Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1996/97:164 · Hämta Doc ·
Europol
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 164
Regeringens proposition 1996/97:164 Europol Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 maj 1997 Göran Persson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna dels Europol- konventionen, dels tilläggsprotokollet till konventionen om behörighet för Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) att lämna förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning, dels regeringens förklaring i anslutning till tilläggsprotokollet. Vidare föreslås att en ny lag införs om rätt för svenska domstolar att begära förhandsavgörande från EG-domstolen i vissa fall. Härutöver föreslås ändringar i lagen (1965:94) om polisregister m.m. och lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet i syfte att uppfylla Europolkonventionens krav på överförande av personuppgifter till Europol och begränsning i vissa fall av möjligheten att utnyttja visst material. 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. 7 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Konventionens huvudsakliga innehåll 10 4.1 Grundtanken bakom Europol 10 4.2 Europols målsättning och behörighet 10 4.3 Europols uppgifter 11 4.4 Europols organisation 11 4.5 Europols datasystem 12 4.5.1 Systemets uppbyggnad 12 4.5.2 Informationsregistret 12 4.5.3 Arbetsregister för analysändamål 13 4.5.4 Indexregistret 14 4.5.5 Skyldighet att tillföra registren uppgifter 14 4.6 Regler om integritetsskydd 15 4.7 Regler om användning av data och om sekretess 16 4.8 Skadeståndsansvar 17 4.9 Immunitet och privilegier 17 4.10 Tvistlösning mellan medlemsstaterna 17 4.11 Europols narkotikaenhet (ENE) 17 5 Tillträde till Europolkonventionen 18 6 Närmare om Europolkonventionens bestämmelser 20 6.1 Avsnittets disposition 20 6.2 Konventionens artiklar 21 6.2.1 Avd I. Upprättande och arbetsuppgifter (artikel 1-6) 21 6.2.2 Avdelning II. Informationsregister (artikel 7- 9) 25 6.2.3 Avdelning III. Arbetsregister för analysändamål (artikel 10-12) 28 6.2.4 Avd IV. Gemensamma bestämmelser om informationsbehandling (artikel 13-25) 33 6.2.5 Avd V. Rättslig ställning, organisation och finansiella bestämmelser (artikel 26-37) 47 6.2.6 Avdelning VI. Ansvar och rättsligt skydd (artikel 38-41) 56 6.2.7 Avd VII. Slutbestämmelser (artikel 42-47) 58 7 Utlämnande av svenska registeruppgifter m.m. till Europol 61 7.1 Åtagande enligt Europolkonventionen 61 7.2 Utlämnande av uppgifter ur polisregister 62 7.2.1 Ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. 62 7.3 Tullens brottsregister 64 7.4 Utlämnande av uppgifter från andra källor än polisregister 65 8 Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol 67 8.1 Åtagande enligt Europolkonventionen 67 8.2 Ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet 67 9 Förhandsavgörande från EG-domstolen 69 9.1 Bakgrund 69 9.1.1 Tilläggsprotokollets innehåll 70 9.1.2 Den svenska förklaringens innehåll 70 9.2 Tillträde till protokollet och förklaringen 71 10 Ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från EG-domstolen 77 11 Ikraftträdandebestämmelser 82 12 Ekonomiska konsekvenser 82 12.1 Kostnader 82 12.2 Finansiering 83 13 Författningskommentar 84 13.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall 84 13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. 85 13.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet 85 Bilaga 1 Promemorians lagförslag 86 Bilaga 2 Sammanfattnig av promemorian 89 Bilaga 3 Remissinstanserna 91 Bilaga 4 Europolkonventionen 92 Bilaga 5 Tilläggsprotokollet 135 Bilaga 6 Förklaringen 138 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 139 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 142 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997 143 1 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen), 2. godkänner protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol, angående tolkningen av konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (tilläggsprotokollet), 3. godkänner förklaringen den 20 februari 1997 till tilläggsprotokollet 4. antar regeringens förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall, 5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m, 6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall Härigenom föreskrivs följande. En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter- nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, gäller detta. Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen. Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket. ________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- land, Island, Norge eller stat an- sluten till internationella kri- minalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- land, Island, Norge eller stat ansluten till internationella krimi- nalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. Uppgift från polis- register får vidare meddelas till en utländsk myndighet eller en mellan- folklig organisation om detta följer av en internationell överenskom- melse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls- området Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm- melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följan- de lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att an- vändas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anled- ning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främ- mande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan för- fattning. Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndig- heter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens- kommelse med en mellanfolklig organisation. __________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 3 Ärendet och dess beredning I Justitiedepartementets promemoria Europol (Ds 1997:20) behandlas frågan om Sveriges tillträde till Europolkonventionen och den lag- stiftning som aktualiseras härav. Vidare behandlas i promemorian tilläggsprotokollet till Europolkonventionen om EG-domstolens för- handsavgöranden och regeringens förklaring till protokollet om svenska domstolars möjlighet att begära förhandsavgöranden samt den lag- stiftning som följer av detta. Promemorians lagförslag återfinns i bilaga 1. En sammanfattning av promemorians förslag i övrigt finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats på sedvanligt sätt. Härutöver har ett remissmöte hållits till vilket alla remissinstanser var inbjudna. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren och anteckningarna från remissmötet finns tillgängliga hos Justitiedepartementet (dnr Ju97/1040). Den fullständiga kon- ventionstexten är intagen i bilaga 4. Tilläggsprotokollets fullständiga text finns i bilaga 5 och förklaringstexten i bilaga 6. Europolkonventionen har varit föremål för ett omfattande samråds- och informationsförfarande såväl före som efter konventionens under- tecknande i juli 1995. Riksdagens EU-nämnd har hållits fortlöpande informerad om arbetet med konventionen och samråd har skett med nämnden inför konventionens undertecknande i juli 1995 och inför undertecknandet av tilläggsprotokollet om domstolen i juli 1996. Även justitieutskottet och konstitutionsutskottet har informerats om innehållet i konventionen. Regeringens undertecknande av tilläggsprotokollet och avgivande av förklaringen till detta har skett efter samråd med justitie- utskottet. Europolkonventionens och tilläggsprotokollets innehåll har diskuterats vid de samrådsmöten om frågor som rör EU:s tredje pelare och Schengensamarbetet som har arrangerats av Justitiedepartementet våren 1995 och under hösten 1996. Vid dessa samrådsmöten har de berörda myndigheterna deltagit liksom även bl.a. Sveriges advokat- samfund. Lagrådet Regeringen beslutade den 7 maj 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran, se bilaga 8. 4 Konventionens huvudsakliga innehåll 4.1 Grundtanken bakom Europol Genom konventionen upprättas den europeiska polisbyrån, Europol. Europol är en organisation som har till främsta uppgift att vara ett kriminalunderrättelseorgan för medlemsstaterna i EU. Som sådant skall Europol vara en knutpunkt för utbyte av information och underrättelser mellan medlemsstaterna. Europol skall fungera så att medlemsstaterna tillhandahåller Europol uppgifter främst ur sina nationella polisregister. Dessa uppgifter sammanställs och bearbetas samt kompletteras, i en del fall, med uppgifter från annat håll och analyseras sedan hos Europol. Dessa underrättelser går tillbaka till medlemsstaternas polismyndigheter som härigenom får ett bättre underlag för sin operativa verksamhet, vilket kan bidra till fler ingripanden mot den typ av brottslig verksamhet som Europol skall ägna sig åt, dvs. organiserad, internationell kriminalitet av allvarligt slag, främst narkotikahandel men också annan grov brottslighet. 4.2 Europols målsättning och behörighet Europol skall alltså verka inom ramen för det mellanstatliga polisiära samarbetet i EU. Europol skall därvid förbättra effektiviteten hos de behöriga nationella myndigheterna (dvs. i första hand polismyndig- heterna, men även t.ex. tullen och andra myndigheter med polisiära befogenheter samt i vissa avseenden åklagarmyndigheterna) i medlems- staterna och förbättra deras inbördes samarbete i den förebyggande och brottsbekämpande verksamhet som riktar sig mot den allvarliga internationella brottsligheten. Europol kan tas i anspråk när de faktiska omständigheterna visar att det förekommer en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller flera medlemsstater och som med hänsyn till brottslighetens omfattning, svårhetsgrad och konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt handlande från medlemsstaternas sida. Europol är under dessa förut- sättningar behörigt att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa särskilt allvarliga brott. Dessa brott är narkotikahandel, människohandel, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna fordon och den brottslighet som är förknippad med illegala immigra- tionsnätverk samt, inom två år från konventionens ikraftträdande, terrorism. Dessa brott är närmare definierade i konventionen. Listan på brott för vilka Europol skall ha behörighet att verka kan dessutom utökas genom enhälligt beslut av rådet. Förutom mot de på detta sätt definierade brotten kan Europol alltid användas mot den penningtvätt som hänger ihop med dessa brott. Europol kan också användas mot viss annan brottslighet som hänger samman med de brott som ingår i Europols behörighet. Med detta avses sådana brott som begås för att skaffa resurser till den brottslighet som från början ingår i Europols behörighet och sådana brott som begås för att underlätta utförandet eller för att undvika lagföring och straff för sådan brottslighet (artikel 2). 4.3 Europols uppgifter Inom ramen för den målsättning och den behörighet som nyss har angivits skall Europol ha som förstahandsuppgift att underlätta in- formationsutbytet mellan medlemsstaterna, att inhämta, sammanställa och analysera information och underrättelser, att omedelbart till med- lemsstaterna återföra information och underrättelser som berör dem och att genast underrätta dem om upptäckta samband mellan olika brottsliga gärningar samt att underlätta polisutredningar i medlemsstaterna genom att överlämna relevant information som finns hos Europol. Härutöver skall Europol för att förbättra samarbetet mellan och öka effektiviteten hos de nationella polismyndigheterna bistå med rådgivning och fördjupade specialkunskaper vid utredningar och tillhandahålla strategiska och övergripande underrättelser för att främja effektiva och rationella operationer i medlemsländerna samt utarbeta allmänna läges- rapporter. Slutligen kan Europol bistå medlemsstaterna med råd och forskning inom områdena för utbildning, organisation och utrustning, brottsförebyggande arbete och tekniska och vetenskapliga polis- och utredningsmetoder. Europol kan också under vissa noggrant reglerade former utbyta information och underrättelser med andra länder och organisationer samt med andra EU-organ, t.ex. EU:s drogobservatorium i Lissabon (artikel 3). 4.4 Europols organisation Staternas samarbete inom Europol är uppbyggt kring både nationella och internationella beståndsdelar. Inom varje medlemsstat skall det finnas en nationell enhet som skall vara enda förbindelselänk mellan Europol och medlemsstaterna. Den nationella enheten har till huvudsaklig uppgift att förse Europol med de uppgifter som från de nationella polisregistren eller motsvarande skall överlämnas till Europols olika dataregister och att ta emot uppgifter som kommer från Europol och vidarebefordra dessa till de nationella organisationer som har polsiära befogenheter eller eljest är behöriga myndigheter enligt konventionen (artikel 4). Varje medlemsland skall enligt konventionen sända minst en sam- bandsman till Europols huvudkontor som skall ligga i Haag i Neder- länderna. Europols styrelse kan besluta att det skall finnas ett större antal sambandsmän. Sambandsmännen är de nationella enheternas re- presentanter i Europol. De har till uppgift att praktiskt genomföra informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella enheterna samt att samverka med Europols tjänstemän i bl.a. analysarbetet (artikel 5). Såväl de nationella enheterna som sambandsmännen arbetar under respektive medlemslands nationella lagar och regler. Sambandsmännen är inte anställda av Europol utan av förvaltningarna i sina hemstater. Europol kommer dessutom att ha egna anställda underrättelse- tjänstemän och analytiker för att utföra det kriminalunderrättelse- och analysarbete som skall vara tyngdpunkten i Europols verksamhet. Dessa tjänstemän kan förutses i första hand bli rekryterade från medlems- staternas polis- och tullorganisationer och liknande medan analytikerna också kommer att kunna ha en annan bakgrund, t.ex. civil akademisk utbildning. Hos Europol kommer även ett antal datatekniker och administrativa tjänstemän att vara anställda. Europols dagliga verksamhet skall ledas av en direktör som genom enhälligt beslut utses av rådet på fyra år med möjlighet till förlängning av anställningen under ytterligare en fyraårsperiod (artikel 29). Den övergripande ledningen av Europol handhas av en styrelse (artikel 28). Budgeten fastställs av rådet efter förslag av styrelsen (artikel 35). Europol är en juridisk person med egen rättskapacitet och får enligt konventionen ingå internationella avtal inom ramen för sin behörighet och sina uppgifter (artikel 26). 4.5 Europols datasystem 4.5.1 Systemets uppbyggnad Den centrala beståndsdelen i Europol kommer att vara dess databaserade informationssystem. Detta skall bestå av ett informationsregister med begränsat och ämnesmässigt avgränsat innehåll som skall tillåta snabb sökning av vissa personuppgifter. För den analysverksamhet som skall bedrivas av Europol skall det finnas ett antal arbetsregister av olika varaktighet för analysändamål s.k. analysregister. Dessa kommer att innehålla mer detaljerade uppgifter. Slutligen skall det finnas ett index- register över analysregistren för att möjliggöra för bl.a. sambands- männen att få reda på om det i de pågående analysprojekten finns något av intresse för det nationella polisarbetet. 4.5.2 Informationsregistret Informationsregistret innehåller uppgifter om personer som är dömda eller misstänkta för sådana brott som ligger inom Europols behörighet. Uppgifterna kan också avse personer mot vilka det finns graverande omständigheter som ger anledning att anta att de kommer att begå brott inom Europols behörighetsområde. Denna personkategori innefattar alltså inte misstänkta för ett redan begånget brott. De personuppgifter som förekommer är av standardiserat slag. Det är identifikationsuppgifter som namn, födelsetid och födelseort, kön, medborgarskap och vissa signalementsuppgifter. Vidare får antecknas uppgift om brott och gär- ningsbeskrivning, tillvägagångssätt, vilken brottslig organisation man misstänker att personen i fråga tillhör samt fällande domar. De hittills nämnda uppgifterna är medlemsstaterna skyldiga att utan särskild begäran föra in i informationsregistret från sina egna polisregister. Ytterligare uppgifter om de nämnda personkategorierna kan på begäran lämnas till Europol om medlemsstatens lagstiftning tillåter detta (artikel 8). De nationella enheterna, sambandsmännen och vissa anställda i Europol har direkt tillgång till registret (artikel 9). 4.5.3 Arbetsregister för analysändamål En av Europols huvuduppgifter är att genomföra analyser som ett led i kriminalunderrättelseverksamheten. Detta innebär att Europol samlar in, bearbetar och drar slutsatser av det insamlade materialet till nytta för en polisutredning eller en förundersökning. Analyserna skall genomföras i projektform. Det betyder att ett begränsat antal analytiker och andra tjänstemän från Europol samt sambandsmän från de stater som berörs bildar en projektgrupp. För denna grupp kan om det behövs ett arbets- register (analysfil) läggas upp efter särskilt beslut från styrelsen i Europol. En sådan analysfil utgör gruppens viktigaste arbetsredskap. Konventionen skiljer mellan strategisk analys och analys som har ett operativt syfte. Den sistnämnda är direkt inriktad mot pågående under- sökning eller utredning i ett eller flera länder. Den strategiska analysen innehåller övergripande uppgifter, t. ex. om den allmänna strukturen på viss brottslighet eller om smugglingsvägar för viss narkotika. Den strategiska analysen innehåller inga personuppgifter. Ett arbetsregister för analysändamål som inrättas i operativt syfte får innehålla personuppgifter. I ett sådant får till att börja med förekomma de uppgifter om personer som finns i informationsregistret. Vidare får det föras in uppgifter om vittnen, brottsoffer, kontakter eller medhjälpare och andra personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds. I fråga om brottsoffer får även uppgifter tas in i registret om omständigheterna ger anledning anta att en person skulle kunna bli offer för ett brott som ligger inom Europols behörighet. Det är i och för sig också tillåtet att i analysregistren föra in person- uppgifter av mycket känslig karaktär, t.ex. politisk åskådning, ras eller etniskt ursprung. Sådana uppgifter får dock införas endast om det är strikt nödvändigt med hänsyn till ändamålet med analysen och då bara om de känsliga uppgifterna kompletterar andra redan befintliga uppgifter om personen i fråga. Det är således inte tillåtet att lägga upp ett register med uppgifter om enbart politisk hemvist eller etniskt ursprung. Kon- ventionen förbjuder också att sökning efter personer med ledning enbart av eventuellt registrerade särskilt känsliga personuppgifter sker i strid mot Europols ändamålsbestämmelser. I praktiken innebär detta ett förbud mot selektiv datasökning med exempelvis ras eller politisk åskådning som enda sökbegrepp. Endast de analytiker som är berörda av det pågående analysarbetet har rätt att föra in och använda uppgifter i analysregistren. Övriga inblandade har naturligtvis rätt att få del av resultaten av analysen, men de har inte tillgång till själva registret, som är ett arbetsredskap enbart för analy- tikerna. Sambandsmännen ansvarar för att resultaten av analyserna också kommer medlemsstaternas polismyndigheter eller andra myndigheter med polisiära befogenheter till del (artikel 10). 4.5.4 Indexregistret Som har nämnts har inga andra än analytikerna tillgång till ana- lysregistren. För att dessa register skall kunna fylla sin funktion som kunskapskälla för i sista hand medlemsstaterna krävs att det finns en förmedlande länk mellan analysregistren och sambandsmännen. Index- registret fyller den funktionen. Indexregistret skall ge svar på frågan om det i analysregistren finns uppgifter som berör det nationella polisarbetet i sambandsmannens hemstat utan att registrets innehåll eller analys- resultatet avslöjas. Sambandsmännen och behöriga Europoltjänstemän har tillgång till indexregistret (artikel 11). 4.5.5 Skyldighet att tillföra registren uppgifter Medlemsstaterna är skyldiga att förse Europols olika register, utom indexregistret, med uppgifter. Detta skall ske dels genom att vissa uppgifter överlämnas utan särskild begäran, vilket är huvudregeln för de flesta uppgifter som skall införas i informationsregistret, och dels genom att uppgifter lämnas på begäran av Europol. På sistnämnda sätt skall analysregistren förses med huvuddelen av sina uppgifter. Vissa uppgifter är medlemsstaterna skyldiga att överföra till Europol. Det gäller bl.a. alla grundläggande uppgifter till informationsregistret. Ytterligare uppgifter till informationsregistret skall överlämnas på Europols begäran om den nationella lagstiftningen tillåter att överlämnande sker. I fråga om de uppgifter som skall införas i analysregistren gäller att sådana uppgifter på begäran skall överlämnas till Europol om nationell lagstiftning tillåter att uppgifterna används för att utföra analyser i kriminalunderrättelse- verksamhet i hemlandet (artiklarna 8 och 10). Staterna är inte skyldiga att till Europol lämna sådana uppgifter som kommer från säkerhetstjänsterna. Vidare finns undantag från skyldig- heten att lämna uppgifter om det i det enskilda fallet skulle skada väsentliga nationella säkerhetsintressen, äventyra resultatet av en pågå- ende polisutredning eller innebära ett hot mot någons personliga säkerhet. (artikel 4). Europol skall efter avslutat analysarbete förse informationsregistret med sådana uppgifter som hör hemma där. Europol kan inhämta uppgifter till analysregistren från andra länder, andra organisationer eller andra EU-organ. De sistnämnda har inte någon fördragsenlig skyldighet att lämna uppgifter. I den mån uppgifter inhämtas från annat håll skall de föras in i lämpliga register av Europol. 4.6 Regler om integritetsskydd Europolkonventionen innehåller att antal regler som tar sikte på enskildas integritetsskydd och skydd för känsliga personuppgifter. Beträffande den allmänna skyddsnivån för datalagrade uppgifter, och även sådana icke ADB-baserade uppgifter som finns i registren, gäller att principerna i Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, den s.k. dataskyddskon- ventionen från 1981 och 1987 års Europarådsrekommendation om användningen av personuppgifter inom polissektorn, skall iakttas också för Europols dataregister. Innan något utbyte av personuppgifter mellan Europol och medlemsländerna kan ske måste enligt konventionen även medlemsländerna ha en nivå på sitt integritetsskydd som minst motsvarar de nyss nämnda Europarådsdokumenten (artikel 14). Ansvaret för att en uppgift som förs in i ett av registren är riktig åvilar i princip den enhet som har fört in den. Medlemsstaterna ansvarar alltså för att uppgifterna i Europols register är riktiga. Europol ansvarar för att de uppgifter som inhämtats från tredje länder eller andra organisationer är riktiga. Medlemsstaterna ansvarar också för att uppgifter som har överförts till Europol lagligen har kunnat registreras i det ursprungliga, nationella registret och att överföringen till Europol sker för att uppfylla konventionens bestämmelser och i enlighet med medlemslandets interna regler (artikel 15). Uppgifter får införas, avläsas, bearbetas och användas endast för att utföra Europols arbetsuppgifter och uppfylla dess mål enligt konven- tionen. För att kontrollera att missbruk inte sker skall alla uttag ur informationsregistret och vart tionde uttag ur övriga register rapporteras. Kontrollen utförs av Europol, de nationella tillsynsmyndigheterna och den gemensamma tillsynsmyndigheten (artikel 16). Felaktigheter skall rättas av medlemsstaterna, av Europol eller av dessa i samarbete. Europol och medlemsstaterna är också skyldiga att se till att uppgifter som strider mot konventionens bestämmelser om överföring, lagring eller bearbetning av personuppgifter rättas eller utplånas. Om en personuppgift utplånas i ett nationellt register varifrån den har överförts till Europol, skall den också utplånas ur Europols register. Från denna huvudregel finns ett undantag, nämligen om Europol mot bakgrund av underrättelser från annat håll har ett intresse av att uppgiften behålls. Uppgifter om personen i fråga kan då bevaras. Personuppgifter i informationsregistret skall dock alltid utplånas om personen i fråga frikänns eller en utredning läggs ned (artikel 20 och 21). En generell gallringsfrist om tre år gäller för personuppgifter i Europols register. Det finns möjlighet att låta uppgiften kvarstå om den fortfarande bedöms vara aktuell. Bevakning av gallringsfristerna skall vad gäller informationsregistret utföras av den som för in uppgiften och beträffande övriga register av Europol. För uppgifter om misstänkta personer finns särskilda bevakningsregler som innebär att om behovet av uppgiften kvarstår efter den första treårsfristen man därefter skall göra en årlig kontroll (artikel 21). Enligt konventionen skall det inrättas en gemensam tillsynsmyndighet som bl.a. skall ha till uppgift att kontrollera att Europol uppfyller sina skyldigheter med avseende på rättelse och utplåning av felaktiga data. Den skall även kontrollera att Europols handhavande i övrigt av person- uppgifter överensstämmer med konventionen. Europol är skyldigt att vidta de åtgärder som föreskrivs av tillsynsmyndigheten (artikel 24). I varje medlemsland skall det finnas en nationell tillsynsmyndighet som har motsvarande uppgifter i förhållande till de nationella enheternas verksamhet. Den skall också se till att inga uppgifter överförs till Europol i strid med nationella regler (artikel 23). Enskilda skall ha rätt att vända sig till vart och ett av dessa organ med begäran om kontroll av att personuppgifter om den enskilde inte finns i registren i strid med bestämmelserna. I konventionen finns också andra bestämmelser som går ut på att enskilda skall kunna ta till vara sina rättigheter mot Europol. Grund- regeln är att var och en antingen skall kunna få tillgång till uppgifter om sig själv i registren, om inte sekretessregler lägger hinder i vägen, eller få till stånd ett förfarande för att kontrollera att eventuella uppgifter är rättsenligt införda. Det avgörande för vilken av dessa möjligheter som står den enskilde till buds är det nationella regelsystemet i den medlemsstat i vilken begäran framställs. De beslut som Europol fattar i ärenden om utlämnande av uppgifter eller kontroll kan överklagas till den gemensamma tillsynsmyndigheten. Beträffande rätten till insyn i eller kontroll av de uppgifter som finns i de nationella registren gäller nationella regler oavsett om uppgifterna härstammar från Europol eller från annat håll (artikel 19). 4.7 Regler om användning av data och om sekretess De uppgifter som finns hos Europol skall användas för polisverksamhet i medlemsländerna. Uppgifterna får dock i princip bara användas för att bekämpa sådan brottslighet som ligger inom Europols behörighet, eller annan grov brottslighet. Europol får endast använda uppgifterna för att fullgöra sina åligganden enligt konventionen. Det finns möjligheter för varje land som lämnar uppgifter till Europol att begränsa användningen av vissa, speciellt känsliga sådana uppgifter till särskilt angivna ändamål. De övriga medlemsstaterna är då i princip skyldiga att respektera dessa begränsningar och får inte utan den uppgiftslämnande statens tillstånd använda uppgiften till annat. Undantag görs för skyldighet att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter, lagstiftande organ och vissa tillsynsmyndigheter. Medlemsstaterna är skyldiga att vidta åtgärder för att kunna sekretess- belägga de uppgifter från Europol som skall hållas hemliga. På styrelsens förslag skall rådet anta närmare regler om skydd för sådana uppgifter. Europols anställda och sambandsmännen skall iaktta tystnadsplikt med avseende på hemliga uppgifter de fått del av i tjänsten. Brott mot tystnadsplikten skall straffbeläggas i den nationella lagstiftningen. I vissa fall kan dessa tjänstemän förbjudas att vittna vid domstol om sådana uppgifter under förutsättning att detta är tillåtet i den processordning enligt vilken rättegången förs. 4.8 Skadeståndsansvar Varje medlemsstat ansvarar för skada som åsamkats tredje man genom att felaktiga eller rättsstridigt införda uppgifter från Europol har använts. Talan väcks vid behörig domstol i den stat där den skadebringande handlingen företogs. Om skadan beror på att uppgifter från Europol eller ett annat medlemsland var felaktiga, skall Europol eller den andra staten återbetala vad den stat mot vilken talan riktats har fått betala i skadestånd. 4.9 Immunitet och privilegier De anställda i Europol skall enligt konventionen ha rätt att åtnjuta immunitet och privilegier i sin tjänsteutövning. De närmare villkoren härför skall fastställas i ett särskilt protokoll. 4.10 Tvistlösning mellan medlemsstaterna Enligt konventionen skall tvister mellan medlemsstaterna i första hand behandlas av rådet enligt det förfarande som är föreskrivet i avdelning VI i EU-fördraget. Går det inte att lösa tvisten i rådet, får parterna i tvisten själva komma överens om hur denna skall biläggas. I samband med konventionens undertecknande i juli 1995 deklarerade alla medlems- stater, utom Storbritannien, att de för sin del kommer att hänskjuta olösta tvister där de själva är parter till EG-domstolen. I ett särskilt tilläggsprotokoll har EG-domstolen givits behörighet att meddela förhandsavgöranden om konventionens tolkning. Detta berörs närmare i avsnitt 9. 4.11 Europols narkotikaenhet (ENE) I avvaktan på att Europolkonventionen skall träda i kraft bedrivs viss verksamhet av Europols narkotikaenhet (ENE) som är en föregångare till Europol. ENE har i princip samma verksamhetsområde som Europol skall ha, men saknar bl.a. möjligheter att lagra personuppgifter i dataregister. ENE har inte heller den rättskapacitet som skall tillkomma Europol. Dess organisatoriska uppbyggnad påminner starkt om Europols, bl.a. har alla länder stationerat sambandsmän hos ENE i Haag. När Europolkonventionen träder i kraft och Europol börjar verka skall ENE:s verksamhet upphöra och övertas av Europol. 5 Tillträde till Europolkonventionen Regeringens förslag: Sverige skall tillträda Europolkonventionen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Datainspektionen har dock anfört att förslagen i promemorian bör behandlas gemensamt med förslagen till svensk lagreglering av polisens motsvarande register för att det skall vara möjligt att bedöma konsekvenserna av ett tillträde till konventionen. Bakgrund: Konventioner antagna inom ramen för EU, dvs. med tillämpning av reglerna i avdelning VI i EU-fördraget – den s.k. tredje pelaren – skiljer sig på väsentliga punkter från vad som i allmänhet gäller i fråga om konventioner. EU-konventioner är inte öppna för anslutning för andra än medlemsstaterna. EU-konventionerna är ett av flera rättsliga instrument som är reglerade i EU-fördraget. Formen för att fatta beslut om EU-konventioner skiljer sig från andra konventioner på så sätt att den är föreskriven i ett annat rättsligt instrument, nämligen i artikel K.3 i EU- fördraget. Sedan en konventions lydelse har slutförhandlats beslutar rådet enhälligt att anta konventionen och rekommenderar samtidigt medlems- staterna att anta konventionen i enlighet med sina nationella bestäm- melser. En grundläggande princip inom EU är att alla medlemsstater förväntas ratificera de konventioner som antas inom ramen för tredje pelaren. Dessa träder nämligen som regel inte i kraft innan alla medlemsstater har ratificerat dem. Några reservationer till konventions- texterna brukar normalt inte tillåtas. Nya medlemsstater kommer i framtiden genom sina anslutningsfördrag att förpliktas att ansluta sig till beslutade eller ikraftträdda konventioner. Detta villkor ställdes i Sveriges anslutningsförhandlingar och i samband med anslutningsfördraget har Sverige och övriga nya medlemsländer gjort ett sådant åtagande. Vid tiden för den svenska anslutningen var ett antal utkast till konventioner under utarbetande, bl.a. Europolkon- ventionen. I en förklaring fogad till anslutningsfördragets slutakt godtog Sverige vad de dåvarande medlemsstaterna hade enats om vid tiden för anslutningen. Sverige, liksom Finland och Österrike, kunde följaktligen delta i de fortsatta förhandlingarna rörande dessa konventioner och instrument endast med avseende på sådana frågor som återstod att lösa (se prop. 1994/95:19 s 119). Skälen för regeringens förslag Europols grundläggande syfte är att vara ett hjälpmedel i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten. Ett sådant polissamarbete är särskilt viktigt när rörligheten över gränserna ökar. En grundläggande målsättning för EU är förverkligandet av den fria rörligheten för personer inom unionen. Den fria rörligheten skall uppnås bl.a. genom att i princip avskaffa alla personkontroller vid passage av EU:s inre gränser. Detta kräver särskilda åtgärder för att förhindra att den gränsöverskridande brottsligheten ökar. Inrättandet av Europol är en betydelsefull sådan åtgärd och Europol blir därigenom ett av de viktigaste instrumenten i strävandena att förverkliga den fria rörligheten inom EU inte bara för varor, tjänster och kapital utan också för personer. Genom Sveriges anslutning till Europolsamarbetet kommer den svenska polisen att kunna fullt ut delta i det europeiska polissamarbetet. Härigenom kommer dess operativa slagkraft här hemma att öka genom att den får tillgång till information, underrättelser och kompetens som den annars knappast hade fått tillgång till. Den svenska polisen kommer genom Europol också att på ett effektivt sätt kunna lämna väsentliga bidrag till andra polismyndigheters brottsbekämpande verksamhet. Inte minst inom området för narkotikabekämpning är Europol ett omistligt samarbetsinstrument. Såsom Europol är uppbyggt, med bl.a. sambands- män från varje medlemsland stationerade på Europols huvudkontor, kommer också bilateralt och multilateralt operativt polissamarbete att förenklas och bli effektivare, exempelvis vid genomförande av s.k. kontrollerade leveranser av narkotika i de fall där flera länder är berörda. Europol kommer också att vara en betydelsefull samarbetspartner för länder och organisationer utanför EU. Genom Europol kan därigenom ytterligare kanaler för polissamarbete öppnas till gagn för det svenska polisarbetet. Förhandlingarna om Europolkonventionen var svåra, och i många frågor har ganska stora åsiktsskillnader funnits mellan medlemsländerna. Den nu föreliggande konventionen är därför resultatet av ett flertal kompromisser där alla länder i större eller mindre omfattning har fått ge avkall på sina ursprungliga ståndpunkter för att erforderlig enighet skulle kunna uppnås. Även om Sverige i samband med anslutningsfördraget, som nyss har sagts, hade förklarat sig godta de färdigförhandlade frågorna medförde detta emellertid i praktiken inte någon inskränkning i våra möjligheter att i förhandlingarna om Europolkonventionen föra fram synpunkter även i sådana delar som egentligen var färdigförhandlade vid tidpunkten för vårt inträde i förhandlingarna. I alla viktiga förhand- lingsfrågor har de svenska ståndpunkterna beretts i samråd med EU- nämnden och justitieutskottet varvid bred politisk uppslutning har noterats. Europolkonventionens och tilläggsprotokollets innehåll åter- speglar på det hela taget mycket väl ståndpunkter som Sverige utan svårighet har kunnat ansluta sig till. Det föreslås därför att Sverige tillträder Europolkonventionen. Ikraftträdande m.m. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att det sista ratificeringsinstrumentet har deponerats. Justitie- och inrikesministrarna har informellt kommit överens om att konventionen skall vara ratificerad av alla medlemsländer före 1997 års utgång. Vid Europeiska rådets (EU:s stats- eller regeringschefer) möte i Dublin december 1996 beslöts att tillsätta en arbetsgrupp på hög nivå för att ta fram ett förslag till handlingsplan för bekämpandet av den organiserade brottsligheten inom unionen. Denna arbetsgrupp har nyligen avlämnat sin rapport till Europeiska rådet och har där rekommenderat att rådet bör ges i uppdrag att se till, inte bara att konventionen ratificeras av alla medlemsstater före 1997 års utgång utan också, att Europol som organisation kan börja verka senast i mitten av 1998. De lagändringar som föranleds av svenskt tillträde till Europol- konventionen behandlas i avsnitt 7 och 8. Med anledning av Data- inspektionens påpekande bör framhållas att konventionens bestämmelser självfallet måste beaktas i det förestående lagstiftningsarbetet med anled- ning av Registerutredningens betänkanden. 6 Närmare om Europolkonventionens bestämmelser 6.1 Avsnittets disposition I detta avsnitt redovisas de närmare överväganden och bedömningar som gjorts bl.a. beträffande konventionens förhållande till svenska regler. Avsnittet är uppbyggt på en redogörelse av konventionens innehåll artikel för artikel. Efter redogörelsen för artikelns innehåll görs beträffande vissa artiklar en kort analys av artikelns innehåll i förhållande till konventionstexten i övrigt eller diskuteras hur vissa bestämmelser kan komma att tillämpas i praktiken. Det kan också förekomma upplysningar om hur förhandlingsarbetet förlöpt i vissa avseenden. Dessa upplysningar och överväganden, som redovisas under rubriken Kommentar, innehåller emellertid inga bedömningar om hur artikeln förhåller sig till svenska regler. Sådana bedömningar redovisas också under respektive artikel men under rubriken Förhållande till svenska regler. De fall när konven- tionsbestämmelserna föranleder lagstiftning behandlas särskilt i avsnitt 7 och 8. 