Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1996/97:88 · Hämta Doc ·
Ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 88
Regeringens proposition 1996/97:88 Ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 februari 1997 Lena Hjelm-Wallén Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att Sverige, som har undertecknat konventionen om ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Euro-peiska unionen, skall ratificera denna. I propositionen föreslås vidare de ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott som krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Lagtext.................................................... 5 3 Ärendet och dess beredning................................. 8 4 Konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater.......................... 8 4.1 Bakgrund............................................ 8 4.2 Huvudsakligt innehåll............................... 9 5 Sveriges tillträde till konventionen....................... 10 6 Ändringar i utlämningslagen m.m............................ 11 6.1 Inledning........................................... 11 6.2 Inledande bestämmelser.............................. 12 6.3 Dokumentation....................................... 13 6.4 Beslutande myndighet................................ 14 6.4.1 Beslut om utlämning........................... 14 6.4.2 Avslag och konkurrerande anspråk ............. 15 6.5 Förfarandet........................................ 16 6.5.1 Utredning..................................... 16 6.5.2 Information till den eftersökte............... 17 6.5.3 Samtycke...................................... 18 6.5.4 Juridiskt biträde............................. 19 6.5.5 Återkallelse.................................. 20 6.5.6 Underrättelse om samtycke m.m................. 22 6.6 Specialitetsprincipen och vidareutlämning........... 22 6.7 Underrättelse om beslut ............................ 24 6.8 Tidsfrist för verkställighet av beslut.............. 24 6.9 Sent samtycke och utlämning av personer som inte är frihetsberövade..................................... 25 6.10 Åtgärder vid avslagsbeslut.......................... 26 6.11 Transitering........................................ 27 7 Ekonomiska konsekvenser.................................... 28 8 Ikraftträdande............................................. 28 9 Författningskommentar...................................... 28 Bilaga 1 Konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater................... 36 Bilaga 2 Sammanfattning - departementspromemorian Ett förenklat utlämningsförfarande inom EU (Ds 1996:44)........... 46 Bilaga 3 Departementspromemorians lagförslag................. 47 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser.................... 51 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag......................... 52 Bilaga 6 Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 19 december 1996 56 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997............................................................ 61 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater med de förklaringar beträffande artiklarna 7, 9, 12, 15 och 16 som regeringen förordat samt antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs att det i lagen (1957:668) om utlämning för brott skall införas tretton nya paragrafer, 28-40 §§, samt närmast före 28 § en ny rubrik av följande lydelse. Förenklat utlämningsförfarande inom Europeiska unionen 28 § När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som framgår av 29-40 §§. 29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas, innehålla uppgifter om 1. den eftersöktes identitet, 2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran framställts, 3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 § tredje stycket, 4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering, 5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för brottet och den eftersöktes del i det, 6. följderna av brottet, om det är möjligt. Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om utlämning skall kunna meddelas. 30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §, behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. 31 § Om någon eftersöks för utlämning, skall allmän åklagare skyndsamt utreda om förutsättningarna för utlämning är uppfyllda. Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. 32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än som omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas. Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om samtycke lämnas efter denna tid. Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen. Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke. 33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att utlämning skall ske får Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger, besluta om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om utlämning i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock fattas av regeringen. Beslut i utlämningsfrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om beslutet. 34 § Om det beslutas att den eftersökte skall utlämnas skall beslutet verkställas inom tjugo dagar. Verkställs inte beslutet inom denna tid skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla. Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verkställas inom tjugo dagar, skall den ansökande staten underrättas om detta och ny dag för verkställighet bestämmas. Verkställs inte beslutet inom tjugo dagar från den nya dag som bestämts skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla. 35 § Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga rum med tillämpning av det förenklade förfarandet skall, om det be-hövs, tidsfrist enligt 23 § andra stycket fastställas. 36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fast-ställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket. 37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där. 38 § Beslut av Riksåklagaren om utlämning eller om ersättning till offentlig försvarare får inte överklagas. 39 § I samband med att det beslutas att utlämning skall ske, får chefen för Justitiedepartementet och Riksåklagaren fatta beslut enligt 21 §. 40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som utlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedepartementet. ________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens medlemsstater. 3 Ärendet och dess beredning I departementspromemorian Ett förenklat utlämningsförfarande inom EU (Ds 1996:44) föreslås att Sverige ratificerar en inom Europeiska unionen utarbetad konvention om ett förenklat förfarande för utlämning av dömda eller misstänkta personer mellan medlemsstaterna (konven-tionen). Sverige har undertecknat konventionen. I promemorian föreslås också erforderliga ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Konventionstexten i svensk version finns i bilaga 1. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 3. Förslagen har remiss- behandlats under sommaren 1996. En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 95/4233). Regeringen tar i detta ärende upp frågan om en svensk ratifikation av konventionen och nödvändiga lagändringar. Lagrådet Regeringen beslutade den 19 december 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har föreslagit att förfarandet även i det förenklade regel-systemet benämns utlämning och inte överlämnande (avsnitt 6.2). Lag-rådet har vidare framhållit att det bör framgå av lagtexten att återkallelse av samtycke kan ske efter det att beslut har fattats i utläm-ningsfrågan (avsnitt 6.5.5). Dessutom har Lagrådet förordat att bestämmelsen om verkställighet av utlämningsbeslut när tillfälliga hin-der uppstått bör utformas i mer direkt överensstämmelse med konven-tionstexten (avsnitt 6.8). De föreslagna justeringarna leder också till följdändringar av främst redaktionell art. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag till utformning av lagtexten. 4 Konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater 4.1 Bakgrund I september 1993 enades EU:s ministerråd om riktlinjer för att förbättra utlämningsförfarandet mellan Europeiska unionens medlemsstater. En rådsarbetsgrupp tillsattes, som fick till uppgift att utarbeta ett förslag till utlämningskonvention som skulle göra utlämningsförfarandet enklare och smidigare än det som följer av 1957 års europeiska konvention om utlämning (1957 års konvention). Sommaren 1994 enades ministerrådet om att särskild uppmärksamhet borde ägnas de förfaranden där de berörda personerna samtycker till att bli utlämnade. Ett arbetsdokument lades fram och detta låg sedan till grund för de diskussioner inom arbetsgruppen som så småningom ledde fram till konventionen. Den undertecknades av EU:s justitieministrar den 10 mars 1995. Den har ännu inte trätt i kraft. 4.2 Huvudsakligt innehåll Syftet med konventionen, vilken upprättats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, är att underlätta tillämpningen av 1957 års konvention vad avser förfarandet vid utlämning, samt att komplettera denna konventions bestämmelser i de fall där personer som är eftersökta för utlämning samtycker till att överlämnas enligt ett förenklat förfarande. Detta betyder att 1957 års konvention fortsatt skall tillämpas dels när personen i fråga eller den anmodade staten inte samtycker till överlämnande enligt det förenklade förfarandet, dels i de avseenden den nu aktuella konventionen inte innehåller kompletterande bestämmelser. Konventionen innehåller i princip endast förfarande-regler. Det innebär att de materiella villkor för utlämning som gäller enligt de nuvarande nationella reglerna är fortsatt giltiga även gentemot andra medlemsstater. Enligt artikel 1.2 påverkar inte tillämpningen av konventionen för utlämningssamarbetet mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal som är i kraft mellan medlemsstater. Konventionen påverkar heller inte mer förmånliga bestämmelser till följd av likartad lagstiftning som gäller mellan medlemsstater. Exempel på det senare är den samnordiska lagstiftningen som för svensk del kommit till uttryck i den nordiska utlämningslagen. I artikel 2 slås konventionens huvudprincip fast, nämligen att med- lemsstaterna förbinder sig att, i enlighet med det förenklade förfarandet, till varandra överlämna personer som är eftersökta för utlämning, förutsatt att de samtycker till detta och att den anmodade staten lämnar sitt godkännande. Enligt artikel 3 skall den person som är föremål för en begäran om provisoriskt anhållande enligt 1957 års konvention överlämnas i enlighet med det förenklade förfarandet. Artikeln anger vidare att det förenklade förfarandet inte förutsätter att det görs en sådan framställning som krävs enligt 1957 års konvention. Artikel 4 anger vilka uppgifter som skall anses innehålla tillräcklig information för att den anhållne och den anmodade staten skall kunna ta ställning till om samtycke respektive godkännande skall ges. Artikeln medger också att ytterligare information undantagsvis får begäras om redan erhållna uppgifter visar sig otillräckliga. Bestämmelserna i artikel 5 anger dels att den anhållne skall lämna sitt samtycke i enlighet med artiklarna 6 och 7, dels att den anmodade statens godkännande skall lämnas i enlighet med den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 6 skall den anhållne underrättas av behörig myndighet i den anmodade staten om att han är eftersökt för utlämning samt om att han har möjlighet att samtycka till att överlämnas i enlighet med det förenklade förfarandet. Artikel 7 reglerar det sätt på vilket samtycket samt, i förekommande fall, den anhållnes avstående från specialitetsprincipen (skydd mot lagföring eller verkställighet av straff för brott begånget före överlämnandet och som inte omfattas av eftersökningen) skall lämnas. Dessutom finns bestämmelser om information till den eftersökte angående följ-derna av ett samtycke respektive avstående samt om dessa rättshand-lingars eventuella oåterkallelighet. Enligt artikel 8 skall den anmodade staten omedelbart, dock senast tio dagar efter anhållandet, underrätta den ansökande staten om den anhåll-ne har samtyckt eller inte. Artikel 9 behandlar frågan om avstående från tillämpning av specia- litetsprincipen. Enligt bestämmelsen kan varje medlemsstat förklara att specialitetsprincipen enligt 1957 års utlämningskonvention under vissa omständigheter inte skall tillämpas i det förenklade förfarandet. Artikel 10 föreskriver att beslutet om utlämning som fattats i enlighet med det förenklade förfarandet skall kommuniceras direkt mellan de berörda myndigheterna. Underrättelsen om beslutet skall lämnas senast inom 20 dagar från den dag då den anhållne lämnade sitt samtycke. Av artikel 11 följer att överlämnande av den eftersökte skall äga rum senast inom 20 dagar från den dag då den ansökande staten underrättades om beslutet enligt artikel 10. Om den anhållne samtycker till överlämnande efter utgången av den tiodagarsfrist som anges i artikel 8, men innan den anmodade staten har mottagit en framställning om utlämning enligt 1957 års konvention, skall det förenklade förfarandet tillämpas enligt artikel 12. Om personen samtycker efter det att en sådan framställning mottagits har den anmodade staten möjlighet att välja att tillämpa det förenklade förfarandet. Av artikel 13 följer, som huvudregel, att om specialitetsprincipen inte är tillämplig på den som överlämnas, krävs inte den anmodade statens medgivande till vidareutlämning till annan medlemsstat. Artikel 14 behandlar frågan om transitering av den utlämnade från den anmodade staten till den ansökande via en tredje medlemsstats territorium. Enligt artikel 15 skall varje medlemsstat i en förklaring ange vilka myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 4-8, 10 och 14. Konventionens avslutande bestämmelser, artiklarna 16-17, behandlar ikraftträdande och anslutning till konventionen. 