmedel. Det utgör ett medel för att
genomföra många av de kompensatoriska åtgärder som Schengen-
konventionen förutsätter och ett medel för att i praktiken underlätta
rättshjälpssamarbetet, exempelvis vad gäller utlämning. Via SIS kan en
Schengenstat göra en framställning (rapport) till de andra staterna, om
verkställighet av vissa förfaranden, som Schengenstaterna i princip har
åtagit sig att verkställa under förutsättning att det kan ske i enlighet med
respektive stats nationella lagstiftning.
Artikel 92
Artikel 92 innehåller bestämmelser om inrättandet av Schengens
informationssystem, SIS, som skall bestå av en nationell enhet för varje
Schengenstat, N.SIS, och en teknisk stödfunktion, C.SIS. Varje
Schengenstat skall för egen räkning och på eget ansvar upprätta och
underhålla en nationell enhet, dvs. ett dataregister som skall innehålla
uppgifter som är identiska med uppgifterna i motsvarande register hos de
övriga staterna. Likheten i de skilda nationella enheternas innehåll skall
åstadkommas med hjälp av den tekniska stödfunktionen, C.SIS. Genom
systemet skall varje stat kunna lämna och ta emot rapporter om personer
och föremål. Varje Schengenstat skall kunna söka i sin egen nationella
enhet, men inte i de andra staternas nationella enheter.
Förhållande till svenska regler
En medverkan i Schengensamarbetet såvitt gäller SIS kräver att en sådan
nationell enhet som anges i konventionen byggs upp. Eftersom de
uppgifter som kan föras in i registret regleras i de följande artiklarna,
behandlas frågor om förhållande till svenska regler gemensamt för
samtliga dessa artiklar nedan under en särskild rubrik.
Artikel 93
Syftet med SIS är att på Schengenstaternas territorium, med hjälp av
information som överförts via systemet, bevara ordning och allmän
säkerhet, inbegripet statens säkerhet, samt att tillämpa konventionens
bestämmelser om fri rörlighet för personer.
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93–
100, nedan.
Artikel 94
Av artikel 94.1 framgår att SIS endast skall innehålla uppgifter som
lämnas av Schengenstaterna och som är nödvändiga för vissa ändamål
som anges i artikel 95–100. Där föreskrivs vidare att det är den
rapporterande Schengenstaten, dvs. den Schengenstat som registrerat en
framställning (rapport) i SIS med begäran om ett visst förfarande, som
skall pröva om ärendet är av sådan vikt att en registrering är berättigad.
Enligt artikel 94.2 får i SIS antecknas uppgifter om rapporterade
personer, föremål (enligt artikel 100) och fordon (enligt artikel 99).
Beträffande personer får endast vissa särskilt angivna uppgifter an-
tecknas. Dessa är, enligt artikel 94.3, efternamn och förnamn, eventuellt
separat registrering av alias, särskilda yttre och oföränderliga fysiska
kännemärken, andra förnamnets initialbokstav, födelsedatum och
födelseort, kön, nationalitet, uppgift om huruvida personen är beväpnad,
uppgift om huruvida personen kan tillgripa våld, syftet med
registreringen samt begärt förfarande. Anmärkningar av annat slag är inte
tillåtna, vilket särskilt gäller de uppgifter som nämns i första meningen i
artikel 6 i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter.
I den mån en mottagande Schengenstat bedömer att en rapport enligt
artiklarna 95, 97 eller 99 inte är förenlig med dess nationella lagstiftning,
internationella förpliktelser eller andra viktiga nationella intressen, kan
den staten enligt artikel 94.4 låta rapporten i den nationella delen av SIS
åtföljas av ett påpekande om att det begärda förfarandet inte kommer att
verkställas på dess territorium. Överläggningar om detta bör ske med
övriga Schengenstater. Om den rapporterande Schengenstaten inte åter-
kallar sin rapport skall den tillämpas fullt ut för övriga Schengenstater.
Kommentar
Uppräkningen av typer av personuppgifter som får registreras i SIS utgör
ett integritetsskydd och är uttömmande. Det innebär att andra person-
uppgifter, exempelvis de sista fyra siffrorna i våra svenska person-
nummer, inte får förekomma i SIS. Vidare får sådana känsliga uppgifter
som räknas upp i artikel 6 i Europarådets dataskyddskonvention – dvs.
personuppgifter som avslöjar rasursprung eller politiska åsikter eller som
rör hälsa eller sexualliv – aldrig registreras i SIS.
Registreringarna i SIS utförs av den rapporterande Schengenstatens
SIRENE-kontor, på begäran av den statens behöriga myndigheter, se
vidare nedan.
Schengenstaterna har, utöver möjligheten enligt artikel 94.4 att låta en
rapport följas av ett påpekande om att ett begärt förfarande inte kommer
att ske på dess territorium, enligt artikel 95.3 och 99.6 möjlighet såsom
mottagande stat att i den nationella delen av SIS låta en rapport följas av
ett tillfälligt förbud mot verkställighet.
När en Schengenstat gör en markering om verkställighetsförbud,
kommer rapporten ändå att föras in i det nationella registret, N.SIS. Detta
hänger ihop med att de olika Schengenstaternas respektive N.SIS skall
innehålla identiska uppgifter. Däremot kommer slutanvändaren, dvs.
polismannen, tulltjänstemannen e.d., inte att kunna se uppgifterna i sin
dataterminal.
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93–
100, nedan.
Artikel 95
Enligt artikel 95 får en rapport om efterlysning för förvarstagande för
utlämning registreras i SIS. Det är den ansökande Schengenstatens
rättsliga myndigheter som får begära att sådana rapporter skall registreras
i SIS (artikel 95.1).
Enligt artikel 95.2 skall en Schengenstat, innan den gör en sådan
rapport, undersöka om förvarstagandet sker i överensstämmelse med den
anmodade statens nationella lagstiftning samt om tveksamhet föreligger
samråda med den eller de andra berörda staterna. Vidare skall en
Schengenstat, när den registrerar sin rapport i SIS, utan dröjsmål skicka
vissa uppgifter av betydelse till de andra berörda staterna. Dessa upp är
vilken myndighet som begär förvarstagande, huruvida det finns häkt-
ningsbeslut eller någon annan handling med samma innebörd eller en
lagakraftvunnen dom, brottets art och tillämpliga straffbestämmelser,
beskrivning av omständigheterna kring brottets begående samt sannolik
brottspåföljd.
En stat som finner att det inte står i överensstämmelse med dess
nationella lagstiftning att verkställa rapporten, kan föra in en uppgift om
verkställighetsförbud i SIS (artikel 95.3). En stat som har fört in en sådan
uppgift om verkställighetsförbud, skall behandla rapporten som en
rapport i syfte att få ett meddelande om vistelseort (artikel 95.5). En
anmodad stat skall alltid verkställa det begärda förfarandet i enlighet med
gällande konventioner om utlämning och nationell rätt (artikel 95.6).
Kommentar
Det är den rapporterande Schengenstatens nationella SIRENE-kontor
som har de kontakter som anges i artikel 95.2 med övriga berörda staters
SIRENE-kontor. Om rapporten accepteras av alla Schengenstater skall
registrering av den i SIS förberedas. Om däremot inte alla Schengenstater
godtar rapporten, kan den framställande staten antingen avstå från att
registrera sin rapport eller vidhålla den och uppmana den eller de stater
som inte accepterar den att omedelbart begära att en markering om
inskränkt giltighet tillfogas, dvs. en uppgift som innebär ett förbud att
verkställa förvarstagandet under tiden fram till det att uppgiften raderas.
Att en Schengenstat i sin nationella del av SIS för in en uppgift om
verkställighetsförbud hindrar inte att de andra Schengenstaterna ändå
skall verkställa det begärda förfarandet.
För att de uppgifter som anges i artikel 95.2 skall kunna skickas utan
dröjsmål, dvs. i princip samtidigt som rapporten görs i SIS, skall en akt
med uppgifterna förberedas dessförinnan. Dessa uppgifter registreras
aldrig i SIS, utan befordras på annat sätt till den stat där den rapporterade
personen anträffas.
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93-
100, nedan.
Artikel 96
Enligt artikel 96 får registrering ske av en utlänning på spärrlista. Beslut
om införande på spärrlistan skall ha fattats av administrativa myndigheter
eller behörig domstol i enlighet med processuella regler i nationell
lagstiftning. Sådana beslut kan grundas på att en utlänning utgör ett hot
mot allmän ordning och säkerhet, exempelvis om utlänningen dömts för
gärning som har ett minimistraff på ett års fängelse (artikel 96.2 a) eller
om det finns grundad anledning att anta att utlänningen begått grova brott
eller om det skäligen kan befaras att han kommer att begå sådana brott på
någon Schengenstats territorium (artikel 96. 2 b). Sådana beslut kan
också grundas på att utlänningen i fråga varit föremål för avvisning eller
utvisning (artikel 96.3).
Kommentar
Den åtgärd som begärs genom införande på spärrlistan är att personen i
fråga skall vägras inresa eller uppehållstillstånd i Schengenområdet enligt
de villkor som föreskrivs i kakpitel 2–5 i Schengenkonventionen.
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93-
100, nedan.
Artikel 97
Försvunna personer eller personer som bör omhändertas tillfälligt med
hänsyn till sin egen säkerhet eller i syfte att förebygga hot får, enligt
artikel 97, registreras på begäran av behörig myndighet hos den
rapporterande staten. De polisiära myndigheterna skall kunna underrätta
den rapporterande staten om uppehållsort eller omhänderta den
rapporterade personen för att hindra denne att resa, om det inte strider
mot nationell lag. Om en rapporterad försvunnen person är myndig, får
meddelande inte lämnas utan hans eller hennes samtycke.
Förhållande till svenska regler
Enligt 12 § polislagen (1984:387) får polisen omhänderta den som kan
antas vara under 18 år som anträffas under förhållanden som uppenbart
innebär överhängande allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling.
14 § samma lag ger polisen befogenhet att omhänderta en okänd som det
finns anledning att anta är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag
skall berövas friheten, exempelvis för att vederbörande avvikit från ett
sjukhus för psykiatrisk tvångsvård.
Däremot saknas enligt svensk rätt i dag möjlighet att frihetsberöva
exempelvis den som är under 18 år och efterlyst som försvunnen.
Eftersom omhändertagande enligt artikel 97 får ske endast om det inte
strider mot nationell lag, kan den sistnämnda typen av omhändertagande
inte bli aktuellt i Sverige.
Artikel 98
Uppgifter om vittnen och åtalade som skall inställa sig vid domstol eller
personer som skall avtjäna straff får registreras på begäran av behöriga
rättsliga myndigheter (artikel 98.1). Uppgifter skall lämnas till den
rapporterande staten i enlighet med uppgiftslämnande stats nationella
lagstiftning och gällande konventioner om inbördes rättshjälp i brottmål
(artikel 98.2).
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93-
100, nedan.
Artikel 99
Artikel 99 reglerar registrering av rapporter för hemlig övervakning eller
särskild kontroll. Vid registreringen skall hänsyn tas till nationell rätt hos
den stat som gör rapporten. En rapport om hemlig övervakning eller
särskild kontroll får göras bl.a. för att bekämpa brottslighet och
förebygga hot mot den allmänna säkerheten, om något av två angivna fall
är för handen. Det första fallet är att det finns sannolika skäl för
misstanke om att personen avser att begå, eller redan begår, ett stort antal
synnerligen grova brott (artikel 99. 2 a). Det andra fallet som får
föranleda sådan rapport är om den allmänna uppfattningen om personen,
särskilt på grundval av redan begångna brott, leder till misstanke om att
vederbörande även i framtiden kommer att begå synnerligen grova brott
(artikel 99. 2 b).
I artikel 99.3 finns särskilda regler om begäran om hemlig övervakning
eller särskild kontroll som gäller statens säkerhet, när det finns synnerliga
skäl till misstanke att de uppgifter som inhämtas och översänds till den
rapporterande staten är nödvändiga för att man skall kunna vidta
skyddsåtgärder för att avvärja den allvarliga fara som någon utgör eller
någon annan allvarlig fara för statens inre och yttre säkerhet. I dessa fall
är den rapporterande Schengenstaten skyldig att först rådgöra med de
andra Schengenstaterna.
Vid hemlig övervakning kan uppgifter inhämtas och översändas till
den rapporterande myndigheten om påträffande av den person eller det
fordon som rapporterats, om plats, tidpunkt eller skäl för undersök-
ningen, om resväg och målet för resan, om personer i den övervakades
sällskap eller passagerare i det övervakade fordonet, om använt fordon,
om transporterade föremål samt om omständigheter kring påträffandet av
personen eller fordonet (artikel 99.4).
Inom ramen för särskild kontroll får personer kroppsvisiteras samt
fordon och medförda föremål genomsökas i enlighet med nationell
lagstiftning för att bekämpa brottslighet och förebygga hot mot den
allmänna säkerheten eller statens säkerhet. Om en anmodad stats lagar
inte tillåter den särskilda kontrollen skall den i den statens fall ändras till
hemlig övervakning (artikel 99.5).
En anmodad stat kan i den nationella delen av SIS låta införa en
markering om inskränkt giltighet, dvs. en uppgift som avser förbud att
verkställa den hemliga övervakningen eller särskilda kontrollen under
tiden fram till det att markeringen raderas, vilket inte hindrar att de andra
Schengenstaterna verkställer det begärda förfarandet (artikel 99.6).
Kommentar
När en Schengenstat för in en markering om verkställighetsförbud kan
poliserna och andra tjänstemän som är slutanvändare inte se den
rapporten i sina terminaler. Se vidare ovan i kommentaren till artikel 94.
Förhållande till svenska regler behandlas samfällt för artiklarna 93-
100, nedan.
Artikel 100
Föremål som efterlysts för beslag eller för att användas som bevis-
material vid rättegång i brottmål får registreras i SIS (artikel 100.1). Om
ett rapporterat föremål påträffas skall, enligt artikel 100.2, den myndighet
som har observerat rapporten i SIS kontakta den rapporterande för att
komma överens om vilka åtgärder som skall vidtas. I det sammanhanget
kan personuppgifter översändas i enlighet med konventionen.
Enligt artikel 100.3 är det vissa kategorier av föremål som skall
registreras, nämligen vissa stulna, bortförda eller försvunna fordon, släp-
vagnar, husvagnar, skjutvapen, blankodokument, utfärdade legitimations-
handlingar samt slutligen registrerade sedlar.
Förhållande till svenska regler (artiklarna 93–100)
En medverkan i Schengensamarbetet såvitt gäller SIS kräver till att börja
med, som nämnts, att en sådan nationell enhet som anges i konventionen
byggs upp, N.SIS. Där kommer uppgifter om bl.a. personer att flyta in
automatiskt via den tekniska stödfunktionen. Uppgifter kommer också att
registreras i SIS av det svenska SIRENE-kontoret. Ett nytt person-
register, det nationella SIS, kommer alltså att inrättas.
När det först gäller vilka uppgifter som kommer att flyta in i SIS, kan
konstateras att Schengenkonventionen inte innehåller några bestämmel-
ser som ålägger staterna att registrera vissa uppgifter. Detta hänger
samman med att införande av en s.k. rapport i SIS innebär en begäran om
att övriga stater skall vidta en viss åtgärd med avseende på en efterspanad
person. Varje Schengenstat råder naturligtvis själv över vilka åtgärder
den i varje särskilt fall vill begära och därigenom vilka uppgifter den
lägger in i sin nationella enhet. Vilka uppgifter vi själva lägger in i den
svenska nationella enheten i SIS, styrs således av nationell svensk rätt.
Däremot kommer de personuppgifter m.m., som omfattas av rapporter
från andra Schengenländer att flyta in till den svenska nationella enheten
genom förmedling av C.SIS. Beslutanderätten över detta ligger hos den
rapporterande staten eftersom registerinnehållet i SIS skall vara enhetligt.
Dessa uppgifter kan vi således inte råda över. De flesta uppgifter av detta
slag kan redan i dag registreras i befintliga svenska register, men vissa
uppgifter som kan omfattas av rapporterna motsvaras inte av något
befintligt svenskt register. Även om Sverige lägger in en uppgift om
verkställighetsförbud, en s.k. flagga, kommer uppgifterna att finnas i det
svenska N.SIS. Däremot kommer de inte vara synliga för slutanvändarna.
(Se ovan i kommentaren till artikel 94.)
Gällande svenska regler
Enligt efterlysningskungörelsen (1969:293) får en polismyndighet efter-
lysa en person genom att föra in uppgifter om denne i det nationella
efterlysningsregistret. Beslut om efterlysning fattas av Rikspolis-
styrelsen, polismyndighet, åklagarmyndighet eller Kriminalvårds-
styrelsen. Annan myndighet kan göra framställning om efterlysning hos
en polismyndighet. Rikspolisstyrelsen beslutar om efterlysning skall ske
utomlands.
De flesta uppgifter som förekommer i SIS kan, som nämnts, redan i
dag registreras i befintliga svenska register. Uppgift om att någon har
blivit utlämnad för brott antecknas således i person- och belast-
ningsregistret (PBR) och i kriminalregistret, vilka förs av Rikspolis-
styrelsen. Uppgift om att någon är efterlyst för att utlämnas för brott
antecknas i personefterlysningsregistret (artikel 95). I detta register kan
vidare antecknas uppgifter om åtalade, vittnen och andra som efterlysts
för att infinna sig inför förhandling i domstol (artikel 98). Också detta
register förs av Rikspolisstyrelsen. Uppgift om att någon dömts för brott
antecknas i bl.a. person- och belastningsregistret (PBR) och i kriminal-
registret (artikel 96.2a). Uppgifter om gods antecknas bl.a. i det av
Rikspolisstyrelsen förda godsregistret samt i ett särskilt efterlysnings-
system för fordon (artikel 100). I ytterligare ett register, som förs av
Rikspolisstyrelsen och lokala polismyndigheter, antecknas signalements-
uppgifter beträffande försvunna personer (artikel 97).
Tullens möjligheter att i den brottsbekämpande verksamheten bearbeta
och samla uppgifter i dataregister har reglerats i en lag som nyligen har
antagits av riksdagen (prop. 1997/98:11, bet. 1997/98:SkU8, rskr.
1997/98:74.) Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om tullens möjligheter
att i underrättelse- och spaningsverksamhet registrera uppgifter om all-
varlig brottslig verksamhet i underrättelseregister och analysregister samt
uppgifter om begångna brott i spaningsregister.
Vissa uppgifter som kan komma att omfattas av rapporter som förs in
av andra stater motsvaras, som nämnts, inte av något i dag befintligt
svenskt dataregister. Detta gäller bl.a. vissa uppgifter som kan komma att
omfattas av rapporter enligt artiklarna 96.2 b samt 99.2 a, b, och 3, som
kan vara av underrättelsekaraktär.
Beträffande inrättande och förande av personregister finns allmänna
bestämmelser i datalagen (1973:289). Med personregister avses register,
förteckning eller andra anteckningar som förs med hjälp av automatisk
databehandling (ADB) och som innehåller personuppgift som kan
hänföras till den som avses med uppgiften. Reglerna är avsedda att
skydda mot otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet.
Enligt datalagen får personregister inrättas endast av den som har fått
licens av Datainspektionen. För vissa register krävs dessutom Data-
inspektionens tillstånd. Sådant krav på tillstånd gäller för personregister
som skall innehålla uppgifter som allmänt sett kan antas medföra särskild
risk för intrång i den personliga integriteten. Tillstånd krävs i enlighet
härmed bl.a. för personregister som innehåller uppgifter om att någon
misstänks eller har dömts för brott eller har undergått påföljd och andra
liknande uppgifter. Om inrättandet av ett register har beslutats av riks-
dagen eller regeringen (s.k. statsmaktsregister) behövs dock inte Data-
inspektionens tillstånd.
I förhållande till dagens regler kommer således de uppgifter om
personer, som via den tekniska stödfunktionen kommer att inflyta i den
svenska nationella enheten, att utgöra ett personregister i den mening
som avses ovan. Registret kommer i flera fall att innehålla sådana upp-
gifter som, enligt vad som nämnts ovan, i dag kräver endera Data-
inspektionens tillstånd eller författningsstöd. Med beaktande av vad som
uttalats i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen om
offentlighet, integritet och ADB bör utgångspunkten vara att registret
skall ha stöd i lag (prop. 1990/91:60, bet. 1990/91:KU11).
Pågående lagstiftningsarbete
Den 24 oktober 1995 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv om
skydd för enskilda personer med avseende på behandling av person-
uppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Det omfattar all
behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk
väg liksom annan behandling än automatiserad av personuppgifter som
ingår i eller kommer att ingå i ett register. Syftet med direktivet är att det
skall skapas en gemensam hög nivå på integritetsskyddet vilket i sin tur
skall leda till att personuppgifter skall kunna flöda fritt mellan
medlemsländerna. Medlemsstaterna får inom den ram som anges i
direktivet närmare precisera villkoren för när behandling av person-
uppgifter får förekomma. Sådana preciseringar får dock inte hindra det
fria flödet av personuppgifter inom unionen.
Datalagskommittén har på regeringens uppdrag analyserat på vilket
sätt direktivet skall införlivas i svensk rätt samt lagt fram förslag till en
ny lag på området. I betänkandet Integritet Offentlighet Informations-
teknik (SOU 1997:39) har Datalagskommittén bl.a. lämnat förslag till
persondatalag. Med utgångspunkt i det förslaget har regeringen föreslagit
en ny personuppgiftslag (prop. 1997/98:44). Den föreslagna lagen inne-
håller generella riktlinjer för all behandling av personuppgifter. Därmed
avses i stort sett allt man kan göra med sådana uppgifter, exempelvis
samla in, söka, bevara och sprida uppgifter. Den föreslagna lagen
omfattar behandling av personuppgifter som är helt eller delvis
automatiserad, dvs. i första hand datoriserad. Även manuell behandling
av sådana uppgifter (på papper) kan dock omfattas av lagen, nämligen
om uppgifterna skall ingå i en strukturerad samling av personuppgifter
vilka är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda
kriterier.
Det nämnda direktivet gäller endast på gemenskapsrättens område.
Utanför detta torde således falla bl.a. sådan behandling av person-
uppgifter som utförs av polisen m.fl. för att t.ex. upprätthålla allmän
ordning eller för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Den
föreslagna personuppgiftslagen kommer dock, på samma sätt som den
nuvarande datalagen, att få en generell räckvidd. Den kommer även att
gälla behandling av personuppgifter inom polisen, om inte avvikande
bestämmelser meddelas i polisdatalagen, som nyligen föreslagits av
Registerutredningen.
Även polisregisterförfattningarna har som nämnts varit föremål för en
översyn. Registerutredningens (Ju 1995:01) arbete har skett med ut-
gångspunkt i de riktlinjer för registerstrukturen som anges i regeringens
proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registreringen av påföljder m.m.
Registerutredningen har i delbetänkandet Kriminalunderrättelseregister
DNA-register (SOU 1996:35) och slutbetänkandet Polisens register
(SOU 1997:65) bl.a. lämnat förslag till
– lag om det allmänna belastningsregistret; det registret föreslås inne-
hålla uppgifter om påföljd för brott och liknande uppgifter
– lag om misstankeregister; registret föreslås innehålla uppgifter om
den som fyllt 15 år och som är skäligen misstänkt för något brott i
brottsbalken eller för något annat brott för vilket svårare straff än böter är
föreskrivet
– lag om polisens behandling av personuppgifter m.m. (polisdatalag)
som innehåller dels allmänna bestämmelser om behandling av person-
uppgifter i polisens verksamhet, dels särskilda bestämmelser om
kriminalunderrättelseregister, DNA-register, fingeravtrycks- och signale-
mentsregister, register över kvarstående brottsmisstankar, register som
förs för övervakning av personer samt andra register.
Behov av ny lagstiftning
Den nya lagstiftning som föreslås ersätta datalagen, i förening med de
särskilda författningar för polisens del som Registerutredningen har före-
slagit, förväntas utgöra ett rättsligt stöd för sådan behandling av person-
uppgifter som ett deltagande i SIS och upprättandet av den nationella
enheten kommer att medföra när det gäller uppgifter som kommer att
flyta in i det svenska SIS-registret från andra stater.
Det torde dock krävas särskilda regler om att upprätta det nationella
SIS-registret, eftersom detta förutsätter en teknisk och rättslig konstruk-
tion som inte förekommer på annat håll. Regeringen bedömer att det
behövs en särskild lag för detta ändamål. I denna lag bör man också föra
in en bestämmelse som reglerar det förhållandet att uppgifter som
kommer från andra länder automatiskt kommer att ingå även i det
svenska SIS-registret. Frågan om vilka myndigheter som skall ha tillgång
till uppgifter i SIS bör också regleras.
Regler om vilka uppgifter som eventuellt skall lämnas från svenska
polisregister till SIS däremot bör finnas i de författningar som styr dessa
register. De begränsningar av hänsyn till den enskildes integritet som
hittills har gällt vid införing i och användning av svenska register för
främst personefterlysning kan alltså behållas också vid införande av s.k.
rapporter i SIS för sådana ändamål. Användningen av SIS kräver inga
ändringar i dessa avseenden. Med detta synsätt kommer användningen av
SIS inte att aktualisera en mer ingripande svensk registrering än vad som
finns i dag. Den enskildes berättigade anspråk på integritet kommer alltså
i oförminskad omfattning att skyddas också inom ramen för Schengen-
samarbetet.
7.5.2 Skydd för personuppgifter och säkerhet för uppgifter i
Schengens informationssystem (artiklarna 102–118)
Artikel 102
Artikel 102 innehåller regler som begränsar användningen av uppgifter i
SIS. Uppgifterna får till att börja med endast utnyttjas för de ändamål
som angivits för var och en av de rapporter som avses i artikel 95–100
(artikel 102.1). För att uppgifter i en viss rapport, dvs. en registrering i
SIS av en person på spärrlistan eller av en begäran om verkställighet av
ett visst förfarande, skall få användas för ett ändamål som avses i ett
annat slag av rapport krävs dels att det finns grundad anledning att
avvärja en omedelbart förestående allvarlig fara för den allmänna
ordningen och säkerheten eller en stor risk antingen för statens säkerhet
eller för grovt brott, dels att tillstånd ges i förväg av den rapporterande
staten (artikel 102.3). Uppgifterna får aldrig användas för administrativa
ändamål (artikel 102.4).
Kopiering av registrerade uppgifter får, enligt artikel 102.2, endast ske
i tekniskt syfte, i den mån det krävs för direkt inhämtande av uppgifter av
de myndigheter som handhar gränskontroller, utlänningskontroll och
ärenden som gäller viseringar och uppehållstillstånd. Rapporter från
andra Schengenstater får inte kopieras från den nationella delen av SIS
till andra nationella datafiler.
Förhållande till svenska regler
Bestämmelser som liknar den som finns i artikel 102, om att uppgifter
som en stat lämnar till en annan stat inte får användas för annat än vissa
ändamål, är vanliga i internationella överenskommelser. Enligt svensk
rätt är dock myndigheternas möjligheter att använda uppgifter i all-
mänhet inte begränsade på detta sätt. För sådana begränsningar krävs
nämligen särskild lagstiftning.
Ett exempel på sådan lagstiftning utgör lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Av 1 § i
den lagen framgår att om en svensk myndighet har fått upplysningar eller
bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning av
brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och om det på
grund av en överenskommelse med den främmande staten gäller villkor
som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall den svenska
myndigheten följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag
eller annan författning. Riksdagen har nyligen antagit en lagändring som
innebär att bestämmelsen även skall omfatta uppgifter som skall
användas i underrättelseverksamhet om brott (prop. 1996/97:164, bet.
1997/98:JuU2, rskr 1997/98:22). Sekretesslagen innehåller en hänvisning
till denna lag (1 kap. 4 § sekretesslagen). Andra exempel är lagen
(1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden och lagen
(1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.
De uppgifter som svenska myndigheter kommer att kunna motta från
andra stater genom SIS bedöms i stor utsträckning komma att omfattas
av lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott-
målsområdet. Emellertid finns exempel på att uppgifter enligt Schengen-
konventionen kan överlämnas i helt andra syften än som anges i denna
lag. Hit hör uppgifter om personer som skall införas på spärrlista (artikel
96) samt uppgifter om försvunna personer och personer som med hänsyn
till sin egen säkerhet bör tillfälligt omhändertas (artikel 97). Eftersom
sådana uppgifter endast får användas för de syften som avses med
framställningen från den främmande staten krävs kompletterande lag-
regler som förhindrar att uppgifterna används av svenska myndigheter
för andra syften, exempelvis för att utreda misstanke om brott.
Artikel 103
För att kontrollera utlämnandet av uppgifter skall varje Schengenstat se
till att i genomsnitt var tionde överföring av personuppgifter registreras i
SIS nationella del av den myndighet som svarar för registret. Registre-
ringen får endast användas för denna kontroll och skall raderas efter sex
månader.
Artikel 104
Artikel 104 reglerar frågor om tillämplig lag när en framställning
registreras i SIS och skall verkställas av en mottagande stat. Om inte
annat föreskrivs i Schengenkonventionen skall
– den rapporterande statens nationella lag tillämpas på rapporten
(artikel 104.1),
– den enskilda Schengenstatens nationella lag gälla i fråga om de
uppgifter som registreras i den nationella delen av SIS (artikel 104.2)
samt
– nationell lag hos den verkställande Schengenstaten tillämpas
beträffande verkställighet av ett förfarande som begärs i en rapport. Om
Schengenkonventionen föreskriver annat än att den verkställande statens
nationella lag skall tillämpas på förfarandet, skall likväl befogenheterna
vid förfarandet regleras av nationell lag hos den anmodade staten (artikel
104.3).
Artiklarna 105–106
Enligt artikel 105 ansvarar den rapporterande Schengenstaten för
uppgifternas riktighet, aktualitet och laglighet vid registreringen i SIS.
I artikel 106 finns bestämmelser om ändringar m.m. av uppgifter i SIS.
Det är bara den Schengenstat som fört in en uppgift i SIS (rapporterande
stat) som är berättigad att göra ändringar, komplettera, korrigera eller
radera de uppgifter som den låtit införa (artikel 106.1). En annan
Schengenstat som känner till omständigheter som föranleder misstanke
om att någon uppgift är felaktig från rättslig eller saklig synpunkt, skall
omedelbart underrätta den rapporterande Schengenstaten. Denna är då
skyldig att kontrollera den meddelade uppgiften och om det är nöd-
vändigt omedelbart rätta eller radera den (artikel 106.2). Om staterna inte
kan komma överens, skall den part som inte är upphov till rapporten
remittera ärendet till den gemensamma tillsynsmyndigheten (artikel
106.3).
Förhållande till svenska regler
Bestämmelser om rättelse av felaktiga uppgifter finns i 8 § datalagen.
Den registeransvarige är i allmänhet skyldig att rätta, ändra eller utesluta
oriktiga och missvisande personuppgifter som ingår i ett personregister.
Den föreslagna personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44) innehåller
regler om skyldighet för den personuppgiftsansvarige att vidta alla
rimliga åtgärder för att utplåna eller rätta sådana personuppgifter som är
felaktiga eller ofullständiga i förhållande till de ändamål för vilka person-
uppgifterna behandlas. Vidare innehåller den regler om krav på den
personuppgiftsansvarige att se till att de personuppgifter som behandlas
är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen
och, om det är nödvändigt, aktuella. Detta bedöms som tillräckligt för att
motsvara de krav som ställs på uppgifters riktighet och skyldighet att
korrigera uppgifter enligt artikel 105–106. Ingen av artiklarna bedöms
därför kräva lagändringar.
Artikel 107
Artikel 107 innehåller bestämmelser om informationsutbyte m.m. mellan
Schengenstater när en stat står i begrepp att rapportera en person som
redan är föremål för en rapport i SIS. Den Schengenstat som avser att
införa den nya rapporten skall träffa överenskommelse med den
Schengenstat som fört in den första rapporten, om hur rapporterna skall
kombineras.
Kommentar
Det informationsutbyte som föreskrivs i artikel 107 hänger samman med
att två framställningar kan vara oförenliga. Ett exempel är att en begäran
om förvarstagande för utlämning är oförenlig med en begäran om hemlig
övervakning. Det finns också en prioriteringsordning för de olika
framställningar som kan bli aktuella. Kontakterna handhas av de berörda
Schengenstaternas SIRENE-kontor.
Artikel 108
Inrättande av SIRENE-kontoren regleras i artikel 108. Varje Schengen-
stat skall utse en myndighet som har huvudansvaret för den nationella
delen av SIS (artikel 108.1). Det är genom den myndigheten som varje
Schengenstat skall göra sina rapporter (artikel 108.2). Det är också den
myndigheten som skall ansvara för att den nationella delen av SIS
fungerar på ett tillfredsställande sätt och vidta åtgärder som garanterar att
bestämmelserna i Schengenkonventionen följs (artikel 108.3). Schengen-
staterna skall meddela sig med varandra om vilken myndighet som skall
vara SIRENE-kontor genom depositarien (artikel 108.4).
Artikel 109
Artikel 109 reglerar den enskildes rätt att få tillgång till uppgifter i SIS.
En enskild persons rättighet att få tillgång till de uppgifter som finns
registrerade om honom eller henne i SIS skall höra under lagen hos den
Schengenstat som den enskilde vänder sig till. Om det föreskrivs i den
nationella lagen, skall den nationella tillsynsmyndighet som avses i
artikel 114.1 avgöra om uppgifterna får lämnas ut och på vilka villkor.
En Schengenstat som inte har registrerat den aktuella rapporten i SIS får
endast lämna ut information om sådana uppgifter efter det att den
rapporterande Schengenstaten har fått tillfälle att ta ställning till frågan
om utlämnande.
En begäran om utlämnande av uppgifter till den berörde skall avslås
om det kan skada verkställigheten av en åtgärd som rapporten avser, eller
om någon annan persons rätt och frihet måste skyddas. Uppgifter får
aldrig lämnas ut under pågående begärd hemlig övervakning.
Förhållande till svenska regler
Enligt svensk rätt har en person i allmänhet rätt att få ta del av uppgifter
som registrerats om honom eller henne. Enligt 10 § datalagen skall den
registeransvarige på begäran av en enskild minst en gång om året lämna
underrättelse om innehållet i personuppgifter som innefattar upplysningar
om honom. Från denna regel görs några undantag. Ett undantag är att den
registrerade inte har rätt att ta del av uppgifter som enligt en författning
eller enligt myndighets beslut som har meddelats med stöd av en
författning inte får lämnas ut till honom. Regeringens förslag till person-
uppgiftslag innehåller motsvarande bestämmelser (prop. 1997/98:44).
Regler om sekretess i sekretesslagen tar över reglerna om under-
rättelseskyldighet enligt datalagen. Emellertid gäller enligt sekretesslagen
med några få undantag att en person har rätt att ta del av uppgifter om sig
själv.
14 kap. 4 § sekretesslagen stadgar att sekretess till skydd för en enskild
inte gäller i förhållande till den enskilde själv och att den i övrigt kan helt
eller delvis efterges av honom. Undantag från denna regel kan dock följa
av andra bestämmelser i sekretesslagen. En sådan bestämmelse finns i 7
kap. 17 § som handlar om sekretess för uppgifter i kriminal- och polis-
register. Sekretessen enligt denna paragraf är absolut och gäller även i
förhållande till den enskilde själv.
I Registerutredningens slutbetänkande (SOU 1997:65, se även avsnitt
6.5.1) föreslås dock att den absoluta sekretessen enligt 7 kap. 17 §
sekretesslagen upphävs, så att uppgifter ur polis- och kriminalregister
skall kunna lämnas ut efter skadeprövning. För belastnings- och
misstankeregister samt för uppgifter i polisregister om att en person är
dömd för brott, misstänks för eller har varit misstänkt för brott, kan antas
ägna eller ha ägnat sig åt brottslig verksamhet eller kan komma att begå
allvarliga brott, föreslås ett omvänt skaderekvisit gälla vid skade-
prövningen. Det innebär att uppgifter skall få lämnas ut bara om det står
klart att utlämnandet inte kan vålla men för den registrerade eller någon
honom närstående. Andra uppgifter i polisregister skall enligt förslaget
omfattas av ett rakt skaderekvisit, dvs. sekretess skall gälla om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs.
Oftast är det den person om vilken information finns som förfogar över
sekretessen. Så är dock inte alltid fallet. Sekretessen kan gälla till förmån
också för tredje man, t.ex. någon som har gjort en anmälan mot den andre
eller som annars kan bli utsatt för hot från denne (se bl.a. 9 kap. 17 §
sekretesslagen). I så fall kan inte den som i första hand berörs av
uppgifterna utan vidare få kännedom om dem.
I 5 kap. 1 § sekretesslagen finns regler till skydd för det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. Sekretess gäller för
en uppgift om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda
åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften
röjs. I 9 kap. 17 § finns en korresponderande bestämmelse till skydd för
enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Uppgifter som hänför
sig till polisens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet
kan också skyddas genom bestämmelsen i 2 kap. 1 § om utrikessekretess.
De båda sistnämnda bestämmelserna innehåller ett rakt skaderekvisit.
Registerutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:65) föreslagit
att sekretessen enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen skall förstärkas när det
gäller Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott
mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, på så sätt att sekretess skall
gälla om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verk-
samheten skadas om uppgiften röjs. Det föreslås alltså ett omvänt
skaderekvisit.