6.2 Konventionens artiklar 6.2.1 Avd I. Upprättande och arbetsuppgifter (artikel 1-6) Artikel 1. Upprättande Medlemsstaterna upprättar genom konventionen den europeiska polis- byrån, Europol. Detta föreskrivs i artikel 1 där också den grundläggande regeln om kopplingen mellan Europol och medlemsstaterna genom en nationell enhet i varje land fastslås. Med medlemsstater avses EU:s medlemsstater vid tidpunkten för konventionens undertecknande i juli 1995. Artikel 2 och 3. Målsättning och arbetsuppgifter Europols mål och arbetsuppgifter regleras i artikel 2 och 3 vilkas innehåll redan har beskrivits ingående i avsnitt 4.2 och 4.3. Kommentar Av artikel 2.1 framgår att Europols uppgift är att förbättra effektivitet och samarbete mellan de behöriga nationella myndigheterna i deras arbete för att förebygga och bekämpa terrorism, narkotikahandel och annan allvarlig internationell brottslighet. Begreppet behöriga myn- digheter definieras i artikel 2.4. Härmed avses inte bara polismyndigheter utan också andra offentliga organ som enligt nationell lagstiftning är behöriga att förebygga och bekämpa brottslighet. För vår del t.ex. tullmyndigheter och åklagarmyndigheter. Definitionen får sin betydelse i alla fall där konventionstexten hänvisar till Europols mål eller syfte och medför att uppgifter som härrör från Europols register kan användas av de flesta myndigheter inom rättsväsendet om inte särskilda villkor uppställts som inskränker användningen på ett eller annat sätt. Av artikel 2.2 tredje stycket framgår att den begränsning av Europols behörighet till där uppräknade brottstyper inte är avsedd att vara permanent. Europols behörighet kan efterhand utökas med andra allvarliga internationella brott genom ett beslut av rådet. De ytterligare brott som kan komma i fråga anges i en särskild bilaga till konventionen. I bilagan är särskilt angivet att Europol, när dess behörighet utökas till att avse en ny typ av brott, alltid också är behörig vad gäller den penningtvätt som kan vara förbunden med det nya brottet. I samma bilaga definieras också närmare den brottslighet som är omnämnd i artikel 2 (med undantag för narkotikahandel som definieras i själva artikeln, 2.5). I samband med ett beslut av rådet att utöka Europols behörighet med en ny brottstyp kan också – med stöd av artikel 43.3 – en ny definition införas i bilagan. Konventionens operativa tillämp- ningsområde kan alltså ändras utan att den mer omständliga proceduren för konventionsändring i artikel 43.1 behöver tillgripas. Europols arbetsuppgifter är uppdelade på tre områden enligt artikel 3.1-3. Det första – och viktigaste – av dessa berör Europols egenskap av underrättelseorgan för främst operativa syften. Det andra området tar sikte på Europols strategiska underrättelse- och informationsverksamhet och det tredje området – som kan bli aktuellt om resurserna så medger – anger Europols roll som ett slags övergripande serviceorgan till myndigheterna i medlemsstaterna. Artikel 4. Nationella enheter Artikel 4 behandlar de nationella enheternas verksamhet, och deras skyldigheter gentemot Europol. Den nationella enheten är enda sambandslänk mellan Europol och medlemsstaterna (artikel 4.1). Den lyder under nationell lag (artikel 4.2). Medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de nationella enheterna kan utföra sina uppgifter och särskilt att de nationella enheterna har tillgång till de nationella uppgifter de behöver (artikel 4.3). Den nationella enhetens huvuduppgift i förhållande till Europol är enligt artikel 4.4 att på eget initiativ förse Europol med de uppgifter och underrättelser som är nödvändiga för att Europol skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter (4.4.1) och att tillgodose Europols önskemål om information, underrättelser och råd (4.4.2) samt att uppdatera information och underrättelser (4.4.3). Den skall också överföra uppgifter för lagring i Europols dataregister (4.4.6). Den skall vidare med iakttagande av nationell rätt bl.a. förse sina egna behöriga myndigheter med det material som kommer från Europol (4.4.4) och vidarebefordra förfrågningar från dessa till Europol (4.4.5). Den nationella enheten har ansvar för att allt uppgiftsutbyte mellan enheten och Europol sker i enlighet med nationella bestämmelser (4.4.7). De nationella enheterna är enligt artikel 4.5 inte skyldiga att lämna uppgifter till Europol om detta i det enskilda fallet skulle kunna skada väsentliga nationella säkerhetsintressen eller äventyra en pågående utredning eller någons personliga säkerhet. De är vidare inte heller skyldiga att förse Europol med uppgifter som härrör från nationella säkerhetstjänster. Kostnaden för den nationella enheten skall bäras av medlemsstaten (artikel 4.6). Cheferna för de nationella enheterna skall bistå Europol med råd om detta behövs (artikel 4.7). Kommentar Artikel 4 är i de delar den berör skyldigheten att leverera uppgifter till Europol en av de mest centrala i konventionen. Här slås nämligen medlemsstaternas grundläggande skyldighet att förse Europol med uppgifter fast. Denna skyldighet inskränks i vissa särskilt angivna fall i de artiklar som speciellt reglerar de olika delarna av Europols datasystem, t.ex. artikel 8.4. eller artikel 10.3. Det förtjänar att påpekas att undantagen från huvudregeln att den nationella enheten, och därmed medlemsstaten, är skyldig att leverera de uppgifter till Europol som konventionen kräver när de förekommer i artikel 8 och 10 endast avser vissa särskilt angivna uppgifter. Vidare finns ett generellt undantag i artikel 4.5 i fråga om uppgifter från säkerhetstjänsterna eller sådana uppgifter som kan hota statens säkerhet, en pågående utredning eller enskilda personers säkerhet. Det bör samtidigt observeras att regeln i artikel 4.4.7 däremot inte utgör något undantag från huvudregeln om skyldighet att leverera uppgifter till Europol utan skall läsas som en sorts garanti för att när uppgifter lämnas, detta skall ske i överensstämmelse med nationell rätt. Cheferna för de nationella enheterna är tänkta att spela en betydande roll i den praktiska utformningen av Europols verksamhet. De skall som framgår av artikel 4.7 träffas regelbundet och utgöra ett viktigt råd- givande organ för Europols styrelse som slutligt utformar verksamheten. Som avnämare till Europols tjänster har det ansetts naturligt att de har ett stort inflytande över hur verksamheten bedrivs, vilka prioriteringar som bör göras och hur effektiviteten bäst främjas ur ett användarperspektiv. Förhållande till svenska regler Den svenska nationella enheten kan förutsättas bli inrättad vid Riks- polisstyrelsen som redan idag fullgör liknande funktioner i förhållande till Interpol och i annat liknande internationellt samarbete. Eventuella frågor om den nationella enhetens uppgifter i förhållande till Europol och till polis- och tullväsendet kan regleras i förordning som beslutas av regeringen. Artikel 5. Sambandsmän Varje land skall sända minst en sambandsman till Europol. Styrelsen bestämmer det antal som skall finnas. Sambandsmännen lyder i första hand under nationell rätt om inte konventionens bestämmelser före- skriver annat (artikel 5.1). Sambandsmännens uppdrag är att representera hemlandets intressen i Europol under iakttagande av både hemlandets lagstiftning och Europols regler (artikel 5.2). Sambandsmännen skall enligt artikel 5.3 medverka i informations- utbytet mellan Europol och de nationella enheterna. De skall därvid överföra information från de nationella enheterna till Europol (5.3.1) och omvänt (5.3.2), samarbeta med Europols tjänstemän genom att ge dessa relevant information och råd om hur nationella uppgifter bör tolkas (5.3.3). Vidare skall sambandsmännen i enlighet med nationell rätt och med beaktande av Europols målsättning och syfte bidra till utbyte av information från de nationella enheterna och samordning av åtgärder till följd av detta (artikel 5.4). Sambandsmännen har tillgång till Europols register i enlighet med de bestämmelser som reglerar resp. register (artikel 5.5). Europols datasäkerhetsregler gäller i tillämpliga delar också sambandsmännen (artikel 5.6). De skall åtnjuta den immunitet och de privilegier som krävs för att de skall kunna fullgöra sitt uppdrag (artikel 5.8). Sambandsmännen skall vara lokaliserade i Europols byggnad där lokaler skall ställas till deras förfogande. Andra kostnader för sambands- männen skall i princip bäras av medlemsstaten om inte styrelsen beslutar annat (artikel 5.9). Styrelsen skall besluta om de ytterligare bestämmelser som behövs för att reglera sambandsmännens rättigheter och skyldigheter i förhållande till Europol (artikel 5.7). Kommentar De nationella sambandsmännen har en central funktion i Europol. Europols snabbhet och slagkraft kommer till stor del att bero av hur sambandsmännen fungerar i praktiken. Sambandsmännen skall alltså vara den förmedlande länken mellan organisationen och medlems- länderna. En funktion som alltid – dygnet runt – skall vara i verksamhet. Sambandsmännen skall lyda under nationella regler och få sina instruktioner hemifrån om inte annat sägs i konventionen. I praktiken innebär detta att de svenska sambandsmännen förblir anställda av sina svenska myndigheter och lyder under svensk lag, t. ex. vad gäller sekretess och tystnadsplikt. De skall hämta sina instruktioner hemifrån i övergripande frågor men den dagliga arbetsledningen kommer naturligtvis att ske på plats. Bestämmelsen i artikel 5.4 lägger grunden för att sambandsmännen skall kunna spela en central roll bl.a. när medlemsstaterna vill genomföra operationer som kräver att information snabbt utväxlas och samordnas. Det kan t.ex. gälla s.k. kontrollerade leveranser av narkotika. De sambandsmän som för närvarande är stationerade hos ENE genomför redan idag i viss omfattning sådana samordningsuppgifter men då med utgångspunkt i rent bilaterala överenskommelser. Den rådsarbetsgrupp som har utarbetat Europolkonventionen har, på det sätt som beskrivs i kommentaren till artikel 45, förberett sådana personalföreskrifter som avses i artikel 5.7. Dessa föreskrifter, som alltså skall antas av styrelsen, innehåller bestämmelser om rekryteringsbas, kvalifikationskrav, organisatorisk ställning, arbetstider och tillgänglighet m.m. Eftersom sambandsmännen är anställda av sina hemländers myndigheter, bygger dessa föreskrifter på att medlemsländerna reglerar anställningsvillkoren för sambandsmännen på ett sätt som överens- stämmer med dessa. En i sammanhanget viktig bestämmelse är att någon ur varje lands sambandsmannagrupp i princip skall vara tillgänglig dygnet runt. Artikel 6. Datoriserat informationssystem för insamlade uppgifter Datasystemet skall bestå av ett informationsregister med begränsade och ämnesmässigt avgränsade uppgifter för att möjliggöra snabb sökning av uppgifter i Europols och medlemsstaternas polisregister (6.1.1). Här- utöver skall det finnas arbetsregister för analys inrättade för särskilda projekt med olika varaktighet, analysregister (6.1.2) samt ett indexregister (6.1.3). Europols informationssystem får inte samköras med andra register än sådana register som finns hos de nationella enheterna (6.2). 6.2.2 Avdelning II. Informationsregister (artikel 7-9) Artikel 7. Upprättande av ett informationsregister Artikeln innehåller allmänna regler om upprättande av informations- registret. Registret skall enligt artikel 7.1 första stycket upprättas av Europol. Införing i registret av uppgifter som kommer från medlemsstaterna skall göras direkt av dessa med iakttagande av nationella regler om för- farandet. Införing i registret skall ombesörjas av de nationella enheterna och sambandsmännen. Uppgifter från tredje land eller organisationer utanför Europol och uppgifter som härrör från analysverksamheten skall införas av Europol. Informationsregistret skall vara direkt läsbart för de nationella enheterna, sambandsmännen och behöriga Europoltjänstemän. Emellertid skall de nationella enheterna enligt artikel 7.1. andra stycket inte ha direkt tillgång till andra uppgifter än rena identifierings- uppgifter beträffande personer som avses i artikel 8.1.2, dvs. uppgifter om sådana som kan misstänkas komma att begå brott i framtiden. Andra uppgifter i registret beträffande sådana personer får – under förutsättning att en pågående undersökning gör det nödvändigt – begäras av berörd sambandsman. Europol ansvarar enligt artikel 7.2 för att konventionens bestämmelser om handhavande av registret följs. Europol ansvarar också för drift och datasäkerhet samt för att gallringsbestämmelserna efterlevs. I medlems- staterna har de nationella enheterna enligt artikel 7.3 motsvarande uppgifter och skyldigheter, och de datasäkerhetsbestämmelser som finns i artikel 25 är tillämpliga också på datautrustning hos de nationella enheterna. Kommentar Syftet med bestämmelsen i artikel 7.1 andra stycket är att skydda känsliga personuppgifter genom att begränsa spridningen av integritetskänslig information endast till dem som verkligen har behov av den. Regeln innebär att en nationell enhet, som har intresse av att ta del av alla uppgifter som finns om någon i denna personkategori, måste vidta särskilda åtgärder för detta. Å andra sidan får möjligheterna att få tillgång till information ur informationsregistret inte vara alltför begränsade, eftersom syftet med registret då kan motverkas. Den valda regleringen är tänkt att utgöra en rimlig avvägning mellan dessa intressen. Artikel 8. Informationsregistrets innehåll Informationsregistret får enligt artikel 8.1 innehålla sådana uppgifter som behövs för att Europol skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Undantag görs dock för uppgifter om sådan brottslighet som avses i artikel 2.3.2, dvs. brott som har ett visst samband med den brottslighet som omfattas av Europols direkta behörighet I registret skall emellertid enligt artikel 8.4 andra stycket i sådana fall finnas en notering om att ytterligare information rörande denna typ av brott finns i ett nationellt register Uppgifter som införs i informationsregistret skall gälla tre person- kategorier: 1) personer som har dömts för sådana brott som ligger inom Europols behörighet enligt artikel 2 (8.1.1), 2) personer som misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i sådana brott (8.1.1), och 3) personer för vilka graverande omständigheter ger anledning anta att de kommer att begå sådana brott (8.1.2). För dessa personkategorier får identifieringsuppgifter, dvs. namn, födelsetid och födelseort, medborgarskap, kön och andra viktiga särskiljande uppgifter registreras (artikel 8.2) I informationsregistret får också lagras och användas upplysningar om varifrån den registrerade uppgiften kommer (artikel 8.3 första stycket), vilket brott den registrerade är misstänkt för, även gärningsbeskrivning (8.3.1), tillvägagångssätt och hjälpmedel (8.3.2), uppgifter om hand- läggande myndigheter och ärendenummer eller liknande (8.3.3), uppgift om vilken kriminell organisation personen misstänks tillhöra (8.3.4) samt uppgift om eventuella fällande domar för brott inom området för Europols behörighet (8.3.5). I den mån Europol inför uppgifter av nyss nämnt slag, skall det framgå om dessa härstammar från annat håll än från medlemsstaterna eller om de är ett resultat av Europols analys- verksamhet. De nu behandlade uppgifterna får också föras in i registret även om de ännu inte hänvisar till särskilt utpekade personer (artikel 8.3 andra stycket). Om det hos Europol eller de nationella enheterna finns ytterligare information om de personkategorier som avses i artikel 8.1, kan sådana uppgifter enligt artikel 8.4 första stycket på begäran överlämnas till Europol eller de nationella enheterna. Från de sistnämnda behöver överlämnade dock ske endast om detta är tillåtet enligt nationell lag. Om undersökningen mot någon registrerad person läggs ned eller denne frikänns skall de uppgifter som berörs av beslutet utplånas ur registret (artikel 8.5). Kommentar Medlemsstaterna är skyldiga att lämna sådana uppgifter som avses i artikel 8.1 till Europol. Vilken grad av misstanke som krävs för att personuppgifter beträffande sådana misstänkta som avses i artikel 8.1.1 och 8.1.2 skall få registreras bestäms av nationella regler och nationell praxis. Tyngdpunkten i informationsregistret kommer att ligga i sådana uppgifter som avses i artikel 8.3. Det är dessa uppgifter som innehåller den ur polisiär synpunkt mest användbara informationen. Artikel 8.4 syftar inte på information som skall lagras i informationsregistret, den frågan är uttömmande reglerad i 1-3, utan pekar på möjligheterna till bilateralt informationsutbyte för analysändamål om de personer som redan finns i informationsregistret. Artikel 8.4 föreskriver alltså inget undantag från skyldigheten att förse Europol med uppgifter som skall lagras enligt 8.1-3. Uppgifter som avses i 8.4 kan komma från Europols analysverksamhet eller från kriminalunderrättelseverksamhet i medlems- staterna. Ett huvudsyfte med informationsregistret är nämligen att för både Europol och medlemsstaterna tillhandahålla möjligheter att utbyta information om personer som är intressanta ur brottssynpunkt. På flera ställen i denna artikel, och även i artikel 7, hänvisas till Europols arbetsuppgifter. Såsom dessa arbetsuppgifter har definierats i artikel 3 innebär en sådan hänvisning också alltid en hänvisning till Europols målsättning och därmed till de begränsningar av Europols behörighet till att avse viss allvarligare internationell organiserad brottslighet som ligger i denna målsättning. Förhållande till svenska regler För att kunna uppfylla åtagandet att lämna uppgifter till Europol om dömda och misstänkta personer som avses i artikel 8.1.1 krävs att lagen (1965:94) om polisregister m.m. ändras. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.2. Det förutsätts vidare i artikel 8.1.2 att uppgifter om personer som misstänks kunna komma att begå brott i framtiden kan lämnas till Europol. Hur denna föreskrift – främst vad gäller databaserade uppgifter – förhåller sig till nu gällande svenska bestämmelser behandlas likaså i avsnitt 7.2. Artikel 9. Rätt till tillgång till informationsregistret De nationella enheterna, sambandsmännen och behöriga tjänstemän hos Europol är enligt artikel 9.1 de enda som har rätt att föra in eller söka uppgifter i informationsregistret. Att använda registret är bara tillåtet för att lösa en särskild uppgift och skall då ske i enlighet med regler som gäller för den enhet som använder registret om inte annat följer av konventionen (se nedan). I artikel 9.2 föreskrivs att bara den enhet som har registrerat en uppgift är behörig att ändra, rätta eller utplåna den. Antar någon enhet att en uppgift enligt artikel 8.2, alltså en identifieringsuppgift, beträffande någon som kan föras in i registret är felaktig eller bör kompletteras, skall den enhet som har registrerat uppgiften genast underrättas. Den registrerande enheten skall då vidta de åtgärder som behövs med anledning av underrättelsen. Om registret innehåller uppgifter som avses i artikel 8.3, dvs. kompletterande uppgifter, kan vilken enhet som helst föra in ytterligare sådana uppgifter. Strider dessa mot befintliga upp- gifter, skall enheterna inbördes komma överens om vilken uppgift som skall stå kvar. Om en enhet som har registrerat identifieringsuppgifter, dvs. uppgifter enligt artikel 8.2, vill utplåna dessa samtidigt som andra enheter har fört in kompletterande uppgifter om samma person, överförs ansvaret för identifieringsuppgifternas riktighet på den enhet som först har registrerat kompletterande uppgifter. Den enheten skall också informeras om detta. Den enhet som använder registret är som framgår av artikel 9.3 ansvarig för att användningen av registret är rättsenlig. Enheten måste kunna identifieras. Överföring av uppgifter mellan de nationella enheterna och behöriga myndigheter i hemländerna sker i enlighet med nationell lag. Kommentar Med enhet avses i artikel 9.2 såväl de nationella enheterna, sambands- männen som Europol eller dess organ. Att även sambandsmännen vid tillämpning av artikel 9.2 och 9.3 måste anses vara en enhet i artikelns mening ligger i sakens natur eftersom dessa har rätt att registrera och använda uppgifter ur registret. Föreskriften i artikel 9.3 om att varje enhet som registrerar, hämtar eller ändrar uppgifter ur registret måste kunna identifieras hänger samman med reglerna i artikel 16 om kontroll av att uppgifter ur Europols dataregister används på ett konventionsenligt sätt. 6.2.3 Avdelning III. Arbetsregister för analysändamål (artikel 10- 12) Artikel 10. Insamling, behandling och användning av personuppgifter Artikeln berör arbetsregister för analysändamål och hur personuppgifter i dessa register får samlas in, behandlas och användas. För att nå det mål som är beskrivet i artikel 2 kan Europol enligt artikel 10.1 också använda andra register än informationsregistret för att lagra, ändra och använda personuppgifter som kan hänföras till brott som ligger under dess behörighet, inbegripet sådana brott som enligt artikel 2.3 andra stycket hör samman med grundbrottsligheten. Sådana uppgifter skall användas i analysarbete. Den personkrets om vilka uppgifter kan komma ifråga är; 1. de personer som avses i art 8.1, dvs. dömda, misstänkta eller potentiella brottslingar (10.1.1), 2. vittnen (10.1.2), 3. brottsoffer, både personer som har utsatts för begångna brott och sådana för vilka det finns anledning att anta att de kan utsättas för brott (10.1.3), 4. kontakter eller medhjälpare till brottslingar (10.1.4) samt 5. andra personer som kan lämna upplysningar om brott som utreds (10.1.5). Att samla in, lagra eller behandla sådana personuppgifter som avses i artikel 6 första meningen i Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (dvs. uppgifter om enskilds politiska eller religiösa åskådning, ras, etniska ursprung, hälsa eller sexuella läggning) är endast tillåtet om uppgifterna är strikt nödvändiga med hänsyn till registrets ändamål och om de kompletterar andra personuppgifter som redan finns i registret. En sådan uppgift får inte göras till ensamt sökbegrepp i strid med analysändamålet (artikel 10.1 andra stycket). Rådet skall anta särskilda tillämpningsföreskrifter för analysregistrens datasäkerhet och för internkontroll av uppgifterna i dessa register (artikel 10.1 tredje stycket). Enligt artikel 10.2 avses med analysregister ett register för insamling, behandling eller användande av uppgifter för att underlätta förunder- sökningar. Varje analys skall genomföras av en särskilt sammansatt grupp bestående av analyspersonal och andra särskilt utsedda Europol- tjänstemän och sambandsmän från de stater varifrån uppgifter till analysen härrör (10.2.1) eller från stater som på annat sätt berörs av projektet (10.2.2). Bara analystjänstemännen har rätt att registrera och hämta uppgifter ur det analysregister som gruppen har till sitt förfogande (10.2.2). De nationella enheterna är enligt artikel 10.3 skyldiga att på eget initiativ eller på Europols begäran förse Europol med de uppgifter som behövs för att genomföra analysverksamheten. De är dock skyldiga att göra detta endast om det enligt deras nationella lagstiftning är tillåtet att bearbeta dessa uppgifter för brottsförebyggande syften, analys eller brottsbekämpning. Uppgifterna kan, om de är känsliga, lämnas från de nationella enheterna direkt till analysgrupperna, dvs. utan förmedling av sambandsmännen. I artikel 10.4 föreskrivs bl.a. att om de uppgifter som kommer från medlemsstaterna inte är tillräckliga, Europol får begära in uppgifter också från Europeiska gemenskaperna och de organ som upprättats med stöd av grundfördragen (10.4.1.), andra offentligrättsliga organ som har upprättats inom ramen för EU (10.4.2), organ som upprättats bilateralt mellan två eller fler medlemsstater i unionen (10.4.3), tredje land (10.4.4), internationella organisationer och dem underställda offentlig- rättsliga organ (10.4.5), andra offentligrättsliga organ som har upprättats mellan två eller fler stater (10.4.6) samt Interpol (10.4.7). Europol får också ta emot uppgifter som har översänts från dessa på deras eget initiativ (artikel 10.4 andra stycket). Om Europol inom ramen för andra konventioner får tillgång till uppgifter från andra register än de som direkt omnämns i Europolkonventionen, får sådana personuppgifter också användas för analysändamål (artikel 10.5). I artikel 10.6 och 7 behandlas frågan om vilka medlemsstater och vilka befattningshavare som kan tillåtas delta i en analys och under vilka förutsättningar en analysgrupp kan utökas med ytterligare deltagare. Artikel 10.8 rör användningen av analysdata. Det är den överförande medlemsstaten som skall bedöma hur känslig en överförd uppgift är, och spridning och operativ användning av analysdata skall därför bestämmas i samråd med de övriga deltagarna i analysprojektet. Kommentar Analysregistren är hjälpmedel i den kriminalunderrättelseverksamhet som skall bedrivas av Europol. Varje analys skall bedrivas i projektform i en särskilt sammansatt projektgrupp. Varje projektgrupp har tillgång till ett arbetsverktyg i form av ett register – en analysfil – och det är dessa register som regleras i artikel 10. Den analys som skall kunna göras hos Europol kan naturligtvis i vissa fall ta sikte på situationer där ett konkret brott redan har begåtts, alltså på det stadium där enligt svenska regler en förundersökning har inletts eller kan inledas. Huvuddelen av Europols analysarbete kommer emellertid att bedrivas på ett tidigare stadium i vad som, med svensk terminologi, brukar kallas kriminalunderrättelseverksamhet. Med sådan verksamhet avses polisverksamhet som syftar till att klarlägga om brottslig verk- samhet pågår, har förekommit eller kan förutses. En sådan verksamhet kan leda till att det skapas underlag för att inleda ett förundersök- ningsförfarande. Med analys avses enligt artikel 10.2 insamling, behandling eller användning av uppgifter för att underlätta förundersökningar. Innebörden av den svenska termen förundersökning är dock i detta sammanhang alltför begränsad vilket framgår av en jämförelse mellan konventions- texten i andra språkversioner och den svenska. Den engelska texten använder på motsvarande ställe termen criminal investigation och den franska enquête criminelle. Dessa begrepp är vidare än det svenska, ganska snävt avgränsade begreppet förundersökning. Vad som avses är i stället en polisundersökning som kan inrymma både det som hos oss avses med begreppet förundersökning och det som motsvarar begreppet kriminalunderrättelseverksamhet. Regeln i artikel 10.3 tar konkret sikte på sådana uppgifter som avses i 10.1 första stycket 2-5 och de känsliga personuppgifter som avses i 10.1 andra stycket. Den skyldighet som medlemsstaterna har att lämna uppgifter till informationsregistret enligt artikel 8.1 berörs alltså inte av denna bestämmelse utan regleras uteslutande i artikel 8 jämförd med grundregeln i artikel 4. Regeln innebär också att om det är tillåtet enligt nationell rätt att använda en viss uppgift i kriminalunderrättelse- verksamhet så är staten också skyldig att dela med sig av den till Europols analysverksamhet om det begärs. Frågor om överlämnande av uppgifter till Europol behandlas vidare i avsnitt 7. Tanken bakom regeln i artikel 10.8 om spridning och användning av analysuppgifter är att söka förhindra att känsliga uppgifter ges spridning genom ett för tidigt operativt utnyttjande av informationen. Detta betyder dock inte att analysdeltagarna i regel har någon formell vetorätt om en medlemsstat finner det nödvändigt att ingripa med stöd av uppgifter som har framkommit under analysprojektet. Särskilt integritetskänsliga personuppgifter I artikel 10.1 andra stycket regleras användningen av särskilt känsliga personuppgifter. Sådana personuppgifter som avses i artikel 6 första meningen i Europarådets konvention från 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, dvs. uppgifter om enskilds politiska eller religiösa åskådning, ras, etniska ursprung, hälsa eller sexuella läggning, får – som framgår av bestämmelsen – i och för sig förekomma i analysregistren. Men detta endast under förutsättning att de är strikt nödvändiga för en pågående analys och att de kompletterar andra uppgifter i registret. Denna reglering av användandet av särskilt känsliga uppgifter överensstämmer helt med 1987 års Europaråds- rekommendation om skydd för enskildas personuppgifter i polisregister. Sverige har i praxis följt rekommendationen vid förande av polisregister även om någon motsvarande bestämmelse inte har funnits i lag eller annan författning. Registerutredningen har i sitt delbetänkande Kriminalunderrättelserregister, DNA-register (SOU 1996:35) föreslagit att en motsvarande regel skall införas i den av utredningen föreslagna lagen om polisens underrättelseregister. I detta sammanhang måste den grundläggande förutsättningen för Europol att överhuvudtaget inleda ett analysförfarande beaktas. Ett sådant skall enligt artikel 10.1 första stycket alltid vara förenligt med Europols målsättning enligt artikel 2, dvs. att öka effektiviteten och främja brottsbekämpande myndigheters samarbete i kampen mot allvar- lig internationell organiserad brottslighet i den mån omständigheterna i det enskilda fallet visar på förekomsten av en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller fler medlemsländer och som är så allvarlig att ett gemensamt agerande är påkallat. I artikel 10 hänvisas också till de särskilda brottstyper som i linje med målet för verksamheten ligger inom Europols behörighet. Varje personuppgift, oavsett vilken typ av uppgift det rör sig om, som skall registreras inom ramen för Europol måste alltså vara förenlig med Europols grundläggande målsättning och behörighet. Förutsättningarna för att få registrera särskilt känsliga personuppgifter är alltså mycket restriktiva och det finns redan därför ingen anledning att befara att sådan registrering kommer att ske i en omfattning som inte är önskvärd. I konventionen (artikel 10.1 andra stycket) krävs härutöver tre ytterligare begränsningar i rätten att registrera och använda uppgifter av detta slag: 1) de skall vara strikt nödvändiga för en pågående analys, 2) de skall komplettera andra uppgifter om personen i fråga och 3) de får inte vara ensamt sökbara i strid med analysändamålet. Att uppgifterna skall vara strikt nödvändiga för en pågående analys innebär att de måste kunna passas in i ett analysarbete och även vara av avgörande betydelse för analysens resultat på ett eller annat sätt. Det får alltså inte vara så att en uppgift på ett obestämt sätt kan vara ”bra att ha” som rent bakgrundsmaterial eller för att på ett mer allmänt sätt ge en fullständig bild av en person eller en personkrets. För att uppgiften skall få registreras, skall det pågående analysarbetet visa att uppgiften är viktig för den pågående analysen. Uppgifterna skall vidare komplettera redan befintliga registrerade uppgifter om personen i fråga. Detta rekvisit hänger delvis ihop med det tidigare nämnda kravet på att analysen skall vara pågående. Det är alltså inte möjligt att med hjälp av Europols analysregister göra en allmän kartläggning av enskilda personer utifrån sådana särskilt känsliga personuppgifter. Det är inte tillåtet att söka efter en personkategori endast med hjälp av särskilt känsliga uppgifter. Avsikten med en analys måste alltid vara förenlig med Europols målsättning och behörighet enligt artikel 2. Det är alltså inte tillåtet att söka i analysregistren med t.ex. etniskt ursprung som enda sökbegrepp, och därigenom få fram en lista på alla personer med en viss härstamning oberoende av varför uppgifter om dem har registrerats. Däremot kan det vara tillåtet att söka personer som misstänks för en viss brottstyp, t.ex. amfetaminsmuggling, och som tillhör en särskild, etnisk grupp, för att med hjälp av detta kunna kartlägga en kriminell organisation. Enligt artikel 10.1 tredje stycket skall rådet anta tillämpnings- föreskrifter med ytterligare regler om bl.a. användning och registrering av personuppgifter i analysfilerna. Detta arbete bedrivs på det sätt som har beskrivits i kommentaren till artikel 45 men är ännu inte helt slutfört. Ett resultat av arbetet kommer dock att vara preciserade regler om vilka typer av uppgifter som i normala fall kan få förekomma beträffande de olika personkategorier som nämns i artikel 10. I princip tillåts registrering av fler uppgifter, även av känsligt slag, beträffande personer som är misstänkta för brott än beträffande t.ex. vittnen och offer. Förhållande till svenska regler Frågan om hur databehandling av sådana uppgifter som avses i artikel 10 förhåller sig till svenska regler berörs i avsnitt 7, där också frågan om överlämnande av uppgifter till Europol närmare berörs. Artikel 11. Indexregister Artikel 11 berör indexregistret. Detta skall avspegla innehållet analysregistren på ett sådant sätt att en sambandsman av uppgifterna i indexregistret kan dra slutsatser om huruvida det i något analysregister förekommer uppgifter (information) som berör dennes hemland. Uppgifterna i indexregistret skall alltså vara så beskaffade att det går att avgöra om det förekommer uppgifter lagrade om en person eller inte, men får inte i övrigt avslöja något av innehållet i registret eller resultatet av en företagen analys. Förutom sambandsmännen har endast behöriga Europoltjänstemän tillgång till indexregistret. Artikel 12. Instruktion för upprättandet av register För varje analysregister skall särskilda ”instruktioner” upprättas som beslutas av Europols styrelse. Härigenom ges tillstånd att inleda ett analysprojekt med hjälp av ett analysregister. Dessa instruktioner skall innehålla detaljerade föreskrifter om ett analysregisters innehåll, bl.a. vilka personkategorier som får registreras och vilka typer av uppgifter om dessa som skall få förekomma, särskilt om det kan bli aktuellt att lagra sådana känsliga personuppgifter som avses i artikel 10.1 andra stycket, under vilka förutsättningar personuppgifter kan lämnas ut och till vilka mottagare (artikel 12.1.2-9). Den gemensamma tillsynsmyndig- heten skall av chefen för Europol omedelbart underrättas om att ett förslag till beslut om inrättande av ett sådant register har upprättats. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall härutöver få tillgång till beslutsakten som helhet för synpunkter (artikel 12.1 andra stycket). Vid fara i dröjsmål kan chefen för Europol enligt artikel 12.2 ensam besluta att ett analysregister skall upprättas. Styrelsens ledamöter skall därefter genast underrättas så att frågan snarast kan underställas styrelsen för beslut. 6.2.4 Avd IV. Gemensamma bestämmelser om informationsbehandling (artikel 13-25) Inledning Avdelning IV är den mest omfattande i konventionen och innehåller bestämmelser om integritetsskydd, enskildas tillgång till uppgifter, användning av uppgifter och tekniskt skydd för datalagrade uppgifter m.m. Artikel 13. Skyldighet att lämna ut uppgifter Europol skall enligt artikel 13 utan dröjsmål överlämna alla uppgifter till medlemsländerna som rör dessa. Europol skall också upplysa medlemsstaterna om de samband som har konstaterats föreligga mellan olika brott inom Europols behörighet. Europol får också lämna uppgifter och underrättelser om andra allvarliga brott som Europol har fått kunskap om. Kommentar I artikeln regleras Europols skyldighet att till medlemsstaterna redovisa bl.a. de analysresultat som har uppnåtts. Europol får också till medlems- staterna lämna ut s.k. överskottsinformation som rör allvarliga brott. Artikel 14. Skyddsnivå för uppgifter Senast vid konventionens ikraftträdande skall alla medlemsstater ha vidtagit sådana lagstiftningsåtgärder att den interna rättsordningen minst uppfyller den dataskyddsnivå som följer av 1981 års Europarådskon- vention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av person- uppgifter varvid hänsyn skall tas till Europarådets rekommendation R (87) av den 17 september 1987 om polisens användning av person- uppgifter (artikel 14.1) Ingen överföring av personuppgifter enligt konventionen får påbörjas innan lagstiftning som genomför de nämnda internationella åtagandena har trätt i kraft i de stater som deltar i uppgiftsutbytet (artikel 14.2). Vid insamling, behandling och användning av personuppgifter skall Europol enligt artikel 14.3 iaktta de regler som följer av den nämnda konventionen och rekommendationen. Detsamma gäller i de fall Europol behandlar icke ADB-behandlade uppgifter i register, dvs. alla strukturerade samlingar av personuppgifter som är tillgängliga enligt bestämda kriterier (artikel 14.3 andra stycket). Kommentar Regeln i artikel 14.3 andra stycket, som rör icke databehandlade personuppgifter, har hämtat sin ordalydelse från EG:s dataskyddsdirektiv från år 1995. Det bör observeras att inte alla personuppgifter träffas av bestämmelsen i artikel 14.3 andra stycket utan bara sådana som finns i register i egentlig bemärkelse. Det som exempelvis finns i vanliga akter berörs inte. Artikel 15. Ansvar för skyddet av uppgifter I artikel 15 fastslås huvudregeln att den enhet som har registrerat en uppgift också har ansvaret för att den är riktig. Alltså skall ansvaret för att de uppgifter som finns i Europols register är lagliga med avseende på insamling och registrering, riktighet och aktualitet samt att gallrings- bestämmelserna följs, ligga hos den stat som har registrerat eller överfört uppgifterna. Motsvarande ansvar har Europol för de uppgifter som över- förts dit av tredje man eller som är ett resultat av Europols eget analys- arbete (artikel 15.1). Om inte annat följer av konventionens bestämmelser i övrigt skall Europol dessutom ha ansvaret för de uppgifter som Europol tar emot och behandlar i alla sina register, även de ”manuella” som omtalas i artikel 14.3 (artikel 15.2). Europol skall lagra alla uppgifter i registren på ett sådant sätt att det går att avgöra varifrån en uppgift härstammar, vare sig det är från en medlemsstat, från en tredje part eller från Europols analysarbete (artikel 15.3). Artikel 16. Bestämmelser om upprättande av rapporter Europol skall enligt artikel 16 upprätta en kontrollrapport om minst vart tionde uttag av personuppgifter ur registren. Från informationsregistret skall dock varje uttag rapporteras. Syftet med rapporteringen är att kontrollera om uttaget varit lagligen grundat. De uppgifter som finns i kontrollrapporterna får endast användas för kontrollsyfte och bara av Europol och de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 23 och 24 i konventionen. Rapporterna skall utplånas efter sex månader om inte en pågående undersökning gör att de måste bevaras längre. Artikel 17. Regler om användning Personuppgifter från Europols register och andra uppgifter som härrör från Europol får enligt artikel 17.1 användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter endast för att förebygga eller bekämpa sådan brottslighet som faller inom Europols behörighet eller andra allvarliga former av brottslighet (17.1 första stycket). Användningen av uppgifterna regleras av nationell lagstiftning (17.1 andra stycket). Om uppgiften skall användas för andra ändamål eller av andra myndigheter än de som avses i artikel 2, måste ursprungsstatens tillstånd först inhämtas (artikel 17.3). I artikel 17.2 regleras situationen när en uppgift som har lämnats till Europol, oavsett om det är en personuppgift eller inte, är underkastad sär- skilda restriktioner för dess användande i det land eller den organisation varifrån den härstammar. Då skall samma restriktioner gälla även i det land till vilket uppgiften har överförts från Europol. Undantag görs för de fall även uppgifter av detta slag måste lämnas till ett oberoende kontroll- organ. I sådana fall skall uppgiften få lämnas dit, men efter samråd med ursprungsstaten och med iakttagande av dess intressen. Kommentar Regeln i artikel 17.1 första stycket begränsar användandet av främst personuppgifter som härrör från Europol. Att inskränka medlems- staternas möjligheter att använda sig av uppgifterna till att enbart förebygga eller bekämpa den brottslighet som vid varje tidpunkt ligger inom Europols behörighet skulle vara att gå för långt. En så restriktiv reglering skulle kunna hämma det praktiska polisarbetet alltför mycket, även om uppgifterna naturligtvis i de flesta fall bara kommer till användning för just sådan brottslighet. Å andra sidan är det inte önskvärt att uppgifter från Europol kommer till användning i sammanhang som är alltför perifera i förhållande till Europols egentliga behörighetsområde. En sådan tillämpning skulle kunna skada tilltron till Europols verksamhet och komma i konflikt med skälen till varför Europols behörighet är inskränkt till allvarlig brottslighet. Regeln i första stycket är avsedd att balansera dessa intressen. Bestämmelsen i artikel 17.2 innebär att vissa uppgifter inte får användas för andra ändamål än de som har tillåtits av den ursprungliga uppgiftslämnaren. Den vanligaste restriktionen i detta avseende torde vara att uppgiften bara får användas i polisens verksamhet (for police use only). Innebörden härav är bl.a. att den inte direkt kan användas som bevisning i rättegång och att den inte utan vidare kan lämnas till andra myndigheter. Regeln kommer knappast att vålla några praktiska bekymmer. De flesta uppgifter som kan komma att omfattas av detta förbehåll är av sådant slag att de i tiden ligger långt före en eventuell rättegång och därmed bara i undantagsfall är av beskaffenhet att direkt kunna utgöra bevismaterial. Förhållande till svenska regler Åtagandet att respektera förbehåll av detta slag har stöd i 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Det krävs dock en mindre ändring i bestämmelsen vilket berörs i avsnitt 8. Artikel 18. Överföring av uppgifter till tredje land och utomstående instanser Europol får enligt artikel 18.1 på vissa villkor överföra uppgifter till tredje land eller till de utomstående instanser som avses i artikel 10.4. För detta krävs att utlämnandet av uppgifterna i det enskilda fallet behövs för att förebygga eller bekämpa brott som ligger inom Europols behörig- het, att mottagaren har en tillfredsställande skyddsnivå för uppgifterna och att utlämnandet överensstämmer med de generella regler härom som skall beslutats av rådet. Artikel 18.3 innehåller vidare kriterier för att bestämma om ett tredje land eller ett utomstående organ har en tillräcklig skyddsnivå för att tillåta överförande av uppgifter i ett särskilt fall. Om uppgiften överförts till Europol från en medlemsstat, erfordras enligt artikel 18.4 denna stats samtycke för att uppgiften skall få vidare- befordras utanför Europol. Ett sådant samtycke kan lämnas i förväg och kan också vara generellt. Om det har lämnats i förväg, kan det när som helst återkallas (18.4 första stycket). Om uppgiften inte härrör från en medlemsstat, är det Europol som beslutar om den skall lämnas ut eller ej. Utlämnande får ske endast om det inte är till men för medlemsstaternas verksamhet enligt Europol- konventionen eller deras ordning och säkerhet eller eljest riskerar att skada någon medlemsstat (18.4 andra stycket). Europol ansvarar i sådana fall för att utlämnandet är lagligt. Mottagaren skall åta sig att endast använda uppgifterna för de ändamål för vilka de har utlämnats (artikel 18.5). Om uppgiften är sekretessbelagd, krävs för utlämnade också att en överenskommelse om överföring av sekretessen har ingåtts med mottagaren (artikel 18.6). Rådet skall enligt artikel 18.2 anta tillämp- ningsföreskrifter rörande informationsutbytet med tredje land. Kommentar De utomstående instanser som avses i artikeln är EU:s institutioner eller organ, organisationer upprättade genom överenskommelser mellan EU:s medlemsstater, internationella organisationer och deras organ, exempel- vis Förenta Nationerna, andra bilateralt eller multilateralt inrättade organisationer samt Interpol. Artikel 19. Rätt till tillgång Artikeln reglerar enskildas rätt att få del av uppgifter ur Europols datasystem m.m. Envar har rätt att för kontrolländamål antingen själv få tillgång till de uppgifter som Europols register innehåller om denne eller att en kontroll av uppgifternas riktighet och laglighet utförs för dennes räkning. En sådan begäran – som är avgiftsfri – kan enligt artikel 19.1 göras till den nationella Europolenheten i vilken medlemsstat som helst. Begäran skall genast överlämnas till Europol för prövning och den sökande skall underrättas härom. Europol skall pröva ansökan inom tre månader från det att den har mottagits av den nationella myndigheten (artikel 19.2). Rätten att få del av uppgifter eller rätten att få dem kontrollerade skall som framgår av artikel 19.3 utövas enligt lagen i den medlemsstat i vilken ansökan gjordes. Om lagen där ger den sökande rätt att få tillgång till uppgifterna, skall utlämnande ändå vägras om detta är nödvändigt för att Europol skall kunna utföra sina uppgifter, skydda medlemsstaternas säkerhet, skydda allmän ordning, bekämpa brott eller för att skydda utomståendes rättigheter och friheter. Om den sökande har rätt att få del av uppgifterna, skall enligt artikel 19.4, förutom sekretessgrunderna i 19.3, följande förfarande iakttas. Europol får inte fatta beslut om att lämna ut uppgifter ur informations- registret om inte den medlemsstat som fört in uppgiften och de medlemsstater som berörs av den först har fått tillfälle att yttra sig över begäran. Dessa kan då förbjuda att uppgiften lämnas ut. Vilka uppgifter som får lämnas ut och de närmare villkoren för detta bestäms av den medlemsstat som har infört uppgiften (19.4. första stycket 1). Om det är Europol som har infört uppgiften i informationsregistret, skall yttrande inhämtas från berörda medlemsstater och dessa har då möjlighet att förbjuda utlämnande (19.4. första stycket 2). När det gäller uppgifter som förekommer i ett analysregister krävs enighet mellan Europol och de stater som deltar i analysen och den eller de medlemsstater som är berörda av uppgiften för att den skall få lämnas ut (19.4. första stycket 3). Om utlämnande vägras av en medlemsstat eller Europol, skall Europol underrätta den sökande om att nödvändiga kontroller har vidtagits dock utan att därvid röja om sökanden förekommer i registren eller ej (artikel 19.4. andra stycket). Om den sökande enligt de nationella regler som styr förfarandet bara har rätt att få uppgifterna i Europols register kontrollerade, eller om sökanden endast har begärt detta, gäller enligt artikel 19.5 att Europol i nära samarbete med de berörda nationella myndigheterna skall företa en sådan kontroll. Den sökande skall av Europol underrättas om att nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits men utan att det röjs om sökanden förekommer i registren eller inte. Enligt artikel 19.6 skall Europol upplysa om att ett beslut om ut- lämnande eller kontroll som den sökande inte är nöjd med kan överklagas till den gemensamma tillsynsmyndigheten. Den sökande kan också överklaga hos den myndigheten om en begäran om en åtgärd inte har besvarats inom tre månader från det att den har mottagits av den nationella enheten. Om ett överklagande rör vägran att lämna ut en uppgift som har införts av en medlemsstat i informationsregistret, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 andra stycket tillämpa den statens nationella rätt. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall samråda med den nationella tillsynsmyndigheten eller behörig domstol i ursprungs- landet som skall uttala sig om huruvida en vägran att lämna ut uppgiften har skett i enlighet med de föreskrifter härom som finns i artikel 19.3 och 4 första stycket. I ett sådant fall skall den gemensamma tillsynsmyn- dighetens beslut fattas i nära samråd med dessa nationella organ. Beslutet kan i förekommande fall innebära ett förbud mot att uppgifterna lämnas ut. När ett överklagande rör en vägran att lämna ut uppgifter som har införts av Europol i informationsregistret eller uppgifter som finns i ett analysregister, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 tredje stycket höra Europol och medlemsstaterna. I det fall Europol eller någon berörd medlemsstat fortfarande motsätter sig utlämnande av uppgifterna, måste den gemensamma tillsynsmyndigheten, om den vill ändra det ursprungliga beslutet, fatta ett sådant beslut med två tredjedelars majoritet. Om ett sådant beslut inte fattas, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten meddela den sökande att nödvändiga kontroller har genomförts men utan att röja om sökanden finns i registret eller inte. När överklagandet rör ett kontrollförfarande enligt artikel 19.5 om uppgifter som en medlemsstat har fört in i informationsregistret, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 fjärde stycket försäkra sig om att kontrollen har skett på ett korrekt sätt. Detta skall ske i nära samråd med den nationella tillsynsmyndigheten i den stat som har registrerat uppgifterna. Den sökande skall av den gemensamma tillsyns- myndigheten underrättas om att kontrollåtgärder har vidtagits utan att det röjs om den sökande förekommer i registret eller inte. När överklagandet rör kontroll av uppgifter som Europol har fört in i informationsregistret eller innehållet i ett analysregister, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 femte stycket försäkra sig om att nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits på ett korrekt sätt av Europol. Om så är fallet skall den sökande därefter underrättas om att nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits utan att det därvid röjs om sökanden förekommer i registret eller inte. Bestämmelserna skall i tillämpliga delar också gälla icke data- behandlade uppgifter som Europol har i register (artikel 19.8). Kommentar I artikel 19 finns alltså föreskrifter som reglerar den enskildes rätt att få ta del uppgifter om sig själv i registret. Detta var under förhandlingarna en svår fråga att uppnå enighet om, eftersom de nationella lagstift- ningarna i medlemsstaterna skiljer sig åt ganska väsentligt. Regleringen i artikel 19 är därför resultatet av en politisk kompromiss som bygger på inte mindre än tre olika motsatspar av kolliderande intressen eller regelverk. Det första är om kontrollen av innehållet i ett dataregister skall utövas genom att den enskilde ges en rätt till direkt tillgång till registerinnehållet (direkt kontroll) eller om den enskilde i stället skall kunna påkalla att ett oberoende organ kontrollerar om uppgifterna är korrekta och införda i registret med iakttagande av de regler som gäller på området (indirekt kontroll). Det andra motsatsparet är om den kontrollmodell som tillämpas i Europol huvudsakligen skall följa nationell rätt eller regleras av konventionen. Det tredje motsatsparet utgörs av om den gemensamma övervakningsmyndigheten skall kunna överpröva nationella myndigheters beslut eller inte. När dessa skilda synsätt skall appliceras på Europol har resultatet blivit att förhållandena regleras på inte mindre än sex olika sätt beroende på varifrån en uppgift härstammar och till vilket register den förts samt med huvudsaklig tillämpning av två parallella förfaranden beroende på om den nationella rätten i ett visst fall föreskriver direkt eller indirekt kontroll. Artikel 19 tillhandahåller därmed i princip tolv olika för- faranden, av vilka några emellertid sammanfaller, så att det i praktiken innebär åtta olika förfaranden. I artikel 19 behandlas endast frågan om att få del av eller kontrollera uppgifter som finns i något av Europols register. Om en uppgift finns i ett nationellt register i en medlemsstat, regleras dessa frågor uteslutande av nationell lagstiftning och rättstillämpning och Europolkonventionens regler tillämpas alltså inte i ett sådant fall. Det kommer dock inte att vara ovanligt att en uppgift förekommer både i ett nationellt register hos en medlemsstat och i ett Europolregister, eftersom i princip alla person- uppgifter som kommer från medlemsstaterna till Europols register är hämtade ur deras olika polisregister. I den situationen får valet av regelsystem avgöras av hur sökandens begäran är utformad. Om en sökande ställer frågan till den svenska nationella enheten om vad som finns registrerat om honom i de svenska polisregistren eller motsvarande skall begäran handläggas enligt svenska regler, och frågan når aldrig Europol. Detta gäller oavsett varifrån eventuella uppgifter härstammar; de kan alltså mycket väl ha kommit från Europol. Om frågan däremot är mer generell, nämligen en begäran om att få del av allt som finns i Europols register, skall den överlämnas till Europol. Det finns dock inget som hindrar att frågan handläggs direkt av den svenska enheten vad gäller de uppgifter som finns i svenska register, om detta också innefattas i den generella begäran. När en begäran sålunda har överlämnats till Europol skall den besvaras genom ett beslut av Europol. Vilket förfarande som Europol skall använda bestäms då av innehållet i lagen i den medlemsstat hos vilken begäran har framställts. Är det i den medlemsstaten föreskrivet att den sökande i princip har rätt att få del av innehållet i ett polisregister (direkt kontroll), skall ett sådant förfarande, dvs. ett utlämnandeförfarande, iakttas av Europol vid besvarande av begäran. Är det däremot i medlemsstaten föreskrivet att kontrollen får utövas indirekt skall i stället ett sådant kontrollförfarande tillämpas och kontrollen utförs då av Europol. Om ett utlämnandeförfarande skall tillämpas, måste först avgöras om det som efterfrågas är uppgifter som medlemsstaterna eller Europol har registrerat i informationsregistret eller om det är uppgifter i ett analysregister. Detta är nämligen avgörande för vilka regler som skall tillämpas på det fortsatta förfarandet. Om det rör sig om uppgifter som har registrerats av en medlemsstat i informationsregistret, skall Europol tillfråga den staten och de andra medlemsstater som eventuellt berörs av uppgiften om den kan lämnas ut. Blir svaret nekande från någon stat, utlämnas uppgiften inte. Om någon uppgift skall lämnas ut, skall den medlemsstat som registrerat den föreskriva vad som kan utlämnas och villkoren för detta. Man bör dock observera att det är Europol som fattar det formella beslutet även om dess handlingsfrihet alltså är begränsad, eftersom Europol inte kan gå emot en medlemsstats uppfattning att uppgiften inte får lämnas ut. Däremot är det tänkbart att även om medlemsstaterna har givit klartecken till utlämnande av vissa uppgifter, så kan Europol ändå besluta att så inte skall ske. Om en begäran rör uppgifter som Europol har registrerat i infor- mationsregistret är förfarandet likartat men frågan behöver endast ställas till de stater som berörs av uppgifterna. Europol bestämmer, om klartecken till utlämnade ges, vad som skall lämnas ut och villkoren för detta. Rör en begäran slutligen en uppgift som förekommer i ett analys- register, skall – för att utlämnande skall få äga rum – Europol, de med- lemsstater som deltar i analysprojektet och de övriga stater som eventuellt berörs av detta vara ense om att uppgiften kan utlämnas. I alla dessa situationer har alltså berörda medlemsstater vetorätt. En vägran att lämna ut en begärd uppgift skall dock, vare sig beslutet i realiteten har fattas av en medlemsstat eller av Europol, alltid vara hänförlig till någon av de sekretessgrunder som finns angivna i artikel 19.3. Som nyss har sagts är det Europol som skall fatta det formella beslutet. När uppgiften kan lämnas ut görs detta på lämpligt sätt. När ett avslagsbeslut meddelas skall detta ske i form av en underrättelse till den sökande om att nödvändiga kontroller av Europols register har gjorts men utan att det avslöjas om den sökande är känd för Europol eller inte. Samma underrättelse lämnas naturligtvis också till en sökande om vilken inga uppgifter finns i registren. Det sistnämnda framgår inte uttryckligen av konventionstexten men ligger i sakens natur. För det fall den styrande nationella lagstiftningen föreskriver indirekt kontroll skall Europol utföra denna i nära samarbete med de berörda nationella myndigheterna och därefter lämna den sökande samma besked som nyss har sagts. Konventionen ger också rätt att överklaga Europols beslut till den gemensamma tillsynsmyndigheten. Ett sådant ärende handläggs på olika sätt beroende på om överklagandet avser en vägran att lämna ut uppgifter eller ett kontrollförfarande som den sökande är missnöjd med. Handläggningen skiljer sig också beroende på om överklagandet avser uppgifter som har registrerats av medlemsstaterna i informationsregistret eller av Europol i samma register eller om det avser uppgifter i ett analysregister. Om överklagandet avser en vägran att lämna ut en uppgift som finns i informationsregistret och som är införd där av en medlemsstat, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten besluta i enlighet med den lag som gäller i den medlemsstat där den ursprungliga framställan om att få del av uppgiften har gjorts. Detta är att betrakta som en lagvalsregel och syftar till att peka ut vilket huvudförfarande som skall tillämpas för ärendets handläggning, nämligen om prövningen skall gälla ett utlämnande av uppgiften eller ett kontrollförfarande. Samma regel gäller självfallet för överinstansen som för Europol, nämligen att den som begär att få ut en uppgift bara har rätt att få det om detta är möjligt enligt den lag som gäller i det land där begäran framställdes. Annars gäller i princip att den enskilde har rätt endast till det indirekta kontrollförfarandet. När tillsynsmyndigheten väl konstaterat att ärendet skall prövas som en fråga om utlämnande av en uppgift, skall den samråda med den nationella tillsynsmyndighet eller den behöriga domstol som kan finnas i det land som har infört uppgiften i registret. Den nationella tillsyns- myndigheten eller domstolen skall då kontrollera om beslutet att vägra utlämna uppgiften har fattats med stöd av någon av de sekretessgrunder som finns i artikel 19.3 och med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i artikel 19.4 första stycket. Om detta är fallet, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten fatta sitt beslut, som – vilket särskilt framhålls – kan innebära ett avslag på begäran, i nära samråd med de nationella myndigheter som nyss har nämnts. Även om det inte uttryckligen sägs i bestämmelsen kommer den gemensamma tillsyns- myndighetens beslut att inte lämna ut uppgiften att ta sig uttryck i ett kontrollmeddelande till den sökande. Tanken bakom det samrådsförfarande som föreskrivs är att undersöka om en nationell enhets rekommendation till Europol att vägra utlämna uppgiften har grundats på konventionsenliga omständigheter, dvs. är förenlig med åtagandena i konventionen. Den nationella tillsynsmyndig- heten eller domstolen har närmast till upplysningarna och man kan säga att dessa organ här fungerar som utredningsmyndighet åt den gemen- samma tillsynsmyndigheten. Att yttrande inte inhämtas från Europol beror på att Europol skall följa de nationella enheternas yttrande när de uttalar att en uppgift inte får lämnas ut. Om det skulle visa sig att Europol har avslagit en begäran om utlämnande trots att detta har tillstyrkts av den berörda nationella enheten, får tillsynsmyndigheten naturligtvis göra samma prövning av Europols skäl för avslaget. När överklagandet i stället rör en vägran att lämna ut uppgifter som Europol fört in i informationsregistret eller uppgifter som finns i ett analysregister, skall samrådet ske med den som vidhåller att uppgiften inte får lämnas ut, dvs. en medlemsstat eller Europol. Om den gemen- samma tillsynsmyndigheten vill lämna ut uppgiften mot Europols eller någon berörd medlemsstats vilja, måste detta ske genom ett beslut som biträds av två tredjedelar av myndighetens ledamöter. Om överklagandet inte bifalls, skall ett kontrollmeddelande lämnas till den sökande. När slutligen överklagandet rör ett kontrollförfarande hos Europol skall, om uppgiften införts i informationsregistret av en medlemsstat, den gemensamma tillsynsmyndigheten nära samråda med den nationella tillsynsmyndigheten för att försäkra sig om att kontrollen har utförts på ett riktigt sätt. Om uppgiften förts in av Europol eller finns i ett register för analysändamål, skall samråd ske med Europol. Den gemensamma tillsynsmyndighetens beslut ges i form av ett kontrollmeddelande. På flera ställen i artikeln föreskrivs att beslut i ett ärende om utlämnande av uppgift eller kontroll av eventuella uppgifters riktighet skall meddelas i form av en upplysning till den sökande att erforderlig kontroll har vidtagits men utan att röja om uppgifter om denne förekommer eller inte. Detta är det normala förfarandet då frågor ställs om känsliga uppgifter som inte kan lämnas ut. Det skulle i de fall där en person är i någon mening misstänkt kunna vara till stor skada om det röjdes för denne både att han är föremål för Europols intresse och att han inte är det. Bestämmelserna i artikeln gäller också för uppgifter i andra register än sådana som förs med hjälp av automatisk databehandling. Med sådana register menas strukturerade samlingar av personuppgifter som är tillgängliga enligt bestämda kriterier. Definitionen är hämtad ur EG:s dataskyddsdirektiv. Den innebär att uppgifterna måste vara sökbara enligt åtminstone två kriterier för att det skall vara fråga om ett register i denna mening. Förhållande till svenska regler Datainspektionen bör bli den svenska tillsynsmyndigheten och vara den myndighet med vilken den gemensamma tillsynsmyndigheten skall sam- råda när detta är föreskrivet i artikeln. Se vidare under redogörelsen för artikel 23 nedan. Artikel 20. Rättelse och utplåning av uppgifter I artikel 20.1 föreskrivs att uppgifter som är felaktiga eller har införts eller lagras i Europols register i strid med konventionen skall rättas eller utplånas av Europol om det är Europol som har fört in uppgiften i registret. Uppgifter däremot som har införts direkt av en medlemsstat skall enligt artikel 20.2 rättas eller utplånas av medlemsstaten i samarbete med Europol (20.2 första meningen). Denna föreskrift tar sikte på informationsregistret. Felaktiga uppgifter som kommit till Europol från medlemsstaterna på annat sätt än genom direkt införing i register eller uppgifter vilkas felaktighet beror på hanteringen hos Europol eller uppgifter som har förts in i registren av Europol i strid med kon- ventionen, skall rättas eller utplånas av Europol i samråd med den medlemsstat varifrån de härrör (20.2 andra meningen). Om en uppgift rättas eller tas bort, skall de nationella enheter som mottagit den genast underrättas. De är då skyldiga att i sin tur utplåna eller rätta uppgiften (artikel 20.3). Envar har enligt artikel 20.4 rätt att hos Europol begära att felaktiga uppgifter som berör denne skall ändras eller utplånas. Europol skall informera denne om att rättelse har skett eller att uppgiften har utplånats. Om den berörde inte är nöjd med beskedet kan han vända sig till den gemensamma tillsynsmyndigheten. Samma sak gäller om begäran inte har besvarats inom tre månader. Kommentar I artikeln uttrycks återigen principen om delat ansvar mellan Europol och medlemsstaterna för att uppgifter som finns i Europols register är vederhäftiga samt införda i enlighet med nationell lag och konventionens bestämmelser. Artikeln utgör också den grund på vilken den gemensamma tillsynsmyndighetens beslut kan få genomslag i Europol och hos medlemsstaterna. Se vidare kommentaren till artikel 24 nedan. Artikel 21. Tidsfrister för bevarande och utplåning av uppgifter i register I Artikel 21.1 föreskrivs att uppgifter inte får bevaras hos Europol längre än vad som är nödvändigt för att Europol skall kunna fullgöra sina uppgifter. Senast tre år efter dess införande skall det undersökas om uppgiften behöver bevaras eller inte. Gallringskontroll och utplåning skall vad gäller uppgifter i informationsregistret utföras av den medlems- stat som har infört uppgiften eller av Europol. Europol skall underrätta medlemsstaterna tre månader innan tidsfristen går ut. I fråga om andra register än informationsregistret ligger ansvaret på Europol ensamt. I samband med kontroll enligt artikel 21.1 kan, om det är nödvändigt för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter, beslutas att registeruppgiften skall bevaras till nästa kontrolltillfälle. I annat fall skall uppgiften utplånas (artikel 20.2). Enligt artikel 21.3 får personuppgifter som förekommer i informa- tionsregistret eller i analysregistren bevaras i högst tre år. En ny tidsfrist börjar löpa då en ny uppgift om samma person införs. Varje år skall dock undersökas om uppgiften är nödvändig för Europols verksamhet, vilket i så fall skall dokumenteras. Om en medlemsstat ur sina nationella register utplånar en person- uppgift som också är överförd och lagrad i något Europolregister, skall denna uppgift enligt huvudregeln i artikel 20.4 utplånas också i Europols register. Ett undantag görs dock för det fall Europol har uppgifter från annat håll – som ursprungsstaten inte har – och dessa motiverar att den ursprungliga uppgiften inte utplånas. Då får uppgiften ändå bevaras och ursprungsstaten skall underrättas om detta. Enligt artikel 21.5 får en uppgift inte utplånas om detta skulle kunna innebära en risk för den registrerades säkerhet. Om förutsättningar i övrigt föreligger för att utplåna uppgiften, får den därefter bara användas med den registrerades samtycke. Artikel 22. Bevarande och rättelse av uppgifter i akter I artikel 22 regleras frågor om bevarande och rättelse av uppgifter hos Europol i akter, dvs. i andra sammanställningar av uppgifter än i dataregister. Sådana personuppgifter skall utplånas eller rättas eller också skall i akten införas en anteckning om att de inte får användas på samma sätt som gäller för utplånande och rättande av uppgifter i dataregister. En enskild person har också samma möjligheter att bl.a. begära rättelse av införda uppgifter som skulle ha förelegat om uppgiften funnits i ett dataregister. Artikel 23. Nationell tillsynsmyndighet I varje medlemsland skall enligt artikel 23.1 en nationell tillsyns- myndighet utses. Denna skall ha till uppgift att kontrollera att allt överlämnande av personuppgifter till och från Europol sker i enlighet med nationell lag och att den enskildes rätt inte kränks. Tillsyns- myndigheten skall därför ha tillgång till de uppgifter som medlemsstaten har registrerat i informationsregistret och som har registrerats i indexregistret. Den skall också ha tillgång till lokaler och akter hos statens sambandsmän hos Europol. Den nationella tillsynsmyndigheten skall övervaka de nationella enheternas verksamhet i förhållande till Europol och hemstatens myndigheter i frågor som berör skydd för personuppgifter. Tillsynsmyndigheten skall också utöva tillsyn över sambandsmännens verksamhet i förhållande till hemlandets nationella enhet och Europol i de delar som skyddet för personuppgifter berörs. Tillsynsmyndighetens verksamhet skall utövas i enlighet med nationella förfaranden och med tillämpning av nationell lag. Enskilda har enligt artikel 23.2 rätt att vända sig till den nationella tillsynsmyndigheten med begäran att myndigheten skall säkerställa att överföring av personuppgifter till Europol sker i enlighet med nationell lag och även att användningen i hemstaten av personuppgifter sker enligt lag. Förhållande till svenska regler Datainspektionen bör vara svensk nationell tillsynsmyndighet. Detta uppdrag och de regler som erfordras för att fullfölja det kan regleras i instruktionen för Datainspektionen eller i en annan av regeringen beslutad förordning. Någon reglering i av riksdagen beslutad lag behövs inte eftersom de befogenheter som artikel 23 förutsätter skall finnas hos den nationella tillsynsmyndigheten endast riktar sig mot svenska myn- digheter. Datalagskommitten har emellertid i sitt betänkande Integritet, Offentlighet, Informationsteknik (SOU 1997:39) för att genomföra EG:s s.k. dataskyddsdirektiv bl.a. föreslagit längre gående befogenheter för Datainspektionen som tillsynsmyndighet än vad den har idag i mot- svarande funktion enligt datalagen (1973:289). Den föreslagna lagregle- ringen, som avses bli generellt tillämplig, omfattar väl de krav som ställs i artikel 23 i konventionen. Artikel 24. Gemensam tillsynsmyndighet Konventionen föreskriver i artikel 24.1 att en gemensam tillsyns- myndighet skall inrättas. Denna skall ha till uppgift att utöva tillsyn över att lagring, behandling och användning av personuppgifter i Europol sker på ett sätt som inte strider mot konventionen eller kränker enskildas rätt. Myndigheten skall också ha tillsyn över att överföring till medlems- staterna av uppgifter som har Europol som ursprung sker i enlighet med konventionen. Den skall enligt artikel 24.3 också analysera eventuellt uppkommande tolknings- och tillämpningsproblem i Europols verksam- het med avseende på behandling och användning av personuppgifter. Vidare skall myndigheten uppmärksamma de problem som visar sig uppkomma i de nationella tillsynsmyndigheternas verksamhet och vid tillämpningen av reglerna om enskilds rätt till tillgång till uppgifter ur Europols register och därvid utarbeta förslag till gemensamma lösningar på uppkommande problem. Enskilda har rätt att vända sig direkt till den gemensamma tillsyns- myndigheten med begäran om att denna skall kontrollera och försäkra sig om att eventuell lagring, insamling, behandling och användning av personuppgifter sker på ett konventionsenligt och korrekt sätt (artikel 24.4). Om felaktigheter konstateras i något avseende som myndigheten har att bevaka, skall detta enligt artikel 24.5 genast anmälas till Europols chef med en begäran om svar inom den tid myndigheten bestämmer. Europols chef skall informera styrelsen. Om rättelse inte vidtas på ett för tillsynsmyndigheten acceptabelt sätt, skall den vända sig direkt till styrelsen med sina klagomål. Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 24.2 biträda den gemen- samma tillsynsmyndigheten genom att tillhandahålla de upplysningar, dokument och lagrade uppgifter som behövs för myndighetens verk- samhet. Myndigheten har också fri tillgång till Europols lokaler. Europol skall vidare verkställa myndighetens beslut med anledning av överklaganden enligt artikel 19.7 och 20.4. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall bestå av högst två medlemmar från varje nationell tillsynsmyndighet. Dessa skall utses på fem år av medlemsstaterna. Ledamöterna får biträdas av suppleanter. Myndigheten utser inom sig ordförande. Den får inte motta instruktioner från något utomstående organ (artikel 24.1). Vid myndigheten skall finnas ett sekretariat vars uppgifter skall fastställas i myndighetens arbetsordning (artikel 24.10). Myndigheten har rätt att inom sig inrätta utredningskommissioner för särskilda ändamål (artikel 24.8). Myndigheten skall enligt bestämmelserna i artikel 24.7 genom enhälligt beslut anta sin arbetsordning, vilken skall underställas rådet för godkännande genom enhälligt beslut. Myndigheten skall vidare inom sig inrätta en överklagandekommitté bestående av en medlem från varje delegation. Denna kommitté skall pröva överklagandeärenden. Parterna har rätt att där höras muntligen med biträde. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall enligt artikel 24.6 regelbundet upprätta en rapport över verksamheten. Denna rapport skall tillsammans med ett yttrande från Europols styrelse översändas till rådet. Myndigheten skall ta ställning till om, och i så fall hur, rapporten skall offentliggöras. Kommentar Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 20 utplåna eller ändra felaktiga uppgifter eller sådana uppgifter som har införts i strid med konventionen. Detta gäller naturligtvis oavsett hur detta har kommit till Europols kännedom. Det har därför inte ansetts nödvändigt med en uttrycklig regel som ålägger Europol lydnadsplikt mot den gemensamma tillsynsmyndigheten i dessa avseenden. Däremot är Europol uttryckligen skyldig att verkställa myndighetens beslut med anledning av överklaganden enligt artikel 19.7 och 20.4. Den särskilda överklagandekommittén har tillkommit för att avlasta den gemensamma tillsynsmyndigheten arbete med ett stort antal rutinärenden som rör överklaganden i enskilda fall. Kommittén skall alltså inte pröva de principiellt viktiga ärenden som har anhängiggjorts direkt hos den gemensamma tillsynsmyndigheten med stöd av regeln i artikel 24.2. Sådana ärenden prövas av myndigheten som sådan. Kommittén skall i viss utsträckning arbeta i domstolsliknande former med möjlighet till muntlig handläggning av ärenden och rätt för parterna att biträdas av ombud. Närmare regler för dess verksamhet kommer att finnas i myndighetens arbetsordning. Artikel 25. Datasäkerhet Europol ges i artikel 25.1 en allmän uppgift att vidta alla de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla konven- tionens krav på datasäkerhet; dock bara i den mån kostnaden för åtgärden står i proportion till det skydd som avses. På vissa områden har däremot kraven preciserats. Således föreskrivs i artikel 25.2 att medlemsstaterna och Europol skall vidta en rad säker- hetsåtgärder för att åstadkomma åtkomstskydd för utrustning (25.2.1), datamedieskydd (25.2.2), skydd för lagrade data (25.2.3), användar- kontroll (25.2.4), behörighetskontroll (25.2.5), kommunikationskontroll (25.2.6), indatakontroll (25.2.7), kontroll av transport (25.2.8), åter- ställande efter störning (25.2.9) samt driftsäkerhet och autencitet (25.2.10). 6.2.5 Avd V. Rättslig ställning, organisation och finansiella bestämmelser (artikel 26-37) Artikel 26. Rättskapacitet I artikeln slås fast att Europol är en juridisk person som i alla medlemsländer skall ha den mest omfattande rättskapacitet som kan tillerkännas en sådan. Europol skall bl.a. ha rätt att förvärva och avyttra fast egendom och föra talan. (Artikel 26.1 och 2) Enligt artikel 26.3 har Europol internationellrättslig rättskapacitet, dvs. rätt att ingå vissa internationella avtal. Sålunda har Europol rätt att sluta värdlandsavtal med Nederländerna och andra avtal och arrangemang i förhållande till tredje länder och utomstående instanser (se om detta artikel 10.4) på de områden som regleras i konventionen. Artikel 27. Europols organ Europols organ är styrelsen, direktören, styrekonomen och budget- kommittén. Artikel 28. Styrelsen Styrelsens arbetsuppgifter regleras i artikel 28.1 under 23 punkter. I den delen hänvisas till konventionstexten. Styrelsen skall bestå av en företrädare för varje medlemsstat som vardera har en röst (artikel 28.2). Ordinarie ledamot kan ersättas av en suppleant (artikel 28.3) och har rätt att vid styrelsesammanträdena åtföljas av experter (artikel 28.5). Kommissionen har rätt att närvara men har inte rösträtt vid styrelsesammanträdena; styrelsen kan också besluta att sammanträda i kommissionens utevaro (artikel 28.4). Ordförande i styrelsen är företrädaren för den medlemsstat som utövar ordförande- skapet i rådet (artikel 28.6). Styrelsen skall sammanträda minst två gånger per år (artikel 28.9). Den skall enhälligt anta sin egen arbets- ordning (artikel 28.7) och den skall varje år anta en verksamhets- berättelse för Europol för det gångna året och upprätta en verksamhets- plan för det kommande året. Bägge dokumenten skall underställas rådet (artikel 28.10). Kommentar Ett utkast till arbetsordning för styrelsen har under arbetet med de erforderliga tillämpningsföreskrifterna utarbetats och godkänts av rådet på det sätt som närmare beskrivs nedan i kommentaren till artikel 45. Artikel 29. Direktör Europols verkställande ledning utövas enligt artikel 29.1 av direktören som utses av rådet för en fyraårsperiod med möjlighet till en periods förlängning. På samma sätt som direktören utses också det antal biträdande direktörer som rådet bestämmer (artikel 29.2). Direktören är Europols ställföreträdare (artikel 29.5). Direktören skall som följer av artikel 29.3 verkställa Europols uppgifter, svara för löpande administration och personalledning, utarbeta och verkställa styrelsens beslut, utarbeta de budgetdokument som föreskrivs i konventionen och utföra alla andra uppgifter som konventionen eller styrelsen ålägger denne. Europols direktör skall delta i styrelsens sammanträden och är ansvarig inför denna (artikel 29.4). Rådet kan enligt artikel 29.6 genom beslut med kvalificerad majoritet entlediga direktören och biträdande direktörer efter att styrelsen har yttrat sig. Artikel 30. Personal I artikeln fastslås att Europols direktör och den övriga personalen skall utöva sin verksamhet i enlighet med Europols målsättning och att de inte får ta emot instruktioner från något organ utanför Europol om inte konventionen föreskriver annat. Av artikeln framgår också att direktören är chefstjänsteman och att det är denne som anställer och entledigar övriga tjänstemän i Europol med undantag för de biträdande direktörerna. Den övergripande regeln för tjänstetillsättningar återfinns i artikel 30.2. Sålunda skall personlig lämplighet och yrkesskicklighet jämte en strävan till jämn fördelning mellan i unionen ingående nationaliteter och språkgrupper eftersträvas vid rekryteringen. Närmare regler med personalföreskrifter skall antas av rådet. Dessa är under utarbetande på det sätt som beskrivs i kommentaren till artikel 45. Artikel 31. Sekretess I artikeln finns föreskrifter om sekretesskydd för uppgifter inom Europol och för uppgifter som lämnas från Europol till medlemsstaterna. Medlemsstaterna är enligt artikel 31.1 skyldiga att vidta åtgärder för att säkerställa sekretesskydd av de uppgifter som skall hemlighållas och som har samlats in med stöd av konventionen eller utväxlats genom Europol. För detta ändamål skall rådet enhälligt anta tillämpningsregler om skydd för hemliga uppgifter vilka skall ha beretts i styrelsen. Vidare föreskrivs i artikel 31.2 att medlemsstaterna på begäran av Europols direktör skall vara behjälpliga med att, i enlighet med sina nationella regler, säkerhetskontrollera de egna medborgare som kan komma att anförtros säkerhetskänsliga uppgifter i Europol. Den myndighet som enligt nationella regler är behörig att utföra sådan kontroll skall meddela Europol slutsatserna av resultatet av säker- hetskontrollen och dessa slutsatser är bindande för Europol. Medlems- staterna och Europol får anförtro bara särskilt kvalificerad och säker- hetskontrollerad personal uppgiften att databehandla uppgifter inom Europol (artikel 31.3). Förhållande till svenska regler Sekretess Åtagandena i artikeln kräver enligt regeringens bedömning inte några nya sekretessregler. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens och remissinstanserna har lämnat bedömningen utan erinran. Bestämmelsen förutsätter att uppgifter från Europol kan hållas hemliga i Sverige. Eftersom uppgifterna huvudsakligen kommer att inflyta i polisregister eller eljest kommer att användas av polisen eller tullen i dess brottsförebyggande, brottsbekämpande eller brottsutredande verk- samhet finns ett antal tillämpliga sekretessbestämmelser som bedöms vara tillräckliga. I 5 kap. 1 § sekretesslagen finns regler om sekretess m.m. med hänsyn främst till intresset att förebygga, uppdaga eller beivra brott, den s.k. förundersökningssekretessen. Bestämmelsen gäller bl.a. för uppgifter i polisregister. En förutsättning för att sekretess skall gälla är att det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas, om uppgiften röjs. Sekretessen gäller i första hand hos åklagar-, polis- och tullmyn- digheterna. Eftersom sekretessen gäller för uppgift som hänför sig till brottsförebyggande eller brottsbeivrande verksamhet, följer sekretessen med uppgiften om den lämnas vidare till en annan myndighet. Även en myndighet som i annan verksamhet biträder åklagare eller polis i brottsbekämpande verksamhet är underkastad sekretess till skydd för spaning och utredning. Bestämmelserna i 5 kap. 1 § sekretesslagen är till för att skydda det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns korresponderande regler till skydd för enskildas integritet när det gäller uppgifter i bl.a. polisregister. Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller vidare sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur bl.a. register som förs enligt polisregisterlagen för uppgift som har tillförts registret. Sekretessen enligt denna bestämmelse är absolut, dvs. något skaderekvisit ställs inte upp som villkor för sekretessen. Uppgifter från registren får lämnas ut endast under de förutsättningar som anges i polisregisterlagen eller i förordning som har stöd i denna lag. Reglerna i 14 kap. sekretesslagen om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll är inte tillämpliga på uppgifter som omfattas av denna bestämmelse. Sekretessen enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller också i förhållande till den enskilde. Lagen (1965:94) om polisregister m.m. (Polisregister- lagen) innehåller dock vissa bestämmelser om utlämnande av uppgifter till den registrerade själv. Den enskildes rätt att få upplysningar om sig själv är begränsad. Den huvudsakliga anledningen härtill är att polis- register också innehåller uppgifter av betydelse för brottsspaning. Den begränsning som gäller är framför allt att det i utdrag till enskild inte skall tas med uppgift om misstanke för brott, om inte åtal har väckts för brottet. Vidare gäller att bötesbrott redovisas endast i begränsad omfattning. Enligt 3 § första stycket tredje punkten polisregisterlagen kan enskilda under vissa förutsättningar få utdrag ur polisregister beträffande någon annan enskild. Det gäller dels arbetsgivare i vissa fall om det behövs för att pröva den som söker anställning, dels om regeringen meddelar dispens efter individuell prövning och den enskilde kan styrka att hans rätt är beroende av upplysningen. I fråga om innehållet i utdraget gäller enligt polisregisterkungörelsen samma begränsningar som när det gäller sådant utdrag som en enskild kan få beträffande sig själv enligt polis- registerlagen. Enligt 3 § första stycket första punkten polisregisterlagen har Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Datainspektionen, Riks- polisstyrelsen, Statens invandrarverk, Alkoholinspektionen, länsstyrelse, länsrätt, polis- och åklagarmyndighet samt allmän domstol rätt till uppgifter ur person- och belastningsregistret (PBR). Andra myndigheter har enligt 8 § andra stycket kriminalregisterlagen och 3 § första stycket andra punkten polisregisterlagen rätt till utdrag ur registret om och i den utsträckning regeringen för ett visst slag av ärenden ger tillstånd till det. Regeringen har också möjlighet att föreskriva att uppgiftslämnandet får begränsas. Enligt 9 § polisregisterlagen får slutligen uppgifter lämnas till den officiella statistiken och för andra forskningsändamål. Artikeln ålägger således inte medlemsländerna längre gående förpliktelser vad gäller sekretess än vad som redan föreskrivs i sekretesslagen och i polisregisterlagen. Någon utökning av det sekre- tessbelagda området behövs därför inte för att säkerställa sekretess för uppgifter som lämnas från Europol till svenska myndigheter. Som närmare utvecklats i avsnitt 8.2 krävs inte heller några särskilda sekretessregler för att uppfylla åtagandet i artikel 17 att respektera inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol. Säkerhetskontroll Bestämmelsen i artikel 31.2 om säkerhetskontroll är förenlig med den svenska säkerhetsskyddslagen (1996:627) som trädde i kraft den 1 juli 1996. Promemorian gör samma bedömning och remissinstanserna har lämnat bedömningen utan erinran. Konventionen ålägger staterna att utföra säkerhetskontroll i enlighet med sina nationella regler. Häri innefattas naturligtvis även de bestämmelser som rör förutsättningarna för att överhuvud genomföra en sådan kontroll. Säkerhetsprövning enligt 11 § säkerhetsskyddslagen skall företas beträffande den som genom anställning eller på annat sätt skall delta i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet eller som skall anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Säkerhetsprövningen skall i kvalificerade fall omfatta registerkontroll och särskild personutredning enligt närmare bestämmelser i 13-20 §§ säkerhetsskyddslagen. Registerkontroll skall enligt 13 § första stycket i princip företas beträffande den som skall delta i en verksamhet där han får ta del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. I 14 § finns en bestämmelse som under vissa förutsättningar medger en sådan kontroll av den som skall anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Registerkontroll kan enligt 15 § första stycket också ske på begäran av främmande stat om den person som framställan gäller har eller har haft hemvist i Sverige och i den främmande staten skall delta i en verksamhet som har betydelse för statens säkerhet samt om det i den främmande staten för deltagande i verksamheten gäller regler om registerkontroll som motsvarar säkerhetsskyddslagens regler. Beslut om kontroll fattas i dessa fall av Rikspolisstyrelsen. Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där Sverige är medlem, får enligt 15 § andra stycket registerkontroll göras efter beslut av regeringen om organisationen gjort framställan härom. När en framställan om registerkontroll gjorts av en främmande stat eller en mellanfolklig organisation skall enligt 18 § i de känsligaste fallen särskild person- utredning också genomföras. Registerkontroll på begäran av en mellanfolklig organisation förut- sätter således inte att organisationen har motsvarande regler om registerkontroll men en förutsättning är att den aktuella verksamheten kan anses säkerhetskänslig. Med detta menas självfallet inte att verksamheten måste beröra svenska säkerhetsintressen för att register- kontroll skall kunna ske. Detta innebär såvitt avser Europol att sådan säkerhetskontroll som erfordras enligt artikel 31 i konventionen kan genomföras i Sverige. Artikel 32. Diskretion och tystnadsplikt Artikeln reglerar i fyra punkter lojalitetsplikt och tystnadsplikt Punkt 1 innehåller en bestämmelse om en allmän lojalitetsplikt. Punkt 2 reglerar tystnadsplikt i förhållande till sekretessbelagda uppgifter. Punkt 3 behandlar frågan om uppgiftslämnande till domstol och vittnesplikt. Punkt 4 ålägger medlemsstaterna att lagföra brott mot tystnadsplikten. För Europols organ, dess ledamöter, de biträdande direktörerna, övriga anställda inom Europol och sambandsmännen gäller en allmän lojalitetsregel. Den innebär att de skall avhålla sig från handlingar och yttranden som är menliga för Europol eller som kan skada dess verksamhet (artikel 32.1). Samma personkrets, liksom andra personer som uttryckligen har ålagts tystnadsplikt, är enligt artikel 32.2 skyldiga att iaktta denna tystnadsplikt beträffande hemliga uppgifter som de har fått kännedom om i tjänsten eller inom ramen för sin verksamhet. Tystnadsplikten gäller i förhållande till varje obehörig person och allmänheten. Denna tystnadsplikt kvarstår även sedan de har slutat sin tjänst hos eller sitt uppdrag för Europol. Europol skall i särskild form underrätta varje person som kan komma att omfattas av tystnadsplikten om detta och erinra om de konsekvenser ett brott mot tystnadsplikt kan medföra. Artikel 32.3 rör vittnesplikt. Huvudregeln i första stycket är att samma personkrets som omfattas av tystnadsplikt enligt 32.2 skall iaktta denna tystnadsplikt även i förhållande till domstolar och andra myndigheter. Den som omfattas av tystnadsplikten får alltså inte utan tillstånd av Europols direktör avlägga vittnesmål eller utom rätta, t.ex. i samband med förundersökning, lämna uppgifter om förhållanden vilka han har fått kännedom om i samband med tjänsten eller uppdraget. Enligt artikel 32.3 tredje stycket gäller dock – med avseende på vittnesmål inför domstol – denna huvudregel bara i de stater där den nationella processordningen tillåter ett vittne att i dessa situationer vägra avlägga vittnesmål. I sådana fall skall tillstånd att vittna först inhämtas från Europols direktör. Om vittnesmålet avser uppgifter som införts till Europol från en medlemsstat eller uppenbart berör en sådan, skall den statens uppfattning först inhämtas innan tillstånd att vittna får ges. När det är fråga om en sambandsman skall medgivande från hemstaten inhämtas innan Europols direktör kan ge tillstånd att avlägga vittnesmål. Tillstånd att avlägga vittnesmål får bara vägras om det är nödvändigt för att ta tillvara viktiga skyddsvärda intressen hos Europol eller berörda medlemsstater (artikel 32.3 femte stycket). Om den nationella lagstiftningen i den stat där vittnesmål skall avläggas däremot inte medger rätt att vägra vittna i dessa situationer skall Europols direktör ta kontakt med domstolen ifråga för att försäkra sig om att de uppgifter som lämnas vid behov kan omfattas av sekretess även efter vittnesmålet (32.3 andra stycket). Oavsett vilket förfarande som kan komma att tillämpas är den som omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 32.3 första stycket alltid skyldig att, innan vittnesmål avläggs eller hemliga uppgifter lämnas vända sig till Europols direktör för att denne skall kunna ta kontakt med den berörda domstolen eller myndigheten i syfte att utröna vilka regler som gäller för vittnesmål. Om det är direktören själv som har kallats att vittna, skall dessa uppgifter fullgöras av styrelsen. Skyldigheten att kontakta direktören och vid behov utverka tillstånd till avläggande av vittnesmål kvarstår även efter det att tjänst hos eller uppdrag för Europol har avslutats. Medlemsstaterna är enligt artikel 32.4 skyldiga att lagföra alla överträdelser av tystnadsplikt som avses i artikel 32.2 och 3 som om de vore brott mot deras egna regler om tystnadsplikt och sekretess. Medlemsstaterna skall också senast då konventionen träder i kraft ha genomfört sådan lagstiftning att brott mot tystnadsplikten kan beivras och att bestämmelserna också kan tillämpas på de tjänstemän som i det egna landet har befattning med Europol. Förhållande till svenska regler Tystnadsplikt Att en uppgift är sekretessbelagd innebär enligt svensk rätt att tystnadsplikt råder om densamma. Tystnadsplikten gäller enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen för den myndighet där uppgiften är sekretessbelagd och för den som genom anställning eller uppdrag hos myndigheten eller genom tjänsteplikt eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och då fått del av uppgiften. Brott mot tystnadsplikten medför i princip straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Den som omfattas av tystnadsplikt får dock utan att riskera straff, andra sanktioner eller repressalier lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift eller i radio eller i TV om inte särskilda undantag har meddelats i lag med stöd av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Detta är den principiella innebörden av den s.k. meddelarfriheten som är en av offentlighetsprincipens hörnstenar. De regler i sekretesslagen som utgör grunden för den tystnadsplikt som i Sverige gäller för uppgifter som härrör från Europol, nämligen huvudsakligen 5 kap. 1 § om förunder- sökningssekretess och de korresponderande reglerna i 9 kap. 17 § till skydd för enskilds intresse, 7 kap. 17 § om polisregistersekretess och i viss utsträckning utrikessekretessen i 2 kap. 1 §, omfattas alla helt eller delvis av meddelarfriheten. I alla normala fall kommer alltså tyst- nadsplikten avseende Europolinformation att vara berörd av meddelar- friheten. Med beaktande av meddelarfriheten, som ju är inskränkt till att gälla uppgifter som lämnats för publicering, reglerar sekretesslagen och 20 kap. 3 § brottsbalken den tystnadsplikt rörande sekretessbelagda upp- gifter som gäller för anställda i Sverige vid deras befattning med uppgifter från Europol, liksom de svenska Europolsambandsmännens befattning med sådana uppgifter. Däremot gäller inte några svenska regler för Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter. Det finns alltså ett område inom vilket sekretess och tystnadsplikt råder enligt Europolkonventionen som inte har direkt motsvarighet i svenska regler om sekretess och tystnadsplikt men inom vilket Sverige som medlemsstat har åtagit sig att lagföra brott mot desamma som om de vore inhemska regler. Regler som i princip motsvarar de nu berörda i Europol- konventionen finns bl.a. i artikel 194 i Euratomfördraget. I promemorian förslogs att denna fråga borde lösas i annat sammanhang. Skälen för detta var främst att den har vidare räckvidd än Europolkonventionen och att den rymmer komplicerade rättsfrågor. Regeringen delar denna bedömning. Frågan bör övervägas i annat lämpligt sammanhang. Vittnesmål Svenska regler om i vilka fall det råder förbud mot att vittna i domstol om vissa uppgifter finns i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Lagrummet kan i princip inte tillämpas på uppgifter som kan lämnas av den personkategori som avses i artikel 32 i konventionen, varför det inte på denna grund kan bli aktuellt att låta någon Europolanställd slippa avlägga vittnesmål i svensk domstol. I 5 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken finns regler om i vilka fall en huvudförhandling kan hållas inom stängda dörrar på grund av att sekretessbelagda uppgifter inte skall röjas och att rätten kan förordna om att uppgift som förebringats inom stängda dörrar inte får uppenbaras. Dessa regler, jämte reglerna i 12 kap. sekretesslagen, ger tillräckliga garantier för att hemliga uppgifter från Europols verksamhet kommer att kunna skyddas inom ramen för den svenska rättegångs- ordningen. Artikel 33. Språk EU:s elva officiella språk är officiella språk också i Europol och därmed även styrelsens arbetsspråk. Tolkning kommer därför att ske vid styrelse- sammanträdena. Frågan om arbetsspråk i den löpande verksamheten vid Europols huvudkontor i Haag berörs inte i konventionen. I den verksamhet som idag bedrivs i ENE är arbetsspråket i huvudsak engelska. Översättning av handlingar för Europols räkning skall göras av EU:s institutioner. För närvarande används för ENE:s behov EU:s översätt- ningscenter i Luxemburg. Artikel 34. Information till Europaparlamentet Rådets presidium (ordförandeskap) skall årligen tillställa parlamentet en särskild rapport om Europols arbete. Ändringar i konventionen skall göras i samråd med parlamentet (artikel 34.1). Den tystnadsplikt som är föreskriven i artikel 32 gäller också i förhållande till parlamentet (artikel 34.2). De skyldigheter som här föreskrivs inverkar inte på de nationella parlamentens rättigheter, inte heller på tillämpningen av artikel K.6 i EU- fördraget och inte heller på de allmänna principer som gäller i förhållandet till parlamentet enligt avd VI i EU-fördraget (artikel 34.3). Kommentar Artikelns sista stycke (34.3) handlar om den politiska relationen till parlamentet. Hänvisningen till de nationella parlamenten är ett sätt att markera att den mellanstatliga karaktären av samarbetet i Europol på inget sätt rubbas av att Europaparlamentet skall informeras och i vissa fall rådfrågas. I artikel K.6 i EU-fördraget stadgas nämligen att ord- förandeskapet och kommissionen regelbundet skall underrätta parlamentet om de överläggningar som hålls inom ramen för den tredje pelaren och att ordförandeskapet skall rådfråga (samråda med) parlamentet i principiellt viktiga frågor och se till att vederbörlig hänsyn tas till dess synpunkter. Vidare sägs att parlamentet får ställa frågor och rikta rekommendationer till rådet och att det varje år skall hållas en debatt om de framsteg som gjorts inom den tredje pelaren, dvs. bland annat i Europols verksamhet. Hänvisningen i artikel 34.3 innebär alltså inte mer än en erinran om att den mer inskränkta bestämmelsen i Europolkonventionen inte begränsar parlamentets befogenheter enligt artikel K.6 i EU-fördraget i frågor som rör Europol. Artikel 35. Budget Artikeln innehåller budgetföreskrifter för Europol. Ett budget- och finansieringsreglemente skall antas av rådet för att komplettera bestämmelserna i denna artikel (artikel 35.9). Europol skall enligt artikel 35.2 finansieras av medlemsländerna. Varje lands bidrag skall bestämmas av den andel som varje stats brutto- nationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda brutto- nationalinkomster. Bruttonationalinkomst skall beräknas med ledning av rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989 om harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknads- priser. Budgeten skall enligt artikel 35.1 vara balanserad och innefatta alla intäkter och utgifter för Europol och för den gemensamma tillsyns- myndigheten och dess sekretariat liksom kostnaderna för revisionen av räkenskaperna (det sistnämnda följer av artikel 36.2). Räkenskapsåret skall löpa fr.o.m. januari t.o.m. december. För finansieringen skall en femårig finansieringsplan utarbetas samtidigt med budgeten. Direktören skall fastställa budgetförslaget, ett förslag till tjänste- förteckning och ett förslag till finansiell plan, vilka dokument efter granskning av budgetkommittén skall läggas fram för styrelsen. Styrelsen skall anta den finansiella planen (artikel 35.3). Rådet skall enligt vad som föreskrivs i artikel 35.5 anta budgeten genom enhälligt beslut. I och med att rådet har antagit budgeten inträder medlemsstaternas betalnings- skyldighet för det årliga bidraget. Kontroll av den löpande ekonomiska verksamheten skall utövas av en styrekonom som utses av styrelsen och ansvarar inför denna. I budget- föreskrifterna kan bestämmas att styrekonomens granskning får utföras i efterhand för vissa utgifter och inkomster (artikel 35.7). Direktören skall verkställa budgeten i enlighet med de bestämmelser som meddelas i de särskilda budgetföreskrifterna (artikel 35.6). Budgetkommittén, dvs. Europols beredningsorgan för budgetära och finansiella frågor, skall bestå av en representant från varje medlemsland. Denne skall vara expert på budgetfrågor (artikel 35.8). Artikel 36. Revision av räkenskaper Revision skall enligt artikeln ske årligen på grundval av en boksluts- rapport som läggs fram av direktören. Revisionen skall utföras av en särskild revisionskommitté bestående av tre ledamöter från de Euro- peiska gemenskapernas revisionsrätt, vilka utses av denna för tre år på förslag av dess ordförande. Revisionsrapporten skall läggas fram för rådet och skall dessförinnan ha diskuterats i styrelsen. Det är rådet som beslutar om ansvarsfrihet för direktören. Artikel 37. Överenskommelse om säte Europol skall ingå ett avtal med Nederländerna som skall innehålla de speciella bestämmelser som krävs för att reglera frågor om lokaler, skattefrågor och annat mellan Europol och den mottagande staten (värdlandet), dvs Nederländerna. I avtalet skall också regleras vad som skall gälla för Europols organ, dess medlemmar samt anställda och deras familjer i förhållande till Nederländerna. Kommentar Besläktade frågor regleras också i det protokoll om immunitet och privilegier för Europol som skall upprättas mellan medlemsstaterna enligt bestämmelserna i artikel 41. 6.2.6 Avdelning VI. Ansvar och rättsligt skydd (artikel 38-41) Artikel 38. Ansvar för olaglig eller felaktig behandling av uppgifter Artikeln reglerar staternas skadeståndsrättsliga ansvar mot den som har lidit skada av felaktiga uppgifter i Europols register. Regeln i artikel 38.1 är konstruerad så att den medlemsstat där den skadebringande handlingen företogs är skyldig att ersätta den drabbade. Den som har drabbats skall vända sig till den staten med sitt ersättningsanspråk vilket skall prövas enligt den statens nationella regler. Staten i fråga kan inte, för att freda sig mot den enskildes anspråk på ersättning, åberopa att uppgifternas felaktighet beror på försummelse av en annan medlemsstat eller av Europol. I artikel 38.2 föreskrivs att om den stat där den skadebringande hand- lingen har vidtagits inte själv är ansvarig för uppgiftens vederhäftighet har den staten enligt huvudregeln rätt att återfå vad som utbetalats i skadestånd till den enskilde från den som bär detta ansvar, dvs. från en annan medlemsstat eller Europol (s.k. regressrätt). Undantag från denna regel görs om medlemsstaten i fråga själv har använt uppgiften i strid med konventionens bestämmelser. Om de berörda medlemsstaterna och – i förekommande fall – Europol inte kan komma överens om ett regressanspråk, föreskrivs i artikel 38.3 att tvisten skall slitas av Europols styrelse genom ett beslut som fattas med två tredjedels majoritet. Kommentar Med felaktiga uppgifter avses inte bara att uppgifterna är inkorrekta i sak utan även en situation där de visserligen är sakligt riktiga men lagligen eller enligt konventionen inte borde ha förekommit i Europols register. Hänvisningen till nationella regler gäller både materiella och processuella regler. Ett exempel på en skadebringande handling som kan utlösa skade- ståndsansvar är att en person frihetsberövas på grundval av sakligt inkorrekta uppgifter som har kommit från Europol till rättsvårdande myndigheter i en medlemsstat. Ett annat exempel är att en person på grund av felaktiga uppgifter från något av Europols register på något sätt utpekas som brottsling och därigenom lider skada. Ansvaret för att ersätta skadan åvilar då den medlemsstat varifrån uppgiften har utlämnats. Har uppgiften lämnats ut av Europol ansvarar Europol enligt artikel 39. Förhållande till svenska regler I promemorian anfördes att om en registrerad person tillfogas skada genom att ett personregister innehåller en oriktig eller missvisande uppgift om denne, skall enligt svenska regler den registeransvarige enligt 23 § datalagen ersätta skadan och att denna regel och reglerna i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning torde ge tillräcklig grund för skadeståndsanspråk mot den svenska staten i fall som avses i artikel 38.1. I promemorian drogs därför slutsatsen att någon särskild lagstiftning utöver denna inte skulle behövas. Justitiekanslern (JK) har i sitt remissyttrande anfört att det är tveksamt om 23 § datalagen fullt ut täcker konventionsregleringen. Datainspek- tionen har vid ett remissmöte uttalat sitt stöd för JK:s påpekande. Som JK emellertid också påpekat i yttrandet utgör 23 § datalagen i flertalet fall en tillräcklig grund för skadestånd som avses i artikel 38. Datalagskommitten har i den föreslagna persondatalagen lämnat ett förslag till skadeståndsregel, till vilken Registerutredningen i sitt slutbetänkande Polisens register (SOU 1997:65) gör en direkt hänvisning i sitt förslag till polisdatalag, som kommer att täcka konventions- åtagandet i sin helhet. Siktet är beträffande båda dessa föreslagna lagar inställt på ikraftträdande den 1 januari 1999. Europol kan bli operativt verksamt tidigast i mitten av 1998. Regeringen har för avsikt att återkomma till frågan i samband med den nya lagstiftningen om polisens dataregister. Staternas skyldigheter beträffande regressanspråk enligt artikel 38.2 är att se som ett folkrättsligt åtagande och behöver inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd. Artikel 39. Annat ansvar Europols avtalsrättsliga förpliktelser och ansvar regleras av den lag som är tillämplig på avtalet i fråga (artikel 39.1) För ansvar utanför avtalsförhållanden, i fall som inte regleras i artikel 38, gäller att Europol skall ersätta de skador som dess organ eller anställda har orsakat i sin tjänsteutövning, i den mån skadorna har vållats av dem. Denna regel inverkar inte på den rätt till skadeersättning som kan grundas på medlemsstaternas lagstiftning (artikel 39.2). Den skadelidande har rätt att begära att Europol avstår från eller avbryter ett skadebringande handlande (artikel 39.3). Forum i skadeståndstvister av detta slag utses med tillämpning av reglerna i Brysselkonventionen om rättslig behörighet för verkställande av civil- och handelsrättsliga beslut (artikel 39.4). Artikel 40. Tvistlösning Enligt artikel 40.1 skall tvister mellan medlemsstaterna om tolkning och tillämpning av Europolkonventionen behandlas i rådet med sikte på att där nå en lösning. Om detta inte har åstadkommits inom sex månader, får de i tvisten inblandade parterna komma överens om annat sätt att lösa tvisten (artikel 40.2). Tvister mellan Europol och dess personal skall enligt artikel 40.3 lösas i enlighet med de regler som gäller för tvistlösning i EU:s institutioner rörande visstidsanställd eller extra- anställd personal. Kommentar Artikeln är en av dem som diskuterades ingående under förhandlingarna om konventionen. De flesta medlemsstater förespråkade att uppgiften att lösa tvister mellan medlemsstaterna skulle anförtros åt EG-domstolen. Man lyckades dock inte nå enighet om detta. Frågan löstes istället genom att 14 medlemsstater, dvs. alla utom en (Storbritannien), gjorde en gemensam deklaration i anslutning till artikel 40.2 som innebär att dessa 14 stater åtar sig att alltid hänskjuta en tvist till EG-domstolen (jfr artikel 182 i EG-fördraget). Frågan om EG-domstolens roll när det gäller förhandsavgöranden om tolkningen av Europolkonventionen berörs i avsnitt 9. Artikel 41. Immunitet och privilegier I artikeln anges att Europol, dess organ och dess anställda skall åtnjuta den immunitet och de privilegier som är nödvändiga för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter. Sådana bestämmelser, som skall vara tillämpliga i alla medlemsstater skall finnas i ett särskilt protokoll (41.1). Detta protokoll skall antas av rådet och ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras nationella regler (41.3). För sambandsmännen och deras familjer skall Nederländerna och övriga medlemsländer komma överens om nödvändiga regler för immunitet och privilegier (41.2). 6.2.7 Avd VII. Slutbestämmelser (artikel 42-47) Artikel 42. Förbindelser med tredje land och utomstående instanser Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 42 upprätthålla förbindelser med tredje länder och utomstående organ i den utsträckning som detta är nödvändigt för att Europol skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt artikel 3 i konventionen. För dessa ändamål skall särskilda tillämp- ningsföreskrifter utarbetas. För förbindelser med EU:s institutioner och liknande skall styrelsen besluta sådana föreskrifter och för förbindelser med övriga, dvs. tredje länder och organisationer utanför EU, är det rådet som skall fatta detta beslut. Kommentar Europols samarbete med utomstående regleras mer detaljerat på annat håll i konventionen (t.ex. artikel 10) och bestämmelserna i denna artikel påverkar inte de reglerna. I artikeln påminns också om att i det fall utbyte av personuppgifter sker, detta får äga rum endast om bestämmelserna i avd II-IV i konventionen iakttas. Artikel 43. Ändring av konventionen Konventionen kan ändras med iakttagande av de regler som gäller i avdelning VI i EU-fördraget om upprättande av konventioner och efter hörande av Europols styrelse. Beträffande själva definitionerna av de olika brottstyper som faller inom Europols behörighet, har en möjlighet öppnats för att kunna ändra eller lägga till sådana genom ett förenklat förfarande med enhälligt beslut i rådet, dvs. utan att konventionen som sådan ändras. Artikel 44. Reservationer Artikeln fastslår att reservationer inte är tillåtna. Artikel 45. Konventionens ikraftträdande Artikeln innehåller en regel om att konventionen skall antas av medlemsländerna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser och att när detta har skett depositarien skall underrättas. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den sista underrättelsen har lämnats till depositarien (artikel 45.1-3). Även om konventionen har trätt i kraft kan, enligt artikel 45.4, Europols verksamhet inte inledas förrän ett antal tillämpningsföreskrifter till konventionen har antagits på det sätt som föreskrivs för var och en av dem i konventionen. De föreskrifter som avses är följande: – Föreskrifter om sambandsmännens rättigheter och skyldigheter gentemot Europol, som enligt artikel 5.7 skall antas genom enhälligt beslut av styrelsen. – Föreskrifter med närmare regler för analysregistren, som enligt artikel 10.1 tredje stycket skall utarbetas av styrelsen och antas genom enhälligt beslut av rådet. – Arbetsordningen för den gemensamma tillsynsmyndigheten, som enligt artikel 24.7 skall antas genom enhälligt beslut av myndigheten och godkännas av rådet likaledes genom enhälligt beslut. – Föreskrifter med personal- och tjänstereglemente, som enligt artikel 30.3 – efter yttrande från styrelsen – skall antas av rådet genom enhälligt beslut. – Föreskrifter om sekretess och skydd för hemliga uppgifter, som enligt artikel 31.1 skall utarbetas av styrelsen och antas av rådet genom enhälligt beslut. – Föreskrifter med budgetreglemente, som enligt artikel 35.9 (och 28.1.18) skall utarbetas av styrelsen och antas av rådet genom enhälligt beslut. – Överenskommelse med Nederländerna om säte för Europol, som enligt artikel 37 för Europols del skall antas av styrelsen genom enhälligt beslut. – Protokoll om immunitet och privilegier, som enligt artikel 41.1 skall antas av medlemsstaterna. – Avtal mellan Nederländerna och övriga medlemsstater om bl.a. immunitet och privilegier för sambandsmännen. I artikel 45.6 föreskrivs att medlemsstaterna så snart rådet har antagit den rättsakt som upprättar konventionen (vilket alltså skedde samtidigt som konventionen undertecknades i juli 1995) skall vidta de åtgärder i sin interna lagstiftning som krävs för att Europols verksamhet skall kunna inledas. I artikeln regleras också frågan om avvecklingen av ENE när Europols verksamhet kommer i gång. ENE skall då avsluta sin verksamhet och alla dess tillgångar skall övertas av Europol (artikel 45.5). Kommentar Den rådsarbetsgrupp, arbetsgruppen för Europol, som har utarbetat konventionen har sedan konventionen antagits arbetat med de tillämpningsföreskrifter som avses i artikeln. Eftersom antagandet av nästan alla föreskrifter förutsätter åtgärder i en eller annan form av styrelsen (som alltså existerar först när konventionen har trätt i kraft) har ett särskilt tillvägagångssätt använts för att ”i förväg” utarbeta dessa föreskrifter. Detta för att erforderliga beslut snabbt skall kunna fattas när konventionen väl har trätt i kraft. Europolarbetsgruppen har utarbetat färdiga förslag till texter som sedan har förts genom beslutshierarkin till rådet som sedan ”fryst” texten. Tanken bakom detta är att det vid konventionens ikraftträdande redan skall finnas en informell enighet medlemsstaterna emellan om föreskriftens utformning som kan läggas till grund för ett styrelsebeslut och ett formellt beslutsförfarande i rådet som alltså kan gå mycket fort när konventionen har trätt i kraft. Också på ett antal andra ställen i konventionen finns regler om att tillämpningsföreskrifter skall antas, t.ex. artikel 42, men där detta – om föreskrifterna inte har antagits vid konventionens ikraftträdande – inte utgör hinder för att Europols verksamhet startar. I konventionstexten förekommer – som har sagts – även andra villkor för Europols verksamhet, såsom när det i artikel 14.2 föreskrivs att överföring av personuppgifter mellan medlemsstaterna och Europol inte får påbörjas förrän alla länder som deltar i överföringen har infört tillräckligt långtgående data- och integritetsskyddslagstiftning. Artikel 46. Nya medlemsstaters anslutning till konventionen Artikel 46 reglerar nya staters anslutning till konventionen, vari bl.a. föreskrivs att ett villkor är att staten är medlem i Europeiska unionen. Artikel 47. Depositarie I artikeln uppdras åt rådets generalsekreterare att vara depositarie för konventionen. 7 Utlämnande av svenska registeruppgifter m.m. till Europol 7.1 Åtagande enligt Europolkonventionen Europolkonventionen ålägger medlemsstaterna att utan särskild begäran lämna vissa uppgifter till Europol. Detta gäller de personuppgifter som avses i artikel 8.1, dvs de grundläggande personuppgifterna till informa- tionsregistret. Uppgifter för analysändamål utöver de nyss nämnda skall enligt artikel 10.3 lämnas till Europol om nationell rätt tillåter att uppgifterna bearbetas i hemlandet för brottsförebyggande syften, analys eller brottsbekämpning. Om det alltså är tillåtet enligt nationell rätt att använda uppgifterna för kriminalunderrättelseanalys föreligger också en skyldighet att, om det behövs, dela med sig av dem till Europol. Artikel 8.4 i konventionen öppnar möjligheter till bilateralt utbyte av vissa uppgifter, helt beroende på vad nationell rätt tillåter. Huvudregeln är att alla uppgifter som förs till Europol för att användas där kommer att databehandlas och alltså återfinnas i informationsregistret eller i någon analysfil. Detta innebär dock inte att alla uppgifter som lämnas från oss nödvändigtvis måste härröra från något register, än mindre något polisregister. Inte heller förutsätter konventionen att alla uppgifter finns datalagrade i medlemsländerna. För svenskt vidkommande torde det dock i praktiken bli från de nuvarande polisregistren och från det av Registerutredningen föreslagna polisens underrättelseregister (se vidare nedan) som den mest betydande mängden uppgifter kommer att lämnas till Europol. 7.2 Utlämnande av uppgifter ur polisregister 7.2.1 Ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Regeringens förslag: 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. ändras så att uppgifter ur polisregister kan lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om detta följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens god- kännande har tillträtt. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Datainspektionen ifrågasätter om den valda regleringen är tillräckligt tydlig eftersom det är svårt att avgöra vad som följer av konventionen när den i stor utsträckning hänvisar till nationella regler vad gäller skyldigheten för medlemsstaterna att lämna uppgifter till Europol. Malmö tingsrätt anser att även andra överenskommelser än sådana som riksdagen har godkänt bör omfattas av bestämmelsen. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Bakgrund: Regler om polisregister finns i lagen (1965:94) om polis- register m.m. (polisregisterlagen). 1 § polisregisterlagen föreskriver att med polisregister enligt lagen förstås sådana register som förs hos Rikspolisstyrelsen (RPS) eller någon annan polismyndighet för att tjäna som upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts, åtalats eller dömts eller om någons personliga förhållanden i övrigt. Polisregister- lagen täcker alltså ett mycket stort antal register. Det viktigaste och största registret är person- och belastningsregistret (PBR) som inom polisväsendet används för både brottsutredning och spaning. Ett antal andra polisregister finns som är inrättade främst för spaningsändamål, nämligen brottsanmälansregistret, det allmänna spaningsregistret, signalements- och känneteckensregistret m. fl. Det finns också lokala register som används i pågående utredningar. Uppgifter som skall lämnas till Europol kan finnas i nästan alla polisregister och uppgifter från Europol kan komma att införas i de flesta polisregister. I svensk rätt regleras vad som får lämnas ut från svenska polisregister till andra länder eller organisationer i 4 § polisregisterlagen. Uppgifter ur polisregister får av RPS på begäran lämnas ut till åklagar- eller polismyndighet i de nordiska länderna eller andra länder som är anslutna till Interpol eller till Interpol när det behövs för utredning i brottmål eller utlänningsärende. I bestämmelsen föreskrivs möjligheter för regeringen att bemyndiga andra polismyndigheter än RPS att lämna ut uppgifter och även möjlighet för regeringen att bemyndiga RPS att lämna ut uppgifter till andra stater. Vidare får, enligt föreskrifter som regeringen kan meddela, även andra uppgifter ur polisregister lämnas till främmande stat om medborgare i den staten eller om den som har hemvist där eller om någon som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. Ingen av dessa möjligheter har emellertid utnyttjats av regeringen varför möjligheterna att lämna ut uppgifter ur polisregister till främmande stat eller mellanfolklig organisation för närvarande är inskränkt till huvudregeln i bestämmelsen. I bestämmelsens tredje stycke föreskrivs också en möjlighet att efter regeringens godkännande i varje särskilt fall på begäran lämna ut även andra uppgifter ur polisregister. Skälen för regeringens förslag: 4 § polisregisterlagen inskränker som nyss sagts möjligheten att lämna ut uppgifter ur polisregister utanför landet i tre olika avseenden. Enligt bestämmelsen medges bara överföring av uppgifter på begäran av en främmande stat eller Interpol. Överföring av uppgifter utan föregående begäran kan m.a.o. inte förekomma. Mottagarkretsen är inskränkt så som nyss har sagts. Den enda organisation som kan komma ifråga som mottagare av uppgifter är således Interpol. Den tredje inskränkningen avser typen av uppgifter som får lämnas. Uppgift får bara lämnas om det behövs för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Detta innebär i korthet att det måste finnas en utredning om ett konkret brott eller ett konkret utlän- ningsärende för att uppgifter skall kunna lämnas. Sådan allmänt kartläggande verksamhet som bedrivs i form av kriminalunder- rättelsetjänst på internationell nivå (som i Europol) kan således enligt nuvarande regler inte understödjas med databaserade uppgifter ur ett svenskt polisregister av s.k. förspaningskaraktär. Den sistnämnda frågan behandlas av Registerutredningen i dess delbetänkande Kriminalunderrättelseregister, DNA-register (SOU 1996:35). I betänkandet föreslås bl.a. att en ny lag om polisens underrättelseregister införs. Förslaget tillåter bl.a. ADB-registrering av sådana personuppgifter som går ut på att någon misstänks för att bedriva brottslig verksamhet utan att misstankarna konkretiserats i en sådan utsträckning att utredning om ett specifikt brott kan inledas. Förslaget innehåller också regler om upprättande i vissa fall av s.k. analysregister till vilka skall kunna föras uppgifter av i princip samma slag som avses i artikel 10 i Europolkonventionen. Vidare föreslås att sådana uppgifter också skall kunna lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av en internationell konvention som Sverige har tillträtt. Dessa frågor behandlas därför inte vidare i detta ärende. Som har nämnts inledningsvis ålägger Europolkonventionen Sverige att lämna uppgifter till Europol. Det rör uppgifter om personer som är dömda eller misstänkta för att ha begått sådana brott som omfattas av Europols behörighet. Det rör också uppgifter om personer som i vissa fall kan misstänkas komma att begå sådana brott, alltså personer mot vilka det inte finns misstankar om konkreta brott. De sistnämnda uppgifterna omfattas när det är fråga om databaserade uppgifter av den föreslagna lagen om polisens underrättelseregister. Däremot omfattas inte uppgifter om personer mot vilka det finns konkreta brottsmisstankar eller som är dömda av den föreslagna lagen. För att uppgifter rörande dessa personkategorier skall få lämnas till Europol och på det sätt som krävs enligt konventionen bör 4 § polis- registerlagen ändras. Således bör Europol göras till möjlig mottagare av uppgifter och det bör också vara möjligt att kunna lämna sådana uppgifter utan särskild begäran från Europol. Paragrafen bör därför kom- pletteras med en bestämmelse som innebär att uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt, dvs. en bestämmelse med huvudsakligen samma innebörd som den regel om utlämnande av uppgifter till utlandet eller mellanstatlig organisation som föreslås i lagen om polisens underrättelseregister. Förslagen skiljer sig åt i det uttryckliga kravet på föregående riksdagsgodkännande. Vad gäller remissinstansernas synpunkter kan först sägas att Europolkonventionens krav på uppgiftslämnande från medlemsstaterna inte i särskilt stor utsträckning är beroende på innehållet i de nationella rättsordningarna. Vad gäller grundläggande uppgifter om dömda personer och personer misstänkta för konkreta brott är konventionen tydlig. Sådana uppgifter skall tillhandahållas av medlemsstaterna och det är främst sådana som kan härröra från polisregister enligt polis- registerlagen. Med avseende på polisregisterlagen torde den valda regleringen därför inte behöva ge upphov till missförstånd. Vad gäller andra personuppgifter avsedda för analysändamål bör hänvisningen till nationell lagstiftning i konventionen inte heller föranleda missförstånd i dessa sammanhang eftersom konventionen ålägger medlemsstaterna att vid behov lämna sådana uppgifter som får användas på motsvarande sätt hemma. Vad slutligen gäller kravet på riksdagsgodkännande av överens- kommelserna i detta sammanhang är detta tillkommet för att förhindra att överenskommelser på myndighetsnivå kan föranleda ett mer extensivt utbyte av personuppgifter ur polisregister än vad som följer av paragrafens tidigare led. Med den nu föreslagna kompletteringen täcker 4 § polisregisterlagen både automatiskt utlämnande av uppgifter och utlämnande av uppgifter som sker efter begäran av utländsk myndighet eller mellanfolklig orga- nisation. 7.3 Tullens brottsregister Regeringens bedömning: Det behövs ingen ändring i polis- registerlagen för att tillgodose tullens behov av informationsutbyte med Europol. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot bedöm- ningen. Skälen för regeringens bedömning: I 10 § polisregisterlagen före- skrivs att det hos Generaltullstyrelsen eller annan tullmyndighet får föras register för samma ändamål som anges i 1 § i den mån det behövs för den brottsbekämpande verksamhet som ankommer på tullmyndighet. I tullens brottsregister kan det alltså förekomma uppgifter som skall lämnas till Europol. I fråga om utlämnande av uppgifter ur ett sådant register föreskrivs i 10 § 3 stycket att regeringen eller Generaltullstyrelsen efter regeringens bemyndigande får förordna att uppgifter skall lämnas från register enligt bestämmelsen, om uppgifterna behövs för att fullgöra skyldigheter som Sverige eller någon svensk myndighet har enligt överenskommelse med främmande makt. Regeringen har med stöd av bestämmelsen utfärdat föreskrifter som möjliggör även det informationsutbyte som föreskrivs i Europol- konventionen. Någon ändring i 10 § behövs därför inte. I ett inom Finansdepartementet utarbetat förslag till lag om Tullverkets brotts- register (Ds 1997:2) föreslås en bestämmelse om utlämnande av uppgifter till utländsk myndighet och mellanfolklig organisation. 7.4 Utlämnande av uppgifter från andra källor än polisregister Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att nu ändra 1 kap. 3 § sekretesslagen för att kunna lämna uppgifter till Europol från andra källor än polisregister i polisregisterlagens mening. Det torde också vara möjligt att i vissa fall lämna uppgifter till Europol även i sådana fall där en uttrycklig skyldighet enligt konventionen inte föreligger. Promemorian berör inte direkt dessa frågor. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har föreslagit en ändring i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen som innebär att bestämmelsen kompletteras så att det klart framgår att sekretessbelagda uppgifter får lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om uppgiftslämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Det anförs att en sådan ändring skulle medföra en enklare och klarare tillämpning eftersom det inte sällan uppstår tolkningsproblem när det gäller att avgöra vad som är ”förenligt med svenska intressen” i den berörda bestämmelsens mening. Datainspektionen har efterlyst ett klargörande av i vad mån uppgifter som finns hos polisen i annan form än i register skall lämnas eller får lämnas till Europol. Vidare har inspektionen efterlyst ett klargörande av om uppgifter skall få lämnas till Europol även om sådan skyldighet inte föreligger enligt konventionen. Bakgrund: Uppgifter hos polisen och tullen i deras uppgift att förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott skyddas av sekretess enligt reglerna i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Sådana uppgifter får därför enligt huvudregeln i 1 kap. 3 § tredje stycket samma lag inte lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanstatlig organisation. Utlämnande får dock ske om det är tillåtet enligt lag eller förordning eller om det i motsvarande fall skulle vara tillåtet att lämna uppgiften till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att lämna uppgiften till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation. Genom den föreslagna ändringen i 4 § polisregisterlagen kan uppgifter ur polisregister lämnas till bl.a. Europol. Samma sak gäller för uppgifter ur den av Registerutredningen föreslagna lagen om polisens underrättelse- register. Beträffande övriga register som polisen och tullen använder för sin verksamhet, liksom för uppgifter som inte förekommer i något register, saknas däremot ett generellt bemyndigande att under mot- svarande förutsättningar lämna uppgifter till utlandet eller till en mellan- folklig organisation. Frågan om att lämna en sådan uppgift måste alltså varje gång prövas mot bakgrund av bestämmelsen i 1 kap. 3 § sekretess- lagen om ingen särskild föreskrift finns. Skälen för regeringens bedömning: Vad först gäller RPS förslag till ändring i sekretesslagen kan följande sägas. En ändring som den föreslagna i en regel med så generell räckvidd är svår att överblicka till sina konsekvenser. Den kommer att träffa förhållanden långt utanför de som nu är avsedda att regleras. En lagändring av denna karaktär måste därför föregås av mer ingående överväganden än som kan komma ifråga i detta sammanhang. En genomgripande översyn av sekretesslagen kommer också att inledas inom kort. Härtill kommer att Register- utredningen i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande Polisens register (SOU 1997:65) föreslagit lagreglering av all databehandling av person- uppgifter inom polisens verksamhetsområde, och som därmed täcker in också uppgifter utanför den nuvarande polisregisterlagens område vare sig de förekommer i register eller inte. I samband härmed föreslås en regel som innebär att uppgifter kan lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation under samma förutsättningar som i RPS förslag. Det av RPS påtalade problemet kan alltså komma att få sin lösning inom en inte alltför avlägsen framtid. Till dess får prövning av utlämnande av uppgifter ske med tillämpning av nuvarande regler vilka, såvitt gäller utlämnande av uppgifter till bl.a. Europol där uppgifts- lämnandet kan härledas till en konventionsbestämmelse som godkänts av riksdagen, inte torde vålla några rättsliga problem. Datainspektionen har väckt frågan om möjligheten att lämna en uppgift trots att någon direkt skyldighet till detta inte är föreskriven i konventionen. I praktiken torde frågan uppstå först sedan Europol begärt en sådan uppgift. Frågan om huruvida en sådan uppgift på begäran av Europol skall lämnas eller ej får avgöras från fall till fall, i sista hand med ledning av den nyss berörda regeln i 1 kap 3 § sekretesslagen. Så länge en begäran om en uppgift kan härledas ur en konventions- bestämmelse torde det inte föreligga andra hinder för utlämnande än som kan följa av den intresseavvägning som skall göras enligt denna bestämmelse. 8 Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol 8.1 Åtagande enligt Europolkonventionen Artikel 17.1 i Europolkonventionen föreskriver att medlemsstaterna bara får använda uppgifter som härrör från Europol för att förebygga eller bekämpa sådan brottslighet som ligger inom Europols behörighet eller annan allvarlig brottslighet. I artikel 17.2 och 3 begränsas medlemsstaternas frihet att använda vissa uppgifter från Europol ytterligare. Det gäller sådana uppgifter vilka uppgiftslämnaren från början har försett med inskränkande villkor för dess användning. Staterna har åtagit sig att respektera dessa villkor, med vissa undantag för uppgiftslämnande till domstolar och andra organ för konstitutionell och annan kontroll av statsförvaltningarna, genom att antingen avstå från annan användning än den som den ursprungliga uppgiftslämnaren tillåter eller inhämta dennes samtycke om man vill använda uppgiften i strid med de ursprungliga villkoren. Ungefärligen motsvarande bestämmelser förekommer inom området för internationellt samarbete i brottmål i FN:s konvention av den 19 december 1988 om olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. 8.2 Ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet Regeringens förslag: Lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet ändras så att den omfattar också upplysningar som skall användas i underrättelse- verksamhet om brott. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Bakgrund: I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet finns bestämmelser som gör det möjligt för svenska myndigheter att uppfylla villkor som inskränker användningsområdet för vissa uppgifter som svenska myn- digheter har fått från bl.a. utländska myndigheter. I 1 § första stycket föreskrivs att om en svensk myndighet har fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoret oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. I andra stycket, som infördes i samband med EES-avtalets ikraftträdande, utsträcks bestämmelserna till att gälla också överens- kommelse med mellanfolklig organisation. Skälen för regeringens förslag: Lagens räckvidd med avseende på typen av uppgifter är inte tillräcklig för de behov som föranleds av Europolkonventionens bestämmelser. Lagen täcker för närvarande sådana uppgifter som har överlämnats till svenska myndigheter för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott. Ordalydelsen ger vid handen att det är fråga om utredningar av konkreta brott, alltså att en förundersökning har eller skall inledas, eller att utredningen har nått så långt att ett rättsligt förfarande redan har inletts. Europol är ett underrättelseorgan. Tyngdpunkten i dess verksamhet ligger i utbyte av kriminalunderrättelser mellan medlemsstaterna. Det gör att en stor del av de uppgifter som kommer från Europol till svenska myndigheter kommer att vara av den karaktären att de inte direkt kan hänföras till en pågående förundersökning eller ett pågående rättsligt förfarande. Europols arbete utgörs alltså huvudsakligen av sådan verksamhet som Registerutredningen benämner underrättelseverksamhet (SOU 1996:35). Med underrättelseverksamhet avses i Sverige sådan polisverksamhet som inte bedrivs med stöd av rättegångsbalkens regler om förunder- sökning utan med stöd av 2 § polislagen. Enligt den bestämmelsen åligger det polisen att bedriva inte bara spaning och utredning av brott som hör under allmänt åtal utan också att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Registerutred- ningen har som tidigare sagts lämnat ett förslag till lag om polisens underrättelseregister. I förslaget definieras underrättelseverksamhet som polisverksamhet som syftar till att klarlägga om brottslig verksamhet har förekommit, pågår eller kan förutses och som inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna i 1 § lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet omfattar som nyss har sagts inte uppgifter i underrättelseverksamhet. Detta innebär att svenska myndigheter inte utan att åsidosätta svenska regler kan respektera ett villkor som inskränker användandet av sådana uppgifter för annat ändamål än det som har föreskrivits av uppgiftslämnaren. Eftersom en betydande del av de uppgifter som kommer från Europol är just uppgifter av underättelsekaraktär och dessa ofta kan vara förenade med villkor med avseende på användningssättet, bör lagen kompletteras med en bestäm- melse som gör det möjligt för svenska myndigheter att efterkomma villkor som inskränker användningen av underrättelseuppgifter från Europol. Detta kan lämpligen göras genom att ett tillägg görs i 1 § första stycket i lagen. Slutligen bör i detta sammanhang frågan om förhållandet till sekretess- lagen kort beröras. Lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet innefattar ingen begränsning i rätten för enskilda att ta del av allmänna handlingar. De uppgifter som överlämnas från Europol omfattas av reglerna om s.k. förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen och polisregistersekretess enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. För polisregistersekretessen gäller över huvud taget inte reglerna i 14 kap. sekretesslagen om kommunikation av sekretessbelagt material mellan myndigheterna. Frågan om förhållandet till reglerna i 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen är däremot av intresse i förhållande till den s.k. förundersökningssekretessen. Frågan berördes i förarbetena till 1991 års lag och där sägs bl.a. följande ( prop. 1990/91:131 s. 25): Enligt bestämmelserna i 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen kan en myndighet begära att få ta del av sekretessbelagda uppgifter som finns förvarade hos en annan myndighet, om vissa förutsättningar som anges i paragrafen föreligger. Förbudet för svenska myndigheter enligt den förevarande paragrafen att utnyttja sådana uppgifter får emellertid till följd att en annan myndighet inte kan utnyttja uppgifterna i sin verksamhet. Frågan om att lämna ut uppgifterna till en annan myndighet torde därför inte bli aktuell. Något behov av utökad sekretess på detta område för att säkerställa att uppgifter från Europol inte används i strid mot restriktioner som har meddelats med stöd av konventionen torde alltså inte finnas. 9 Förhandsavgörande från EG-domstolen 9.1 Bakgrund Genom ett tilläggsprotokoll till Europolkonventionen som under- tecknades i juli 1996 har medlemsstaternas domstolar givits möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen om konventionens tolkning i de fall den nationella domstolen anser att ett sådant avgörande är nödvändigt för att ett pågående mål eller ärende skall kunna avgöras. Om ett sådant förhandsavgörande lämnas av EG-domstolen är det bindande för den nationella domstolen. En medlemsstat får dock själv bestämma om den skall låta sina domstolar utnyttja denna möjlighet vilket skall tillkännages genom en särskild förklaring till protokollet. I förklaringen skall staten också ange om den önskar ge alla domstolar eller endast de domstolar vilkas domar eller beslut inte kan överklagas rätt att begära förhandsavgörande. Efter samråd med EU-nämnden har regeringen undertecknat tilläggs- protokollet. Regeringen har vidare i februari 1997 avgivit en sådan förklaring till protokollet som innebär att svenska domstolar kan ges möjlighet att inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen om konventionens tolkning. 9.1.1 Tilläggsprotokollets innehåll Tilläggsprotokollet om förhandsavgöranden av EG-domstolen be- träffande tolkning av Europolkonventionen innehåller huvudsakligen följande (den fullständiga texten finns i bilaga 5). Enligt den inledande bestämmelsen ges EG-domstolen behörighet att på de villkor som föreskrivs i protokollet meddela förhandsavgöranden i frågor om tolkning av Europolkonventionen (artikel 1). Medlemsstaterna ges sedan i artikel 2 möjlighet att genom en förklaring i samband med undertecknandet av protokollet, eller senare, godkänna EG-domstolens behörighet att meddela sådana förhandsavgöranden vilket innebär att en nationell domstol, om denna anser att ett sådant avgörande är nödvändigt för att kunna avgöra ett pågående mål eller ärende, kan inhämta för- handsavgörande från EG-domstolen. En sådan förklaring kan antingen avse alla nationella domstolar (artikel 2.2 b) eller bara de domstolar vars avgöranden inte kan överklagas (artikel 2.2 a). Enligt protokollet skall EG-domstolens stadga och processregler tillämpas i mål om förhandsavgörande och varje medlemsstat, oavsett om den avgivit en förklaring som tillåter dess egna domstolar att inhämta förhandsavgörande eller ej, har rätt att inkomma med yttranden i pågående mål enligt protokollet (artikel 3). I övrigt innehåller protokollet sedvanliga regler om antagande, ikraftträdande, deposition och ändring m.m. Genom protokollets bestämmelser ges alltså EG-domstolen en allmän behörighet att meddela förhandsavgöranden. Protokollet ger dock medlemsstaterna valrätt i frågan om huruvida de skall låta sina domstolar utnyttja möjligheten att inhämta förhandsavgöranden eller ej. De får alltså en möjlighet, men ingen skyldighet, att göra detta. För de stater som väljer att utnyttja möjligheten föreskrivs inte heller i protokollet någon skyldighet för deras domstolar att inhämta förhandsavgöranden utan detta kan ske när domstolen finner det nödvändigt. Ingenting hindrar dock att en sådan skyldighet tas in i de nationella rättsordningarna. Det förutsattes i samband med utarbetandet av protokollet att en medlemsstat kan förbehålla sig rätten att i sin nationella processordning föreskriva att de domstolar vars avgöranden inte kan överklagas skall vara skyldiga att inhämta förhandsavgörande av EG-domstolen om tolkning av Europol- konventionen. Några länder har avgivit särskilda förklaringar med detta innehåll. 9.1.2 Den svenska förklaringens innehåll Regeringen har efter samråd med EU-nämnden och justitieutskottet i februari 1997 lämnat en sådan förklaring som avses i artikel 2 i tilläggsprotokollet. Förklaringen innehåller att Sverige godkänner EG- domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av Europolkonventionen och att varje svensk domstol får begära att EG- domstolen meddelar ett förhandsavgörande i ett mål eller ärende som uppkommit vid den svenska domstolen och som rör tolkningen av Europolkonventionen när den svenska domstolen anser att ett sådant avgörande i frågan är nödvändigt för att avgöra målet eller ärendet. Texten till förklaringen finns i bilaga 6. Förklaringen skall betraktas som preliminär, dvs den måste precis som själva konventionen och tilläggsprotokollet godkännas av riksdagen för att kunna slutligen tillträdas. 9.2 Tillträde till protokollet och förklaringen Regeringens förslag: Sverige skall tillträda tilläggsprotokollet om förhandsavgörande från EG-domstolen och avge en förklaring att EG- domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande på begäran av svensk domstol i enlighet med protokollets artikel 2.2 b. Svenska domstolar ges därigenom möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkning av Europolkonventionens bestämmelser när den svenska domstolen bedömer att ett sådant är nödvändigt för att avgöra ett pågående mål eller ärende. Denna möjlighet förbehålls inte domstolarna i sista instans utan skall finnas också för under- instanserna. Däremot bör det inte vara obligatoriskt för domstolarna i sista instans att begära förhandsavgörande om konventionens tolkning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Skälen för regeringens förslag Tilläggsprotokollet Enligt artikel K.3.2.c i EU-fördraget kan, när en konvention upprättats i enlighet med den föreskriften, också bestämmas att EG-domstolen, enligt de regler som fastställs i konventionen, skall vara behörig att tolka konventionsbestämmelserna och avgöra tvister om deras tillämpning. Frågan om EG-domstolens roll i förhållande till Europolkonventionen var kontroversiell och diskuterades mycket ingående under utarbetandet av konventionen. Den fick inte heller i sin helhet någon lösning innan konventionen undertecknades i juli 1995. Ett stort antal länder ansåg under förhandlingarna att EG-domstolen skall ges rätt att avge förhandsavgörande om tolkningen av konventionen i pågående rättegångar i medlemsstaterna, alltså få i princip samma funktion som enligt artikel 177 i EG-fördraget. Vid EU:s toppmöte i Cannes i juni 1995 bestämdes att denna fråga skulle lösas genom ett tilläggsprotokoll till konventionen och att detta skulle vara klart senast den 31 juni 1996. Vid toppmötet i Florens i juni 1996 enades stats- och regeringscheferna om den principiella lösning på frågan om EG- domstolens rätt att avge förhandsavgöranden som avspeglas i tilläggs- protokollet. Rådet har därefter enhälligt enligt artiklarna K.3 och K.4 rekom- menderat medlemsstaterna att anta tilläggsprotokollet i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. Sverige har undertecknat proto- kollet. För att tilläggsprotokollet till Europolkonventionen om dom- stolens roll sålunda skall träda i kraft och därigenom de stater som så önskar skall kunna ge EG-domstolen behörighet i detta avseende krävs att alla medlemsstater ratificerar protokollet. Härtill kommer att den bindande kraften hos de förhandsavgöranden som domstolen meddelar rörande konventionens tolkning är beroende av att protokollet har antagits i enlighet med den beslutsprocedur som gäller för den tredje pelaren, dvs att alla stater tillträder protokollet. Detta framgår av artikel L.b i EU-fördraget där det föreskrivs att den gemen- skapsrätt som rör domstolens och de europeiska gemenskapernas befogenheter och utövande av dessa befogenheter skall tillämpas även på EU-fördragets bestämmelser i bl.a. de fall där EG-domstolen har givits tvistlösnings- eller tolkningsbehörighet enligt en konvention som ingåtts med artikel K.3 som grund. Det föreslås därför att Sverige tillträder tilläggsprotokollet. Förklaringen Tilläggsprotokollet i sig ger inte svenska domstolar möjlighet att begära förhandsavgörande om konventionens tolkning. För att detta skall bli fallet måste en förklaring avges som innebär att Sverige är berett att låta sina domstolar utnyttja denna möjlighet. Regeringen har preliminärt avgivit en sådan förklaring. Svenska domstolar bör ges denna möjlighet Förklaringen bör därför godkännas av riksdagen. Frågan om det är nödvändigt och lämpligt att låta EG-domstolen meddela förhandsavgöranden till de nationella domstolarna om kon- ventionens tolkning har under förhandlingarna besvarats olika av medlemsstaterna. En utförlig redovisning av den diskussion som fördes inom rådet och de berörda rådsarbetsgrupperna finns i promemorian. Regeringen har i de diskussioner som föregått ställningstagandet att godta protokollet haft en pragmatisk utgångspunkt vid ställningstagande till om förhandsavgöranden bör accepteras eller ej. Många exempel som i diskussionen förts fram som argument för nödvändigheten av att ge EG- domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden är sådana att de svårligen kan anses tillämpbara på svenska förhållanden. Frågor om utlämnande av uppgifter till enskild ur polisregister kan aktualiseras beträffande uppgifter som härrör från Europol. Men så länge dessa uppgifter finns i ett svenskt register är svensk rätt exklusivt tillämplig och behov av att tolka konventionens bestämmelser torde knappast uppkomma. I fråga om uppgifter som finns i något av Europols register finns detaljerade regler om förfarandet när en begäran om utlämnande av dessa skall behandlas. Svenska myndigheter skall i vissa fall avge yttrande till Europol eller den gemensamma tillsynsmyndig- heten och skall då tillämpa vissa konventionsbestämmelser. En del yttranden är av rent rådgivande karaktär, medan andra binder särskilt Europols handlande. Dessa yttranden kan inte bli föremål för domstols prövning. Det kan emellertid inte uteslutas att det i mål om skadestånd i sådana situationer som avses i artikel 38 i konventionen kan uppkomma frågor om konventionens tolkning som är av betydelse för målets utgång. Det kan inte heller helt uteslutas att allmän förvaltningsdomstol i något fall skulle ha behov av att tolka konventionen. Det är knappast meningsfullt att här försöka upprätta en katalog över situationer där det är tänkbart respektive otänkbart eller långsökt att en fråga om tolkning av Europolkonventionen måste göras av svenska domstolar. Den svenska ståndpunkten under förhandlingarna har näm- ligen också varit att bedömningen av om svenska domstolar skall få begära förhandsavgörande om konventionens tolkning från EG-dom- stolen inte rimligen kan avgöras enbart ur ett snävt nationellt perspektiv där det rent inhemska behovet får vara avgörande. Utifrån ett sådant synsätt skulle det antagligen vara mest naturligt att avstå från denna möjlighet om man beaktar det fåtal situationer där behov av tolkningshjälp från EG-domstolen kan förutses. Å andra sidan kan man säga att om det finns ett sådant behov, om än något avlägset, så bör domstolarna ges denna möjlighet. Man vet inte heller säkert hur den framtida rättsutvecklingen gestaltar sig. Ny lagstiftning och rättspraxis kan medföra att frågor som idag inte kommer under domstols prövning i framtiden kan komma att göra det. Detta talar för att EG domstolen bör ges en sådan behörighet. Även om svensk rätt i de delar som kan beröras av Europolkonven- tionen är utformad på ett sätt som gör att behovet av förhandsavgöranden inte är särskilt påtagligt måste man också ta hänsyn till andra länders rättssystem där behovet av förhandsavgöranden kan vara mycket större. Men hänsynen till andra länder har också betydelse för den efterföljande frågan om också svenska domstolar skall få möjlighet att inhämta förhandsavgöranden. Frågor som hänger samman med vår trovärdighet som samarbetspartner inom EU talar för ett sådant ställningstagande. Om man av skäl hänförliga till en strikt nationell bedömning av den inhemska nyttan vid ett givet tillfälle av förhandsavgörande om tolkningen av en rättsakt av detta slag avstår från att låta sina egna domstolar inhämta sådana kan man komma att ställa sig vid sidan av rättsutvecklingen. Gemensamt intresse av enhetlighet i tolkningen Att centrala begrepp i Europolkonventionen eller andra konventioner inom den tredje pelaren kan få en så enhetlig tolkning som möjligt är ett gemensamt intresse. EG-domstolens prejudikatbildning borde bli mer effektiv ju fler länder som i praktiken ansluter sig till systemet. Samtidigt ger varje mål om förhandsavgörande EG-domstolen en möjlighet att i sina avgöranden väga in inte bara de särskilda förhållanden som råder i de länder varifrån frågorna ställs utan också andra länders förhållanden eftersom alla medlemsstater enligt tilläggsprotokollet har rätt att yttra sig skriftligen i pågående mål. Detta gäller även för de länder vars domstolar inte deltar i systemet. Ett annat viktigt argument är den framtida utvidgningen av EU. Alla nya EU-länder skall ansluta sig till Europolkonventionen. I det perspektivet är det viktigt att en någorlunda enhetlig tolkning av konventionsbestämmelserna har fått fäste inom unionen. En enhetlig tolkning av konventionen kan också få direkt betydelse för Europols egen verksamhet. Det är nog i själva verket på detta område som betydelsen av enhetlighet är störst. Europol skall i all sin verksamhet tillämpa konventionens bestämmelser. Om det efter en tid visar sig att några medlemsländers domstolar har tolkat exempelvis de centrala bestämmelserna i artikel 2 om Europols ändamål och behörighet på olika sätt kommer detta att direkt inverka på Europols verksamhet till men för informationsutbytet med Europol. Kan förhandsavgöranden förenas med mellanstatligt samarbete? Vidare måste också den principiella frågan beröras om bindande förhandsavgöranden i tolkningsfrågor kan ha sin plats i ett i grunden mellanstatligt samarbete. Det kan hävdas att tillämpning av ett sådant institut sätter mellanstatligheten åsido och berövar medlemsländerna och deras domstolar deras suveränitet i de frågor som kan bli föremål för förhandsavgörande. Detta är naturligtvis korrekt i så måtto att de förhandsavgöranden som lämnas är bindande för domstolarna. Det nu föreliggande tilläggsprotokollet bygger emellertid på frivillighet även för domstolarna om inte staten ifråga väljer att föreskriva något annat i sin interna lagstiftning. Om något obligatorium inte föreskrivs är det alltså domstolen själv som avgör om den skall begära ett förhandsavgörande. Staterna avgör alltså själva vilken grad av överstatlighet de vill underkasta sig i detta avseende. En mellanstatlig konvention innehåller naturligtvis förpliktelser som medlemsstaterna har att uppfylla, i sista hand genom att ändra sin lagstiftning. Dessa förpliktelser är folkrättsligt tvingande varför staten redan genom att ingå en konvention i praktiken har givit upp en bit av sin suveränitet på det område som konventionen täcker. För svenskt vidkommande har detta varit en realitet eftersom vi alltid har bemödat oss om att uppfylla sådana åtaganden. Inom gemenskapsrättens område tillkommer rättsakterna på initiativ av en gemensam institution, kommissionen. De antas i rådet i de flesta fall genom majoritetsbeslut av något slag. Reglerna i de antagna rättsakterna gäller i många fall direkt som lag i medlemsstaterna. Gemensamma institutioner, kommissionen och domstolen, övervakar alla rättsakters efterlevnad i de enskilda medlemsstaterna enligt generellt uppbyggda kontrollmekanismer vilka inte går att välja bort. Inom ramen för det mellanstatliga samarbetet inom tredje pelaren tillkommer däremot rättsakterna på medlemsstaternas initiativ (även om kommissionen inom vissa delar har en initiativrätt, som dock sällan utnyttjas). Rättsakterna antas med enhälliga beslut i rådet och konventionerna träder i kraft först efter ratificering i enlighet med nationella förfaranden. De regler som föreskrivs i konventionerna måste för att bli gällande genomföras av varje medlemsstat i enlighet med dess interna lagstiftningsprocedur. I varje mellanstatlig konvention måste särskilt bestämmas om medlems- staterna är villiga att underkasta sig rättsliga kontrollmekanismer och i så fall i vilken form. Dessa förhållanden utgör de viktigaste skillnaderna mellan gemenskapsrätten enligt EG-fördragen och de mellanstatliga delarna av EU-fördraget och utgör därigenom den verkliga skiljelinjen mellan överstatlighet och mellanstatlighet. Frågan om att ge de nationella domstolarna möjligheten att begära förhandsavgöranden av EG- domstolen påverkar därför inte den mellanstatliga karaktären hos Europolkonventionen. Skall andra domstolar än sista instans få möjlighet att begära förhandsavgörande? Nyss har redovisats de skäl som finns för att låta svenska domstolar få begära förhandsavgörande från EG-domstolen om Europolkonventionens tolkning i det fall detta är nödvändigt för att avgöra ett pågående mål eller ärende. Frågan uppkommer då vilka domstolar som skall få göra detta. Tilläggsprotokollet ger ju staterna rätt att välja mellan att antingen låta bara de domstolar mot vilkas avgörande det inte finns något rättsmedel begära förhandsavgörande (alternativ A) eller att låta alla domstolar få denna rätt (alternativ B). Regeringen har som tidigare nämnts avgivit en förklaring som innebär att alla svenska domstolar kan ges rätt att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen om kon- ventionens tolkning. En regel som innebär att alla domstolar får möjligheten att inhämta förhandsavgöranden stämmer bäst med artikel 177 i EG-fördraget. Det bör finnas bärande skäl för att här välja en annan ordning än den som i allmänhet gäller för inhämtande av förhandsavgöranden. Det saknas sådana skäl. Att låta inhämta förhandsavgöranden är inte en så besvärlig, resurskrävande eller juridiskt komplicerad procedur att det på grund härav är befogat att förbehålla endast de högsta domstolarna denna rätt. Visserligen bör utredningen och bevisläget i målet vara klarlagt innan man kan ta ställning till om ett förhandsavgörande behöver inhämtas eller ej. Det skulle på denna grund kunna hävdas att beslut om förhands- avgörande lämpligen inte bör fattas förrän i en överinstans. Detta argument är dock inte tillräckligt för att avhända också domstolar i första instans möjligheten att när det är önskvärt inhämta förhandsavgörande redan på det stadiet i processen. Även processekonomiska skäl talar starkt för detta. Det skulle vara otillfredsställande om ett mål eller ärende där det tidigt står klart att det är nödvändigt att inhämta ett förhands- avgörande skulle behöva föras ända till sista instans för att åstadkomma ett sådant. Då skulle de mellanliggande instansernas arbete riskera att bli mer eller mindre meningslöst eftersom ett viktigt moment för en riktig bedömning av målet skulle saknas. En sådan ordning skulle strida mot principen att tyngdpunkten i processen skall ligga i första instans och att allt relevant processmaterial skall finnas tillgängligt redan där. Den tidsutdräkt som är förknippad med inhämtande av förhandsavgöranden talar också för att ett sådant om möjligt bör inhämtas redan i första instans. Således bör alla domstolar vara berättigade att inhämta förhands- avgörande från EG-domstolen om Europolkonventionens tolkning i den mån det behövs för att kunna avgöra ett pågående mål eller ärende. Skall det vara obligatoriskt eller frivilligt för domstolarna i sista instans att inhämta förhandsavgöranden? Under diskussionerna om tilläggsprotokollet förutsattes att de stater som så önskar skall kunna avge en deklaration som innebär att de förbehåller sig rätten att i sin interna lagstiftning föreskriva att de domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel skall vara skyldiga att begära förhandsavgöranden om konventionens tolkning när en sådan fråga uppkommer i ett mål som de handlägger. Modellen är hämtad från artikel 177 i EG-fördraget som bygger på att det är obligatoriskt för de högsta domstolarna och frivilligt för underinstanserna att inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen. Frågan uppkommer vilken modell som bör väljas för svensk del när det gäller Europolkonventionen. EG-fördragets regel gäller redan för de svenska domstolarna som därigenom i vissa fall är skyldiga att begära förhandsavgöranden ifråga om EG-rättens tolkning. Detta har hittills inte utnyttjats i någon större utsträckning. För närvarande är nio svenska mål anhängiggjorda vid EG-domstolen varav bara ett kommer från någon av de högsta instanserna med tillämpning av den tvingande regeln. Strävan mot enhetlighet inom rättssystemet talar naturligtvis för att göra det obligatoriskt för de högsta domstolarna att begära förhands- besked även rörande Europolkonventionens tolkning. För ett obliga- torium talar också önskvärdheten av att få ett så brett underlag som möjligt för EG-domstolens prejudikatbildning. Å andra sidan kan karaktären av mellanstatlighet i Europolsamarbetet till viss del gå förlorat om en sådan skyldighet föreskrivs. Som tidigare anförts är Europolkonventionens bestämmelser sådana att det bara i ett fåtal fall skulle uppkomma sådana processuella situationer där det är möjligt, och kanske i ännu färre fall befogat, att begära ett förhands- avgörande. Att i det läget föreskriva en skyldighet för vissa domstolar att göra detta skulle vara att ta till starkare medel än erforderligt för att kunna bidra till konventionens enhetliga tolkning. Ett annat förhållande som talar mot ett obligatorium på detta område är den stora tidsutdräkt som är förknippad med en begäran om förhands- avgörande. EG-domstolens handläggningstid för dessa mål är ungefär två år. Under den tiden måste det nationella målet hållas vilande. Om en fråga om att begära förhandsavgörande om Europolkonventionens tolkning skulle uppkomma i ett brottmål är det, med hänsyn till den typ av brottslighet som Europol rör, antagligt att den tilltalade är häktad. I ett sådant läge, och i många andra fall, kan det vara till nackdel med en tvingande föreskrift om att begära förhandsavgörande. Övervägande skäl talar därför för att inte införa en regel som gör det obligatoriskt för de högsta domstolarna att begära förhandsbesked. Lagstiftning m.m Den lagstiftning som föranleds av tilläggsprotokollet om EG-domstolens förhandsavgöranden och den svenska förklaringen i anslutning till detta behandlas i nästa avsnitt. Riksdagens godkännande av förklaringen om svenska domstolars möjligheter att begära förhandsavgörande av EG-domstolen innefattar överlåtelse av beslutanderätt till EG-domstolen och bör därför ske med tillämpning av regeln i 10 kap 5 § första stycket regeringsformen. 10 Ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från EG-domstolen Regeringens förslag: En lag införs som innebär att svenska domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG- domstolen om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som Sverige har tillträtt. Lagen kompletteras med ett tillkännagivande där det framgår vilka konventioner som avses och vilka villkor som gäller. Den nya lagen skall inte hindra att bestämmelser om svenska domstolars möjlighet att begära förhandsavgöranden, när så bedöms lämpligare, tas in i särskild lag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom att lagförslaget kompletterats med en föreskrift om att lagen inte gäller om det i annan lag finns en särskild bestämmelse i ämnet. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran så när som på ett redaktionellt påpekande. Skälen för regeringens förslag Möjligheten till förhandsavgöranden om tolkning av EU-konventioner skall införlivas i svensk rätt. Vid Sveriges inträde i EU föreskrevs i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen att de fördrag och andra instrument, rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges anslutning hade antagits av de Europeiska gemenskaperna gäller som lag här i landet med den verkan som följer av fördragen och andra instrument. Gemenskapsrättens regler (dvs. artikel 177 i EG-fördraget och domstolens härtill anslutande praxis) om EG-domstolens behörighet att avge för de nationella domstolarna bindande förhandsavgöranden i tolkningsfrågor och domstolarnas skyldighet att begära sådana besked i vissa fall gäller som svensk rätt i och med medlemskapet i EU. Därför har det inte varit nödvändigt att utöver anslutningslagen vidta några särskilda lagstiftningsåtgärder för att genomföra dessa bestämmelser. När nu fråga uppkommer om att tillerkänna EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden också beträffande tolkningen av den mellanstatliga Europolkonventionen kommer frågan i ett annat läge. Denna rätt måste införlivas i den svenska rättsordningen genom särskild lagstiftning. Även om detta ärende enbart tar sikte på Europolkonventionen och dess införlivande med svensk rätt finns det skäl att när nu frågan om lagstiftning med anledning av förhandsavgöranden behandlas, även ta hänsyn till andra konventioner inom den tredje pelaren eller eljest inom EU:s ram. Det finns ett antal sådana konventioner som har undertecknats av medlemsstaterna och där frågan om EG-domstolens roll står på dagordningen på samma sätt som för Europolkonventionen. Det gäller bl.a. beträffande två andra tredjepelarkonventioner som undertecknades samtidigt med Europolkonventionen i juli 1995, nämligen konventionen om användning av informationsteknik för tulländamål, den s.k. CIS- konventionen och konventionen till skydd för EG:s finansiella intressen, den s.k. bedrägerikonventionen samt ett protokoll till denna, det s.k. korruptionsprotokollet. Även konventionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, den s.k. delgivningskonventionen som nyligen har antagits inom ramen för tredje pelaren har i ett särskilt protokoll regler om förhandsavgörande. Frågor om förhandsavgöranden aktualiseras också i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, vilken har artikel 220 i EG-fördraget som rättslig grund. Även EU:s konvention om insolvensförfaranden, den s.k. konkurskonventionen, som är upprättad men ännu inte undertecknad, bygger på artikel 220. För sådana konventioner bör lagstiftningsfrågorna om förhandsavgöranden så långt det är möjligt lösas på samma sätt som för tredjepelarkonventioner. Även konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen, som inte direkt är grundad på artikel 220 i EG-fördraget utan är ingången mellan medlemsstaterna i EU, bör beaktas i sammanhanget. Förhandsavgöranden och vissa bestämmelser i regeringsformen EG-domstolens förhandsavgöranden är enligt EG-domstolens praxis, och därmed på gemenskapsrättslig grund, bindande för den domstol som har begärt ett sådant. En av de mest diskuterade rättsfrågorna inför den svenska anslutningen till Europeiska unionen var hur detta förhåller sig till reglerna i 11 kap. 1 och 2 §§ regeringsformen om den högsta doms- makten resp. förbudet för domstol att i ett enskilt fall att ta emot instruktioner utifrån. I samband med riksdagsbehandlingen konstaterades emellertid att det inte behövdes någon särskild regel i regeringsformen om förhandsavgöranden från EG-domstolen (prop. 1993/94:114, s. 27 f). Genom en överlåtelse av beslutanderätt enligt den då föreslagna, numera genomförda, nya regeln i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen skulle EG-domstolen nämligen ges rätt att meddela förhandsavgöranden till de svenska domstolarna. Rättsläget är alltså klart vad gäller domstolens förhandsavgöranden inom ramen för gemenskapsrätten. Däremot är konventioner som har ingåtts inom ramen för tredje pelaren, och konventioner som har ingåtts med stöd av artikel 220 i EG-fördraget eller på annan grund mellan medlemsstater i EU, bindande endast i folkrättslig mening. När EG- domstolen i sådana konventioner ges rätt att meddela förhands- avgöranden som binder svenska domstolar måste man ta ställning till hur detta förhåller sig till regeringsformens bestämmelser. Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så att EU- fördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (artikel L.b jämförd med artikel K.3.2c tredje stycket). EU-fördraget innebär på denna punkt att om konventionerna innehåller bestämmelser som ger EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten – dvs. tillämpliga delar av artikel 177 i EG-fördraget och de principer som domstolen lagt fast genom praxis, däribland nationella domstolars bundenhet av EG-domstolens yttranden – tillämpas fullt ut på dessa bestämmelser. Andra konventioner saknar denna direkta fördragsmässiga koppling mellan konventionsrätt och gemenskapsrätt på detta område. EG- domstolens förhandsavgöranden måste ändå anses ha bindande kraft även när det gäller dessa konventioner. Om inte, skulle systemet med förhandsavgöranden förfela sitt syfte. Överlåtelse av beslutanderätt I 10 kap. 5 § regeringsformen finns bestämmelser om överlåtelse av beslutanderätt till organ utanför riket. Enligt första stycket får riksdagen överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna (EG) så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna regel tillkom i samband med den svenska anslutningen till EU. Andra till fjärde stycket reglerar överlåtelse av beslutanderätt till andra än EG. En överlåtelse av beslutsrätt till EG får till följd att gemenskapsrätten i dessa delar får genomslag också på området för den konvention som överlåtelsen avser och tar därigenom över nationella regler. Naturligtvis bestäms gränserna av vilken beslutskompetens som överlåts i det enskilda fallet av bestämmelserna i respektive konvention. Vad gäller Europolkonventionen har innebörden av ett svenskt tillträde till tilläggsprotokollet om EG-domstolens behörighet att lämna förhandsavgöranden behandlats i föregående avsnitt. Sverige åtar sig därigenom att ge domstolen en sådan behörighet och kommer genom förklaringen också att åta sig att låta sina domstolar begära sådana. Att i det läget i formell mening överlåta beslutskompetens till EG, närmare bestämt EG-institutionen domstolen, så att dess förhandsavgöranden blir bindande för svenska domstolar innebär inte annat än att Sverige uppfyller det åtagande som gjorts redan vid ingående av EU-fördraget, nämligen att i överensstämmelse med artikel L.b låta gemenskapsrätten få visst genomslag i de fall man i en tredjepelarkonvention anförtror åt EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden. Sverige bör alltså till EG överlåta beslutskompetens som innebär att EG-domstolen i de fall svenska domstolar finner det nödvändigt för att avgöra ett pågående mål eller ärende kan avge ett bindande för- handsavgörande om tolkningen av Europolkonventionens bestämmelser. Detta sker genom att riksdagen godkänner förklaringen om att EG- domstolen ges behörighet att på begäran av svenska domstolar meddela förhandsavgörande om Europolkonventionens tolkning Processrättslig lagstiftning En stat som tillträtt Europolkonventionen och tilläggsprotokollet har inte därigenom givit sina domstolar rätten att begära förhandsavgöranden om konventionens tolkning. Staten har ju som tidigare framgått valrätt på det sättet att den kan tillträda protokollet och därigenom godkänna att konventionen i och för sig får tolkas av EG-domstolen utan att fördenskull låta sina egna domstolar få möjlighet att begära förhands- avgöranden. För att denna rätt skall tillkomma statens egna domstolar måste den avge en särskild förklaring om detta. Enligt svensk rätt måste regler som följer av internationella åtaganden införlivas i den svenska rättsordningen för att bli gällande här. Bestäm- melser måste alltså införas som avspeglar det val som har träffats. Den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsavgörande om tolkningen av en mellanstatlig konvention som den svenska förklaringen i anslutning till tilläggsprotokollet medför bör alltså införlivas i svensk rätt genom lag. Som närmare utvecklats i föregående avsnitt kan både allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar bli berörda av en sådan lagstiftning. Specialdomstolarna kommer knappast att bli berörda av denna möjlighet såvitt avser Europolkonventionen, men det kan inte uteslutas. En lagreglering bör dock göras generell. Speciallag Eftersom det inte utan avsevärt besvär går att passa in en sådan lagreglering bland befintliga processrättliga regler talar övervägande skäl för att reglera detta i en speciallag som är tillämplig för alla domstolar. I detta sammanhang bör också beaktas att ett antal konventioner inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att tillträdas av Sverige där motsvarande frågor blir aktuella och där man i några fall kan förutse att även vissa specialdomstolar, som Arbetsdomstolen och Marknads- domstolen, skulle kunna ha behov av att begära förhandsavgöranden. En reglering bör vara utformad på så sätt att den täcker de olika tekniska lösningar vad gäller EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden som förekommer i olika konventioner. Den mest tekniskt komplicerade lösningen erbjuder utan tvekan Europol- konventionen och dess tilläggsprotokoll. Där är frågan löst genom en vittgående valfrihet för staterna i olika avseenden och även valfrihet för domstolarna om inte annat föreskrivs i nationell rätt. Rent traktattekniskt är Europollösningen också komplicerad eftersom tilläggsprotokollet bara ger den rent formella behörigheten för EG-domstolen medan den praktiska omfattningen av EG-domstolens befattning med dessa frågor återfinns i staternas ensidiga förklaringar. Motsvarande reglering har gjorts beträffande CIS-konventionen och bedrägerikonventionen. Andra konventioner reglerar frågorna på ett enklare sätt. I kon- kurskonventionen, som ännu inte har undertecknats, regleras dessa frågor direkt i konventionen. Den bygger på frivillighet för domstolarna och dess räckvidd är på så sätt inskränkt att det är dels direkt i konven- tionstexten utpekade domstolar som är behöriga att begära förhands- avgörande om konventionens tolkning och dels andra domstolar i medlemsstaterna i deras egenskap av överrätt. För svensk del är Högsta domstolen den domstol som utpekas. Brysselkonventionen, eller rättare ett tilläggsprotokoll till denna, ger en ganska likartad reglering. Skillnaden är att det är obligatoriskt för vissa särskilt uppräknade domstolar att begära förhandsavgörande när detta behövs. De domstolar som utpekas är de högsta domstolarna i varje medlemsland. Enligt Sveriges anslutningsfördrag, som undertecknades i september 1996, är det föreskrivet att, förutom Högsta domstolen och Regeringsrätten, också Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen är sådana domstolar som enligt konventionen skall begära förhands- avgörande. Andra domstolar, vilka antingen är särskilt uppräknade i artikel 37 i konventionen eller som utgör överrätter får också begära sådana avgöranden. Romkonventionens reglering överensstämmer med Brysselkonventionens i dessa avseenden. Till delgivningskonventionen är fogat ett särskilt protokoll om EG-domstolens tolkning som innebär att bl.a. särskilt utpekade domstolar i medlemsstaterna – för Sverige anges här Högsta domstolen, Regeringsrätten, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen – får begära förhandsavgöranden. Lagteknisk utformning När det gäller den lagtekniska utformningen finns olika metoder som kan användas. Ett sätt är meddela en generell lagbestämmelse där svenska domstolar bemyndigas att begära förhandsavgöranden rörande tolkning av EU-konventioner i enlighet med de bestämmelser som meddelas i dessa och som kompletteras med ett tillkännagivande från regeringen om vilka konventioner som omfattas av bestämmelsen och åtagandets omfattning i övrigt, t.ex. vilka domstolar som berörs och om det är obligatoriskt att i vissa fall begära förhandsavgörande. Då krävs inga ytterligare lagstiftningsåtgärder utan det räcker med riksdagens beslut att godkänna konventionen och att konventionen träder i kraft för att regeringen skall kunna komplettera tillkännagivandet med en redovisning av den nya konventionen och dess bestämmelser om förhands- avgöranden. Ett annat sätt är att meddela en likaså generellt verkande lagbestäm- melse av samma innebörd som den nyss nämnda men att i stället ta in förteckningen över konventioner som lagen är avsedd att tillämpas på direkt i lagtexten. Den praktiska skillnaden mellan metoderna är inte särskilt stor eftersom frågan om godkännande av överenskommelsen och överlåtelse av beslutanderätt till en EG-institution alltid måste prövas av riksdagen. Den förstnämnda metoden, som förordades i promemorian och som har godtagits av remissinstanserna, bör väljas. I en del fall torde det vara en lämpligare lösning att ta in bestämmelser om förhandsavgöranden i en särskild lag. Det gäller t.ex. i de fall då det är aktuellt att inkorporera själva konventionstexten i svensk rätt genom en särskild lag. Det är då ofta naturligt att i anslutning till kon- ventionstexten inkorporera även konventionens eller tilläggsprotokollets bestämmelser om förhandsavgöranden. En sådan lösning föreslås t.ex. för Romkonventionen i Ds 1996:7. För att göra det möjligt att i varje enskilt fall välja den bästa lagtekniska lösningen bör promemorians lagförslag kompletteras med en föreskrift som innebär att den generella lagen inte gäller om det i annan lag finns en särskild bestämmelse i ämnet. Regeringens tillkännagivande bör innehålla upplysningar även om dessa konventioner. Därigenom åstadkommer man att domstolar och enskilda på ett och samma ställe får information om vilka regler som finns på området. 11 Ikraftträdandebestämmelser Konventionen och tilläggsprotokollet beräknas träda i kraft under första halvåret 1998 och strävan är att organisationen Europol skall kunna komma i verksamhet i mitten av 1998. Lagstiftningen med anledning av konventionen och tilläggsprotokollet kommer därför att behöva vara i kraft inom en inte alltför avlägsen framtid. Det finns därför skäl att låta all föreslagen lagstiftning få träda i kraft redan den 1 januari 1998. 12 Ekonomiska konsekvenser 12.1 Kostnader De kostnader som idag belastar Rikspolisstyrelsen och General- tullstyrelsen för Europol är kostnaderna för att driva Europols narkotikaenhet (ENE). Den svenska andelen av de totala kostnaderna för ENE under 1997 är cirka 1,2 miljoner kronor. Kostnaden fördelas internt så att polisen svarar för nittio procent och tullen för tio procent. Vidare finns kostnaderna för utveckling och uppbyggnad av Europols datasystem i Haag. Sveriges andel av dessa kostnader uppgår under 1997 till cirka 1,3 miljoner kronor och beräknas öka till minst det dubbla under 1998. Utvecklings- och driftskostnaderna för att anpassa de svenska datasystemen uppgår enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen till drygt 14 miljoner kronor för år 1998, men bara till en eller två miljoner kronor för de följande två åren. Driftskostnaderna beräknas till cirka 5 miljoner kronor per år hos Rikspolisstyrelsen. Redan idag har både polisen och tullen varsin sambandsman stationerad hos ENE i Haag. Kostnaden för dessa är sammanlagt cirka 3 miljoner kronor per år. Sambandsmännen betalas helt av respektive hemland och kostnaden proportioneras inte mellan länderna på det sätt som bl.a. de administrativa kostnaderna gör. Promemorian ger en relativt fyllig bild av Rikspolisstyrelsens uppskattningar av sina interna kostnader idag för deltagande i ENE:s arbete och utveckling av Europols datasystem. Kostnaderna för Europol i framtiden är emellertid svåra att uppskatta. Medlemsländerna måste komma överens om vilken ambitionsnivå med avseende på personal och arbetsuppgifter som skall gälla för organisa- tionen. Det står dock klart att kostnaderna kommer att öka avsevärt när Europol kommer i full drift. För närvarande uppgår personalstyrkan för ENE till cirka 70 personer och beräknas att öka med ett tiotal för år 1998. Det är lika svårt att beräkna de framtida kostnaderna här hemma för sambandsmännen eftersom även den kostnaden beror på vilken ambitionsnivå för samarbetet som polisen och tullen väljer. En tumregel är dock att en sambandsman kostar cirka 1,5 miljoner kronor per år. För Datainspektionens del kommer Europol att medföra vissa ökade arbetsuppgifter i dess roll som nationell tillsynsmyndighet, både internt i Sverige och på det internationella planet. Detta medför att kostnaderna för denna del av inspektionens verksamhet ökar. Möjligheten för domstolarna att begära förhandsavgörande från EG- domstolen om konventionens tolkning kommer knappast att medföra några ökade kostnader för domstolsväsendet. 12.2 Finansiering Regeringen överväger att i budgetarbetet inför år 1998 att avsätta medel till Rikspolisstyrelsen för att förstärka kampen mot den internationella brottsligheten. Detta kan naturligtvis bidra till att finansiera Europol- samarbetet. Vad gäller Datainspektionen kommer regeringen senare, när större klarhet vunnits om de kostnader som Europolsamarbetet medför, att ta ställning till om och i vilken utsträckning inspektionens resursbehov påverkas. För Generaltullstyrelsen gäller samma förhållande. Allmänt gäller dock att kostnader som uppstår till följd av Europolsamarbetet, skall finansieras genom omprioriteringar inom berörda utgifts- områdesramar. 13 Författningskommentar 13.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter- nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, gäller detta. Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen. Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket. Genom lagen ges svenska domstolar möjlighet att begära förhands- avgörande från EG-domstolen när detta framgår av en internationell överenskommelse som ingåtts inom ramen för den europeiska unionen (EU) och som Sverige har tillträtt. Lagen avser att öppna möjligheter att införliva de regler om EG-domstolens behörighet att lämna förhands- avgörande som har intagits i konventioner eller andra överenskommelser av mellanfolkligt slag. Den skyldighet och möjlighet svenska domstolar har att begära förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget faller utanför lagens reglering eftersom detta följer av gemenskapsrätten och lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Att bestämmelsen tar sikte på konventioner och andra överens- kommelser av mellanfolklig natur som ingåtts inom ramen för EU innebär att inte bara de överenskommelser som ingåtts med uttrycklig rättsgrund i en artikel i något av fördragen kan omfattas av bestämmelsen utan den gäller också konventioner som ingåtts mellan EU:s medlems- stater utan att ha direkt stöd av någon bestämmelse i EU-fördraget. Bestämmelsen har generell räckvidd och skall täcka alla olika regle- ringar med avseende på förhandsavgöranden som kan förekomma i EU- konventioner. Uttrycket ”i den omfattning Sverige har åtagit sig detta i förhållande till konventionsstaterna” speglar detta förhållande. Det svenska åtagandet kan som regel utläsas av själva konventions- eller protokollstexten. Åtagandets omfattning kan dock ha preciserats i en förklaring som har avgivits med stöd av konventionstexten. Ett exempel på detta är just åtagandet i förhållande till Europolkonventionen. Sista meningen i första stycket reglerar de fall då ett konventionsåtagande innebär en skyldighet för vissa domstolar att inhämta förhandsavgörande om konventionens tolkning. Skälen för bestämmelserna i andra och tredje styckena framgår av den allmänna motiveringen till den lagtekniska utformningen i avsnitt 10. Att de förhandsavgöranden som inhämtas från EG-domstolen är bindande för domstolarna utvecklas närmare i den allmänna motive- ringen i avsnitt 9 och i de inledande delarna av avsnitt 10. 13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 7. 13.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 8. 14 Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall Härigenom föreskrivs följande En svensk domstol får inhämta förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär en skyldighet för domstolar att inhämta för- handsavgörande, gäller detta. __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- land, Island, Norge eller stat ansluten till internationella kri- minalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- and, Island, Norge eller stat ansluten till internationella kri- minalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. Uppgift från polis- register får vidare meddelas till en utländsk myndighet eller en mellan- folklig organisation om detta följer av en internationell överenskom- melse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill. __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls- området Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm- melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndig- heter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myn- digheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens- kommelse med en mellanfolklig organisation. __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Sammanfattning av departementspromemorian Europol (Ds 1997:20) Förslagen I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda Europolkonventionen för att därigenom kunna delta i ett fördjupat polissamarbete inom EU till gagn för brottbekämpningen i såväl Sverige som EU i dess helhet. Vidare föreslås att Sverige tillträder tilläggsprotokollet om förhands- avgörande från EG-domstolen angående tolkningen av konventionen och förklaringen med anledning av tilläggsprotokollet. Dessutom föreslås en ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen och ändringar i lagen om polisregister och i lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Europolkonventionen Europolkonventionens huvudsakliga funktion är som ett hjälpmedel i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten. En sedan länge uttalad målsättning inom EU är att uppnå fri rörlighet för personer, vilket skall ske genom avskaffande av personkontroller vid EU:s inre gränser. För att förhindra att den gränsöverskridande organiserade brottsligheten härigenom ges tillfälle att öka måste särskilda åtgärder vidtas som kompensation för den uteblivna personkontrollen. Europolsamarbetet är en av dessa kompensatoriska åtgärder varigenom den svenska polisens operativa slagkraft förstärks genom att den får tillgång till ett större och bredare utbud av information och kompetens. Utlämnande av registeruppgifter m.m. till Europol Europolkonventionen ålägger medlemsstaterna att dels utan begäran lämna ut vissa särskilda personuppgifter till Europol dels på begäran lämna ut vissa andra uppgifter. Visst uppgiftslämnande är beroende av om nationell rätt tillåter detta. Polisregisterlagen bör ändras för tillåta utlämnande av uppgifter ur polisregister utan föregående begäran till Europol. De uppgifter som berörs i Registerutredningens delbetänkande Kriminalunderrättelseregister (SOU 1996:35) och som har betydelse för åtagandena i Europolkonventionen berörs inte i närmare i promemorian. Sekretess och tystnadsplikt Hemliga uppgifter från Europol måste enligt konventionen kunna förbli hemliga i Sverige. Eftersom detta åliggande inte går längre än de nuvarande bestämmelserna i sekretesslagen och polisregisterlagen krävs inte någon utökning av det sekretessbelagda området. Vad beträffar frågan om vilken räckvidd svenska bestämmelser om tystnadsplikt och straffansvar för brott mot tystnadsplikt i vissa fall skall ha utanför landet bör denna utredas i annat sammanhang. Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol Eftersom Europol är ett underrättelseorgan med utbyte av kriminal- underrättelser mellan medlemsstater som huvudsakliga uppgift föreslås att lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott- målsområdet ändras för att omfatta även uppgifter i underrättelse- verksamhet. Nationell tillsynsmyndighet Konventionen ålägger medlemsstaterna att inrätta en nationell tillsyns- myndighet med uppgift att kontrollera att all utväxling av person- uppgifter mellan hemlandet och Europol sker i enlighet med nationell lag och inte kränker den enskildes rätt. Det föreslås därför att Data- inspektionen utses till sådan tillsynsmyndighet. EG-domstolens roll Tilläggsprotokollet till konventionen om EG-domstolens behörighet att lämna förhandsavgöranden om konventionens tolkning har undertecknats av Sverige. Sverige har också avgivit en förklaring i samband med anledning av undertecknandet som kan ge de svenska domstolarna rätt att utnyttja möjligheten att begära ett sådant förhandsavgörande. I promemorian lämnas en ingående redogörelse för de överväganden som gjorts i samband med undertecknande av protokollet och avgivande av förklaringen. dessa går i huvudsak ut på att om det finns ett behov att i svenska domstolar tolka en konventionsbestämmelse så talar detta för att EG-domstolen skall ges behörighet att tolka konventionen. Men även om det svenska behovet är litet eller nästan obefintligt så måste man respektera att behovet kan vara större i andra länders rättssystem och inte utifrån ett snävt nationellt perspektiv ställa sig utanför systemet. Svenska domstolar föreslås därför få begära förhandsbesked. Detta bör, bl.a. av processekonomiska skäl, inte vara förbehållet domstolarna i sista instans. Den processrättsliga regleringen föreslås ske genom den särskilda lagen om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från EG-domstolen som bör bli generellt tillämplig i alla situationer där möjligheten att begära förhandsavgörande följer av ett konventions- åtagande inom ramen för EU. Behörighet för EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden om tolkning av EU-konventioner kräver att beslutskompetens överlåts till EG med stöd av 10 kap 5 § regeringsformen. Remissinstanser Följande remissinstanser har inkommit med remissyttranden. Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Jönköpings län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksarkivet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges advokatsamfund och Tull/Kust, förbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen. Europolkonventionen KONVENTION SOM UTARBETATS PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K.3 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN OM UPPRÄTTANDET AV EN EUROPEISK POLISBYRÅ (EUROPOLKONVENTIONEN) DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna konven- tion, medlemsstater i Europeiska unionen, SOM HÄNVISAR till rådets akt av den SOM ÄR MEDVETNA OM de överhängande problem som följer av terrorism, olaglig narkotikahandel och andra allvarliga former av inter- nationell brottslighet, SOM BEAKTAR att framsteg måste göras för att stärka solidariteten och samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater, särskilt genom att förbättra det polisiära samarbetet mellan medlemsstaterna, SOM BEAKTAR att dessa framsteg måste möjliggöra en ytterligare förbättring av skyddet av allmän säkerhet och allmän ordning, SOM BEAKTAR att upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europol) beslutades inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen den 7 februari 1992, SOM BEAKTAR Europeiska rådets beslut av den 29 oktober 1993, vilket förlägger Europol i Nederländerna, med säte i Haag, SOM PÅMINNER OM den gemensamma målsättningen att förbättra polissamarbetet rörande terrorism, olaglig narkotikahandel och andra allvarliga former av internationell brottslighet genom ett permanent, säkert och intensivt informationsutbyte mellan Europol och de nationella enheterna i medlemsstaterna, SOM UNDERFÖRSTÅR att de samarbetsformer som föreskrivs i denna konvention inte får påverka andra bilaterala eller multilaterala samarbetsformer, SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att skyddet av individens rättigheter, särskilt skyddet av personuppgifter, måste uppmärksammas speciellt, även inom polissamarbetet, SOM BEAKTAR att Europols aktiviteter såsom de beskrivs i denna konvention kan utövas utan att det påverkar Europeiska gemenskapernas behörighet och att Europol och Europeiska gemenskaperna, inom ramen för Europeiska unionen, har ett gemensamt intresse av att upprätta samarbetsformer som gör det möjligt för var och en av dem att utföra sina respektive uppgifter så effektivt som möjligt, HAR ENATS OM följande bestämmelser: INNEHÅLL Avdelning I Upprättande och arbetsuppgifter Artikel 1 Upprättande Artikel 2 Målsättning Artikel 3 Arbetsuppgifter Artikel 4 Nationella enheter Artikel 5 Sambandsmän Artikel 6 Datoriserat informationssystem för insamlade uppgifter Avdelning II Informationsregister Artikel 7 Upprättande av ett informationsregister Artikel 8 Informationsregistrets innehåll Artikel 9 Rätt till tillgång till informationsregistret Avdelning III Arbetsregister för analysändamål Artikel 10 Insamling, behandling och användning av personuppgifter Artikel 11 Indexregister Artikel 12 Instruktion för upprättandet av register Avdelning IV Gemensamma bestämmelser om informationsbehandling Artikel 13 Skyldighet att lämna ut uppgifter Artikel 14 Skyddsnivå för uppgifter Artikel 15 Ansvar för skyddet av uppgifter Artikel 16 Bestämmelser om upprättande av rapporter Artikel 17 Regler om användning Artikel 18 Överföring av uppgifter till tredje land och utomstående instanser Artikel 19 Rätt till tillgång Artikel 20 Rättelse och utplåning av uppgifter Artikel 21 Tidsfrister för bevarande och utplåning av uppgifter i register Artikel 22 Bevarande och rättelse av uppgifter i akter Artikel 23 Nationell tillsynsmyndighet Artikel 24 Gemensam tillsynsmyndighet Artikel 25 Datasäkerhet Avdelning V Rättslig ställning, organisation och finansiella bestämmelser Artikel 26 Rättskapacitet Artikel 27 Europols organ Artikel 28 Styrelse Artikel 29 Direktör Artikel 30 Personal Artikel 31 Sekretess Artikel 32 Diskretions- och tystnadsplikt Artikel 33 Språk Artikel 34 Information till Europaparlamentet Artikel 35 Budget Artikel 36 Revision av räkenskaper Artikel 37 Överenskommelse om säte Avdelning VI Ansvar och rättsligt skydd Artikel 38 Ansvar för olaglig eller felaktig behandling av uppgifter Artikel 39 Annat ansvar Artikel 40 Tvistelösning Artikel 41 Privilegier och immunitet Avdelning VII Slutbestämmelser Artikel 42 Förbindelser med tredje land och utomstående instanser Artikel 43 Ändring av konventionen Artikel 44 Reservationer Artikel 45 Konventionens ikraftträdande Artikel 46 Nya medlemsstaters anslutning till konventionen Artikel 47 Depositarie Bilaga som avses i artikel 2 Förklaringar AVDELNING I UPPRÄTTANDE OCH ARBETSUPPGIFTER ARTIKEL 1 UPPRÄTTANDE 1. Medlemsstaterna i Europeiska unionen, nedan kallade ”medlems- staterna” upprättar genom denna konvention en europeisk polisbyrå, nedan kallad ”Europol”. 2. Europol är i varje medlemsstat knuten till en särskild nationell enhet som har upprättats eller utsetts i enlighet med artikel 4. ARTIKEL 2 MÅLSÄTTNING 1. Europol har som målsättning att, inom ramen för samarbetet mellan medlemsstaterna och i enlighet med artikel K.1.9 i Fördraget om Europeiska unionen, förbättra effektiviteten hos behöriga myndigheter i medlemsstaterna och deras samarbete vad gäller förebyggandet av och kampen mot terrorism, den olagliga narkotikahandeln och andra all- varliga former av internationell brottslighet, i den mån de faktiska om- ständigheterna visar på förekomsten av en brottslig organisation eller struktur och när två eller flera medlemsstater påverkas av dessa former av brottslighet på ett sådant sätt att en gemensam åtgärd från med- lemsstaterna är nödvändig, med hänsyn till brottens omfattning, svår- hetsgrad och konsekvenser. 2. För att gradvis kunna förverkliga den målsättning som anges i punkt 1, skall Europol inledningsvis förebygga och bekämpa den olagliga narkotikahandeln, samt den olagliga handeln med nukleära och radio- aktiva ämnen, de illegala nätverken för invandring, människohandeln och handeln med stulna fordon. Europol skall även, senast två år efter denna konventions ikraft- trädande, behandla brott som begåtts eller misstänks bli begångna i samband med terroristaktiviteter och som riktar sig mot liv, hälsa, personlig frihet och egendom. Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, besluta att ge Europol i uppgift att behandla dessa terroristaktiviteter innan tidsfristen har gått ut. Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, besluta att ge Europol i uppgift att arbeta med andra former av brottslighet bland dem som räknas upp i bilagan till denna konvention eller särskilda former av denna typ av brottslighet. Innan beslutet fattas skall rådet ge styrelsen i uppdrag att förbereda beslutet, och särskilt uppmärksamma hur det påverkar Europols budget och personal. 3. Europols behörighet när det gäller en viss typ av brottslighet eller särskilda former av en typ av brottslighet innefattar samtidigt: 1) Penningtvätt som har samband med dessa typer av brottslighet eller deras särskilda former, 2) Brott som hör samman med sådan brottslighet, Följande brott anses höra samman med sådan brottslighet och skall beaktas i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 8 och 10: – brott som begås för att anskaffa medel till att begå sådana gärningar som omfattas av Europols behörighet, – brott som begås för att underlätta eller utföra sådana gärningar som omfattas av Europols behörighet, – brott som begås i syfte att undgå lagföring och straff för gärningar som omfattas av Europols behörighet. 4. I denna konvention avses med behöriga myndigheter alla offentliga organ i medlemsstaterna, i den utsträckning de enligt den nationella lagstiftningen är behöriga att förebygga och bekämpa brottslighet. 5. Den olagliga narkotikahandel som åsyftas i punkt 1 och 2 utgörs av de brott som är uppräknade i artikel 3.1 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 om den olagliga narkotikahandeln och psykotropa ämnen, samt i de bestämmelser som ändrar eller ersätter denna konvention. ARTIKEL 3 ARBETSUPPGIFTER 1. Inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, skall Europol i första hand ha följande arbetsuppgifter: 1) underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna, 2) inhämta, sammanställa och analysera information och under- rättelser, 3) med hjälp av de nationella enheter som anges i artikel 4, utan dröjsmål till behöriga myndigheter i medlemsstaterna överlämna den information som berör dem och omedelbart underrätta dem om de samband som konstaterats mellan brottsliga gärningar, 4) underlätta utredningar i medlemsstaterna genom att till de nationella enheterna översända alla uppgifter som i det avseendet är relevanta, 5) ansvara för databaser som innehåller uppgifter i enlighet med artiklarna 8, 10, och 11. 2. I syfte att förbättra samarbetet mellan och effektiviteten hos be- höriga myndigheter i medlemsstaterna med hjälp av de nationella en- heterna för att kunna uppnå de mål som anges i artikel 2.1 skall Europol dessutom ha följande ytterligare arbetsuppgifter: 1) fördjupa de specialkunskaper som används vid de utredningar som utförs av behöriga myndigheter i medlemsstaterna och ge råd om utred- ningarna, 2) ge strategiska underrättelser för att underlätta och främja en effektiv och rationell användning av disponibla resurser på nationell nivå för operativa aktiviteter, 3) utarbeta allmänna lägesrapporter. 3. Inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, kan Europol dessutom, med hjälp av den personal och de budgetresurser som den har tillgång till och med de begränsningar som styrelsen fastställer, bistå medlemsstaterna med råd och forskning på följande områden: 1) utbildning av medarbetare hos behöriga myndigheter, 2) organisation och utrustning av dessa myndigheter, 3) brottsförebyggande metoder, 4) tekniska och vetenskapliga polismetoder och utredningsmetoder. ARTIKEL 4 NATIONELLA ENHETER 1. Varje medlemsstat skall upprätta eller utse en nationell enhet med ansvar för att utföra de uppgifter som anges i denna artikel. 2. Den nationella enheten är det enda sambandsorganet mellan Europol och de nationella behöriga myndigheterna. Förhållandet mellan den nationella enheten och de behöriga myndigheterna styrs av den nationella rätten, särskilt av dess konstitutionella bestämmelser. 3. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den nationella enheten kan utföra sina uppgifter och särskilt att denna enhet har tillgång till lämplig nationell information. 4. De nationella enheternas uppdrag är att 1) på eget initiativ förse Europol med den information och de underrättelser som är nödvändiga för att Europol skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, 2) tillgodose Europols önskemål om information, underrättelser och råd, 3) uppdatera information och underrättelser, 4) med iakttagande av nationell rätt utnyttja och lämna ut information och underrättelser till nytta för behöriga myndigheter, 5) tillställa Europol begäran om råd, information, underrättelser och analyser, 6) till Europol överföra uppgifter för lagring i databaserna, 7) övervaka att varje utbyte av uppgifter mellan Europol och dem själva sker enligt lag. 5. Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter, såsom de framgår av artikel K.2.2 i Fördraget om Europeiska unionen, är en nationell enhet inte skyldig att i ett konkret fall överföra den information och de underrättelser som anges i punkt 4.1, 4.2 och 4.6 samt i artikel 8 och 10, om överföringen 1) skadar väsentliga nationella säkerhetsintressen, eller 2) äventyrar resultatet av en pågående utredning eller en persons säkerhet, eller 3) rör uppgifter från myndigheter eller upplysningar om särskilda underrättelseaktiviteter inom området för statens säkerhet. 6. De kostnader som de nationella enheterna har för sambandet med Europol skall bäras av medlemsstaterna och kan, med undantag för anslutningskostnader, inte debiteras Europol. 7. Cheferna för de nationella enheterna skall sammanträda för att bistå Europol med råd om så behövs. ARTIKEL 5 SAMBANDSMÄN 1. Varje nationell enhet skall till Europol sända minst en sam- bandsman. Antalet sambandsmän som medlemsstaterna kan sända till Europol skall styrelsen avgöra genom enhälligt beslut. Detta beslut kan när som helst ändras genom ett enhälligt styrelsebeslut. Med reservation för de särskilda bestämmelserna i denna konvention, är dessa tjänstemän underkastade den nationella rätten i sitt hemland. 2. Sambandsmännen skall ha i uppdrag från sin nationella enhet att representera dess intressen inom Europol, i enlighet med hemlandets nationella rätt och med iakttagande av de tillämpliga verk- samhetsreglerna för Europol. 3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.4 och 4.5 bidrar sambandsmännen, inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, till utbytet av information mellan sina respektive nationella enheter och Europol, särskilt genom att 1) överföra information som kommer från respektive nationell enhet till Europol, 2) översända upplysningar som kommer från Europol till respektive nationell enhet, och 3) samarbeta med Europols tjänstemän genom att överföra information till dem och ge dem råd om hur uppgifter om respektive medlemsstat skall analyseras. 4. Samtidigt skall sambandsmännen, i enlighet med nationell rätt och inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, bidra till utbytet av information som kommer från de nationella enheterna och samordning av åtgärder till följd av detta. 5. I den utsträckning det är nödvändigt för att fullgöra de uppgifter som avses i punkt 3, har sambandsmännen rätt att använda de olika registren enligt tillämpliga bestämmelser som preciserats i relevanta artiklar. 6. Artikel 25 gäller i tillämpliga delar även sambandsmännens verksamhet. 7. Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna konvention skall sambandsmännens rättigheter och skyldigheter gente- mot Europol fastställas genom ett enhälligt styrelsebeslut. 8. Sambandsmännen skall åtnjuta de privilegier och den immunitet som är nödvändiga för att utföra sina uppgifter i enlighet med bestäm- melserna i artikel 41.2. 9. De lokaler som är nödvändiga för sambandsmännens verksamhet skall kostnadsfritt ställas till medlemsstaternas förfogande av Europol i Europols byggnad. Alla andra kostnader för sambandsmännens utsän- dande och deras utrustning skall bäras av respektive medlemsstat, om inte styrelsen, i samband med fastställandet av Europols budget, enhälligt rekommenderar att undantag görs i ett särskilt fall. ARTIKEL 6 DATORISERAT INFORMATIONSSYSTEM FÖR INSAMLADE UPPGIFTER 1. Europol skall handha ett informationssystem som består av följande delar: 1) det informationsregister som avses i artikel 7 med begränsat och tydligt angivet innehåll, som tillåter snabb sökning av de uppgifter som finns hos medlemsstaterna och hos Europol, 2) de arbetsregister av olika varaktighet som avses i artikel 10, inrättade för analysändamål, och som innehåller detaljerad information, och 3) det indexregister som innehåller delar som kommer från de analysregister vilka anges i punkt 2, enligt vad som föreskrivs i artikel 11. 2. Informationssystemet som upprättats av Europol får inte i något fall samköras med andra system för automatiserad databehandling, med undantag för de nationella enheternas system för automatiserad data- behandling. AVDELNING II INFORMATIONSREGISTER ARTIKEL 7 UPPRÄTTANDE AV ETT INFORMATIONSREGISTER 1. För att utföra sina uppgifter skall Europol upprätta och handha ett datoriserat informationsregister. Informationsregistret, i vilket uppgifter registreras direkt av medlemsstaterna som företräds av de nationella en- heterna och sambandsmännen, med iakttagande av nationella förfaranden samt av Europol vad gäller de uppgifter som tillhandahålls av tredje land och utomstående instanser och de uppgifter som följer av analyser, skall vara direkt åtkomligt för läsning, för de nationella enheterna, sambands- männen, direktören, biträdande direktörerna och behöriga Europol- tjänstemän. De nationella enheternas direkta tillgång till informationsregistret för de personer som avses i artikel 8.1.2 skall begränsas till att gälla endast de identifierande uppgifter som föreskrivs i artikel 8.2. På begäran och för en särskild undersökning skall samtliga uppgifter göras tillgängliga för dem genom sambandsmännen. 2. Europol skall 1) vara behörigt att säkerställa att bestämmelserna om samarbete och informationsregistrets handhavande följs, och 2) ansvara för att informationsregistret fungerar väl från teknisk och användarsynpunkt. Europol skall särskilt vidta alla nödvändiga arrange- mang för att garantera att de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 21 och 25 angående informationsregistret genomförs korrekt. 3) I medlemsstaterna är det den nationella enheten som ansvarar för förbindelserna med informationsregistret. Den är behörig särskilt vad gäller de säkerhetsåtgärder som avses i artikel 25 – vilka är tillämpliga på sådan datorutrustning som används på den berörda medlemsstatens territorium –, vad gäller den kontroll som avses i artikel 21 samt, i den mån den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar samt förfaranden så fordrar, vad gäller en riktig tillämpning av denna konvention på varje annat område. ARTIKEL 8 INFORMATIONSREGISTRETS INNEHÅLL 1. Enbart de uppgifter som är nödvändiga för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter, med undantag av de uppgifter som rör brott hör samman med sådan brottslighet enligt artikel 2.3.2, får lagras, ändras och användas i informationsregistret. De uppgifter som införs skall gälla 1) personer som, i förhållande till den berörda medlemsstatens natio- nella lagstiftning, misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i ett brott inom Europols behörighet i enlighet med artikel 2, eller som har dömts för ett sådant brott, eller 2) personer för vilka vissa graverande omständigheter i förhållande till nationell lagstiftning ger anledning anta att de kommer att begå brott inom Europols behörighet i enlighet med artikel 2. 2. De personuppgifter som avses i punkt 1 får enbart innehålla följande upplysningar: 1) efternamn, efternamnet vid födelsen, förnamn och i förekommande fall aliasnamn eller antagna namn, 2) födelsedatum och -ort, 3) medborgarskap, 4) kön, 5) vid behov, andra kännetecken som möjliggör identifiering, särskilt speciella objektiva och bestående fysiska kännetecken. 3. Förutom de uppgifter som avses i punkt 2 och omnämnandet av Europol eller den nationella enhet som registrerat uppgifterna, får nedanstående upplysningar om de personer som avses i punkt 1 lagras, ändras och användas i informationsregistret: 1) brott och gärningsbeskrivning, inbegripet tid och plats, 2) de medel som använts eller misstänks kunna användas, 3) de berörda enheterna och deras aktbeteckningar, 4) misstanke om tillhörighet till en kriminell organisation, 5) fällande domar, i den mån de rör brott inom Europols behörighet enligt artikel 2. Dessa uppgifter kan registreras även om de ännu inte hänvisar till personer. I den mån Europol själv registrerar sådana uppgifter, skall den förutom aktbeteckningen ange om uppgifterna överförts av tredje part eller härrör från egna analyser. 4. Den ytterligare information som rör de kategorier av personer som avses i punkt 1 och som finns hos Europol och hos de nationella enheterna, kan på begäran överlämnas till varje nationell enhet och till Europol. Vad gäller de nationella enheterna sker detta enligt deras nationella lagstiftning. I de fall där denna ytterligare information rör ett eller flera brott som hör samman med sådan brottslighet, enligt definitionen i artikel 2.3 andra stycket, skall den uppgift som lagrats i informationsregistret förses med en upplysning för att utvisa förekomsten av brott som hör samman, för att ge de nationella enheterna och Europol möjlighet att utbyta information om sådana brott. 