5 Sveriges tillträde till konventionen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Sverige skall tillträda konventionen.Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. | | Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att | | Sverige tillträder konventionen. | | Skälen för regeringens förslag: Huvudavsikten med konventionen är| | att påskynda utlämningsförfarandet i de fall där den som begärs | | utlämnad samtycker. | | I den förklarande rapporten till konventionen (EGT nr. C 375, | | 12/12/96, s. 3 ff.) framhålls att den som begärs utlämnad inte | | sällan samtycker till utlämning. För 1992 har den andelen angetts| | vara större är 30 procent. Trots detta tar förfarandet enligt | | 1957 års konvention ofta avsevärd tid, ibland upp till flera | | månader. | | Det är, inte minst av hänsyn till den eftersökte, angeläget att | | minska handläggningstiden vid utlämning. I de flesta fall är den| | eftersökte frihetsberövad under förfarandet. Det bör i detta | | sammanhang beaktas att i de fall framställningen avser utlämning| | för lagföring, den misstänkte ännu inte är dömd för någon gärning. Det| | är inte heller säkert att den som utlämnas till fullo får avräkna| | detta frihetsberövande om han efter utlämningen döms till | | frihetsstraff. | | En process i den begärande staten kan vidare blockeras eller | | åtminstone fördröjas på grund av att en förmodad gärningsman saknas.| | Ett snabbare förfarande medför över huvud taget större | | effektivitet i lagföringen. | | Det mellanstatliga samarbetet inom Europeiska unionens s.k. | | tredje pelare bygger på enighet mellan medlemsstaterna. Sverige | | har deltagit aktivt i arbetet som ledde till den antagna | | konventionen, vilken träder i kraft endast om samtliga | | medlemsstater i Europeiska unionen ratificerar den. En | | naturlig utgångspunkt är därför att Sverige skall tillträda kon-| | ventionen. Det ligger också i Sveriges intresse att så sker. | | Mellan de nordiska länderna finns ett utvecklat | | utlämningssamarbete, som bl.a. bygger på direktkontakter mellan | | myndigheter och, särskilt om den eftersökte samtycker, förenklade| | beslutsförfaranden. Erfarenheterna av detta samarbete är goda, | | och det finns anledning att tro att det till vissa delar | | liknande förfarande som konventionen föreskriver har stora | | förutsättningar att förbättra det europeiska utlämningssamarbetet| | utanför Norden. | | | | | | | | 6 Ändringar i utlämningslagen m.m. | | 6.1 Inledning | | Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak. Vissa redaktionella synpunkter har emellertid framförts. Skälen för regeringens förslag: Avsikten med konventionen är att skapa ett smidigt och snabbt förfarande med minskade krav på dokumentation och med direktkontakt mellan myndigheter. I dessa avseenden har förfarandet påtagliga likheter med vad som idag gäller mellan de nordiska länderna. Vid genomförandet av konventionens regler bör därför erfarenheterna av det nordiska samarbetet tas till vara och, inom de ramar som konventionen ger, lösningar i så stor utsträckning som möjligt ansluta till den nordiska strukturen. Som framgår av beskrivningen under avsnitt 4.2, är konventionen tillkommen för att underlätta tillämpningen av 1957 års konvention. Som också framgår reglerar konventionen endast själva förfarandet i samband med utlämning. De materiella förutsättningarna, bl.a. kravet på dubbel straffbarhet och på lägsta svårhetsgrad samt förbudet mot utlämning för politiska eller militära brott, berörs inte. De förutsättningar som anges i utlämningslagen 1-11 §§ kommer således att gälla även om någon utlämnas enligt det förenklade förfarandet efter samtycke. Ratifikation av konventionen kan inte ske utan att ändringar görs i utlämningslagens förfaranderegler. I promemorian föreslås att bestämmelserna om förfarandet efter samtycke i huvudsak placeras under egen rubrik i en särskild avdelning, sist i lagen. Viss remisskritik har framförts mot detta. Enligt regeringens mening talar dock starka skäl mot att nu förändra utlämningslagens grundläggande struktur. Om någon skall utlämnas till ett land utanför EU behöver rättstillämpande myndigheter aldrig gå in i den föreslagna nya avdelningen av lagen. Till detta kommer att en generell genomgripande översyn av utlämningslagen kommer att bli nödvändig när Sverige skall ratificera den nyligen undertecknade andra EU-konventionen på området, som främst berör annat än förfarandet. Nedan anges, artikel för artikel, de förändringar som konventionen föranleder i utlämningslagen. Beträffande den närmare tillämpningen hänvisas till författningskommentaren. 6.2 Inledande bestämmelser -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I en inledande bestämmelse anges ramen för | | tillämpningen av det förenklade utlämningsförfarandet efter sam-| | tycke. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak. Vissa redaktionella synpunkter har emellertid framförts. Skälen för regeringens förslag: I artikel 2 uttrycks konventionens huvudprincip, nämligen att medlemsstaterna förbinder sig att i enlighet med det förenklade förfarandet överlämna personer som samtyckt till detta, förutsatt att den anmodade staten lämnat sitt godkännande. Konventionen innebär alltså inte en plikt att överlämna när den berörda personen samtycker. I stället kan den anmodade staten pröva huruvida de materiella förutsättningarna för utlämning föreligger. För svensk del innebär detta att en framställning om utlämning som prövas enligt det förenklade förfarandet kan avslås trots att personen samtycker om hinder enligt 1-11 §§ i utlämningslagen anses föreligga. Det förenklade förfarandet torde normalt initieras genom att någon som är efterlyst inom Europeiska unionen grips eller annars påträffas i Sverige. Enligt artikel 3 är den normala utgångspunkten för förfarandet att den eftersökte är föremål för provisoriskt anhållande. Överlämnandet skall i dessa fall ske på grundval av de uppgifter som finns i begäran om provisoriskt anhållande. Ett överlämnande förutsätter således inte en formell utlämningsframställning enligt 1957 års konvention. I promemorian föreslås att den nya avdelningen i utlämningslagen inleds med en bestämmelse som anger ramen för det förenklade förfarandet. I den föreslagna bestämmelsen erinras om villkoren för utlämning. I lagrådsremissen, liksom i promemorian, föreslogs att förfarandet, i överensstämmelse med konventionstexten, benämns överlämnande. Lagrådet har mot detta anfört att skillnaderna mellan det nuvarande förfarandet enligt utlämningslagen och det förenklade förfarandet vid samtycke inte är så stora att en distinktion dem emellan behöver göras och att termen överlämnande blir missvisande i vissa fall. Liknande synpunkter har framförts av Malmö tingsrätt. Regeringen kan för sin del godta Lagrådets bedömning. Förfarandet bör därför, som Lagrådet förordat, benämnas utlämning. Härigenom behöver någon särskild erinran om att villkoren för utlämning gäller även i det förenklade förfarandet inte göras. 6.3 Dokumentation -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Till grund för tillämpning av det förenklade| | förfarandet skall ligga uppgifter om den eftersöktes identitet, | | den myndighet som begärt anhållande, förekomsten av | | häktningsbeslut eller dom, brottets beskaffenhet samt | | omständigheterna kring och följderna av brottet. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker i princip förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa, närmast redaktionella synpunkter har framförts. Skälen för regeringens förslag: I artikel 4 i konventionen stadgas vilka uppgifter som skall anses innehålla tillräcklig information för att underrätta den eftersökte (se avsnitt 6.5.2) och för att informera den myndighet som kan besluta om överlämnande enligt det förenklade förfarandet. Dessa uppgifter överensstämmer i stort med vad en Interpol-efterlysning innehåller i dag, samt motsvarar de upplysningar som är nödvändiga för att registrera en person i Informationssystemet Schengen. Artikeln medger också att ytterligare information får begäras om erhållna uppgifter visar sig otillräckliga. En sådan begäran om komplettering får dock inte strida mot artikel 3, enligt vilken de handlingar som fordras enligt 1957 års konvention inte kan krävas inom ramen för det för- enklade förfarandet. Justitiekanslern och Svea hovrätt har ifrågasatt om det är tillräckligt för bedömningen av om hinder för utlämning föreligger att endast „förekomsten av ett häktningsbeslut„, alltså inte häktningsbeslutet som sådant, redovisas. Konventionen bygger dock på att de uppgifter som krävs enligt artikel 4 utgör tillräckligt underlag för ställningstagandet. Konventionstexten medger således inte att krav ställs på erhållande av själva beslutet eller domen. Med hänsyn till de övriga uppgifter som enligt bestämmelsen skall krävas och till de materiella förutsättningar som gäller för utlämning torde vidare ett förevisande av själva häktningsbeslutet sakna praktisk betydelse. Regeringen delar därför bedömningen i promemorian av hur bestämmelsen i utlämningslagen skall utformas för att ange vilka uppgifter en eftersökning skall innehålla för att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas. Vissa redaktionella ändringar har dock gjorts efter påpekanden från Lagrådet och remissinstanserna. 6.4 Beslutande myndighet 6.4.1 Beslut om utlämning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksåklagaren ges rätt att besluta om | | utlämning enligt det förenklade förfarandet. Riksåklagaren skall| | dessutom ha rätt att besluta om att överlämna föremål som tagits i| | beslag. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Skälen för regeringens förslag: I konventionens artikel 5 sägs att den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall lämna sitt godkännande till överlämnande enligt det förenklade förfarandet. Vilken eller vilka myndigheter som skall anförtros denna uppgift är en fråga för varje enskilt land. Det är i dag regeringen som beslutar om utlämning enligt utlämningslagen, även vid samtycke. Syftet med konventionen, nämligen att få ett så snabbt och enkelt förfarande som möjligt, torde dock medföra att rätten att besluta om utlämning efter samtycke i klara fall bör läggas hos någon annan myndighet än regeringen. Erfarenheterna från de nordiska ärendena visar att sådana ärenden kunnat hanteras på ett effektivt och rättssäkert sätt inom åklagarväsendet. De överväganden som skall ske inom ramen för det nu behandlade förfarandet är inte heller sådana att allmän domstols medverkan framstår som nödvändig. Att lägga besluten i domstol skulle också kunna medföra viss tidsutdräkt och sämre effektivitet i förfarandet. Dessutom måste det bli fråga om att hänskjuta ett tveksamt ärende till regeringen, något som torde te sig främmande för en allmän domstol. Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten i Göteborg har ifrågasatt om inte beslut om överlämnande borde kunna fattas på lokal eller regional åklagarnivå. Regeringen anser det dock mindre lämpligt att gå fullt så långt som till vad som gäller vid utlämning till annat nordiskt land och låta den lokale åklagaren besluta om utlämning efter samtycke. Det förfarande som tillämpas mellan de nordiska länderna skall nämligen ses i ljuset av att dessa ärenden dels är tämligen vanligt förekommande, dels att det föreligger en betydande rättslikhet mellan de nordiska länderna. Erfarenheter och stabila rutiner kan därför byggas upp på lokal nivå. Det kan förväntas att utlämning efter samtycke till andra EU- stater inte kommer att ske i samma omfattning som utlämning till de nordiska länderna, och när det sker berör det rättssystem som vi inte har samma vana att arbeta med. Med hänsyn härtill synes en lämplig lösning vara att låta Riksåklagaren fatta beslut om utlämning enligt det förenklade förfarandet. Hos Riksåklagarens kansli finns en ingående kännedom om utlämningsrätten. Eftersom Riksåklagaren ändå i det nuvarande systemet kopplas in på ärendena, torde ingen betydande merbelastning uppkomma. Det är också lämpligt att låta en och samma myndighet fatta beslut i flertalet fall, så att kontinuitet och samlad kunskap kan vinnas. Riksåklagarens beslut bör - i enlighet med vad som gäller enligt den nordiska utlämningslagen - inte vara överklagbart. Dessutom bör Riksåklagaren - i överensstämmelse med vad som gäller i det nordiska förfarandet - ha rätt att besluta om att överlämna föremål som tagits i beslag i de fall denne beslutar om utlämning av den eftersökte. Detsamma gäller om chefen för Justitiedepartementet beslutar att utlämning skall ske. En bestämmelse med detta innehåll bör därför införas. 6.4.2 Avslag och konkurrerande anspråk -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Beslut om avslag och vid konkurrerande | | anspråk från flera länder fattas av regeringen eller i vissa fall| | av chefen för Justitiedepartementet. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Det torde endast undantagsvis förekomma att det finns skäl att vägra utlämning, trots att ett samtycke avgivits. Det kommer i sådana fall att röra sig om överväganden som närmast bör ankomma på regeringen. Avslagsbeslut bör därför inte få fattas av Riksåklagaren. En sådan ordning stämmer dessutom bättre med det nordiska förfarandet. Av samma skäl bör fall då konkurrerande anspråk från flera länder föreligger undantas från Riksåklagarens prövning. Ett avslag kan i undantagsfall grundas på att ett absolut hinder mot utlämning föreligger, t.ex. att den eftersökte är svensk medborgare eller att han redan är dömd för brottet. Avgörandet bör i dessa fall ligga kvar hos regeringen. Detsamma bör gälla vid konkurrerande anspråk. Avslagsbeslutet kan också grundas på en brist som inte är av definitivt slag. I det fallet skall den ansökande staten ha möjlighet att inkomma med en framställning om utlämning enligt 1957 års konvention. Det synes lämpligt att låta chefen för Justitiedepartementet fatta avslagsbeslut i dessa fall. Uppkommer tvekan i ett ärende bör sålunda Riksåklagaren ha möjlighet att överlämna ärendet för att avgöras av chefen för Justitiedepartementet eller regeringen. Beträffande åtgärder vid avslagsbeslut, se avsnitt 6.10. Något skäl att koppla in Högsta domstolen i det förenklade förfarandet efter samtycke torde inte föreligga. 