Enligt Schengenkonventionen är det huvudsakligen innehållet i
nationell lagstiftning som skall styra rätten till information. Emellertid
görs vissa undantag från denna regel. Frågan är om undantagen kräver
ändringar i sekretesslagen.
Att den Schengenstat som har registrerat en rapport i SIS skall ges
tillfälle till ställningstagande innan uppgifter lämnas ut, bör inte tolkas så
att svenska myndigheter skulle vara helt bundna av vad myndigheterna i
den främmande staten har för uppfattning i frågan. (Mot en sådan
tolkning talar den omständigheten att det i flera artiklar, t.ex. artikel 102,
föreskrivs att den främmande staten skall ge tillstånd till en åtgärd, innan
den får vidtas.) Emellertid kommer den främmande statens uppfattning
att spela roll vid den skadeprövning som skall göras enligt bestämmelsen
om utrikessekretess. Någon ändring i sekretesslagen torde därför inte
behövas.
Föreskriften att uppgifter inte får lämnas ut under pågående begärd
”hemlig övervakning” innebär absolut sekretess i förhållande till den
registrerade. Varken 2 kap. 1 §, 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § sekretess-
lagen föreskriver absolut sekretess. Varje skadeprövning torde emellertid
i praktiken leda till att det är uteslutet att uppgifter lämnas ut till den
registrerade under pågående ”hemlig övervakning”. Några lagändringar
bedöms därför inte behövas.
Beträffande övriga angivna undantag bedöms svensk lag uppfylla
konventionens krav. (Jfr bl.a. 2 kap. 1 §, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §
sekretesslagen.)
Enligt artikel 109 skall vidare den nationella tillsynsmyndigheten av-
göra om uppgifter får lämna ut till enskilda och på villka villkor, om det
föreskrivs i den nationella lagen.
Enligt den svenska offentlighetsprincipen är det i regel den myndighet
som förvarar en handling som prövar en begäran om att handlingen eller
uppgifter ur den skall lämnas ut (jämför 2 kap. 14 § tryckfrihets-
förordningen). Det finns därför inte anledning att införa en special-
reglering av innebörd att tillsynsmyndigheten skall pröva frågor om
utlämnande av uppgifter. Någon lagstiftning är således inte påkallad.
Artikel 110
Av artikel 110 framgår att vem som helst kan begära rättelse av felaktiga
sakuppgifter som berör honom själv, eller radering av uppgifter om
honom som är felaktiga från rättslig synpunkt.
Förhållande till svenska regler
Se ovan under artikel 105–106.
Artikel 111
Artikel 111 reglerar enskildas rätt att föra talan om rättelse, radering,
upplysningar eller ersättning på grund av uppgifter i en rapport som berör
honom. I varje Schengenstat skall enskilda kunna vända sig till domstol
eller behöriga myndigheter med sådan talan (artikel 111.1). Schengen-
staterna är skyldiga att verkställa slutliga beslut som fattats av en domstol
eller myndighet i en sådan fråga (artikel 111.2).
Kommentar
Enligt artikel 106 är det bara den stat (i praktiken det SIRENE-kontor)
som har registrerat en rapport i SIS som kan rätta eller radera felaktiga
uppgifter. Eftersom enskilda enligt artikel 111.1 skall kunna få till stånd
en prövning angående rättelse o.d. på varje Schengenstats territorium, har
Schengenstaterna i artikel 111.2 åtagit sig att verkställa varandras domar
eller beslut i dessa avseenden.
Förhållande till svenska regler
Den föreslagna personuppgiftslagen föreskriver skyldighet för den
personuppgiftsansvarige att se till att personuppgifter är riktiga, om nöd-
vändigt aktuella m.m. samt att rätta, blockera eller utplåna person-
uppgifter bl.a. om de är felaktiga.
Den enskilde kan enligt allmänna principer i svensk rätt klaga på en
statlig myndighets beslut att vägra rätta eller radera en felaktig uppgift.
Överklagande skall ske till närmast högre myndighet och i sista hand till
regeringen. (Jfr 35 § verksförordningen [1995:1322].)
Svenska myndigheter står under tillsyn av Riksdagens ombudsmän
(JO) och Justitiekanslern (JK). Den enskilde har alltid möjlighet att
vända sig till JO eller JK med klagomål mot en myndighet som vägrar att
rätta eller radera en uppgift som den enskilde anser vara felaktig.
Den enskilde har rätt att yrka skadestånd av staten genom att väcka
talan vid allmän domstol eller genom att vända sig till JK. Möjligheten
att begära skadestånd hos JK framgår av 3 § förordningen (1995:1301)
om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.
Tryckfrihetsförordningen (TF) och sekretesslagen innehåller bestäm-
melser om rätt att överklaga en myndighets beslut att avslå en begäran att
få ta del av en allmän handling eller uppgifter i en sådan handling (2 kap.
15 § TF och 15 kap. 7 § sekretesslagen).
Enligt regeringens bedömning motsvarar de befintliga möjligheterna i
Sverige att få till stånd en prövning angående rättelse o.d. väl de krav
som kan ställas på ett effektivt rättsskydd. Reglerna gäller såväl svenska
som utländska medborgare. Regeringen anser därför inte att det finns
behov av nya regler på området.
Inte heller artikel 111.2 bedöms föranleda lagreglering.
Artiklarna 112–113
Artikel 112 och 113 innehåller bestämmelser om gallring av uppgifter
som registrerats i SIS. Uppgifter för personefterlysning skall inte bevaras
längre än vad som är nödvändigt för det syfte i vilket de har lämnats.
Senast tre år efter registreringen bör den part som har registrerat en
rapport undersöka om uppgifterna måste bevaras. För uppgifter om
hemlig övervakning enligt artikel 99 gäller i stället en tid av ett år. Detta
framgår av artikel 112.1. Men en Schengenstat kan i enlighet med sin
nationella lagstiftning ha kortare tidsfrister för undersökning (artikel
112.2). Den rapporterande Schengenstaten kan, inom tidsfristen för
undersökningen, besluta att rapporten skall kvarstå om det är nödvändigt
för rapportens syfte (artikel 112.4).
För andra registrerade uppgifter än sådana som avser person-
efterlysning finns regler om att gallring måste ske efter viss angiven tid –
tre, fem eller tio år (artikel 113.1). Uppgifter som har raderats skall
bevaras under ytterligare ett år vid den tekniska stödfunktionen, C.SIS,
för att man i efterhand skall kunna kontrollera uppgifternas riktighet
m.m. (artikel 113.2).
Förhållande till svenska regler
I 12 § datalagen finns regler om gallring av personuppgift som kan
hänföras till den som avses med uppgiften. Huvudregeln är att person-
uppgifter skall gallras när de inte längre behövs med hänsyn till
ändamålet med registret. Det nyss nämnda förslaget till innehåller inga
bestämmelser om gallring. Sådana bestämmelser förutsätter dock inte
lagform, utan kan meddelas i förordning. Registerutredningens förslag
till lag om det allmänna belastningsregistret, förslag till lag om
misstankeregister samt förslag till polisdatalag (SOU 1997:65) innehåller
gallringsbestämmelser när det gäller vissa register.
Artikel 112 och 113 kräver inte reglering i lag.
Artikel 114
Artikel 114.1 föreskriver att varje part skall utse en tillsynsmyndighet
som skall utöva självständig tillsyn över det nationella registret i SIS.
Denna myndighet skall ha tillgång till information i den nationella
enheten. Enligt artikel 114.2 skall en enskild ha rätt att vända sig till
myndigheten och begära granskning av de uppgifter som finns registre-
rade om honom eller henne samt hur uppgifterna används. Denna
rättighet skall regleras nationellt.
Förhållande till svenska regler
Datainspektionen är tillsynsmyndighet för polisregister i allmänhet. Det
finns ingen generell skyldighet för Datanspektionen att kontrollera
uppgifter om en enskild person på begäran av denne. Däremot har
Datanspektionen en allmän rätt att utöva tillsyn så att inte registrering
eller användning medför otillbörligt integritetsintrång samt föranstalta
om åtgärder, vilket även kan ske på grundval av en anmälan från en
enskild person.
Regleringen av den enskildes rätt att begära granskning hos den
nationella tillsynsmyndigheten enligt artikel 114.2 torde inte kräva
lagreglering.
Artikel 115
Artikel 115 innehåller bestämmelser om den gemensamma tillsyns-
myndigheten. Denna har bl.a. till uppgift att utöva tillsyn över den
tekniska stödfunktionen i Strasbourg (artikel 115.1) och att analysera
svårigheter i samband med tillämpning och tolkning som kan uppkomma
vid användningen av SIS (artikel 115.3). Den gemensamma tillsyns-
myndigheten är sammansatt av två representanter från varje nationell
tillsynsmyndighet (artikel 115.1).
Artikel 116
Artikel 116 reglerar Schengenstaternas skadeståndsansvar gentemot
enskilda. Varje Schengenstat är i enlighet med sin nationella lagstiftning
ansvarig för skada som tillfogas enskilda personer genom utnyttjande av
det nationella registret i SIS; en stat är skadeståndsskyldig, även om
skadan orsakats av felaktiga uppgifter i en framställning från en annan
part (artikel 116.1). I sådant fall har den Schengenstat som utbetalat
skadestånd dock i allmänhet regressrätt gentemot den andra staten
(artikel 116.2).
Förhållande till svenska regler
Som nämnts i anslutning till artikel 43 finns regler i 3 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207) om statens skyldighet att ersätta skada som
har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan
verksamhet som staten svarar för.
Enligt 23 § datalagen gäller att den registeransvarige skall ersätta en
skada som har tillfogats en registrerad genom att ett personregister
innehåller oriktiga eller missvisande uppgifter om honom eller henne.
Ersättningsskyldigheten gäller oberoende av vållande. Det föreligger
således ett s.k. strikt ansvar. Detta innebär att den registeransvarige är
ersättningsskyldig även om de felaktiga uppgifterna ursprungligen
kommer från annat håll.
I förslaget till personuppgiftslag (prop. 1997/98:44) föreslås en undan-
tagsregel av innebörd att ersättningsskyldigheten i den utsträckning det är
skäligt kan sättas ned eller helt falla bort om den personuppgiftsansvarige
visar att felet inte berodde på honom eller henne. Registerutredningens
förslag till polisdatalag (SOU 1997:65) hänvisar till dessa regler om
skadestånd.
Det är inte uteslutet att bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen
kan tillämpas i vissa fall där en skada har orsakats av felaktiga uppgifter
som ett annat land har fört in i SIS. Föreskriften i artikel 116 om
skadeståndsskyldighet för utnyttjande av uppgift som finns i en
Schengenstats nationella register, även i de fall skadorna orsakats av den
rapporterande staten därför att denne låtit registrera uppgifter som varit
sakligt eller rättsligt felaktiga, torde medföra behov av ett undantag från
den jämkningsregel som föreslås i personuppgiftslagen och polisdata-
lagen.
Artikel 117
Av artikel 117 framgår att varje medlemsstat är skyldig att ha en
skyddsnivå för personuppgifter i SIS som motsvarar den som bygger på
principerna i Europarådets dataskyddskonvention av den 28 januari 1981
och som tar hänsyn till Europarådets ministerkommittés rekommendation
R (87) 15 av den 17 september 1987 avseende reglering av utnyttjandet
av personuppgifter inom den polisiära sektorn (artikel 117.1). Vidare
föreskrivs att överföring av personuppgifter inte får ske förrän erforder-
liga föreskrifter om skydd av personuppgifter har trätt i kraft hos parterna
(artikel 117.2).
Förhållande till svenska regler
Sverige är anslutet till Europarådets dataskyddskonvention. Vår lagstift-
ning uppfyller konventionens krav.
Enligt svensk lag måste vissa förutsättningar vara uppfyllda för att
sekretessbelagda uppgifter skall få lämnas till utländska myndigheter.
Av 1 kap. 3 § sekretesslagen framgår att sekretessbelagda uppgifter får
röjas för utländska myndigheter, endast om det finns författningsstöd för
utlämnandet eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas till en
svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning
står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas
till den utländska myndigheten.
Enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen gäller sekretess för personuppgifter i
personregister som avses i datalagen, om det kan antas att ett utlämnande
skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i
utlandet och att detta medför otillbörligt intrång i personlig integritet.
Regeringen har föreslagit att sekretess enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen
skall gälla om det kan antas att en utlämnande skulle medföra att
uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44).
Datainspektionen prövar frågor om utlämnande. Emellertid får uppgifter
alltid lämnas till utländska myndigheter om den främmande staten där
uppgiften skall användas är ansluten till Europarådets dataskydds-
konvention.
I likhet med Sverige är flertalet Schengenländer anslutna till Europa-
rådets dataskyddskonvention. Samtliga länder är enligt Schengenkon-
ventionen skyldiga att ha en skyddsnivå för personuppgifter i SIS som
bygger på principerna i dataskyddskonventionen.
Svenska myndigheter bestämmer själva vilka uppgifter som de skall
föra in i SIS. Det krävs således inga lagändringar i detta avseende för att
Sverige skall kunna ansluta sig till Schengenkonventionen.
Genom en ändring i 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. som
träder i kraft den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2,
rskr. 1997/98:22), som innebär att uppgifter får lämnas till en utländsk
myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av
en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens god-
kännande har tillträtt, kommer det att underlätta för svenska myndigheter
att föra in uppgifter i SIS. Motsvarande bestämmelser finns i Register-
utredningens förslag till lag om det allmänna belastningsregistret, förslag
till lag om misstankeregister samt förslag till polisdatalag (SOU
1997:65).
Artikel 118
Enligt artikel 118 är parterna skyldiga att vidta vissa säkerhetsåtgärder
vad gäller den nationella enheten i SIS, exempelvis åtgärder för att hindra
obehöriga från att få tillträde till de anläggningar som används för
databehandling av personuppgifter (artikel 118.1). Schengenstaterna
skall vidare vidta särskilda åtgärder för att garantera säkerheten vid
överföring av uppgifter till myndigheter utanför Schengenstaternas
territorium (artikel 118.2). Till att arbeta med databehandling får utses
endast särskilt kvalificerade personer som skall underkastas säkerhets-
kontroll (artikel 118.3).
Förhållande till svenska regler
Enligt 7 § datalagen är den registeransvarige skyldig att bl.a. se till att
uppgifterna i registret skyddas mot oavsiktlig eller otillåten förstörelse
eller mot otillåten ändring eller spridning. Datainspektionen kan enligt
6 § datalagen meddela föreskrifter om bl.a. kontroll och säkerhet.
Motsvarigheter till dessa bestämmelser finns i förslaget till person-
uppgiftslag (prop. 1997/98:44).
De skyldigheter som följer av artikel 118 kräver inte reglering i lag.
7.5.3 Fördelning av kostnaderna för Schengens
informationssystem (artikel 119)
Enligt artikel 119.2 skall kostnaderna för inrättande och användning av
den nationella delen av SIS bäras individuellt av varje part. Däremot
skall kostnaderna för den tekniska stödfunktionen, inbegripet kostnader
för de ledningar som förbinder de nationella delarna av SIS med den
tekniska stödfunktionen, delas mellan Schengenstaterna. Därvid skall
andelen för de Schengensteter som är EU-medlemmar bestämmas på
grundval av dess skattesats i beräkningsunderlaget för mervärdesskatt i
enlighet med artikel 2.1 c i Europeiska gemenskapernas råds beslut av
den 24 juni 1988 om systemet för medlemmarnas egna medel. Det
framgår av artikel 119.1. För Norge och Island används en särskilt
beslutad fördelningsnyckel baserad på en BNP-beräkning.
7.6 Avd. V Transport av och rörlighet för varor
(artiklarna 120–125)
När det grundläggande Schengenavtalet och senare tillämpningskon-
ventionen kom till år 1985 respektive 1990 var den inre marknaden ännu
inte förverkligad. Det rådde alltså i praktiken inte fri rörlighet för vare sig
varor, tjänster, kapital eller personer mellan de dåvarande EG-länderna.
Detta är skälet till att Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om
varor. På det området har emellertid gemensamma EU-regler införts
varför bestämmelserna i Schengenkonventionen inte längre tillämpas, i
överensstämmelse med konventionens bestämmelser om att EU-regler
har företräde.
Mot bakgrund av detta kommer artikel 120–125 i Schengen-
konventionen, som behandlar transport av och rörlighet för varor, inte att
presenteras närmare.
7.7 Avd. VI Skydd av personuppgifter (artiklarna 126–
130)
Regeringens bedömning:
Regeln om strikt skadeståndsansvar bör föranleda en undantagsregel
för de fall där jämkning kan bli aktuellt enligt de regler som föreslås i
den nya personuppgiftslagen, jämför artikel 116 (artikel 126–127).
Lagstiftning torde föranledas av Schengenkonventionens bestäm-
melser om ändamålsbegränsning för användande av personuppgifter
om meddelade begränsade viseringar, artikel 16, eller uppehålls-
tillstånd för utlänning på spärrlista, artikel 25, samt upplysningar om
förvärv av vapen, artikel 91 (artikel 126).
I övrigt torde artikel 126–130 inte föranleda lagstiftning.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens utom
vad gäller artiklarna 127 och 129 b. Beträffande artikel 127 påtalades i
promemorian, med utgångspunkt i den nu gällande datalagen, ett behov
av lagstiftning eftersom skadeståndsskyldighet enligt Schengen-
konventionen skall gälla även för manuellt överförda uppgifter. I
promemorian gjordes också bedömningen att bestämmelsen i artikel 129,
att uppgifter inte utan tillstånd från den främmande staten får lämnas ut
till andra myndigheter än polisiära myndigheter, skall föranleda
lagstiftning.
Remissinstanserna har inte framfört någon annan uppfattning, med
undantag för Datainspektionen som anfört att det behövs författnings-
reglering för att ålägga tillsynsmyndigheten den i artikel 128 angivna
granskningsskyldigheten, som avser artikel 126–127 och som blir mer
omfattande än tillsyn enligt datalagen.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i anslutning till artiklarna
under rubrik Förhållande till svenska regler.
Artikel 126
Artikel 126 innehåller bestämmelser om skydd av personuppgifter som
överförs genom ADB. Från artikelns tillämpningsområde undantas enligt
artikel 126.4 dels uppgifter som behandlas i SIS, dels uppgifter som
avser asylsökande. Beträffande sådana uppgifter som avses i artikel 48–
69, dvs. det rättsliga samarbetet, gäller endast punkterna 1 och 2 i artikel
126.
Enligt artikel 126.1 måste varje Schengenstat ha ett skydd för person-
uppgifter som minst motsvarar det i Europarådets dataskyddskonvention.
Enligt artikel 126.2 får överföring av uppgifter inte ske förrän sådana
föreskrifter har trätt i kraft hos de Schengenstater som berörs av över-
föringen.
Artikel 126.3 föreskriver följande. a) Den mottagande Schengenstaten
får enligt huvudregeln inte använda uppgifterna för andra ändamål än de
som föreskrivs i konventionen. Användning för andra ändamål kan dock
ske, om den stat som överför uppgifterna ger sitt tillstånd till detta. b)
Uppgifterna får endast användas av domstolar, förvaltningar och vissa
andra offentliga organ. c) Den Schengenstat som överför uppgifterna
ansvarar för att de är riktiga. Om denna stat konstaterar att felaktiga
uppgifter har överförts, skall den mottagande Schengenstaten underrättas
om detta. Den mottagande staten är skyldig att rätta eller förstöra
uppgifterna. d) En mottagande stat är ersättningsskyldig för skada som
har tillfogats en registrerad person, även om skadan har orsakats genom
överföring av felaktiga uppgifter. I sådana fall har den mottagande staten
regressrätt gentemot den stat som har överfört uppgifterna. För skade-
ståndsansvaret gäller regler i nationell lagstiftning. e) Både sändande och
mottagande register skall ha samma innehåll med avseende på de
överlämnade uppgifterna. f) Den gemensamma tillsynsmyndigheten som
avses i artikel 115 kan på en Schengenstats begäran yttra sig om
tillämpning och tolkning av artikel 126.
Kommentar
Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med de som gäller för
personuppgifter i SIS. Begränsningen i artikel 126.3 b av vilka myndig-
heter som får använda överförda uppgifter saknar uttrycklig motsvarighet
beträffande uppgifter som registrerats i SIS. I praktiken torde dock
samma begränsning följa av den allmänna regeln om användnings-
begränsning i artikel 102. Regeln i artikel 126.3 e att överföring och
mottagande av personuppgifter skall föras in i såväl ursprungligt som
mottagande register har sin motsvarighet i faktiska förhållanden
beträffande uppgifter som registreras i SIS och vidarebefordras via den
tekniska stödfunktionen C.SIS. Regeln innebär således ingen avvikelse
från vad som gäller för uppgifter i SIS.
Förhållande till svenska regler
Föreskriften att mottagna uppgifter inte får användas för andra ändamål
än som anges i konventionen torde, med de ändringar som riksdagen
beslutat (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 1997/98:22), i
huvudsak uppfyllas genom den särskilda lagen med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet (se vad som sagts ovan
om artikel 102 i avsnitt 7.5.2). Ändamålsbegränsningen i artikel 126 för
användning av uppgifter om meddelande av begränsade viseringar
(artikel 16), uppehållstillstånd för utlänning som finns upptagen på
spärrlista (artikel 25) samt upplysningar om förvärv av vapen (artikel
91), bör dock föranleda lagstiftning.
I övrigt torde någon särskild lagstiftning för anpassning till
Schengenkonventionen i nu aktuella delar inte behövas utöver vad som
anförts ovan i anslutning till artikel 116.
(Se närmare den redovisning som lämnas i anslutning till artikel 102,
105, 106, 110, 116 och 117 i avsnitt 7.5.3.)
Artikel 127
Beträffande manuell överföring av personuppgifter gäller enligt artikel
127.1 bestämmelserna i artikel 126, dvs. samma regler som gäller för
uppgifter som överförts med ADB.
För annan överföring av personuppgifter mellan Schengenstaterna än
den som regleras i artikel 126.1 (ADB-överförda uppgifter, utom SIS och
uppgifter om asylsökande) och 127.1 (manuellt överförda uppgifter som
inte avser asylsökande eller det rättsliga samarbetet), skall enligt artikel
127.2 artikel 126.3 tillämpas med undantag för punkt e. I artikel 127.2
finns dessutom en del särskilda föreskrifter, nämligen att
– överföring och mottagande av uppgifter i allmänhet skall registreras
skriftligt a
– den mottagande Schengenstaten skall garantera samma skyddsnivå
vid utnyttjande av uppgifterna som föreskrivs i den nationella
lagstiftningen för utnyttjande av uppgifter av liknande slag b samt att
– det i nationell lag skall finnas regler om hur den person som
uppgifterna rör kan få tillgång till dem c.
Från artikelns tillämpningsområde undantas överföring av uppgifter
som avses i artikel 28–38 samt artikel 48–69, dvs. uppgifter som avser
asylsökande eller det rättsliga samarbetet (artikel 127.3).
Kommentar
Artikel 127.2 omfattar bl.a. vissa manuellt överförda uppgifter avseende
vapen enligt artikel 91 i Schengenkonventionen.
Även reglerna i artikel 127 överensstämmer i huvudsak med vad som
gäller för uppgifter i SIS. Skillnaden ligger i att regeln i artikel 127.2 a
handlar om manuellt överförda uppgifter.
Förhållande till svenska regler
Artikel 127 föranleder inga andra överväganden när det gäller för-
hållande till svenska regler än artikel 126 och artikel 116.
Artikel 128
Artikel 128.1 uppställer som förutsättning för att personuppgifter som
avses i artikel 126 och 127 skall få överföras, att de Schengenstater som
berörs av överföringen har utsett en nationell tillsynsmyndighet för att
granska att föreskrifterna i artiklarna följs. Detta gäller dock, enligt
artikel 128.3, inte för överföring av uppgifter om asyl och det rättsliga
samarbetet.
Av artikel 128.2 framgår att en Schengenstat, som redan utsett en
tillsynsmyndighet för att granska att bestämmelser om skydd för
manuella personuppgifter följs, skall ålägga tillsynsmyndigheten att
också övervaka att bestämmelserna i artikel 126–130 i Schengen-
konventionen följs.
Kommentar
Motsvarande regler gäller för SIS.
Förhållande till svenska regler
Datainspektionen är enligt 15 § datalagen skyldig att utöva tillsyn över
att automatisk databehandling inte medför något otillbörligt intrång i den
personliga integriteten. Datalagen innehåller dock inte några föreskrifter
som går så långt som i artikel 128 i Schengenkonventionen. Den före-
slagna personuppgiftslagen omfattar all sorts behandling av person-
uppgifter. Det innebär att varje åtgärd som vidtas beträffande person-
uppgifter omfattas av lagen, vare sig behandlingen sker automatiskt eller
personuppgifterna behandlas manuellt men har strukturerats så att
sökning kan ske enligt särskilda kriterier. Förslaget till personuppgiftslag
innehåller regler om en tillsynsmyndighet som skall ha till uppgift att
utöva tillsyn över behandlingen av personuppgifter. Men inte heller här
finns någon föreskrift om granskningsskyldighet som fullt motsvarar den
som avses i artikel 128.
Åtagandet i artikel 128 bör därför en föranleda föreskrift om skyldig-
het för tillsynsmyndigheten att övervaka att bestämmelserna i artikel
126–130 i Schengenkonventionen följs inom dessa områden. En sådan
föreskrift kan meddelas i en förordning.
Artikel 129
Vad gäller överföring av personuppgifter i enlighet med artikel 39–47,
dvs. inom det polisiära samarbetet, måste staterna enligt artikel 129 ha en
skyddsnivå för uppgifterna som tar hänsyn till principerna i 1987 års
Europarådsrekommendation (jfr art. 117). Beträffande överföring av
uppgifter enligt artikel 46 gäller dessutom
– att den mottagande Schengenstaten bara får använda uppgifterna för
de ändamål och enligt de villkor som den utlämnande staten anger, a
– att uppgifterna endast får lämnas till polisiära myndigheter, såvida
inte den Schengenstat som överför uppgifterna medger att de får lämnas
till andra myndigheter, b samt
– att den mottagande Schengenstaten på begäran skall underrätta den
stat som har lämnat uppgifterna om hur dessa använts och vilka resultat
som har uppnåtts, c.
Kommentar
Artikelns regler om skyddsnivå för personuppgifter och villkor för
uppgifternas användning överensstämmer med de som gäller för SIS (se
avsnitt 7.5.3).
Förhållande till svenska regler
Uppgifter som avses i artikel 46 omfattas av 1 § lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. I
promemorian bedömdes bestämmelsen i artikel 129 b, att uppgifterna
endast får utlämnas till polisiära myndigheter, kräva lagreglering.
Bestämmelsen är dock en komplettering till artikel 46 om hur utbyte av
information skall ske och därmed endast ett villkor för uppgifternas
användning. Villkoret omfattas av lagen om vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet. Artikel 129 föranleder
således inga lagändringar.
Artikel 130
Artikel 130 anger att föreskrifterna i artikel 127–129 gäller vid ut-
lämnande av personuppgifter genom en sambandsman endast om denne
vidarebefordrar uppgifterna till den Schengenstat som har sänt ut honom.
7.8 Avd. VII Verkställande kommittén (artiklarna 131–
133)
Artikel 131
En verkställande kommitté har inrättats i enlighet med artikel 131.1.
Verkställande kommitténs huvudsakliga uppgift består i att utöva tillsyn
över att Schengenkonventionen tillämpas korrekt (artikel 131.2).
Artikel 132
Varje Schengenstat företräds i Verkställande kommittén av den minister
som ansvarar för genomförandet av Schengenkonventionen, men i
överläggningar får även ministrarnas sakkunniga delta (artikel 132.1).
Verkställande kommittén, som själv fastställer sin arbetsordning, skall
fatta enhälliga beslut (artikel 132.2). Beslut kan, på begäran av en
Schengenstats företrädare, skjutas upp högst två månader efter att
förslaget lagts fram (artikel 132.3). Verkställande kommittén kan även
bilda arbetsgrupper (artikel 132.4).
Kommentar
Huvuddragen i Schengens samarbetsorganisation har presenterats ovan i
avsnitt 4.8 och presenteras närmare i departementspromemorian Sveriges
anslutning till Schengensamarbetet (Ds 1997:38) och i bilaga 11.
Artikel 133
Sammanträdena i Verkställande kommittén skall äga rum alternerande på
de olika Schengenstaternas territorium samt så ofta som behövs.
7.9 Avd. VIII Slutbestämmelser (artiklarna 134–142)
Artikel 134–135
Bestämmelserna i Schengenkonventionen skall tillämpas endast i den
mån de är förenliga med gemenskapsrätten och om inte annat följer av
bestämmelserna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om
flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av
den 31 januari 1967.
Artikel 136
En Schengenstat skall i god tid underrätta övriga Schengenstater om
avsikt att inleda förhandlingar med tredje land om gränskontroller
(artikel 136.1) samt får inte utan föregående medgivande av de andra
Schengenstaterna träffa avtal med tredje land om förenkling eller
avskaffande av gränskontroller, med undantag för den rätt som EU:s
medlemsstater har att gemensamt träffa sådana avtal (artikel 136.2). För
avtal om lokal gränstrafik finns dock undantag och villkor i artikel 3.1
(artikel 136.3).
Artikel 137
Schengenkonventionen kan vara föremål för reservationer endast i den
mån det anges i artikel 60.
Artikel 138
Schengenkonventionens bestämmelser skall vad beträffar Frankrike och
Nederländerna endast tillämpas på staternas respektive europeiska
territorium.
Artikel 139
Artikel 139 innehåller bestämmelser om att konventionen skall läggas
fram för ratificering, godkännande eller antagande (artikel 139.1) samt
bestämmelser om ikraftträdande av Schengenkonventionen (artikel
139.2–3).
Artikel 140
Artikel 140 reglerar medlemskap och anslutning till Schengensamarbetet
(artikel 140.1) samt ratificering m.m. och ikraftträdande av anslutnings-
avtal (artikel 140.2).
Kommentar
Schengenländernas samarbete med Island och Norge, som inte är
medlemmar i EU, grundar sig, som framgått, på samarbetsavtal.
Artikel 141
Artikel 141 reglerar förslag (artikel 141.1), beslut (artikel 141.2) och
ikraftträdande (artikel 141.3) av ändringar i Schengenkonventionen.
Beslut om ändring skall vara enhälligt.
Artikel 142
I artikel 142 regleras frågor om anpassningar av Schengenkonventionen
till konventioner i Europeiska gemenskaperna avseende förverkligandet
av ett område utan inre gränser.
8 Ekonomiska konsekvenser
8.1 Investeringskostnader
Polisen
Rikspolisstyrelsen har i sitt budgetunderlag inför årets budgetproposition
anfört att Schengensamarbetet beräknas kosta sammanlagt cirka 90
miljoner kronor fördelat på tre år. Den största delen av detta är
investeringskostnader för bl.a. uppbyggnad av den nationella delen av
SIS. I beloppet innefattas även Rikspolisstyrelsens s.k. Schengenprojekt i
vilket Rikspolisstyrelsen har en samordnande funktion vad gäller den
svenska polisens förberedelser inför Schengensamarbetet. Även andra
kostnader som kostnader för utbildning av personal, investeringar
regionalt och lokalt samt anskaffande av annan teknisk utrustning är
inräknade i detta belopp.
Tullen och Kustbevakningen
Generaltullstyrelsen förutsätter att varje tullmyndighet måste ha tillgång
till SIS. De beräknade kostnaderna för detta beräknas uppgå till mellan
tre och fem miljoner kronor. I detta belopp ingår även utbildnings-
kostnader.
Även för Kustbevakningens del uppkommer vissa mindre kostnader
för anslutning till SIS.
Utlandsmyndigheterna och Statens invandrarverk (SIV)
Investeringskostnaderna för ett Schengenanpassat IT-baserat viserings-
system vid utrikesförvaltningen och Invandrarverket kan beräknas till
totalt cirka 11 miljoner kronor.
De årliga drifts- och underhållskostnaderna för dessa system beräknas
uppgå till totalt cirka 13 miljoner kronor.
En arbetsgrupp inom Utrikesdepartementet, med deltagande av bl.a.
Invandrarverket, studerar arbetsfördelningen mellan utrikesförvaltningen
och Invandrarverket i ljuset av Schengensamarbetet.
Luftfartsverket
Luftfartsverket har redovisat en plan för anpassning av flygplatserna till
Schengensamarbetets krav. Riksdagen har godkänt inriktningen i planen
(prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:118). De sam-
manlagda investeringskostnaderna uppgår till cirka 600 miljoner kronor.
Regeringen har i 1998 års budgetproposition anvisat finansiering för
denna kostnad genom att under åren 1997–2000 medge en tillfällig
nedsättning av kravet på Luftfartsverkets inleveranser av medel till
statskassan, dock motsvarande högst två tredjedelar av de totala
kostnaderna.
8.2 Personalkostnader
Myndigheternas bedömningar samt beräkningar för utrikes-
representationen
Myndigheterna har i underlaget till Riksrevisionsverkets rapport anmält
att det finns ett stort behov av ökade resurser för att uppfylla Schengen-
samarbetets krav.
Rikspolisstyrelsen har anfört ett behov av ytterligare cirka 220
årsarbetskrafter för gränskontroll och inre utlänningskontroll vilket mot-
svarar ett resurstillskott på cirka 75 miljoner kronor på årsbasis.
Generaltullstyrelsen har anfört att Schengensamarbetet medför ett
behov av att anställa ytterligare 128 personer.
Kustbevakningen har anfört att de, utöver de 85 personer som skulle
behöva tillföras verksamheten för att anpassa den till EU-arbetets krav,
har behov av att utöka personalstyrkan med ytterligare 75 personer för att
möta Schengensamarbetets krav. I det sistnämnda ingår personal för att
återbemanna sjöbevakningsstationen Understen.
Den ändrade viseringshanteringen antas medföra en merkostnad netto
för nödvändiga personalförstärkningar vid utlandsmyndigheterna på
uppskattningsvis 8 miljoner kronor.
Riksrevisionsverkets bedömning
Riksrevisionsverket gör den sammanfattande bedömningen att Schengen-
konventionen bara i mindre utsträckning innebär nya arbetsuppgifter för
myndigheterna och i den mån detta blir fallet kommer dessa kostnader
resursmässigt att kunna rymmas inom nuvarande ramar för verk-
samheten. Riksrevisionsverket anser dock att det föreligger ett behov av
att förstärka polisens gränskontrollverksamhet med 41 årsarbetskrafter
för att uppfylla dagens krav på gränskontrollverksamheten och för att
möta de krav som ställs på grund av ökade trafikströmmar samt 6
årsarbetskrafter för inre kontrollverksamhet. Kustbevakningen bör enligt
Riksrevisionsverket tillföras 85 årsarbetskrafter för att uppfylla de krav
som EU-anslutningen ställer och tillföras medel för att återbemanna
sjöbevakningsstationen Understen. Vad slutligen gäller tullen ser
Riksrevisionsverket vissa behov av förstärkningar för att uppfylla de
nuvarande kraven på tullen och för att parera en ökning av resande-
strömmen och godstrafiken. Den slutliga bedömningen av dessa frågor
rörande tullen bör dock enligt Riksrevisionsverket anstå tills den av
regeringen tillsatta utredningen om EU-medlemskapets effekter på Tull-
verkets organisation och dimensionering (Dir. 1997:34, Fi 1997:05)
lämnar sitt betänkande. Riksrevisionsverket har emellertid inte fört något
resonemang om möjligheterna till omprioriteringar inom myndigheterna.
8.3 Regeringens bedömning
Regeringens bedömning: Kostnader för Schengensamarbetet skall
finansieras inom ramarna för berörda utgiftsområden. Myndigheterna har
tillförts vissa resurser i 1998 års budget. Myndigheternas behov av ökade
resurser som inte kan hänföras till Schengensamarbetet får mot bakgrund
av bl.a. de samverkansmöjligheter som finns, bedömas i det ordinarie
budgetarbetet.
I budgetpropositionen för 1998 har regeringen föreslagit att polisen
skall tillföras nya resurser för bl.a. teknikutveckling. Regeringen gör
bedömningen att dessa nya resurser täcker de kostnader för investeringar
som angivits ovan. Även Luftfartsverkets investeringsbehov är tillgodo-
sett genom regeringens ställningstagande i budgetpropositionen för 1998.
Regeringen angav i budgetpropositionen för 1997 att en samlad
bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för Schengensamarbetet
skulle ges i 1997 års ekonomiska vårproposition. I denna konstaterades
att det då inte fanns ett tillräckligt detaljerat underlag för att göra en
sådan bedömning, men att ökade utgifter för myndigheterna med an-
ledning av Schengensamarbetet under åren 1997–2000 skulle finansieras
inom ramarna för berörda utgiftsområden. Detta gäller fortfarande som
utgångspunkt.
Regeringen delar Generaltullstyrelsens uppfattning att samtliga tull-
kontor bör ha tillgång till SIS. Även Kustbevakningen bör i lämplig om-
fattning vara uppkopplad mot SIS. När det gäller dessa och övriga ovan
angivna investeringskostnader för tullen, Kustbevakningen, utlands-
myndigheterna och Invandrarverket, är dessa kostnader sådana att de bör
finansieras inom ramarna för berörda utgiftsområden.