5. Om det förfarande som inletts gentemot den som berörs läggs ned, eller om denne frikänns, skall uppgifterna som berörs av beslutet utplånas. ARTIKEL 9 RÄTT TILL TILLGÅNG TILL INFORMATIONSREGISTRET 1. Rätten att direkt registrera eller söka efter uppgifter i infor- mationsregistret skall förbehållas de nationella enheterna, sambands- männen och direktören, de biträdande direktörerna samt de av Europols tjänstemän som vederbörligen har fått befogenhet. Att söka uppgifter är tillåtet i den mån det är nödvändigt för att utföra en närmare angiven uppgift och skall genomföras med hänsyn tagen till lagar, och andra för- fattningar samt till förfaranden hos den enhet som genomför den, om inte annat följer av kompletterande bestämmelser i denna konvention. 2. Endast den enhet som har registrerat uppgifter är berättigad att ändra, rätta eller utplåna dem. Om en enhet har anledning att tro att uppgifter som avses i artikel 8.2 är felaktiga, eller om den önskar komplettera dem, skall den omedelbart underrätta den enhet som har infört dem, vilken är skyldig att omedelbart undersöka detta meddelande och, om det är befogat, att omedelbart ändra, komplettera, rätta eller utplåna uppgifterna. Om systemet innehåller uppgifter som avses i ar- tikel 8.3 rörande en person, kan varje enhet registrera andra uppgifter som avses i artikel 8.3 för att komplettera dem. Om uppgifterna står i uppenbar motsägelse till varandra, skall de berörda enheterna själva kom- ma överens. Om en enhet har för avsikt att helt utplåna personuppgifter som avses i artikel 8.2 som den har registrerat och uppgifter som avses i artikel 8.3 rörande denna person har införts av andra enheter, överförs ansvaret för skyddet av uppgifterna som avses i artikel 15.1 och rätten att ändra, komplettera, rätta och utplåna uppgifter som avses i artikel 8.2 till den enhet som först registrerade uppgifter som avses i artikel 8.3 om denna person. Den enhet som föreslår att uppgifterna utplånas skall informera den enhet på vilken ansvaret för skyddet av uppgifterna överförs om detta. 3. Den enhet som söker efter, registrerar eller ändrar uppgifter i informationsregistret är ansvarig för att sökningen, registreringen eller ändringarna är lagliga och denna enhet måste kunna identifieras. Överföringen av information mellan de nationella enheterna och de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna regleras av nationell lag- stiftning. AVDELNING III ARBETSREGISTER FÖR ANALYSÄNDAMÅL ARTIKEL 10 INSAMLING, BEHANDLING OCH ANVÄNDNING AV PERSONUPPGIFTER 1. I den mån det är nödvändigt för att uppnå den målsättning som avses i artikel 2.1 kan Europol, förutom uppgifter som ej rör enskilda personer lagra, ändra och i andra register använda uppgifter om brott som omfattas av dess behörighet i enlighet med artikel 2.2, inbegripet uppgifter rörande brott som hör samman med sådan brottslighet enligt artikel 2.3.2 och som är avsedda för specifikt analysarbete, och som rör 1) de personer som avses i artikel 8.1, 2) personer som kan kallas att vittna vid förundersökningar rörande brott eller vid eventuella efterföljande straffrättsliga förfaranden, 3) personer som blivit offer för något av de brott som utreds eller för vilka det finns vissa fakta som ger anledning anta att de skulle kunna bli offer för ett sådant brott, 4) kontakter eller medhjälpare, samt 5) personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds. Insamlingen, lagringen och behandlingen av de uppgifter som uppräk- nas i artikel 6 första meningen i Europarådets konvention av den 28 ja- nuari 1981 om skyddet för personer vad gäller automatisk databe- handling av personuppgifter, tillåts endast om de är strikt nödvändiga med hänsyn till ändamålet med det berörda registret och om dessa uppgifter kompletterar andra personuppgifter som registrerats i samma register. Det är förbjudet att välja ut en särskild kategori av personer enbart från uppgifter i artikel 6 första meningen i Europarådets konven- tion av den 28 januari 1981 i strid med de ovan nämnda ändamåls- reglerna. Rådet skall enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, anta tillämpningsföreskrifter för de register som utarbetats av styrelsen och som bl.a. innehåller ytterligare upplysningar rörande de kategorier av personuppgifter som föreskrivs i denna artikel och bestämmelser om dessa uppgifters datasäkerhet och om intern kontroll av användningen av uppgifterna. 2. Dessa register skapas för analysändamål, vilket definieras som hopsamlandet, behandlingen eller användandet av uppgifter för att underlätta förundersökningar. Varje förslag till analys skall innebära att en analysgrupp bildas som, i enlighet med de uppgifter och uppdrag som fastslås i artikel 3.1–3.2 och artikel 5.3, nära sammanför följande deltagare: 1) analytiker och andra tjänstemän från Europol som utsetts av Europols ledning. Endast analytikerna har rätt att registrera och använda uppgifter i det register som avses, 2) sambandsmän och/eller sakkunniga från de medlemsstater som uppgifterna kommer från eller som berörs av analysen på det sätt som avses i punkt 6. 3. Om inte annat följer av artikel 4.5, skall de nationella enheterna, på Europols begäran eller på eget initiativ, till Europol översända alla uppgifter som Europol behöver för att utföra de arbetsuppgifter som beskrivs i artikel 3.1.2. Medlemsstaterna skall endast översända upp- gifterna om bearbetning av dessa för brottsförebyggande, analys och brottsbekämpning också är tillåten enligt deras nationella lagstiftning. Beroende på hur känsliga uppgifterna är, kan uppgifter som kommer från nationella enheter på alla lämpliga sätt sändas direkt till analysgrupperna, vare sig det sker genom de berörda sambandsmännen eller inte. 4. Om det kan antas att andra underrättelser än de som avses i punkt 3 är nödvändiga för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter enligt artikel 3.1.2, kan Europol begära att följande instanser på lämpligt sätt översänder motsvarande uppgifter 1) Europeiska gemenskaperna och de offentligrättsliga organ som inrättats med stöd av fördragen om upprättandet av gemenskaperna, 2) andra offentligrättsliga organ som inrättats inom ramen för Europeiska unionen, 3) organ som inrättats med stöd av en överenskommelse mellan två eller flera medlemsstater i Europeiska unionen, 4) tredje land, 5) internationella organisationer och deras underställda offent- ligrättsliga organ, 6) andra offentligrättsliga organ som inrättats genom en överenskommelse mellan två eller flera stater, 7) internationella kriminalpolisorganisationen, (IPCO – Interpol). Europol kan även på samma villkor och genom samma kanaler ta emot information som sänds från dessa olika instanser på deras eget initiativ. Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och efter att ha rådfrågat styrelsen, anta regler som Europol skall följa på området. 5. Om Europol inom ramen för andra konventioner har fått tillgång till data från andra informationssystem, kan den på detta sätt använda personuppgifter om det är nödvändigt för att den skall utföra sina arbetsuppgifter enligt artikel 3.1.2. 6. Om analysen är av allmän karaktär och av strategiskt slag, skall alla medlemsstater, genom förmedling av sambandsmän och/eller experter delges arbetets resultat, särskilt genom att Europols rapporter översänds till dem. Om en analys rör särskilda fall som inte berör alla medlemsstater och som har ett direkt operativt syfte skall företrädarna för följande med- lemsstater delta: 1) de från vilka de uppgifter härstammar, som har lett till att ett beslut om analysregister fattades, eller som berörs omedelbart av dem, och de som analysgruppen senare inbjuder att ansluta sig eftersom de kommer att beröras i samma omfattning, 2) de som vid rådfrågningen av indexregistret visar sig ha behov av att ta del av uppgifter och som gör detta gällande under de villkor som anges i punkt 7. 7. Det är de bemyndigade sambandsmännen som skall göra gällande behovet av att ta del av uppgifter. Varje medlemsstat utser och bemyndigar för detta ändamål ett begränsat antal sådana sambandsmän. De översänder en förteckning över dessa till styrelsen. Behovet av att ta del av uppgifter enligt punkt 6 skall göras gällande av en sambandsman i en motiverad skrivelse som godkänts av dennes överordnade myndighet i dennes medlemsstat och som sänts till alla deltagare i analysen. Sambandsmannen blir därefter fullt ut delaktig i den pågående analysen. Om en invändning reses inom analysgruppen, skjuts sambands- mannens deltagande upp till dess att ett förlikningsförfarande avslutats och som kan bestå av tre på varandra följande faser, nämligen 1) analysdeltagarna skall bemöda sig om att komma överens med den sambandsman som har gjort gällande sitt behov av att ta del av uppgifter. Detta får ta högst åtta dagar i anspråk, 2) om oenigheten består, skall cheferna för de berörda nationella enheterna och ledningen för Europol sammanträda inom tre dagar, 3) om oenigheten fortfarande består, skall företrädarna för de berörda parterna i Europols styrelse sammanträda inom åtta dagar. Om den berörda medlemsstaten inte avstår från att göra gällande sitt behov att ta del av uppgifter, skall dess fulla deltagande genomföras genom ett beslut grundat på samförstånd. 8. Den medlemsstat som överför data till Europol skall själv bedöma dess känslighetsgrad och hur denna känslighet varierar. Varje spridning eller operativ användning av analysuppgifter skall beslutas i samråd med analysdeltagarna. En medlemsstat som ansluter sig till en pågående analys får särskilt inte sprida eller använda uppgifter utan att i förväg komma överens om detta med de medlemsstater som i första hand berörs. ARTIKEL 11 INDEXREGISTER 1. Europol skall upprätta ett indexregister över de uppgifter som finns lagrade i de register som avses i artikel 10.1. 2. Direktören, biträdande direktörerna, de Europoltjänstemän som vederbörligen befullmäktigats samt sambandsmännen har rätt att rådfråga indexregistret. Indexregistret skall vara sådant att det på grundval av de uppgifter som rådfrågas för den sambandsman som rådfrågar registret klart framgår att de register som avses i artiklarna 6.1.2 och 10.1 innehåller uppgifter som berör dennes hemstat. Sambandsmännens tillgång skall bestämmas på ett sådant sätt att det är möjligt att avgöra om en viss uppgift finns lagrad eller inte, men så att varje kontroll eller slutledning vad beträffar registrens innehåll förhindras. 3. Styrelsen skall enhälligt besluta om ytterligare villkor för upp- rättandet av indexregistret. ARTIKEL 12 INSTRUKTION FÖR UPPRÄTTANDET AV REGISTER 1. För varje automatiserat dataregister med personuppgifter som Europol handhar enligt artikel 10 inom ramen för sina arbetsuppgifter skall Europol i instruktioner för upprättandet, som godkänts av styrelsen, ange följande 1) registrets benämning, 2) registrets ändamål, 3) de kategorier av personer om vilka uppgifter finns registrerade, 4) den typ av uppgifter som skall lagras och eventuellt de uppgifter som är strikt nödvändiga bland de som räknas upp i artikel 6 första meningen i Europarådets konvention av den 28 januari 1981, 5) de olika typer av personuppgifter som ger tillgång till hela registret, 6) överföringen eller registreringen av uppgifter som skall lagras, 7) de förutsättningar under vilka personuppgifter som lagrats i registret kan översändas, samt till vilka mottagare och enligt vilket förfarande, 8) tidsfristerna för kontroll av uppgifter och den tid under vilken de lagras, 9) hur rapporter skall upprättas. Den gemensamma tillsynsmyndighet som avses i artikel 24 skall omedelbart underrättas av Europols direktör om förslaget till instruktion för upprättandet av ett sådant register och skall tillställas akten för att kunna göra nödvändiga påpekanden för styrelsen. 2. Om det vid fara i dröjsmål inte är möjligt att få styrelsens godkännande enligt punkt 1, kan direktören på eget initiativ eller på de berörda medlemsstaternas begäran genom ett motiverat beslut upprätta ett register. Denne skall samtidigt underrätta styrelsemedlemmarna om detta. Det förfarande som avses i punkt 1 skall då genast påbörjas och avslutas så snart som möjligt. AVDELNING IV GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM INFORMATIONSBEHANDLING ARTIKEL 13 SKYLDIGHET ATT LÄMNA UT UPPGIFTER Europol skall utan dröjsmål till de nationella enheterna, och på deras begäran till deras sambandsmän, överlämna alla uppgifter som rör medlemsstaten i fråga och de samband som har kunnat konstateras mellan brott som omfattas av Europols behörighet enligt artikel 2. Även andra uppgifter och underrättelser om andra allvarliga brott som Europol får kunskap om när den utför sina uppgifter får överföras. ARTIKEL 14 SKYDDSNIVÅ FÖR UPPGIFTER 1. Senast när denna konvention träder i kraft skall varje medlemsstat inom ramen för tillämpningen av denna konvention vidta de lag- stiftningsåtgärder som, vad avser behandlingen av personuppgifter i register, behövs för att säkerställa en skyddsnivå som i varje fall motsvarar den som följer av tillämpningen av principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 och härvid skall den ta hänsyn till Europarådets ministerkommittés rekommendation R(87) 15 av den 17 september 1987 om polisens användning av personuppgifter. 2. Överföringen av personuppgifter som avses i denna konvention kan inte påbörjas förrän de dataskyddsregler som föreskrivs i punkt 1 har trätt i kraft på varje medlemsstats territorium som deltar i överföringen. 3. Europol skall när den samlar in, behandlar och använder person- uppgifter iaktta principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 och i Europarådets ministerkommittés rekommendation R(87) 15 av den 17 september 1987. Europol skall iaktta dessa principer även för de icke databehandlade uppgifter som den har i register, det vill säga alla strukturerade samlingar av personuppgifter som är tillgängliga enligt bestämda kriterier. ARTIKEL 15 ANSVAR FÖR SKYDDET AV UPPGIFTER 1. Om inte annat följer av andra bestämmelser i denna konvention, skall ansvaret för de uppgifter som lagras hos Europol, i synnerhet huru- vida insamlingen och överföringen till Europol samt registreringen, exaktheten, uppdateringen och kontrollen av lagringstidsfristerna enligt lag, ligga hos: 1) den medlemsstat som har registrerat eller överfört uppgifterna, 2) Europol, vad beträffar uppgifter som överförts till Europol av tredje man eller som är resultatet av Europols analysarbete. 2. Om inte annat följer av andra bestämmelser i denna konvention, skall Europol dessutom ansvara för alla de uppgifter som den tar emot och behandlar, vare sig de finns i det informationsregister som avses i artikel 8, i de register som upprättats för analysändamål enligt artikel 10, i indexregistret som avses i artikel 11 eller i de register som avses i artikel 14.3. 3. Europol skall lagra uppgifter på ett sådant sätt att det går att identifiera de medlemsstater eller den tredje man som har överfört dem, eller konstatera att de är resultat av Europols analysarbete. ARTIKEL 16 BESTÄMMELSER OM UPPRÄTTANDE AV RAPPORTER Europol skall i genomsnitt upprätta rapporter om minst var tionde åtkomst som rör personuppgifter – och för varje begäran som görs inom ramen för informationsregistret enligt artikel 7 – för att kontrollera att de är lagliga. Uppgifterna i dessa rapporter får användas endast för detta ändamål av Europol och av de tillsynsmyndigheter som avses i artiklarna 23 och 24 och skall utplånas efter sex månader, om de inte är nödvändiga för en pågående kontroll. Styrelsen skall anta detaljbestämmelser efter att ha hört den gemensamma tillsynsmyndigheten. ARTIKEL 17 REGLER OM ANVÄNDNING 1. De personuppgifter som tas ur informationsregistret, indexregistret eller de register som skapats för analysändamål och de uppgifter som meddelats på annat lämpligt sätt får överföras eller användas av med- lemsstaternas behöriga myndigheter endast för att förebygga och be- kämpa brottslighet som omfattas av Europols behörighet och andra allvarliga former av brottslighet. De uppgifter som avses i första stycket skall användas enligt lag- stiftningen i den medlemsstat som ansvarar för de myndigheter som använder uppgifterna. Europol får använda de uppgifter som avses i punkt 1 endast för att utföra de arbetsuppgifter som föreskrivs i artikel 3. 2. Om en medlemsstat, tredje land eller en sådan utomstående instans som avses i artikel 10.4 lämnar vissa uppgifter och påpekar att dessa är underkastade särskilda användningsrestriktioner i denna stat eller instans skall dessa restriktioner även respekteras av användaren förutom i de särskilda fall när den nationella rätten kräver att man gör avsteg från användningsrestriktionerna till förmån för rättsliga myndigheter, lag- stiftande organ eller alla andra självständiga instanser som upprättats genom lag och som ansvarar för tillsynen av de behöriga myndigheter som avses i artikel 2.4. I sådana fall kan uppgifterna användas endast efter samråd med den stat som överfört uppgifterna, vars intressen och åsikter i möjligaste mån måste beaktas. 3. Användningen av uppgifter för andra ändamål eller av andra myn- digheter än dem som avses i artikel 2 är endast möjlig efter tillstånd från den medlemsstat som överfört uppgifterna och i den mån denna medlemsstats nationella lagstiftning tillåter det. ARTIKEL 18 ÖVERFÖRING AV UPPGIFTER TILL TREDJE LAND OCH UTOMSTÅENDE INSTANSER 1. Europol får på de villkor som fastställs i punkt 4 överföra person- uppgifter som den förfogar över till tredje land och utomstående instan- ser enligt artikel 10.4 när 1) denna åtgärd i det enskilda fallet är nödvändig för att förebygga och bekämpa brott som omfattas av Europols behörighet i enlighet med artikel 2, 2) en tillräcklig skyddsnivå för uppgifterna säkerställs i detta land eller hos denna instans, och 3) denna åtgärd är tillåten enligt de allmänna reglerna enligt punkt 2. 2. Enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och med beaktande av de omständigheter som avses i punkt 3, skall rådet enhälligt anta allmänna regler för hur Europol skall överföra personuppgifter till tredje land och utomstående instanser enligt 10.4. Styrelsen skall förbereda rådets beslut och rådfråga den gemen- samma tillsynsmyndighet som avses i artikel 24. 3. Tillräckligheten hos den dataskyddsnivå som erbjuds av tredje land och utomstående instanser enligt artikel 10.4 skall bedömas med beaktan- de av samtliga omständigheter i samband med överföringen av person- uppgifter, särskilt 1) slag av uppgifter, 2) deras ändamål, 3) hur länge behandlingen beräknas pågå, och 4) de allmänna eller särskilda bestämmelser som är tillämpliga på tredje land eller utomstående instanser enligt artikel 10.4. 4. Om de åsyftade uppgifterna har överförts till Europol av en med- lemsstat, får Europol överföra dem till tredje land och utomstående instanser endast med medlemsstatens samtycke. Medlemsstaten kan för detta ändamål ge ett preliminärt samtycke, generellt eller inte, vilket kan återkallas när som helst. Om uppgifterna inte överförts av en medlemsstat, skall Europol för- säkra sig om att överföringen inte är av den karaktären att den 1) hindrar en medlemsstat från att vederbörligen utföra de arbets- uppgifter som hör till dess behörighet, eller 2) hotar den allmänna säkerheten och den allmänna ordningen i en medlemsstat eller riskerar att skada staten på något sätt. 5. Europol är ansvarig för att överföringen är laglig. Europol skall ta vederbörlig hänsyn till överföringen och dess motiv. Överföringen är tillåten endast om mottagaren förpliktar sig att utnyttja uppgifterna endast för de ändamål för vilka de överförs. Detta gäller inte sådan överföring av personuppgifter som begärs av Europol. 6. Om en överföring enligt punkt 1 rör sekretessbelagda uppgifter är överföring tillåten endast om det finns en överenskommelse om sekretess mellan Europol och mottagaren. ARTIKEL 19 RÄTT TILL TILLGÅNG 1. Envar som önskar utnyttja sin rätt att utan avgift få tillgång till eller kontrollera sådana uppgifter om honom eller henne själv som Europol lagrar, får i detta syfte begära detta i valfri medlemsstat hos behörig nationell myndighet, som därefter utan dröjsmål skall underrätta Europol om detta och meddela personen i fråga att Europol kommer att svara denne direkt. 2. Begäran skall behandlas i sin helhet av Europol inom tre månader efter det att den behöriga nationella myndigheten i medlemsstaten mottagit den. 3. Envars rätt att få tillgång till uppgifter om sig själv eller att låta kontrollera dem skall utövas med iakttagande av lagstiftningen i den medlemsstat där denna ansökan görs, med beaktande av följande be- stämmelser: När lagen i den anmodade medlemsstaten föreskriver överföring av uppgifter, skall denna vägras i den mån det är nödvändigt för att 1) Europol vederbörligen skall kunna utföra sina arbetsuppgifter, 2) skydda medlemsstaternas säkerhet och allmän ordning eller för att bekämpa brott, 3) skydda utomståendes rättigheter och friheter, och följaktligen kan inte den berörda personens intresse av överföring av uppgifter ta överhanden. 4. Rätten att få tillgång till uppgifter skall utövas under iakttagande av punkt 3 enligt följande förfaranden: 1) Beslut om att lämna ut uppgifter som förts in i informationsregistret enligt artikel 8 får inte fattas utan att den medlemsstat som har fört in uppgifterna och de medlemsstater som direkt berörs av att uppgifterna lämnas ut får en möjlighet att i förväg yttra sig över detta och, i före- kommande fall, förbjuda att uppgifterna lämnas ut. Vilka uppgifter som får lämnas ut och villkoren för detta skall anges av den medlemsstat som har fört in uppgifterna. 2) Uppgifter som förts in i informationsregistret av Europol får lämnas ut endast om de medlemsstater som direkt berörs av att de lämnas ut fått möjligheten att i förväg yttra sig över detta och, i förekommande fall, förbjuda att uppgifterna lämnas ut. 3) Uppgifter som förts in i arbetsregistret för analysändamål enligt artikel 10 får lämnas ut endast om enighet om detta råder mellan Europol och de medlemsstater som deltar i analysen enligt artikel 10.2 och den eller de medlemsstater som direkt berörs av att uppgifterna lämnas ut. Om en eller flera medlemsstater eller Europol motsatt sig att upp- gifterna lämnas ut, skall Europol underrätta personen i fråga att nöd- vändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte. 5. Rätten att kontrollera uppgifter skall utövas enligt följande för- faranden: När tillämplig nationell rätt inte föreskriver överföring rörande upp- gifter eller om det endast gäller en begäran om kontroll skall Europol i nära samarbete med de berörda nationella myndigheterna kontrollera och underrätta personen i fråga att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte. 6. Europol skall vid besvarandet av en begäran om kontroll av eller tillgång till uppgifter informera personen i fråga om rätten att överklaga hos den gemensamma tillsynsmyndigheten om denne inte är nöjd med beslutet. Personen i fråga kan också överklaga hos den gemensamma tillsynsmyndigheten om begäran inte besvarats inom den tidsfrist som anges i denna artikel. 7. Om den som inkommit med en begäran överklagar beslutet till den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 24, skall denna myn- dighet handlägga ärendet. När överklagandet rör överföring av uppgifter som en medlemsstat fört in i informationsregistret skall den gemensamma tillsynsmyndigheten fatta sitt beslut i enlighet med den nationella rätten i den medlemsstat i vilken begäran framställdes. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall i förväg samråda med den nationella tillsynsmyndigheten eller den behöriga domstolen i den medlemsstat som infört uppgiften. Den nationella tillsynsmyndigheten eller behöriga domstolen skall genomföra nödvändiga kontroller för att särskilt avgöra om beslutet att vägra tillgång givits i enlighet med bestämmelserna i punkterna 3 och 4 första stycket i denna artikel. I sådant fall skall beslutet, som i förekommande fall kan innebära ett förbud mot att uppgifterna lämnas ut, fattas av den gemensamma tillsynsmyndigheten i nära samråd med den nationella tillsynsmyndigheten eller den behöriga domstolen. När överklagandet rör överföring av uppgifter som Europol fört in i informationsregistret eller uppgifter som lagrats i arbetsregistret för analysändamål och om Europol eller en medlemsstat fortfarande mot- sätter sig detta, måste den gemensamma tillsynsmyndigheten, efter att ha hört Europol eller medlemsstaten, fatta sitt beslut med två tredjedelars majoritet för att bortse från deras önskemål. Om denna majoritet inte kan uppnås skall den gemensamma tillsynsmyndigheten meddela den som inkommit med en begäran att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte. När överklagandet rör kontroll av uppgifter som en medlemsstat fört in i informationsregistret skall den gemensamma tillsynsmyndigheten försäkra sig om att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt, i nära samråd med den nationella tillsynsmyndigheten i den stat som har registrerat uppgifterna. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall meddela den som inkommit med en begäran att nödvändiga kontroll- åtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte. När överklagandet rör kontroll av uppgifter som Europol fört in i informationsregistret eller uppgifter som lagrats i arbetsregistret för analysändamål, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten försäkra sig om att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt av Europol. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall meddela den som inkommit med en begäran att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte. 8. Bestämmelserna ovan skall i tillämpliga delar gälla för icke data- behandlade uppgifter som Europol innehar i form av register, det vill säga alla strukturerade samlingar av personuppgifter som är tillgängliga enligt bestämda kriterier. ARTIKEL 20 RÄTTELSE OCH UTPLÅNING AV UPPGIFTER 1. Om det visar sig att uppgifter som lagras av Europol, vilka har överförts dit av tredje land eller utomstående instanser, eller som är resultatet av Europols analysverksamhet, är behäftade med fel eller att deras införing eller lagring strider mot bestämmelserna i denna konvention, är Europol skyldigt att rätta dessa uppgifter eller att utplåna dem. 2. Om de uppgifter som är felaktiga eller strider mot bestämmelserna i denna konvention har förts in till Europol direkt av medlemsstaterna är medlemsstaterna skyldiga att rätta eller utplåna dem tillsammans med Europol. Om felaktiga uppgifter överförts på något annat lämpligt sätt eller om felaktigheterna hos uppgifter som härrör från medlemsstaterna beror på en överföring som är felaktig eller som strider mot bestäm- melserna i denna konvention eller felaktigheterna beror på en re- gistrering, hantering eller lagring av Europol som är felaktig eller som strider mot bestämmelserna i denna konvention, är Europol skyldigt att rätta dem eller utplåna dem i samarbete med de berörda medlemsstaterna. 3. I de fall som avses i punkt 1 och 2 skall alla mottagare av dessa uppgifter informeras utan dröjsmål. Mottagarna har samma skyldighet att genomföra rättelsen eller utplåningen av dessa uppgifter. 4. Varje person har rätt att begära hos Europol att felaktiga uppgifter som berör honom rättas eller utplånas. Europol skall informera personen i fråga att rättningen eller utplå- ningen av uppgifter som berör denne har ägt rum. Om personen i fråga inte är nöjd med Europols svar eller om han inte fått något svar inom tre månader, kan denne vända sig till den gemensamma tillsynsmyndigheten. ARTIKEL 21 TIDSFRISTER FÖR BEVARANDE OCH UTPLÅNING AV UPPGIFTER I REGISTER 1. Uppgifterna i register får inte bevaras av Europol längre än vad som är nödvändigt för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter. Huruvida det är nödvändigt att fortsätta att lagra uppgifterna skall under- sökas senast tre år efter deras införande. Kontrollen av uppgifter som bevaras i informationssystemet och av deras utplåning skall utföras av den enhet som har infört dem. Kontrollen av de uppgifter som bevaras i andra register hos Europols förvaltningar och utplåningen av dem skall utföras av Europol. Europol skall automatiskt, tre månader i förväg, meddela medlemsstaterna om utgången av tidsfristen rörande bevarandet av uppgifter som de har registrerat. 2. När de utfört kontrollen kan de enheter som nämns i tredje och fjärde meningarna i punkt 1, besluta att bevara uppgifterna till nästa kontroll, om detta är nödvändigt för att göra det möjligt för Europol att utföra sina arbetsuppgifter. Om de beslutar att inte längre lagra upp- gifterna skall uppgifterna automatiskt utplånas. 3. De personuppgifter rörande sådana individer som anges i artikel 10.1 första stycket punkt 1 får bevaras högst tre år. Tidsfristen börjar åter löpa från och med den dag då något inträffar som medför att nya uppgifter lagras om den berörda personen. Nödvändigheten av att bevara den skall undersökas på nytt varje år och denna undersökning skall noteras. 4. Om en medlemsstat i sina nationella register utplånar uppgifter som överförts till Europol och som Europol bevarar i andra register, skall den informera Europol om detta. Europol skall då utplåna uppgifterna om de inte är av intresse av andra skäl, mot bakgrund av underrättelser som Europol men inte den överförande medlemsstaten har fått. Europol skall informera den berörda medlemsstaten om att dessa uppgifter bevaras i registren. 5. Utplåning skall inte utföras om det riskerar att skada skyddsvärda intressen hos den registrerade. I sådana fall får uppgifterna fortsätt- ningsvis endast utnyttjas med den registrerades medgivande. ARTIKEL 22 BEVARANDE OCH RÄTTELSE AV UPPGIFTER I AKTER 1. Om det visar sig att en hel akt eller uppgifter som finns i den akten hos Europol inte längre är nödvändiga för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter, eller om dessa uppgifter i sin helhet strider mot bestämmelserna i denna konvention, skall akten eller de berörda upp- gifterna förstöras. Så länge akten eller de berörda uppgifterna inte verkligen förstörts, skall en anteckning göras i akten eller på uppgifterna att all användning är förbjuden. En akt får inte förstöras om det finns skäl att anta att detta skulle skada de rättmätiga intressena hos den person som berörs av uppgifterna. I sådant fall skall samma anteckning om att akten inte får användas göras. 2. Om det visar sig att uppgifter som finns i Europols akter är be- häftade med fel, skall Europol rätta dem. 3. Varje person som berörs av en av Europols akter har gentemot Europol rätt att begära att Europol vidtar rättelse, förstör akten, eller gör en anteckning i den. Artikel 20.4, 24.2 och artikel 24.7 är tillämpliga. ARTIKEL 23 NATIONELL TILLSYNSMYNDIGHET 1. Varje medlemsstat skall utse en nationell tillsynsmyndighet som har till uppgift att helt oberoende och i enlighet med den nationella rätten kontrollera att såväl registreringen och rådfrågningarna som över- sändandet, i vilken form det än sker, av personuppgifter från denna medlemsstat till Europol sker lagligt och att försäkra sig om att indi- videns rättigheter inte kränks. För detta ändamål skall tillsynsmyn- digheten hos de nationella enheterna eller genom sambandsmännen, ha tillgång till de uppgifter som medlemsstaten registrerat och som finns i informationsregistret och i indexregistret i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden. För att kunna utöva sin tillsyn skall de nationella tillsynsmyndig- heterna ha tillgång till lokaler och akter hos de respektive sambandsmän- nen inom Europol. Dessutom skall de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden övervaka verksamheten hos de natio- nella enheterna i enlighet med artikel 4.4 och sambandsmännens verksamhet i enlighet med artikel 5.3.1, 5.3.2 och 5.3.3 samt 5.4 och 5.5, i den utsträckning som denna verksamhet rör skydd för personuppgifter. 2. Varje person har rätt att begära att den nationella tillsynsmyn- digheten säkerställer att registreringen hos och överföringen till Europol, i vilken form den än sker, av uppgifter som berör honom eller henne samt även att medlemsstatens användning av uppgifterna sker lagligt. Denna rättighet regleras av den nationella rätten i den medlemsstat till vilken tillsynsmyndigheten i fråga hör. ARTIKEL 24 GEMENSAM TILLSYNSMYNDIGHET 1. Det skall upprättas en gemensam, oberoende tillsynsmyndighet som skall ha till uppgift att med iakttagande av denna konvention övervaka Europols verksamhet för att försäkra sig om att lagringen, behandlingen och användningen av de uppgifter som Europols avdelningar disponerar över inte inkräktar på individens rättigheter. Tillsynsmyndigheten skall dessutom övervaka lagenligheten av överföringen av de uppgifter som har Europol som ursprung. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall bestå av högst två medlemmar eller företrädare eventuellt biträdda av suppleanter, för var och en av de nationella tillsynsmyndigheterna, och de skall således vara fullständigt oberoende och ha erforderliga kvalifikationer, samt utses för fem år i taget av varje medlemsstat. Varje delegation disponerar över en röst. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall inom sig utse en ord- förande. Den gemensamma tillsynsmyndighetens medlemmar skall vid full- görandet av sina skyldigheter inte ta emot instruktioner från något organ. 2. Europol är skyldigt att bistå den gemensamma tillsynsmyndigheten vid utförandet av dess arbetsuppgifter. Europol skall särskilt 1) tillhandahålla de upplysningar som efterfrågas, ge den tillgång till alla dokument och akter liksom tillgång till lagrade uppgifter, och 2) när som helst ge den fri tillgång till sina lokaler, 3) verkställa den gemensamma tillsynsmyndighetens beslut i fråga om överklagandet, i enlighet med bestämmelserna i artikel 19.7 och ar- tikel 20.4. 3. Den gemensamma tillsynsmyndigheten är även behörig att analysera tillämpnings- och tolkningssvårigheter som är knutna till Europols verk- samhet i fråga om behandling och användning av personuppgifter, att studera de problem som kan uppkomma vid den oberoende kontroll som utförs av medlemsstaternas tillsynsmyndigheter eller vid utövandet av rätten till information, liksom att utarbeta förslag till gemensamma lös- ningar på de problem som finns. 4. Varje berörd person har rätt att begära att den gemensamma tillsynsmyndigheten försäkrar sig om att eventuell lagring, insamling, behandling och användning av personuppgifter inom Europol har utförts på ett lagligt och korrekt sätt. 5. Om den gemensamma tillsynsmyndigheten konstaterar att be- stämmelserna i denna konvention inte har respekterats vid lagringen, behandlingen eller användningen av personuppgifter, skall den till Europols direktör översända alla de iakttagelser som den anser vara nöd- vändiga samt begära att få ett svar på sina iakttagelser inom den tidsfrist som myndigheten bestämmer. Direktören skall informera styrelsen om hela förfarandet. Om svårigheter uppstår, skall den gemensamma till- synsmyndigheten hänvända sig till styrelsen. 6. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall regelbundet upprätta en aktivitetsrapport. Rapporten skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen översändas till rådet; innan dess skall styrelsen ges tillfälle att avge ett yttrande som skall bifogas rapporten. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall besluta om aktivitets- rapporten skall offentliggöras eller ej och skall i förekommande fall besluta om villkoren för detta offentliggörande. 7. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall genom enhälligt beslut anta sin arbetsordning. Den skall underställas rådet, som enhälligt skall godkänna arbetsordningen. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall inom sig skapa en kommitté, bestående av en medlem från varje delegation, var och en med en röst. Denna kommitté skall med alla lämpliga medel pröva de överklaganden som avses i artikel 19.7 och artikel 20.4. Om parterna begär det skall de – biträdda av rådgivare om de så önskar – höras av denna kommitté. De beslut som fattas i detta sammanhang blir slutliga gentemot alla berörda parter. 8. Den gemensamma tillsynsmyndigheten kan dessutom inrätta en eller flera kommissioner. 9. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall rådfrågas rörande den delen av budgetförslaget som berör den. Dess yttrande skall bifogas detta budgetförslag. 10. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall biträdas av ett sekre- tariat vars uppgifter skall fastställas i arbetsordningen. ARTIKEL 25 DATASÄKERHET 1. Europol skall vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att verkställa denna konvention. Åtgärderna skall anses nödvändiga endast om kostnaden för dem står i proportion till den åsyftade skyddsmålsättningen. 2. När det gäller databehandling inom Europol skall varje medlemsstat och Europol vidta lämpliga åtgärder för att 1) förbjuda varje obehörig person åtkomst till datorutrustning som används för behandling av personuppgifter (åtkomstskydd för utrust- ning), 2) förhindra att datamedia läses, kopieras, ändras eller avlägsnas av en obehörig person (datamediaskydd), 3) förhindra obehörig registrering av data och varje obehörig åtkomst, ändring eller utplåning av personuppgifter (skydd för lagrade data), 4) förhindra att obehöriga personer kan använda datasystem via data- kommunikation (användarkontroll), 5) tillförsäkra att personer som är behöriga att använda ett datasystem endast har åtkomst till de uppgifter för vilka de är behöriga (behörig- hetskontroll), 6) tillförsäkra att det skall vara möjligt att kontrollera och konstatera till vilka enheter personuppgifter får överföras via datakommunikation (kommunikationskontroll), 7) tillförsäkra att det i efterhand kan kontrolleras och konstateras vilka personuppgifter som har införts i datasystemen, samt när och av vem uppgifterna infördes (indatakontroll), 8) förhindra att uppgifterna obehörigen kan läsas, kopieras, ändras eller utplånas vid dataöverföring av personuppgifter eller under transport av datamedia (kontroll av transport), 9) säkerställa att de system som används kan repareras omedelbart vid störningar (återställande), 10) säkerställa att systemets funktioner inte är defekta, att funktionsfel omedelbart rapporteras (driftsäkerhet) och att de lagrade uppgifterna inte kan bli felaktiga genom ett funktionsfel hos systemet (autenticitet). AVDELNING V RÄTTSLIG STÄLLNING, ORGANISATION OCH FINANSIELLA BESTÄMMELSER ARTIKEL 26 RÄTTSKAPACITET 1. Europol är en juridisk person. 2. I varje medlemsstat skall Europol ha den mest omfattande rättskapacitet som den nationella lagstiftningen kan tillerkänna juridiska personer. Europol kan bland annat förvärva eller avyttra fast eller lös egendom och föra talan. 