6.5 Förfarandet 6.5.1 Utredning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Lokal åklagare verkställer erforderlig ut- | | redning i ärenden om utlämning enligt det förenklade förfarandet.| -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Justitiekanslern vill dock ha klarlagt hur och av vem ärenden med tryck- frihetsrättslig anknytning skall utredas. Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 § i utlämningslagen skall Riksåklagaren till grund för sitt yttrande till regeringen verkställa er- forderlig utredning enligt vad som stadgas om förundersökning i brottmål. Sådan utredning utförs normalt av den lokale åklagare inom vars område den eftersökte finns. I det nordiska förfarandet handläggs ärendet normalt i dess helhet på lokal nivå, i de fall den misstänkte samtycker till utlämning. I det förenklade förfarandet enligt konventionen initieras ärendet på lokal nivå, och det är bara själva beslutet om utlämning som enligt vad som föreslås kommer att ligga på Riksåklagaren. Det är naturligt att låta den allmänne åklagaren verkställa den nödvändiga utredningen. Denna utredning skall klarlägga om erforderlig dokumentation finns samt huruvida den eftersökte samtycker till att utlämnas enligt det förenklade förfarandet och om han i så fall medger att ställas till svars eller straffas i den ansökande staten för någon annan före utlämningen begången gärning än den för vilken han utlämnas och därmed vidareutlämnas till annan medlemsstat. Vidare skall utredas om det föreligger sådana förhållanden som enligt 1-11 §§ i utlämningslagen utgör hinder mot utlämning. Justitiekanslern har framställt önskemål om en belysning av ansvars- fördelningen mellan Justitiekanslern och allmän åklagare när det aktuella brottet berör det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Det har därvid bl.a. framhållits att Justitiekanslern är ensam behörig åklagare för dessa brottstyper och att hur långt denna exklusiva behörighet sträcker sig vid gränsöverskridande brottslighet i några fall har föranlett osäkerhet. Denna frågeställning är aktuell även beträffande det nuvarande förfarandet enligt utlämningslagen och alltså inte begränsad till den nu föreslagna regleringen och synes inte heller omedelbart påverkas därav. Frågan bör behandlas i ett sammanhang, och det finns anledning att göra de närmare överväganden som fordras i samband med den översyn av utlämningslagstiftningen som blir aktuell när den nya EU-konventionen om utlämning skall ratificeras. 6.5.2 Information till den eftersökte -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Åklagaren skall informera den eftersökte om| | möjligheten att samtycka till att utlämnas enligt det förenklade| | förfarandet samt om möjligheten att medge rätt för den ansökande| | staten att utan särskilt medgivande ställa honom till ansvar | | eller straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än| | som omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon | | annan medlemsstat i Europeiska unionen. Den eftersökte skall | | också informeras om följderna av samtycke och medgivande. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Den eftersökte skall, enligt artikel 6 i konventionen, när han anhålls underrättas av den behöriga myndigheten om den begäran som avser honom och om att han har möjlighet att samtycka till att utlämnas till den ansökande staten i enlighet med det förenklade förfarandet. Med den behöriga myndigheten avses den som kan besluta om frihetsberövande, i Sverige den lokale åklagaren. Informationen skall lämnas i omedelbar anslutning till frihetsberövandet. En regel om att åklagaren skall informera den eftersökte om möjligheten att samtycka, liksom om följderna av ett samtycke, bör införas i lagen. Det föreslås i avsnitt 6.6 att den eftersökte själv skall få disponera över den s.k. specialitetsprincipen, och därmed över förbudet mot vidareutlämning. Den eftersökte bör få erforderlig information även om innebörden av ett avstående från det skydd som specialitetsprincipen ger. Informationen bör lämnas av åklagaren. Riksåklagaren, Justitiekanslern och Kriminalvårdsstyrelsen har framfört att det finns skäl att i lagtexten särskilt ange att den eftersökte kan medge att vidareutlämnas till ett annat EU-land. Som framgår av avsnitt 6.6 kommer ett avstående från det skydd som specialitetsprincipen ger att innebära att den svenska regeringens medgivande till vidareutlämning till annan medlemsstat inte krävs. Regeringen delar uppfattningen att detta klart bör framgå av lagtexten. I avsnitt 6.9 föreslås att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas även om den eftersökte inte är frihetsberövad. Även i denna situation bör den eftersökte informeras om möjligheten att samtycka och avstå. 6.5.3 Samtycke -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den lokale åklagaren ges behörighet att ta | | emot ett samtycke från den eftersökte till att utlämnas enligt | | det förenklade förfarandet liksom ett medgivande till att ställas| | till ansvar eller straffas för annat brott. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Samtycke skall enligt artikel 7 i konventionen lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den anmodade staten i enlighet med dess lagstiftning. Denna myndighet kan vara domstol eller åklagare. Vid utlämning till ett annat nordiskt land är det den lokale åklagaren som är behörig att motta ett samtycke. Praktiska skäl talar för att tillämpa samma förfarande i nu aktuella fall. Den eftersökte är i regel frihetsberövad och då placerad i polisarrest eller i häkte, vilket torde göra det lätt för åklagaren att vid besök uppta ett samtycke. I och för sig skulle tingsrätten kunna uppta samtycket, eftersom anhållandet ändå skall prövas av rätten efter förhandling enligt 23 §. Emellertid kan den eftersökte vilja samtycka till utlämning efter denna förhandling, och då skulle han behöva transporteras till rätten ytterligare en gång. Det förenklade förfarandets syfte att påskynda hanteringen vore då i viss mån förfelat. Om en eftersökt person som önskar samtycka till att utlämnas inte är frihetsberövad (se avsnitt 6.9), är det också enklare om samtycket kan lämnas till en lokal åklagare. Erfarenheterna från tillämpningen av det nordiska förfarandet ger entydigt vid handen att åklagare kunnat hantera detta ansvar på ett sådant sätt att kraven på rättssäkerhet har uppfyllts. Det föreslås därför att den lokale åklagaren ges behörighet att ta emot ett samtycke. I konventionen regleras inte närmare när samtycket skall inhämtas. Av underrättelseskyldigheten som regleras i artikel 6 och av artikel 8 som anger att samtycket skall lämnas inom tio dagar från anhållandet, följer att den anhållne skall kunna lämna sitt samtycke redan vid det provisoriska frihetsberövandet. Av artikel 7.2 följer att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att personen lämnat samtycket under sådana förhållanden att det framgår att han har lämnat det frivilligt och fullt medveten om följderna av det. Såväl samtycke till överlämnande som avstående från tillämpning av specialitetsprincipen (se avsnitt 6.6) skall avges inför den behöriga rättsliga myndigheten och dokumenteras skriftligen i den anmodade staten i enlighet med dess lagstiftning. För att tillgodose rättssäkerhetsaspekterna för den anhållne har i artikeln också tagits in bestämmelser om att samtycket och avståendet skall inhämtas under sådana former att det framgår att det skett frivilligt och att den eftersökte varit fullt medveten om följderna. När det gäller samtyckets följder, skall den eftersökte informeras bl.a. om att han genom samtycket avstår från de garantier som är förbundna med ett normalt utlämningsförfarande. Dessutom skall vid avstående från specialitetsprincipen den anhållne upplysas om den ansökande statens möjligheter att bl.a. väcka åtal för andra gärningar än de som omfattas av eftersökningen. Också i detta avseende bör det nordiska förfarandet kunna vara vägledande. I förordningen (1982:58) om förfarandet vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge finns närmare bestämmelser om hur samtycket skall lämnas. I förordningen sägs att samtycket skall lämnas skriftligen på formulär som fastställs av Riksåklagaren. Handlingen där samtycket ges skall om möjligt vara avfattad på det språk som normalt begagnas av den som begärs utlämnad. Om ett annat språk används, skall på handlingen antecknas vilka åtgärder som vid- tagits för att kontrollera att den som begärs utlämnad har förstått innebörden av samtycket. Slutligen stadgas att samtycket skall lämnas i närvaro av vittne. Vittnet skall på den handling där samtycket lämnas skriftligen bekräfta att den som begärs utlämnad har undertecknat handlingen frivilligt. Detta förfarande torde väl uppfylla konventionens krav. Förordningen bör därför göras tillämplig också på samtycke och avstående inom ramen för det förenklade förfarandet. 6.5.4 Juridiskt biträde -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om offentlig | | försvarare tillämpas även i det förenklade förfarandet. Riksåkla-| | garen beslutar om ersättning till offentlig försvarare för arbete| | som utförts där. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Malmö tingsrätt har dock förordat en särskild reglering av rätten till juridiskt biträde och Justitiekanslern har önskat klarlagt huruvida beslut om ersättning till offentlig försvarare vid tvist skall kunna prövas av domstol. Skälen för regeringens förslag: Konventionen stadgar i artikel 7.2 att den eftersökte, som en garanti för att hans samtycke lämnas frivilligt och i fullt medvetande om följderna, skall ha rätt till juridiskt biträde. Enligt vad som föreslås skall åklagaren vidta nödvändig utredning i enlighet med vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. Det innebär bl.a. att rättegångsbalkens regler om förordnande av offentlig försvarare blir tillämpliga. Någon särskild bestämmelse om att offentlig försvarare skall förordnas torde därför inte behövas. Detta överensstämmer med vad som för närvarande gäller. Försvarare förordnas regelmässigt direkt vid ett eventuellt beslut om tvångsmedel. Malmö tingsrätt har påpekat att en misstänkt person enligt svenska regler inte har någon ovillkorlig rätt till juridiskt biträde om han inte är frihetsberövad. Tingsrätten har med hänvisning till detta ifrågasatt huruvida de svenska reglerna i detta hänseende motsvarar konventionens krav. Även om den eftersökte inte är frihetsberövad torde man normalt kunna utgå ifrån att det i ett utlämningsärende föreligger skäl att förordna offentlig försvarare för honom. De nuvarande reglerna innebär därför enligt regeringens mening en tillräcklig garanti för att den eftersökte får juridiskt biträde. Ersättning till försvarare för arbete under den tid ärendet legat hos allmän åklagare bör i enlighet med nu gällande ordning prövas av den tingsrätt som förordnat försvararen. Av 22 § utlämningslagen följer att regeringen eller Justitiedepartementet beslutar om ersättning till offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Ett särskilt stadgande fordras om att Riksåklagaren skall besluta om sådan ersättning för arbete som utförts där inom ramen för det förenklade förfarandet. Justitiekanslern har vidare väckt frågan om inte, mot bakgrund av den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, Riksåklagarens beslut om ersättning till offentlig försvarare borde kunna överklagas. Den föreslagna ordningen överensstämmer med vad som gäller i dag. Den av Justitiekanslern väckta frågan bör lämpligen tas upp i samband med den kommande totalöversynen av utlämningslagstiftningen. Ersättningen skall enligt 18 § utlämningslagen i regel stanna på staten. 