I fråga om personalkostnaderna för gränskontroll och inre kontroll är
det regeringens uppfattning att man genom ett utvecklat samarbete
mellan myndigheterna kan utnyttja deras samlade resurser – som både
materiellt, personellt och adminstrativt är stora – på ett sådant sätt att
detta i huvudsak täcker de Schengenrelaterade behoven.
Tullens dimemsionering och resurser är föremål för utredning vars
resultat föreligger i slutet av januari 1998. Mer slutgiltiga ställnings-
taganden bör därför ske i budgetarbetet.
Vad gäller Kustbevakningen har vissa resurser tillförts verksamheten i
budgetpropositionen för 1998, vilka för närvarande beräknas tillgodose
de behov som Kustbevakningen har för att kunna utföra sina uppgifter i
dessa avseenden.
Regeringen har – som framgått av kapitel 5 ovan – bedömt att
insatserna bör intensifieras på vissa områden, främst vad gäller en allmän
kvalitetshöjning av gränskontrollen och en viss utökning av den inre
kontrollen.
En stor del av myndigheternas redovisade behov av resurstillskott för
att möta Schengensamarbetets krav har av Riksrevisionsverket bedömts
inte vara en konsekvens av Schengensamarbetet. Detta kan i stället ses
som justeringar av ambitionsnivån vad gäller gränskontrollen och den
inre utlänningskontrollen. Mot bakgrund av bl.a. Riksrevisionsverkets
rapport gör regeringen i nuläget bedömningen att ett visst resurstillskott
kan komma att behövas. I enlighet med vad regeringen tidigare har anfört
disponerar polisen, tullen och Kustbevakningen tillsammans ansenliga
personalresurser och materiella resurser. Myndigheterna har också en
avsevärd organisatorisk och administrativ styrka som i samverkan kan bli
ännu bättre. Dessa resurser måste ses som en helhet i fråga om att bygga
upp en yttre gränskontrollverksamhet som motsvarar de krav som ställs i
dag och i framtiden. Regeringen avser att återkomma med en helhets-
bedömning i det ordinarie budgetarbetet.
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över departements-
promemorian Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (Ds 1997:38)
Följande remissinstanser har inkommit med remissyttranden.
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten
i Göteborg, Länsrätten i Skåne län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, General-
tullstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Uppsala universitet Juridiska fakulteten,
Lunds universitet Juridiska fakulteten, Statens Invandrarverk, Utlänningsnämnden,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, SIDA, Kustbevakningen,
Folkhälsoinstitutet, Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Luftfartsverket, Sjöfarts-
verket,
Amnesty International, Caritas Sverige, Flyktinggruppernas och Asylkom-
mittéernas Riksråd (FARR), Grossistförbundet Svensk Handel, Kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Rädda Barnen, SAS STONK, ST-Polisväsende,
Statens Järnvägar, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Svenska Flyktingrådet,
Svenska Röda Korset, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Sveriges Campingvärdars Riksförbund, Sveriges Exportråd,
Sveriges Hamn- och Stuveriförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kristna
råd, Sveriges Redareförening, Tjänstemännens Centralorganisation, Tull/Kust,
UHNCR, Folkrörelsen Nej till EU, Riksorganisationen Unga mot EU samt EU-
kritiska rådet.
AVTAL
MELLAN REGERINGARNA I BENELUXSTATERNA,
TYSKLAND OCH FRANKRIKE OM
DET GRADVISA AVSKAFFANDET AV
KONTROLLER VID DE GEMENSAMMA GRÄNSERNA
Regeringarna i Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken,
Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna,
nedan kallade ”parterna”,
som är medvetna om att den allt fastare sammanslutningen mellan folken i Europeiska
gemenskapernas medlemsstater bör få sitt uttryck i rätten till fritt passerande av de inre
gränserna för alla medborgare i medlemsstaterna och i den fria rörligheten för varor och
tjänster,
som är angelägna om att stärka solidariteten mellan sina folk genom att avskaffa hindren
för den fria rörligheten över de gemensamma gränserna mellan Beneluxstaterna, Tyskland
och Frankrike,
som beaktar de framsteg som redan har gjorts inom Europeiska gemenskaperna för att
säkerställa den fria rörligheten för personer, varor och tjänster,
som strävar efter att avskaffa kontroller vid de gemensamma gränserna av medborgarna i
Europeiska gemenskaperna och att där underlätta rörligheten för varor och tjänster,
som beaktar att tillämpningen av detta avtal kan kräva lagstiftningsåtgärder som skall
föreläggas de nationella parlamenten på grund av signatärstaternas författningar,
som beaktar Europeiska rådets förklaring i Fontainebleau den 25–26 juni 1984 om
avskaffandet vid de inre gränserna av polis- och tullformaliteter för person- och varutrafik,
som beaktar det avtal som ingicks i Saarbrücken den 13 juli 1984 mellan Tyskland och
Frankrike,
som beaktar de slutsatser som antogs den 31 maj 1984 till följd av mötet i Neustadt/Aisch
mellan transportministrarna i Beneluxstaterna och Tyskland, och
som beaktar den promemoria av den 12 december 1984 från regeringarna i
Beneluxstaterna som förelagts regeringarna i Tyskland och Frankrike,
har enats om följande.
AVDELNING I
ÅTGÄRDER SOM SKALL VIDTAS PÅ KORT SIKT
Artikel 1
Från och med detta avtals ikraftträdande och till dess att alla kontroller har avskaffats skall
formaliteterna vid de gemensamma gränserna mellan Beneluxstaterna, Tyskland och
Frankrike ske på nedan angivna villkor för medborgare i Europeiska gemenskapernas
medlemsstater.
Artikel 2
Beträffande personers fria rörlighet skall polis- och tullmyndigheter från och med den 15 juni
1985 i allmänhet endast visuellt och utan att stoppa dem kontrollera de privatfordon som med
låg hastighet passerar den gemensamma gränsen.
De kan dock utföra mer långtgående stickprovskontroller. Dessa skall i möjligaste mån
utföras på därför avsedda platser så att den övriga trafiken inte hindras vid gränsövergången.
Artikel 3
För att underlätta den visuella kontrollen kan medborgare i Europeiska gemenskapernas
medlemsstater som i motorfordon kommer till en gemensam gräns på fordonets vindruta
fästa en grön skiva med minst 8 cm i diameter. Denna skiva anger att de uppfyller
gränspolisens föreskrifter, endast transporterar varor som är tillåtna inom ramen för
tullbefrielse och respekterar valutabestämmelserna.
Artikel 4
Vid kontroll av yrkesmässiga persontransporter på väg skall parterna eftersträva att förkorta
uppehållstiden vid de gemensamma gränserna till ett minimum.
Parterna skall söka lösningar som gör det möjligt att före den 1 januari 1986 vid de
gemensamma gränserna avskaffa den systematiska kontrollen av färdblad och
transporttillstånd för yrkesmässig persontrafik på väg.
Artikel 5
Före den första januari 1986 skall, i den mån detta låter sig göra, förenade kontroller införas
vid de nationella tullkontor som ligger intill varandra, om detta inte redan har skett i
praktiken. På ett senare stadium skall det undersökas huruvida det är möjligt att med hänsyn
till de lokala betingelserna införa förenade tullstationer vid andra gränskontor.
Artikel 6
Utan att det påverkar tillämpningen av mer förmånliga arrangemang mellan parterna, skall
dessa vidta de åtgärder som är nödvändiga för att underlätta rörligheten för de medborgare i
Europeiska gemenskapernas medlemsstater som är bosatta i kommuner vid de gemensamma
gränserna, så att dessa kan passera gränserna utanför de godkända gränsövergångarna och på
tider då gränskontoren inte är öppna.
De berörda personerna kan endast komma i åtnjutande av dessa fördelar under förutsättning
att de inte transporterar andra varor än sådana som är tillåtna inom ramen för tullbefrielse och
att de respekterar valutabestämmelserna.
Artikel 7
Parterna skall eftersträva att snarast möjligt tillnärma sin viseringspolitik för att undvika de
negativa konsekvenser i fråga om invandring och säkerhet som kan uppstå på grund av de
minskade kontrollerna vid de gemensamma gränserna. De skall, om möjligt före den 1
januari 1986, anta de bestämmelser som är nödvändiga för att tillämpa sina förfaranden i
fråga om utfärdande av visum och inresetillstånd till sina respektive territorier under
beaktande av nödvändigheten att säkerställa att samtliga fem medlemsstaters territorier
skyddas mot olaglig invandring och aktiviteter som kan vara till men för säkerheten.
Artikel 8
Med hänsyn till de minskade kontrollerna vid de gemensamma gränserna och de betydande
skillnaderna i Beneluxstaternas, Tysklands och Frankrikes lagstiftningar, förbinder sig
parterna att på sina territorier kraftfullt bekämpa den olagliga narkotikahandeln och att
effektivt samordna sina åtgärder på detta område.
Artikel 9
Parterna skall stärka samarbetet mellan sina tull- och polismyndigheter, bl.a i fråga om
kampen mot brottsligheten, särskilt den illegala handeln med narkotika och vapen, mot
personers olagliga inresa och vistelse, mot skatte- och tullbedrägerier samt mot smuggling.
Parterna skall i detta syfte och i enlighet med sin nationella lagstiftning eftersträva att
förbättra informationsutbytet och förstärka detta i fråga om upplysningar som kan vara av
intresse för de övriga parterna i kampen mot brottsligheten.
Parterna skall inom ramen för sina nationella lagstiftningar stärka det ömsesidiga stödet mot
olagliga kapitaltransaktioner.
Artikel 10
För att säkerställa det samarbete som föreskrivs i artikel 6–9 skall parternas behöriga
myndigheter sammanträda regelbundet.
Artikel 11
I fråga om gränsöverskridande varutransporter på väg skall parterna från och med den 1 juli
1985 avstå från att vid de gemensamma gränserna systematiskt göra följande kontroller:
— Kontroll av körtid och viloperioder (rådets förordning [EEG] nr 543/69 av den 25 mars
1969 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter och AETR
[Europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid
internationella vägtransporter]).
— Kontroll av vikten och dimensionerna hos yrkesfordon. Denna bestämmelse är inte till
hinder för införandet av automatiska vägningssystem för viktkontroller vid stickprov.
— Kontroller av fordons tekniska skick.
Bestämmelser skall antas för att undvika dubbelkontroller inom parternas territorier.
Artikel 12
Från och med den 12 juli 1985 skall vid de gemensamma gränserna kontroll av handlingar
som berättigar till transporter som genomförs utan tillstånd eller inte omfattas av kvoter i
enlighet med gemenskapsbestämmelser eller bilaterala bestämmelser, ersättas med
stickprovskontroller. De fordon som transporterar varor som omfattas av sådana system skall
vid gränsövergången ge sig tillkänna med en optisk symbol. Parternas behöriga myndigheter
skall gemensamt fastställa tekniska data för denna optiska symbol.
Artikel 13
Parterna skall eftersträva att före den 1 januari 1986 harmonisera de system för godkännande
av yrkesmässig vägtransport som gäller för gränstrafik dem emellan i syfte att förenkla,
underlätta och göra det möjligt att ersätta ”färdtillstånd” med ”tillstånd för viss tid” med
visuell kontroll vid passerandet av gemensamma gränser.
Närmare bestämmelser för att omforma färdtillstånd till tillstånd för viss tid skall fastställas
bilateralt med hänsyn till de olika berörda ländernas behov av vägtransporter.
Artikel 14
Parterna skall söka lösningar som gör det möjligt att vid de gemensamma gränserna förkorta
den väntetid som till följd av gränsformaliteterna uppstår för järnvägstransporter.
Artikel 15
Parterna skall rekommendera sina respektive järnvägsbolag att
— anpassa de tekniska förfarandena så att väntetiden vid de gemensamma gränserna
förkortas till ett minimum,
— vidta alla nödvändiga åtgärder för att i fråga om vissa godstransporter per järnväg som
järnvägsbolagen själva skall fastställa, kunna tillämpa ett särskilt befordringssätt som
gör det möjligt att snabbt passera de gemensamma gränserna utan nämnvärda uppehåll
(godståg med förkortad väntetid vid gränserna).
Artikel 16
Parterna skall genomföra en harmonisering av öppethållandetiderna vid tullkontor för
flodtrafik vid de gemensamma gränserna.
AVDELNING II
ÅTGÄRDER SOM SKALL VIDTAS PÅ LÅNG SIKT
Artikel 17
I fråga om personers fria rörlighet skall parterna söka att avskaffa kontrollerna vid de
gemensamma gränserna och att överföra dessa till sina yttre gränser. I detta syfte skall de till
en början, om så är nödvändigt, eftersträva en harmonisering av lagar och andra författningar
rörande de förbud och begränsningar som ligger till grund för kontrollerna och vidta
kompletterande åtgärder för att skydda säkerheten och hindra olaglig invandring av
medborgare från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskaperna.
Artikel 18
Parterna skall inleda samråd om särskilt följande frågor, under beaktande av de resultat som
åtgärderna på kort sikt medfört:
a) Utarbetandet av system för polisiärt samarbete i fråga om brottsförebyggande och
efterspaning.
b) Granskning av eventuella svårigheter vid tillämpningen av avtal om internationell
rättslig samverkan och utlämning i syfte att finna de lösningar som är bäst anpassade
för att förbättra parternas samarbete på dessa områden.
c) Sökande efter medel som gör det möjligt att gemensamt bekämpa brottslighet, bl. a.
utredning avseende eventuellt införande av rätt för poliser att efterforska, under
beaktande av existerande kommunikationsmedel och internationell rättslig samverkan.
Artikel 19
Parterna skall särskilt söka harmonisera lagstiftningar och bestämmelser om
— narkotika,
— skjutvapen och sprängämnen,
— den anmälan som resande skall göra på hotell.
Artikel 20
Parterna skall eftersträva en harmonisering av sin viseringspolitik och av de villkor som
gäller för inresa till deras territorier. Om det visar sig vara nödvändigt skall de även,
beträffande medborgare i länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskaperna,
förbereda en harmonisering av sina bestämmelser om vissa aspekter av utlänningars
rättigheter.
Artikel 21
Parterna skall inom ramen för Europeiska gemenskaperna ta gemensamma initiativ
a) för att uppnå en ökad tullbefrielse för resande,
b) för att inom ramen för gemenskapens tullbefrielser avskaffa de hinder som kan
föreligga vid införsel från medlemsstaterna i fråga om varor vars innehav inte är
förbjudet för de ifrågavarande staternas medborgare.
Parterna skall inom ramen för Europeiska gemenskaperna ta initiativ för att få till stånd en
harmoniserad uppbörd i avreselandet av mervärdesskatt för turisttransportprestationer
inom Europeiska gemenskaperna.
Artikel 22
Parterna skall sinsemellan och inom ramen för Europeiska gemenskaperna efterstäva att
— öka tullbefrielsen för motorfordonsbränsle så att den överensstämmer med den
normala tankkapaciteten hos bussar och turistbussar (600 l),
— tillnärma skattesatserna för dieselbränsle och öka tullbefrielsen för den normala
tankkapaciteten hos lastbilar.
Artikel 23
Parterna skall även beträffande varutransporter vid de nationella kontrollkontor som ligger
intill varandra eftersträva en minskning av väntetiden antalet anhalter.
Artikel 24
När det gäller varors rörlighet skall parterna söka tillvägagångssätt för att till de yttre
gränserna eller inom landet förlägga de kontroller som för närvarande görs vid de
gemensamma gränserna.
I detta syfte skall de sinsemellan och inom ramen för Europeiska gemenskaperna vidta
gemensamma initiativ för harmonisering av de bestämmelser som ligger till grund för
kontrollen av varor vid de gemensamma gränserna. De skall övervaka att dessa åtgärder
inte är till men för det nödvändiga skyddet av människors, djurs eller växters hälsa.
Artikel 25
Parterna skall utveckla det samarbete som syftar till tullfrihet för varor som passerar
gemensamma gränser med hjälp av ett systematiskt och automatiserat utbyte av de
nödvändiga upplysningar som framkommer genom enhetsdokumentet.
Artikel 26
Parterna skall undersöka hur de indirekta skatterna (mervärdesskatt och punktskatter) kan
harmoniseras inom ramen för Europeiska gemenskaperna. De skall i detta syfte
understödja de initiativ som tas av Europeiska gemenskaperna.
Artikel 27
Parterna skall pröva om på basis av ömsesidighet de inskränkningar av tullbefrielse kan
avskaffas som i enlighet med gemenskapslagstiftningen gäller för gränsinvånare vid de
gemensamma gränserna.
Artikel 28
Varje ingående av bilaterala eller multilaterala överenskommelser som liknar detta avtal
med stater som inte är parter i avtalet skall föregås av samråd mellan parterna.
Artikel 29
Detta avtal skall även gälla för Berlin, om inte Tysklands regering inom tre månader efter
detta avtals ikraftträdande avger en förklaring med motsatt innehåll till regeringarna i
Beneluxstaterna och Frankrike.
Artikel 30
De åtgärder som föreskrivs i detta avtal och som inte är tillämpliga från och med avtalets
ikraftträdande skall börja tillämpas före den 1 januari 1986 i fråga om åtgärder enligt
avdelning I och, om möjligt, före den 1 januari 1990 i fråga om åtgärder enligt avdelning
II, om inte andra tidsfrister har fastställts i detta avtal.
Artikel 31
Detta avtal skall tillämpas med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 5 och 6 samt 8–
16 i det avtal som ingicks i Saarbrücken den 13 juli 1984 mellan Tyskland och Frankrike.
Artikel 32
Detta avtal undertecknas utan förbehåll för ratifikation eller godkännande, eller med
förbehåll för ratifikation eller godkännande, följt av ratifikation eller godkännande.
Detta avtal skall tillämpas interimistiskt från och med den dag som följer på
undertecknandet.
Detta avtal träder i kraft trettio dagar efter det att det sista ratifikations- eller
godkännandeinstrumentet har deponerats.
Artikel 33
Luxemburgs regering skall vara depositarie för detta avtal. Den skall överlämna en
bestyrkt kopia av avtalet till var och en av de övriga signatärstaternas regeringar.
TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta avtal.
SOM SKEDDE I SCHENGEN den fjortonde juni nittonhundraåttiofem på tyska, franska och
nederländska, vilka tre texter är lika giltiga.
Pour le Gouvernement du Royaume de Belgique
Voor de Regering van het Koninkrijk Belië
Für die Regierung der Bundesrepublik Deutschland
Pour le Gouvernement de la République française
Pour le Gouvernement du Grand-Duché de Luxembourg
Voor de Regering van het Koninkrijk der Nederlanden
KONVENTION
om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985
mellan regeringarna i Beneluxstaterna,
Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike
om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna
Schengenavtalets tillämpningskonvention
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förklaring
AVDELNING I
Definitioner
Artikel 1
AVDELNING II
Om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och om
personers rörlighet
Kapitel 1
Passerandet av de inre gränserna
Artikel 2
Kapitel 2
Passerandet av de yttre gränserna
Artikel 3–8
Kapitel 3
Viseringar
Avsnitt 1
Viseringar för kortare vistelse
Artikel 9–17
Avsnitt 2
Viseringar för längre vistelse
Artikel 18
Kapitel 4
Villkor för utlänningars rörelsefrihet
Artikel 19–24
Kapitel 5
Uppehållstillstånd och personer registrerade på spärrlista
Artikel 25
Kapitel 6
Följdåtgärder
Artikel 26–27
Kapitel 7
Ansvarighet i samband med behandling av asylansökan
Artikel 28–38
AVDELNING III
Polis och säkerhet
Kapitel 1
Polisiärt samarbete
Artikel 39–47
Kapitel 2
Inbördes rättshjälp i brottmål
Artikel 48–53
Kapitel 3
Principen ”non bis in idem” (icke två gånger för samma sak)
Artikel 54–58
Kapitel 4
Utlämning
Artikel 59–66
Kapitel 5
Överförande av verkställighet av brottmålsdom
Artikel 67–69
Kapitel 6
Narkotika
Artikel 70–76
Kapitel 7
Skjutvapen och ammunition
Artikel 77–91
AVDELNING IV
Schengens informationssystem
Kapitel 1
Inrättandet av Schengens informationssystem
Artikel 92
Kapitel 2
Utnyttjande och användning av Schengens informationssystem
Artikel 93–101
Kapitel 3
Skydd av personuppgifter och säkerhet för uppgifter i
Schengens informationssystem
Artikel 102–118
Kapitel 4
Fördelning av kostnaderna för Schengens informationssystem
Artikel 119
AVDELNING V
Transport av och rörlighet för varor
Artikel 120–125
AVDELNING VI
Skydd av personuppgifter
Artikel 126–130
AVDELNING VII
Verkställande kommittén
Artikel 131–133
AVDELNING VIII
Slutbestämmelser
Artikel 134–142
Slutdokument, protokoll och förklaringar
Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken,
Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, nedan kallade ”de
avtalsslutande parterna”,
som stöder sig på Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av
kontroller vid de gemensamma gränserna,
som har beslutat att fullfölja det i det avtalet framförda önskemålet om att avskaffa
kontroller vid de gemensamma gränserna vad gäller rörligheten för personer och
att underlätta transporten och den fria rörligheten för varor över samma gränser,
som beaktar att Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, som
kompletteras av Europeiska enhetsakten, föreskriver att den inre marknaden skall
medföra att det skapas ett område utan inre gränser,
som beaktar att det av avtalsparterna eftersträvade målet sammanfaller med detta
syfte, dock utan att kunna förutse vilka åtgärder som kommer att vidtas i samband
med tillämpningen av bestämmelserna i avtalet,
som beaktar att genomförandet av detta önskemål kräver en rad lämpliga åtgärder
och ett nära samarbete mellan de avtalsslutande parterna
har enats om följande.
AVDELNING I
Definitioner
Artikel 1
I denna konvention avses med
inre gränser: de avtalsslutande parternas gemensamma
landgränser samt deras flygplatser för inrikes flyg
och deras hamnar för reguljära färjeförbindelser
endast vad gäller ankommande eller avgående trafik
till andra flygplatser eller hamnar på de
avtalsslutande parternas territorium utan angöring av
hamnar eller mellanlandning på flygplatser utanför
detta territorium,
yttre gränser: de avtalsslutande parternas land- och sjögränser
samt flygplatser och hamnar, såvida de inte räknas
som inre gränser,
inrikesflyg: all flygtrafik som uteslutande ankommer till eller
avgår från de avtalsslutande parternas territorium
utan landning på tredje lands territorium,
tredje land: alla andra stater än de avtalsslutande parterna,
utlänning: varje annan person än medborgare i Europeiska
gemenskapernas medlemsstater,
utlänning registrerad varje utlänning som i Schengens informations-
på spärrlista: system har registrerats för nekad inresa enligt vad
som föreskrivs i artikel 96,
gränsövergångsställe: varje övergångsställe som de behöriga
myndigheterna har godkänt för passerandet av de
yttre gränserna,
gränskontroll: den kontroll vid gränserna som utan hänsyn till
andra skäl enbart avser en avsikt att passera gränsen,
transportör: varje fysisk eller juridisk person som bedriver
yrkesmässig persontrafik luft-, sjö- eller landvägen,
uppehållstillstånd: varje tillstånd av vilket slag det än är som utfärdats
av någon av de avtalsslutande parterna och
berättigar till vistelse på denna parts territorium;
som sådant tillstånd räknas inte tillfälligt tillstånd att
vistas på någon av de avtalsslutande parternas
territorium i avvaktan på behandling av en
asylansökan eller en ansökan om uppehållstillstånd,
asylansökan: varje ansökan som en utlänning lämnat skriftligen,
muntligen eller på annat sätt, vid den yttre gränsen
eller på någon av de avtalsslutande parternas
territorium, för att bli erkänd som politisk flykting
enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om
flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New
York-protokollet av den 31 januari 1967, och på så
sätt få uppehållstillstånd,
asylsökande: varje utlänning som inkommit med en asylansökan
enligt vad som avses i den här konventionen och om
vilken ännu inte har fattats något avgörande beslut,
behandling av asylansökan: alla förfaranden som avser undersökningar, beslut
och åtgärder som vidtas för att genomföra slutgiltiga
beslut rörande en asylansökan, med undantag av
fastställandet av vilken avtalsslutande part som skall
ansvara för behandlingen av en asylansökan enligt
bestämmelserna i denna konvention.
AVDELNING II
om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna
och om personers rörlighet
KAPITEL 1
Passerandet av de inre gränserna
Artikel 2
1. De inre gränserna får passeras överallt utan att någon personkontroll genomförs.
2. Då den allmänna ordningen eller statens säkerhet så kräver, kan emellertid en
avtalsslutande part, efter samråd med de övriga avtalsslutande parterna, besluta om
att vid de inre gränserna, under en begränsad tidsperiod, genomföra nationella
gränskontroller som är anpassade till det aktuella läget. Om den allmänna ordningen
eller statens säkerhet kräver ett omedelbart ingripande, skall den berörda parten vidta
nödvändiga åtgärder och snarast möjligt underrätta övriga avtalsparter om detta.
3. Avskaffandet av personkontrollen vid de inre gränserna skall inte inverka på
bestämmelserna i artikel 22, inte heller på behöriga myndigheters rätt att i enlighet
med respektive avtalsslutande parts lagstiftning utöva sina polisiära befogenheter på
partens hela territorium och inte heller på skyldigheten att inneha, medföra och visa
upp handlingar och dokument som föreskrivs i den avtalsslutande partens lag.
4. Kontrollen av varor skall ske i enlighet med relevanta bestämmelser i denna
konvention.
KAPITEL 2
Passerandet av de yttre gränserna
Artikel 3
1. De yttre gränserna får passeras i princip endast vid gränsövergångsställen och
under fastställda öppethållandetider. Närmare bestämmelser samt undantag och
bestämmelser om lokal gränstrafik, liksom regler som gäller för särskilda kategorier
av sjötrafik, såsom nöjesbåtar eller kustfiske, skall fastställas av den verkställande
kommittén (Verkställande kommittén).
2. De avtalsslutande parterna förbinder sig att införa påföljder för passerande utan
tillstånd av de yttre gränserna utanför gränsövergångsställena och de fastställda
öppethållandetiderna.
Artikel 4
1. De avtalsslutande parterna garanterar att från och med 1993 kommer från tredje
land ankommande flygpassagerare som ämnar fortsätta resan med inrikesflyg att
dessförinnan underkastas såväl personkontroll som kontroll av handbagage vid
ankomsten på den flygplats där det utifrån kommande flygplanet landat. Inrikes
flygpassagerare som ämnar fortsätta resan med flyg till tredje land skall före utresan
underkastas såväl personkontroll som kontroll av handbagage på den flygplats från
vilken utresan sker.
2. De avtalsslutande parterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
kontrollerna skall kunna utföras i enlighet med bestämmelserna i punkt 1.
3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 avser inte kontroll av inlämnat bagage;
denna kontroll skall genomföras antingen på den flygplats som är resans slutmål eller
på den flygplats där resan påbörjas.
4. Fram till den tidpunkt som föreskrivs i punkt 1 skall flygplatserna, trots
definitionen av inre gränser, betraktas som yttre gränser vad gäller inrikes resor med
flyg.
Artikel 5
1. I samband med vistelse som inte överskrider tre månader, kan inresa till de
avtalsslutande parternas territorium beviljas en utlänning, som
a) är innehavare av ett eller flera giltiga dokument som tillåter passerande av
gränsen och som fastställts av Verkställande kommittén,
b) innehar giltig visering, om sådan krävs,
c) i förekommande fall kan uppvisa dokument som bevisar syftet med och
villkoren för den avsedda vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt
uppehälle vad gäller såväl den planerad vistelsens längd som återresan till
ursprungslandet eller transitresa till ett tredje land som medger inresa, eller
att han är i stånd att på laglig väg anskaffa dessa medel,
d) inte finns registrerad på spärrlista,
e) inte anses utgöra en risk för den allmänna ordningen, statens säkerhet eller
någon av de avtalsslutande parternas internationella förbindelser.
2. Inresa till de avtalsslutande parternas territorium skall vägras en utlänning som
inte uppfyller samtliga dessa villkor, utom i de fall då en avtalsslutande part finner
det nödvändigt att avvika från denna princip av humanitära skäl, i eget intresse eller
på grund av internationella förpliktelser. I sådana fall skall inresetillståndet begränsas
till den berörda partens territorium varvid denna avtalsslutande part är skyldig att
underrätta övriga avtalsslutande parter om detta.
Dessa regler påverkar inte tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om rätten
till asyl eller bestämmelserna i artikel 18.
3. Genomresa skall beviljas en utlänning som innehar uppehållstillstånd eller visum
utfärdat av någon av de avtalsslutande parterna eller, om så krävs, båda dessa
dokument, varvid undantag skall göras om utlänningen finns upptagen på spärrlistan
hos den avtalsslutande part vars yttre gräns han infunnit sig vid.
Artikel 6
1. Gränstrafiken vid de yttre gränserna skall underkastas kontroll av behöriga
myndigheter. Denna kontroll skall utföras enligt gemensamma principer, inom ramen
för de avtalsslutande parternas egna befogenheter och deras respektive lagar, varvid
hänsyn skall tas till alla avtalsslutande parters intressen och territorium.
2. De gemensamma principer som avses i punkt 1 är följande:
a) Personkontrollen skall inte endast omfatta granskning av resedokument och
andra villkor för inresa, vistelse, arbete och utresa, utan även efterspaning och
förhindrande av hot mot de avtalsslutande parternas inre säkerhet och allmänna
ordning. Dessutom skall fordon och föremål som medförs av personer vid
passerandet av gränsen kontrolleras. Dessa kontroller skall verkställas av varje
avtalsslutande part i enlighet med dennas lagstiftning, i synnerhet vad gäller
kroppsvisitering.
b) Alla personer skall åtminstone underkastas en kontroll för fastställande av
identiteten genom uppvisande av resedokument.
c) Vid inresa skall utlänningar underkastas en mera noggrann kontroll i enlighet
med bestämmelserna i a.
d) Vid utresa skall i samtliga avtalsslutande parters intresse utföras nödvändig
kontroll i enlighet med utlänningars rättigheter och med hänsyn till behov av
spaningsverksamhet och förhindrande av hot mot de avtalsslutande parternas
inre säkerhet och allmänna ordning. Denna kontroll skall utföras i samtliga fall
vad gäller utlänningar.
e) Om sådana kontroller inte kan utföras på grund av särskilda omständigheter,
skall en prioritering ske. I detta avseende skall i princip inresekontroll ges
företräde framför kontroll vid utresa.
3. De yttre gränsernas sträckning mellan gränsövergångsställena skall bevakas av
rörliga enheter från behöriga myndigheter; detta skall även gälla
gränsövergångsställena utanför normalt öppethållande. Denna kontroll skall
genomföras på ett sådant sätt att den inte uppmuntrar någon att försöka undvika
kontroll vid gränsövergångsställena. Tillvägagångssättet för denna bevakning skall
vid behov fastställas av Verkställande kommittén.
4. De avtalsslutande parterna förbinder sig att sätta in lämplig personal i tillräckligt
antal för genomförandet av denna kontroll och bevakningen av de yttre gränserna.
5. Samma grad av kontroll skall äga rum vid yttre gränserna.
Artikel 7
De avtalsslutande parterna skall bistå varandra och ha ett nära och fast samarbete för
att uppnå en effektiv kontroll och bevakning. De skall särskilt inleda ett utbyte av
relevant och betydelsefull information varvid, om inte annat föreskrivs i detta avtal,
undantag skall göras för uppgifter av individuell karaktär. De skall, i den mån det är
möjligt, harmonisera sina anvisningar till de myndigheter som ansvarar för kontrollen
samt främja en enhetlig utbildning och fortbildning av den personal som ansvarar för
kontrollernas genomförande. Detta samarbete kan ske i form av ett utbyte av
kontaktpersoner.
Artikel 8
Verkställande kommittén skall fatta nödvändiga beslut om det praktiska
tillvägagångssättet för genomförandet av kontroll och bevakning vid gränserna.
KAPITEL 3
Viseringar
Avsnitt I
Viseringar för kortare vistelse
Artikel 9
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att anta en gemensam politik vad gäller
rörligheten för personer, i synnerhet i fråga om reglerna för beviljande av viseringar.
För att uppnå detta mål skall de ge varandra ömsesidigt stöd. De avtalsslutande
parterna förbinder sig att gemensamt eftersträva en harmonisering av
viseringspolitiken.
2. Gentemot tredje land för vars medborgare samtliga avtalsslutande parter vid
tidpunkten för undertecknandet av denna konvention eller därefter kommit överens
om gemensamma viseringsregler, får dessa regler ändras endast genom en gemensam
överenskommelse mellan samtliga avtalsslutande parter. En avtalsslutande part kan i
undantagsfall avvika från de gemensamma viseringsreglerna rörande tredje land vid
tvingande skäl som beror på att den egna politiken kräver ett brådskande beslut.
Denna part skall samråda i förväg med de övriga avtalsslutande parterna och i
samband med sitt beslut ta hänsyn till såväl deras intressen som följderna av detta
beslut.
Artikel 10
1. En enhetlig visering skall införas och gälla för samtliga avtalsslutande parters
territorium. Denna visering, vars giltighetstid närmare behandlas i artikel 11, får
beviljas för vistelse som omfattar högst tre månader.
2. De avtalsslutande parterna skall fram till införandet av denna visering erkänna
varandras respektive viseringar, såvida dessa beviljats på gemensamma villkor och
på grundval av gemensamma kriterier som fastställts inom ramen för i
sammanhanget gällande bestämmelser enligt detta kapitel.
3. Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall varje avtalsslutande part förbehålla
sig rätten att begränsa territoriet för en sådan viserings giltighet i enlighet med de
gemensamma bestämmelser som fastställs inom ramen för relevanta bestämmelser i
detta kapitel.
Artikel 11
1. Den visering som föreskrivs i artikel 10 kan vara
a) resevisering giltig för en eller flera inresor, varvid varken tidslängden för en
oavbruten vistelse eller den totala tidslängden för flera på varandra följande
vistelser får överstiga tre månader per halvår räknat från det första
inresedatumet,
b) transitvisering som tillåter innehavaren att resa genom de avtalsslutande
parternas territorium en, två eller i undantagsfall flera gånger för att ta sig till
tredje lands territorium, varvid tidslängden för genomresan inte får överstiga fem
dagar.
2. Bestämmelserna i punkt 1 hindrar inte att någon av de avtalsslutande parterna
under loppet av det halvår som avses vid behov utfärdar en ny visering, vars giltighet
begränsas till denna parts territorium.
Artikel 12
1. Den enhetliga visering som avses i artikel 10.1 skall utfärdas av de
avtalsslutande parternas diplomatiska och konsulära myndigheter samt, i
förekommande fall, av de myndigheter hos de avtalsslutande parterna som avses i
artikel 17.
2. Avtalsslutande part med befogenhet att utfärda sådan visering är i princip den
part som utgör resans huvudmål. Om detta inte kan fastställas, åligger utfärdandet av
visering i allmänhet den diplomatiska eller konsulära representation för den
avtalsslutande part på vars territorium den första inresan sker.
3. Verkställande kommittén skall fastställa genomförandebestämmelserna, särskilt
kriterierna för fastställandet av resans huvudmål.
Artikel 13
1. Ingen visering får införas i ett resedokument som inte längre är giltigt.
2. Den i resedokumentet angivna giltighetstiden skall vara längre än den för en
visering, varvid hänsyn skall tas till tidsramen för viseringens nyttjande.
Resedokumentets giltighet skall tillåta en utlänning återresa till hans hemland eller
inresa till tredje land.
Artikel 14
1. Ingen visering får införas i ett resedokument som inte betraktas som giltigt av
någon av de avtalsslutande parterna. Om resedokumentet är giltigt endast hos en eller
flera avtalsslutande parter, skall den införda viseringen begränsas till denna eller
dessa.
2. I händelse av att resedokumentet betraktas som ogiltigt av en eller flera
avtalsslutande parter, får visering utfärdas i form av ett tillstånd som ersätter visering.
Artikel 15
I princip får de viseringar som avses i artikel 10 endast utfärdas för utlänningar som
uppfyller de inresevillkor som fastställs i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.
Artikel 16
Om någon av de avtalsslutande parterna finner det nödvändigt att, av något av de skäl
som anges i artikel 5.2, avvika från den i artikel 15 fastställda principen i samband
med utfärdandet av visering för utlänningar som inte uppfyller samtliga i artikel 15.1
upptagna villkor för inresa, skall denna viserings giltighet begränsas till denna
avtalsslutande parts territorium, varvid en part skall underrätta övriga avtalsslutande
parter om detta.
Artikel 17
1. Verkställande kommittén skall anta gemensamma regler rörande granskningen
av viseringsansökningar, övervaka att dessa regler följs samt anpassa dem till nya
situationer och villkor.
2. Dessutom skall Verkställande kommittén definiera de fall då visering inte får
utfärdas utan föregående hänvändelse till den berörda avtalsslutande partens centrala
myndighet samt, i förekommande fall, till andra avtalsslutande parters centrala
myndigheter.