3. Europol är behörigt att sluta en överenskommelse om säte med Nederländerna, att sluta de överenskommelser om sekretesskydd som krävs med stöd av artikel 18.6 samt andra arrangemang med tredje land och utomstående instanser enligt artikel 10.4, inom ramen för de regler som enhälligt beslutats av rådet på grundval av denna konvention och avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. ARTIKEL 27 EUROPOLS ORGAN Europols organ utgörs av 1) styrelsen, 2) direktören, 3) styrekonomen, 4) budgetkommittén. ARTIKEL 28 STYRELSE 1. Europol skall ha en styrelse. Den skall ha följande uppgifter: 1) delta i utvidgningen av Europols målsättning (artikel 2.2), 2) enhälligt fastställa sambandsmännens rättigheter och skyldigheter gentemot Europol (artikel 5), 3) enhälligt bestämma hur många sambandsmän som medlemsstaterna får sända till Europol (artikel 5), 4) säkerställa utarbetandet av tillämpningsföreskrifter om register (artikel 10), 5) delta i fastställandet av regler om relationerna mellan Europol och tredje land och utomstående instanser enligt artikel 10.4 (artiklarna 10, 18, 42), 6) genom enhälligt beslut godkänna villkoren för upprättandet av indexregistret (artikel 11), 7) med två tredjedels majoritet besluta om instruktioner för upp- rättande av register (artikel 12), 8) beredas tillfälle att yttra sig över den gemensamma tillsyns- myndighetens iakttagelser och rapporter, (artikel 24), 9) undersöka de problem som den gemensamma tillsynsmyndigheten påpekar (artikel 24.5), 10) anta detaljbestämmelser rörande förfarandet för att kontrollera att förfrågningar till informationsregistret är lagliga (artikel 16), 11) delta i utnämning och uppsägning av direktören och de biträdande direktörerna (artikel 29), 12) kontrollera att direktören utför sina uppgifter på ett korrekt sätt (artiklarna 7 och 29), 13) delta i antagandet av tjänsteföreskrifter (artikel 30), 14) delta i utarbetandet av överenskommelser om sekretesskydd och antagandet av regler om sekretesskyddet (artiklarna 18 och 31), 15) delta i upprättandet av budgeten, inklusive tjänsteförteckningen, i kontrollen av räkenskaperna och i beviljandet av ansvarsfrihet för direk- tören (artiklarna 35 och 36), 16) enhälligt anta den femåriga finansiella planen (artikel 35), 17) enhälligt utse styrekonomen och övervaka dennes förvaltning av medlen (artikel 35), 18) delta i antagandet av budgetförordningen (artikel 35), 19) enhälligt godkänna slutandet av en överenskommelse om säte (artikel 37), 20) enhälligt anta regler för bemyndigande av Europoltjänstemän, 21) med två tredjedels majoritet avgöra tvister mellan en medlemsstat och Europol eller mellan medlemsstater rörande skadestånd som utgivits på grund av ansvar för olaglig eller felaktig behandling av uppgifter (artikel 38), 22) delta i eventuella ändringar av konventionen (artikel 43), 23) ansvara för andra uppgifter som rådet tilldelar den, särskilt inom ramen för tillämpningsföreskrifterna för denna konvention. 2. Styrelsen skall bestå av en företrädare för varje medlemsstat. Varje styrelsemedlem skall ha en röst. 3. Varje styrelsemedlem kan ersättas av en suppleant och när den ordi- narie medlemmen är frånvarande får suppleanten rösta i dennes ställe. 4. Europeiska gemenskapernas kommission skall inbjudas att närvara vid styrelsemötena, men får inte rösta. Styrelsen kan likväl besluta att sammanträda även om kommissionens företrädare är frånvarande. 5. De ordinarie medlemmarna eller suppleanterna har rätt att vid styrelsens överläggningar låta sig åtföljas av eller rådgöra med experter från deras respektive medlemsstater. 6. Styrelseordförandeskapet skall utövas av företrädaren för den med- lemsstat som utövar ordförandeskapet i rådet. 7. Styrelsen skall enhälligt anta sin arbetsordning. 8. Nedlagda röster utgör inget hinder för styrelsen att anta beslut som kräver enhällighet. 9. Styrelsen skall sammanträda minst två gånger om året. 10. Styrelsen skall varje år enhälligt anta 1) en verksamhetsberättelse om Europol under det gångna året, 2) en verksamhetsplan om Europols framtida verksamhet som beaktar medlemsstaternas operationella behov och deras påverkan på budgeten och Europols personalstyrka. Dessa handlingar skall underställas rådet enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. ARTIKEL 29 DIREKTÖR 1. Europol skall ledas av en direktör som utses för en period av fyra år som kan förnyas en gång, genom enhälligt beslut av rådet efter styrelsens yttrande enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. 2. Direktören skall till sin hjälp ha biträdande direktörer vars antal bestäms av rådet och som utses enligt det förfarande som anges i punkt 1 för en period av fyra år som kan förnyas en gång. Deras uppgifter skall närmare anges av direktören. 3. Direktören skall ansvara för 1) verkställandet av Europols uppgifter, 2) den löpande administrationen, 3) ledningen av personalen, 4) utarbetandet och verkställandet av styrelsens beslut, 5) framtagandet av budgetförslag, förslag till tjänsteförteckning och förslag till den femåriga finansiella planen samt verkställandet av Euro- pols budget, 6) alla andra uppgifter som denna konvention eller styrelsen anförtror denne. 4. Direktören skall ansvara för utförandet av sina uppgifter inför styrelsen. Direktören skall delta i styrelsesammanträdena. 5. Direktören skall vara Europols lagliga företrädare. 6. Genom beslut av rådet med två tredjedels majoritet av medlems- staternas röster, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, kan direktören och biträdande direktörerna entledigas efter yttrande från styrelsen. 7. Med avvikelse från punkt 1 och 2, skall direktörens första mandat löpa fem år från och med konventionens ikraftträdande, den första biträdande direktörens mandat löpa fyra år och den andra biträdande direktörens mandat löpa tre år. ARTIKEL 30 PERSONAL 1. Direktören, de biträdande direktörerna och Europols tjänstemän skall utföra sina arbetsuppgifter i enlighet med Europols målsättning och arbetsuppgifter, utan att begära eller motta instruktioner från någon regering, myndighet, organisation eller person utanför Europol, med mindre än att denna konvention föreskriver något annat, och utan att påverka bestämmelserna i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. 2. Direktören skall vara överordnad de biträdande direktörerna och Europols tjänstemän. Han skall anställa och entlediga tjänstemän. I valet av tjänstemän skall han förutom personlig lämplighet och yrkesskick- lighet, dessutom ta hänsyn till behovet av att säkerställa att en lämplig sammansättning av medborgare från alla medlemsstater och officiella språk i Europeiska unionen beaktas. 3. Närmare regler skall anges i tjänsteföreskrifter som enhälligt antas av rådet, efter yttrande från styrelsen och enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. ARTIKEL 31 SEKRETESS 1. Europol och medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa skyddet av de uppgifter som måste vara sekretessbelagda och som samlats in med tillämpning av denna konvention eller har utväxlats inom ramen för Europol. För detta ändamål skall rådet enhälligt anta regler om sekretesskydd, som skall ha förberetts av styrelsen och under- ställts rådet enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i För- draget om Europeiska unionen. 2. När Europol anförtror vissa personer aktiviteter som är känsliga från säkerhetssynpunkt, skall medlemsstaterna åta sig att på begäran av Europols direktör utföra säkerhetsundersökningar av sina egna berörda medborgare, i enlighet med sina nationella bestämmelser, och att bistå varandra med denna uppgift. Den myndighet som med stöd av nationella bestämmelser är behörig, skall inskränka sig till att till Europol över- sända slutsatserna rörande resultatet av säkerhetsundersökningen och dessa slutsatser är bindande för Europol. 3. Varje medlemsstat och Europol får endast utse personer som är särskilt kvalificerade och underkastade säkerhetskontroll för att data- behandla uppgifter inom Europol. ARTIKEL 32 DISKRETIONS- OCH TYSTNADSPLIKT 1. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols tjänstemän och sambandsmännen är skyldiga att avhålla sig från varje handling och varje yttrande som skulle kunna få Europol att framstå i dålig dager eller vara skadlig för dess verksamhet. 2. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols tjänstemän, sambandsmännen och varje annan person, vilka uttryckligen har ålagts diskretions- och tystnadsplikt är skyldiga att inte sprida de uppgifter som kommer till deras kännedom under tjänsteutövning eller inom ramen för deras verksamhet till någon obehörig person eller till allmänheten. Detta gäller inte för uppgifter vars innehåll inte måste hållas hemligt. Diskretions- och tystnadsplikten kvarstår även efter att de avslutat sin tjänst, sitt anställningsavtal eller sin verksamhet. Den plikt som åsyftas i första meningen skall särskilt framhållas av Europol, varvid de straffrättsliga påföljderna av en överträdelse skall påpekas; detta skall ske skriftligen. 3. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols tjänstemän, sambandsmännen samt de personer vilka är underkastade den plikt som föreskrivs i punkt 2 får inte, utan hänvändelse till direktören eller, om det rör sig om direktören, till styrelsen, vid rättsliga eller utomrättsliga förfaranden, varken avlägga vittnesmål eller göra fram- ställning om de uppgifter som har kommit till deras kännedom i deras tjänsteutövning eller verksamhet. Direktören, eller i förekommande fall styrelsen, skall kontakta den juridiska myndigheten eller varje annan behörig myndighet för att vidta nödvändiga åtgärder enligt den nationella lagstiftning som den berörda myndigheten lyder under, antingen för att regler för vittnesmål skall fast- ställas för att säkerställa att uppgifterna bibehåller sin sekretess, eller – om den nationella rätten så tillåter – för att vägra utlämnande i fråga om uppgifter i den mån det krävs för att skydda Europols eller en medlemsstats intressen av högsta vikt. I den mån man enligt medlemsstatens lag har rätt att vägra att vittna, skall de personer som kallas att vittna vederbörligen få tillstånd att vittna. Tillståndet skall ges av direktören, och om det är denne själv som är kallad att vittna, skall det ges av styrelsen. Om en sambandsman kallas att vittna med anledning av uppgifter denne mottagit från Europol, får tillståndet inte ges förrän den medlemsstat som sänt den berörde sambandsmannen har givit sitt samtycke till detta. När det dessutom framgår att vittnesmålet kan komma att innehålla uppgifter och underrättelser som överförts av en medlemsstat eller som uppenbarligen berör en medlemsstat, skall denna medlemsstats upp- fattning inhämtas innan tillståndet ges. Tillståndet att vittna får nekas bara i den mån det är nödvändigt för att skydda viktiga intressen som är värda skydd av Europol eller av berörda medlemsstater. Denna skyldighet kvarstår även efter det att de avslutat sin tjänst, sitt anställningsavtal eller sin verksamhet. 4. Varje medlemsstat skall behandla alla överträdelser av diskretions- eller tystnadsplikten som avses i punkterna 2 eller 3 som överträdelser av dess egna lagstiftning om respekten för tystnadsplikt eller regler om sekretesskydd. ARTIKEL 33 SPRÅK 1. Rapporter och alla andra dokument och handlingar som kommer till styrelsens kännedom skall framläggas för den på alla de officiella språken i Europeiska unionen. Styrelsens arbetsspråk är de officiella språken i Europeiska unionen. 2. De översättningar som är nödvändiga för Europols arbete skall utföras av översättningscentret för Europeiska unionens institutioner. ARTIKEL 34 INFORMATION TILL EUROPAPARLAMENTET 1 En femårig finansiell plan skall utarbetas samtidigt med budgeten. 2. Budgeten skall finansieras genom bidrag från medlemsstaterna och andra tillfälliga inkomster. De finansiella bidrag som skall inbetalas av de olika medlemsstaterna bestäms av den andel varje medlemsstats bruttonationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda bruttonationalinkomster året innan det år då budgeten upprättas. Med bruttonationalinkomst avses i denna paragraf den bruttonationalinkomst som definieras i rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989, om harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknadspriser. 3. Direktören skall fastställa budgetförslaget samt förslaget till tjänsteförteckning för påföljande räkenskapsår senast den 31 mars varje år och skall, efter granskning av Europols budgetkommitté, lägga fram dem för styrelsen, åtföljda av ett förslag till femårig finansiell plan. 4. Styrelsen skall anta den femåriga finansiella planen. Beslutet skall fattas med enhällighet. 5. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och efter yttrande från styrelsen, fastställa Europols budget senast den 30 juni det år som föregår budget- året. Rådet skall fatta sitt beslut med enhällighet. Samma förfarande skall på motsvarande sätt användas för eventuella tilläggs- eller ändrings- budgetar. Rådets fastställande av budgeten innebär att varje medlemsstat är skyldig att i rätt tid betala det finansiella bidrag som åläggs den. 6. Direktören skall verkställa budgeten i enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen som avses i punkt 9. 7. Kontrollen över betalningsåtaganden och betalning av utgifter samt kontrollen över fastställandet och uppbärandet av inkomster utövas av en styrekonom, enhälligt utsedd av styrelsen och ansvarig inför denna. Budgetförordningen kan föreskriva att styrekonomens granskning utförs i efterhand för vissa inkomster eller utgifter. 8. Budgetkommittén skall bestå av en företrädare för varje med- lemsstat och denne skall vara expert på budgetområdet. Budgetkom- mittén skall ansvara för att förbereda överläggningarna på det budgetära och finansiella området. 9. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt anta budgetförordningen som särskilt anger villkoren för utarbetande, ändring och verkställande av budgeten samt kontrollen av nämnda verkställande, liksom reglerna för betalningen av medlemsstaternas finansiella bidrag. ARTIKEL 35 BUDGET 1. Alla Europols intäkter och utgifter, inklusive alla kostnader för den gemensamma tillsynsmyndigheten och dess sekretariat som upprättats enligt artikel 24, skall beräknas för varje räkenskapsår och tas upp i budgeten; en tjänsteförteckning skall bifogas budgeten. Räkenskapsåret börjar den 1 januari och avslutas den 31 december. Budgeten skall balansera inkomster och utgifter. En femårig finansiell plan skall utarbetas samtidigt med budgeten. 2. Budgeten skall finansieras genom bidrag från medlemsstaterna och andra tillfälliga inkomster. De finansiella bidrag som skall inbetalas av de olika medlemsstaterna bestäms av den andel varje medlemsstats bruttonationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda brutto- nationalinkomster året innan det år då budgeten upprättas. Med brutto- nationalinkomst avses i denna paragraf den bruttonationalinkomst som definieras i rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989, om harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknadspriser. 3. Direktören skall fastställa budgetförslaget samt förslaget till tjänsteförteckning för påföljande räkenskapsår senast den 31 mars varje år och skall, efter granskning av Europols budgetkommitté, lägga fram dem för styrelsen, åtföljda av ett förslag till femårig finansiell plan. 4. Styrelsen skall anta den femåriga finansiella planen. Beslutet skall fattas med enhällighet. 5. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och efter yttrande från styrelsen, fast- ställa Europols budget senast den 30 juni det år som föregår budgetåret. Rådet skall fatta sitt beslut med enhällighet. Samma förfarande skall på motsvarande sätt användas för eventuella tilläggs- eller ändringsbudgetar. Rådets fastställande av budgeten innebär att varje medlemsstat är skyldig att i rätt tid betala det finansiella bidrag som åläggs den. 6. Direktören skall verkställa budgeten i enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen som avses i punkt 9. 7. Kontrollen över betalningsåtaganden och betalning av utgifter samt kontrollen över fastställandet och uppbärandet av inkomster utövas av en styrekonom, enhälligt utsedd av styrelsen och ansvarig inför denna. Budgetförordningen kan föreskriva att styrekonomens granskning utförs i efterhand för vissa inkomster eller utgifter. 8. Budgetkommittén skall bestå av en företrädare för varje medlems- stat och denne skall vara expert på budgetområdet. Budgetkommittén skall ansvara för att förbereda överläggningarna på det budgetära och finansiella området. 9. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt anta budgetförordningen som särskilt anger villkoren för utarbetande, ändring och verkställande av budgeten samt kontrollen av nämnda verkställande, liksom reglerna för betalningen av medlemsstaternas finansiella bidrag. ARTIKEL 36 REVISION AV RÄKENSKAPER 1. Räkenskaperna för alla intäkter och utgifter som tas upp i budgeten samt balansräkningen för Europols tillgångar och skulder skall revideras årligen i enlighet med budgetförordningen. I detta syfte lägger direktören senast före den 31 maj påföljande år fram en rapport över budgetårets bokslut. 2. Revisionen av räkenskaperna utförs av en gemensam kontroll- kommitté bestående av tre ledamöter som utses av Europeiska gemenskapernas revisionsrätt på förslag av dess ordförande. Leda- möterna utses för tre år; de efterträder varandra på så sätt att varje år skall den ledamot ersättas som tillhört kontrollkommittén i tre år. Med avvikelse från bestämmelserna i andra meningen skall, när den gemensamma kontrollkommittén första gången upprättas efter det att Europol börjat sin verksamhet, dock mandattiden för den ledamot som genom lottdragning placeras på – första platsen, vara två år, – andra platsen, vara tre år, och – tredje platsen, vara fyra år. Eventuella kostnader för revisionen av räkenskaperna skall tas upp i den budget som anges i artikel 35. 3. Den gemensamma kontrollkommittén skall enligt det förfarande som anges i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, lägga fram en revisionsrapport för rådet över det gångna budgetåret. Direktören och styrekonomen kan på förhand yttra sig över revisionsrapporten, och den skall diskuteras i styrelsen. 4. Europols direktör skall förse ledamöterna i den gemensamma kontrollkommittén med alla upplysningar och hjälpa dem med allt de kan behöva för att utföra sin uppgift. 5. Rådet skall ge direktören ansvarsfrihet för genomförandet av räken- skapsårets budget efter granskning av rapporten över budgetårets bokslut. 6. Budgetförordningen skall ange reglerna för revisionen av räken- skaperna. ARTIKEL 37 ÖVERENSKOMMELSE OM SÄTE Bestämmelserna rörande placeringen av Europol i den stat där den har sitt säte och de prestationer som skall tillhandahållas av den staten samt de särskilda regler som är tillämpliga på Europols organs medlemmar, dess biträdande direktörer, dess tjänstemän och familjemedlemmar i den stat där Europol har sitt säte, skall fastslås i en överenskommelse om säte som ingås mellan Europol och Nederländerna, efter enhälligt god- kännande av styrelsen. AVDELNING VI ANSVAR OCH RÄTTSLIGT SKYDD ARTIKEL 38 ANSVAR FÖR OLAGLIG ELLER FELAKTIG BEHANDLING AV UPPGIFTER 1. Varje medlemsstat skall i enlighet med sin nationella rätt vara ansvarig för all skada som åsamkas en person, om vilken det finns uppgifter som är behäftade med rättsliga eller faktiska fel, och som lagrats eller behandlats av Europol. Endast den medlemsstat där den skadebringande handlingen företogs kan bli föremål för en skade- ståndstalan från den skadelidande, som skall vända sig till behörig dom- stol i enlighet med nationell rätt i den sålunda berörda medlemsstaten. En medlemsstat kan inte åberopa det faktum att en annan medlemsstat förmedlat felaktiga uppgifter för att befria sig från det ansvar som medlemsstaten har gentemot en skadelidande, i enlighet med den nationella lagstiftningen. 2. Om dessa uppgifter som är behäftade med rättsliga eller faktiska fel är ett resultat av en felaktig överföring eller av att en eller flera med- lemsstater inte fullgjort sina skyldigheter enligt denna konvention eller av en olaglig eller felaktig lagring eller behandling av Europol, är Europol eller dessa medlemsstater skyldiga att på anmodan återbetala vad som utbetalats i skadestånd, såvitt inte uppgifterna har använts i strid med denna konvention av den medlemsstat på vilkens territorium den skadebringande incidenten har skett. 3. Varje oenighet mellan denna medlemsstat och Europol eller en annan medlemsstat om principen eller beloppet för denna återbetalning skall underställas styrelsen, som skall besluta med två tredjedelars majoritet. ARTIKEL 39 ANNAT ANSVAR 1. Europols avtalsrättsliga ansvar skall regleras av den lagstiftning som är tillämplig på avtalet i fråga. 2. Vad beträffar utomobligatoriskt (utomkontraktuellt) ansvar skall Europol, oberoende av ett ansvar enligt artikel 38, ersätta de skador som orsakats av dess organ, biträdande direktörer eller tjänstemän under tjänsteutövning, i den mån skadorna har vållats av dem. Dessa bestäm- melser utesluter inte rätten till annan ersättning som grundas på med- lemsstaternas lagstiftning. 3. Den skadelidande personen har rätt att kräva att Europol avstår från en åtgärd eller upphäver den. 4. De nationella domstolar i medlemsstaterna som är behöriga att pröva tvister i vilka Europols ansvar enligt denna artikel är i fråga skall utses genom hänvisning till relevanta bestämmelser i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om rättslig behörighet och verkställande av civil- och handelsrättsliga beslut, i dess senare lydelse enligt anslutnings- konventionerna. ARTIKEL 40 TVISTLÖSNING 1. Alla tvister mellan medlemsstaterna som gäller tolkningen eller tillämpningen av denna konvention skall i första hand granskas i rådet, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att uppnå en lösning. 2. Om någon lösning inte har uppnåtts efter en frist på sex månader skall de medlemsstater som är parter i tvisten komma överens om villkoren för hur tvisten i fråga skall lösas. 3. De bestämmelser om rättsmedel som anges i det regelverk som är tillämpligt på visstidsanställda och extra personal vid Europeiska gemen- skaperna är på motsvarande sätt tillämpliga på Europols personal. ARTIKEL 41 PRIVILEGIER OCH IMMUNITET 1. Europol, medlemmarna i organen, dess biträdande direktörer och dess tjänstemän skall åtnjuta de privilegier och den immunitet som är nödvändiga för att de skall kunna utföra sina uppgifter i enlighet med ett protokoll som fastställer de regler som är tillämpliga i alla medlems- stater. 2. Nederländerna och de andra medlemsstaterna skall komma överens om de privilegier och den immunitet som är nödvändig för utförandet av sambandsmännens uppgifter inom Europol i korrekt och vederbörlig form genom identiska villkor för de sambandsmän och dessas familje- medlemmar, som skickats av övriga medlemsstater. 3. Det protokoll som avses i punkt 1 skall enhälligt antas av rådet enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. AVDELNING VII SLUTBESTÄMMELSER ARTIKEL 42 FÖRBINDELSER MED TREDJE LAND OCH UTOMSTÅENDE INSTANSER 1. I den mån det är av värde för att utföra de arbetsuppgifter som anges i artikel 3, skall Europol upprätta och upprätthålla samarbetskontakter med utomstående instanser i den mening som avses i 10.4, 1–3. Styrelsen skall enhälligt anta regler för dessa förbindelser. Denna bestämmelse påverkar inte artikel 10.4, 10.5 eller artikel 18.2. Utbytet av personuppgifter får endast göras i enlighet med bestämmelserna i avdelningarna II – IV i denna konvention. 2. I den mån det är nödvändigt för att utföra de arbetsuppgifter som anges i artikel 3, kan Europol dessutom upprätta och upprätthålla kontakter med tredje land och utomstående instanser i den mening som avses i artikel 10.4, 4-7. Rådet skall enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och efter yttrande från styrelsen, anta regler för de förbindelser med tredje land och utomstående instanser som åsyftas i första meningen. Punkt 1 tredje meningen skall gälla i tillämpliga delar. ARTIKEL 43 ÄNDRING AV KONVENTIONEN 1. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt på en medlemsstats initiativ och efter yttrande från styrelsen, inom ramen för artikel K.1.9 i Fördraget om Europeiska unionen, utarbeta ändringar av denna konvention som det skall rekommendera medlemsstaterna att anta i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. 2. Ändringarna träder i kraft i enlighet med artikel 45.2 i denna konvention. 3. Rådet kan dock, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt på en medlemsstats initiativ och efter att styrelsen undersökt det, tillägga, ändra eller komplettera definitionerna rörande de former av brottslighet som avses i bilagan. Det kan också besluta att införa nya definitioner rörande dessa former av brottslighet. 4. Generalsekreteraren i Europeiska unionens råd skall underrätta alla medlemsstater om det datum då ändringarna träder i kraft. ARTIKEL 44 RESERVATIONER Denna konvention kan inte göras till föremål för någon reservation. ARTIKEL 45 KONVENTIONENS IKRAFTTRÄDANDE 1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. 2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de förfaranden som deras konstitutionella bestämmelser föreskriver för antagande av denna konvention har genomförts. 3. Denna konvention skall träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter underrättelsen som avses i punkt 2 av den stat – som skall vara medlem i Europeiska unionen när rådet antar den akt som upprättar denna konvention – som sist genomför denna underrättelse. 4. Utan att det påverkar punkt 2, skall Europols verksamhet till följd av denna konvention inte inledas förrän det datum då den sista av de akter som föreskrivs i artiklarna 5.7, 10.1, 24.7, 30.3, 31.1, 35.9, 37, 41.1 och 41.2 har trätt i kraft. 5. När Europols verksamhet inleds, skall Europols narkotikaenhets verksamhet avslutas i enlighet med rådets gemensamma åtgärd om Europols narkotikaenhet av den 10 mars 1995. Europol skall då överta all den utrustning som finansierats av Europols narkotikaenhets gemen- samma budget, som har utvecklats eller producerats av Europols narko- tikaenhet eller som har ställts till dess förfogande av den stat där dess säte är beläget för kostnadsfritt permanent bruk, liksom alla de arkiv och datasystem som den självständigt förvaltat. 6. Räknat från den dag då rådet antagit den akt som upprättar denna konvention skall medlemsstaterna inom sin interna rätt, individuellt eller gemensamt, vidta alla de förberedande åtgärder som krävs för att Europols verksamhet skall kunna inledas. ARTIKEL 46 NYA MEDLEMSSTATERS ANSLUTNING TILL KONVENTIONEN 1. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir medlem i den Europeiska unionen. 2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande statens språk, utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig. 3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien. 4. I förhållande till en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter deponeringen av anslutningsinstrumentet eller om den ännu inte har trätt i kraft då denna period löper ut, den dag då konventionen träder i kraft. ARTIKEL 47 DEPOSITARIE 1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för denna konvention. 2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra underrättelser, instrument och meddelanden som rör denna konvention. TILL BEVIS PÅ DETTA har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention. UPPRÄTTAD i ..... den .....1995 i ett enda original på danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika giltiga. Det skall deponeras hos generalsekreteraren i Europeiska unionens råd, som skall överlämna en bestyrkt kopia till var och en av medlemsstaterna. BILAGA SOM AVSES I ARTIKEL 2 Förteckning över andra allvarliga former av internationell brottslighet som Europol kan behandla förutom de som redan nu föreskrivs i artikel 2.2 med beaktande av Europols målsättning så som den anges i artikel 2.1. Brott mot liv, hälsa och frihet: – mord och grov misshandel, – olaglig handel med mänskliga organ och vävnader, – människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan, – rasism och främlingsfientlighet. Brott mot enskild och offentlig egendom samt bedrägeri: – organiserade stölder, – olaglig handel med kulturföremål, inklusive antikviteter och konstverk, – svindleri och bedrägeri, – beskyddarverksamhet och utpressning, – förfalskning och illegal efterbildning (piratkopior), – förfalskning av administrativa dokument och handel med förfalskningar, – falskmynteri och förfalskning av betalningsmedel, – databrott, – mutbrott och bestickning. Olaga handel och angrepp på miljön: – olaga handel med vapen, ammunition och sprängämnen, – olaga handel med hotade djurarter, – olaga handel med hotade växtarter och växtsorter, – brottslighet till skada för miljön, – olaga handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser. Dessutom innebär det faktum att Europol i enlighet med artikel 2.2 får ansvaret för någon av de former av brottslighet som räknas upp ovan att Europol också är behörigt att behandla penningtvätt som hänför sig till denna typ av brottslighet liksom andra brott som hör samman med sådan brottslighet. Vad beträffar de former av brottslighet som uppräknas i artikel 2.2 skall man i denna konvention förstå med följande uttryck: – brottslighet som har samband med nukleära och radioaktiva ämnen: sådana brott som uppräknas i artikel 7.1 i konventionen om det fysiska skyddet av nukleära ämnen undertecknad i Wien och New York den 3 mars 1980, och som rör nukleära och/eller radioaktiva ämnen sådana som de definierats i både artikel 197 i Euratomfördraget och i direktiv 80/836/Euratom av den 15 juli 1980. – illegala nätverk för invandring: de handlingar som i vinstsyfte avsikt- ligen underlättar inresan till, vistelsen på eller arbete inom Europeiska unionens medlemsstaters territorium, i strid med bestämmelser och tillämpliga villkor i medlemsstaterna, – människohandel: att tvinga en person under andra personers reella och illegala makt genom användande av våld eller hot eller genom missbruk av en överordnad ställning eller handlingar i syfte att exploatera andras prostitution, att på olika sätt sexuellt utnyttja och utöva sexuellt våld mot minderåriga eller att utöva handel i samband med att barn överges, – brottslighet som har samband med handel med stulna fordon: stöld eller kapning av bilar, lastbilar, långtradare, lastbilars eller långtradares last, bussar, motorcyklar, husvagnar och jordbruksfordon, anläggnings- fordon, reservdelar såväl som häleri med dessa föremål, – illegal penningtvätt: de brott som finns uppräknade i artikel 6.1–3 i Europarådets konvention om tvättning, uppspårande, beslag och konfiskering av utbyte av brott, undertecknad i Strasbourg den 8 november 1990. De slags brottslighet som omnämns i artikel 2 och i denna bilaga skall bedömas av de behöriga nationella enheterna enligt den nationella lagstiftningen i de stater de tillhör. ___________________ FÖRKLARINGAR Till artikel 10.1 ”Vid utarbetandet av genomförandebestämmelserna för artikel 10.1 kommer Tyskland och Österrike att fortsätta att tillse att följande princip bekräftas: De personuppgifter som avses i punkt 1 första meningen i artikel 10.1 och uppgifter som inte räknas upp i artikel 8.2 och 8.3 får lagras endast om det på grund av handlingens natur eller omständigheterna eller på grundval av andra skäl kan antas att straffrättsliga förfaranden skall inledas mot dessa personer för brott som omfattas av Europols behörighet enligt artikel 2.” Till artikel 14.1 och 14.3, artikel 15.2 och artikel 19.8 1. ”Tyskland, Österrike och Nederländerna kommer att överföra uppgifter i enlighet med denna konvention eftersom länderna förväntar sig att Europol och medlemsstaterna när de behandlar och använder uppgifter i manuella register skall respektera andan i denna konventions bestämmelser angående det rättsliga skyddet av uppgifterna.” 2. ”Rådet förklarar, med beaktande av artikel 14.1 och 14.3, artikel 15.2 och artikel 19.8 i konventionen, att när det handlar om respekten för skyddsnivån av de uppgifter som utbyts mellan Europol och med- lemsstaterna skall Europol vad beträffar den manuella hanteringen tre år efter det att verksamheten inletts tillsammans med den gemensamma tillsynsmyndigheten och de nationella tillsynsmyndigheterna, var och en inom sina kompetensområden, utarbeta en rapport som efter att ha granskats av styrelsen skall överlämnas till rådet för genomgång.” Till artikel 40.2 ”Följande medlemsstater har kommit överens om, att i ett sådant fall, systematiskt hänskjuta tvisten i fråga till Europeiska gemenskapernas domstol: – Konungariket Belgien – Konungariket Danmark – Förbundsrepubliken Tyskland – Republiken Grekland – Konungariket Spanien – Republiken Frankrike – Irland – Republiken Italien – Storhertigdömet Luxemburg – Konungariket Nederländerna – Republiken Österrike – Republiken Portugal – Republiken Finland – Konungariket Sverige Till artikel 42 ”Rådet förklarar att Europol i första hand bör upprätta kontakter med behöriga instanser i stater med vilka Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater etablerat en strukturerad dialog.” Tilläggsprotokollet PROTOKOLL, PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K 3 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN OM FÖRHANDSAVGÖRANDE AV EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOL, ANGÅENDE TOLKNINGEN AV KONVENTIONEN OM UPPRÄTTANDET AV EN EUROPEISK POLISBYRÅ De höga fördragsslutande parterna, har enats om följande bestämmelser som skall fogas till konventionen. ARTIKEL 1 Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att på de villkor som fastställs i detta protokoll meddela förhandsavgöranden om tolkningen av konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå, härefter kallad ”Europolkonventionen” och detta protokoll. ARTIKEL 2 1. Varje medlemsstat kan, genom en förklaring som avges vid undertecknandet av detta protokoll eller vid varje annat tillfälle efter undertecknandet, godkänna Europeiska gemenskapernas domstols be- hörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av Europol- konventionen på de villkor som anges i punkt 2 a) eller punkt 2 b). 2. Varje medlemsstat som avger en förklaring enligt punkt 1 kan ange antingen att a) varje domstol i den staten, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, får begära att Europeiska gemenskapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende som uppkommit vid denna domstol och som rör Europolkonventionen, när domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, eller att b) varje domstol i den staten får begära att Europeiska gemenskapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende som uppkommit vid denna domstol och som rör tolkningen av Europolkonventionen, när domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken. ARTIKEL 3 1. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och dess rättegångsregler skall tillämpas. 2. I enlighet med Europeiska gemenskapernas domstols stadga skall varje medlemsstat, oavsett om den har avgivit en förklaring enligt ar- tikel 2, ha rätt att till Europeiska gemenskapernas domstol inkomma med inlagor och skriftliga yttranden i ärenden som anhängiggjorts vid domstolen enligt artikel 1 ARTIKEL 4 1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser. 2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de förfaranden som deras konstitutionella bestämmelser föreskriver för antagande av detta protokoll har genomförts liksom vilka förklaringar som har avgivits enligt artikel 2. 3. Detta protokoll skall träda i kraft nittio dagar efter den underrättelse som avses i punkt 2 från den stat, som är medlem i Europeiska unionen när rådet antar den akt som upprättar detta protokoll och som sist genomför denna formalitet. Protokollet skall emellertid träda i kraft tidigast samtidigt som Europolkonventionen. ARTIKEL 5 1. Detta protokoll skall stå öppet för anslutning för varje stat som blir medlem i Europeiska unionen. 2. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien. 3. Den av Europeiska unionens råd på den anslutande medlemsstatens språk fastställda texten till detta protokoll skall vara giltig. 4. I förhållande till en medlemsstat som ansluter sig till detta protokoll, träder detta i kraft nittio dagar efter dagen för deponeringen av dess anslutningsinstrument, eller på dagen för ikraftträdandet av detta protokoll, om detta ännu inte hunnit träda i kraft vid utgången av nämnda period om nittio dagar. ARTIKEL 6 Varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och som ansluter sig till Europolkonventionen i enlighet med artikel 46 i denna konvention måste godkänna bestämmelserna i detta protokoll. ARTIKEL 7 1. Varje medlemsstat som är fördragsslutande part får föreslå ändringar av detta protokoll. Varje förslag till ändring skall överlämnas till depositarien, som skall underrätta rådet om detta. 2. Ändringar skall beslutas av rådet som skall rekommendera att medlemsstaterna antar dem i enlighet med sina respektive kon- stitutionella bestämmelser. 3. De på detta sätt beslutade ändringarna träder i kraft i enlighet med bestämmelserna i artikel 4. ARTIKEL 8 1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie för detta protokoll. 2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra underrättelser, instrument och meddelanden som rör detta protokoll TILL BEVIS PÅ DETTA har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat detta fördrag. Utfärdat i en i ett enda original på danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska språken, vilka texter är lika giltiga. Förklaring till protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av Europolkonventionen Konungariket Sverige godkänner Europeiska gemenskapernas domstols behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av Europol- konventionen på de villkor som anges i artikel 2.2.b i protokollet, vilket innebär att varje svensk domstol får begära att Europeiska gemen- skapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett mål eller ärende som uppkommit vid denna domstol och som rör tolkningen av Europol- konventionen, när domstolen anser att ett sådant avgörande i frågan är nödvändigt för att avgöra målet eller ärendet. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. 1. Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall Härigenom föreskrivs följande En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter- nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, gäller detta. Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen. Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket. ________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 2. Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 §1 På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- land, Island, Norge eller stat an- sluten till internationella krimi- nalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Fin- land, Island, Norge eller stat ansluten till internationella krimi- nalpolisorganisationen eller av denna organisation må rikspolis- styrelsen eller, efter regeringens bemyndigande, annan polismyn- dighet förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter rege- ringens bemyndigande äger riks- polisstyrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. Uppgift från polis- register får vidare meddelas till en utländsk myndighet eller en mellan- folklig organisation om detta följer av en internationell överenskom- melse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från polis- register meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om med- borgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill. __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls- området Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm- melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följan- de lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att an- vändas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anled- ning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främ- mande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndig- heter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens- kommelse med en mellanfolklig organisation. __________ Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-13 Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. Enligt en lagrådsremiss den 7 maj 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall, 2. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m., 3. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Peter Strömberg. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. JUSTITIEDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1996/97:164 Europol. Senaste lydelse 1988:288. 1 Senaste lydelse 1992:1366. 1 Senaste lydelse 1988:288. 1 Senaste lydelse 1992:1366. Prop. 1996/97:164 3 1 7 5 137 84 Prop. 1996/97:164 Bilaga 1 Prop. 1996/97:164 Bilaga 1 Prop. 1996/97:164 Bilaga 2 Prop. 1996/97:164 Bilaga 3 Prop. 1996/97:164 Bilaga 4 Prop. 1996/97:164 Bilaga 5 Prop. 1996/97:164 Bilaga 6 141 138 Prop. 1996/97:164 Bilaga 7 Prop. 1996:97/000 142 Prop. 1996/97:164 Bilaga 8 143 Prop. 1996/97:164