6.5.5 Återkallelse -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett samtycke skall kunna återkallas. Den | | tid som förflyter mellan ett samtycke och en återkallelse skall | | inte beaktas vid fastställande av tidsfrist enligt 23 § | | utlämningslagen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.4 i konventionen är samtycke oåterkalleligt. Tanken bakom denna bestämmelse är att den anhållne inte skall kunna återkalla sitt samtycke och därefter begära att han skall friges på grund av att tidsfristen för inlämnande av en utlämningsframställning enligt 1957 års konvention överskridits. Mot bakgrund av vissa medlemsstaters lagstiftning ges det dock möjlighet för staterna att förklara att samtycket och avståendet kan återkallas. För att undvika att en återkallelse försvårar ett utlämningsförfarande, stadgas vidare att den tid som förflyter mellan underrättelse om samtycket och den eventuella återkallelsen inte skall beaktas vid fastställandet av de tidsfrister för provisoriskt anhållande på 18 till 40 dagar som följer av 1957 års konvention. Följden av detta blir att den ansökande staten vid en återkallelse har lika lång tid på sig för att göra en framställning om utlämning enligt 1957 års konvention som denna stat hade vid den tidpunkt den mottog underrättelsen om den anhållnes samtycke. På så vis kan inte den eftersökte sabotera förfarandet genom att först samtycka och sedan återkalla samtycket, vilket kunde medföra att 40-dagarsfristen försattes. Övervägande skäl talar för att Sverige skall göra det möjligt att återkalla ett lämnat samtycke. Det förenklade förfarandet är tillkommet inte minst i den eftersöktes intresse. Det framstår därför som naturligt att han, om han sedan samtycke har lämnats får kännedom om nya omständigheter som är ägnade att påverka hans ställningstagande eller om han helt enkelt ångrar sig, skall kunna påkalla tillämpning av det nuvarande förfarandet. Att ge den eftersökte möjlighet att återkalla samtycket överensstämmer också med det förfarande som tillämpas mellan de nordiska länderna. I promemorian föreslås att det skall vara möjligt att återkalla ett samtycke och att detta regleras genom en bestämmelse om att den ansökande staten skall underrättas om återkallelse sker. En fråga som har uppmärksammats av Riksåklagaren är huruvida en återkallelse av samtycket som sker efter det att beslut har fattats i utlämningsfrågan skall beaktas. Regeringen föreslog i lagrådsremissen att en återkallelse skall beaktas om den sker efter det att beslut har fattats men innan verkställighet av utlämningen har skett. Lagrådet har anfört att det i och för sig inte har någon erinran mot denna lösning. Lagrådet menar emellertid att detta torde innefatta en avvikelse från gängse syn på vid vilken tidpunkt en parts ståndpunkt i ett ärende senast måste anges för att vinna beaktande av beslutsmyndigheten och att den föreslagna lösningen därför bör komma till tydligt uttryck i lagtexten. Regeringen godtar Lagrådets bedömning. Om samtycket återkallas skall det förfarande som regleras i lagens 14-22 §§ åter träda in. Sverige bör således avge en förklaring att samtycke kan återkallas. I lagen bör vidare en bestämmelse införas om att den tid som förflutit mellan ett samtycke och en återkallelse inte skall beaktas vid fastställandet av 40- dagarsfristen enligt 23 § andra stycket. 6.5.6 Underrättelse om samtycke m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den ansökande staten skall omedelbart | | underrättas om ett samtycke eller medgivande. Om den eftersökte | | inte samtycker skall den ansökande staten underrättas om det. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8 i konventionen skall den stat som verkställt ett provisoriskt anhållande omedelbart underrätta den ansökande staten om samtycke lämnas. Vidare skall den anmodade staten inom tio dagar från det provisoriska anhållandet underrätta den ansökande staten huruvida samtycke till överlämnande enligt det förenklade förfarandet har lämnats. Tidsfristen gör det möjligt för den ansökande staten att göra en eventuell framställning om utlämning inom de 40 dagar som anges i 1957 års konvention, om samtycke skulle vägras. Underrättelse om samtycke skall förmedlas direkt mellan de behöriga myndigheterna som angivits enligt artikel 15. En bestämmelse om att underrättelse skall ske på nämnda sätt bör införas i lagen. Lagtexten bör dessutom, såsom Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklagaren har påpekat, kompletteras med att den ansökande staten förutom samtycke också skall underrättas om ett avstående från det skydd specialitetsprincipen ger. 6.6 Specialitetsprincipen och vidareutlämning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den eftersökte skall kunna disponera över | | specialitetsprincipen och därmed också över huruvida svenskt | | tillstånd krävs för vidareutlämning till en annan medlemsstat. Ett| | avstående från det skydd specialitetsprincipen ger skall kunna | | återkallas. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ställer sig i princip positiva till förslagen. Ett antal remissinstanser har dock efterlyst en precisering av lagtexten så att det klart framgår bl.a. vad som innefattas i ett avstående från specialitetsprincipen. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9 i konventionen kan medlemsstaterna välja om man vill låta den eftersökte disponera över till- ämpningen av den s.k. specialitetsprincipen, dvs. skydd mot lagföring eller verkställighet av straff för brott begånget före överlämnandet och som inte omfattas av eftersökningen. Artikelns fakultativa karaktär har sin grund i de skillnader som finns mellan medlemsstaternas lagstiftning när det gäller ett samtyckes effekt på den ansökande statens rätt att lagföra den utlämnade för andra gärningar än de som låg till grund för framställningen. Bestämmelsen ger tre handlingsalternativ för medlemsstaterna: 1. Staten avger ingen förklaring. Specialitetsprincipen enligt 1957 års konvention fortsätter då att gälla, dvs. den anmodade statens medgivande krävs för ytterligare lagföring eller fortsatt straffverkställighet. Den eftersöktes samtycke till överlämnande påverkar således inte tilllämpningen av specialitetsprincipen. 2. Staten avger en förklaring enligt artikel 9.a. Innebörden av detta blir att specialitetsprincipen enligt 1957 års konvention inte skall tillämpas när den eftersökte samtycker till överlämnande. Samtycket innebär således ett automatiskt avstående från specialitetsprincipen. 3. Staten avger en förklaring enligt artikel 9.b. Innebörden av detta blir att specialitetsprincipen inte skall tillämpas om den eftersökte i samband med att han samtycker till överlämnande också uttryckligen avstår från specialitetsprincipen. Specialitetsprincipen utgör ett skydd för den som utlämnats mot att bli åtalad eller straffad för mer än vad som omfattas av beslutet om utlämning. Samarbetet inom Europeiska unionen bygger bl.a. på att länderna har en grundläggande tilltro till varandras rättsordningar. En uppmjukning av det skydd som specialitetsprincipen ger torde därför vara acceptabelt i denna krets, liksom för övrigt skett mellan de nordiska länderna. I promemorian förordas därför att låta personen själv bestämma över omfattningen av detta skydd, som upprätthålls huvudsakligen i hans intresse. En förutsättning är då givetvis att den efter- sökte fått erforderlig information om vad ett avstående innebär. Regeringen delar denna bedömning. Det bör påpekas att det kan ligga i den eftersöktes eget intresse att avstå från tillämpning av specialitetsprincipen. Sverige bör således avge en förklaring enligt alternativ 3 ovan. Mot bakgrund av de farhågor som bl.a. Lunds universitet uttalat om att det inte alltid kan förväntas att den eftersökte har tillräckligt klart för sig vad ett avstående innebär bör understrykas att det åligger åklagaren att noggrant försäkra sig om detta. Enligt artikel 13 i konventionen innebär ett avstående från specia- litetsprincipen också automatiskt att den anmodade statens medgivande inte längre är nödvändigt för att vidareutlämning skall kunna ske till en annan medlemsstat. Staterna kan emellertid vid ratifikationen inom ramen för den förklaring som kan avges enligt artikel 9 ange att så inte skall vara fallet, och att sådant medgivande alltså även fortsättningsvis skall krävas, även om den eftersökte avstått från det skydd specialitetsprincipen ger. Skyddet mot vidareutlämning är uppställt i samma syfte som speciali- tetsprincipen. Frågorna bör därför behandlas på samma sätt. I konsekvens härmed bör således ett avstående från specialitetsprincipen också innebära att vidareutlämning utan särskilt medgivande från regeringen kan ske. Det bör understrykas att regeln bara kommer att gälla i förhållande till annat land inom Europeiska unionen. Vidareutlämning till länder utanför EU kommer fortfarande att kräva medgivande från regeringen. I artikel 7.4 i konventionen anges att ett avstående från det skydd spe- cialitetsprincipen ger skall vara oåterkalleligt, men att medlemsstaterna kan lämna en förklaring om att avståendet kan återkallas. Av samma skäl som anförts i avsnitt 6.5.5 för att ett samtycke skall kunna återkallas bör ett avstående kunna återkallas. Justitiekanslern, Riksåklagaren och Malmö tingsrätt har framfört att detta bör framgå av lagtexten. Regeringen delar denna uppfattning. Återkallelse bör kunna ske intill dess att överlämnandet har verkställts. Sverige bör således avge en förklaring enligt artikel 7.4 och en regel med detta innehåll bör införas i lagen. 6.7 Underrättelse om beslut -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Beslut i utlämningsfrågan skall fattas och | | underrättelse om beslutet lämnas till den ansökande staten inom | | 20 dagar från samtycket. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10 i konventionen skall underrättelse om ett beslut om överlämnande enligt det förenklade förfarandet och information i samband därmed lämnas av den beslutande myndigheten inom 20 dagar från det att den eftersökte lämnat sitt samtycke. Underrättelsen skall lämnas till den myndighet i den ansökande staten som begärt det provisoriska anhållandet. Denna bestämmelse avser att förenkla och påskynda förfarandet genom att alla upplysningar lämnas mellan de myndigheter som är direkt berörda av förfarandet. Bestämmelsen innebär också att den beslutande myndigheten har 20 dagar på sig att fatta beslut. Detta är dock en längsta tidsfrist, och beslutet skall naturligtvis fattas så fort som möjligt. Om beslutet blir ett avslag, har den ansökande staten i alla händelser, genom en sammanläggning av de två tidsfristerna på tio dagar (underrättelse om samtycke) respektive 20 dagar, en minsta tid om tio dagar före utgången av den i 1957 års konvention stadgade tidsfristen om 40 dagar från frihetsberövandet, för att göra en framställning om utlämning. En bestämmelse bör intas i lagen om att beslut skall fattas och underrättelse om beslutet lämnas inom 20 dagar från samtycket. 6.8 Tidsfrist för verkställighet av beslut -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Om det beslutas att den eftersökte skall | | utlämnas, skall beslutet i normalfallet verkställas inom 20 | | dagar. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: I promemorian föreslås att överlämnande av den eftersökte skall ske inom 20 dagar från beslutet. Vid oförutsedda omständigheter som hindrar överlämnande föreslås att rätten ges möjlighet att förlänga ett tvångsmedelsbeslut med högst 20 dagar. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Konventionens artikel 11 stadgar att överlämnande av den eftersökte skall ske inom 20 dagar från den i föregående avsnitt beskrivna underrättelsen om beslutet om utlämning. Har han inte överlämnats inom tidsfristen skall han friges. Emellertid stadgas att om oförutsedda omständigheter inträffar, som hindrar överlämnande inom tidsfristen, skall den behöriga myndigheten i den andra staten underrättas inom 20 dagar. De båda staternas myndigheter har då möjlighet att komma överens om en ny dag för överlämnande, vilken skall ligga så nära den ursprungliga dagen som möjligt. Har överlämnande inte skett inom 20 dagar från den nya dag som bestämts, så skall den anhållne friges. Slutligen stadgas att artikeln inte är tillämplig om den eftersökte är åtalad eller skall avtjäna straff för andra gärningar i den anmodade staten och denna stat önskar skjuta upp överlämnandet eller överlämna personen med förbehåll enligt 1957 års konvention. Konventionen anger inte någon tid inom vilken ny överenskommelse skall träffas mellan staterna och heller inte hur långt fram den nya överenskomna tiden får ligga. Vidare behöver det fysiska överlämnandet inte ske förrän 20 dagar från den dag man kommit överens om. Detta kan få till följd en avsevärd tidsutdräkt, även om det, som Lagrådet påpekat, torde ligga i såväl den ansökande som den anmodade statens intresse att begränsa denna tidsutdräkt. För att begränsa tidsutdräkten föreslås i promemorian att rätten får medge förlängning av tvångsmedelsbeslutet med högst 20 dagar. Lagrådet anser det tveksamt om detta är förenligt med konventionens syfte och förordar att lagtexten utformas i närmare överensstämmelse med konventionstexten. Regeringen godtar Lagrådets bedömning. Någon absolut tidsgräns för ny dag för verkställighet skall således inte utsättas. Det skall i det sammanhanget noteras att den eftersökte enligt 23 § tredje stycket kan begära prövning av ett tvångsmedelsbeslut. Tvångsmedelsbeslut skall upphöra att gälla senast efter 20 dagar efter ny fastställd tid. 6.9 Sent samtycke och utlämning av personer som inte är frihetsberövade -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Det förenklade förfarandet skall kunna | | tillämpas även om samtycke lämnas efter tidsfristen på tio dagar| | eller av någon som inte är frihetsberövad. Den ansökande staten | | skall även i dessa fall informeras om att samtycke lämnats. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Reglerna i konventionen tar främst sikte på situationer där den eftersökte är föremål för provisoriskt anhållande. I artikel 12 i konventionen upptas dock bestämmelser som möjliggör tillämpning av det förenklade förfarandet även i andra situationer. Det förenklade förfarandet skall enligt bestämmelsen tillämpas även om samtycke lämnas efter tiodagarsfristen, om den anmodade staten då ännu inte mottagit någon framställning om utlämning enligt 1957 års konvention. Den anmodade staten kan även välja att tillämpa det förenklade förfarandet om samtycke lämnas efter tidsfristen, även om en utlämningsframställning då redan har inkommit. Den anmodade staten kan också välja att tillämpa förfarandet om samtycke lämnas sedan en framställning om utlämning gjorts, även om den eftersökte inte är föremål för provisoriskt anhållande. Varje stat skall vid ratifikation av kon- ventionen lämna en förklaring om och i så fall på vilka villkor man avser att tillämpa de två sistnämnda möjligheterna. De ytterligare möjligheter att påskynda förfarandet som regleras i artikel 12 bör tas tillvara. Regler härom bör därför intas i lagen och Sverige bör vid ratifikationen förklara att vi ämnar göra det möjligt att tillämpa det förenklade förfarandet även om samtycke lämnas efter tiodagarsfristen eller av någon som inte är frihetsberövad. Att även den som är föremål för en framställning om utlämning, men inte frihetsberövad, bör informeras om möjligheterna att samtycka till utlämning enligt det förenklade förfarandet har behandlats i avsnitt 6.5.2. En bestämmelse om skyldighet att informera den ansökande staten om att samtycke lämnats även i dessa nu berörda situationer tas in i lagen. 