3. Verkställande kommittén skall även fatta nödvändiga beslut som rör
a) för visering tillåtna typer av resedokument,
b) myndigheter med uppgift att utfärda visering,
c) villkor för utfärdande av visering vid gränsen,
d) en viserings form, innehåll och giltighetstid samt avgifter som skall tas ut i
samband med utfärdandet.
e) villkor för förlängning eller avslag av de viseringar som avses i c och d, varvid
hänsyn skall tas till samtliga avtalsslutande parters intressen,
f) villkor för begränsning av en viserings giltighet till en viss stats territorium,
g) principer för utarbetandet av en gemensam förteckning över utlänningar
registrerade på spärrlista, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 96.
Avsnitt 2
Viseringar för längre vistelse
Artikel 18
En visering för vistelse som överstiger tre månader skall betraktas som nationellt
uppehållstillstånd som beviljats av någon av de avtalsslutande parterna i
överensstämmelse med dennas lagstiftning. En sådan visering ger innehavaren
tillstånd att passera genom de övriga avtalsslutande parternas territorium, i avsikt att
komma till det territorium som hör till den avtalsslutande part som beviljat tillståndet,
förutsatt att innehavaren uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a, 5.1 d och
5.1 e och förutsatt att han inte är upptagen på spärrlistan hos den avtalsslutande part
vars territorium han önskar passera genom.
KAPITEL 4
Villkor för utlänningars rörelsefrihet
Artikel 19
1. Utlänningar, som har en för de avtalsslutande parterna enhetlig visering och som
på föreskrivet sätt inrest till ett territorium som tillhör någon av de avtalsslutande
parterna, får röra sig fritt på samtliga avtalsslutande parters territorier under den
giltighetstid som angivits i denna visering, såvida de uppfyller de inresevillkor som
anges i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.
2. Fram till införandet av enhetlig visering får utlänningar, som är innehavare av
visering utfärdad av någon av de avtalsslutande parterna och som på föreskrivet sätt
inrest till något av deras territorier, röra sig fritt på samtliga avtalsslutande parters
territorier under den giltighetstid som anges i den utfärdade viseringen, dock högst tre
månader räknat från första inresedag, såvida de uppfyller de inresevillkor som anges i
artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1 d och 5.1 e.
3. Punkterna 1 och 2 avser inte visering vars giltighet begränsats till ett visst
territorium i enlighet med bestämmelserna i kapitel 3 i denna avdelning.
4. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 22.
Artikel 20
1. Utlänningar utan skyldighet att inneha visering får röra sig fritt på de
avtalsslutande parternas territorier under högst tre månader under en tidsperiod av
sex månader räknat från första inresedag, såvida de uppfyller de inresevillkor som
anges i artikel 5.1 a, 5.1 c, 5.1.d och 5.1 e.
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka rätten för någon av de
avtalsslutande parterna att låta förlänga utlänningars vistelse på dess territorium
utöver tre månader med hänsyn till särskilda omständigheter eller gällande
bestämmelser i en bilateral överenskommelse som slutits före ikraftträdandet av
denna konvention.
Artikel 21
1. Utlänningar med av någon avtalsslutande part utfärdat uppehållstillstånd får,
under förutsättning att såväl detta tillstånd som resedokumentet är giltiga, röra sig
fritt under högst tre månader på övriga avtalsslutande parters territorier, såvida de
uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a, 5.1 c och 5.1 e och inte finns
registrerade på den berörda avtalsslutande partens spärrlista.
2. Punkt 1 avser även utlänningar med av någon avtalsslutande part utfärdat
tidsbegränsat uppehållstillstånd och ett resedokument utfärdat av samma
avtalsslutande part.
3. De avtalsslutande parterna skall tillställa Verkställande kommittén en
förteckning över av dem utfärdade giltiga dokument i form av uppehållstillstånd eller
tidsbegränsat uppehållstillstånd samt resedokument enligt denna artikel.
4. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 22.
Artikel 22
1. En utlänning, som inrest på föreskrivet sätt till någon av de avtalsslutande
parternas territorium är skyldig att enligt de av varje avtalsslutande part fastställda
villkoren anmäla sig hos den behöriga myndigheten hos den avtalsslutande part vars
territorium han beträder. Undertecknandet av denna anmälan skall ske, allt efter vad
varje avtalsslutande part finner lämpligt, antingen vid inresan eller inom en tidsfrist
på tre arbetsdagar räknat från inresedag på den berörda partens territorium.
2. En utlänning, som är bosatt inom någon avtalsslutande parts territorium och som
reser till en annan avtalsslutande parts territorium, är underkastad den
anmälningsplikt som avses i 1.
3. Undantag från punkt 1 och 2 skall varje medlemsstat föreskriva och underrätta
Verkställande kommittén om.
Artikel 23
1. En utlänning som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för kortare
vistelse på någon avtalsslutande parts territorium, skall i princip utan dröjsmål lämna
de avtalsslutande parternas territorium.
2. En utlänning med fortfarande giltigt uppehållstillstånd eller tidsbegränsat
uppehållstillstånd utfärdat av en annan avtalsslutande part, skall ofördröjligen bege
sig till den partens territorium.
3. Om en sådan utlänning inte frivilligt lämnar den avtalsslutande partens
territorium, eller om det kan antas att han inte kommer att lämna territoriet, eller om
det finns tvingande skäl för utlänningens utresa med hänsyn till inre säkerhet eller
allmän ordning, måste utlänningen utvisas i enlighet med bestämmelserna i den
avtalsslutande partens lagar från det territorium där han gripits. Om den berörda
avtalsslutande partens lagar inte tillåter utvisning, får vistelse på territoriet medges.
4. Utvisning från den berörda statens territorium kan ske till utlänningens hemland
eller någon annan stat där han tillåts resa in, varvid hänsyn framför allt skall tas till
gällande bestämmelser i återtagandeavtal ingångna mellan de avtalsslutande parterna.
5. Bestämmelserna i punkt 4 får inte strida mot de avtalsslutande parternas egna
bestämmelser rörande asylrätten eller mot Genèvekonventionen av den 28 juli 1951
angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-protokollet av den
31 januari 1967, eller mot bestämmelserna i punkt 2 i denna artikel och i artikel 33.1
den här konventionen.
Artikel 24
Om inte annat följer av Verkställande kommitténs definition av lämpliga kriterier och
praktiska tillvägagångssätt skall de avtalsslutande parterna kompensera varandra för
ekonomisk obalans som kan uppstå i samband med den utvisningsskyldighet som
föreskrivs i artikel 23, om utvisningen inte kan verkställas på utlänningens bekostnad.
KAPITEL 5
Uppehållstillstånd och personer registrerade på spärrlista
Artikel 25
1. När en avtalsslutande part skall besluta om utfärdande av uppehållstillstånd för
en utlänning som registrerats på spärrlista, skall den först rådgöra med den
avtalsslutande part som verkställt registreringen, varvid hänsyn skall tas till denna
stats intressen; uppehållstillstånd får endast beviljas om det finns skäl av allvarlig art,
i synnerhet av humanitärt slag eller till följd av internationella förpliktelser.
Om uppehållstillstånd beviljas skall den avtalsslutande part som ansvarar för
registreringen vidta åtgärder för återkallande av registreringen, men får dock låta
registrera den aktuella utlänningen på sin egen spärrlista.
2. Om det visar sig att en utlänning, med av någon part utfärdat giltigt
uppehållstillstånd, registrerats på spärrlista, skall den registrerande avtalsslutande
parten kontakta den som beviljat uppehållstillståndet för att besluta om det finns
tillräckliga skäl för att återkalla detta.
Om ingen återkallelse sker skall den registrerande parten vidta åtgärder för
återkallande av registreringen, men får dock låta registrera den aktuella utlänningen
på sin egen spärrlista.
KAPITEL 6
Följdåtgärder
Artikel 26
1. Om inte annat följer av förpliktelser i samband med anslutning till
Genèvekonventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad
genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, skall de avtalsslutande parterna
förplikta sig att i sin egen lagstiftning införa följande regler:
a) Om en utlänning vägras inresa till någon avtalsslutande parts territorium, skall
den transportör som ombesörjt luft-, sjö- eller landtransport fram till den yttre
gränsen vara skyldig att utan dröjsmål återtaga ansvaret för denne. På anmodan
av gränsövervakande myndigheter skall transportören ombesörja utlänningens
återresa till det tredje land där han påbörjat sin resa, eller det tredje land som
utfärdat det resedokument med vilket resan företagits, eller något annat tredje
land som med säkerhet tillåter inresa.
b) Transportören är skyldig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försäkra sig
om att en utlänning, som transporteras luft- eller sjövägen, är innehavare av de
dokument som krävs för inresa till de avtalsslutande parternas territorium.
2. Om inte annat följer av förpliktelser i samband med anslutning till
Genèvekonventionen den 28 juni 1951 angående flyktingars rättsliga ställning,
ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, samt med hänsyn till
sin egen grundlag skall de avtalsslutande parterna förbinda sig att införa sanktioner
mot transportörer som luft- eller sjövägen från tredje land till deras territorium
befordrar utlänningar utan nödvändiga resedokument.
3. Bestämmelserna i 1 b och 2 avser även transportörer som ansvarar för
grupptransporter i samband med internationella bussförbindelser, gränstrafik
undantagen.
Artikel 27
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att införa lämpliga sanktioner mot den
som i vinstsyfte hjälper, eller försöker hjälpa, utlänningar att resa in till eller vistas på
någon parts territorium i strid mot den berörda partens lagstiftning rörande
utlänningars inresa och vistelse.
2. Om någon avtalsslutande part får kännedom om sådana förhållanden som avses i
punkt 1, och som strider mot någon annan parts lagstiftning, skall den underrätta den
andra parten om detta.
3. Den avtalsslutande part som på grund av brott mot sin egen lagstiftning anmodar
en annan part att väcka åtal för sådana handlingar som avses i punkt 1, skall genom
officiell anmälan eller intygande av behöriga myndigheter styrka vilka
lagbestämmelser som har överträtts.
KAPITEL 7
Ansvarighet i samband med behandling av asylansökan
Artikel 28
De avtalsslutande parterna bekräftar åter sina förpliktelser enligt
Genèvekonventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad
genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, utan någon som helst
geografisk begränsning av tillämpningsområdet för dessa texter, och sin skyldighet
att vad gäller tillämpningen av dessa instrument samarbeta med myndigheterna hos
Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar.
Artikel 29
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att behandla alla asylansökningar som
lämnas av utlänningar på något av sina territorium.
2. Denna skyldighet innebär inte att någon avtalsslutande part alltid måste ge den
asylsökande inrese- eller uppehållstillstånd på sitt territorium.
Samtliga avtalsslutande parter förbehåller sig rätten att, på grundval av sina egna
bestämmelser och i enlighet med sina internationella förpliktelser, avvisa eller utvisa
en asylsökande till tredje land.
3. Oberoende av vilken avtalsslutande part den asylsökande riktar sin ansökan till
skall endast en part ansvara för behandling av ansökan. Denna part fastställs enligt de
i artikel 30 närmare beskrivna kriterierna.
4. Varje avtalsslutande part förbehåller sig trots punkt 3 rätten att, om det finns
särskilda skäl enligt den egna lagstiftningen, behandla en asylansökan, även om
ansvaret enligt detta avtal skulle ligga hos någon annan avtalsslutande part.
Artikel 30
1. Den avtalsslutande part som ansvarar för behandlingen av en asylansökan, skall
fastställas enligt följande:
a) En avtalsslutande part som utfärdat något slag av visering eller uppehållstillstånd
till en asylsökande betraktas som ansvarig för behandlingen av ansökan. Om
visering har beviljats av någon annan avtalsslutande part, är denna ansvarig.
b) Om flera avtalsslutande parter har beviljat den asylsökande visering av något
slag eller ett uppehållstillstånd skall ansvaret ligga hos den avtalsslutande part
vars visering eller uppehållstillstånd har den längsta giltighetstiden.
c) Så länge den asylsökande inte lämnat de avtalsslutande parternas territorium,
skall det krav som fastställs i 1 a och 1 b kvarstå, även om hans visering, av
vilket slag det än är, eller uppehållstillstånd inte längre är giltigt. Om den
asylsökande lämnat de avtalsslutande parternas territorium efter det att visering
eller uppehållstillstånd beviljats, skall dessa dokument medföra ansvar enligt
punkterna 1 a och 1 b, utom när de inte längre är giltiga med hänsyn till vad som
sägs i nationella bestämmelser.
d) Om den asylsökande befriats från viseringstvång av de avtalsslutande parterna
skall ansvaret ligga hos den part vars yttre gräns passerats av den asylsökande
vid inresan till de avtalsslutande parternas territorium.
Så länge ingen fullständig politisk samordning skett inom området för visering, och
om den asylsökande befriats från viseringstvånget av endast vissa avtalsslutande
parter, skall ansvaret ligga hos den part vars yttre gräns den asylsökande vid inresan
till de avtalsslutande parternas territorium kunnat passera på grund av befrielse från
viseringstvång om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 1 a–c.
Om asylansökan inlämnas till någon avtalsslutande part som beviljat den sökande
visering för genomresa – oavsett om den sökande har passerat någon passkontroll –
och om denna visering utfärdats efter det att transitlandet hos konsulära eller
diplomatiska myndigheter för den avtalsslutande part som är resans mål försäkrat sig
om att den asylsökande uppfyller denna parts inresevillkor skall ansvaret för
behandlingen av ansökan ligga hos den avtalsslutande part som är bestämmelseort.
e) Om en asylsökande inrest till de avtalsslutande parternas territorium och saknar
ett eller flera av de dokument som enligt Verkställande kommittén fordras för
tillstånd att passera gränsen, skall den part vara ansvarig vars yttre gräns den
asylsökande passerat vid inresan till de avtalsslutande parternas territorium.
f) Om en utlänning, vars asylansökan redan tagits upp för behandling av någon av
de avtalsslutande parterna, inkommer med en ny ansökan, skall denna tas upp av
samma part.
g) Om en utlänning, som tidigare meddelats ett slutgiltigt beslut rörande en till
någon av de avtalsslutande parterna inlämnad asylansökan, förnyar sin ansökan,
skall denna tas upp av den part som behandlade den tidigare ansökan, såvida den
sökande inte lämnat de avtalsslutande parternas territorium.
2. Om någon avtalsslutande part åtagit sig behandlingen av en asylansökan i
enlighet med vad som sägs i artikel 29.4 skall den ansvariga avtalsslutande parten
enligt punkt 1 i den här artikeln befrias från sina skyldigheter.
3. Om det skulle visa sig omöjligt att fastställa den ansvariga avtalsslutande parten
på grundval av de kriterier som anges i punkterna 1 och 2 skall ansvaret ligga hos den
avtalsslutande part till vilken asylansökan ställts.
Artikel 31
1. De avtalsslutande parterna skall snarast möjligt försöka fastställa vem av dem
som skall ansvara för behandlingen av en asylansökan.
2. Om någon enligt artikel 30 icke ansvarig avtalsslutande part tillställs en
asylansökan från en utlänning som vistas på dess territorium, kan denna part för att
möjliggöra behandling av ansökan anmoda den ansvariga parten att åta sig den
asylsökande.
3. Den ansvariga avtalsslutande parten är skyldig att ta emot en sådan asylsökande
som avses i punkt 2, om anmodan sker inom sex månader räknat från inlämnandet av
asylansökan. Om ingen anmodan har gjorts inom denna tidsfrist skall den part till
vilken asylansökan inkommet ansvara för behandlingen av denna.
Artikel 32
Den avtalsslutande part som ansvarar för behandlingen av en asylansökan skall
behandla den i enlighet med sin egen lagstiftning.
Artikel 33
1. Om en asylsökande vistas olagligen på en annan avtalsslutande parts territorium
medan asylförfarandet pågår, skall den ansvariga avtalsslutande parten återta honom.
2. Punkt 1 skall inte tillämpas om den andra avtalsslutande parten beviljat den
asylsökande uppehållstillstånd för en tidsperiod som överstiger eller motsvarar ett år.
I sådana fall skall ansvaret för behandlingen av ansökan överföras till den andra
avtalsslutande parten.
Artikel 34
1. En ansvarig avtalsslutande part skall återta en utlänning vars asylansökan
slutgiltigt avslagits och som rest till en annan avtalsslutande parts territorium utan
tillstånd att vistas på detta.
2. Punkt 1 skall dock inte tillämpas om en ansvarig avtalsslutande part ombesörjt
utvisning av utlänningen utanför de avtalsslutande parternas territorium.
Artikel 35
1. En avtalsslutande part som beviljat en utlänning flyktingstatus och
uppehållstillstånd skall, under förutsättning att berörda parter överenskommit om
detta, åta sig ansvaret för behandling av asylansökan från medlemmar av dennes
familj.
2. Med familjemedlem avses i punkt 1 en flyktings make eller ogifta barn under 18
år eller, om flyktingen är ett ogift barn under 18 år, dennes far eller mor.
Artikel 36
En avtalsslutande part med ansvar för behandlingen av en asylansökan kan av
humanitära skäl, i synnerhet vad gäller familjeförhållanden eller kulturell bakgrund,
anmoda en annan avtalsslutande part att återta detta ansvar såvida den asylsökande
önskar det. Den anmodade parten skall göra en bedömning av om den kan
tillmötesgå begäran.
Artikel 37
1. Behöriga myndigheter hos de avtalsslutande parterna skall snarast möjligt
informera varandra om följande:
a) Nya bestämmelser eller åtgärder avseende rätten till asyl eller behandlingen
av asylsökande, senast vid ikraftträdandet.
b) Statistiska uppgifter om det tillkomna antalet asylsökande varje månad samt
viktigaste ursprungsländer och, i den mån de är tillgängliga, påföljande beslut
rörande asylansökningar.
c) Tillkomst eller betydande ökning vad avser vissa grupper av asylsökande
samt inhämtade uppgifter om dessa.
d) Grundläggande beslut rörande rätten till asyl.
2. För att få till stånd en gemensam utvärdering skall de avtalsslutande parterna
dessutom svara för ett nära samarbete vad avser insamlandet av uppgifter om
situationen i de asylsökandes ursprungsländer.
3. Varje påpekande från någon avtalsslutande parts sida om konfidentiell
behandling av den lämnade informationen bör respekteras av övriga avtalsslutande
parter.
Artikel 38
1. Varje avtalsslutande part skall till en annan part på dennas begäran
vidarebefordra tillgängliga uppgifter om en asylsökande som är nödvändiga för
— fastställande av vilken avtalsslutande part som skall svara för behandling av
asylansökan,
— behandling av asylansökan,
— iakttagande av de skyldigheter som föreskrivs i detta kapitel.
2. Dessa uppgifter får endast avse
a) identitet (efternamn och förnamn, i förekommande fall tidigare namn, tillnamn
eller antagna namn, födelsedatum och -ort, nuvarande och tidigare
medborgarskap vad avser den asylansökande samt, i förekommande fall, dennes
familjemedlemmar),
b) legitimationshandlingar och resedokument (art, giltighetstid, datum för
utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdandet osv.),
c) övriga uppgifter som krävs för fastställande av den sökandes identitet,
d) vistelse på olika orter samt resvägar,
e) uppehållstillstånd eller visering utfärdade av någon avtalsslutande part,
f) plats för inlämnande av asylansökan,
g) i förekommande fall, datum för inlämnande av tidigare asylansökan, datum för
inlämnande av nuvarande ansökan, hur långt förfarandet framskridit, innebörd
av fattade beslut.
3. Dessutom kan en avtalsslutande part anmoda en annan part att meddela de skäl
en asylsökande åberopat som stöd för sin ansökan samt, i förekommande fall,
grunderna för beslut som fattats angående denne. Den anmodade parten skall avgöra
om det är möjligt att följa anmodan. Vidarebefordran av sådan information får under
alla förhållanden endast ske med den asylsökandes samtycke.
4. Utbyte av information skall ske på en avtalsslutande parts begäran och får endast
förekomma mellan myndigheten som har utsetts av varje avtalsslutande part och som
har meddelats till Verkställande kommittén.
5. Utlämnade uppgifter får endast användas för de syften som avses i punkt 1.
Sådana uppgifter får endast förmedlas till myndigheter och domstolar med uppgift att
- fastställa den avtalsslutande part som skall svara för behandling av
asylansökan,
- behandla asylansökan,
- iaktta de skyldigheter som föreskrivs i detta kapitel
6. Den uppgiftslämnande avtalsslutande parten skall ansvara för uppgifternas
riktighet och aktualitet.
Om det visar sig att en berörd avtalsslutande part lämnat oriktiga uppgifter, eller
uppgifter som inte skulle ha lämnats ut, skall de mottagande avtalsslutande parterna
omedelbart underrättas om detta. De skall tillrättalägga dessa uppgifter eller låta
förstöra dem.
7. En asylsökande har rätt att på begäran få kännedom om utväxlad information
som rör honom under den tid den är tillgänglig.
Om han konstaterar att uppgifterna är oriktiga, eller inte borde ha vidarebefordrats,
skall han ha rätt att kräva att de tillrättaläggs eller förstörs enligt de villkor som avses
i punkt 6.
8. Utlämnande och mottagande av uppgifter i samband med informationsutbyte
skall registreras hos varje berörd avtalsslutande part.
9. Vidarebefordrade uppgifter skall inte bevaras längre än vad som är nödvändigt
för det ändamål för vilket utbytet har skett. Nödvändigheten av att bevara uppgifterna
bör undersökas i sitt sammanhang av den berörda avtalsslutande parten.
10. Under alla förhållanden skall de vidarebefordrade uppgifterna ha samma
rättsskydd hos den mottagande avtalsslutande parten som annan information av
liknande karaktär.
11. Om uppgifterna inte förs in i dataregister utan behandlas på annat sätt, skall
samtliga avtalsslutande parter vidta lämpliga åtgärder för effektiv tillsyn av att denna
artikel följs. Om någon avtalsslutande part förfogar över en avdelning av det slag
som anges i punkt 12, kan denna få i uppdrag att sköta sådan säkerhetskontroll.
12. Om en eller flera avtalsslutande parter önskar föra in de uppgifter som avses i
punkterna 2 och 3, helt eller delvis, i dataregister, får automatisk databehandling
användas endast om de berörda avtalsslutande parterna har antagit en datalag i
enlighet med principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 rörande
personskydd i samband med automatisk databehandling av uppgifter som avser
enskild person, och om dessa parter har utsett en lämplig egen registeransvarig
myndighet för databehandling och utnyttjande av uppgifter som vidarebefordrats i
enlighet med den här konventionen.
AVDELNING III
Polis och säkerhet
KAPITEL 1
Polisiärt samarbete
Artikel 39
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att låta sina polismyndigheter bistå
varandra inom ramen för staternas lagstiftning och sin behörighet i syfte att förhindra
och upptäcka brottsliga handlingar, såvida staternas lagstiftning inte förbehåller
rättsliga myndigheter rätten till framställning och framställningen eller dess
tillämpning inte innebär att den mottagande avtalsslutande parten skall vidta
tvångsåtgärder. Om de polismyndigheter som mottagit en framställning saknar
behörighet att verkställa den, skall den överlämnas till behöriga myndigheter.
2. Skriftlig information, enligt bestämmelserna i punkt 1, som lämnats av den
mottagande avtalsslutande parten får inte utnyttjas av den part som gjort en
framställning i syfte att framlägga bevis för brottslig gärning annat än med samtycke
av behöriga rättsliga myndigheter hos den part som mottagit framställningen.
3. De framställningar om bistånd som avses i punkt 1 samt bifallande av dessa får
utväxas mellan centrala organ med uppgift att å respektive avtalsslutande parts
vägnar genomföra det internationella samarbetet. Om framställningen inte kan ske i
behörig tid på det sätt som anges ovan, kan polismyndigheterna på den framställande
avtalsslutande partens sida rikta den direkt till behöriga myndigheter hos den
mottagande parten, varvid dessa myndigheter får vidta direkta åtgärder. I sådana fall
skall den polismyndighet som gör en direkt framställning snarast möjligt underrätta
det centrala organ hos den mottagande parten som ansvarar för det internationella
polisiära samarbetet, om att direkt framställning görs.
4. Avseende gränsområden kan överenskommelser om samarbete träffas mellan
ansvariga ministrar hos respektive avtalsslutande part.
5. Bestämmelserna i denna artikel utgör inte något hinder för utförligare nuvarande
och framtida bilaterala överenskommelser mellan avtalsslutande parter med
gemensam gräns. De avtalsslutande parterna skall hålla varandra underrättade om
sådana överenskommelser.
Artikel 40
1. Polismän i den ena avtalsslutande partens land vilka inom ramen för en
förundersökning i sitt eget land håller någon under uppsikt som misstänks för
delaktighet i ett brott som kan medföra utlämning, får fortsätta sin övervakning på
den andra partens territorium, om denna samtyckt till övervakning över gränsen på
grundval av en i förväg gjord framställning om rättsligt bistånd mellan staterna.
Samtycket får vara förenat med vissa villkor.
På begäran skall övervakningen överlåtas till polismän hos den avtalsslutande part
vars territorium berörs.
Den framställning om rättsligt bistånd som avses i första stycket skall ställas till en av
de avtalsslutande parterna utsedd myndighet med behörighet att bevilja eller
vidarebefordra framställningen om samtycke.
2. Om det på grund av synnerlig brådska för att en framställning om den andra
avtalsslutande partens föregående samtycke inte kan göras, får övervakande polismän
överskrida gränsen för fortsatt övervakning av en person misstänkt för de brottsliga
handlingar som anges i punkt 7, om följande villkor uppfylls:
a) Överskridande av gränsen i samband med övervakningen skall amälas till den i
punkt 5 upptagna myndighet som utsetts av den avtalsslutande part på vars
territorium övervakningen fortsätter.
b) Framställning om rättsligt bistånd i enlighet med punkt 1 och med uppgift om
skäl som berättigar till gränsöverskridande utan föregående samtycke, skall
överlämnas utan dröjsmål.
Övervakningen skall genast upphöra, om den avtalsslutande part vars territorium
berörs begär detta efter att ha mottagit en anmälan som avses i punkt 2 a eller en
framställning som avses i punkt 2 b, eller om samtycke inte erhållits inom fem
timmar efter gränsöverskridandet.
3. Den övervakning som avses i punkterna 1 och 2 får endast ske på följande
allmänna villkor:
a) Övervakande polismän skall följa bestämmelserna i denna artikel och
lagbestämmelserna i den avtalsslutande parts land på vars territorium de
opererar; de skall följa lokala behöriga myndigheters instruktioner.
b) Med undantag av de situationer som anges i punkt 2 skall polismännen i
samband med övervakningen ha ett dokument med uppgift om att samtycke
givits.
c) Övervakande polismän skall hela tiden kunna styrka sin officiella behörighet.
d) Övervakande polismän får medföra tjänstevapen i samband med övervakningen,
om inte annat uttryckligen har beslutats av den anmodade parten; utnyttjande av
tjänstevapen skall vara förbjudet utom i samband med nödvärn.
e) Beträdande av bostäder och platser som inte är öppna för allmänheten skall vara
förbjudet.
f) Övervakande polismän får inte utsätta den övervakade personen för
identitetskontroll eller gripa denne.
g) All verksamhet skall rapporteras till myndigheterna hos den avtalsslutande part på
vars territorium den sker; övervakande polismän kan åläggas att inställa sig
personligen.
h) Myndigheterna hos den avtalsslutande part där polismännen har sitt hemvist skall,
på begäran av myndigheterna hos den part på vars territorium övervakningen
skett, medverka vid den undersökning som följer efter den operation i vilken de
deltagit, rättsliga förfaranden inbegripna.
4.De polismän som avses i punkterna 1 och 2 är
—vad gäller Belgien:
medlemmar av till allmän åklagarmyndighet knuten kriminalpolis, belgiskt
gendarmeri och belgisk lokal polis samt, på de villkor som fastställs i de lämpliga
bilaterala avtal som avses i punkt 6, belgiska tulltjänstemän, när det gäller deras
åligganden i fråga om olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, olaglig
handel med vapen och sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt
avfall;
—vad gäller Tyskland:
tysk polis på förbunds- och delstatsnivå (Polizeien des Bundes und der Länder) samt,
endast när det gäller områdena olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
och olaglig vapenhandel, tjänstemän i ”Zollfahndungsdienst” (tullens
spaningsavdelning) i deras egenskap av biträdande polis till allmän åklagar-
myndighet;
—vad gäller Frankrike:
polisbefäl och polismän tillhörande fransk rikskriminalpolis och franska
gendarmeriet samt, på de villkor som fastställs i de lämpliga bilaterala avtal som
avses i punkt 6, franska tulltjänstemän, när det gäller deras åligganden i fråga om
olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, olaglig handel med vapen och
sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt avfall;
—vad gäller Luxemburg:
polismän tillhörande luxemburgskt gendarmeri och luxemburgsk polis samt, på de
villkor som fastställs i de lämpliga bilaterala avtal som avses i punkt 6, luxemburgska
tulltjänstemän, när det gäller deras åligganden i fråga om olaglig handel med
narkotika och psykotropa ämnen, olaglig handel med vapen och sprängämnen samt
olaglig transport av giftigt och skadligt avfall;
— vad gäller Nederländerna:
polismän tillhörande ”Rijkspolitie” och ”Gemeentepolitie” (nederländsk polis
på riks- och lokalnivå) samt, på de villkor som fastställs i de lämpliga
bilaterala avtal som avses i punkt 6, tjänstemän tillhörande de nederländska
skattemyndigheternas avdelning för information och efterforskningar med
behörighet på området för införselavgifter och punktskatter, när det gäller
deras åligganden i fråga om olaglig handel med narkotika och psykotropa
ämnen, olaglig handel med vapen och sprängämnen samt olaglig transport av
giftigt och skadligt avfall.
5. Den myndighet som avses i punkterna 1 och 2 är
— vad gäller Belgien:
Commissariat Général de la Police judiciaire;
— vad gäller Tyskland:
Bundeskriminalamt;
— vad gäller Frankrike:
Direction centrale de la Police judiciaire;
— vad gäller Luxemburg:
Procureur général d'Etat;
— vad gäller Nederländerna:
Landelijk Officier van Justitie, med behörighet för övervakning utanför
gränsen.
6. De avtalsslutande parterna får på bilateral nivå utvidga tillämpningsområdet för
denna artikel och anta kompletterande bestämmelser i samband med verkställandet
av den.
7. Den övervakning som avses i punkt 2 får endast ske i samband med någon av
följande straffbara gärningar:
— mord
— dråp
— våldtäkt
— mordbrand
— penningförfalskning
— grov stöld och grovt häleri
— utpressning
— människorov och tagande av gisslan
— olaglig människohandel
— olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
— brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen
— ödeläggelse genom användande av sprängämnen
— olaglig transport av giftigt och skadligt avfall
Artikel 41
1. Polismän från den ena avtalsslutande partens land vilka i sitt eget land förföljer
någon som tagits på bar gärning vid begående av något av de brott som avses i punkt
4 eller vid medhjälp till något av dessa brott har befogenhet att utan föregående
samtycke fortsätta förföljande på den andra avtalsslutande partens territorium, när
behöriga myndigheter hos den andra parten på grund av sakens brådskande natur inte
kunnat underrättas i förväg genom något av de kommunikationsmedel som anges i
artikel 44 om beträdandet av detta territorium, eller när dessa myndigheter inte
kunnat bege sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet.
Detsamma gäller om den som förföljs rymt från häkte eller avtjänande av
frihetsstraff.
Senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet skall förföljande polismän anhålla om
bistånd av behöriga myndigheter hos den part på vars territorium förföljandet äger
rum. Förföljandet skall upphöra omedelbart, om den part på vars territorium
förföljandet måste äga rum, begär detta. På de förföljande polismännens begäran
skall lokala behöriga myndigheter ta fast den förföljde för att fastställa hans identitet
eller gripa honom.
2. Förföljandet skall verkställas på något av följande villkor angivna i den
förklaring som föreskrivs i punkt 9:
a) Förföljande polismän har inte rätt att beröva den förföljde friheten.
b) Om ingen framställning görs om avbrytande av förföljandet eller om lokala
behöriga myndigheter inte kan ingripa inom rimlig tid, får förföljande polismän
beröva den förföljde friheten tills polismän hos den part på vars territorium
förföljandet äger rum och som bör underrättas utan dröjsmål, kan fastställa den
förföljdes identitet eller gripa honom.
3. Förföljandet skall verkställas i överensstämmelse med punkterna 1 och 2 på
något av följande villkor, angivna i den förklaring som föreskrivs i punkt 9:
a) I en zon eller under en tidsfrist gällande från och med gränsöverskridandet, vilka
skall anges i förklaringen.
b) Utan områdes- eller tidsbegränsning.
4. I den förklaring som avses i punkt 9 skall de avtalsslutande parterna ange de
brott som avses i punkt 1 på något av nedanstående sätt:
a) Följande brott:
— mord
— dråp
— våldtäkt
— mordbrand
— penningförfalskning
— grov stöld och grovt häleri
— utpressning
— människorov och tagande av gisslan
— olaglig människohandel
— olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
— brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen
— ödeläggelse genom användande av sprängämnen
— olaglig transport av giftigt och skadligt avfall
— smitning från olycka som medfört dödsfall eller allvarliga skador.
b) Brott som kan leda till utlämning.
5. Förföljandet får endast verkställas på följande allmänna villkor:
a) Förföljande polismän skall följa bestämmelserna i denna artikel och gällande
lag hos den avtalsslutande part på vars territorium de opererar; de skall följa
behöriga lokala myndigheters instruktioner.
b) Förföljandet skall endast ske över landgränserna.
c) Beträdande av bostäder och platser som inte är tillgängliga för allmänheten
är förbjudet.
d) Förföljande polismän skall vara lätt identifierbara, antingen genom att de bär
uniform eller genom armbindel eller genom extra anordningar placerade på
fordonet; bärande av civil klädsel i förening med användande av fordon med
borttagen beteckning och utan ovan nämnda anordningar är förbjudet;
förföljande polismän skall hela tiden kunna styrka sin officiella befogenhet.
e) Förföljande polismän får medföra sitt tjänstevapen; det får inte användas
annat än i nödvärn.
f) När den förföljde väl tagits fast enligt bestämmelserna i punkt 2 b, får denne i
samband med förandet till lokala behöriga myndigheter endast
kroppsvisiteras av säkerhetsskäl; handfängsel får användas under transport av
den förföljde; föremål i den förföljdes ägo får beslagtas.
g) Efter samtliga operationer som anges i punkterna 1, 2 och 3 skall förföljande
polismän inställa sig hos behöriga lokala myndigheter hos den avtalsslutande
part på vars territorium de opererat för att redovisa för sitt uppdrag; på dessa
myndigheters anmodan skall polismännen vara skyldiga att stå till disposition
ända tills omständigheterna kring deras ingripande klarlagts på ett
tillfredsställande sätt: detta villkor gäller även när förföljandet inte lett till ett
gripande av den förföljde.
h) Myndigheterna hos den avtalsslutande part där de förföljande polismännen
har sitt hemvist skall, på begäran av myndigheterna hos den avtalsslutande
part på vars territorium förföljandet skett, medverka vid den undersökning
som följer efter den operation i vilken de deltagit, rättsliga förfaranden
inbegripna.
6. Den som till följd av en sådan åtgärd som avses i punkt 2 gripits av lokala
behöriga myndigheter kan, oberoende av nationalitet, kvarhållas för förhör. De
nationella lagbestämmelserna skall gälla i tillämpliga delar.
Om personen inte är medborgare i den avtalsslutande parts land på vars territorium
han gripits, skall han frisläppas senast sex timmar efter gripandet, timmarna från
midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala behöriga myndigheter inte
tidigare mottagit en framställning om tillfälligt omhändertagande för utlämning i
någon form.
7. De polismän som avses i föregående punkter är
— vad gäller Belgien:
medlemmar av till allmän åklagarmyndighet knuten kriminalpolis, belgiskt
gendarmeri och belgisk lokal polis samt, på de villkor som fastställs i de
lämpliga bilaterala avtal som avses i punkt 10, belgiska tulltjänstemän, när
det gäller deras åligganden i fråga om olaglig handel med narkotika och
psykotropa ämnen, olaglig handel med vapen och sprängämnen samt olaglig
transport av giftigt och skadligt avfall;
— vad gäller Tyskland:
tysk polis på förbunds- och delstatsnivå (Polizeien des Bundes und der
Länder) samt, endast när det gäller områdena olaglig handel med narkotika
och psykotropa ämnen och olaglig vapenhandel, tjänstemän i
”Zollfahndungsdienst” (tullens spaningsavdelning) i sin egenskap av
biträdande polis till allmän åklagarmyndighet;
— vad gäller Frankrike:
polisbefäl och polismän tillhörande fransk rikskriminalpolis och franska
gendarmeriet samt, på de villkor som fastställs i de lämpliga bilaterala avtal
som avses i punkt 10, franska tulltjänstemän, när det gäller deras åligganden i
fråga om olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, olaglig handel
med vapen och sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt
avfall;
— vad gäller Luxemburg:
polismän tillhörande luxemburgskt gendarmeri och luxemburgsk polis samt,
på de villkor som fastställs i de lämpliga bilaterala avtal som avses i punkt 10,
luxemburgska tulltjänstemän, när det gäller deras åligganden i fråga om
olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, olaglig handel med
vapen och sprängämnen samt olaglig transport av giftigt och skadligt avfall;
— vad gäller Nederländerna:
tjänstemän tillhörande ”Rijkspolitie” och ”Gemeentepolitie” (nederländsk
polis på riks- och lokalnivå) samt, på de villkor som fastställs i de lämpliga
bilaterala avtal som avses i punkt 10, tjänstemän tillhörande de nederländska
skattemyndigheternas avdelning för information och efterforskningar med
behörighet på området för införselavgifter och punktskatter, när det gäller
deras åligganden i fråga om olaglig handel med narkotika och psykotropa
ämnen, olaglig handel med vapen och sprängämnen samt olaglig transport av
giftigt och skadligt avfall.
8. Denna artikel strider inte vad berörda avtalsslutande parter beträffar mot artikel
27 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp i
brottmål, ändrat genom tilläggsprotokollet av den 11 maj 1974.
9. Samtidigt med denna konventions undertecknande skall varje avtalsslutande part
upprätta en förklaring i vilken den med ledning av bestämmelserna i punkterna 2, 3
och 4 skall ange villkoren för utövande av förföljande på dess territorium för varje
avtalsslutande part med vilken den har en gemensam gräns.
En avtalsslutande part kan när som helst ersätta sin förklaring med en ny på villkor
att denna inte innebär en inskränkning av den föregående.
Varje förklaring skall upprättas efter samråd med var och en av de berörda de
avtalsslutande parterna och i en anda av jämställdhet i fråga om de regler som skall
tillämpas på båda sidor om de inre gränserna.
10. De avtalsslutande parterna kan på bilateral nivå utöka tillämpningsområdet för
punkt 1 och anta kompletterande bestämmelser i samband med genomförandet av
denna artikel.
Artikel 42
I samband med de operationer som avses i artiklarna 40 och 41 skall polismän som å
tjänstens vägnar befinner sig på en annan avtalsslutande parts territorium likställas
med denna stats polismän i händelse av att de skulle utsättas för eller begå brottsliga
handlingar.
Artikel 43
1. När, i enlighet med artiklarna 40 och 41 i denna konvention, polismän från
någon avtalsslutande part å tjänstens vägnar befinner sig på en annan parts
territorium, skall den förstnämnda parten vara ansvarig enligt gällande lag hos den
avtalsslutande part på vars territorium polismännen opererar, för skador vållade av
dessa i samband med uppdragets utförande.
2. Den avtalsslutande part på vars territorium de skador som avses i punkt 1
uppstår, skall ersätta skadorna enligt de villkor som gäller för ersättande av skador
som vållas av dess egna polismän.
3. Den avtalsslutande part vars polismän orsakat skada inom någon annan parts
territorium, skall ersätta den senare för hela det belopp som denna utbetalat till offren
eller dessas rättsinnehavare.
4. Utan att det påverkar utövandet av avtalsparternas rättigheter gentemot tredje
man och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelsen i punkt 3, skall en
avtalsslutande part i det fall som avses i punkt 1 avstå från att begära ekonomisk
ersättning för skador denna orsakats av en annan avtalsslutande part.
Artikel 44
1. I överensstämmelse med relevanta internationella konventioner och med hänsyn
till såväl lokala förhållanden som tekniska möjligheter skall de avtalsslutande
parterna, i synnerhet vad gäller gränsområden, upprätta telefon-, radio-, telex- och
andra direkta förbindelser för att underlätta polis- och tullsamarbetet, särskilt i fråga
om vidarebefordran av information i rätt tid när det gäller övervakning och
förföljande över gränserna.
2. Utöver vidtagandet av dessa kortsiktiga åtgärder skall de avtalsslutande parterna
särskilt undersöka följande möjligheter:
a) Utbyte av materiel eller tilldelande av sambandspersonal försedd med lämplig
radioutrustning.
b) Utvidgning av de frekvensband som används i gränsområdena.
c) Inrättande av en gemensam förbindelse för de polis- och tullmyndigheter som
opererar i de aktuella områdena.
d) Samordning av de planerade inköpen av kommunikationsutrustning för att
kunna inrätta standardiserade och kompatibla kommunikationssystem.
Artikel 45
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att vidta nödvändiga åtgärder som
garanterar att
a) den som driver hotell- eller pensionatrörelse eller av denne utsedd föreståndare
skall se till att utländska gäster, till vilka även räknas övriga avtalsslutande parters
medborgare samt medborgare i andra medlemsstater i Europeiska gemenskapen,
varvid undantag skall göras för makar eller medföljande minderåriga samt
medlemmar i gruppresor, personligen fyller i och undertecknar registreringskort och
att de styrker sin identitet genom uppvisande av giltig identitetshandling,
b) de ifyllda registreringskorten skall bevaras för behöriga myndigheter eller
vidarebefordras till dessa, såvida dessa bedömer det vara nödvändigt för
vidtagande av skyddsåtgärder mot hot, för straffsrättsliga förfaranden eller för att
klargöra omständigheterna kring försvunna personer eller trafikolyckor, varvid
undantag skall göras om nationella lagar stadgar annorlunda.
2. Punkt 1 skall också tillämpas i fråga om den som tillfälligt vistas på någon plats
som utnyttjas för yrkesmässig uthyrningsverksamhet, i synnerhet den som bor i tält,
husvagn eller båt.
Artikel 46
1. I särskilda fall får varje avtalsslutande part, med hänsyn till sin nationella
lagstiftning och utan föregående anmodan, till en berörd avtalsslutande part förmedla
uppgifter som kan vara av intresse för denna, för att på så sätt bistå denna i fråga om
brottsbekämpning, förebyggande av brott eller vidtagande av skyddsåtgärder mot hot
mot allmän ordning och säkerhet.
2. Bortsett från de regler för samarbete i gränsområdena som avses i artikel 39.4
skall utbyte av information ske genom förmedling av en utsedd central myndighet. I
särskilt brådskande fall får informationsutbyte i enlighet med den här artikeln
verkställas på direkt väg mellan berörda polismyndigheter, om detta inte strider mot
staternas lagstiftning. Den centrala myndigheten skall snarast möjligt underrättas om
detta.
Artikel 47
1. De avtalsslutande parterna får träffa bilaterala avtal som medger att en
avtalsslutande part tillsätter kontaktpersoner med tjänstgöring under en viss tid eller
tills vidare hos den andra partens polismyndigheter.
2. Tillsättandet av kontaktpersoner för en viss tid eller tills vidare avser att främja
och påskynda samarbetet mellan de avtalsslutande parterna, särskilt när det gäller att
lämna bistånd
a) i form av informationsutbyte avseende brottsbekämpning i såväl förebyggande
som förhindrande mening,
b) vid verkställandet av framställningar om inbördes polis- och rättshjälp i brottmål,
c) i samband med uppdrag som utförs av myndigheter med ansvar att övervaka de
yttre gränserna.
3. Kontaktpersonerna skall ha uppgifter av rådgivande och stödjande art. De skall
inte ha befogenheter att självständigt genomföra polisiära åtgärder. De skall lämna
information och utföra sina uppdrag inom ramen för de instruktioner de får från den
egna avtalsslutande parten och från den part hos vilken de placerats. De skall lämna
regelbundna rapporter till chefen för den polismyndighet hos vilken de placerats.
4. De avtalsslutande parterna kan träffa avtal på bilateral eller multilateral nivå om
att en parts kontaktpersoner med placering i tredje land även skall företräda en eller
flera avtalsslutande parters intressen. Med stöd av sådana avtal skall de
kontaktpersoner som är placerade i tredje land, vid framställning eller på eget initiativ
lämna information till andra avtalsslutande parter och inom ramen för sina
befogenheter fullgöra uppdrag för dessa parters räkning. De avtalsslutande parterna
skall hålla varandra underrättade om sina planer på placering av kontaktpersoner i
tredje land.
KAPITEL 2
Inbördes rättshjälp i brottmål
Artikel 48
1. Bestämmelserna i detta kapitel avser att komplettera den europeiska
konventionen av den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål samt, vad avser
relationerna mellan de avtalsslutande parter som ingår i den ekonomiska unionen
Benelux, kapitel 2 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes
rättshjälp i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974, och att
underlätta tillämpningen av dessa avtal.
2. Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer vittomfattande bestämmelser i
gällande bilaterala avtal mellan de avtalsslutande parterna.
Artikel 49
Inbördes rättshjälp skall även beviljas
a) i ärenden där det är fråga om handlingar som är straffbara enligt nationell lag hos
en av två avtalsslutande parter, eller enligt båda de avtalsslutande parternas
lagar, varvid avses överträdelser av bestämmelser som beivras av administrativa
myndigheter vars beslut kan överklagas till en domstol som är behörig att
handlägga brottmål,
b) i ärenden som gäller skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt domslut,
c) i benådningsärenden,
d) i civilmål som handläggs gemensamt med brottmål så länge brottmålsdomstolen
ännu inte slutgiltigt avgjort brottmålet,
e) för delgivning av rättsligt meddelande som gäller verkställighet av straff eller
annan åtgärd, indrivning av böter eller rättegångskostnader,
f) i fråga om åtgärder som gäller uppskov med utdömande eller verkställighet av
straff eller annan åtgärd, villkorlig frigivning eller uppskov med eller avbrott i
verkställighet av straff eller annan åtgärd.
Artikel 50
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att i enlighet med den konvention och
det avtal som avses i artikel 48 lämna varandra inbördes rättshjälp beträffande brott
mot lagbestämmelser och förordningar om punktskatter, mervärdesskatter och
tullavgifter. Med bestämmelser om tullavgifter förstås de särskilda reglerna i artikel 2
i konventionen av den 7 september 1967 mellan Belgien, Förbundsrepubliken
Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna om ömsesidigt
administrativt bistånd mellan deras tullmyndigheter samt i artikel 2 i rådets
förordning (EEG) nr 1468 av den 19 maj 1981.
2. Framställningar om undandragande av punktskatter kan inte avslås med
motiveringen att den mottagande staten inte belägger de varor som avses i
framställningen med skatt.
3. Den avtalsslutande part som gör en framställning får inte utan mottagande parts
föregående samtycke vare sig överlåta eller utnyttja uppgifter eller bevismaterial som
den har fått av denna part för andra ändamål än de undersökningar, rättsliga åtgärder
eller förfaranden som anges i framställningen.
4. Inbördes rättshjälp som avses i denna artikel får vägras när den sannolika
skatteavgift som tagits ut med för lågt belopp eller undanhållits motsvarar högst
25 000 ecu, eller när det sannolika värdet av varor som exporterats eller importerats
utan tillstånd inte överstiger ett belopp av 100 000 ecu, såvida inte ärendet med
hänsyn till omständigheterna eller vem den anklagade är anses som mycket allvarligt
av den avtalsslutande part som gör framställningen.
5. Bestämmelserna i denna artikel gäller även när den begärda inbördes
rättshjälpen avser en gärning som endast bestraffas med böter för överträdelser av
bestämmelser som beivras av administrativa myndigheter, om framställningen om
inbördes rättshjälp härrör från en judiciell myndighet.
Artikel 51
De avtalsslutande parterna får inte som villkor för att lämna biträde som avser
husrannsakan och beslag ställa upp andra än följande:
a) För den gärning som har föranlett framställningen är enligt lagen hos båda
avtalsslutande parter stadgat frihetsstraff eller annan frihetsinskränkande åtgärd i
sex månader eller mer, eller enligt lagstiftningen hos den ena av de två
avtalsslutande parterna ett motsvarande straff och gärningen enligt den andra
avtalsslutande partens lagstiftning hänförs till en överträdelse av föreskrifter som
beivras av administrativa myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol
som är behörig att handlägga brottmål.
b) Verkställandet av framställningen om biträde är förenlig med lagstiftningen hos
den avtalsslutande part till vilken framställningen görs.
Artikel 52
1. Varje avtalsslutande part kan översända delgivningshandlingar direkt med post
till personer som vistas på en annan avtalsslutande parts territorium. De
avtalsslutande parterna skall lämna den verkställande kommittén en förteckning över
handlingar som får översändas på detta sätt.
2. När det finns skäl att anta att mottagaren inte förstår det språk handlingen är
skriven på skall handlingen, eller åtminstone de viktiga delarna av den, översättas till
det, eller ett av de språk som talas på den avtalsslutande parts territorium där
mottagaren vistas. Om den myndighet som översänder handlingen känner till att
mottagaren endast har kunskaper i ett annat språk, skall handlingen, eller åtminstone
de viktiga delarna av den, översättas till detta andra språk.
3. En sakkunnig eller ett vittne som inte följt en kallelse, översänd med post, att
inställa sig skall inte, även om kallelsen i fråga innehållit påföljd vid utevaro, utsättas
för straff, vite eller tvångsåtgärder, såvida han inte därefter frivilligt infinner sig på
den ansökande partens territorium och där lagligen kallas på nytt. Den myndighet
som med post översänder kallelser skall se till att dessa inte innehåller någon påföljd
vid utevaro. Denna bestämmelse skall inte påverka tillämpningen av artikel 34 i
Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål,
ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974.
4. Om en framställning om inbördes rättshjälp avser en gärning som är straffbar
enligt båda avtalsslutande parters lagar och hänförs till överträdelser mot
förordningar som beivras av administrativa myndigheter, vars beslut kan överklagas
till domstol som är behörig att handlägga brottmål, gäller vid översändandet av
delgivningshandlingar i princip samma förfarande som i punkt 1.
5. Trots punkt 1 kan delgivningshandlingar översändas genom den anmodade
partens judiciella myndigheter, om mottagarens adress är okänd eller om den
ansökande parten begär att handlingarna skall delges med den sökte personligen.
Artikel 53
1. Framställningar om inbördes rättshjälp kan översändas direkt mellan de
judiciella myndigheterna och återsändas på samma sätt.
2. Punkt 1 innebär inte något hinder mot att framställningar översänds och
återsänds mellan justitieministerier eller genom nationella centrala myndigheter för
Interpol.
3. Framställningar om tillfällig överföring eller transitering av personer som är
tillfälligt omhändertagna, anhållna eller frihetsberövade, samt löpande eller tillfälligt
utbyte av uppgifter ur straffregister skall översändas genom de avtalsslutande
parternas justitieministerier.
4. I enlighet med den europeiska konventionen av den 20 april 1959 om inbördes
rättshjälp i brottmål avses med justitieministerium i Förbundsrepubliken Tyskland
förbundsrepublikens justitieminister och delstaternas justitieministrar eller senatorer.
5. Information som syftar till lagföring för brott mot lagar om kör- och vilotider i
enlighet med artikel 21 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 om
inbördes rättshjälp i brottmål eller artikel 42 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om
utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den
11 maj 1974, kan översändas av den ansökande partens judiciella myndigheter direkt
till den anmodade partens judiciella myndigheter.
KAPITEL 3
Principen ”Non bis in idem”
(icke två gånger för samma sak)
Artikel 54
En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom
hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under
förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller
inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt
rum.
Artikel 55
1. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna konvention
kan en avtalsslutande part förklara sig icke bunden av artikel 54 i ett eller flera av
följande fall:
a) Om gärning som avses i en utländsk dom förövats helt eller delvis på den
egna avtalsslutande partens territorium; i det senare fallet skall dock inte detta
undantag gälla om brottet i fråga delvis förövats på ett territorium som tillhör
den avtalsslutande part hos vilken domen avkunnats.
b) Om gärning som avses i en utländsk dom omfattat brott mot statens säkerhet
eller andra för denna avtalsslutande part lika väsentliga intressen.
c) Om gärning som avses i en utländsk dom begåtts av en tjänsteman hos denna
avtalsslutande part och omfattat missbruk av tjänsteställning.
2. En avtalsslutande part som avgivit en förklaring angående de undantag som
anges i punkt 1 b skall ange vilka brott som undantaget avser.
3. En avtalsslutande part kan när som helst återta en förklaring angående ett eller
flera av undantagen i punkt 1.
4. En förklaring enligt punkt 1 skall inte tillämpas, om den berörda avtalsslutande
parten avseende samma gärning gjort framställning om överförande av lagföring till
den andra parten eller beviljat utlämning av den berörda personen.
Artikel 56
Om en avtalsslutande part väcker nytt åtal mot någon som dömts för samma gärning
av en annan avtalsslutande part, skall vad han undergått av frihetsberövande på den
senare partens territorium avräknas vid påföljdens bestämmande. I den utsträckning
nationell lagstiftning så tillåter skall hänsyn även tas till andra påföljder han undergått
förutom frihetsberövande.
Artikel 57
1. Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga
myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som
personen redan dömts för av en annan part, skall myndigheterna i fråga, om skäl
föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de
behöriga myndigheterna hos den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.
2. Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall beaktas
när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående rättegången.
3. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna konvention
skall var och en av de avtalsslutande parterna ange de myndigheter som är
bemyndigade att begära och lämna de uppgifter som avses i denna artikel.
Artikel 58
Bestämmelserna ovan skall inte utesluta tillämpning av mer vittgående nationella
bestämmelser avseende principen ”non bis in idem” i samband med rättsliga
avgöranden som meddelats i främmande stat.
KAPITEL 4
Utlämning
Artikel 59
1. Bestämmelserna i detta kapitel avser att komplettera såväl den europeiska
utlämningskonventionen av den 13 september 1957 som, vad gäller förbindelserna
mellan de avtalsslutande parter som är medlemmar i den ekonomiska unionen
Benelux, kapitel 1 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes
rättshjälp i brottmål, ändrad genom tilläggsprotokoll av den 21 maj 1974, samt att
underlätta tillämpningen av dessa avtal.
2. Bestämmelserna i punkt 1 utgör inget hinder för tillämpningen av mer
vittomfattande bestämmelser i gällande bilaterala avtal mellan de avtalsslutande
parterna.
Artikel 60
Vad avser förbindelserna mellan två avtalsslutande parter, varav den ena inte tillträtt
den europeiska konventionen av den 13 september 1957 om utlämning, skall
bestämmelserna i den konventionen tillämpas med beaktande av gjorda förbehåll och
avgivna förklaringar, antingen i samband med ratificeringen av konventionen eller,
vad avser de avtalsslutande parter som inte tillträtt konventionen, i samband med
ratificering, godkännande eller antagande av denna konvention.
Artikel 61
Frankrike förbinder sig att på en avtalsslutande parts begäran utlämna en person som
dömts för en gärning, för vilken enligt fransk lag är stadgat ett längsta frihetsstraff
eller annat omhändertagande upp till en tid av lägst två år, och enligt lagen hos den
ansökande parten ett längsta frihetsstraff eller annat omhändertagande upp till en tid
av lägst ett år.
Artikel 62
1. Beträffande preskriptionsavbrott skall endast den ansökande partens
bestämmelser tillämpas.
2. Amnesti som meddelats av den anmodade parten skall endast utgöra hinder mot
utlämning om brottet faller under denna parts domsrätt.
3. Frånvaron av angivelse eller annat officiellt meddelande som medger lagföring,
och som endast krävs enligt den anmodade partens lagstiftning, påverkar inte
skyldigheten att utlämna.
Artikel 63
De avtalsslutande parterna förbinder sig, i enlighet med den konvention och det avtal
som anges i artikel 59, att sinsemellan utlämna de personer som av de rättsliga
myndigheterna i den ansökande staten är åtalade för något av de brott som avses i
artikel 50.1, eller som är efterlysta av dessa myndigheter för verkställighet av straff
eller annan säkerhetsåtgärd för ett sådant brott.
Artikel 64
En registrering i ”Schengens informationssystem”, som gjorts i enlighet med artikel
95 skall ha samma verkan som en begäran om tillfälligt omhändertagande i enlighet
med artikel 16 i den europeiska konventionen av den 13 september 1957 om
utlämning eller i enlighet med artikel 15 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om
utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den
11 maj 1974.
Artikel 65
1. Utan att det påverkar möjligheten att anlita diplomatisk väg skall framställningar
om utlämning och transitering översändas från det behöriga ministeriet hos den
ansökande parten till det behöriga ministeriet hos den anmodade parten.
2. Behöriga ministerier är
– i Belgien: justitieministeriet,
– i Förbundsrepubliken Tyskland: förbundsrepublikens justitieministerium och
delstaternas ministrar eller senatorer,
– i Frankrike: utrikesministeriet,
– i Luxemburg: justitieministeriet,
– i Nederländerna: justitieministeriet.
Artikel 66
1. Om utlämning av en eftersökt person inte uttryckligen möter något hinder enligt
lagen hos den anmodade parten, kan denna part medge utlämning utan något formellt
förfarande, såvida den som begärs utlämnad ger sitt samtycke därtill i ett protokoll
som upprättas i närvaro av en medlem av judiciell myndighet och efter att ha hörts av
denne i avsikt att informera om rätten till formellt utlämningsförfarande. Den som
begärs utlämnad kan låta sig biträdas av juridiskt ombud i samband med hörandet.
2. Vid utlämning i enlighet med punkt 1 kan inte den eftersökte, som uttryckligen
förklarar sig avstå från det skydd som specialitetsprincipen ger, återkalla denna
förklaring.
KAPITEL 5
Överförande av verkställighet av brottmålsdom
Artikel 67
Följande bestämmelser avser att komplettera Europarådets konvention av den 21
mars 1983 om överförande av dömda personer mellan de avtalsslutande parter som
tillträtt denna konvention.
Artikel 68
1. Om en medborgare i en avtalsslutande part som genom lagakraftvunnen dom
dömts till frihetsstraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd genom att fly till sitt
eget land undandragit sig verkställighet av detta straff eller denna åtgärd, kan den
avtalsslutande part som lagföringen ägt rum hos göra en framställning till den andra
parten om verkställighet av straffet eller åtgärden, om den dömde påträffas på den
senares territorium.
2. I avvaktan på de handlingar som åberopas i framställningen om verkställighet av
frihetsstraff eller annan frihetsberövande åtgärd eller återstående del av straff och på
beslut i samband med framställningen, kan den berörda anmodade parten på begäran
av den ansökande parten kvarhålla den dömde eller vidta andra åtgärder för att säkra
dennes närvaro på den anmodade partens territorium.
Artikel 69
Det överförande av verkställighet som avses i artikel 68 kräver inte samtycke av den
som dömts till frihetsstraff eller annan frihetsberövande åtgärd. Övriga bestämmelser
i Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer
skall gälla i tillämpliga delar.
KAPITEL 6
Narkotika
Artikel 70
1. De avtalsslutande parterna skall inrätta en ständig arbetsgrupp med uppgift att
undersöka gemensamma problem i samband med bekämpandet av kriminalitet inom
narkotikaområdet och att i förekommande fall utarbeta förslag för att förbättra de
praktiska och tekniska sidorna av samarbetet mellan de avtalsslutande parterna.
Arbetsgruppen skall lägga fram sina förslag i Verkställande kommittén.
2. Den arbetsgrupp som avses i punkt 1 och vars medlemmar skall utses av
behöriga nationella myndigheter, skall inbegripa företrädare för polis- och
tullmyndigheter.
Artikel 71
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig vad gäller direkt eller indirekt
försäljning av varje slag av narkotika och psykotropa ämnen, även cannabis, samt
innehav av sådana preparat och ämnen för försäljning eller export, att i enlighet med
Förenta nationernas gällande konventioner* vidta alla erforderliga åtgärder för att
förebygga och straffa olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
2. Utöver bestämmelserna om detta i artiklarna 74–76 förbinder sig de
avtalsslutande parterna att genom administrativa och straffrättsliga åtgärder
förebygga och straffa olaglig export av narkotika och psykotropa ämnen, även
cannabis, liksom försäljning, anskaffning och överlåtelse av sådana preparat och
ämnen.
3. För att bekämpa olaglig import av narkotika och psykotropa ämnen, även
cannabis, skall de avtalsslutande parterna förstärka sin kontroll av person- och
varutrafiken samt transportmedel vid de yttre gränserna. Sådana åtgärder skall
utarbetas av den arbetsgrupp som avses i artikel 70. Arbetsgruppen skall överväga
bland annat andra uppdrag för viss polis- och tullpersonal som blivit fri från
tjänstgöring vid de inre gränserna liksom tillämpning av moderna metoder för
upptäckt av narkotika och användning av narkotikahundar.
*1961 års allmänna narkotikakonvention och 1972 års tilläggsprotokoll till denna;
1971 års konvention om psykotropa ämnen; Förenta nationernas konvention den 19
december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen.
4. För att försäkra sig om att bestämmelserna i denna artikel följs skall de
avtalsslutande parterna särskilt bevaka de platser som är kända för narkotikahandel.
5. De avtalsslutande parterna skall göra allt som står i deras makt för att förebygga
och bekämpa de negativa effekterna av den illegala efterfrågan på varje slag av
narkotika och psykotropa ämnen, även cannabis. De åtgärder som vidtas i detta syfte
faller under de enskilda avtalsslutande parternas ansvar.
Artikel 72
Under hänsynstagande till sin konstitution och nationella lagstiftning skall de
avtalsslutande parterna garantera att gällande lagstiftning medger beslag och
förverkande av tillgångar som härrör från illegal handel med narkotika och
psykotropa ämnen.
Artikel 73
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att, i enlighet med sin konstitution och
nationella lagstiftning, vidta åtgärder i syfte att tillåta kontrollerade leveranser inom
den illegala handeln med narkotika och psykotropa ämnen.
2. Beslut om tillgripande av kontrollerade leveranser kommer att fattas i varje
enskilt fall efter inhämtande av varje berörd parts tillstånd.
3. Varje part skall ansvara för ledning och övervakning av operationen på sitt
territorium och skall bemyndigas att ingripa.
Artikel 74
Vad gäller laglig handel med narkotika och psykotropa ämnen är de avtalsslutande
parterna eniga om att de kontroller som grundar sig på de av Förenta nationernas
konventioner som anges i artikel 71 och som genomförs vid de inre gränserna, så
mycket som möjligt skall överföras till det inre av landet.
Artikel 75
1. Vad gäller persontrafik till de avtalsslutande parternas områden eller inom
sådant område får enskilda personer medföra narkotika och psykotropa ämnen inom
ramen för medicinsk behandling, på villkor att de vid varje slag av kontroll kan visa
ett intyg som utfärdats eller attesterats av behörig myndighet i hemlandet.
2. Verkställande kommittén skall besluta om utformningen av och innehållet i det
intyg som avses i punkt 1 och som utfärdats av någon avtalsslutande part, och särskilt
om uppgifter som avser art och mängd av preparat och ämnen samt resans tidslängd.
3. De avtalsslutande parterna skall underrätta varandra om vilka myndigheter som
har behörighet att utfärda eller attestera det intyg som avses i punkt 2.
Artikel 76
1. Om det står i överensstämmelse med egna medicinska, etiska och praktiska
regler, skall de avtalsslutande parterna, om det visar sig nödvändigt, besluta om
lämpliga kontrollåtgärder för de narkotiska preparat och psykotropa ämnen som hos
någon eller flera av de avtalsslutande parterna är föremål för strängare kontroller än
på det egna territoriet, för att på så sätt undvika att effektiviteten av dessa kontroller
skadas.
2. Punkt 1 skall också gälla beträffande ämnen som ofta används för framställning
av narkotika och psykotropa ämnen.
3. De avtalsslutande parterna skall hålla varandra underrättade om vilka åtgärder
som vidtagits för att övervaka den legala handeln med de ämnen som avses i
punkterna 1 och 2.
4. Problem som uppstår i detta sammanhang, skall behandlas regelbundet i
Verkställande kommittén.
KAPITEL 7
Skjutvapen och ammunition
Artikel 77
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att anpassa sina lagar och andra
författningar om förvärv, innehav, handel och överlåtelse av skjutvapen och
ammunition till bestämmelserna i detta kapitel.
2. I detta kapitel behandlas fysiska och juridiska personers förvärv, innehav, handel
och överlåtelse av skjutvapen och ammunition; här avses inte leveranser till centrala
och territoriella myndigheter, väpnade styrkor och polis, inte heller dessas förvärv
och innehav, inte heller statliga företags tillverkning av skjutvapen och ammunition.
Artikel 78
1. I detta kapitel klassificeras skjutvapen enligt följande:
a) förbjudna vapen,
b) vapen för vilka det krävs tillstånd,
c) vapen med anmälningsskyldighet.
2. Bestämmelserna om skjutvapen skall även tillämpas på slutstycken, magasin och
pipor som utgör del av eller är avsedda att utgöra del av skjutvapen.
3. Med korta vapen avses i detta avtal skjutvapen vars pipa inte är längre än 30 cm
och vars totala längd inte överstiger 60 cm; övriga skjutvapen är långa vapen.
Artikel 79
1. Till förbjudna skjutvapen och förbjuden ammunition skall räknas
a) skjutvapen som i vanliga fall används för militära ändamål,
b) helautomatiska skjutvapen, även om de inte är avsedda för militärt bruk,
c) skjutvapen som är kamouflerade som ett annat föremål,
d) pansarammunition, kulammunition med explosiva eller självantändande
laddningar samt projektiler för sådan ammunition,
e) ammunition för pistoler och revolvrar med dumdum- eller ihåliga spetskulor och
projektiler för sådan ammunition.
2. Behöriga myndigheter kan i särskilda fall bevilja tillstånd att inneha skjutvapen
och ammunition enligt punkt 1 om det inte medför någon fara för säkerheten och den
allmänna ordningen.
Artikel 80
1. Till skjutvapen som får förvärvas eller innehas med tillstånd hör åtminstone
följande, under förutsättning att de inte är förbjudna:
a) Korta halvautomatiska och korta repetervapen.
b) Korta enskottsvapen med centralt perkussionslås.
c) Korta enskottsvapen med ringformigt perkussionslås med en total längd under
28 cm.
d) Långa halvautomatiska vapen med magasin och kammarstycke som rymmer fler
än tre patroner.
e) Långa halvautomatiska repetervapen med slätborrad pipa som inte är längre än
60 cm.
f) Civila halvautomatiska vapen som liknar militära automatvapen.
2. Till vapen för vilka fordras tillstånd till innehav hör inte
a) vapen för signalgivning, tårgas eller livräddning, under förutsättning att deras
tekniska konstruktion gör det omöjligt att med hjälp av vanliga verktyg ändra
dem till vapen för kulammunition och att avskjutning av irriterande ämnen inte
orsakar andra personer obotlig skada,
b) långa halvautomatiska vapen med magasin och kammarstycke som inte rymmer
fler än tre patroner utan omladdning, under förutsättning att laddstycket inte är
löstagbart eller att vapnet inte kan ändras med hjälp av vanliga verktyg på ett
sådant sätt att magasin och kammarstycke rymmer fler än tre patroner.
Artikel 81
Till skjutvapen med anmälningsskyldighet hör, såvida innehav av sådana inte är
otillåtet eller fordrar tillstånd,
a) långa repetervapen,
b) långa enskottsvapen med en eller flera räfflade pipor,
c) korta enskottsvapen med ringformigt perkussionslås med en total längd över 28
cm,
d) de vapen som anges i artikel 80.2 b.
Artikel 82
Till de vapen som avses i artiklarna 79, 80 och 81 hör inte
a) skjutvapen av en modell eller tillverkning, utom i undantagsfall, från tiden före 1
januari 1870 förutsatt att de inte tillåter användning av ammunition avsedd för
otillåtna vapen eller vapen som inte får innehas utan tillstånd,
b) efterbildningar av de vapen som anges i a, på villkor att de inte tillåter
användning av patron med metallhylsa,
c) skjutvapen som gjorts obrukbara för all slags ammunition genom tekniska
åtgärder som garanteras genom plombering av en officiell myndighet eller som
godtas av en sådan myndighet.
Artikel 83
Tillstånd till förvärv och innehav av sådana skjutvapen som avses i artikel 80 får
endast ges om
a) sökanden fyllt 18 år, med undantag av dispens för jakt eller för tävlings- och
övningsskjutning,
b) sökanden inte kan anses olämplig för förvärv eller innehav av skjutvapen på
grund av psykisk sjukdom eller någon annan mental eller kroppslig svaghet,
c) sökanden inte funnits skyldig till brott eller på annat sätt kan misstänkas utgöra
en fara för säkerheten eller den allmänna ordningen,
d) det skäl till förvärv eller innehav av skjutvapen som den sökande åberopar kan
anses som giltigt.
Artikel 84
1. Anmälningar om de vapen som avses i artikel 81 skall antecknas i ett register
som förs av sådana personer som avses i artikel 85.
2. Om ett vapen överlåts av en annan person än den som avses i artikel 85 skall en
anmälan om detta göras enligt bestämmelser som varje avtalsslutande part fastställer.
3. De anmälningar som avses i denna artikel skall innehålla de uppgifter som är
nödvändiga för att identifiera de berörda personerna och vapnen.
Artikel 85
1. De avtalsslutande parterna åtar sig att se till att den som tillverkar skjutvapen
som det krävs tillstånd för och att den som bedriver handel med sådana vapen,
ansöker om tillstånd och att den som tillverkar skjutvapen vars innehav måste
anmälas, och den som bedriver handel med sådana, har anmälningsskyldighet.
Tillstånd som avser skjutvapen för vilka sådant tillstånd krävs skall även täcka
skjutvapen med anmälningsskyldighet. De avtalsslutande parterna skall övervaka de
personer som tillverkar eller bedriver handel med vapen på ett sådant sätt att en
effektiv kontroll garanteras.
2. De avtalsslutande parterna förpliktar sig att anta bestämmelser om att alla
skjutvapen åtminstone skall vara försedda med ett fast tillverkningsnummer för att
underlätta identifiering och att de skall vara försedda med varumärke.
3. De avtalsslutande parterna skall föreskriva att tillverkare och handlare har
skyldighet att låta registrera samtliga skjutvapen för vilka krävs tillstånd eller
anmälan; registren skall göra det möjligt att på kort tid fastställa vapentyp, ursprung
och köpare.
4. I fråga om de vapen för vilka krävs särskilt tillstånd enligt artiklarna 79 och 80
åtar sig de avtalsslutande parterna att anta bestämmelser om att sådana skjutvapens
identifieringsnummer och beteckning skall finnas upptagna på det tillståndsbevis som
utfärdas till innehavaren.
Artikel 86
1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att anta bestämmelser som förbjuder
den som genom tillståndsbevis eller anmälan har rätt att inneha skjutvapen att
överlämna sådana vapen till personer som inte har tillstånd till förvärv eller innehav.
2. De avtalsslutande parterna kan bevilja tillfälligt överlämnande av sådana vapen
enligt bestämmelser som de själva skall fastställa.
Artikel 87
1. De avtalsslutande parterna skall i sin nationella lagstiftning införa bestämmelser
om återkallande av tillstånd, när innehavaren inte längre uppfyller de krav för
beviljande av tillstånd som avses i artikel 83.
2. De avtalsslutande parterna förbinder sig att vidta tillräckliga åtgärder som
särskilt skall omfatta beslag av vapen och återkallande av tillstånd, och att föreskriva
lämpliga påföljder vid brott mot de bestämmelser i lagar och förordningar som avser
skjutvapen. Sådana påföljder kan innebära beslag av skjutvapen.
Artikel 88
1. För den som beviljats tillstånd att förvärva skjutvapen skall inte krävas något
särskilt tillstånd till förvärv av sådan ammunition som är avsedd för detta vapen.
2. För ammunition som förvärvas av personer utan tillstånd att förvärva vapen skall
samma regler gälla som för det vapen ammunitionen är avsedd för. Tillstånd kan
beviljas för endast en eller för alla typer av ammunition.
Artikel 89
Ändringar eller tillägg vad avser otillåtna typer av skjutvapen och de typer av
skjutvapen för vilka krävs tillstånd eller anmälan kan göras av Verkställande
kommittén med hänsyn till såväl den tekniska och ekonomiska utvecklingen som
statens säkerhet.
Artikel 90
De avtalsslutande parterna skall ha möjlighet att anta strängare lagar eller
bestämmelser vad gäller reglerna för skjutvapen och ammunition.
Artikel 91
1. Med stöd av den europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om kontroll av
enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen överenskommer de
avtalsslutande parterna om att, inom ramen för sin nationella lagstiftning, skapa ett
utbyte av upplysningar om förvärv av skjutvapen när det gäller personer, enskilda
eller vapenhandlare, som har sitt vanliga hemvist eller sin verksamhet på en annan
parts territorium. Med vapenhandlare avses den vars yrkesmässiga verksamhet helt
eller delvis består i handel med skjutvapen.
2. Detta utbyte av upplysningar avser,
a) mellan två avtalsslutande parter som ratificerat den konvention som anges i
punkt 1, de skjutvapen som upptagits i bilaga 1, avdelning A.1 a–h i den
konventionen,
b) mellan två avtalsslutande parter av vilka åtminstone den ena inte har ratificerat
den konvention som anges i punkt 1, de vapen för vilka tillstånd och anmälan
regleras genom bestämmelser hos var och en av de avtalsslutande parterna.
3. Upplysningar om förvärv av skjutvapen skall lämnas utan dröjsmål och
innehålla följande uppgifter:
a) Datum för införskaffandet och följande personuppgifter om den som förvärvat
vapen:
– I fråga om fysiska personer, efternamn, förnamn, födelsedatum och
födelseort, adress och passnummer eller nummer på identitetshandling, samt
datum för meddelandets lämnande och uppgift om verkställande myndighet,
oberoende av om denna är vapenhandlare eller inte.