6.10 Åtgärder vid avslagsbeslut -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I händelse av avslag skall chefen för | | Justitiedepartementet i normalfallet fastställa den frist inom | | vilken framställning om utlämning skall göras. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Om chefen för Justitiedepartementet på grund av att det föreligger ett icke definitivt hinder beslutar att den eftersökte inte skall utlämnas enligt det förenklade förfarandet, skall den ansökande staten ha en möjlighet att ge in en formell framställning om utlämning i enlighet med 1957 års konvention kompletterad med nödvändig information, se avsnitt 6.4.2. Chefen för Justitiedepartementet bör i dessa situationer fastställa tidsfrist enligt 23 § andra stycket utlämningslagen. Om den - i och för sig osannolika - situationen uppstår att samtycke avgivits trots att det föreligger ett absolut hinder mot utlämning, t.ex. om den eftersökte är svensk medborgare eller om han redan är dömd i Sverige för brottet, finns det inga skäl att fastställa någon tidsfrist för den ansökande staten att komma in med en utlämningsframställning. Bristen kan ändå inte läkas. I dessa situationer bör därför chefen för Justitiedepartementet inte fastställa någon tidsfrist för framställning om utlämning. 6.11 Transitering -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Beslut om medgivande till transport genom | | Sverige av någon som utlämnas enligt det förenklade förfarandet | | fattas av chefen för Justitiedepartementet. En särskild regel | | införs om att en framställning om transitering av en sådan person| | inte behöver göras på diplomatisk väg. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Enligt 1957 års konvention skall en framställning om befordran av utlämnad genom avtalsslutande parts territorium göras på diplomatisk väg och åtföljas av samma dokumentation som en utlämningsframställning. Vissa särregler gäller för flygtransport. Artikel 14 i konventionen stadgar vissa undantag som skall gälla vid transitering av en person som överlämnas enligt det förenklade förfarandet. I brådskande fall kan enligt artikeln en begäran om transiteringstillstånd göras med tillämpning av ett förfarande som innebär att framställningen dokumenteras skriftligen. Detta innebär att t.ex. telefax och elektronisk post kan användas. Den anmodade statens beslut kan tillkännages på motsvarande sätt. Vidare sägs i artikeln att den dokumentation som enligt artikel 4 skall ligga till grund för ett ställningstagande till överlämnande enligt det förenklade förfarandet skall anses utgöra tillräckligt underlag för transiteringstillstånd. Vid utlämningslagens tillkomst ansågs att man inte närmare behövde reglera förfarandet vid förfrågningar om transitering, t.ex. genom angivande av vilka dokument som skall åtfölja en framställning. Något skäl att i anledning av konventionen införa bestämmelser om hur framställning eller beslut skall dokumenteras, eller om åtföljande dokumentation, torde inte föreligga. Enligt 26 § utlämningslagen är det chefen för Justitiedepartementet som beslutar om transiteringstillstånd för att regeringen inte skall belastas med sådana ärenden. Något skäl att för det nu föreslagna förfarandet föreslå någon annan ordning torde inte föreligga. Enligt samma bestämmelse skall vidare en framställning om transitering göras på diplomatisk väg. Något skäl att behålla detta förfaringssätt i det förenklade förfarandet finns inte och en regel bör därför införas om att en framställning om transitering av en person som utlämnas enligt detta förfarande kan göras direkt till chefen för Justitiedepartementet. 7 Ekonomiska konsekvenser Tillträde till EU-konventionen och de föreslagna lagändringarna bedöms inte medföra några ökade kostnader för staten. 8 Ikraftträdande -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Sverige lämnar en förklaring om att vi, | | gentemot de stater som har lämnat en motsvarande förklaring, | | avser att tillämpa konventionen innan den har trätt i kraft. | | Lagen bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer och | | regeringen ges möjlighet att sätta den i kraft i förhållande till| | de stater som har lämnat en motsvarande förklaring. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Konventionen träder enligt artikel 16 i kraft 90 dagar efter det att den sista medlemsstaten har deponerat sitt ratifikationsinstrument. Konventionens ikraftträdande är alltså beroende av hur snabbt den sista EU-staten ratificerar den. Detta kan komma att ta ganska lång tid. I artikel 16.3 - 4 ges därför en möjlighet för varje stat att vid ratifikationen, eller vid varje senare tidpunkt, avge en förklaring i syfte att göra konventionen tillämplig i förhållande till de stater som avgett en motsvarande förklaring. Med hänvisning till de skäl som anförts under avsnitt 5 för att Sverige skall ratificera konventionen kan konstateras att det finns anledning att göra det möjligt att tillämpa det förenklade förfarandet så snart som möjligt. Sverige bör därför lämna en förklaring att vi ämnar tillämpa förfarandet även innan konventionen har trätt i kraft gentemot de länder som lämnat en motsvarande förklaring. Lagen bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer och regeringen ges möjlighet att sätta den i kraft i förhållande till de länder som har gjort en motsvarande förklaring. 9 Författningskommentar Förenklat utlämningsförfarande inom Europeiska unionen 28 § När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som framgår av 29-40 §§. Paragrafen motsvarar delvis artikel 2 i konventionen. De materiella förutsättningarna för utlämning påverkas inte av det förenklade förfarandet. Vidare skall de förfaranderegler som inte påverkas av konventionens bestämmelser tillämpas även vid det förenklade förfarandet, bl.a. reglerna om användning av provisoriska tvångsmedel i 23 §. 29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas, innehålla uppgifter om 1. den eftersöktes identitet, 2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran framställts, 3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 § tredje stycket, 4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering, 5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för brottet och den eftersöktes del i det, 6. följderna av brottet, om det är möjligt. Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om utlämning skall kunna meddelas. Paragrafen motsvarar artikel 4 i konventionen. I paragrafen stadgas vilka uppgifter som i enlighet med konventionen skall vara tillräckliga för att beslut skall kunna fattas om utlämning enligt det förenklade förfarandet efter samtycke. Formkrav avseende eftersökning saknas. Det innebär att informationen kan lämnas på olika sätt. I praktiken torde dock med eftersökning normalt avses en begäran om provisoriskt anhållande eller en formell framställning om utlämning enligt 14 § (jfr. 30 §). Tillräckliga uppgifter kan dock i vissa fall finnas redan i en internationell efterlysning eller göras tillgänglig på annat sätt. I punkt 3 anges att det är tillräckligt att uppgift om förekomst av häktningsbeslut eller motsvarande lämnas. Någon kopia av dokumentet behöver således inte företes. I överensstämmelse med konventionen har vidare införts en regel att ytterligare upplysningar kan begäras om det anses behövligt. 30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §, behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i artiklarna 3.2 och 12.2 i konventionen. För tydlighets skull anges i den första meningen att någon framställning enligt 14 § inte behöver göras. Det innebär att någon begäran inte behöver göras på diplomatisk väg via Utrikesdepartementet, och att man till grund för det fortsatta förfarandet kan nöja sig med de uppgifter som anges i 29 §. Vidare stadgas att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas även om samtycke lämnas efter det att en formell framställning enligt 14 § gjorts. Detta innefattar också situationer då den eftersökte inte är frihetsberövad. Med hänsyn till de intressen som ligger bakom införandet av det förenklade förfarandet bör detta tillämpas när det finns förutsättningar för det. 31 § Om någon eftersöks för utlämning, skall allmän åklagare skyndsamt utreda om förutsättningarna för utlämning är uppfyllda. Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. Paragrafen motsvarar inte någon artikel i konventionen. I paragrafen regleras åklagarens uppgift sedan denne mottagit en eftersökning från en medlemsstat i Europeiska unionen. Beträffande innebörden av begreppet eftersökning, se ovan under 29 §. Uppgifterna i en eftersökning kan komma åklagaren till del antingen direkt eller från polismyndigheten när någon grips. Den polismyndighet som får del av uppgifter av detta slag skall skyndsamt överlämna dem till allmän åklagare. Åklagaren skall kontrollera om de uppgifter som anges i 29 § finns tillhanda. Om något saknas, bör kontakt tas med den myndighet i den ansökande stat som verkställt eftersökningen. Om erforderliga upplysningar inte inkommer, skall det förenklade förfarandet inte tillämpas. Åklagaren skall också undersöka om det föreligger sådana förhållanden som enligt 1-11 §§ utlämningslagen kan utgöra hinder mot utlämning. Utredningen skall utföras i enlighet med vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål, vilket bl.a. medför att offentlig försvarare kan förordnas. Om erforderliga uppgifter inte inkommer så skall det förenklade förfarandet inte tillämpas. Ärendet skall då överlämnas till Justitiedepartementet. 32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än som omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas. Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om samtycke lämnas efter denna tid. Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen. Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i konventionen, men motsvarande bestämmelser finns delvis i artiklarna 8 och 12. I paragrafens första stycke föreskrivs att åklagaren så snart det är möjligt skall tillfråga den eftersökte om han samtycker till att överlämnas enligt det förenklade förfarandet och om han avstår från det skydd som specialitetsprincipen ger. Verkan av ett avstående från specialitetsprincipen är att den stat till vilken personen utlämnas inte behöver den svenska regeringens tillstånd för att ställa personen till svars eller straffa honom för annan gärning eller vidareutlämna honom till annat EU-land. Inför dessa ställningstaganden skall den eftersökte noggrant informeras av åklagaren om följderna. Enligt andra stycket skall samtycke lämnas till åklagaren. Även i de fall den eftersökte inte är föremål för tvångsåtgärder skall samtycke lämnas inför den åklagare inom vars område den eftersökte befinner sig. För förfarandet i övrigt skall tillämpas den förordning om avgivande av samtycke som gäller i förhållande till de övriga nordiska länderna (se avsnitt 6.5.3). I tredje stycket stadgas att den ansökande staten omedelbart skall underrättas om ett samtycke eller ett medgivande. Underrättelsen skall göras av åklagaren direkt till den myndighet som gjort eftersökningen. Om samtycke inte lämnas, skall den ansökande staten underrättas av åklagaren om detta inom tio dagar från tvångsmedelsbeslutet. Om den eftersökte på ett tidigt stadium uttryckligen deklarerar att han inte kommer att samtycka, skall underrättelse om detta ske omedelbart. Vidare stadgas att förfarandet kan tillämpas även om samtycke lämnas efter tiodagarsfristen. Av fjärde stycket följer att en återkallelse av ett lämnat samtycke eller ett avstående från det skydd specialitetsprincipen skall godtas om detta sker innan beslutet om utlämning verkställts. Bestämmelsen medför att den ansökande staten kan förbereda en formell utlämningsframställning om ett lämnat samtycke återkallas. Underrättelse om en återkallelse skall göras av åklagaren eller, om återkallelsen sker sedan han överlämnat ärendet till Riksåklagaren, av denne. Om återkallelsen sker sedan personen överlämnats till polismyndigheten för verkställighet, skall polisen underrätta den ansökande staten om återkallelsen. Enligt 23 § andra stycket första meningen skall rätten, när den fastställt ett av åklagaren meddelat beslut om tvångsmedel, underrätta chefen för Justitiedepartementet. Denne skall då göra en första prövning av om det föreligger hinder mot utlämning och, om så inte befinns vara fallet, fastställa den tid inom vilken framställning om utlämning skall göras. Det förenklade förfarandet bygger på direktkontakt mellan myndigheter. Varken regeringen eller chefen för Justitiedepartementet skall därför i normalfallet kopplas in på de ärenden där samtycke ges till att utlämnas enligt det förenklade förfarandet. I denna paragrafs femte stycke föreskrivs därför att chefen för Justitiedepartementet skall underrättas om ett fastställt tvångsmedelsbeslut endast om samtycke inte lämnas inom den i konventionen stipulerade tiodagarsfristen. Tingsrätten skall därför, om beslut om fastställande av tvångsmedel fattas innan tiodagarsfristen löpt ut, vänta med att meddela chefen för Justitiedepartementet. Åklagaren, som har att utröna om den eftersökte samtycker, skall underrätta tingsrätten så fort samtycke lämnas. Om rätten inte mottagit något sådant besked sedan tio dagar gått, skall beslutet om fastställande av tvångsmedel meddelas chefen för Justitiedepartementet, som då har att göra en bedömning av om utlämningshinder föreligger och, om så inte befinns vara fallet, fastställa den tid inom vilken framställning om utlämning skall göras. Om rätten däremot får besked om att den eftersökte samtyckt, skall någon underrättelse inte skickas. Om den eftersökte på ett tidigt stadium uttryckligen deklarerar att han inte kommer att samtycka, skall åklagaren omedelbart underrätta tingsrätten om detta. Tingsrätten skall då meddela chefen för Justitiedepartementet sitt beslut. Om den eftersökte återkallar ett lämnat samtycke, skall chefen för Justitiedepartementet omedelbart underrättas om det för motsvarande prövning av frågan om frist för ingivande av fullständig utlämningsframställning. 33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att utlämning skall ske får Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger, besluta om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om utlämning i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock fattas av regeringen. Beslut i utlämningsfrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om beslutet. Paragrafens andra stycke har sin motsvarighet i artikel 10. Om samtycke lämnas skall åklagaren, sedan han verkställt den i 31 § stadgade utredningen, skyndsamt överlämna ärendet till Riksåklagaren för beslut. Riksåklagaren skall pröva om det föreligger förutsättningar för utlämning enligt det förenklade förfarandet samt om något hinder mot utlämning enligt 1-11 §§ föreligger. Riksåklagaren får besluta om utlämning endast om det inte finns några omständigheter som gör ställningstagandet tveksamt och under förutsättning att fråga inte är om konkurrerande anspråk från två eller flera länder. Är saken inte uppenbar skall Riksåklagaren skyndsamt överlämna ärendet till chefen för Justitiedepartementet tillsammans med eget yttrande. Detsamma gäller vid konkurrerande anspråk. I de situationer då det negativa beslutet grundas på ett icke absolut hinder, t.ex. att den ansökande staten på grund av bristfällig utredning inte förmått visa att fråga är om ett utlämningsbart brott, skall den ansökande staten ha en möjlighet att återkomma med en utlämningsframställning kompletterad med nödvändig information. I dessa situationer skall chefen för Justitiedepartementet fatta beslut. Om det föreligger ett absolut hinder mot utlämning, t.ex. om den eftersökte är svensk medborgare eller om han redan är dömd i Sverige för brottet, skall däremot avslagsbeslutet fattas av regeringen. Detsamma gäller vid konkurrerande anspråk. Skulle emellertid chefen för Justitiedepartementet finna att utlämning skall ske, får denne besluta om det. I andra stycket anges den tid inom vilken beslut om utlämning skall fattas. Detta är en längsta tidsfrist och beslut skall naturligtvis fattas så snart det är möjligt. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om beslutet. 34 § Om det beslutas att den eftersökte skall utlämnas skall beslutet verkställas inom tjugo dagar. Verkställs inte beslutet inom denna tid skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verkställas inom tjugo dagar, skall den ansökande staten underrättas om detta och ny dag för verkställighet bestämmas. Verkställs inte beslutet inom tjugo dagar från den nya dag som bestämts skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla. Paragrafen motsvarar artikel 11 i konventionen. Om det beslutas att utlämning enligt det förenklade förfarandet skall ske, skall enligt huvudregeln det fysiska överlämnandet av personen ske inom 20 dagar från beslutet. Också beträffande denna frist finns anledning att understryka att överlämnandet givetvis skall ske så snart förutsättningar för detta föreligger. Några skillnader vad avser de praktiska arrangemangen kring verkställigheten mot vad som tillämpas idag torde det inte finnas behov av. I paragrafen föreskrivs att om överlämnande av den eftersökte inte sker inom 20-dagarsfristen så skall ett eventuellt tvångsmedel omedelbart bringas att upphöra. Emellertid medges i andra stycket undantag för det fall omständigheter närmast av force majeurekaraktär hindrar verkställighet. I den situationen kan staterna träffa en överenskommelse om en ny tid för överlämnande. Denna tid bör givetvis ligga så nära den ursprungliga dagen som möjligt. Det kan här erinras om att prövning av ett tvångsmedelsbeslut kan ske enligt 23 § tredje stycket. Begreppet oförutsedda omständigheter skall i detta sammanhang tolkas restriktivt och avser förhållanden som ligger utanför myndigheters kontroll. Som exempel härpå kan nämnas t.ex. en olycka i samband med transport, en strejk som hindrar användning av ett planerat transportsätt eller allvarlig sjukdom hos den som skall överlämnas. 35 § Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga rum med tillämpning av det förenklade förfarandet skall, om det behövs, tidsfrist enligt 23 § andra stycket fastställas. Paragrafen motsvarar inte någon artikel i konventionen. Paragrafen reglerar den situationen att beslut fattas om avslag. Om det är regeringen som fattat beslutet, dvs. om det föreligger ett absolut hinder mot utlämning eller om fråga är om konkurrerande anspråk, skall någon tidsfrist inte fastställas. Om däremot chefen för Justitiedepartementet fattat avslagsbeslutet, dvs. om det föreligger ett icke absolut hinder, skall - om inte något särskilt skäl talar däremot - tidsfrist fastställas. Den ansökande staten skall nämligen i den situationen ha en möjlighet att återkomma med en utlämningsframställning enligt 14 § kompletterad med nödvändiga uppgifter. Om en utlämningsframställning inkommit, skall det naturligtvis inte fastställas någon tidsfrist. 36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fastställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket. Paragrafen motsvarar artikel 7.4 andra meningen i konventionen. Bestämmelsen medför att den tid som den ansökande staten har på sig att inkomma med en fullständig utlämningsframställning förlängs i de fall den eftersökte först samtyckt och därefter återkallat sitt samtycke. 37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där. Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har behandlats i avsnitt 6.5.4. Ersättning till försvarare för arbete som utförts under den tid ärendet legat hos allmän åklagare prövas i vanlig ordning av den tingsrätt som förordnat försvararen. 38 § Beslut av Riksåklagaren om utlämning eller om ersättning till offentlig försvarare får inte överklagas. Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har behandlats i avsnitt 6.4.1 och 6.5.4. 39 § I samband med att det beslutas att utlämning skall ske, får chefen för Justitiedepartementet och Riksåklagaren fatta beslut enligt 21 §. Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har behandlats i avsnitt 6.4.1. 40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som utlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedepartementet. Bestämmelsen, som inte har någon direkt motsvarighet i konventionen, har behandlats i avsnitt 6.11. _________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens medlemsstater. Konventionens ikraftträdande har behandlats i avsnitt 8. För Sveriges del kommer det förenklade förfarandet att kunna tillämpas innan konventionen trätt i kraft. Regeringen får bestämma när lagen skall träda i kraft, eftersom detta är beroende av övriga medlemsstaters ratifikationer. Med hänsyn till att Sverige, under förutsättning av ömsesidighet, skall tillämpa det förenklade förfarandet även innan konventionen trätt i kraft, får regeringen också sätta lagen i kraft i förhållande till någon eller några medlemsstater i Europeiska unionen. Konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens med-lemsstater RÅDETS AKT av den 10 mars 1995 om upprättandet av konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (95/C 78/01) EUROPEISKA UNIONENS RÅD som beaktar fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K.3 2 c i detta, och som för att uppnå unionens mål betraktar reglerna för det förenklade förfarandet för utlämning mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen som en fråga av gemensamt intresse som utgör en del av det samarbete om vilket stadgas i avdelning VI i fördraget; BESLUTAR att härmed upprätta den konvention vars text återfinns i bilagan och som denna dag har undertecknats av företrädarna för regeringarna i unionens medlemsstater; REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar den i enlighet med sina konstitutionella regler. Utfärdad i Bryssel den 10 mars 1995 På rådets vägnar Ordförande KONVENTION UPPRÄTTAD PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K.3 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN OM ETT FÖRENKLAT FÖRFARANDE FÖR UTLÄMNING MELLAN EUROPEISKA UNIONENS MEDLEMSSTATER DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna konvention, Europeiska unionens medlemsstater, SOM HÄNVISAR TILL rådets akt av den 10 mars 1995, SOM ÖNSKAR FÖRBÄTTRA det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna såvitt avser såväl lagföring som verkställighet av domar, SOM ÄR MEDVETNA OM att utlämning har stor betydelse inom det rättsliga samarbetet för att uppnå dessa mål, SOM ÄR ÖVERTYGADE OM nödvändigheten av att förenkla utlämningsförfarandet i den mån detta är förenligt med de grundläggande principerna för deras nationella lagstiftning, däribland principerna i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, SOM KONSTATERAR att i ett stort antal ärenden om utlämning den som begärts utlämnad samtycker till överlämnande, SOM ANSER att det i sådana fall är önskvärt att till ett minimum begränsa den tid som är nödvändig för utlämningsförfarandet och för frihetsberövande som görs i sådant syfte, SOM BEAKTAR att tillämpningen av den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 därför bör underlättas genom att utlämningsförfarandet förenklas och förbättras, SOM BEAKTAR att bestämmelserna i den europeiska utlämningskonventionen förblir tillämpliga på alla de frågor som inte behandlas i denna konvention, HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER: ARTIKEL 1 Allmänna bestämmelser 1. Denna konvention syftar till att mellan Europeiska unionens medlemsstater underlätta tillämpningen av den europeiska utlämningskonventionen genom att komplettera bestämmelserna i denna. 2. Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal som är i kraft mellan medlemsstater. ARTIKEL 2 Skyldighet att överlämna Medlemsstaterna förbinder sig att, i enlighet med det förenklade förfarande som anges i denna konvention, till varandra överlämna personer som är eftersökta för utlämning, förutsatt att dessa personer samtycker till detta och att den anmodade staten lämnar sitt godkännande i enlighet med denna konvention. ARTIKEL 3 Villkor för överlämnande 1. I enlighet med artikel 2 skall den, som är föremål för en begäran om provisoriskt anhållande enligt artikel 16 i den europeiska utlämningskon- ventionen, överlämnas i enlighet med artiklarna 4 - 11 och artikel 12.1 i denna konvention. 2. Ett sådant överlämnande som avses i punkt 1 förutsätter inte att det görs en framställning om utlämning eller att det ges in sådana handlingar som fordras enligt artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen. ARTIKEL 4 Uppgifter som skall tillhandahållas 1. Följande uppgifter från den ansökande staten skall anses innehålla tillräcklig information för att underrätta den anhållne på det sätt som anges i artiklarna 6 och 7 och för att informera den behöriga myndighet som avses i artikel 5.2: a) den eftersöktes identitet; b) den myndighet som begär anhållandet; c) förekomsten av ett häktningsbeslut eller av andra handlingar med samma rättsliga verkan eller av en dom som kan verkställas; d) brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering; e) en beskrivning av omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats samt den eftersöktes del i brottet; f) såvitt möjligt, följderna av brottet. 2. Utan hinder av vad som sägs i punkt 1 får ytterligare upplysningar begäras om de uppgifter som avses i nämnda punkt visar sig otillräckliga för att den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall kunna medge överlämnandet. ARTIKEL 5 Samtycke och godkännande l. Den anhållne skall lämna sitt samtycke i enlighet med artiklarna 6 och 7. 2. Den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall lämna sitt godkännande i enlighet med sitt nationella förfarande. ARTIKEL 6 Information till den anhållne När en person som är eftersökt för utlämning anhålls på en annan medlemsstats område skall den behöriga myndigheten i enlighet med sin nationella lagstiftning upplysa honom om den begäran som avser honom och om att han har möjlighet att samtycka till att överlämnas till den ansökande staten i enlighet med det förenklade förfarandet. ARTIKEL 7 Inhämtande av samtycke 1. Den anhållnes samtycke och, i förekommande fall, hans uttryckliga avstående från tillämpning av specialitetsprincipen skall avges inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den anmodade staten, i enlighet med dennas nationella lagstiftning. 2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som anges i punkt 1 inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att personen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den anhållne skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde. 3. Samtycke och, i förekommande fall, avstående som anges i punkt 1 skall protokollföras i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den anmodade statens lagstiftning. 