– I fråga om juridiska personer, företagsnamn och säte samt beträffande den
person som är bemyndigad att företräda den juridiska personen efternamn,
förnamn, födelsedatum och födelseort, adress och passnummer eller nummer
på identitetshandling.
b) Vapentyp, tillverkningsnummer, kaliber och övriga kännetecken för skjutvapnet
i fråga samt identifieringsnummer.
4. Varje avtalsslutande part skall utse en nationell myndighet som ansvarar för
översändande och mottagande av de upplysningar som avses i punkterna 2 och 3,
samt utan dröjsmål underrätta övriga avtalsslutande parter om varje ändring vad
gäller den utsedda myndigheten.
5. Den myndighet som är utsedd av varje part får förmedla de mottagna
upplysningarna till behöriga lokala polismyndigheter och gräns-
bevakningsmyndigheter för att på så sätt kunna förhindra eller åtala straffbara
gärningar och brott mot bestämmelserna.
AVDELNING IV
Schengens informationssystem
KAPITEL 1
Inrättandet av Schengens informationssystem
Artikel 92
1. De avtalsslutande parterna skall upprätta och underhålla ett gemensamt
informationssystem, nedan kallat ”Schengens informationssystem”, som skall bestå
av en nationell enhet för varje part och en teknisk stödfunktion. Med hjälp av ett
automatiskt sökningsförfarande skall varje part genom Schengens informations-
system kunna få rapporter om personer och föremål för gränskontroller,
undersökningar och andra kontroller som utförs av polis och tullmyndigheter inom
landets gränser i överensstämmelse med nationell lagstiftning samt, vad beträffar den
särskilt rapporterade grupp som avses i artikel 96, vid utfärdande av viseringar,
uppehållstillstånd och handhavande av utlänningar inom ramen för tillämpningen av
bestämmelserna om rörlighet för personer i denna konvention.
2. I Schengens informationssystem skall varje avtalsslutande part för egen räkning
och på eget ansvar upprätta och underhålla en nationell enhet vars dataregister skall
innehålla uppgifter som är identiska med uppgifterna i de dataregister som finns vid
de övriga avtalsslutande parternas nationella enheter; detta skall åstadkommas med
hjälp av den tekniska stödfunktionen. För att en sådan överföring av uppgifter som
avses i punkt 3 skall kunna ske utan dröjsmål och så effektivt som möjligt skall varje
part, i samband med upprättandet av den nationella enheten, följa gemensamt
fastställda protokoll och förfaranden vad gäller den tekniska stödfunktionen. Det
nationella dataregistret hos var en och av parterna skall kunna användas för
automatisk sökning på varje avtalsslutande parts territorium. Sökning i dataregister
vid andra avtalsslutande parters nationella enheter skall inte kunna göras.
3. De avtalsslutande parterna skall för gemensam räkning och under gemensamt
ansvar upprätta och underhålla den tekniska stödfunktionen i Schengens
informationssystem, för vilken Frankrike skall ha ansvaret; detta stödsystem skall
placeras i Strasbourg. Den tekniska stödfunktionen skall innehålla ett dataregister
som genom serieöverföring av uppgifter garanterar att de nationella enheternas
dataregister är identiska. Den tekniska stödfunktionens dataregister skall innehålla
rapporter om personer och föremål, såvida de är av intresse för samtliga
avtalsslutande parter. Den tekniska stödfunktionens dataregister skall inte uppta
andra uppgifter, förutom dem som anges i denna punkt och i artikel 113.2.
KAPITEL 2
Utnyttjande och användning av Schengens informationssystem
Artikel 93
I enlighet med bestämmelserna i denna konvention skall syftet med Schengens
informationssystem vara att på de avtalsslutande parternas territorium med hjälp av
information som överförs via detta system bevara ordning och allmän säkerhet,
inbegripet statens säkerhet, samt tillämpa denna konventions bestämmelser om
rörlighet för personer.
Artikel 94
1. Schengens informationssystem skall endast innehålla sådana uppgiftskategorier
som lämnas av var och en av de avtalsslutande parterna och som är nödvändiga för
de ändamål som avses i artikel 95–100. Den rapporterande avtalsslutande parten skall
pröva om ärendet är av sådan vikt att en registrering av rapporten i Schengens
informationssystem är berättigad.
2. Uppgiftskategorierna är följande:
a) Rapporterade personer.
b) De föremål som avses i artikel 100 och de fordon som avses i artikel 99.
3. För personer får inga andra uppgifter registreras än följande:
a) Efternamn och förnamn, eventuellt separat registrering av alias.
b) Särskilda yttre oföränderliga fysiska kännemärken.
c) Andra förnamnets initialbokstav.
d) Födelsedatum och födelseort.
e) Kön.
f) Nationalitet.
g) Uppgift om huruvida personen är beväpnad.
h) Uppgift om huruvida personen kan tillgripa våld.
i) Syftet med registreringen.
j) Begärt förfarande.
Anmärkningar av annat slag, särskilt de uppgifter som nämns i första meningen i
artikel 6 i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid
automatisk databehandling av personuppgifter, är inte tillåtna.
4. I den mån någon part bedömer att en rapport i enlighet med artiklarna 95, 97
eller 99 inte är förenligt med dess nationella lagstiftning, internationella förpliktelser
eller viktiga nationella intressen, kan denna part låta rapporten i den nationella delen
av Schengens informationssystem åtföljas av ett påpekande om att verkställighet av
det begärda förfarandet inte kommer att ske på dess territorium på grundval av
rapporten. Överläggningar om detta bör ske med övriga avtalsslutande parter. Om
den rapporterande parten inte återkallar den gjorda rapporten skall den tillämpas fullt
ut för övriga avtalsslutande parter.
Artikel 95
1. Uppgifter angående personer som har efterlysts för förvarstagande för utlämning
skall tas med på begäran av den ansökande partens rättsliga myndigheter.
2. Före rapporten skall den rapporterande avtalsslutande parten undersöka om
förvarstagandet sker i överensstämmelse med den anmodade partens nationella
lagstiftning. Om den rapporterande avtalsslutande parten är tveksam, skall den
rådgöra med övriga berörda avtalsslutande parter.
Samtidigt med sin rapport skall den avtalsslutande parten utan dröjsmål skicka
följande uppgifter av betydelse för ärendet till de anmodade avtalsslutande parterna:
a) Vilken myndighet som begär förvarstagande.
b) Huruvida det finns häktningsbeslut eller någon annan handling med samma
innebörd eller en lagakraftvunnen dom.
c) Brottets art och tillämpliga straffbestämmelser.
d) Beskrivning av omständigheterna kring brottets begående, inbegripet tidpunkt,
plats och i vilken grad den rapporterade personen varit delaktig i gärningen.
e) Sannolik brottspåföljd.
3. En anmodad avtalsslutande part kan i dataregistret i den nationella delen hos
Schengens informationssystem låta rapporten åtföljas av en uppgift som avser
förbud, under tiden fram till det att denna uppgift raderas, att verkställa
förvarstagande på grundval av rapporten. Radering av en sådan uppgift skall ske
inom tjugofyra timmar efter registrering av rapporten, såvida den berörda parten inte
avslår begäran om förvarstagande på rättsliga grunder eller av särskilda
lämplighetsskäl. Om det finns synnerliga skäl med anledning av den sammansatta
arten hos de sakförhållanden rapporten grundas på, kan tidigare nämnda tidsfrist
förlängas till att omfatta högst en vecka. Utan att det påverkar en sådan uppgift eller
beslut om avslag kan övriga avtalsslutande parter låta verkställa det begärda
förvarstagandet.
4. Om någon part av särskilt brådskande skäl begär omedelbar efterspaning skall
den anmodade parten undersöka om den kan avstå från uppgiften. Den anmodade
parten skall vidta de åtgärder som krävs för omedelbar verkställighet av det begärda
förfarandet, om rapporten godtas.
5. Om förvarstagande inte kan verkställas på grund av att någon undersökning
ännu inte avslutats eller på grundval av beslut om avslag hos någon anmodad part,
skall den sistnämnda parten behandla rapporten som en rapport i syfte att få
meddelande om vistelseort.
6. De anmodade avtalsslutande parterna skall verkställa det begärda förfarandet i
enlighet med gällande konventioner om utlämning och nationell lagstiftning. De är
inte skyldiga att verkställa det begärda förfarandet om det avser någon av deras egna
medborgare, dock utan att detta påverkar möjligheten att verkställa förvarstagandet
enligt nationell lagstiftning.
Artikel 96
1. Uppgifter angående utlänningar som rapporteras för införande på spärrlista skall
registreras på grundval av en nationell rapport till följd av beslut som fattats av
administrativa myndigheter eller behörig domstol i enlighet med processuella regler i
nationell lagstiftning.
2. Besluten kan grundas på det hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten
och statens säkerhet som en utlännings vistelse på statens territorium kan medföra.
Till sådana fall kan framför allt räknas
a) en utlänning som dömts till ansvar för en gärning för vilken föreskrivs
frihetsberövande påföljd i minst ett år,
b) en utlänning om vilken det finns grundad anledning att anta att han begått grova
brott, till vilka även räknas de som avses i artikel 71 eller om vilken det skäligen
kan befaras att han kommer att begå sådana handlingar på någon avtalsslutande
parts territorium.
3. Beslut kan även grundas på att utlänningen varit föremål för en åtgärd som
innebär avlägsnande, avvisning eller utvisning som vare sig återkallats eller varit
förenad med viss tidsbegränsning, eller som åtföljts av inreseförbud eller, i
förekommande fall, av vägrat uppehållstillstånd som grundats på överträdelse av
nationella bestämmelser om inresa eller uppehållstillstånd för utlänningar.
Artikel 97
Vad avser försvunna personer eller personer som med hänsyn till sin egen säkerhet
eller i syfte att förebygga hot tillfälligt bör omhändertas på begäran av en behörig
myndighet eller en behörig rättslig myndighet hos den rapporterande parten, skall
deras personuppgifter registreras för att de polisiära myndigheterna skall kunna
underrätta den rapporterande parten om uppehållsort eller omhänderta personen för
förhindrande av fortsatt resa, om det inte strider mot nationell lag. Detta gäller
särskilt minderåriga och personer som enligt beslut av en behörig myndighet bör ges
sluten vård. Meddelande får inte lämnas utan den försvunnes samtycke, om han är
myndig.
Artikel 98
1. På framställning av behöriga rättsliga myndigheter om meddelande om
uppehållsort eller hemvist skall det registreras personuppgifter rörande vittnen,
åtalade som förelagts att infinna sig för hörande vid domstolsförhandling i samband
med brottmål eller personer som skall dömas till påföljd för brott eller inställa sig för
verkställighet av frihetsberövande.
2. Den avtalsslutande part som gör en framställning skall lämnas begärda uppgifter
i enlighet med nationell lagstiftning och gällande konventioner om inbördes rättshjälp
i brottmål.
Artikel 99
1. Med hänsyn till nationell lagstiftning hos den rapporterande avtalsslutande
parten skall uppgifter registreras om personer eller fordon för hemlig övervakning
eller särskild kontroll i enlighet med punkt 5.
2. En sådan rapport får ske i syfte att bekämpa brottslighet och förebygga hot mot
den allmänna säkerheten
a) om det finns sannolika skäl till misstanke om att personen avser att begå, eller
redan begår, ett stort antal synnerligen grova brott, eller
b) om den allmänna uppfattning om personen, särskilt på grundval av redan
begångna brott, leder till misstanke om att han även i framtiden kommer att begå
synnerligen grova brott.
3. På begäran av myndigheter som ansvarar för statens säkerhet kan en rapport
dessutom göras i enlighet med nationell lagstiftning, om det finns synnerliga skäl till
misstanke om att de uppgifter som avses i punkt 4 är nödvändiga för vidtagande av
skyddsåtgärder för avvärjande av den allvarliga fara någon utgör, eller av någon
annan allvarlig fara för statens inre och yttre säkerhet. Den rapporterande
avtalsslutande parten är skyldig att först rådgöra med övriga avtalsslutande parter.
4. I syfte att utföra hemlig övervakning genom av polis och tullmyndigheter
verkställda gränskontroller eller andra kontroller inom landet, kan nedanstående
uppgifter, helt eller delvis, inhämtas och översändas till den rapporterande
myndigheten:
a) Påträffande av en rapporterad person eller ett rapporterat fordon.
b) Plats, tidpunkt eller skäl för undersökningen.
c) Resväg och målet för resan.
d) Personer i den övervakades sällskap eller passagerare i fordonet.
e) Använt fordon.
f) Transporterade föremål.
g) Omständigheter kring påträffandet av personen eller fordonet.
Inhämtandet av uppgifter bör ske på ett sådant sätt att det inte skadar övervakningens
hemliga karaktär.
5. Inom ramen för den särskilda kontroll som avses i punkt 1 får personer, fordon
och medförda föremål kroppsvisiteras eller genomsökas i enlighet med nationell
lagstiftning för uppnående av de mål som avses i punkterna 2 och 3. Om någon parts
lagar inte tillåter denna särskilda kontroll, skall den i den berörda partens fall ändras
till hemlig övervakning.
6. En anmodad avtalsslutande part kan i dataregistret i den nationella enheten hos
Schengens informationssystem låta denna rapport åtföljas av en uppgift som avser
förbud, under tiden fram till att denna uppgift raderas, att verkställa det begärda
förfarandet avseende hemlig övervakning eller särskild kontroll. Radering av en
sådan uppgift skall ske inom tjugofyra timmar efter det att rapporten registrerats,
såvida den berörda parten inte avslår förfarandet på rättsliga grunder eller av
särskilda lämplighetsskäl. Utan att det påverkar en sådan uppgift eller beslut om
avslag kan övriga avtalsslutande parter låta verkställa det begärda förfarandet.
Artikel 100
1. Uppgifter om föremål som efterlysts för beslag eller för att användas som
bevismaterial vid rättegång i brottmål skall registreras i Schengens
informationssystem.
2. Om en efterforskning visar att det föreligger en rapport om ett påträffat föremål,
skall den myndighet som har observerat rapporten kontakta den rapporterande för att
överenskomma om vilka åtgärder som behöver vidtas. För detta ändamål kan i
enlighet med denna konvention även personuppgifter översändas. De åtgärder som
skall vidtas av den part som påträffat föremålet skall vara förenliga med dennas
nationella lagstiftning.
3. Följande kategorier av föremål skall registreras:
a) Stulna, bortförda eller försvunna motorfordon med en cylindervolym
överstigande 50 cc.
b) Stulna, bortförda eller försvunna släpvagnar och husvagnar med en tjänstevikt
överstigande 750 kg.
c) Stulna, bortförda eller försvunna skjutvapen.
d) Stulna, bortförda eller försvunna blankodokument.
e) Stulna, bortförda eller försvunna utfärdade legitimationshandlingar (pass, ID-
kort, körkort).
f) Sedlar (registrerade sedlar).
Artikel 101
1. Tillgång till i Schengens informationssystem registrerade uppgifter och rätt att
söka fram dessa direkt har endast myndigheter som har behörighet för
a) gränskontroller,
b) andra undersökningar inom landet som verkställs av polis och tullmyndigheter
samt samordning av sådana undersökningar.
2. Därutöver skall tillgång till uppgifter som är registrerade enligt artikel 96 samt
rätt att söka fram dessa direkt beviljas myndigheter med behörighet att utfärda
viseringar, centrala myndigheter med behörighet att granska viseringsansökningar
samt myndigheter med behörighet att bevilja uppehållstillstånd och handha
utlänningsärenden inom ramen för tillämpningen av denna konventions
bestämmelser om rörlighet för personer. Tillgången till uppgifterna skall regleras i
varje avtalsslutande parts nationella lagstiftning.
3. Användarna får endast hämta de uppgifter som krävs för att de skall kunna
fullgöra sina förpliktelser.
4. Varje part skall till Verkställande kommittén överlämna en förteckning över de
behöriga myndigheter som har tillstånd att direkt hämta uppgifter som är registrerade
i Schengens informationssystem. I förteckningen skall det för varje myndighet anges
vilka uppgifter den får hämta och för vilket syfte.
KAPITEL 3
Skydd av personuppgifter och säkerhet för uppgifter i Schengens
informationssystem
Artikel 102
1. De uppgifter som föreskrivs i artikel 95–100 får av de avtalsslutande parterna
endast utnyttjas för de ändamål som angivits för var och en av de rapporter som avses
i dessa artiklar.
2. Kopiering av registrerade uppgifter får endast ske i tekniskt syfte, i den mån
sådan kopiering krävs för direkt hämtande av uppgifter av de myndigheter som avses
i artikel 101. Rapporter från andra avtalsslutande parter får inte kopieras från
Schengens informationssystems nationella del till andra nationella datafiler.
3. I samband med de rapporter som föreskrivs i artiklarna 95–100 i denna
konvention skall, vid varje avvikelse från punkt 1 i avsikt att gå från ett slag av
rapport till en annan, finnas grundad anledning att avvärja en omedelbart förestående
allvarlig fara för den allmänna ordningen och säkerheten, en stor risk för statens
säkerhet eller grovt brott. För detta ändamål skall tillstånd ges i förväg av den
rapporterande parten.
4. Registrerade uppgifter får inte användas för administrativa ändamål. Härav följer
att de uppgifter som avses i artikel 96 i enlighet med varje parts nationella lagstiftning
inte kan användas för andra ändamål än vad som avses i artikel 101.2.
5. All användning av uppgifterna som inte är förenlig med punkt 1–4 skall
betraktas som åsidosättande av varje parts lagar.
Artikel 103
För att kunna kontrollera utlämnandet av uppgifterna skall varje part se till att i
genomsnitt var tionde överföring av personuppgifter registreras i Schengens
informationssystems nationella del av den myndighet som ansvarar för registret.
Registreringen kan endast användas för detta ändamål och skall raderas efter sex
månader.
Artikel 104
1. Den nationella lagstiftning som gäller hos den rapporterande avtalsslutande
parten skall tillämpas på rapporten, med undantag för vad som särskilt föreskrivs i
denna konvention.
2. Om inte annat följer av bestämmelserna i denna konvention, skall varje
avtalsslutande parts lagar gälla i fråga om de uppgifter som registreras i den
nationella delen av Schengens informationssystem.
3. Om inte annat följer av bestämmelserna i denna konvention om verkställighet av
det förfarande som begärs i en rapport, skall nationell lag hos den avtalsslutande part
som verkställer det begärda förfarandet tillämpas. I den mån det föreskrivs
annorlunda i denna konvention om verkställighet av förfarande som begärts i
rapporten, skall befogenheterna vid förfarandet regleras av nationell lag hos den
anmodade parten. Om det begärda förfarandet inte kan verkställas, skall den
anmodade parten omedelbart underrätta den rapporterande parten.
Artikel 105
Den rapporterande avtalsslutande parten skall ansvara för uppgifternas riktighet,
aktualitet och laglighet vid registreringen i Schengens informationssystem.
Artikel 106
1. Endast den rapporterande avtalsslutande parten skall vara berättigad att göra
ändringar, komplettera, korrigera eller radera de uppgifter som den låtit införa.
2. Om en part som inte gjort rapporten, känner till omständigheter som föranleder
misstanke om att någon uppgift är felaktig ur rättslig eller saklig synpunkt, skall den
omedelbart underrätta den rapporterande parten om detta, vilken i sin tur är skyldig
att kontrollera den meddelade uppgiften och, om det visar sig nödvändigt, omedelbart
rätta eller radera uppgiften.
3. Om de avtalsslutande parterna inte kan komma överens, skall den part som inte
är upphov till rapporten remittera ärendet för yttrande till den gemensamma
tillsynsmyndighet som avses i artikel 115.1.
Artikel 107
Om en person redan varit föremål för en rapport i Schengens informationssystem,
skall den part som låter införa en ny rapport, träffa överenskommelse med den part
som har fört in den första rapporten om hur rapporterna skall kombineras. För detta
ändamål kan de avtalsslutande parterna även fastställa allmänna bestämmelser.
Artikel 108
1. Varje avtalsslutande part skall utse en myndighet som har huvudansvaret för den
nationella delen av Schengens informationssystem.
2. Varje avtalsslutande part skall göra sina rapporter genom denna myndighet.
3. Denna myndighet skall ansvara för att den nationella delen fungerar på ett
tillfredsställande sätt och vidta åtgärder som garanterar att bestämmelserna i denna
konvention följs.
4. De avtalsslutande parterna skall meddela sig med varandra genom depositarien
om den myndighet som avses i punkt 1.
Artikel 109
1. En enskild persons rättighet att få tillträde till de uppgifter som finns registrerade
om honom i Schengens informationssystem skall höra under lagen hos den part som
han vänder sig till. Om det föreskrivs i den nationella lagen, skall den nationella
tillsynsmyndighet som avses i artikel 114.1 avgöra om uppgifterna får lämnas ut och
på vilka villkor. En part som inte har lämnat rapporten får endast lämna ut
information om sådana uppgifter efter att den rapporterande avtalsslutande parten
givits tillfälle till ställningstagande.
2. Utlämnande av information till den berörda personen skall avslås, om det kan
skada verkställigheten av rättsliga uppdrag som rapporten avser, eller om någon
annan persons rätt och frihet måste skyddas. Information får aldrig lämnas ut under
pågående begärd hemlig övervakning.
Artikel 110
Vem som helst kan begära rättelse av felaktiga sakuppgifter som berör honom själv,
eller låta radera uppgifter om honom som är felaktiga ur rättslig synpunkt.
Artikel 111
1. På varje avtalsslutande parts territorium skall enskilda personer kunna vända sig
till domstol eller enligt nationell lag behöriga myndigheter med talan om framför allt
rättelse, radering, upplysningar eller gottgörelse i samband med en rapport som berör
honom.
2. Utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 116 förbinder sig de
avtalsslutande parterna inbördes att verkställa slutliga beslut som fattats av en
domstol eller myndigheter som avses i punkt 1.
Artikel 112
1. Personuppgifter som registrerats i Schengens informationssystem för
personefterlysning, skall inte bevaras längre än vad som är nödvändigt för det syfte i
vilket de lämnats. Senast tre år efter registreringen skall den rapporterande
avtalsslutande parten undersöka om uppgifterna måste bevaras. För de rapporter som
avses i artikel 99 är denna tidsfrist ett år.
2. I förekommande fall skall varje avtalsslutande part i enlighet med sin nationella
lagstiftning bestämma kortare tidsfrister för undersökning.
3. Schengens informationssystems tekniska stödfunktion skall automatiskt
underrätta de avtalsslutande parterna med en månads varsel om raderingar som har
programmerats in i systemet.
4. En rapporterande avtalsslutande part kan, inom tidsfristen för undersökningen,
besluta att rapporten skall kvarstå, om detta visar sig nödvändigt för det syfte som
ligger till grund för denna. Förlängd tidsfrist för en rapport måste meddelas till den
tekniska stödfunktionen. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla vid förlängd rapport.
Artikel 113
1. Andra uppgifter än de som avses i artikel 112 skall bevaras i högst tio år,
uppgifter angående utfärdade legitimationshandlingar och registrerade sedlar i högst
fem år och uppgifter angående motorfordon, släpvagnar och husvagnar i högst tre år.
2. Raderade uppgifter skall bevaras under ytterligare ett år vid den tekniska
stödfunktionen. Under denna tidsfrist skall de inte kunna utnyttjas för annat än för att
i efterhand kontrollera deras riktighet och att registreringen skett i överensstämmelse
med lagen. Därefter skall de förstöras.
Artikel 114
1. Varje avtalsslutande part skall utse en tillsynsmyndighet med uppgift att med
beaktande av den nationella lagen utöva självständig tillsyn över det nationella
registret i Schengens informationssystem och att kontrollera att behandling och
utnyttjande av uppgifter som upptagits i Schengens informationssystem inte skadar
den enskildes rättigheter. För detta ändamål skall tillsynsmyndigheten ha tillträde till
registret i den nationella delen av Schengens informationssystem.
2. Enskilda personer har rätt att begära att tillsynsmyndigheterna skall granska
registrerade uppgifter som berör dem i Schengens informationssystem och hur dessa
uppgifter används. Denna rättighet skall regleras i den nationella lagen hos den part
till vilken begäran lämnas. Om uppgifterna har registrerats av en annan part, skall
kontrollen utföras i nära samarbete med den senare partens tillsynsmyndighet.
Artikel 115
1. En gemensam tillsynsmyndighet skall bildas med uppgift att utöva tillsyn över
den tekniska stödfunktionen i Schengens informationssystem. Denna myndighet skall
vara sammansatt av två representanter från varje nationell tillsynsmyndighet. Varje
part skall ha rätt att delta i överläggningar och beslut. Denna tillsyn skall utövas i
enlighet med bestämmelserna i denna konvention, Europarådets konvention av den
28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av
personuppgifter med beaktande av Europarådets ministerkommittés rekommendation
R (87) 15 av den 17 september 1987 avseende reglering av utnyttjandet av
personuppgifter inom den polisiära sektorn samt i enlighet med nationell lag hos den
part som har ansvar för den tekniska stödfunktionen.
2. Vad beträffar Schengens informationssystems tekniska stödfunktion skall den
gemensamma tillsynsmyndigheten ha till uppgift att granska tillämpningen av
bestämmelserna i denna konvention. För detta ändamål skall den ha tillträde till den
tekniska stödfunktionen.
3. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall även ha behörighet att analysera de
svårigheter i samband med tillämpning eller tolkning som kan uppkomma vid
användningen av Schengens informationssystem, studera de problem som kan
komma att uppstå i samband med den självständiga tillsyn som utövas av nationella
tillsynsmyndigheter hos de avtalsslutande parterna eller i samband med utövandet av
rätten till tillträde till systemet, samt att utarbeta harmoniserade förslag för att komma
fram till gemensamma lösningar på befintliga problem.
4. Redogörelser som upprättats av den gemensamma tillsynsmyndigheten skall
översändas till de myndigheter som de nationella tillsynsmyndigheterna översänder
sina redogörelser till.
Artikel 116
1. Varje avtalsslutande part skall i enlighet med sin nationella lagstiftning vara
ansvarig för varje skada som tillfogas en person genom utnyttjande av det nationella
registret i Schengens informationssystem. Detta skall även gälla när skador
förorsakats av den rapporterande parten, därför att denne låtit registrera uppgifter
som varit felaktiga ur rättslig eller saklig synpunkt.
2. Om den part mot vilken talan väcks inte är rapporterande part, skall den senare
på begäran ersätta utbetalade skadeståndsbelopp, såvida den anmodade parten inte
använt uppgifterna på ett sätt som strider mot denna konvention.
Artikel 117
1. Vad avser automatisk databehandling av personuppgifter som överförs i enlighet
med vad som föreskrivs i denna avdelning, skall varje part senast vid tidpunkten för
denna konventions ikraftträdande vidta de nationella åtgärder som krävs för att uppnå
en skyddsnivå för personuppgifter som åtminstone motsvarar den som följer av
principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda
vid automatisk databehandling av personuppgifter och är förenlig med Europarådets
ministerkommittés rekommendation R (87) 15 av den 17 september 1987 avseende
reglering av användningen av personuppgifter inom den polisiära sektorn.
2. Sådan överföring av personuppgifter som avses i denna avdelning skall inte
kunna äga rum förrän de bestämmelser om skydd av personuppgifter som avses i
punkt 1 trätt i kraft på det territorium som innehas av de avtalsslutande parter som
berörs av överföringen.
Artikel 118
1. Varje avtalsslutande part förbinder sig att vad gäller den nationella delen av
Schengens informationssystem vidta åtgärder för att
a) hindra obehöriga från tillträde till de anläggningar som används för
databehandling av personuppgifter (kontroll vid ingången till anläggningarna),
b) hindra obehöriga från att läsa, kopiera, ändra eller avlägsna datamedier (kontroll
av datamedier),
c) hindra obehörigt införande av uppgifter i registret och hindra obehöriga från att
skaffa sig kännedom om, ändra eller radera registrerade personuppgifter
(kontroll av införande av uppgifter),
d) hindra att system för automatisk databehandling används av obehöriga personer
via anläggningar för överföring av data (kontroll av användningen),
e) hindra behöriga från att i samband med användningen av ett automatiskt
databehandlingssystem skaffa sig tillträde till andra uppgifter än dem som ingår i
deras befogenheter (kontroll av tillgången till uppgifter),
f) garantera möjlighet till kontroll och granskning av vilka myndigheter som
personuppgifter kan överföras till via anläggningar för överföring av data
(kontroll av dataöverföring),
g) garantera möjlighet till efterföljande kontroll och granskning av vilka
personuppgifter som förts in i ett automatiskt databehandlingssystem, tidpunkt
för införandet och vem som infört sådana uppgifter (kontroll av registrering),
h) hindra obehörig läsning, kopiering, ändring eller radering i samband med såväl
överföring av personuppgifter som transport av datamedier (kontroll av
transport).
2. Varje avtalsslutande part skall vidta särskilda åtgärder för att garantera
säkerheten vid överföring av uppgifter till myndigheter utanför de avtalsslutande
parternas territorium. Underrättelse om sådana åtgärder skall ske till den
gemensamma tillsynsmyndigheten.
3. Varje part får för databehandlingen vid sin nationella del av Schengens
informationssystem endast utse särskilt kvalificerade personer som skall underkastas
säkerhetskontroll.
4. Den part som ansvarar för Schengens informationssystems tekniska stödfunktion
skall med avseende på denna vidta de åtgärder som föreskrivs i punkt 1–3.
KAPITEL 4
Fördelning av kostnaderna för Schengens informationssystem
Artikel 119
1. Kostnaderna för inrättandet och användningen av den tekniska stödfunktion som
avses i artikel 92.3 inbegripet kostnader för de ledningar som förbinder de nationella
delarna av Schengens informationssystem med den tekniska stödfunktionen skall
delas av de avtalsslutande parterna. Varje parts andel skall bestämmas på grundval av
varje parts skattesats i beräkningsunderlaget för mervärdesskatt i enlighet med artikel
2.1 c i Europeiska gemenskapernas råds beslut av den 24 juni 1988 om systemet för
medlemmarnas egna medel.
2. Kostnaderna för inrättande och användning av den nationella delen av
Schengens informationssystem skall bäras individuellt av varje part.
AVDELNING V
Transport av och rörlighet för varor
Artikel 120
1. De avtalsslutande parterna skall gemensamt vaka över att deras lagar och andra
författningar inte medför orättmätigt hinder för varors rörlighet över de inre
gränserna.
2. De avtalsslutande parterna skall underlätta varors rörlighet över de inre
gränserna vid verkställighet av formaliteter som är förbundna med förbud och
restriktioner i samband med förtullning av konsumtionsvaror. Verkställighet av sådan
förtullning kan ske efter eget val antingen inom landet eller vid inre gränser. De
avtalsslutande parterna skall sträva efter att förlägga förtullningen inom landet.
3. I den mån det underlättande som avses i punkt 2 inte kan åstadkommas, helt eller
delvis, på vissa områden, skall de avtalsslutande parterna sinsemellan eller inom
ramen för Europeiska gemenskaperna försöka skapa förutsättningar för att underlätta
varors rörlighet.
I denna punkt avses särskilt kontroll av att bestämmelser om transporttillstånd och
tekniska kontroller av transportmedel efterlevs, kontroller som genomförs av
veterinär och polis, hälsokontroller som genomförs av veterinär, kontroller av växter
samt kontroller av transporter av farligt gods och avfall.
4. De avtalsslutande parterna skall bemöda sig om att harmonisera formaliteterna
vad gäller varors rörlighet över de yttre gränserna och genom tillämpning av
enhetliga principer övervaka att dessa följs. För detta ändamål skall ett nära
samarbete mellan de avtalsslutande parterna ske i Verkställande kommittén, inom
ramen för Europeiska gemenskaperna och i andra internationella sammanslutningar.
Artikel 121
1. De avtalsslutande parterna skall med beaktande av gemenskapsrätten avstå från
kontroller och inte längre kräva de sundhetsintyg för växter som i gemenskapsrätten
föreskrivs för vissa växter och växtprodukter.
Verkställande kommittén skall anta en förteckning över de växter och växtprodukter
som skall omfattas av den förenkling som anges i föregående mening. Den kan göra
ändringar i denna förteckning och skall fastställa dagen för ikraftträdande av sådana
ändringar. De avtalsslutande parterna skall underrätta varandra om vidtagna åtgärder.
2. Om det föreligger risk för att skadliga organismer förs in eller sprids får en
avtalsslutande part begära ett tillfälligt återinförande av de kontrollåtgärder som
föreskrivs i gemenskapsrätten och tillämpa dem. Den skall omedelbart skriftligen
informera de övriga avtalsslutande parterna om detta och ange orsakerna till sitt
beslut.
3. Sundhetsintyg för växter får även fortsättningsvis användas som det intyg som
krävs enligt lagstiftningen om artskydd.
4. Den behöriga myndigheten skall på begäran utfärda ett sundhetsintyg för växter
när ett parti helt eller delvist är avsett för återexport, under förutsättning att
växtskyddskraven är uppfyllda för de berörda växterna eller växtprodukterna.
Artikel 122
1. De avtalsslutande parterna skall utvidga sitt samarbete avseende säkerheten i
samband med transport av farligt gods och förbinder sig att harmonisera de nationella
bestämmelser som utfärdats med hänsyn till gällande internationella konventioner.
Dessutom förbinder de sig särskilt att bevara säkerhetsnivån genom att
a) harmonisera kraven vad avser yrkesutbildning av förare,
b) harmonisera villkoren för och omfattningen av kontroller som verkställs
under pågående transport och på företag,
c) harmonisera brottsrubriceringarna och lagbestämmelserna om tillämpliga
straff,
d) upprätthålla ett ständigt utbyte av information och av erfarenheter som
vunnits i samband med vidtagna åtgärder och verkställda kontroller.
2. De avtalsslutande parterna skall utvidga sitt samarbete i fråga om kontrollerna av
transporterna över de inre gränserna av farligt och icke-farligt avfall.
För detta ändamål skall de sträva efter att inta en gemensam hållning i fråga om
ändringar av gemenskapens direktiv vad avser kontroll och administration av
transporter av farligt avfall och vid upprättandet av gemensamma dokument om icke-
farligt avfall, för att på så sätt skapa en tillräcklig infrastruktur för omhändertagande
och kunna fastställa så harmoniserade normer som möjligt för omhändertagandet.
I avvaktan på gemensamma bestämmelser angående icke-farligt avfall skall
kontroller i samband med transporter av sådant avfall verkställas på grundval av ett
särskilt förfarande som tillåter kontroll av transport till bestämmelseorten under
pågående behandling.
Bestämmelserna i punkt 1 andra meningen gäller även denna punkt.
Artikel 123
1. De avtalsslutande parterna åtar sig att samråda om ett upphävande av den
ömsesidiga skyldighet de för närvarande har att skaffa exporttillstånd för strategiska
industriella och tekniska produkter och att, om det visar sig nödvändigt, ersätta dessa
tillstånd med ett smidigt förfarande, under förutsättning att det första och det slutliga
bestämmelselandet är någon av de avtalsslutande parterna.
Utöver detta samråd och för att garantera effektiviteten av de kontroller som kan visa
sig nödvändiga, skall de avtalsslutande parterna genom ett nära samarbete på
grundval av en samordningsmekanism och med beaktande av nationella
bestämmelser sträva efter att åstadkomma ett utbyte av ändamålsenlig information.
2. Vad avser andra varor än de strategiska industriella och tekniska produkter som
avses i punkt 1 skall de avtalsslutande parterna inrikta sig på att å ena sidan verkställa
exportformaliteterna inom landet och å andra sidan harmonisera sina
kontrollförfaranden.
3. Inom ramen för de mål som beskrivits i punkterna 1 och 2 ovan skall de
avtalsslutande parterna inleda samråd med andra berörda partnerstater.
Artikel 124
Varukontrollernas antal och omfattning i samband med persontrafiken över de inre
gränserna skall minskas till lägsta möjliga nivå. Fortsatt minskning och slutlig
avveckling är beroende av en gradvis ökande avgiftsbefrielse för resande och av den
framtida utvecklingen vad gäller bestämmelserna om personers rörlighet över
gränserna.
Artikel 125
1. De avtalsslutande parterna skall träffa överenskommelser om tillsättande av
kontaktpersoner hos sina tullmyndigheter.
2. Tillsättandet av kontaktpersoner skall syfta till att främja och påskynda
samarbetet mellan de avtalsslutande parterna i allmänhet, framför allt inom ramen för
redan befintliga konventioner och gemenskapsdokument om ömsesidigt bistånd.
3. Kontaktpersonerna skall ha en rådgivande och stödjande funktion. De skall inte
ha befogenhet att på eget initiativ vidta några åtgärder i samband med
tullmyndigheternas administrativa verksamhet. De skall lämna information och utföra
sina uppgifter inom ramen för de instruktioner de får från sin egen avtalsslutande
part.
AVDELNING VI
Skydd av personuppgifter
Artikel 126
1. Vad gäller automatisk databehandling av personuppgifter som skall överföras i
enlighet med denna konvention, skall varje avtalsslutande part senast vid denna
konventions ikraftträdande anta de nationella bestämmelser som krävs för att
skyddsnivån för personuppgifterna minst skall motsvara den som följer av
principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda
vid automatisk behandling av personuppgifter.
2. Överföring av personuppgifter enligt vad som föreskrivs i denna konvention får
inte äga rum förrän de bestämmelser om skydd av personuppgifter som avses i punkt
1 har trätt i kraft på det territorium som innehas av de avtalsslutande parter som
överföringen berör.
3. Vad gäller automatisk databehandling av personuppgifter som överförs genom
tillämpning av denna konvention, skall dessutom följande bestämmelser gälla:
a) Uppgifterna får av den mottagande avtalsslutande parten inte användas för andra
ändamål än de som föreskrivs i denna konvention vad gäller överföring av
sådana uppgifter. Användning av uppgifterna för andra ändamål får endast ske
efter föregående tillstånd av den part som ombesörjer överföringen och med
hänsyn tagen till den mottagande partens lagstiftning. Tillstånd får beviljas på
villkor att nationell lag hos den part som låter överföra uppgifterna medger detta.
b) Uppgifterna får endast användas av domstolar, förvaltningar och organ som
utför sådana uppgifter eller fyller en funktion inom ramen för de mål som avses i
a.
c) Den avtalsslutande part som överför uppgifterna, skall vara skyldig att se till att
de är riktiga. Om denna part, antingen genom eget initiativ eller på begäran av en
berörd person, konstaterar att felaktiga uppgifter, eller uppgifter som inte skulle
ha överförts, har lämnats ut, skall den mottagande parten, eller parterna,
omedelbart underrättas om detta. Denna, eller dessa, är skyldiga att se till att
sådana uppgifter rättas eller förstörs, eller låta meddela att uppgifterna är
felaktiga eller inte borde ha överförts.
d) Om en person har tillfogats skada, kan en avtalsslutande part inte åberopa att en
annan avtalsslutande part låtit överföra felaktiga uppgifter för att på så sätt frita
sig från ansvar enligt nationell lag. Om den mottagande avtalsslutande parten är
skyldig att gottgöra användning av överförda felaktiga uppgifter, skall den
avtalsslutande part som var ansvarig för överföringen ersätta den mottagande
avtalsslutande parten utbetalade skadeståndsbelopp i sin helhet.
e) Överföring och mottagande av personuppgifter skall införas i såväl det
ursprungliga som i det mottagande dataregistret.
f) Den gemensamma tillsynsmyndighet som avses i artikel 115 kan på en
avtalsslutande parts begäran yttra sig om svårigheter i samband med tillämpning
och tolkning av denna artikel.
4. Denna artikel gäller inte sådana överföringar av uppgifter som avses i avdelning
II kapitel 7 och i avdelning IV. Punkt 3 gäller inte sådan överföring av uppgifter som
avses i avdelning III kapitel 2–5.
Artikel 127
1. Vid överföring av personuppgifter till någon annan part med tillämpning av
bestämmelserna i denna konvention, gäller bestämmelserna i artikel 126 för
överföring av uppgifter från ett icke-automatiskt dataregister och deras införande i ett
sådant dataregister.
2. Vid överföring av personuppgifter till en annan avtalsslutande part med
tillämpning av denna konvention skall, i andra fall än de som regleras i artikel 126.1
och punkt 1 i den här artikeln, artikel 126.3, med undantag av punkt e, tillämpas.
Dessutom gäller följande:
a) Överföring och mottagande av personuppgifter skall registreras skriftligt.
Denna skyldighet gäller inte om inte registrering krävs för användningen av
uppgifterna, i synnerhet om de inte används eller endast används i mycket
begränsad omfattning.
b) Vid användningen av uppgifterna skall den mottagande parten garantera
minst samma skyddsnivå som föreskrivs i dess egna lagar vid användningen
av uppgifter av liknande slag.
c) Tillträde till uppgifter och villkor för dess beviljande skall regleras i nationell
lag hos den part hos vilken den berörda personen anhåller om detta.
3. Denna artikel skall inte tillämpas på sådan överföring av uppgifter som avses i
avdelning II kapitel 7, avdelning III kapitel 2–5 samt i avdelning IV.
Artikel 128
1. Sådan överföring av personuppgifter som avses i denna konvention får endast
ske, om de avtalsslutande parter som berörs av överföringen ålagt en nationell
tillsynsmyndighet att genomföra en fristående granskning av att bestämmelserna i
artiklarna 126 och 127 följs, liksom de bestämmelser som antagits för tillämpningen
av dessa artiklar, i samband med behandlingen av personuppgifterna i dataregistren.
2. I den mån en part i enlighet med nationell lag uppdragit åt en tillsynsmyndighet
att inom ett eller flera områden genomföra en fristående granskning av att
bestämmelserna om skydd för personuppgifter som inte införts i dataregister följs,
skall denna part ålägga samma myndighet att övervaka att bestämmelserna i denna
avdelning följs inom dessa områden.
3. Denna artikel skall inte tillämpas på överföring av uppgifter som avses i
avdelning II kapitel 7 och i avdelning III kapitlen 2–5.
Artikel 129
Vad gäller överföring av personuppgifter i enlighet med avdelning III kapitel 1
förbinder sig de avtalsslutande parterna att, utan att det påverkar tillämpningen av
bestämmelserna i artiklarna 126 och 127, införa en skyddsnivå i fråga om
personuppgifter som tar hänsyn till principerna i Europarådets ministerkommittés
rekommendation R (87) 15 av den 17 september 1987 avseende reglering av
användningen av personuppgifter inom den polisiära sektorn. I fråga om överföring
av uppgifter enligt artikel 46 gäller dessutom följande :
a) Uppgifterna får av den mottagande avtalsslutande parten endast användas för de
ändamål som anges av den utlämnande avtalsslutande parten och med hänsyn
tagen till de villkor som ställts av denna part.
b) Uppgifterna får endast utlämnas till polisiära myndigheter; förmedling av
uppgifter till andra myndigheter får endast ske efter föregående tillstånd av den
part som lämnar ut uppgifter.
c) På begäran skall den mottagande avtalsslutande parten underrätta den part som
överförde uppgifterna om hur dessa använts och vilka resultat som uppnåtts på
grundval av dem.
Artikel 130
Vid utlämnande av personuppgifter genom en sådan kontaktperson som avses i
artikel 47 eller artikel 125, gäller bestämmelserna i denna avdelning endast om
kontaktpersonen i fråga överför uppgifterna till den avtalsslutande part som tillsatt
honom på den andra avtalsslutande partens territorium.
AVDELNING VII
Verkställande kommittén
Artikel 131
1. En verkställande kommitté (Verkställande kommittén) skall inrättas för
tillämpningen av denna konvention.
2. Utan att det påverkar de särskilda befogenheter som Verkställande kommittén
tilldelas i denna konvention, skall dess huvudsakliga uppgift bestå i att utöva tillsyn
över att denna konvention tillämpas på ett korrekt sätt.
Artikel 132
1. Varje avtalsslutande part skall ha en plats i Verkställande kommittén. I
Verkställande kommittén skall de avtalsslutande parterna företrädas av en minister
som ansvarar för genomförandet av denna konvention; denna företrädare får kalla
erforderliga sakkunniga som får delta i överläggningarna.
2. Verkställande kommittén skall fatta enhälliga beslut. Den skall själv fastställa sin
arbetsordning; i detta avseende får den föreskriva ett skriftligt förfarande för
beslutsfattandet.
3. På begäran av företrädaren för någon avtalsslutande part kan det slutliga beslutet
rörande ett förslag om vilket Verkställande kommittén beslutat uppskjutas i högst två
månader efter framläggandet av förslaget.
4. Verkställande kommittén kan låta bilda arbetsgrupper, som är sammansatta av
företrädare för de avtalsslutande parternas administrativa myndigheter, för att
förbereda beslut eller för andra arbetsuppgifter.
Artikel 133
Verkställande kommitténs sammanträden skall alternerande äga rum på varje
avtalsslutande parts territorium. Den skall sammanträda så ofta som det behövs för att
kunna utföra sina uppgifter.
AVDELNING VIII
Slutbestämmelser
Artikel 134
Bestämmelserna i denna konvention skall endast tillämpas i den mån de är förenliga
med gemenskapsrätten.
Artikel 135
Bestämmelserna i denna konvention skall tillämpas om inte annat följer av
bestämmelserna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga
ställning, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.
Artikel 136
1. En avtalsslutande part som avser att inleda förhandlingar med tredje land om
gränskontrollerna skall i god tid underrätta de övriga avtalsslutande parterna om
detta.
2. Om inte annat följer av den rätt som medlemsstaterna i Europeiska
gemenskaperna har att gemensamt träffa sådana avtal, får inte någon part utan
föregående medgivande av övriga avtalsslutande parter träffa avtal med ett eller flera
tredje länder om förenkling eller avskaffande av gränskontrollerna.
3. Bestämmelserna i punkt 2 skall inte tillämpas på avtal om lokal gränstrafik,
eftersom dessa avtal följer de undantag och villkor som fastställs i artikel 3.1.
Artikel 137
Denna konvention kan inte vara föremål för reservationer, med undantag för dem
som anges i artikel 60.
Artikel 138
Bestämmelserna i denna konvention skall vad beträffar Frankrike endast tillämpas på
dess europeiska territorium.
Bestämmelserna i denna konvention skall vad beträffar Nederländerna endast
tillämpas på dess europeiska territorium.
Artikel 139
1. Denna konvention skall läggas fram för ratificering, godkännande eller
antagande. Ratificerade, godkända eller antagna handlingar skall deponeras hos
regeringen i Luxemburg, som skall underrätta samtliga avtalsslutande parter om
detta.
2. Denna konvention skall träda i kraft första dagen i andra månaden efter
deposition av den handling som sist ratificerats, godkänts eller antagits.
Bestämmelserna angående Verkställande kommitténs bildande, verksamhet och
befogenheter skall gälla från och med ikraftträdandet av denna konvention. Övriga
bestämmelser skall gälla från och med första dagen i tredje månaden efter denna
konventions ikraftträdande.
3. Luxemburg skall underrätta samtliga avtalsslutande parter om datum för
ikraftträdandet.
Artikel 140
1. Varje stat som är medlem i Europeiska gemenskaperna kan bli part i denna
konvention. Anslutningen skall vara föremål för ett avtal mellan staten i fråga och de
avtalsslutande parterna.
2. Ett sådant avtal skall läggas fram för ratificering, godkännande eller antagande
av den anslutande staten och var och en av de avtalsslutande parterna. Det skall träda
i kraft första dagen i andra månaden efter deposition av den sist ratificerade,
godkända eller antagna handlingen.
Artikel 141
1. Varje avtalsslutande part kan till depositarien lägga fram förslag om ändring av
denna konvention. Depositarien skall översända förslaget till övriga avtalsslutande
parter. På en parts begäran skall bestämmelserna i denna konvention omprövas av de
avtalsslutande parterna, om de finner att något förhållande innebär en väsentlig
förändring av de villkor som förelåg vid tidpunkten för denna konventions
ikraftträdande.
2. De avtalsslutande parterna skall besluta enhälligt om ändringar i denna
konvention.
3. Ändringarna skall träda i kraft första dagen i andra månaden efter
depositionsdatum för den sist ratificerade, godkända eller antagna handlingen.
Artikel 142
1. Då konventioner ingås mellan medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna
avseende förverkligandet av ett område utan inre gränser, skall de avtalsslutande
parterna komma överens om de villkor på vilka bestämmelserna i denna konvention
skall ersättas eller ändras med hänsyn till motsvarande bestämmelser i de
konventionerna.
De avtalsslutande parterna skall i detta avseende beakta att bestämmelserna i denna
konvention kan föreskriva ett mer vittgående samarbete än det som följer av
bestämmelserna i de konventionerna.
Bestämmelser som strider mot dem som medlemsstaterna i Europeiska
gemenskaperna överenskommit om skall under alla omständigheter anpassas.
2. Ändringar i denna konvention som av de avtalsslutande parterna bedöms som
nödvändiga, skall läggas fram för ratificering, godkännande eller antagande.
Bestämmelserna i artikel 141.3 skall tillämpas under förutsättning att ändringarna inte
träder i kraft före ikraftträdandet av de ovan nämnda konventionerna mellan
medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna.
Till bevis härpå har undertecknade befullmäktigade undertecknat denna konvention.
Upprättad i Schengen den nittonde juni nittonhundranittio i ett enda original på
franska, nederländska och tyska språken, vilka samtliga tre texter är lika giltiga, som
skall deponeras i arkiven hos Luxemburgs regering, som skall överlämna en bestyrkt
kopia till varje avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Franska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
SLUTAKT
I samband med undertecknandet av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken
Tyskland och Frankrike om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de
gemensamma gränserna har de avtalsslutande parterna antagit följande förklaringar:
1. Gemensam förklaring i anslutning till artikel 139
Signatärstaterna skall underrätta varandra redan före konventionens
ikraftträdande om alla omständigheter av betydelse för de frågor som avses i
konventionen och för ikraftträdandet av denna.
Konventionen skall inte träda i kraft förrän villkoren för dess tillämpning
uppfyllts i signatärstaterna och bevakningen av de yttre gränserna blivit
genomförd.
2. Gemensam förklaring i anslutning till artikel 4
De avtalsslutande parterna förbinder sig att så långt möjligt samtidigt iaktta
denna tidsfrist och att förebygga varje svaghet i samband med
säkerhetskontroller. Före den 31 december 1992 skall Verkställande kommittén
undersöka vilka framsteg som gjorts. Nederländerna understryker att det kan
uppstå svårigheter i samband med iakttagandet av tidsfristen vad gäller en viss
flygplats, men att dessa dock inte skall ge upphov till brister ur
säkerhetssynpunkt. Övriga avtalsslutande parter kommer att ta hänsyn till denna
situation, utan att detta får resultera i svårigheter för den inre marknaden.
I händelse av svårigheter skall Verkställande kommittén undersöka vilka de
bästa förhållandena är för ett samtidigt vidtagande av dessa åtgärder på
flygplatserna.
3. Gemensam förklaring i anslutning till artikel 71.2
Om någon avtalsslutande part inom ramen för sin nationella politik vad gäller att
förebygga och behandla beroende av narkotika och psykotropa ämnen, avviker
från den princip som avses i artikel 71.2, skall samtliga avtalsslutande parter
vidta de administrativa och straffrättsliga åtgärder som krävs för att förebygga
och bekämpa olaglig import och export av dessa produkter och ämnen, särskilt
sådan som är avsedd för övriga avtalsslutande parters territorium.
4. Gemensam förklaring i anslutning till artikel 121
De avtalsslutande parterna skall i överensstämmelse med gemenskapsrätten
avstå från kontroller och inte längre kräva de sundhetsintyg för växter som i
gemenskapsrätten föreskrivs för de växter och växtprodukter som
a) förtecknas i punkt 1 nedan, eller
b) förtecknas i punkt 2–6 nedan och som har sitt ursprung hos en av de
avtalsslutande parterna.
1. Snittblommor och växtdelar för prydnadsändamål av arterna
Castanea
Chrysanthemum
Dendranthema
Dianthus
Gladiolus
Gypsophila
Prunus
Quercus
Rosa
Salix
Syringa
Vitis
2. Färska frukter av arterna
Citrus
Cydonia
Malus
Prunus
Pyrus
3. Träslag av arterna
Castanea
Quercus
4. Odlingssubstrat som helt eller delvist består av jord eller kompakt organiskt
stoff som exempelvis växtdelar, torv och bark med mull, men som inte helt
utgörs av torv.
5. Frön
6. Sådana levande växter som förtecknas nedan och som omfattas av nedan
angivna KN-nummer ur den tullnomenklatur som offentliggjorts i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning den 7 september 1987.
KN-nr Varuslag
0601 20 30 Lökar, stamknölar, rotknölar och
rhizomer, under tillväxt eller i
blomning: orkidéer, hyacinter, narcisser
och tulpaner
0601 20 90 Lökar, stamknölar, rotknölar och
rhizomer, under tillväxt eller i
blomning: andra
0602 30 10 Rhododendron simsii (Azalea indica)
0602 99 51 Frilandsplantor: perenna växter
0602 99 59 Frilandsplantor: andra
0602 99 91 Krukväxter: blomväxter med knoppar
eller blommor, med undantag av
kaktusar
0602 99 99 Krukväxter: andra
5. Gemensam förklaring avseende nationell asylpolitik
De avtalsslutande parterna skall granska sin nationella politik i asylfrågor i syfte
att harmonisera denna.
6. Gemensam förklaring i anslutning till artikel 132
De avtalsslutande parterna skall underrätta sina nationella parlament om denna
konventions genomförande.
Upprättad i Schengen den nittonde juni nittonhundranittio, i ett enda original på
franska, nederländska och tyska språken, vilka samtliga tre texter är lika giltiga, som
skall deponeras i arkiven hos Luxemburgs regering, som skall överlämna en bestyrkt
kopia till varje avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Franska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
Protokoll
För komplettering av slutakten till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken
Tyskland och Frankrike om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de
gemensamma gränserna, har de avtalsslutande parterna avgivit följande
gemensamma förklaring samt tagit del av nedanstående ensidiga förklaringar gjorts i
samband med nämnda konvention:
I. Förklaring avseende konventionens tillämpningsområde
De avtalsslutande parterna fastställer att efter enandet av de båda tyska staterna
skall konventionens folkrättsliga tillämpningsområde utvidgas till att även
omfatta Tyska demokratiska republikens nuvarande territorium.
II. Förklaringar av Förbundsrepubliken Tyskland rörande tolkningen av
denna konvention
1. Konventionen ingås i perspektivet av de båda tyska staternas enande.
Tyska demokratiska republiken betraktas inte som främmande land i
förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
Artikel 136 skall inte tillämpas i fråga om förbindelserna mellan
Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken.
2. Denna konvention strider inte mot de bestämmelser som antagits i
skriftväxlingen av den 20 augusti 1984 mellan Förbundsrepubliken Tyskland
och Österrike angående minskade kontroller vid de gemensamma gränserna
för de båda staternas medborgare. Dessa bestämmelser skall dock, med
hänsyn till de oeftergivliga krav avseende säkerhet och inresa som ställs av
de avtalsslutande parterna i Schengen, tillämpas på ett sådant sätt att dessa
lättnader i praktiken kommer att begränsas till att endast omfatta österrikiska
medborgare.
III. Förklaring av Konungariket Belgien i anslutning till artikel 67
Det förfarande som skall tillämpas inom landet vad gäller övertagande av
verkställighet av utländska domar skall inte vara det som föreskrivs i belgisk
lag om mellanstatlig överföring av dömda, utan ett särskilt förfarande som
kommer att beslutas om i samband med ratificeringen av denna konvention.
Upprättat i Schengen den nittonde juni nittonhundranittio i ett enda original på
franska, nederländska och tyska språken, vilka samtliga tre texter är lika giltiga, som
skall deponeras i arkiven hos Luxemburgs regering, som skall överlämna en bestyrkt
kopia till varje avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Franska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
GEMENSAM FÖRKLARING
av ministrar och statssekreterare
vid möte den 19 juni 1990 i Schengen
Regeringarna hos de avtalsslutande parter som slutit Schengenavtalet skall inleda
eller fullfölja diskussioner som särskilt berör följande områden:
— Förbättring och förenkling vad gäller tillvägagångssättet vid utlämning.
— Förbättrat samarbete vad gäller åtal för brott som rör vägtrafiken.
— Bestämmelser angående ömsesidigt erkännande av förverkande av rätten att
framföra motorfordon.
— Möjliggörande av ömsesidig verkställighet av bötesstraff.
— Fastställande av regler för ömsesidig överföring av åtal, inbegripet möjlighet till
överföring av den tilltalade till hans ursprungsland.
— Fastställande av regler för återförande till hemlandet av minderåriga som
obehörigen skilts från vårdnad av den person som med stöd av lagen har
vårdnaden.
— Fortsatt förenkling av kontroller i samband med kommersiell rörlighet för varor.
Upprättad i Schengen den nittonde juni nittonhundranittio i ett enda original på
franska, nederländska och tyska språken, vilka samtliga tre texter är lika giltiga, som
skall deponeras i arkiven hos Luxemburgs regering, som skall överlämna en bestyrkt
kopia till varje avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Franska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
FÖRKLARING AV MINISTRAR OCH STATSSEKRETERARE
Den 19 juni 1990 undertecknade företrädare för regeringarna i Konungariket
Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken, Storhertigdömet
Luxemburg och Kungariket Nederländerna i Schengen en konvention om tillämpning
av det den 14 juni 1985 i Schengen ingångna avtalet mellan regeringarna i
Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike om det gradvisa
avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna.
I samband med undertecknandet avgav de följande förklaring:
— Enligt de avtalsslutande parternas mening utgör denna konvention en viktig
etapp i förverkligandet av ett område utan inre gränser och inspirerar till fortsatt
samarbete mellan medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna.
— Med beaktande av riskerna vad gäller säkerhet och olaglig invandring betonar
ministrarna och statssekreterarna nödvändigheten av att införa en effektiv
kontroll vid de yttre gränserna enligt de enhetliga principer som avses i artikel 6.
De avtalsslutande parterna skall särskilt bemöda sig om en harmonisering av
arbetsmetoderna för kontroll och bevakning av gränserna i samband med
genomförandet av dessa enhetliga principer.
— För övrigt kommer Verkställande kommittén att undersöka såväl alla åtgärder av
betydelse för införandet av en enhetlig och effektiv kontroll vid de yttre
gränserna som den konkreta tillämpningen av dessa. Till sådana åtgärder hör
åtgärder för att kontrollera de omständigheter under vilka en utlänning har rest in
på de avtalsslutande parternas territorium samt åtgärder för tillämpning av
samma regler för vägrad inresa, utarbetande av en gemensam handbok för
tjänstemän med uppgift att bevaka gränserna och skapande av gemensamma
normer rörande kontrollen vid de yttre gränserna genom utbyten och arbetsbesök
sinsemellan.
I samband med undertecknandet bekräftades dessutom det av den centrala
förhandlingsgruppen fattade beslutet att skapa en arbetsgrupp med uppgift att
— redan före konventionens ikraftträdande underrätta den centrala
förhandlingsgruppen om alla omständigheter av betydelse för de områden som
avses i konventionen och för dennas ikraftträdande, särskilt i fråga om gjorda
framsteg beträffande en harmonisering av lagbestämmelserna inom ramen för
enandet av de båda tyska staterna,
— samråda om denna harmoniserings och dessa omständigheters inverkan på
genomförandet av avtalet,
— redan före konventionens ikraftträdande utarbeta konkreta åtgärder inför
perspektivet av inresa av utlänningar som inte underkastats viseringstvång och
framlägga förslag angående harmoniseringen av tillvägagångssättet i samband
med personkontroll vid de framtida yttre gränserna.
Avtal om Konungariket Sveriges anslutning till tillämpningskonventionen till
Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid
de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990
Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken,
Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, som är parter i
tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis
avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i
Schengen den 19 juni 1990 mellan regeringarna i de stater som ingår i den
ekonomiska unionen Benelux, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska
republiken, nedan kallad ”1990 års konvention”, och Italienska republiken,
Konungariket Spanien och Portugisiska republiken, Hellenska republiken och
Republiken Österrike, som anslutit sig till 1990 års konvention genom avtal
undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november 1992
respektive den 28 april 1995,
å ena sidan,
och Konungariket Sverige å andra sidan,
som beaktar att Konungariket Sveriges regering den 19 december 1996 i
Luxemburg undertecknat protokoll om anslutning till Schengenavtalet av den 14
juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna
mellan regeringarna i de stater som ingår i den ekonomiska unionen Benelux,
Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken, ändrat genom Italienska
republikens, Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens, Hellenska
republikens och Republiken Österrikes anslutningsprotokoll, undertecknade den 27
november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november 1992 respektive den 28 april
1995,
som stöder sig på artikel 140 i 1990 års konvention,
har kommit överens om följande:
Artikel 1
Genom detta avtal ansluter sig Konungariket Sverige till 1990 års konvention.
Artikel 2
1. De polismän som avses i artikel 40.4 i 1990 års konvention är, vad gäller
Konungariket Sverige, dagen för undertecknandet av detta avtal följande:
a) Polismän som är anställda vid svenska polismyndigheter.
b) Tulltjänstemän, som är anställda vid svenska tullmyndigheter i de fall de har
polisiära befogenheter, dvs. främst i samband med smugglingsbrott och andra brott
i samband med inresa och utresa till och från riket.
c) Tjänstemän anställda vid den svenska Kustbevakningen i samband med
övervakning till sjöss.
2. Den myndighet som avses i artikel 40.5 i 1990 års konvention är, vad gäller
Konungariket Sverige, dagen för undertecknandet av detta avtal: Rikspolis-
styrelsen.
Artikel 3
De polismän som avses i artikel 41.7 i 1990 års konvention är, vad gäller
Konungariket Sverige, dagen för undertecknandet av detta avtal följande:
1. Polismän som är anställda vid svenska polismyndigheter.
2. Tulltjänstemän, som är anställda vid svenska tullmyndigheter i de fall de har
polisiära befogenheter, dvs. främst i samband med smugglingsbrott och andra brott
i samband med inresa och utresa till och från riket.
Artikel 4
Det behöriga departement som avses i artikel 65.2 i 1990 års konvention är, vad
gäller Konungariket Sverige, dagen för undertecknandet av detta avtal:
Utrikesdepartementet.
Artikel 5
Bestämmelserna i detta avtal skall inte utgöra hinder för samarbetet inom ramen
för den nordiska passunionen i den mån detta inte står i motsatsställning till eller
hindrar tillämpningen av detta avtal.
Artikel 6
1. Detta avtal skall ratificeras, godkännas eller godtas. Ratifikations-,
godkännande- eller godtagandeinstrumenten skall deponeras hos Storhertigdömet
Luxemburgs regering, som skall meddela de avtalsslutande parterna om
deponeringen.
2. Detta avtal träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att de
stater för vilka 1990 års konvention har trätt i kraft och Konungariket Sverige har
deponerat sina ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrument.
För de övriga staterna skall avtalet träda i kraft den första dagen i den andra
månaden efter det att dessa stater har deponerat sina ratifikations-, godkännande-
eller godtagandeinstrument, under förutsättning att det har trätt i kraft enligt
bestämmelserna i föregående stycke.
3. Storhertigdömet Luxemburgs regering skall meddela var och en av de övriga
avtalsslutande parterna om dagen för ikraftträdandet.
Artikel 7
1. Storhertigdömet Luxemburgs regering skall till Konungariket Sveriges regering
överlämna en bestyrkt kopia av 1990 års konvention på franska, grekiska,
italienska, nederländska, portugisiska, spanska och tyska.
2. Texten till 1990 års konvention upprättad på svenska bifogas detta avtal och
gäller på samma villkor som de texter till 1990 års konvention som är upprättade
på franska, grekiska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska och tyska.
Till bekräftelse härpå har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade,
undertecknat detta avtal.
Upprättat i Luxemburg den 19 december 1996 i ett original på franska, grekiska,
italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga
åtta texter är lika giltiga, som skall deponeras i arkiven hos Storhertigdömet
Luxemburgs regering, som skall överlämna bestyrkta kopior därav till varje
avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Hellenska republikens regering
För Konungariket Spaniens regering
För Franska republikens regering
För Italienska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
För Republiken Österrikes regering
För Portugisiska republikens regering
För Konungariket Sveriges regering
Slutakt
I. Vid undertecknandet av avtalet om Konungariket Sveriges anslutning till
tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis
avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i
Schengen den 19 juni 1990 mellan regeringarna i de stater som ingår i den
ekonomiska unionen Benelux, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska
republiken, till vilket Italienska republiken, Konungariket Spanien och Portugisiska
republiken, Hellenska republiken och Republiken Österrike anslutit sig genom
avtal av den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november 1992 respektive
den 28 april 1995, har Konungariket Sveriges regering antagit slutakten,
protokollet och den gemensamma förklaringen av ministrar och statssekreterare
som undertecknades i samband med undertecknandet av 1990 års konvention.
Konungariket Sveriges regering ansluter sig till de gemensamma förklaringarna
och beaktar de ensidiga förklaringarna i dessa.
Storhertigdömet Luxemburgs regering skall till Konungariket Sveriges regering
överlämna bestyrkta kopior av slutakten, protokollet och den gemensamma
förklaringen av ministrar och statssekreterare som undertecknades i samband med
undertecknandet av 1990 års konvention på franska, grekiska, italienska,
nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska.
II. Vid undertecknandet av avtalet om Konungariket Sveriges anslutning till
tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis
avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i
Schengen den 19 juni 1990 mellan regeringarna i de stater som ingår i den
ekonomiska unionen Benelux, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska
republiken, till vilken Italienska republiken, Konungariket Spanien och
Portugisiska republiken, Hellenska republiken och Republiken Österrike anslutit
sig genom avtal av den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november
1992 respektive den 28 april 1995, har de avtalsslutande parterna antagit följande
förklaringar:
1. Gemensam förklaring avseende artikel 6 i anslutningsavtalet
De avtalsslutande parterna skall redan före anslutningsavtalets ikraftträdande
underrätta varandra om alla omständigheter av betydelse för de frågor som avses i
1990 års konvention och för ikraftsättandet av anslutningsavtalet.
Detta avtal skall sättas i kraft mellan de stater för vilka 1990 års konvention har
satts i kraft och för Konungariket Sverige när villkoren för tillämpning av 1990 års
konvention har uppfyllts i samtliga dessa stater och när kontrollerna vid de yttre
gränserna har trätt i funktion.
För var och en av de övriga staterna skall detta anslutningsavtal sättas i kraft när
villkoren för tillämpning av 1990 års konvention är uppfyllda i respektive stat och
när kontrollerna vid de yttre gränserna har trätt i funktion.
2. Gemensam förklaring avseende artikel 9.2 i 1990 års konvention
De avtalsslutande parterna fastställer att, vid tidpunkten för undertecknandet av
avtalet om Konungariket Sveriges anslutning till 1990 års konvention, det
gemensamma regelsystem på visumområdet som åsyftas i artikel 9.2 i 1990 års
konvention är det system som från och med den 19 juni 1990 tillämpas mellan
signatärstaterna av 1990 års konvention.
3. Gemensam förklaring avseende konventionen om utlämning upprättad med
stöd av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen
Signatärstaterna av 1990 års konvention bekräftar att artikel 5.4 i konventionen om
utlämning, upprättad med stöd av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen
mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen undertecknad i Dublin den 27
september 1996, liksom deras respektive förklaringar som fogats till nämnda
konvention, skall gälla inom ramen för 1990 års konvention.
III. De avtalsslutande parterna beaktar Konungariket Sveriges förklaring angående
Italienska republikens, Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens,
Hellenska republikens och Republiken Österrikes anslutningsavtal.
Konungariket Sveriges regering beaktar innehållet i anslutningsavtalen för
Italienska republiken, Konungariket Spanien och Portugisiska republiken,
Hellenska republiken och Republiken Österrike till 1990 års konvention,
undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november 1992
respektive den 28 april 1995, liksom innehållet i de till dessa avtal fogade
slutakterna och förklaringarna.
Storhertigdömet Luxemburgs regering skall till Konungariket Sveriges regering
överlämna bestyrkta kopior av dessa handlingar.
Förklaring av Konungariket Sverige avseende Konungariket Danmarks och
Republiken Finlands anslutningsavtal till 1990 års konvention
Vid undertecknandet av detta avtal beaktar Konungariket Sverige innehållet i
Konungariket Danmarks och Republiken Finlands anslutningsavtal till 1990 års
konvention jämte de till dessa avtal fogade slutakterna och förklaringarna.
Upprättad i Luxemburg den 19 december 1996 i ett original på franska, grekiska,
italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga
åtta texter är lika giltiga, som skall deponeras i arkiven hos Storhertigdömet
Luxemburgs regering, som skall överlämna bestyrkta kopior därav till varje
avtalsslutande part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Hellenska republikens regering
För Konungariket Spaniens regering
För Franska republikens regering
För Italienska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
För Republiken Österrikes regering
För Portugisiska republikens regering
För Konungariket Sveriges regering
Protokoll om Konungariket Sveriges regerings anslutning till avtalet om grad-
vis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna undertecknat i
Schengen den 14 juni 1985
Regeringarna i Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska
republiken, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna,
som är parter i det avtal som undertecknades i Schengen den 14 juni 1985 om
gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, nedan kallat
”avtalet”, liksom regeringarna i Italienska republiken, Konungariket Spanien och
Portugisiska republiken, Hellenska republiken och Republiken Österrike, vilka har
anslutit sig till avtalet genom protokoll undertecknade den 27 november 1990, den
25 juni 1991, den 6 november 1992 respektive den 28 april 1995, å ena sidan,
och Konungariket Sveriges regering, å andra sidan,
som beaktar de framsteg som redan gjorts inom Europeiska unionen avseende den
fria rörligheten för personer, varor och tjänster,
som beaktar att även Konungariket Sveriges regering vill avskaffa inre
gränskontroller för persontrafik,
har kommit överens om följande:
Artikel 1
Genom detta protokoll ansluter sig Konungariket Sveriges regering till avtalet i
dess lydelse enligt protokollen om Italienska republikens, Konungariket Spaniens
och Portugisiska republikens, Hellenska republikens och Republiken Österrikes
anslutning undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6
november 1992 respektive den 28 april 1995.
Artikel 2
I artikel 1 i avtalet skall orden ”Konungariket Sverige” läggas till efter
”Portugisiska republiken”.
Artikel 3
I artikel 8 i avtalet skall orden ”Konungariket Sverige” läggas till efter
”Portugisiska republiken”.
Artikel 4
1. Detta protokoll skall undertecknas antingen utan eller med förbehåll för
ratifikation eller godkännande.
2. Detta protokoll träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter den dag
då regeringarna i de stater för vilka avtalet har trätt i kraft och Konungariket
Sveriges regering har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av protokollet.
För de övriga staterna träder protokollet i kraft den första dagen i den andra
månaden efter den dag då var och en av dessa stater har uttryckt sitt samtycke till
att vara bunden av protokollet, förutsatt att det har trätt i kraft enligt
bestämmelserna i föregående stycke.
3. Storhertigdömet Luxemburgs regering är depositarie för detta protokoll och skall
överlämna en bestyrkt kopia till var och en av de övriga signatärstaternas
regeringar. Den skall även meddela dem om dagen för ikraftträdandet.
Artikel 5
1. Storhertigdömet Luxemburgs regering skall till Konungariket Sveriges regering
överlämna en bestyrkt kopia av avtalet på franska, grekiska, italienska,
nederländska, portugisiska, spanska och tyska.
2. Texten till avtalet, upprättad på svenska, bifogas detta protokoll och gäller på
samma villkor som de texter till avtalet som upprättats på franska, grekiska,
italienska, nederländska, portugisiska, spanska och tyska.
Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade,
undertecknat detta protokoll.
Upprättat i Luxemburg den 19 december 1996 på franska, grekiska, italienska,
nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga åtta texter
är lika giltiga.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Hellenska republikens regering
För Konungariket Spaniens regering
För Franska republikens regering
För Italienska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
För Republiken Österrikes regering
För Portugisiska republikens regering
För Konungariket Sveriges regering
Förklaring av Konungariket Sveriges regering om Konungariket Danmarks
och Republiken Finlands regeringars anslutningsprotokoll
Vid undertecknandet av detta protokoll beaktar Konungariket Sveriges regering
innehållet i Konungariket Danmarks och Republiken Finlands regeringars
anslutningsprotokoll till Schengenavtalet och bifogade förklaringar.
Förklaring av ministrarna och statssekreterarna
Den 19 december 1996 har företrädare för regeringarna i Konungariket Belgien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien,
Franska republiken, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg,
Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Portugisiska republiken och
Konungariket Sverige i Luxemburg undertecknat avtalet om Konungariket
Sveriges anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14
juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna,
undertecknad i Schengen den 19 juni 1990 mellan regeringarna i de stater som
ingår i den ekonomiska unionen Benelux, Förbundsrepubliken Tyskland och
Franska republiken, till vilket Italienska republiken, Konungariket Spanien och
Portugisiska republiken, Hellenska republiken och Republiken Österrike anslutit
sig genom avtal av den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6 november
1992 respektive den 28 april 1995.
De har beaktat den förklaring varigenom företrädaren för Konungariket Sveriges
regering ansluter sig till den förklaring som de ministrar och statssekreterare som
företrädde regeringarna i Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland,
Franska republiken, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna
avgav i Schengen den 19 juni 1990 och till det beslut som bekräftades samma dag i
samband med undertecknandet av tillämpningskonventionen till Schengenavtalet,
till vilket beslut och vilken förklaring regeringarna i Italienska republiken,
Konungariket Spanien, Portugisiska republiken, Hellenska republiken och
Republiken Österrike har anslutit sig.
Samarbetsavtal mellan Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland,
Franska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Neder-
länderna, Italienska republiken, Konungariket Spanien, Portugisiska
republiken, Hellenska republiken, Republiken Österrike, Konungariket
Danmark, Republiken Finland och Konungariket Sverige, som är
avtalsslutande parter i Schengenavtalet och Schengenkonventionen, och
Republiken Island och Konungariket Norge om gradvis avskaffande av
personkontroller vid de gemensamma gränserna
Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken,
Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Italienska republiken,
Konungariket Spanien, Portugisiska republiken, Hellenska republiken, Republiken
Österrike, Konungariket Danmark, Republiken Finland, Konungariket Sverige,
Republiken Island och Konungariket Norge, nedan kallade ”parterna”,
med stöd av avtalet mellan regeringarna i de stater som ingår i den ekonomiska
unionen Benelux, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om
gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som
undertecknades i Schengen den 14 juni 1985, nedan kallat ”Schengenavtalet”, och
tillämpningskonventionen till detta avtal, undertecknad i Schengen den 19 juni
1990, nedan kallad ”Schengenkonventionen”, i deras ändrade lydelse enligt
Italienska republikens, Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens,
Hellenska republikens, Republiken Österrikes och Konungariket Danmarks,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutningsprotokoll och
anslutningsavtal, undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991, den 6
november 1992, den 28 april 1995 respektive den 19 december 1996,
som åberopar protokollet av den 22 maj 1954 angående befrielse för medborgare i
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige från att under uppehåll i annat
nordiskt land än hemlandet inneha pass och uppehållstillstånd, samt
överenskommelsen undertecknad i Köpenhamn den 12 juli 1957 av Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om passkontroll, nedan kallad ”nordiska
passunionen”,
som åberopar avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av den
2 maj 1992, och som beaktar att parterna i det avtalet är beslutna, bl.a., att, så långt
det är möjligt, förverkliga fri rörlighet för personer i hela EES,
som beaktar den förklaring av regeringarna i medlemsstaterna i Europeiska
gemenskaperna och staterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
som antogs vid mötet i Oporto den 2 maj 1992, som fogats till avtalet om EES,
enligt vilken EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna, för att främja den fria
rörligheten för personer, skall samarbeta inom ramen för den ordning som skall
bestämmas i vederbörliga organ i syfte att för varandras medborgare och deras
familjemedlemmar underlätta kontrollerna vid gränserna mellan sina territorier,
som beaktar att Schengenavtalet, Schengenkonventionen och den nordiska
passunionen föreskriver att personkontrollerna mellan de avtalsslutande parterna
skall avskaffas vid de gemensamma gränserna,
som beaktar att Konungariket Danmark, Republiken Finland och Konungariket
Sverige, som är medlemmar i Europeiska unionen, har undertecknat protokollen
om anslutning till Schengenavtalet och avtalen om anslutning till
Schengenkonventionen den 19 december 1996 i Luxemburg,
som beaktar att det, för att vara part i Schengenkonventionen, fordras medlemskap
i Europeiska gemenskaperna; att så länge som Republiken Island och
Konungariket Norge inte är medlemmar i Europeiska gemenskaperna, de inte kan
tillträda Schengenkonventionen,
som önskar bidra till avskaffandet av kontrollerna av persontrafik vid parternas
gemensamma gränser, och som anser att detta samarbete omfattar de nödvändiga
kompensatoriska åtgärderna; att, för att uppnå detta mål, det är nödvändigt att sluta
ett samarbetsavtal mellan parterna,
som beaktar att detta avtal inte gäller varor; att varor täcks av avtalet om EES; att
de åtgärder som syftar till att reglera kontrollen av handbagage måste sökas utanför
detta avtal,
som beaktar att vissa av Europeiska gemenskapens bestämmelser eller
bestämmelser som antagits inom ramen för Europeiska unionen och som ersätter
bestämmelser i Schengenkonventionen, för att kunna utsträckas till att omfatta
Republiken Island och Konungariket Norge, kan medföra behov av att träffa
arrangemang mellan Republiken Island och Konungariket Norge och Europeiska
gemenskapen eller medlemsstaterna i Europeiska unionen; att det är nödvändigt
att, i förekommande fall, införa övergångsbestämmelser,
har kommit överens om följande:
Artikel 1
Schengenavtalet, Schengenkonventionen inklusive slutakten, protokollen och de
gemensamma förklaringar som fogats till Schengenkonventionen, de beslut som
fattats och de förklaringar som gjorts av verkställande kommittén eller på dess
vägnar enligt bestämmelserna i Schengenkonventionen, liksom de avtal som
träffats i samband med Schengenkonventionen, skall gälla mellan parterna i detta
avtal, om inte annat sägs i detta avtal. I avtalets bilaga finns en förteckning över de
bestämmelser som gäller dagen för undertecknandet av avtalet.
Artikel 2
1. Republiken Island och Konungariket Norge skall delta i alla möten med
verkställande kommittén, gemensamma övervakningsmyndigheten, centralgruppen
samt alla övriga arbetsgrupper som har inrättats för att bereda beslut eller för annan
verksamhet.
2. Republiken Island och Konungariket Norge får framföra sina ståndpunkter och
problem samt framlägga förslag, men skall inte delta i omröstningar.
3. De stater som är parter i Schengenkonventionen skall utbyta synpunkter med
Republiken Island och Konungariket Norge om frågor som behandlas i Europeiska
unionens organ och som har samband med detta avtal.
Artikel 3
1. Republiken Island och Konungariket Norge skall självständigt besluta om de vill
godta:
a) beslut som fattats och förklaringar som avgivits av verkställande kommittén
eller på dess vägnar,
b) bestämmelser i gemenskapsrätten som verkställande kommittén har förklarat
medföra att bestämmelser i Schengenkonventionen inte längre är tillämpliga enligt
dess artikel 134,
c) bestämmelser antagna av medlemsstaterna i Europeiska unionen som
verkställande kommittén har förklarat ersätter bestämmelser i
Schengenkonventionen enligt dess artikel 142.1,
d) ändringar i Schengenkonventionen enligt dess artiklar 141 och 142.2, och
e) avtal som kan komma att ingås mellan samtliga parter i Schengenkonventionen
och tredje land, vilka träder i kraft efter dagen för undertecknandet av detta avtal.
De förklaringar som avses i 1 b och 1 c ovan utgör beslut av verkställande
kommittén enligt innebörden i artikel 132.2 i Schengenkonventionen. Kommittén
skall bestämma vilka av bestämmelserna i 1 b och 1 c ovan som skall göras till
föremål för arrangemang mellan Republiken Island och Konungariket Norge och
Europeiska gemenskapen eller medlemsstaterna i Europeiska unionen. Om
målsättningen att ovannämnda arrangemang och ersättningsbestämmelser skall
träda i kraft samtidigt inte kan uppnås, skall verkställande kommittén, inom ramen
för sin behörighet, anta de övergångsbestämmelser som eventuellt kan behövas.
2. Republiken Islands och Konungariket Norges godtagande av beslut,
förklaringar, bestämmelser, ändringar eller avtal som åsyftas i punkt 1 skapar
rättigheter och skyldigheter mellan parterna. Verkställande kommittén skall
formellt notera detta godtagande och införa det i sitt mötesprotokoll.
3. Om verkställande kommitténs dagordning innehåller antagande av ett beslut som
avses i punkt 1 ovan och om diskussionen i en arbetsgrupp och därefter i
centralgruppen har givit anledning förmoda att Republiken Island och/eller
Konungariket Norge inte kan instämma i detta beslut, skall de båda länderna ges
tillfälle att uttrycka sin ståndpunkt i verkställande kommittén. Denna skall inte fatta
beslut i frågan förrän den uttryckligen har beaktat Republiken Islands och/eller
Konungariket Norges ståndpunkt.
Artikel 4
Bestämmelserna i detta avtal skall inte utgöra hinder för samarbetet inom ramen
för den nordiska passunionen i den mån detta inte står i motsatsställning till eller
hindrar tillämpningen av detta avtal.
Artikel 5
Detta avtal skall inte tillämpas på Svalbard (Spetsbergen).
Artikel 6
Artikel 2.4 och avdelning V i Schengenkonventionen faller inte inom detta avtals
tillämpningsområde.
Artikel 7
1. Republiken Island och Konungariket Norge skall vid undertecknandet av detta
avtal anmäla följande uppgifter:
– Vilka polismän som avses i artikel 40.4 i Schengenkonventionen.
– Vilken myndighet som avses i artikel 40.5 i Schengenkonventionen.
– Vilket departement som avses i artikel 65.2 i Schengenkonventionen.
2. Samtidigt skall Konungariket Norge anmäla följande uppgifter:
– Vilka polismän som avses i artikel 41.7 i Schengenkonventionen.
– Vilka polismän som avses enligt bilateralt avtalade villkor enligt artikel 41.10 i
Schengenkonventionen i fråga om behörighet vad gäller olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen, vapen och sprängämnen samt olaglig transport
av giftigt och skadligt avfall.
3. De anmälningar som avses i punkterna 1 och 2 skall lämnas till Storhertigdömet
Luxemburgs regering, som är depositarie för detta avtal och som skall meddela de
övriga parterna. Detsamma gäller för ändringar som kan komma att göras avseende
förordnanden av de polismän, myndigheter och departement som avses i punkterna
1 och 2 ovan.
Artikel 8
Detta avtal skall ratificeras, godkännas eller godtas. Ratifikations-, godkännande-
eller godtagandeinstrumenten skall deponeras hos Storhertigdömet Luxemburgs
regering, som skall meddela alla övriga parter.
Artikel 9
1. För detta avtals ikraftträdande skall följande villkor gälla:
a) Att alla stater som är parter i detta avtal skall ha deponerat sina ratifikations-,
godkännande- eller godtagandeinstrument.
b) Att Konungariket Danmarks, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges
avtal om anslutning till Schengenkonventionen har trätt i kraft.
c) Att de särskilda avtal med Europeiska gemenskapen har trätt i kraft som, enligt
beslut av verkställande kommittén, fordras för att Republiken Island och
Konungariket Norge skall kunna anta de gemenskapsbestämmelser som har
medfört att bestämmelser i Schengenkonventionen vid dagen för undertecknandet
av detta avtal inte längre är tillämpliga enligt dess artikel 134.
d) Att de särskilda avtal med medlemsstaterna i unionen har trätt i kraft som, enligt
beslut av verkställande kommittén, fordras för att Republiken Island och
Konungariket Norge skall kunna anta de unionens bestämmelser som vid dagen för
undertecknandet av detta avtal har ersatt Schengenkonventionens bestämmelser
enligt dess artikel 142.1.
e) Att de särskilda avtal med tredje land har trätt i kraft som, enligt beslut av
verkställande kommittén, fordras för att Republiken Island och Konungariket
Norge skall kunna ansluta sig till bestämmelserna i de avtal som vid dagen för
undertecknandet av detta avtal har träffats mellan medlemsstaterna i
Schengenkonventionen och tredje land.
2. Verkställande kommittén skall försäkra sig om att villkoren för ikraftträdandet
har uppfyllts och meddela depositarien, Storhertigdömet Luxemburgs regering.
Detta avtal skall träda i kraft första dagen i andra månaden efter det att
ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrumenten har deponerats, med
förbehåll för att de villkor som anges i punkt 1 b, c, d och e ovan har uppfyllts.
Storhertigdömet Luxemburgs regering skall meddela alla parter om dagen för
ikraftträdandet.
3. Detta avtal skall sättas i kraft mellan de stater för vilka Schengenkonventionen
har satts i kraft och för Republiken Island och Konungariket Norge när villkoren
för tillämpning av Schengenkonventionen har uppfyllts i samtliga dessa stater och
när kontrollerna vid de yttre gränserna har trätt i funktion.
Artikel 10
1. Om allvarliga meningsskiljaktigheter skulle uppstå mellan Republiken Island
och/eller Konungariket Norge, å ena sidan, och de övriga parterna i detta avtal, å
andra sidan, kan avtalet sägas upp av de stater som är parter i
Schengenkonventionen gemensamt och av Republiken Island och/eller
Konungariket Norge var för sig.
2. Om Republiken Island och/eller Konungariket Norge inte godtar ett beslut enligt
artikel 3.1, skall det betraktas som en uppsägning och ordförandeskapet i
verkställande kommittén skall inom 30 dagar underrätta Storhertigdömet
Luxemburgs regering, som skall meddela de övriga parterna. Republiken Island
och/eller Konungariket Norge skall upphöra att vara parter i detta avtal sex
månader efter detta meddelande.
3. Detta avtal skall upphöra att gälla när Republiken Island och Konungariket
Norge eller när de stater som är parter i Schengenkonventionen upphör att vara
parter i avtalet.
4. Följderna av en uppsägning av detta avtal skall göras till föremål för en
överenskommelse mellan de återstående parterna och den part som gör
uppsägningen. I avsaknad av överenskommelse skall verkställande kommittén,
inom gränserna för sin behörighet, vidta nödvändiga åtgärder.
Till bekräftelse härpå har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade,
undertecknat detta avtal.
Upprättat i Luxemburg den 19 december 1996 på danska, finska, franska, grekiska,
isländska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och
tyska språken, vilka samtliga tolv texter är lika giltiga, i ett originalexemplar som
skall deponeras i arkiven hos Storhertigdömet Luxemburgs regering, som skall
överlämna bestyrkta kopior därav till varje part.
För Konungariket Belgiens regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Franska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
För Italienska republikens regering
För Konungariket Spaniens regering
För Portugisiska republikens regering
För Hellenska republikens regering
För Republiken Österrikes regering
För Konungariket Danmarks regering
För Republiken Finlands regering
För Konungariket Sveriges regering
För Republiken Islands regering
För Konungariket Norges regering
Protokoll om ändring av artiklarna 40, 41 och 65 i Konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, undertecknad i Schengen
den 19 juni 1990.
Regeringarna i Kungariket Belgien, Kungariket Danmark, Förbundsrepubliken
Tyskland, Hellenska republiken, Kungariket Spanien, Franska republiken,
Italienska republiken, Stor-hertigdömet Luxemburg, Kungariket Nederländerna,
Republiken Österrike, Portugisiska republiken, Republiken Finland och Kungariket
Sverige (nedan kallade avtalsparterna), som är parter i Konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, undertecknad i Schengen den
19 juni 1990 (nedan kallad Schengenkonvenventionen),
som beaktar artikel 141 i Schengenkonventionen,
som beaktar att av avtalsparterna utsedda behöriga polismän, myndigheter och
ministerier enligt artikel 40.4 och 40.5 samt artiklarna 41.7 och 65.2 i
Schengenkonventionen anges uttryckligen i konventionen, och att ändringar av
dessa uppgifter till följd av förändringar i en avtalsparts nationella organisation
därför kräver att konventionen ändras,
som beaktar att det, för att undvika framtida ändringar av konventionen, är
nödvändigt att förenkla detta förfarande, med bevarande av principen att det, under
förutsättning av samtycke från de övriga avtalsparter där polismännen i fråga kan
komma att genomföra operationer, är upp till var och en av avtalsparterna att utse
sina egna polismän, myndigheter och ministerier,
som beaktar att införandet av detta förenklade förfarande innebär att nya punkter
måste läggas till i artiklarna 40, 41 och 65 i Schengenkonventionen, i vilka de
utsedda behöriga polismännen, myndigheterna och ministerierna anges,
har kommit överens om följande.
Artikel 1
l. Följande punkt skall läggas till i artikel 40.4 i Schengenkonventionen:
”Avtalsparterna får ändra sina uppgifter om vilka polismän som de har utsett. Varje
sådan ändring skall anmälas av den berörda avtalsparten och bekräftas genom en
förklaring från Verkställande kommittén. Ändringen skall träda i kraft den första
dagen i den andra månaden efter denna förklaring.”
2. Följande punkt skall läggas till i artikel 40.5 i Schengenkonventionen:
”Avtalsparterna får ändra sina uppgifter om vilka myndigheter som de har utsett.
Varje sådan ändring skall anmälas av den berörda avtalsparten och skall bekräftas
genom en förklaring från Verkställande kommittén. Ändringen skall träda i kraft
den första dagen i den andra månaden efter denna förklaring.”
3. Följande punkt skall läggas till i artikel 41.7 i Schengenkonventionen:
”Avtalsparterna får ändra sina uppgifter om vilka polismän de har utsett. Varje
sådan ändring skall anmälas av den berörda avtalsparten och bekräftas genom en
förklaring från Verkställande kommittén. Ändringen skall träda i kraft den första
dagen i den andra månaden efter denna förklaring.”
4, Följande punkt skall läggas till i artikel 65.2 i Schengenkonventionen:
”Avtalsparterna får ändra sina uppgifter om vilka behöriga ministerier de har
utsett. Varje sådan ändring skall anmälas av den berörda avtalsparten och skall
bekräftas genom en förklaring från Verkställande kommittén. Ändringen skall
träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter denna förklaring”
Artikel 2
1. Detta protokoll skall ratificeras, godtagas eller godkännas. Ratifikations-,
godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos regeringen i
Storhertigdömet Luxemburg, som skall underrätta alla avtalsparter om detta.
2. Detta protokoll träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter det att
det sista ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet har deponerats.
3. Storhertigdömet Luxemburg skall underrätta alla avtalsparter om dagen för dess
ikraftträdande.
Till bekräftelse härav har nedanstående befulmäktigade personer undertecknat
detta protokoll.
Upprättat i Lissabon den 24 juni nittonhundranittiosju på danska, holländska,
finska, franska, tyska, grekiska, italienska, portugisiska, spanska och svenska
språken, vilka alla texter är lika giltiga, i ett enda original som skall deponeras i
arkiven i Storhertigdömet Luxemburg, som skall översända bestyrkta kopior därav
till varje avtalspart.
För Kungariket Belgiens regering
För Kungariket Danmarks regering
För Förbundsrepubliken Tysklands regering
För Hellenska republikens regering
För Konungariket Spaniens regering
För Franska republikens regering
För Italienska republikens regering
För Storhertigdömet Luxemburgs regering
För Konungariket Nederländernas regering
För Republiken Österrikes regering
För Portugisiska republikens regering
För Republiken Finlands regering
För Konungariket Sveriges regering
Ur Statskontorets PM Schengenavtalets konsekvenser för – Yttre gräns-
kontroll – Flygplatser – SIS och SIRENE (Dnr 62/97-5)
Sammanfattande bedömningar
Promemorians tre kapitel om yttre gränskontroll (kap 3), flygplatser (kap 4) och
SIS och SIRENE (kap 5) avslutas med en sammanfattande bedömning. Nedan ges
en sammanfattning av dessa bedömningar.
Yttre gränskontroll
Konsekvenserna är beroende av flera svårbedömda faktorer – som inte
direkt kan relateras till Schengen
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka förändringar av
gränskontrollmyndigheternas organisation och arbetsformer som kommer att
krävas vid ett Schengenmedlemskap. Det beror bl.a. på att konsekvenserna av
medlemskapet är beroende av en rad svårbedömda faktorer – t.ex. övriga
medlemsländers insatser, myndigheternas nuvarande resurser, och förändringar i
omvärlden – som tillsammans med Schengen utgör villkoren för den svenska
gränskontrollen.
En bedömning av omfattningen på de organisatoriska förändringar som följer av
Schengen måste därför grundas på en samlad politisk bedömning av
Schengenavtalet som sådant och de specifika förutsättningar som gäller för varje
myndighet. Detta innebär att det är svårt att utifrån objektiva utgångspunkter
bedöma rimligheten i de svenska gränskontrollmyndig-heternas krav. De
iakttagelser, som redovisas i promemorian, kan dock ge vägledning vid en sådan
bedömning.
Schengenavtalets krav är en tolkningsfråga
Personkontrollen vid de yttre gränserna ska enligt tillämpningskonventionen
utföras av behörig myndighet i enlighet med respektive avtalsparts nationella
lagstiftning. Någon enhetlig uppfattning om styrkan på kontrollen eller ”praxis” på
området är dock svår att finna. Att mer konkret definiera vad som menas med en
stark och effektiv kontroll samt hur den praktiskt ska utföras är därför
problematiskt. Medlemsländerna åtar sig också att övervaka den yttre gränsen
mellan gränsövergångsställena med mobila bevakningsenheter. Hur övervakningen
i praktiken ska gå till regleras inte närmare i konventionen.
Det finns därför också relativt stora skillnader mellan hur olika svenska aktörer
tolkar kraven. Av gränskontrollmyndigheterna är det i första hand polisen som
förespråkar en strikt tillämpning av Schengenkonventionen. Men även
Kustbevakningen och Generaltullstyrelsen har framfört att en svensk anslutning till
Schengen kräver en mer omfattande och effektiv kontrollverksamhet inom
respektive myndighets ansvarsområde.
Flera intervjuade menar att Schengen inte motiverar de förslag som
myndigheterna har presenterat. Myndigheternas tolkningar sägs i stora stycken
sakna grund i tillämpningskonventionen. Det förefaller också finnas skillnader
mellan hur tjänstemän i olika länder tolkar kraven, och de praktiska konsekvenser
som följer därav.
Sammantaget innebär de oklarheter som finns i tillämpningskonventionen, samt
de skilda uppfattningar som finns mellan svenska aktörer å ena sidan, och mellan
olika länder å den andra, att det enligt vår mening är svårt att ge några entydiga
svar på frågan om vilka krav Schengenavtalet ställer på gränskontrollen – det är i
stor utsträckning en tolkningsfråga.
Finns skäl att avvakta med beslut om stora förändringar?
Sverige har förklarat sig berett att vidta de kompensatoriska åtgärder, bl.a. en
effektiv yttre gränskontroll, som anges i tillämpningskonventionen. Detta åtagande
kommer att innebära förändringar för gränskontrollmyndigheterna. Flera av dessa
åtgärder är dock av sådan karaktär att de bör bedömas från fall till fall och grundas
på en värdering av de särskilda förhållanden som råder i de berörda länderna och
deras omgivningar. Enligt vår mening är det därför inte rimligt att, med ensidig
hänvisning till Schengenanslutningen, hävda att de åtgärder Sverige ska vidta
måste vara av den rigorösa karaktär som t.ex. polisen menar.
Det finns idag inte finns några tydliga indikationer på att den svenska
gränskontrollen skulle vara otillräcklig. Mot den bakgrunden anser vi att det
förefaller väl tidigt, att på grundval av Schengenavtalets krav, redan i dag besluta
om några stora förändringar av gränskontrollmyndigheternas organisation. Ett
sådant beslut bör enligt vår uppfattning anstå tills vi vet mer om vilken
ambitionsnivå samarbetet kräver. Målsättningen måste vara en ambitionsnivå som
motsvarar svenska, såväl som andra Schengenländers krav.
Myndigheternas planerade ambitionsnivåer är överdrivna
De tre gränskontrollmyndigheternas sammanlagda förslag till personal-
förstärkningar uppgår till 747 personer. Idag finns enligt myndigheterna cirka 811
personer i den samlade nationella gränskontrollen. Myndigheternas samlade
förslag innebär därmed en personalutökning med drygt 90 %. Det sammanlagda
resursanspråket beträffande gränskontrollen uppgår till ungefär 225 mkr/år för
personal och drygt 243 mkr för investeringar.
Det ska inte förnekas att Schengenanslutningen kommer medföra en rad an-
passningskostnader. Schengen kan också komma att medföra vissa kostnader av
mer beständig natur. Enligt vår bedömning behöver dock inte de resursmässiga
konsekvenserna på långt när bli i den storleksordning som myndigheterna menar.
Samtliga myndigheter förefaller också mena att det inte i första hand är
Schengen som motiverar resursförstärkningarna. Exempelvis har alla myndigheter
påtalat att behovet av resursförstärkningar framför allt motiveras av att man redan
idag har stora resursmässiga brister i kontrollverksamheten. Myndigheterna
framhåller även de stora förändringarna i omvärlden, bl.a. EU-medlemskapet,
Sovjetunionens sönderfall och utvecklingen i Östeuropa.
Utrymme för effektiviseringar bör finnas
I de bedömningar som de tre gränskontrollmyndigheterna presenterat finns flera till
synes överlappande förslag. Denna iakttagelse väcker frågan om inte
myndigheternas bedömningar borde gjorts utifrån en helhetssyn på de samlade
nationella gränskontrollresurserna. Mot denna bakgrund finns det enligt vår
mening också skäl att under det fortsatta planerings- och implementeringsarbetet
utvidga samarbetet. Enligt vår uppfattning torde detta kunna innebära betydande
samordningsvinster. Det torde även finnas möjligheter att såväl rationalisera som
effektivisera den praktiska gränskontrollverksamheten genom en ökad samverkan
såväl nationellt som internationellt.
Flygplatser
Inte praktiskt möjligt att ersätta ombyggnader med kontrollpersonal
Frågan har på uppdrag av Luftfartsverket studerats i olika projektgrupper på
Arlanda, Landvetter och Sturup. Projektgruppernas bedömning var att om inte
stora olägenheter skulle uppstå för bl.a. flygbolag och passagerare måste en
ombyggnad göras. Erfarenheterna från andra flygplatser bekräftar
projektgruppernas ställningstagande. Sammantaget pekar detta på att en
ombyggnad på Arlanda inte kan ersättas med ett ökat antal kontrollpersoner
eftersom konsekvenserna är alltför omfattande.
Ombyggnaderna bedöms medföra relativt få negativa konsekvenser för
flygplatsens aktörer
Polis, tull, flygbolag m.fl. aktörer på Arlanda, Kastrup och Vanda har fortlöpande
kunnat lämna synpunkter på ombyggnadsförslag. Aktörerna är överens om att de
förslag till ombyggnader på flygplatserna, som nu tagits fram, sammantaget ger så
få negativa konsekvenser som möjligt för inblandade aktörer.
Ombyggnader finansieras i allmänhet av flygplatsen
De utländska flygplatserna vi studerat har olika typer av huvudmän. Skillnaderna i
associationsform påverkar inte finansieringen utan ombyggnaderna på Vanda,
Kastrup och Zaventem ska finansieras/-des i sin helhet av flygplatserna.
Ombyggnadskostnaderna för Schengenanpassningen på dessa flygplatser är
emellertid betydligt mer begränsade än för Arlanda.
Polisen får ökad kontrollbörda efter Schengenanslutningen
Enligt Schengenavtalet ska personkontrollen omfatta dels utresekontroll, dels
utökad inresekontroll för tredjelandsresenärer. Schengenmedlemskapet innebär
också att passkontrollen ska upphöra för Schengenresenärer. Utifrån en
schablonmässig beräkning kan vi konstatera att kontrollättnaden inte motsvarar
ökningen utan den totala kontrolltiden ökar med cirka 20 procent. Denna beräkning
visar dock endast att personkontrollen totalt kan ta längre tid. Det är inte möjligt att
utifrån denna beräkning bedöma om utökade resurser behövs eftersom antalet
resurser för kontrollen är nära knutet till passagerarströmmar, antal passagerare i
hög och lågtrafik etc. För att avgöra resursbehovet erfordras noggrannare studier.
Klart är dock att inga egentliga besparingar torde kunna göras i personkontrollen
sett utifrån Schengenperspektivet.
Ur sammanfattningen i Riksrevisionsverkets rapport Schengenavtalet kon-
sekvenser för gränskongrollmyndigheterna (RRV 1997:43)
Gränskontrollmyndigheternas beräkningar
De tre gränskontrollmyndigheternas har beräknat att Schengensamarbetet kommer
att kräva ökade resurser. I nedanstående tabell har en sammanställning gjorts av
myndigheternas krav på ökade personella resurser. Uppgifterna för hösten 1996 är
hämtade från Statskontorets rapport. Uppgifterna för juni 1997 är hämtade från
myndigheternas redovisningar till regeringen. För Polisens del avser det angivna
resursbehovet för juli 1997 de uppgifter som P-G Näss redovisat i en
diskussionspromemoria efter det att Riksrevisionsverket begärt att få en
specificering av de 140 årsarbetskrafter som Rikspolisstyrelsen redovisat i
junirapporten.
Gränskontrollmyndigheternas behov av personella resurser
Polisen
Tullverket
Kustbevakningen
hösten 96
juni 97
juli 97
hösten 96
juni 97
hösten 96
juni 97
Yttre
gräns-
kontroll
90
–
140
156
88
Yttre
gränsbe-
vakning
153
–
18
40
40
52
75 (+85)
Inrikes-
kontroll
256
–
65
Totalt
499
140
223
196
128
52
75
För Kustbevakningens del avser parentesen de 85 årsarbetskrafter som
myndigheten anser krävs för EU-anpassningen.
Riksrevisionsverkets granskning
I Statskontorets rapport anges att Schengensamarbetet för flygplatspolisen på
Arlanda kommer att medföra en ökad arbetsbelastning på ca 20 % och ett ökat
personalbehov från 74 till 84 årsarbetskrafter. Denna bedömning baseras på att
a) tredjelands trafiken utgör ca 50 % av den totala utrikestrafiken,
b) de genomsnittliga kontrolltiderna vad gäller tredjelandstrafiken skulle komma
att bli 20 sekunder för EU-medborgare och 40 sekunder för icke EU-medborgare
vad gäller såväl in- som utresekontrollen samt
c) i tredjelandstrafiken utgör icke EU-medborgare 40 % av den totala
passagerarantalet.
Riksrevisionsverkets har vid sin granskning av dessa beräkningar funnit att
tredjelandstrafiken bara utgör ca 30 % av den totala utrikestrafiken, att mätningar
från bl a Schiphol visar att de genomsnittliga kontrolltiderna vad gäller både EU-
medborgare och icke EU-medborgare går att pressa samt att andelen EU-
medborgare i tredjelandstrafiken sannolikt är lägre än 40 %. Schengenavtalet
medför således enligt Riksrevisionsverkets bedömning i sig inte något behov av
ökade resurser på Arlanda och inte heller vid någon annan flygplats.
Då det gäller färjetrafiken kommer Schengenavtalet att leda till ett ökat
kontrollbehov vad gäller främst trafiken till Polen och de baltiska staterna, men
samtidigt bortfaller passkontrollen för den omfattande tysklandstrafiken. Kraven i
Schengenkonventionen kan således tillgodoses genom att Polisen omfördelar
resurser.
Ombyggnaden av Arlanda och Landvetter med ett nytt övre plan reserverat för
tredjelandstrafik medför enligt Generaltullstyrelsen behov av ökade resurser för
gatekontroll, dold spaning och identifiering samt bemanning av s k röda punkter.
Den granskning som Riksrevisionsverket gjort av hur Luftfartsverket planerar att
bygga om de båda flygplatserna, visar dock att behovet av ökade resurser främst är
en konsekvens av EUs tullregler. Ombyggnaden av Arlanda och Landvetter
påverkar endast marginellt tullens resursbehov.
Polisens, Kustbevakningens och Tullverkets redovisning av mobila resurser för
att bevaka den svenska kusten för att förhindra otillåten gränsövergång mellan de
auktoriserade gränsövergångarna, är inte baserade på några beräkningar, utan
endast på en operativ bedömning. Riksrevisionsverket har vid genomgången av de
inspektionsrapporter som Schengenländernas besöksgrupp gjort i olika länder inte
funnit något klart stöd för gränskontrollmyndigheternas bedömning. I inspektions-
rapporterna har inte frågan om utformningen av inrikeskontrollen behandlats.
Rikrevisionsverkets bedömning
Schengenavtalet förutsätter att vissa investeringar görs inom Polisen.
Rikspolisstyrelsen har beräknat det totala investeringsbehovet till 90 mkr.
Riksrevisionsverkets bedömning är att detta belopp torde kunna nedbringas genom
att upphandlingen av teknisk utrustning samordnas med andra länder. När
förfrågningsunderlag för anskaffningen tagits fram har Rikspolisstyrelsen och
Justitiedepartementet bättre förutsättningar att bedöma resursbehovet.
Riksrevisionsverket anser att det finns motiv för att förstärka Polisens
gränskontroll med totalt 47 årsarbetskrafter motsvarande en årlig kostnad på ca 18
mkr. Enligt verkets uppfattning är detta personalbehov inte en konsekvens av
Schengenavtalet, utan motiverade för att få tillräcklig kvalitet i gränskontrollen vid
Arlanda och Landvetter. Resurserna torde behövas även om Sverige inte skulle
inträda i Schengensamarbetet före utgången av år 1999.
Utbildning av personal för att klara den mer noggranna kontroll av
tredjelandsresenärer, som föreskrivs i Schengenkonventionen, bör ske successivt
så att, när Sverige inträder i det operativa Schengensamarbetet, Polisen har en väl
fungerande och trimmad organisation vad gäller både in- och utresekontrollen. I
enlighet med vad Schengenländernas besöksgrupp rekommenderat bör
utresekontroll, där det är praktiskt möjligt, påbörjas redan innan Sverige inträder i
det operativa samarbetet.
Riksrevisionsverket anser att Kustbevakningen bör tillföras 3 mkr för
återbemanning av sjöbevakningsstationen Understen. Denna åtgärd är inte något
som följer av Schengenkonventionen, utan är ett kostnadseffektivt sätt att klara
bevakningen av den långa Norrlanskusten, eftersom det finska och svenska
territorialområdet går samman vid Ålandshav. Kustbevakningen bör enligt
Riksrevisionsverkets uppfattning härutöver inte nu tillföras några särskilda resurser
till följd av Schengenavtalet, utan resursbehovet för bevakning av främst området
Ålands hav – Öresund får prövas i den normala budgetprocessen.
Riksrevisionsverket anser att inte heller Tullverket nu bör tillföras några resurser
som konsekvens av Schengenavtalet. Däremot kan det behövas ett resurstillskott
främst på Arlanda för att bättre uppfylla EUs krav på tullkontroll och för att klara
de kraftiga volymökningarna vad gäller både passagerare och gods. Den ändrade
hotbilden motiverar också en resursökning och då särskilt inom området dold
spaning. Frågan om en eventuell resursökning bör prövas i samband med den nu
pågående utvärderingen av EU-medlemskapets effekter på Tullverkets
organisation och dimensionering.
För att minska kostnaderna för den samlade gränskontrollen bör samarbetet
mellan myndigheterna utvecklas. Vid sidan av vad det egentliga uppdraget
omfattar vill Riksrevisionsverket med anledning av den genomförda granskningen
föreslå därför följande:
– att Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen och Luftfartsverket ges i uppdrag
att utreda vid vilka mindre flygplatser som det är kostnadseffektivt att låta Polisen
respektive Tullpersonal ensam svara för både pass- och tullkontrollen,
– att Polisen formella ansvar vad gäller kontroll av handelsfartyg i hamnar
överförs till Tullverket,
– att en samverkan både på central och lokal nivå utvecklas mellan
gränskontrollmyndigheternas underrättelseenheter och att det härvid övervägs att
ge Polisen samma möjligheter som Tullverket idag har att ta del av uppgifter från
flygbolagens databokningssystem,
– att sampatrullering mellan polismän och tullare prövas i ökad utsträckning
samt att gränskontrollmyndigheternas fordon och resurser utnyttjas mer flexibelt
vid bevakningen av den svenska kusten som utgör yttre gräns för
Schengenområdet.
Riksrevisionsverket har vid bedömningen av gränskontrollmyndigheternas
resursbehov utgått från att myndigheterna kommer att ha ett väl utvecklat
samarbete då Sverige operativt inträder i Schengensamarbetet. För att stimulera till
ett ökat samarbete mellan gränskontrollmyndigheterna anser verket att de vinster
som uppnås genom ett bättre samarbete i första hand bör användas för att förstärka
gränskontrollen i syfte att förhindra otillåten införsel av narkotika och vapen samt
illegal inresa och människosmuggling till Sverige.
Sveriges förklaring i enlighet med artikel 41.9 i Schengenkonventionen
Med hänvisning till Anslutningsavtalet för Konungariket Sverige av den 19
december 1996 till Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14
juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna
(Schengenkonventionen), undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, har den
svenska regeringen äran att underrätta Storhertigdömet Luxemburg om att, efter
samråd med Finland och Norge, med beaktande av artikel 41.9 i
Schengenkonventionen, följande villkor gäller för verkställande av förföljande på
svenskt territorium för polismän från de två nämnda staterna, med vilka Sverige
har gemensamma gränser:
Avseende artikel 41.2 i Schengenkonventionen:
– Polismän som verkställer förföljande får gripa den förföljda misstänkta
personen på de villkor som beskrivs i artikel 41.2 b).
Avseende artikel 41.3 i Schengenkonventionen:
– Det skall inte finnas någon tids- eller områdesbegränsning för verkställandet
av förföljandet, punkt 3 b).
Avseende artikel 41.4 i Schengenkonventionen:
– Förföljande enligt artikel 41 får ske beträffande alla brott som kan leda till
utlämning, punkt 4 b.
Skiss över Schengens organisation
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 december 1997
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Johansson, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1997/98:42 Schengensamarbetet.
Prop.
133
Prop.1997/98:42
Bilaga 1
1
Prop.1997/98:42
Bilaga 2
143
Prop.1997/98:42
Bilaga 2
134
Prop.1997/98:42
Bilaga 3
246
Prop.1997/98:42
Bilaga 3
247
Prop.1997/98:42
Bilaga 4
Prop.1997/98:42
Bilaga 4
Prop.1997/98:42
Bilaga 5
Prop.1997/98:42
Bilaga 5
Prop.1997/98:42
Bilaga 6
Prop.1997/98:42
Bilaga 6
Prop.1997/98:42
Bilaga 7
Prop.1997/98:42
Bilaga 7
Prop.1997/98:42
Bilaga 8
Prop.1997/98:42
Bilaga 8
Prop.1997/98:42
Bilaga 9
Prop.1997/98:42
Bilaga 9
Prop.1997/98:42
Bilaga 10
Prop.1997/98:000
Bilaga 7
249
Prop.1997/98:42
Bilaga 11
248
Prop. 1997/98:42
133
249