4. Samtycke och, i förekommande fall, avstående som anges i punkt 1 är oåterkalleligt. Vid deponeringen av sina ratifikations-, godkännande-, god- tagande- eller anslutningsinstrument får medlemsstaterna genom en förklaring ange att samtycket och, i förekommande fall, avståendet i enlighet med deras nationella regler kan återkallas. I sådant fall skall den tid som förflyter mellan underrättelse om samtycket och återkallelsen inte beaktas vid fastställandet av de tidsfrister som anges i artikel 16.4 i den europeiska utlämningskonventionen. ARTIKEL 8 Underrättelse om samtycke l. Den anmodade staten skall omedelbart underrätta den ansökande staten om personens samtycke. För att den ansökande staten i förekommande fall skall kunna göra en framställning om utlämning skall den anmodade staten senast tio dagar efter det provisoriska anhållandet meddela om personen har lämnat sitt samtycke eller inte. 2. Sådan underrättelse som anges i punkt 1 skall ske direkt mellan de behöriga myndigheterna. ARTIKEL 9 Avstående från tillämpning av specialitetsprincipen Varje medlemsstat kan samtidigt med deponeringen av sitt ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument eller vid varje annan tidpunkt förklara att reglerna i artikel 14 i den europeiska utlämnings- konventionen inte är tillämpliga när personen i enlighet med artikel 7 i denna konvention a) samtycker till utlämning eller b) samtycker till utlämning och uttryckligen avstår från tillämpning av specialitetsprincipen. ARTIKEL 10 Underrättelse om beslutet om utlämning 1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 18.1 i den europeiska utlämningskonventionen skall underrättelse om ett beslut om utlämning som har fattats med tillämpning av det förenklade förfarandet och information som har samband med det förenklade utlämningsförfarandet lämnas direkt av den behöriga myndigheten i den anmodade staten till den myndighet i den ansökande staten som har begärt provisoriskt anhållande. 2. Den underrättelse om beslutet som avses i punkt 1 skall lämnas senast inom tjugo dagar från den dag då den eftersökte lämnade sitt samtycke. ARTIKEL 11 Tidsfrist för överlämnandet l. Överlämnandet skall äga rum inom tjugo dagar från den dag då underrättelsen om beslutet om utlämning lämnades i enlighet med artikel 10.2. 2. Om den eftersökte är frihetsberövad när den tidsfrist som avses i punkt 1 går ut skall han försättas på fri fot på den anmodade statens område. 3. Om omständigheter som ligger utanför myndighetens kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 1 skall den berörda myndighet som anges i artikel 10.1 underrätta den andra myndigheten om detta. De skall komma överens om en ny dag för överlämnandet. I sådant fall skall överlämnandet äga rum inom tjugo dagar från den nya dag som bestämts. Om personen i fråga är frihetsberövad även efter utgången av denna tidsfrist skall han friges. 4. Punkterna 1, 2 och 3 i denna artikel gäller inte om den anmodade staten önskar tillämpa artikel 19 i den europeiska utlämningskonventionen. ARTIKEL 12 Samtycke som lämnas efter utgången av den tidsfrist som anges i artikel 8 eller under andra omständigheter l. Om samtycke har lämnats efter utgången av den tidsfrist på tio dagar som anges i artikel 8 - skall den anmodade staten tillämpa det förenklade förfarandet i enlighet med denna konvention, om den anmodade staten ännu inte har mottagit någon sådan framställning om utlämning som avses i artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen; - kan den anmodade staten använda det förenklade förfarandet, om den under tiden har mottagit en sådan framställning om utlämning som avses i artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen. 2. Den anmodade staten kan använda det förenklade förfarandet på sätt som föreskrivs i denna konvention även om ingen begäran om provisoriskt anhållande har gjorts och då samtycke har lämnats efter det att en framställning om utlämning har mottagits. 3. Vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument skall varje medlemsstat förklara om och på vilka villkor den avser att tillämpa punkt 1 andra strecksatsen och punkt 2. ARTIKEL 13 Vidareutlämning till en annan medlemsstat När specialitetsprincipen till följd av en medlemsstats förklaring i enlighet med artikel 9 i denna konvention inte är tillämplig på den utlämnade personen skall, om inte annat angetts i den nämnda förklaringen, inte heller artikel 15 i den europeiska utlämningskonventionen gälla vid vidareutlämning av denna person till en annan medlemsstat. ARTIKEL 14 Transitering Vid transitering i enlighet med artikel 21 i den europeiska utlämningskonventionen skall, om det är fråga om utlämning i enlighet med det förenklade förfarandet, följande regler gälla: a) i brådskande fall kan en begäran som innehåller de uppgifter som anges i artikel 4 göras till transiteringsstaten med tillämpning av förfarande som innebär att framställningen dokumenteras skriftligen. Transiteringsstaten får tillkännage sitt beslut på motsvarande sätt; b) de uppgifter som lämnas i enlighet med artikel 4 skall vara tillräckliga för att göra det möjligt för transiteringsstatens behöriga myndighet att bedöma att det är fråga om ett förenklat utlämningsförfarande, och för att gentemot den utlämnade kunna vidta nödvändiga tvångsåtgärder för transiteringens genomförande. ARTIKEL 15 Angivande av behöriga myndigheter Varje medlemsstat skall samtidigt med deponeringen av sitt ratifik- ationsgodkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument i en förklaring ange vilka myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 4 - 8, 10 och 14. ARTIKEL 16 Ikraftträdande 1. Denna konvention skall ratificeras, godkännas eller godtas. Ratifikations-, godkännande eller godtagandeinstrumenten skall deponeras vid generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Rådets generalsekreterare skall underrätta samtliga medlemsstater om detta. 2. Denna konvention skall träda i kraft nittio dagar efter det att den sista medlemsstaten har deponerat sitt ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrument. 3. Fram till det att konventionen träder i kraft kan varje medlemsstat när den deponerar sitt ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrument eller vid varje senare tidpunkt förklara att konventionen nittio dagar efter det att förklaringen deponerats är tillämplig i förhållande till de medlemsstater som har avgett en likalydande förklaring. 4. Varje förklaring som görs i enlighet med artikel 9 blir gällande trettio dagar efter det att den har deponerats, dock tidigast den dag då denna konvention träder i kraft eller den dag då den blir tillämplig beträffande denna medlemsstat. 5. Konventionen skall tillämpas endast på sådan begäran som görs efter dagen då den trätt i kraft eller efter dagen då den börjar tillämpas mellan den anmodade staten och den ansökande staten. ARTIKEL 17 Anslutning 1. Denna konvention skall vara öppen för anslutning för varje stat som blir medlem i Europeiska unionen. 2. Den på den anslutande statens språk genom generalsekretariatets för Europeiska unionens råd försorg upprättade och av alla medlemsstater godtagna texten till denna konvention har samma giltighet som de andra autentiska texterna. Generalsekreteraren skall vidarebefordra en bestyrkt kopia av den texten till varje medlemsstat. 3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras vid generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. 4. Denna konvention skall för varje stat som ansluter sig till den träda i kraft nittio dagar efter att staten har deponerat sitt anslutningsinstrument eller på dagen för denna konventions ikraftträdande, om denna ännu inte har trätt i kraft när nittiodagarsperioden går ut. 5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när anslutningsinstrumenten deponeras skall artikel 16.3 tillämpas på anslutande medlemsstater. TILL BEKRÄFTELSE härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention. UTFÄRDAD i Bryssel den tionde mars år nittonhundranittiofem i ett enda exemplar, på danska engelska, finska, franska, grekiska, irländska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, varvid alla texter är lika giltiga, och deponerad i arkiven vid generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Generalsekreteraren skall vidarebefordra en bestyrkt kopia till varje medlemsstat. Sammanfattning - departementspromemorian Ett förenklat utlämningsförfarande inom EU (Ds 1996:44) I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till en inom Europeiska unionen utarbetad konvention om ett förenklat förfarande för utlämning av dömda eller misstänkta personer mellan medlemsstaterna. Avsikten med konventionen är att påskynda förfarandet i de fall där den som begärs utlämnad lämnar sitt samtycke. I promemorian föreslås att Sverige, som undertecknat konventionen, ratificerar denna. Promemorian innehåller också förslag till erforderliga ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott. Departementspromemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott, dels att 23 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 28-39 §§, samt närmast före 28 § en ny rubrik av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 § Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyldighet skall bestå, genast underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid. -------------------------------------------------------------------- Avser ärendet utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen, skall chefen för Justitiedepar- tementet få underrättelse enligt andra stycket endast om den eftersökte förklarar att han inte samtycker till att överlämnas en- ligt det förenklade förfarandet eller om han inte inom tio dagar från den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälnings- skyldighet lämnat sitt samtycke till att överlämnas eller om han återkallar ett sådant samtycke. Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats. Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges. Överlämnande inom Europeiska unionen 28 § Den som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen får överlämnas till den ansökande staten enligt ett sådant förenklat förfarande som regleras i 29-39 §§ om den eftersökte samtycker till detta. 29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas, innehålla uppgifter om 1. den eftersöktes identitet, 2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran framställts, 3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 § 3 stycket, 4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering, 5. en beskrivning av omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för brottet och den eftersöktes del i brottet, 6. om det är möjligt, följderna av brottet. Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om överlämnande skall kunna meddelas. 30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §, behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. 31 § Allmän åklagare som tagit emot en eftersökning skall skyndsamt utreda om förutsättningarna för ett överlämnande är uppfyllda. Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. 32 § Den som eftersöks för utlämning skall av åklagare så snart det kan ske tillfrågas om han samtycker till överlämnande och, i sådant fall, om han går med på att ställas till ansvar för någon annan före utlämningen förövad gärning än den som utlämningen avser. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas. Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om samtycke lämnas efter denna tid. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke återkallas. 33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över ärendet till riksåklagaren. Är det uppenbart att överlämnande enligt det förenklade förfarandet skall ske, får riksåklagaren, om 13 § inte är tillämplig, besluta om överlämnande. I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om överlämnande i sådant fall som anges i 13 § eller om avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning föreligger skall dock fattas av regeringen. Beslut i överlämnandefrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om beslutet. Beviljas överlämnande skall verkställighet av beslutet ske inom tjugo dagar. 34 § Om det beslutas att den eftersökte inte skall överlämnas enligt det förenklade förfarandet, skall chefen för Justitiedepartementet, om det behövs, fastställa tidsfrist enligt 23 § andra stycket. 35 § Om överlämnandet inte sker inom den tidsfrist som anges i 33 § tredje stycket, skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla. Om överlämnandet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan ske inom angiven tidsfrist, får rätten besluta att beslut om tvångsmedel får fortsätta att gälla under ytterligare högst tjugo dagar. 36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fastställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket. 37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de fall arbete utförts i ärende som handlagts där. 38 § Framställning om transport genom Sverige av någon som överlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till chefen för Justitiedepartementet. 39 § Beslut av riksåklagaren om överlämnande eller om ersättning till offentlig försvarare får inte överklagas. ______ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens medlemsstater. Förteckning över remissinstanser Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1996:44) Ett förenklat utlämningsförfarande inom EU avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Statens invandrarverk, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm och överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott, dels att 23 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tretton nya paragrafer, 28-40 §§, samt när- mast före 28 § en ny rubrik av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 § Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyldighet skall bestå, genast underrättar chefen för Justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande staten genom Utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för Justitiedepartementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kommer in, skall Utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid. -------------------------------------------------------------------- Avser ärendet utlämning till en medlemsstat i Europeiska union- en enligt ett sådant förfarande som regleras i 28-40 §§, skall chefen för Justitiedepartementet få underrättelse enligt andra stycket endast om den eftersökte förklarar att han inte samtycker till att överlämnas enligt det förenklade förfarandet eller om han inte inom tio dagar från den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyl- dighet lämnat sitt samtycke till att överlämnas eller om han åter- kallar ett sådant samtycke. Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats. Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges. Överlämnande inom Europeiska unionen 28 § Den som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen får, i enlighet med de villkor som anges i 1-2 och 4-11 §§, överlämnas till den ansökande staten enligt ett sådant förenklat förfarande som regleras i 29-40 §§ om den eftersökte samtycker till detta. 29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas, innehålla uppgifter om 1. den eftersöktes identitet, 2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran framställts, 3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 § tredje stycket, 4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering, 5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för brottet och den eftersöktes del i det, 6. följderna av brottet, om det är möjligt. Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om överlämnande skall kunna meddelas. 30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §, behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. 31 § Allmän åklagare som mottagit en eftersökning skall skyndsamt utreda om förutsättningarna för ett överlämnande enligt det förenklade förfarandet är uppfyllda. Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. 32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av åklagare om han samtycker till överlämnande. I sådant fall skall han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för annat brott som begåtts före överlämnandet än som omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas. Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om samtycke lämnas efter denna tid. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke eller ett medgivande återkallas. 33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att överlämnande skall ske får Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger, besluta om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om överlämnande i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock fattas av regeringen. Beslut i överlämnandefrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om beslutet. 34 § Om det beslutas att den eftersökte skall överlämnas skall beslutet verkställas inom tjugo dagar. Verkställs inte beslutet inom denna tid skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verkställas inom tjugo dagar, får rätten besluta att tvångsmedlet får fortsätta att gälla under ytterligare högst tjugo dagar. 35 § Om det beslutas att den eftersökte inte skall överlämnas, skall chefen för Justitiedepartementet, om det behövs, fastställa tidsfrist enligt 23 § andra stycket. 36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fastställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket. 37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där. 38 § Beslut av Riksåklagaren om överlämnande eller om ersättning till offentlig försvarare får inte överklagas. 39 § Riksåklagaren får fatta beslut enligt 21 § i de fall denne beslutat om överlämnande. 40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som överlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedepartementet. ________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens medlemsstater. Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 19 december 1996 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-09 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 19 december 1996 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Werkström. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: 23 § Det förenklade förfarande som föreslås i remissen innebär avvikelser från flertalet av bestämmelserna i 14 - 26 §§. I remissen har den lagtekniska lösningen valts att bestämmelserna om det förenklade förfarandet samlats i ett särskilt avsnitt sist i utlämningslagen. Det ter sig då inkonsekvent att just beträffande 23 § infoga en regel om det förenklade förfarandet i en paragraf som tar sikte på den reguljära proceduren. Lagrådet föreslår att det föreslagna nya tredje stycket flyttas till 32 §. 28 § Inom ramen för den utredning som skall ske i ett utlämningsärende gäller givetvis generellt att den eftersökte måste tillfrågas om sin inställning i utlämningsfrågan. Skulle det visa sig att han samtycker till att bli utlämnad gäller numera enligt 17 § att någon prövning av Högsta domstolen inte äger rum utan att utlämningsfrågan avgörs av regeringen omedelbart på grundval av den utredning som verkställts i ärendet. Huvudpunkterna i det förenklade förfarande som i remissen föreslås gälla inom Europeiska unionen vid fall av samtycke är att någon formlig utlämningsframställning inte skall behöva göras och att ärendet i uppenbara fall skall kunna avgöras av Riksåklagaren. Som remissförslaget är utformat är det emellertid inte tillfyllest att den eftersökte samtycker till att bli utlämnad; han måste också samtycka till att utlämning sker enligt reglerna för det förenklade förfarandet. Därmed skapas enligt Lagrådets mening en onödig komplikation. Skillnaderna mellan det förenklade förfarandet och den reguljära proceduren är vid fall av samtycke inte så stora att det av rättssäkerhetsskäl eller andra orsaker ter sig befogat med en distinktion mellan fall då den eftersökte explicit samtycker till utlämning enligt de förenklade reglerna och då han endast samtycker till att bli utlämnad. Lagrådet förordar att det förenklade förfarandet blir tillämpligt så snart den eftersökte samtycker till att bli utlämnad. Det förenklade förfarandet benämns i remissen inte utlämning utan överlämnande. För denna terminologi kan vissa skäl anföras, däribland att den motsvarar den som har kommit till uttryck i den bakomliggande konventionen. Den valda lösningen är emellertid också förenad med nackdelar. Uttrycket „överlämnande„ för snarast tanken till verkställighet av ett utlämningsbeslut. Ett bifallsbeslut enligt de förenklade reglerna avses emellertid få samma rättsverkningar som ett utlämningsbeslut. Avsikten är uppenbarligen också att samtliga regler i utlämningslagen skall bli tillämpliga i den mån de förenklade reglerna inte innehåller avvikelser. Detta gäller inte bara de materiella förutsättningarna för utlämning enligt 1, 2 och 4-11 §§, som enligt remiss- förslaget särskilt nämns i förevarande paragraf, utan också vissa förfarandebestämmelser liksom sådana regler i utlämningslagen som tar sikte på situationen när ärendet har avgjorts. Så t.ex. måste antas att bestämmelserna i 20 § andra stycket om verkställighet av ett utlämningsbeslut och i 25 § andra stycket om verkan av ett utlämningsbeslut i en svensk rättegång har avsetts vara tillämpliga även på fall när ärendet avgörs enligt de förenklade reglerna. Detta blir med remissförslagets terminologi inte fullt tydligt. Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att förfarandet även i det förenklade regelsystemet benämns utlämning. Därmed uppnås också överensstämmelse med terminologin enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, som använder termen utlämning för en delvis ännu enklare procedur än den som har kommit till uttryck i de nu föreslagna reglerna. Godtas Lagrådets förslag, behöver inte i förevarande paragraf göras någon erinran om de materiella villkoren för utlämning, och paragrafen kan även i andra hänseenden redaktionellt förenklas. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: „När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som framgår av 29-40 §§.„ Godtas Lagrådets förslag vad avser terminologin, bör rubriken närmast före 28 § få lydelsen: „Förenklat utlämningsförfarande inom Europeiska unionen„. 29 § Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i andra stycket uttrycket „överlämnande„ bytas ut mot „utlämning„. 31 § Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör orden „ett överlämnande„ bytas ut mot „utlämning„. 32 § I paragrafens fjärde stycke föreskrivs om skyldighet att underrätta den ansökande staten för det fall ett samtycke till överlämnande eller ett medgivande till avstående från skydd enligt den s.k. specialitetsprincipen återkallas. I författningskommentaren till paragrafen anges att det av fjärde stycket följer att ett sådant samtycke eller medgivande kan återkallas. Vidare nämns att Riksåklagaren uppmärksammat frågan huruvida en återkallelse av samtycke som sker efter det att beslut har fattats i överlämnandefrågan skall beaktas. I författningskommentaren ges svaret att en återkallelse skall beaktas om den sker innan verkställighet av överlämnandet skett. Lagrådet har ingen erinran mot den sakliga lösning som sålunda förordas beträffande verkan av en återkallelse som sker efter ärendets avgörande. Emellertid torde denna lösning innefatta en avvikelse från gängse syn på vid vilken tidpunkt en parts ståndpunkt i ett ärende senast måste anges för att kunna vinna beaktande av beslutsmyndigheten. Med hänsyn härtill bör enligt Lagrådets mening remissens ställningstagande i spörsmålet komma till uttryck i lagtexten och inte endast i motiven. Detta kan lämpligen ske genom en komplettering av fjärde stycket, som förslagsvis ges följande lydelse: „Om ett lämnat samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.„ I överensstämmelse med vad Lagrådet förordat vid 23 § bör vidare det i remissen föreslagna nya tredje stycket i den paragrafen flyttas till förevarande paragraf, där det lämpligen kan införas som ett sista stycke med följande lydelse: „Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke.„ 33 § Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i första stycket „överlämnande„ bytas ut mot „utlämning„ och i andra stycket „överlämnandefrågan„ bytas ut mot „utlämningsfrågan„. 34 § I författningskommentaren sägs att paragrafen motsvarar art. 11 i konventionen. Bestämmelserna i första stycket är också väl förenliga med vad som föreskrivs i artikelns punkter 1 och 2. Det är emellertid enligt Lagrådets mening tveksamt om de i andra stycket reglerade möjligheterna att förlänga tidsfristen fått en utformning som kan anses invändningsfri vid en jämförelse med artikelns punkt 3. Konventionen medger enligt den punkten en förlängning av tidsfristen, om omständigheter utanför den berörda myndighetens kontroll hindrar att den eftersökte utlämnas inom fristen. Myndigheten i den anmodade staten skall då underrätta myndigheten i den ansökande staten om det hinder som föreligger och de två myndigheterna skall komma överens om en ny dag för verkställighet av utlämningsbeslutet. Verkställigheten skall ske inom tjugo dagar från denna nya dag. Om den eftersökte är frihetsberövad även efter utgången av denna tidsfrist, skall han friges. Det framhålls i lagrådsremissen (avsnitt 6.8) att konventionen inte anger någon tid inom vilken ny överenskommelse skall träffas och att detta möjliggör en avsevärd tidsutdräkt. För att något begränsa denna tidsutdräkt föreslås i 34 § andra stycket att rätten i de ifrågavarande situationerna får besluta att tvångsmedlet får fortsätta att gälla under högst tjugo dagar. Det ligger närmast till hands att tolka bestämmelsen så att en sådan förlängning av tiden för den eftersöktes frihetsberövande kan ske endast en gång. Om de omständigheter som utgör hinder för verkställighet av utlämningsbeslutet föreligger även efter utgången av den på så sätt förlängda fristen, skall således den eftersökte likväl friges. Han kommer då att befinna sig på fri fot när verkställighetshind- ret upphör. Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har alltså till syfte att förhindra oacceptabelt långvariga frihetsberövanden i utlämningsärenden. Detta är givetvis ett högst vällovligt syfte, även om det torde kunna förutses att det ligger i såväl den ansökande som den anmodade statens intresse att undvika onödig tidsutdräkt i sådana ärenden. Lagrådet anser sig inte på det föreliggande materialet kunna ta ställning i frågan om den lösning som för svensk del föreslås och de konsekvenser som denna kan få är i alla delar förenlig med konventionens syfte. I vart fall måste 34 § andra stycket anses i icke oväsentlig grad avvika från ordalydelsen i konventionens art. 11 punkt 3. Det bör, liksom i författningskommentaren, betonas att de situationer då en förlängning av tidsfristen kan bli aktuell är typiska force majeure situationer. Kan utlämningen inte ske, t.ex. därför att den eftersökte till följd av sjukdom inte kan förflyttas, torde det finnas anledning att räkna med att de berörda myndigheterna inte förlänger tidsfristen mer än vad de bedömer som absolut nödvändigt. Enligt Lagrådets mening kan de farhågor för avsevärd tidsutdräkt som motiverar remissförslaget i 34 § andra stycket inte anses så välgrundade att de bör leda till ett avsteg från konventionstexten. Lagrådet förordar att bestämmelsen i andra stycket utformas i mer direkt överensstämmelse med konventionens art. 11 punkt 3. Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i första stycket „överlämnas„ bytas ut mot „utlämnas„. 35 § Om Lagrådets förslag vid 28 § godtas, kan paragrafen lämpligen få följande lydelse: „Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga rum med tillämpning av det förenklade förfarandet skall, om det behövs, tidsfrist enligt 23 § andra stycket för framställning om utlämning fastställas.„ 38 - 40 § Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i 38 och 39 §§ uttrycket „överlämnande„ bytas ut mot „utlämning„ och i 40 § „överlämnas„ bytas ut mot „utlämnas„. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1996/97:88 Ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen.