Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1996/97:136 · Hämta Doc ·
Ny ellag
Ansvarig myndighet: Närings- och handelsdepartementet
Dokument: Prop. 136
Regeringens proposition 1996/97:136 Ny ellag Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 maj 1997 Göran Persson Anders Sundström (Närings- och handelsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att bestämmelserna i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) förs samman till en ny ellag. Den nya lagen skall reglera bl.a. verksamheter avseende produktion, överföring och användning av el. I förslaget till ny ellag baseras det materiella innehållet på den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn m.m. Grundläggande i ellagstiftningen är att det krävs tillstånd (nätkonces- sion) för att dra fram eller använda elektrisk starkströmsledning. Den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession förs över till den nya ellagen med vissa ändringar vad gäller tillämpningen av plan- och bygglagen samt naturresurslagen vid prövning av nätkoncession. I propositionen föreslås vidare vissa mindre ändringar av bestämmelserna, bl.a. i fråga om meddelande av nätkoncession och förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession. Frågan om tvångsförvaltning i samband med återkallelse av nätkoncession skall utredas ytterligare. De delar av gällande ellagstiftning som infördes till följd av 1995 års elmarknadsreform förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Detta gäller bestämmelser om nätverksamhet, nättariffer, leverans- koncession, kommunala elföretag samt systemansvar och balansansvar. Det föreslås en utvidgning av Svenska kraftnäts befogenheter att utöva systemansvaret. Bestämmelser om utlandshandel kompletteras enligt förslaget med en regel som syftar till att stärka samhällskontrollen över tillkommande utlandsförbindelser. Den nuvarande ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder tar främst sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av Elsäker- hetsverket i enlighet med ett bemyndigande i ellagen. Bestämmelserna om skyddsåtgärder föreslås i huvudsak föras över oförändrade till den nya ellagen. Skyddsåtgärder föreslås i fortsättningen även gälla elektriska anläggningars inverkan på vissa rörledningar. Den nuvarande ellagens bestämmelser om skadestånd reglerar skador orsakade av inverkan av elektrisk ström från anläggningar som omfattas av lagen. Särskilda regler finns för skador orsakade av bristande elkvalitet. Nu gällande bestämmelser om skadestånd är i vissa stycken ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Skadeståndsbestämm- elserna föreslås överföras i huvudsak oförändrade till den nya ellagen men anpassas till de nuvarande förhållandena på elmarknaden. Systemet med s.k. strikt ansvar för person- och sakskada som har orsakats genom inverkan av el från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip. Regelverket för elmarknaden skall enligt förslaget kompletteras genom att bestämmelser om konsumentskydd vid köp av el förs in i den nya ellagen. De föreslagna bestämmelserna gäller dels konsumentskydd vid avstängning av el, dels konsumentskydd vid s.k. kvantitativa drift- störningar, dvs. avbruten elöverföring på grund av t.ex. tekniska orsaker eller kabelbrott. Nätmyndigheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket, Elsäker- hetsverkets och Affärsverket svenska kraftnät har tillsynen över att ellagen och elhandelslagen följs. Inga förändringar föreslås av myndig- hetsfunktionerna i den nya ellagen, men tillsynsbestämmelserna preciseras i vissa avseenden. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 1 2 Lagtext 1 2.1 Förslag till ellag 1 2.2 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000) 1 3 Ärendet och dess beredning 1 4 En ny ellagstiftning 1 4.1 Behovet av en ny lagstiftning 1 4.2 Lagstiftningens omfattning och huvudsakliga innehåll 1 5 Bestämmelser om nätkoncession 1 5.1 Inledning 1 5.2 Tillämpning av plan- och bygglagen och naturresurslagen vid prövning av ansökan om ny nätkoncession 1 5.3 Tidsbegränsade nätkoncessioner 1 5.4 Förlängning av giltighetstiden för nätkoncession 1 5.5 Vissa frågor rörande nät som innehas utan stöd av nätkoncession 1 5.6 Tvångsförvaltning vid återkallelse av nätkoncession 1 5.7 Tillstånd att ta ledning ur bruk 1 5.8 Bestämmelser om flyttning av ledningar, m.m. 1 6 Nätverksamhet m.m. 1 7 Nättariffer 1 8 Leveranskoncession 1 9 Utrikeshandeln med el 1 9.1 Inledning 1 9.2 Koncession för utlandshandel med el 1 9.3 Prövning av tillkommande utlandsförbindelser 1 10 Kommunala elföretag 1 11 Systemansvar och balansansvar 1 12 Elskador och skyddsåtgärder 1 12.1 Skydd mot elskador 1 12.2 Prioritetsprincipen 1 13 Skadestånd vid elskador 1 13.1 Inledning 1 13.2 Principen om strikt ansvar 1 13.3 Undantag från ellagens huvudregel om strikt skadeståndsansvar 1 13.4 Produktansvar 1 13.5 Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar 1 13.6 Skadelidandens medvållande 1 13.7 Regressrätt 1 14 Konsumentskydd 1 14.1 Konsumentskydd på elmarknaden 1 14.2 Konsumentskyddet vid avstängning av el på grund av konsumentens avtalsbrott 1 14.3 Underrättelse vid förutsebara avbrott i överföringen 1 14.4 Konsumentens rätt till ersättning i vissa fall vid avbrott i överföringen av el 1 15 Tillsyn m.m 1 15.1 Myndigheternas tillsyn 1 15.2 Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet 1 16 Handel med el 1 17 Författningskommentar 1 Bilaga 1 Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108)..................... 203 Bilaga 2 Ellagstiftningsutredningens förslag till ny ellag............ 213 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över Ellagstift- ningsutredningens slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108).............................................. 236 Bilaga 4 Sammanfattning av Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49)...................... 248 Bilaga 5 Elbörsutredningens lagförslag....................................... 257 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser vid remiss- behandling av betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49)................................................... 264 Bilaga 7 Sammanfattning av utredningen om konsument- skydd vid leverans av el - betänkandet Konsument- skydd på elmarknaden (SOU 1996:104)........................ 265 Bilaga 8 Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el - lagförslag.................................................................. 269 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser vid remiss- behandling av betänkandet Konsument- skydd på elmarknaden (SOU 1996:104)........................ 271 Bilaga 10 Sammanfattning av Närings- och teknikutveck- lingsverkets rapport Icke koncessionspliktiga nät......... 272 Bilaga 11 Närings- och teknikutvecklingsverkets lagförslag......... 275 Bilaga 12 Förteckning över deltagare vid remissmöte om rapporten Icke koncessionspliktiga nät.......................... 276 Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag.......................................... 277 Bilaga 14 Lagrådets yttrande.......................................................... 300 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997 ................................................................................... 308 Rättsdatablad......................................................................................... 309 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen l. antar regeringens förslag till ellag, 2. antar regeringens förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till ellag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet. Definitioner 2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samma innehavares hand, skall anläggningarna anses som en och samma anläggning. 3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. 5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. 6 § Regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ligger på nätmyndigheten. 2 kap. Nätkoncession m.m. Allmänt om nätkoncession 1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. 2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna spänning för ledningsnätet anges. 3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en av de nya ledningarna. 4 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 § och förbudet att börja bygga enligt 3 § i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 §. Undantag får medges bara för ledningar som är i bruk den 1 januari 1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas. 5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning får byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs. Förutsättningar för meddelande av nätkoncession 6 § Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. 7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen. 8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. 9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Villkor för nätkoncession 11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för an- läggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. 12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nät- myndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Nätkoncessions giltighetstid 13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. Förlängning av giltighetstiden 14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av koncessions- havaren förlängas med fyrtio år i taget, om nätkoncessionen avser linje, och med tjugofem år i taget, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket och 6 - 11 §§ tillämpas. Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansök- ningen har prövats slutligt. Om det finns särskilda skäl, får en nätkoncessions giltighetstid förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut. 15 § Om det finns särskilda skäl får, på ansökan av koncessionshavaren, en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. En tillfällig förlängning får meddelas för högst fem år. Ett ärende enligt första stycket får avgöras utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Överlåtelse och upphörande av nätkoncession 16 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. 17 § En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt ta en ledning ur bruk om ledningen inte utgör en utlandförbindelse. Tillstånd enligt första stycket får inte meddelas, om det är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid. 18 § En nätkoncession får återkallas helt eller delvis, 1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning, eller 2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen. 19 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket. Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldig- heter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. 20 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på kon- cessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. 21 § Om någon annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställ- ningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid. Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighets- domstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger. Flyttning av ledning i vissa fall 22 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom om- rådet för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik, järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentra- fikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för dessa åtgärder. 23 § Om syftet med en ledning är att överföra el för belysning av en allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader som avses i 22 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersätt- ningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig- heterna. Om det i fall som avses i 22 § har vidtagits åtgärder med en ledning där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område. 24 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader. 25 § Om arbete på en ledning som är belägen inom område för annan trafikled än allmän väg kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens innehavare svarar för kostnaderna för arbetet, om inte annat följer av 23 §. I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller särskilda bestämmelser. 26 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföre- taget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Avgränsning av nätverksamhet 1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker i mobila reservkraftaggregat som är avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott. Redovisning av nätverksamhet 2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksam- het. 3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig, om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall beviljas, om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet. Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undan- taget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå. Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. 4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Revision 5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Skyldighet att ansluta anläggning 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till led- ningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskil- da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. 8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området. Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen. Skyldighet att överföra el 9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Skyldighet att mäta överförd el 10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Kostnader för mätning 11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkon- cessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning mäts genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor. En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras enskilda elanvändare. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionsha- varen få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte betalas tillbaka till elanvändaren. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskon- cession enligt 5 kap. 14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Ersättning vid inmatning av el 15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen enligt första stycket. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 4 kap. Nättariffer Allmänt om nättariffer 1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. 2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna. Särskilt om nättariffer för område 3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. 4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje område bedömas för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon- cessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område. Särskilt om nättariffer för linje 5 § På en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), får inte nättariffen, utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje. Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas i enlighet med 6 §. 6 § Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i det avtal som nämns i andra stycket. 7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 §, skall nätkoncessionshava- ren anmäla det till nätmyndigheten. När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla. 8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall 1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled- ningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessions- havares ledning bedömas samlat, 2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall, 3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet. 9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutnings- punkt är belägen. Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar 10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala engångsavgift för anslutning samt avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §. Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av varandra gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten. Rätt till uppgifter om nättariffer m.m. 11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista stycket. Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och andra styckena prövas av nätmyndigheten. 5 kap. Leveranskoncession Allmänt om leveranskoncession 1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. får inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd (leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för leverans i de fall som anges i 10 §. 2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område (leveransområde). För varje leveransområde får endast en leveranskoncession meddelas. Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession 3 § Leveranskoncession får beviljas endast den som från allmän syn- punkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet. Leveranskoncessions giltighetstid 4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år. Ändring av gränser för leveransområde 5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Överlåtelse av leveranskoncession 6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas. Leveransskyldighet 7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet, om inte annat följer av 9 §. Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession får leverera el enligt 10 § andra eller tredje stycket. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa el för normala förbrukningsändamål från denne, har rätt till det, om elanvändaren gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas. Undantag från leveransskyldighet 9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis- tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfull- mäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna, kvarstår skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk. Rätt för andra leverantörer att leverera el 10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans- skyldigheten enligt 7 § första stycket eller 9 §. En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt andra stycket. En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör avses äga rum. Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av nätmyndigheten. Inköpsskyldighet 11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanläggning som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Elpris 12 § Priset för el som levereras till elanvändare som har rätt till leverans enligt 7 § och för el som köps från en produktionsanläggning enligt 11 § skall vara skäligt. 6 kap. Utlandshandel 1 § Den som ingår avtal som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att avtalet ingicks. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten. 7 kap. Kommunala elföretag 1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommu- nallagen (1991:900) får, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva 1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller 2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet. 2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag. 8 kap. Systemansvar och balansansvar Systemansvar 1 § Den myndighet som regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. 2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nät- koncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerhet beaktas. Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogen- heter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen. 3 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för elproducenter och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten lämna de uppgifter om produktion eller konsumtion av el som behövs för utövandet av systemansvaret. Balansansvar 4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el. En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap. 5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom leveransom- rådet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. 6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som har lämnats enligt 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten under- rättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. 9 kap. Skyddsåtgärder 1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kon- troll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. 2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning. Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. 3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som överstiger 1 000 volt mellan fasledare där det vid enfasigt fel kan upp- komma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får känne- dom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga skada eller störning. Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning. 4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen an- läggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden. 5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny. 6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning. 7 § Om, i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 § är skyldig att svara för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden. Den innehavare som utfört en åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersättning för de utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbät- tring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån. 8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. 10 kap. Skadestånd Ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning 1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Ansvar enligt första stycket gäller inte 1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, 2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för an- vändning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare, 3. om skadan skett på en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, eller 4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbe- fordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada upp- kommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. Produktansvar 2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan. 3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som 1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet, 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i omlopp, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller 4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Skadestånd vid driftstörning 4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt eller vårdslöshet från hans sida. Skadelidandes medvållande 5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmande av skadestånd 6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 § tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr. Ägares skadeståndsansvar 7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande- rätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som har upplåtits. Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren. Preskription 8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträffade. Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna. 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter Inledande bestämmelser 1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. 2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott 3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott. Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §, underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse får överföringen inte avbrytas. Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt. 4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för överföring eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd. Sker betalning eller är fordringen tvistig, får överföringen inte avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för skulden. 5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ . 6 § Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m. 7 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i något fall pågå längre än åtgärden kräver. Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i god tid före avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är lämpligt, genom anslag. Skadestånd vid avbruten överföring av el 8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören, skall denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den uppkomna skadan. 9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren. 10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för att utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är koncessionshavaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. 11 § Skadestånd enligt 8 - 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet. Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter. 12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan. 12 kap. Tillsyn m.m. Tillsyn 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndig- heten. 2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet gäller omedelbart. Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet 4 § Tillsynsmyndigheten får 1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl, 2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå, 3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk materiel som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter, 4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av elektriska starkströmsanläggningar. Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas. 5 § För tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Om det behövs för tillsynen avseende elsäkerhet, får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Avgifter 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. 13 kap. Övriga bestämmelser Ansvarsbestämmelser 1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §, 2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller 3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 22 § eller 2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift. I ringa fall döms inte till ansvar. 2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. 3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet. 4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Överklagande 5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 - 8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 - 4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten. Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och lagen (1994:618) om handel med el, m.m., skall upphöra att gälla. 2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 2 § 10 mom. andra stycket nämnda lag alltjämt gälla. 3. I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas. 4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i dess lydelse enligt lagen 1995:1140 skall alltjämt gälla. 5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996. 6. För ledningar som före ikraftträdandet av denna lag har dragits fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 5 b § alltjämt gälla. 7. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap. 24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt. 2.2 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000) Härigenom föreskrivs att i 15 och 19 §§ elberedskapslagen (1997:000) orden ”lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”. ______________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 3 Ärendet och dess beredning Riksdagen beslutade våren 1992 om mål och strategier för en reformering av den svenska elmarknaden (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Regeringen tillkallade i mars 1992 en utredare med uppgift att utarbeta förslag till en ny Ellagstiftning på elområdet. Utredningen (N 1992:04) antog namnet Ellagstiftnings- utredningen (ELU). Riksdagen beslutade våren 1994 om ett nytt regelverk för elmarknaden (prop. 1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). Beslutet innebar omfattande förändringar i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Genom beslutet infördes vidare en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m. Enligt beslutet skulle nya lagreglerna ha trätt i kraft den 1 januari 1995. Till grund för riksdagsbeslutet låg bl.a. de lagförslag som ELU redovisade våren 1993 i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68). Sommaren 1994 tillkallade regeringen en parlamentarisk sammansatt kommission, Energikommissionen (N 1994:04), med uppgift att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. I kommissionens uppgifter ingick också att följa utvecklingen på elmarknaden och särskilt behandla utlandshandeln och de regionalpolitiska frågorna (dir. 1994:67). Regeringen beslutade hösten 1994 om tilläggsdirektiv (dir. 1994:120) till Energikommissionen som innebar att den med förtur skulle analysera förutsättningarna för att genomföra elmarknadsreformen på ett sätt som inte låste kommissionens fortsatta arbetet. Hösten 1994 beslutade riksdagen att skjuta upp elmarknadsreformens ikraftträdande för att skapa möjligheter för Energikommissionen att genomföra en bredare konsekvensanalys av de nya reglerna för elmarknaden innan reformen skulle träda i kraft (prop. 1994/95:84, bet. 1994/95:NU10, rskr. 1994/95:141). Energikommissionen redovisade våren 1995 sina överväganden och förslag avseende elmarknadsreformen i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14). Riksdagen beslutade hösten 1995 om att de på våren 1994 beslutade lagändringarna skulle träda i kraft med vissa ändringar den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). ELU:s fortsatta arbete skulle enligt direktiven syfta till att få bl.a. ellagen ersatt med en modern lagstiftning. I tilläggsdirektiv för utredningen sommaren 1993 (dir. 1993:93) angavs bl.a. att de nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen skulle ses över och att lagen skulle omarbetas språkligt och redaktionellt. ELU redovisade i oktober 1995 sitt slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108). I betänkandet föreslås bl.a. att bestämmelserna i ellagen och lagen om handel med el, m.m. (1994:618) förs samman till en gemensam ny lag. Den nya lagen skall enligt förslaget innehålla regler för produktion, överföring och handel med el, m.m. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av ELU:s förslag finns i bilaga 1. ELU:s lagförslag återfinns i bilaga 2. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns i bilaga 3. Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla en utredare med uppgift att föreslå ett regelverk för en organiserad börshandel med el. Enligt direktiven skulle utredaren även lämna förslag till den reglering av utlandshandel som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredningen (N 1996:49) antog namnet Elbörsutredningen. Den redovisade i april 1996 sina överväganden och förslag i betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 4. Utredningens lagförslag redovisas i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr. N96/868). Regeringen beslutade i november 1995 att tillkalla en utredare med uppgift att utarbeta förslag till regler för konsumentskydd vid leverans av el (dir. 1995:148). Utredningen antog namnet Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el (nedan benämnd Elkonsument- skyddsutredningen). Utredningen redovisade i juni 1996 sitt betänkande Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). I betänkandet lämnas förslag till regler för konsumentskydd vid avstängning av el och för konsumentskydd vid kvantitativa driftstörningar (skadeståndsregler). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 7. Utredningens lagförslag redovisas i bilaga 8. Utredningens betänkande har remiss- behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In96/619). I juni 1996 uppdrog regeringen åt Närings- och teknikutvecklings- verket (NUTEK) att utreda och föreslå åtgärder för icke koncessionspliktiga elnät, m.m. Uppdraget syftade till att precisera ELU:s förslag avseende undantag från kravet på nätkoncession. Uppdraget redovisades i november 1996 i rapporten Icke koncessions- pliktiga nät. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 10. Rapportens lagförslag finns i bilaga 11. Ett remissmöte hölls i Närings- och handelsdepartementet den 19 november 1996. En förteckning över deltagarna i remissmötet finns i bilaga 12. Minnesanteckningar från mötet finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr. N96/1380). Lagrådet Regeringen beslutade den 24 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13. Lagrådets yttrande finns i bilaga 14. Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. 4 En ny ellagstiftning 4.1 Behovet av en ny lagstiftning Regeringens bedömning: Ellagen är i sin nu gällande lydelse svåröverskådlig och lagtexten är i bl.a. sin språkliga utformning föråldrad. Ellagen bör ersättas med en redaktionellt och språkligt modern lagstiftning. Det materiella innehållet i det nuvarande regelverket bör föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrat. Ellagstiftningsutredningens (ELU) bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Inga remissinstanser ifrågasätter utredningens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: De grundläggande bestämmelserna på elområdet finns i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k. ellagen, som har varit i kraft sedan 1902. Huvuddragen i lagen har varit i stort sett oförändrade intill dess riksdagen år 1995 beslutade om en reformering av den svenska elmarknaden (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). De stora tekniska och strukturella förändringar som har skett inom elförsörjningen sedan lagens tillkomst har skapat tillämpnings- problem. Lagen är också svåröverskådlig. Det gäller i synnerhet efter 1995 års ändringar som genomfördes i avvaktan på den genomgripande modernisering som låg i ELU:s uppdrag. Till detta kan läggas att ellagen i vissa avseenden, främst beträffande skadestånd, innehåller en lagtext som är föråldrad. Det finns således starka skäl som talar för att ellagen ersätts med en helt ny ellag. I sak kommer denna att till övervägande del överensstämma med gällande rätt, vilket är naturligt med hänsyn till de stora ändringar som nyligen skett. I några avseenden görs dock ändringar och tillägg (se närmare avsnitt 4.2). Stora förändringar har skett inom elförsörjningen under de senaste åren, både i Sverige och utomlands. Riksdagens beslut hösten 1995 har inneburit ökad konkurrens i handeln med el. Syftet var att bl.a. öka valfriheten för elanvändarna och skapa förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress inom elförsörjningen. En särskild fråga gäller de internationella aspekterna. Inom elförsörjningen. har internationaliseringen ökat liksom utbytet av el över nationsgränserna. För Sverige sker ett omfattande utbyte med de nordiska länderna men också med Tyskland. En väl fungerande nordisk elmarknad innebär ömsesidiga fördelar för länderna. Ellagstiftningen i Norge, Sverige och Finland överensstämmer i allt väsentligt. Sverige och Norge har från år 1996 i praktiken en gemensam elmarknad. Handelshindren på utlandsförbindelserna har avskaffats och en gemensam svensk-norsk handelsplats, Nord Pool ASA, har etablerats. De nordiska energiministrarna konstaterade vid sitt sommarmöte år 1996 att arbetet med att utvidga samarbetet på den nordiska elmarknaden fortskrider som planerat. I december 1996 antog Ministerrådet ett direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (96/92/EG). Direktivet trädde i kraft den 19 februari 1997 och medlemsländerna har från denna tidpunkt två år på sig att införliva direktivet i nationell rätt. Direktivet innehåller regler om handel och investeringar inom elsektorn. Syftet är att elmarknaden stegvis skall öppnas samtidigt som allmänhetens tillgång till grundläggande service garanteras. Öppnandet skall ske genom att varje medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs. kunder som har rätt att välja leverantör. Graden av marknadsöppning beror på hur stor andel av den samlade elförbrukningen i landet som dessa kunders sammanlagda förbrukning motsvarar. Sex år efter direktivets ikraftträdande skall marknadsöppningen motsvara ca en tredjedel av landets samlade elförbrukning När det gäller nya kraftproduktionsanläggningar skall medlems- länderna enligt direktivet tillämpa antingen ett tillståndsförfarande eller ett anbudsförfarande. Vid tillståndsförfarandet har var och en som uppfyller ett antal angivna kriterier rätt att uppföra en anläggning. När anbudsförfarandet tillämpas skall ett oberoende organ genomföra anbudstävlingar när det bedöms finnas behov av ny produktionskapacitet. Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna vad gäller graden av öppenhet på elmarknaden. Dessa skillnader kommer att bestå under lång tid framöver. För att det inte skall uppstå bristande jämvikt i handeln med el mellan medlemsstaterna finns i direktivet regler som ger medlemsländerna rätt att vidta vissa åtgärder för att upprätthålla ömsesidighet i handeln med andra medlemsländer. Direktivet innehåller också regler som innebär att medlemsländerna kan ålägga företag inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Dessa tjänster kan avse bl.a. kvalitet och pris på leveranser, försörjningstrygghet och miljöskydd. Vidare finns bestämmelser om att medlemsländerna, i händelse av en plötslig kris på energimarknaden, får vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Den nuvarande svenska ellagstiftningen och den nya ellag som föreslås i denna proposition tillgodoser enligt regeringens bedömning i allt väsentligt direktivets krav. Endast smärre tekniska förändringar torde krävas för att införliva direktivet i svensk rätt. Regeringen avser att vid ett senare tillfälle återkomma till riksdagen i denna fråga. 4.2 Lagstiftningens omfattning och huvudsakliga innehåll Regeringens förslag: Bestämmelserna i 1902 års ellag och lagen om elhandelslagen förs samman till en lag som reglerar verksamheter avseende produktion, överföring och handel med el. I den nya lagen baseras det materiella innehållet på den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn m.m. De delar av gällande ellagstiftning som infördes som en följd av elreformen förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Regelverket för elmarknaden kompletteras med bestämmelser om konsumentskydd. Den nya ellagen träder i kraft den 1 januari 1998. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att samordna lagstiftningen på elområdet eller lämnar det utan invändning. Vissa remissinstanser, däribland Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Konsumentverket, Svenska kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen och Riksförbundet Energileverantörerna, kommenterar den del av lagstiftningen som trädde i kraft år 1996 och föreslår både ändringar vad gäller det materiella innehållet och vissa redaktionella ändringar. Skälen för regeringens förslag: Vid tillkomsten av 1902 års ellag var ett viktigt syfte med lagen att skydda allmänheten mot skador på liv och egendom. Ett annat syfte var att främja landets elektrifiering genom att med lagstöd möjliggöra utbyggnad av starkströmsledningar på annans mark. Utvecklingen under närmare ett sekel har ställt krav på nya och förändrade regler och har inneburit att ett stort antal nya bestämmelser införts i ellagen. Intentionerna med 1995 års elreform innebar mycket stora förändringar i förutsättningarna för lagstiftningen. Med hänsyn till uppbyggnaden av 1902 års ellag ansågs det lämpligt att samla vissa bestämmelser i en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m., (elhandelslagen). Dessa två lagar innehåller tillsammans bestämmelser om såväl reglering av de naturliga monopolen på elmarknaden (nätverksamhet) och handeln med el som skyddsåtgärder, skadestånd, elsäkerhet m.m. Bestämmelserna i 1902 års ellag kan enligt ELU indelas i fem huvudgrupper. Den första gruppen består av regler om nätkoncession. Vid lagens tillkomst spelade som nyss nämnts säkerhetsintressena en stor roll, inte minst vid utformningen av koncessionsreglerna. Elledningar ansågs särskilt farliga och framdragandet borde ställas under samhällets kontroll. Efter hand har även andra intressen kommit i förgrunden. Exempelvis har bestämmelser tillkommit om att en koncession inte får strida mot kommunernas planering och att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas. Ett viktigt syfte med koncessionsreglerna är också att vid uppförande av starkströmsledningar säkerställa att ledningsintresset vägs mot andra samhällsintressen vid utnyttjandet av marken. Bestämmelser om skadestånd bildar en andra huvudgrupp. Den grundläggande bestämmelsen är i huvudsak utformad på samma sätt som när lagen trädde i kraft år 1902. Enligt huvudregeln gäller strikt ansvar vid elskador. Ellagen har därefter kompletterats med bestämmelser om produktansvar i samband med att produktansvarslagen (1992:18) trädde i kraft den 1 januari 1993. Den tredje huvudgruppen av bestämmelser reglerar skyldigheten för innehavaren av en elektrisk anläggning att vidta skyddsåtgärder i förhållande till andra elektriska anläggningar. En fjärde grupp av bestämmelser handlar bl.a. om skyldighet för ledningsägaren att i vissa fall flytta ledningen. En femte grupp kan de bestämmelser sägas bilda som tillkom i samband med elmarknadsreformen och som trädde i kraft den 1 januari 1996. Här märks framför allt bestämmelser om nätverksamhet och nättariffer. Härutöver finns i ellagen vissa definitioner, tillsynsbestämmelser, bestämmelser om vite och straff m.m. Dessa regler överensstämmer i stort med motsvarande regelverk i annan och liknande lagstiftning som innehåller bestämmelser om myndighetstillsyn. En fråga gäller vilken utformning den nya lagstiftningen för elområdet bör ha. ELU har övervägt flera lagtekniska lösningar, bl.a. en uppdelning av ellagens bestämmelser i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. Utredningen fann emellertid inte att några vinster i fråga om ökad överskådlighet kan göras genom en sådan uppdelning. Bestämmelserna har enligt ELU ett inbördes samband och en uppdelning på två lagar torde medföra dubbleringar i vissa avseenden. ELU föreslår därför att bestämmelserna i ellagen och elhandelslagen sammanförs till en lag. Huvudprincipen i 1995 års elreform är att åstadkomma en klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet). Produktionen och försäljningen skall ske i konkurrens, medan nätverksamheten även i fortsättningen regleras och övervakas på ett särskilt sätt. Principen om boskillnad återspeglas också i lagstiftningen. Elreformen med de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 innebar att regleringen av handel med el avskaffades och att ellagen numera reglerar enbart nätverksamhet. De regler om handel med el som infördes samlades i elhandelslagen. Uppdelningen av bestämmelserna i en särskild ellag och en elhandelslag motiverades av strukturella skäl (prop. 1993/94:162 s. 165). Elhandelslagens bestämmelser avser bl.a. leveranskoncessioner. Systemet med leveranskoncessioner är enligt riksdagens beslut hösten 1995 en övergångslösning och skall utvärderas och eventuellt avvecklas efter fem år. Detta talar i viss mån för att dessa bestämmelser inte bör infogas i en ny ellag. Enligt ELU kan dock elhandelslagen infogas i den nya ellagen på sådant sätt att bestämmelserna om leveranskoncession enkelt kan avskaffas eller förändras om detta blir aktuellt. Återstående fåtaliga bestämmelser från denna lag kvarstår då i ellagen i stället för i en kraftigt stympad lag om handel med el, m.m. Den nya ellagen får enligt ELU:s förslag en sådan uppbyggnad att den inte innebär några strukturella hinder mot en gemensam lag. Regeringen föreslår att bestämmelserna i 1902 års ellag och elhandelslagen förs samman till en gemensam, ny lag att gälla vid produktion, överföring och användning m.m. Innehållet i den nya ellagen bör vara i huvudsak detsamma som i 1902 års lag även om bestämmelserna bör ges en modernare utformning. Det gäller den nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn m.m. Det är viktigt att säkerställa att det finns regler som möjliggör tillsyn och kontroll över att handeln med el bedrivs i lämpliga och seriösa former. Elreformen har inneburit ändrade former för handeln med el. Elbörsutredningen har i betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49) redovisat förslag till en ny lagstiftning avseende all handel med el. Regeringen lämnar inte något förslag till sådan lagstiftning. Enligt regeringens bedömning finns goda möjligheter till tillsyn och kontroll genom redan befintliga regelverk, bl.a. värdepappersmarknads- lagstiftningen, den generella näringsrättsliga lagstiftningen och ellagstiftningen. Denna fråga behandlas i avsnitt 16. De delar av ellagen som har samband med elreformen bör överföras till den nya lagstiftningen i huvudsak oförändrade. Samma synsätt bör gälla för bestämmelserna i elhandelslagen. Vissa förändringar i ellagstiftningen bör dock göras. I det följande ges en kortfattad översikt av regeringens förslag till ny ellag och innehållet i föreliggande proposition. 1 kap. Inledande bestämmelser Bestämmelser om lagens tillämpningsområde och vissa definitioner finns i 1 kap. Den nya lagen är tillämplig vid produktion, överföring och användning av el. Den är vidare tillämplig vid handel med el och ersätter därmed elhandelslagen. Grundläggande för lagens tillämpning är begreppen elektrisk anläggning och nätverksamhet. Elektriska anläggningar indelas i den nuvarande ellagen i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Denna indelning behålls i den nya lagen. Inte heller i övrigt innebär den nya lagen någon ändring i sak i fråga om begreppet elektrisk anläggning. 2 kap. Nätkoncession 2 kap. innehåller bestämmelser om koncessionsplikt för nätverksamhet och närmare föreskrifter om nätkoncession. I den nya lagen behålls den ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende krav på tillstånd (nätkoncession) för att bygga eller använda elektriska starkströmsledningar. Regeringen föreslår vissa lagändringar när det gäller frågor om meddelande av nätkoncession och förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession (se avsnitt 5). I samma avsnitt redovisas också regeringens överväganden och förslag i fråga om återkallelse och frånträdande av nätkoncession samt flyttning m.m. av elektrisk ledning under pågående koncessionstid. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Bestämmelserna om nätverksamhet samlas i den nya lagen som 3 kap. Här anges den för elreformen bärande principen att en innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. I detta kapitel regleras även redovisning av nätverksamhet, revision, koncessionshavarens skyldigheter att ansluta andras anläggningar till ledningen, mätning av överförd el m.m. Bestämmelserna skall enligt regeringens förslag föras över i huvudsak oförändrade från den nuvarande ellagen (se avsnitt 6). Regeringen har nyligen i propositionen (1996/97:85) Frågor om mätning m.m. på elmarknaden föreslagit att en regel införs i den nuvarande ellagen med innebörden att ett tak på högst 2 500 kronor föreskrivs för de kostnader som nätföretagen får debitera elanvändare med låg elförbrukning för timregistrerande mätutrustning och dess installation (takpris). Förslaget syftar till att ge fler elanvändare möjligheter att delta i handeln med el. Enligt förslaget i denna proposition införs motsvarande bestämmelse i den nya ellagen. 4 kap. Nättariffer Bestämmelserna om avgifter och övriga villkor för överföring av el och anslutning till ledning förs över till den nya ellagen i huvudsak oförändrade och samlas i 4 kap (se avsnitt 7). 5 kap. Leveranskoncession Som 5 kap. i den nya lagen förs in de bestämmelser om leveranskoncession som i dag finns i elhandelslagen. Regeringen föreslår att bestämmelserna förs över oförändrade till den nya lagen. Frågan behandlas i avsnitt 8. 6 kap. Utlandshandel Bestämmelser om utlandshandel med el finns enligt nu gällande regelverk i elhandelslagen. Dessa bestämmelser bör med vissa ändringar föras över till den nya ellagen och samlas i 6 kap. Regeringen lämnar härutöver förslag till vissa lagändringar i syfte att stärka samhällskontrollen över tillkommande utlandsförbindelser. Dessa lagförslag behandlas närmare i avsnitt 9. 7 kap. Kommunala elföretag De särregler för kommunal elverksamhet som finns i elhandelslagen förs enligt regeringens förslag i sak oförändrade över till den nya ellagen och bildar där 7 kap. Bestämmelserna innebär bl.a. att kommunal produktion av och handel med el som drivs i privaträttslig form är undantagna från vissa av kommunallagens principer. Regeringens överväganden och förslag rörande dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 10. 8 kap. Systemansvar och balansansvar Ellagens bestämmelser om systemansvar och elhandelslagens bestämmelser om balansansvar förs över till den nya ellagen och samlas till ett särskilt kapitel (8 kap.). I avsnitt 11 föreslår regeringen en viss utvidgning av befogenheterna inom systemansvaret. 9 kap. Skyddsåtgärder Bestämmelser om skyddsåtgärder bildar 9 kap. i den nya lagen. De bestämmelser som finns i 1902 års ellag om skyddsåtgärder tar främst sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av Elsäkerhetsverket i enlighet med ett bemyndigande i ellagen. I avsnitt 12 redovisas regeringens överväganden och förslag beträffande bestämmelserna om skyddsåtgärder i den nya lagen. 10 kap. Skadestånd Bestämmelserna om skadestånd bildar 10 kap. i den nya ellagen. Nu gällande regler om skadestånd i ellagen är i stor utsträckning ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Elreformen har medfört en ny ansvars- och rollfördelning på elmarknaden. I avsnitt 13 redovisas regeringens överväganden och förslag till en anpassning av reglerna om skadestånd till nuvarande förhållanden på elmarknaden. 11 kap. Konsumentskydd Bestämmelser om konsumentskydd vid köp av el bildar 11 kap. i den nya lagen. Förhållandena mellan å ena sidan konsumenterna och å andra sidan nätägarna och elsäljarna har hittills reglerats i huvudsak genom standardavtal som har utarbetats av elbranschen efter förhandlingar med Konsumentverket. För att konsumenterna på elmarknaden som kollektiv skall få ett fullgott skydd bör dock konsumentskyddet till viss del regleras i lag. Regeringen behandlar i avsnitt 14 regleringen av konsumentskyddet vid köp av el. 12 kap. Tillsyn m.m. Myndighetsfunktionerna ligger enligt den nuvarande ellagstiftningen på tre myndigheter. Uppgiften att handlägga bl.a. koncessionsärenden och ärenden om koncessionshavarnas skyldigheter samt att utöva tillsyn av ellagens efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet och driftsäkerhet ligger på nätmyndigheten. Närings- och teknikutvecklingsverket är nätmyndighet (Nätmyndigheten) enligt ellagen. Även de myndighetsuppgifter som följer av elhandelslagen ligger på Nätmyndigheten. Ansvaret för frågor som gäller elsäkerhet ligger på Elsäkerhetsverket. Ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar som ett sammanhållet system med tillfredsställande driftsäkerhet (systemansvar) ligger på Affärsverket svenska kraftnät. Regeringens lagförslag innebär ingen ändring av myndighets- fuktionerna. Lagbestämmelser om den systemansvariga myndigheten ingår i 8 kap. Bestämmelser i övrigt om myndighetsansvar och tillsyn förs samman i 12 kap. Regeringen redovisar i avsnitt 15 förslag om dels en precisering av tillsynsbestämmelserna, dels rätt att förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad, m.m. För de myndigheter som har tillsynsansvaret för frågor om elsäkerhet föreslår regeringen dels rätt att förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad, dels rätt att förbjuda användandet av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål som används på ett sådant sätt att uppenbar fara person eller egendom uppstår. 13 kap. Övriga bestämmelser Som 13 kap. samlas bestämmelser om ansvar, överklagande, m.m. Bestämmelserna förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Bestämmelserna om verkställighet av beslut enligt ellagen föreslås dock ändras. Regeringens överväganden och förslag i denna fråga behandlas i avsnitt 15. Övergångsbestämmelser Regeringen föreslår att den nya ellagen träder i kraft den 1 januari 1998. Behovet av övergångsbestämmelser är litet, eftersom lagförslaget i åtskilliga avseenden inte innebär några ändringar i sak i förhållande till tidigare lag. 5 Bestämmelser om nätkoncession 5.1 Inledning Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om nätkoncession förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (2 kap.). Tillämpningen av plan- och bygglagen samt naturresurslagen begränsas till adekvata fall. Bestämmelserna om giltighetstiden för en nätkoncession preciseras. Vidare införs regler för förfarandet vid en förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession. Genom en ny regel införs en möjlighet för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att under vissa förutsättningar meddela dispens från kravet på koncessionsplikt. Vid återkallelse av en nätkoncession bör ledningsnätet kunna ställas under tvångsförvaltning för att trygga en säker elförsörjning. Den närmare utformningen av regler för tvångsförvaltning bör utredas ytterligare. Genom en ny regel regleras förutsättningarna för att en innehavare av nätkoncession skall få ta en ledning ur drift. Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som har dragits fram efter expropriation får ingen motsvarighet i den nya lagen. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har lämnat utredningens förslag utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Överföring av el (nätverksamhet) är i praktiken ett s.k. naturligt monopol och bör därför regleras och övervakas. Enligt bestämmelserna i ellagen krävs tillstånd (nätkoncession) för att dra fram eller använda elektrisk starkströms- ledning. Koncessionen är knuten till nätverksamheten och inte till produktionen av el. Nätkoncession för linje avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning och kommer i fråga främst för ledningar med högre spänning, vanligen i det nationella stamnätet (storkraftnätet) eller i regionledningar. Nätkoncession för område avser inte en särskild ledning utan ger innehavaren rätt att inom ett angivet område utan särskild prövning bygga ledningar som ingår i det lokala överföringsnätet. Det är vanligen fråga om ledningar med en lägre spänning. I den nya lagen bör den ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende krav på nätkoncession behållas. Bestämmelserna om nätkoncession bör samlas i ett särskilt kapitel i den nya lagen. I ellagen anges att en nätkoncession inte får strida mot planer enligt plan- och bygglagens (1987:10) bestämmelser. Vidare skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, m.m. tillämpas vid prövning av nätkoncession. Som nyss har nämnts prövas dock inte själva ledningsbyggandet vid beslut om nätkoncession för område. Detta innebär att ellagens bestämmelser bör preciseras till att gälla enbart nätkoncession för linje när det gäller tillämpningen av plan och bygglagen och naturresurslagen. Regeringen överväganden och förslag i denna fråga redovisas i avsnitt 5.2. Nätkoncession meddelas för viss bestämd tid. Det är normalt ett samhällsintresse att verksamheten kan fortsätta efter det att giltighetstiden för nätkoncessionen har löpt ut. Det saknas i dag regler för förfarandet vid en förlängning av giltighetstiden. I avsnitten 5.3 och 5.4 redovisas regeringens överväganden och förslag avseende giltighetstiden för en nätkoncession och förfarandet vid en förlängning av giltighetstiden. En av grunderna i ellagen är att överföring av el sker på elnät som innehas med stöd av nätkoncession. Det förekommer dock att konsumenter får sin el överförd på nät som innehas utan stöd av nätkoncession och utan något uttryckligt undantag från koncessions- plikten. Regeringen föreslår i avsnitt 5.5 att en regel införs i den nya lagen som innebär att innehavaren av ett sådant elnät skall kunna meddelas dispens från kravet på koncessionsplikt. Möjligheten att återkalla en nätkoncession bör i huvudsak behållas oförändrad. Det saknas dock regler som gör det möjligt att säkerställa en fortsatt överföring av el vid återkallelse. Regeringens bedömning i fråga om utformningen av regler för tvångsförvaltning vid återkallelse av nätkoncession redovisas i avsnitt 5.6. Under vissa förutsättningar skall det vara möjligt för en innehavare av nätkoncession för linje att ta en ledning ur bruk för en viss tid. Regeringen lämnar i avsnitt 5.7 förslag till en lagreglering i denna fråga. I vissa fall kan det vara motiverat att ändra eller flytta en ledning under nätkoncessionens giltighetstid. Ellagen innehåller bestämmelser om flyttning av ledning i vissa fall. Det gäller sådana flyttningar som kan aktualiseras när en ledning berör en trafikled och flyttningar av sådana ledningar som har dragits fram efter expropriation. I avsnitt 5.8 behandlas regeringens överväganden och förslag avseende dessa bestämmelser. 5.2 Tillämpning av plan- och bygglagen och naturresurslagen vid prövning av ansökan om ny nätkoncession Regeringens förslag: Ellagens föreskrifter om att nätkoncession inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen begränsas till att gälla enbart nätkoncession för linje. Även tillämpningen av naturresurslagen skall i fortsättningen begränsas till prövning av ansökan om nätkoncession för linje. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i ELU:s förslag eller lämnar det utan invändning. Malmö kommun ifrågasätter förslaget att naturresurslagen inte skall vara tillämplig vid ansökan om nätkoncession för område. Enligt kommunen bör naturresurslagen tillämpas i vissa fall, t.ex. när ansökan om nätkoncession berör obebyggda markområden i utkanten av tätbebyggelse. Skälen för regeringens förslag: Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Ett syfte med prövningen är att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att hindra att nya anläggningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns. Ett annat syfte är att säkerställa att ledningar dras fram på ett sätt som inte orsakar onödigt stor skada (prop. 1993/94:162). För nätkoncession för område gäller dessutom att sådan får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession för område får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat område. Nätkoncession för område innebär en rätt för koncessionshavaren att anlägga ett ledningsnät inom ett visst område. Vid koncessions- prövningen avgörs således inte var och hur ledningar skall dras fram utan koncession ger innehavaren rätt att inom området uppföra ledningar som ingår i ett lokalt överföringsnät. Denna ordning infördes i ellagen år 1957 (prop. 1957:161, 3LU B2). Syftet var att förenkla koncessionsprövningen och befria koncessionsmyndigheten från en stor mängd enklare ärenden. Enligt en bestämmelse i ellagen får inte nätkoncession strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser som har upprättats med stöd av plan- och bygglagen. Vidare skall naturresurslagen tillämpas vid koncessionsprövningen. Avsikten är på detta sätt väga intresset av att bygga en ledning mot intresset av att använda marken på ett annat sätt (prop. 1985/86:90, bet. 1986/87:BoU4, rskr. 1986/87:126). Enligt plan- och bygglagen är detaljplaner och områdesbestämmelser bindande för myndigheter och enskilda. Naturresurslagens hushållningsbestämmelser ger anvisningar om de avvägningar som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i fråga om den framtida användningen av mark och vatten. Lagen är avsedd att tillämpas när en förändrad markanvändning skall prövas. Avsikten är således inte att lagen skall kunna användas som grund för att ingripa mot pågående markanvändning. Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning infördes i naturresurs- lagen år 1991 (prop. 1990/91:90, bet 1990/91:JoU30, rskr 1990/91:338). Regeringen har med stöd av naturresurslagen föreskrivit i förordningen (199:738) och miljökonsekvensbeskrivningen att till ansökan om nätkoncession enligt ellagen skall bifogas en miljökonsekvens- beskrivning med underlag för en samlad bedömning av hur den planerade anläggningen, verksamheten eller åtgärden inverkar på miljön och hälsan samt hushållningen med naturresurser. När bestämmelsen om att en nätkoncession inte får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser infördes i ellagen gjordes ingen åtskillnad mellan linje och område. Någon sådan åtskillnad gjordes inte heller för bestämmelsen om att naturresurslagen skall tillämpas vid prövning av nätkoncession. Prövningen mot detaljplan och områdesbestämmelser samt tillämp- ningen av naturresurslagen fyller viktiga ändamål när det gäller nätkoncession för linje. Denna prövning bör därför behållas. I fråga om nätkoncession för område är förhållandena annorlunda. Som nyss har nämnts ger nätkoncession för område rätt att bygga och använda ett ledningsnät inom ett visst bestämt område. Det innebär att ellagens bestämmelse om detaljplan eller områdesbestämmelser i praktiken inte kan tillämpas vid prövning av ärenden som gäller nätkoncession för område. Detta gäller även bestämmelsen om att naturresurslagen skall tillämpas vid prövning av nätkoncession. Ellagens föreskrift om att nätkoncession inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen bör i fortsättningen gälla enbart nätkoncession för linje. Motsvarande anpassning bör ske när det gäller tillämpningen av naturresurslagen. Regeringen föreslår att dessa bestämmelser i fortsättningen begränsas till prövning av ansökan om nätkoncession för linje. Det innebär bl.a. att någon miljökonsekvensbeskrivning inte behöver upprättas i ärenden som gäller nätkoncession för område. Den här föreslagna förändringen i ellagen innebär inte att innehavare av nätkoncession för område kan bygga ut nätet utan restriktioner. Vid nybyggnad av elledningar, uppförande av transformatorstationer, ställverk m.m. inom området måste koncessionshavaren iaktta de villkor som är förknippade med koncessionen och vad som följer av annan tillämplig lagstiftning, bl.a. naturvårdslagen (1964:822), väglagen (1971:948) och hälsoskyddslagen (1982:1080). Av 20 § naturvårdslagen framgår det exempelvis att samråd skall ske med länsstyrelse innan det dras fram ledningar som väsentligen kan komma att ändra naturmiljön. I sammanhanget kan nämnas att länsstyrelsen enligt 25 § naturvårdsförordningen (1976:484) kan inhämta miljökonsekvens- beskrivning i samband med samråd. Det kan förutsättas att länsstyrelsen infordran sådan när områdets känslighet från naturvårdssynpunkt påkallar det. Enligt 44 § väglagen får inte elektriska ledningar dras fram inom ett vägområde utan väghållningsmyndighetens tillstånd. En innehavare av nätkoncession för område måste vid en utbyggnad av nätet också iaktta de bestämmelser om skyddsåtgärder som finns i ellagen, starkströmsförordningen (1957:601) och Elsäkerhetsverkets starkströms- föreskrifter. 5.3 Tidsbegränsade nätkoncessioner Regeringens förslag: Nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år och nätkoncession för område skall meddelas för 25 år. Om det finns särskilda skäl skall nätkoncession kunna meddelas för kortare tid. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i ELU:s förslag eller lämnar det utan invändning. Skellefteå kommun anför att de föreslagna tidsgränserna inte återspeglar ledningars faktiska livslängd. Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagens bestämmelser skall nätkoncession ges för en bestämd tid. Bestämmelser om tidsbegränsade tillstånd har funnits i ellagen sedan lagens tillkomst. Genom de ändringar i ellagen som trädde i kraft år 1996 begränsades giltighetstiden för nätkoncession från högst 60 år till högst 40 år. Systemet med tidsbegränsade nätkoncessioner är ändamålsenligt och bör behållas i den nya ellagstiftningen. Genom att nätkoncessionen är tidsbegränsad möjliggörs en omprövning när det gäller avvägningen mellan nätägarens intressen och andra samhällsintressen. Elledningar är stora och viktiga infrastrukturinvesteringar. De konsekvenser som en ledning kan medföra i form av exempelvis markintrång går normalt att överblicka vid koncessionsgivningen. Därför är täta prövningar av villkoren för koncessionen inte nödvändiga. För att samhällsutvecklingen skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning bör dock nätkoncessioner vara tidsbegränsade. Genom en begränsad men ändå lång giltighetstid för koncessionen säkerställs en lämplig avvägning mellan de allmänna intressena och nätägarens intressen. Principen att ge koncessioner för viss tid, som tillämpats sedan ellagen infördes, har också visat sig fungera väl. Tidsbegränsade nätkoncessioner kan ses som en garanti för koncessionshavaren att ledningens sträckning förblir oförändrad under koncessionens giltighetstid. Enligt nu gällande lagstiftning får nätkoncession ges för en bestämd tid, högst 40 år. Denna tidsgräns är tillräckligt för att åstadkomma en lämplig avvägning mellan de allmänna intressena och nätägarens intressen. När det gäller nätkoncession för linje bör denna tidsgräns behållas. Det är angeläget att den som ansöker om nätkoncession för linje kan räkna med koncessionsmyndigheten i sitt beslut meddelar den ansökta tiden när det inte finns starka skäl som talar emot det. Därför bör det i ellagen föreskrivas att nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år, om det inte föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär en kortare giltighetstid för koncessionen. En kortare giltighetstid kan exempelvis vara motiverad för att anpassa giltighetstiden till den tid som gäller för intilliggande ledningar som ingår i samma ledningssystem. Det kan i sådana fall vara en fördel att kunna ta upp hela ledningssystemet till omprövning i ett sammanhang. Huvudregeln bör dock vara att nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år. När det gäller nätkoncession för område tillämpas enligt ELU ofta en betydligt kortare giltighetstid än 40 år, normalt 25 år. Ett skäl är att behovet av tätare omprövning från myndighetens sida har ansetts vara större än i fråga om nätkoncession för linje. Ett av syftena med omregleringen av elmarknaden är att öka incitamenten till en kostnadssänkande strukturrationalisering av nätverksamheten. En viktig aspekt är att koncessionsområdena har en kostnadsstruktur som medger en tillräckligt stor utjämning av kostnaderna för elöverföringen. Strävan att skapa lämpliga enheter för koncessionsområdena innebär att det finns skäl att ha en kortare giltighetstid för nätkoncessions för område än för linje. Regeringen bedömer att 25 år är en väl avvägd giltighetstid för nätkoncession för område. På samma sätt som för nätkoncession för linje bör bestämmelsen i den nya ellagstiftningen utformas så att nätkoncession för område skall meddelas för 25 år om det inte föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär att få kortare giltighetstid för koncessionen. 5.4 Förlängning av giltighetstiden för nätkoncession Regeringens förslag: En bestämmelse om förfarandet vid förlängning av giltighetstiden för nätkoncession införs i ellagen Prövning av ansökan om förlängning av giltighetstiden skall ske på samma sätt som vid en ansökan om en ny nätkoncession. Ansökan om förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Den giltighetstid som meddelades vid föregående prövning skall gälla till dess att ansökan om förlängning av giltighetstiden har prövats slutligt. Nätägaren bör ges möjlighet att välja lämplig tidpunkt i fråga om valet av förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. ELU föreslår att prövning enligt naturresurslagen inte skall göras vid ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje om det är fråga om en ledning med i huvudsak oförändrad sträckning. Enligt ELU:s förslag behöver inte heller bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas i dessa fall. ELU föreslår vidare vissa förenklingar av prövningsförfarandet när det gäller nätkoncession för linje, bl.a. att fastighetsägare inte behöver ges tillfälle att yttra sig annat än om en ändring av ledningssträckningen övervägs. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Vissa remissinstanser, däribland Närings- och teknikutvecklingsverket och Naturvårdsverket, anser att en prövning enligt naturresurslagen alltid bör ske vid förnyelse av nätkoncession även om ansökan avser en ledning med i huvudsak oförändrad sträckning. Hovrätten för nedre Norrland, Lantbrukarnas Riksförbund och Villaägarnas riksförbund anser att fastighetsägare alltid bör ges tillfälle att yttra sig vid förnyelse av nätkoncession för linje, oavsett om en ändring av ledningens sträckning övervägs eller inte. Vissa remissinstanser, däribland Villaägarnas Riksförbund, Svenska Elverksföreningen och Skellefteå kommun, har synpunkter på den föreslagna bestämmelsen om tidpunkt för förnyelse av nätkoncession. Svenska Kommunförbundet anser att den nya lagstiftningen bör kompletteras med en bestämmelse som innebär att i de fall kraftledningar orsakar betydande olägenhet som inte förutsågs när nätkoncessionen meddelades, får villkor föreskrivas för att förebygga eller minska olägenheten. Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt föreslår regeringen att nätkoncessioner även i fortsättningen skall meddelas för en bestämd tid. Genom tidsbegränsade nätkoncessioner möjliggörs en omprövning när det gäller avvägningen mellan nätägarens intressen och andra samhällsintressen. Det är normalt ett samhällsintresse att verksamheten kan fortsätta efter det att giltighetstiden för en nätkoncession har löpt ut. En utgångspunkt är således att nätkoncessionen skall fortsätta att gälla även om villkoren för koncessionen kan komma att ändras. I den nya ellagen bör därför införas regler för förfarandet vid förlängning av giltighetstiden. I detta avsnitt behandlas frågor som kan uppkomma i samband med att giltighetstiden för en nätkoncession skall förlängas. Frågan om flyttning eller ändring av ledning under koncessionens giltighetstid behandlas i avsnitt 5.8. I den nu gällande ellagen saknas bestämmelser om vad som skall hända då giltighetstiden för en nätkoncession löper ut. Formellt sett är den enda möjligheten för koncessionshavaren, om denne önskar fortsätta med verksamheten, att ansöka om en ny nätkoncession. ELU har mot denna bakgrund föreslagit att föreskrifter om förnyelse av nätkoncession införs i den nya ellagen. Vid prövning av en ny ledning måste noga prövas hur ledningen skall förläggas och alternativa sträckningar övervägas. När det gäller en förlängning av giltighetstiden bör i första hand undersökas om den befintliga sträckningen innebär avsevärda olägenheter. Det ligger i sakens natur att det vid en förlängning ofta på ett enklare sätt kan visas att de krav som uppställs i lagen är uppfyllda. Vid förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession finns det tillgång till fakta som inte fanns när nätkoncessionen första gången beviljades. Detta gäller särskilt om en elledning varit länge i bruk och det vid prövning av ansökan om förlängning från berörda parter ej görs gällande betydande olägenheter. Det innebär att en koncessionshavare i regel bör kunna räkna med att giltighetstiden för nätkoncessionen förlängs. Enligt ELU saknas det skäl att närmare överväga alternativa sträckningar om det inte framkommer några avsevärda olägenheter med den befintliga sträckningen. Utredningen har föreslagit att ellagens regel om att en nätkoncession för linje inte får strida mot plan- och områdesbestämmelser skall tillämpas endast om en ändring av ledningens sträckning övervägs. En motsvarande ändring föreslås när det gäller bestämmelsen om tillämpningen av naturresurslagen. Enligt regeringens bedömning bör det dock ske en prövning enligt plan- och bygglagen och naturresurslagen i syfte att säkerställa en allsidig bedömning av ledningens sträckning. Detta är ett viktigt underlag för den avvägning som skall ske mellan nätägarens intressen och andra samhällsintressen. En ansökan om en förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession bör således prövas enligt samma kriterier som när det gäller en ansökan om en ny nätkoncession. Regeringen föreslår därför att plan- och bygglagens och naturresurslagens bestämmelser alltid skall tillämpas vid prövning av en förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession oavsett om en ändrad sträckning övervägs eller inte. Om det skulle visa sig nödvändigt att helt eller delvis flytta en ledning för att en förlängning av giltighetstiden skall kunna beviljas kan hela kostnaden komma att falla på ledningsinnehavaren. När kostnaderna faller på ledningsinnehavaren utgör de kostnader i nätverksamheten. Dessa kostnader får ingå i underlaget vid beräkningen av nättarifferna. Frågan om en förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession bör prövas i god tid före koncessionstidens utgång. Det kan exempelvis visa sig nödvändigt att helt eller delvis flytta en ledning för att förlängning skall kunna beviljas. Det finns därför skäl att i lagstiftningen reglera vid vilken tidpunkt en ansökan om förlängning av giltighetstiden skall lämnas in. Med tanke på såväl koncessionshavarens som myndighetens planering är det rimligt att en ansökan görs senast två år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen bör fortsätta att gälla till dess att ansökan om förlängning av giltighetstiden har prövats slutligt. Det finns även fall där det finns behov att kunna avgöra frågan om en förlängning av en nätkoncession innan den ursprungliga giltighetstiden har löpt ut. Ett exempel kan vara att en koncessionshavare planerar omfattande investeringar i nätet samtidigt som endast en begränsad men ändå inte särskilt kort tid återstår innan koncessionens giltighetshetstid löper ut. En nätkoncessions giltighetstid bör därför kunna förlängas med verkan från en tidigare tidpunkt än den gamla giltighetstidens utgång. I de fall där giltighetstiden för en nätkoncession går mot sitt slut men tidpunkten för en förlängning infaller olämpligt bör en nätkoncession kunna förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. Det gäller exempelvis om koncessionshavaren planerar att ändra ledningsstrukturen och att utredningar i dessa frågor ännu inte är färdigställda. En bestämmelse införs i ellagen som innebär att nätmyndigheten, efter ansökan av koncessionshavaren, får bevilja en tillfällig förlängning av giltighetstiden på högst fem år. Eftersom beslut om tillfällig förlängning inte innebär någon ändring av villkoren för koncession bör sådana beslut kunna meddelas utan remissförfarande. 5.5 Vissa frågor rörande nät som innehas utan stöd av nätkoncession Regeringens förslag: En av grunderna i ellagstiftningen är att överföring av el skall ske på elnät som innehas med stöd av nätkoncession. Vissa elanvändare får sin el överförd på nät som innehas utan stöd av nätkoncession och utan att något undantag från koncessionsplikten är tillämpligt. I sådana fall skall dispens från kravet på nätkoncession kunna meddelas. Regeringens bedömning: De elanvändare som i dag får sin el överförd på nät som saknar nätkoncession och utan att något undantag är tillämpligt bör på sikt anslutas till nät som drivs med stöd av nätkoncession. Närings- och teknikutvecklingsverkets (NUTEK) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Synpunkter framförda vid remissmötet: Samtliga deltagare i remissmötet instämde i NUTEK:s bedömning att det även i fortsättningen finns behov av permanenta undantag från koncessionsplikten. Enligt bl.a. Svenska Elverksföreningen och Statens Järnvägar (SJ), som i en skrivelse lämnat synpunkter på rapporten, är de nu gällande bestämmelserna i starkströmsförordningen om undantag från kravet på nätkoncession föråldrade och bör därför ses över. Bl.a. Riksförbundet Energileverantörerna och Banverket anförde att det är oklart hur kriteriet om att dispens endast får meddelas till befintliga anläggningar skall tolkas. SJ ansåg att den korta dispenstiden "längst fem år" och formuleringen "avsevärda kostnader" kan ge upphov tolkningstvister. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har i en skrivelse till Närings- och handelsdepartementet framfört kritik mot den föreslagna dispensregeln avseende krav på nätkoncession. LRF anger att utredningen inte har visat några bärande skäl att ändra nuvarande regler vilka enligt LRF fungerar väl. Skälen för regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession har en skyldighet att på skäliga villkor ansluta den som så önskar till sin ledning eller ledningsnät. Koncessionshavaren är vidare skyldig att överföra el åt annan. Även för prissättningen av överföringstjänsten, nättariffen, och andra villkor för nättjänster gäller enligt ellagen att de skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Skäligheten i nättariffer och andra villkor för nättjänster prövas av nätmyndigheten. Såväl skyldigheten att ansluta anläggningar som skyldigheten att överföra el åt annan är således knuten till den som innehar nätkoncession. Lagstiftningen bygger därmed på förutsättningen att alla elanvändare är anslutna till elnät som innehas med stöd av nätkoncession. Det förekommer emellertid att elanvändare får sin el överförd på nät vars innehavare inte innehar nätkoncession. Dessa elanvändare kan delas in i två kategorier. Det gäller dels elanvändare som är anslutna till nät som är undantagna från kravet på nätkoncession, dels elanvändare som är anslutna till nät som omfattas av koncessionsplikten men där koncession likväl saknas. Nät undantagna från kravet på nätkoncession I den nuvarande ellagen finns ett bemyndigande från regeringen i 2 § 1 mom. sista stycket att, i fråga om vissa slag av ledningar eller i fråga om ledningar inom vissa områden, föreskriva undantag från kravet på nätkoncession. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen föreskrivit vissa undantag från koncessionsplikten i 2 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Dessa föreskrifterna innebär bl.a. att undantag från koncessionsplikten gäller för ledningar inom vissa typer av områden, såsom industrianläggningar, allmänna institutioner, flygplatser, jordbruks- fastigheter och trafikområden för bl.a. järnvägsdrift. Skälet till att dessa ledningar undantagits från koncessionsplikten är bl.a. att dessa ledningsnät snarast är att likna vid anläggningar för användning och inte för överföring av el. Innehavaren av nätet överför inte el åt någon annan utan han fördelar, för egen räkning, elektriciteten mellan användningsställen inom ett begränsat område. Utmärkande för dessa nät är alltså att ingen annan än nätinnehavaren är ansluten till nätet. Detta används således bara för internt bruk av nätinnehavaren. Det förekommer dock att den verksamhet som bedrivs inom ett sådant område ändrar karaktär eller upphör. Detta brukar leda till att byggnader inom området hyrs ut eller säljs till utomstående. Som exempel på sådana situationer kan nämnas nedläggningar av industriverksamheter och regementen. Ett annat fall kan vara att en lantbrukare hyr ut eller säljer byggnader eller områden inom jordbruksfastigheten. En följd av sådana förändringar är att det interna ledningsnätet inte längre används uteslutande för eget bruk utan också för överföring av el åt andra. Anläggningen är således inte längre avsedd bara för användning av el utan också för överföring av el. Eftersom nätinnehavaren är undantagen från kravet på nätkoncession, har han inte heller de skyldigheter som följer av en sådan. Regeringen avser att se över föreskrifterna om undantag från koncessionsplikten. I samband därmed kommer detta problem att behandlas från följande utgångspunkter. Om innehavaren av ett internt nät överför el åt andra endast i begränsad utsträckning och anläggningen därmed i allt väsentligt är avsedd för användning av el bör anläggningen alltjämt omfattas av undantaget från koncessionsplikt. Visserligen saknar de externa kunderna möjlighet att utnyttja de rättigheter som finns på den nya elmarknaden, men de har alltid möjlighet att begära anslutning till det ordinarie lokalnätet. Dessutom bör beaktas att krav på att nätinnehavaren söker nätkoncession skulle kunna leda till att denne upphör med överföringen till de externa kunderna. Annorlunda blir situationen om överföringen till de externa kunderna blir den dominerande uppgiften för nätinnehavaren och hans egen användning av nätet minskar drastiskt eller kanske helt upphör. Anläggningen är då inte längre avsedd för användning utan för överföring av el. I denna situation bör nätet inte längre omfattas av undantaget från koncessionsplikt. Skälet är att nätinnehavaren inkräktar på den ordinarie nätkoncessionshavarens ensamrätt till överföring inom koncessionsområdet. Det är heller inte rimligt att elanvändare inte kan utnyttja sina rättigheter på elmarknaden. De gränsdragningsproblem som kan uppstå bör kunna lösas av nätmyndigheten i det enskilda fallet. Om nätmyndigheten anser att ett ledningsnät inte längre omfattas av undantaget från koncessionsplikten kan nätmyndigheten förelägga nätinnehavaren att ansöka om nätkoncession. Nät som omfattas av koncessionsplikten men där koncession saknas Den andra kundkategorien får sin el överförd på nät som innehas utan stöd av nätkoncession och utan att nätet omfattas av något av de undantag som anges i starkströmsförordningen. Problemet berör i huvudsak Banverket som överför el till utomstående elanvändare i fastigheter som är belägna utanför trafikområdet. Sådana ledningar kräver i och för sig nätkoncession men av hävd har dessa ledningar använts utan nätkoncession. Den överföring till elanvändare som förekommer beror främst på att det har varit alltför kostsamt att ansluta de fastigheter som berörs till det ordinarie elnätet. SJ - numera Banverket - har i dessa fall åtagit sig att som en samhällstjänst överföra el till utomstående elanvändare. Enligt NUTEK:s rapport Icke koncessionspliktiga nät har Banverket inte någon organisation som kan åta sig en långtgående service till utomstående elanvändare. Banverket kan inte heller garantera en elkvalitet som uppfyller branschens normer. Banverket gör inga nya åtaganden och strävar efter att avveckla elleveranserna till abonnenter utanför järnvägssektorn. Banverket avser att på sikt överföra befintliga nätdelar för externa leveranser till innehavare av nätkoncession för område. Överföring av el till elanvändare skall i princip alltid ske på nät som drivs med stöd av koncession. Detta är emellertid i vissa fall förenat med avsevärda kostnader. Vidare är det bl.a. på grund av kravet på nätkoncessionshavarens allmänna lämplighet ofta inte möjligt för dessa nätägare att erhålla nätkoncession. Det är förvisso otillfredsställande att kunder inte kan utnyttja de rättigheter och fördelar som följer av ellagstiftningen därför att de får sin el från ett elnät som saknar nätkoncession. Detta måste emellertid vägas mot kundens intresse att över huvudtaget få tillgång till el. Nätägare som överför el utan stöd av nätkoncession omfattas inte av ellagens bestämmelser om leveransplikt. Om kunden till en sådan nätägare skulle beredas möjlighet att klaga på överföringsvillkoren finns det risk att nätägaren helt upphör med elleveranserna. Mot denna bakgrund kan de kunder som får sin el över nät som innehas utan stöd av nätkoncession inte tillförsäkras samma rättigheter som övriga elanvändare. Innehavare av nät som innehas utan stöd av nätkoncession och utan att något undantag är tillämpligt skall kunna meddelas dispens från kravet på nätkoncession. Ansökan om dispens sker hos regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Dispens bör endast kunna meddelas för befintliga anläggningar och om det är förenat med avsevärda kostnader att ansluta externa elanvändare till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med stöd av nätkoncession. De elanvändare som i dag får sin el överförd på nät som saknar nätkoncession bör på sikt anslutas till nät som drivs med stöd av nätkoncession. 5.6 Tvångsförvaltning vid återkallelse av nätkoncession Regeringens förslag: Möjligheten att återkalla en nätkoncession skall i huvudsak behållas oförändrad i den nya lagen. Regeringens bedömning: Vid återkallelse av en nätkoncession bör ett ledningsnät kunna ställas under tvångsförvaltning för att trygga en säker elförsörjning. Den närmare utformningen av tvångsförvaltningen bör utredas vidare. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. ELU föreslår regler om tvångsförvaltning som innebär att en möjlighet skapas för staten att mot ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under högst fem år, t.ex. om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag utan invändning. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) instämmer i utredningens uppfattning att det finns ett behov av att tvångsvis kunna förfoga över elnät, men anser inte att förslaget kan läggas till grund för lagstiftning. Enligt NUTEK saknas en närmare beskrivning av hur ett tvångsförfarande i praktiken skall gå till. Enligt Lantmäteriverket bör det, i de fall ledningen är framdragen med stöd av ledningsrätt, framgå att det i förfogandet även ingår rätt att förfoga över ledningsrätten. Skälen för regeringens bedömning och förslag: Nätmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av ellagen och av föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen. Nätmyndigheten utövar också tillsyn över elhandelslagen. Ett föreläggande kan förenas med vite. I allvarligare fall kan nätkoncessionen återkallas. Även om en koncessionshavare utsätts för sanktioner är det inte säkert att uppkomna brister blir åtgärdade. Innan en återkallelse sker kan det dock förutsättas att koncessionshavaren erinrats om sina förpliktelser samt att ett eller flera vitesförelägganden har meddelats. Att en återkallelse verkligen sker torde därför bli aktuellt endast i undantagsfall. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att återkalla en nätkoncession om en koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt ellagen. Återkallelse bör ske som en yttersta åtgärd mot en koncessionshavare. Bestämmelserna om återkallelse måste vara möjliga att använda på ett verkningsfullt sätt. En fråga i detta sammanhang är hur en fortsatt överföring av el skall kunna säkerställas. ELU:s förslag till reglering innebär att det skulle vara möjligt för staten att mot ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid. Enligt förslaget bör denna tid vara relativt lång, dock högst fem år. Beslut om sådant förfogande skall enligt förslaget fattas av nätmyndigheten, om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla. NUTEK har framfört att ELU:s förslag till tvångsåtgärder bör kompletteras med bestämmelser avseende bl.a. frågan om hur en förvaltare skall utses samt om de förpliktelser och befogenheter som förvaltaren och nätägaren skall ha under den period som elnätet ställts under tvångsförvaltning. Vid återkallelse av nätkoncession, eller om nätkoncession har upphört att gälla, bör ett ledningsnät kunna ställas under tvångsförvaltning. Den närmare utformningen av bestämmelser avseende tvångsförvaltning bör dock utredas vidare. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga vid ett senare tillfälle. 5.7 Tillstånd att ta ledning ur bruk Regeringens förslag: Det skall vara möjligt för innehavare av nätkoncession för linje att ta ledning ur bruk under en viss tid, om det inte är olämpligt från elförsörjningssynpunkt. Om ledningen skall tas ur bruk för en period som är längre än tre år krävs tillstånd. Ellagens nuvarande bestämmelse om återkallelse av nätkoncession där en ledning inte har varit i bruk under tre år överförs inte till den nya lagen. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. ELU föreslår att en koncessionshavare genom beslut av nätmyndigheten bör kunna medges att få frånträda nätkoncessionen, om den elektriska anläggning som koncessionen avser inte längre behövs för en säker elförsörjning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat utredningens förslag utan invändning. Skälen för regeringens förslag: De skyldigheter som åligger koncessionshavaren gäller för koncessionens hela giltighetstid. Det kan då inte accepteras att koncessionshavaren utan vidare tar en ledning ur bruk. Det bör dock vara möjligt för koncessionshavaren att ta en ledning ur bruk under en viss tid under förutsättning att det inte drabbar till nätet anslutna elkunder eller av andra skäl är olämpligt från elförsörjnings- synpunkt. Om en koncessionshavare avser att ta en ledning ur bruk längre än tre år bör dock ärendet prövas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Genom den föreslagna bestämmelsen är koncessionshavaren skyldig att anmäla om en ledning skall tas ur bruk för en längre period än tre år. Det bör dock observeras att det förhållandet att en ledning ej är spänningssatt inte behöver innebära att den skall anses ha tagits ur bruk. Som exempel kan nämnas att ledningar från ett reservkraftverk sällan är spänningssatta men likväl i bruk. ELU har förslagit att en koncessionshavare genom beslut av nätmyndigheten bör kunna medges rätten att få frånträda nätkoncessionen. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse inte är nödvändig. En koncessionshavare som inte vill fortsätta sin verksamhet torde kunna överlåta nätkoncessionen på någon annan. Vid överlåtelse av nätkoncession krävs enligt ellagen tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Denna regel behålls i den nya lagen. Enligt ellagens nuvarande bestämmelser kan en nätkoncession återkallas om koncessionshavaren inte har haft ledningen eller ledningsnätet i bruk under tre år i följd. Enligt ELU har denna bestämmelse aldrig tillämpats. Enligt regeringens bedömning är bestämmelsen onödigt och bör därför inte föras över till den nya ellagen. 5.8 Bestämmelser om flyttning av ledningar, m.m. Regeringens förslag: Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram efter expropriation överförs inte till den nya lagen. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Utredningen föreslår dessutom att ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram inom område för trafikled skall avskaffas, vilket innebär att ledningsrättslagens bestämmelser om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar blir tillämpliga. Remissinstanserna: Malmö kommun anser att utredningens förslag om att upphäva ellagens bestämmelse om flyttning av ledning i bl.a. vägområden innebär oklarheter i fråga om vilka ersättningsregler som skall gälla när en elledning behöver flyttas. Härvid anges att det i tätorter är vanligt att ledningar inte är framdragna med stöd av ledningsrätt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Vellinge kommun. Svenska Kommunförbundet framhåller att huvudprincipen bör vara att ledningsägaren skall stå för kostnaderna om ledning eller del av ledning måste flyttas. Enligt förbundet finns det dock fall där flyttningskostnaden bör bekostas av den som har förorsakat flyttningen. Enligt Riksförbundet Energileverantörerna är det angeläget att övergångsbestämmelserna utformas så att man undviker att olika regler måste tillämpas beroende på när ledningen har dragits fram. Skälen för regeringens förslag: I vissa fall kan det vara motiverat att ändra eller flytta en ledning under koncessionens giltighetstid. Skyldigheten för en ledningsinnehavare att ändra ledningens sträckning och att bekosta detta är beroende av bl.a. hur markupplåtelsen har skett. Rätten att bygga kraftledningar på annans mark kan grundas på nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt. Den gällande ellagen innehåller en bestämmelse om flyttning av en sådan ledning som har dragits fram efter expropriation. Ledningsinnehavaren är enligt denna regel i vissa fall skyldig att flytta eller ändra ledningen på egen bekostnad. Numera sker upplåtelse av mark för kraftledningar vanligtvis med stöd av ledningsrätt som regleras i ledningsrättslagen (1973:1144). Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. skyldighet för ledningsinnehavare att flytta ledning vid ändrade förhållanden. Ledningsinnehavaren är berättigad till ersättning om denne tvingas flytta ledningen. Kostnaderna skall fördelas mellan sakägarna efter vad som bedöms skäligt. Expropriationsförfarandet är omständligt och kostsamt. Lednings- rättslagen infördes med syftet att säkerställa att rätten att dra fram och behålla en ledning över en fastighet skall kunna regleras genom ett snabbare och billigare förfarande än genom expropriation. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Expropriation för elektriska ledningar förekommer inte längre och bör heller inte användas framgent. Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram efter expropriation bör således tas bort. Den bör dock behållas som en övergångsbestämmelse. Ellagen innehåller vidare bestämmelser om flyttning av ledning i vissa fall, bl.a. inom område för trafikled. Inom område för allmän väg får ledning dras fram utan tillstånd från väghållaren. I enlighet med 44 § väglagen (1971:948) krävs dock väghållningsmyndighetens tillstånd för att bl.a. uppföra byggnader och göra tillbyggnader. Mot denna bestämmelse korresponderar ellagens bestämmelse om flyttning av ledning inom område för trafikled, bl.a. allmän väg. Enligt denna regel är ledningsinnehavaren skyldig att flytta eller ändra ledningen på egen bekostnad om det behövs för att trafikleden skall kunna ändras. På grundval av dessa bestämmelser brukar väghållaren och ledningsinnehavaren ingå avtal om framdragande av ledning inom vägområde. Denna ordning synes fungera väl. Remissinstanserna har inte framfört några problem med det nuvarande förfarandet. Ellagens bestämmelser om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar i kombination med väglagens krav torde vara viktiga förutsättningar för väghållarens och ledningsinnehavarens möjligheter att kunna ingå avtal. Enligt regeringens bedömning bör inte bestämmelsen om flyttning av ledning inom trafikled tas bort ur ellagstiftningen i enlighet med ELU:s förslag. Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning inom område för trafikled är tillämplig även inom område för järnväg. Med undantag för Banverkets kontaktledningar är det ovanligt att elledningar dras parallellt med järnväg. Att elledningar korsar järnväg förekommer däremot ofta. Tillstånd att dra fram elledningar inom område för järnväg regleras i allmänhet genom civilrättsliga avtal mellan parterna. Avtalen reglerar vanligtvis under vilka förutsättningar ledningshavaren kan tvingas att flytta ledningen. Även i dessa fall synes den nuvarande ordningen fungera väl. Ellagens tvingande regler om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar torde också i dessa fall ha betydelse för möjligheten att kunna sluta avtal. Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram inom område för trafikled bör således behållas i den nya lagstiftningen. 6 Nätverksamhet m.m. Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om nätverksamhet förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (3 kap). Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget föranleder ett fåtal, huvudsakligen redaktionella synpunkter. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om nätverksamhet infördes i den nuvarande ellagen år 1996 och är en central del av 1996 års elmarknadsreform. Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. En av huvudprinciperna i elmarknadsreformen är att det skall råda en klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el, och å andra sidan nätverksamhet. För att dessa två funktioner inte skall blandas samman har i ellagen införts krav på avgränsning och ekonomisk redovisning av nätverksamhet. En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av el eller handel med el utom i undantagsfall. All nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas åtskild från annan verksamhet. Ellagen innehåller också särskilda regler om revision av nätverksamhet. Till ellagens bestämmelser om nätverksamhet hör också den för elmarknadsreformen grundläggande principen om nätkoncessions- havarens skyldighet att på skäliga villkor överföra el åt annan. Till bestämmelserna om nätverksamhet hör vidare stadganden om nätkoncessionshavarens skyldigheter i fråga om att ansluta andras anläggningar till ledningen, mäta överförd el och att i vissa fall utge ersättning vid inmatning av el, samt om kostnader för mätning av överförd el. Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter prövas av nätmyndigheten. Bestämmelserna om nätverksamhet bör föras över till den nya lagen och samlas i ett särskilt kapitel. Regeringen har nyligen redovisat förslag till åtgärder för att öka möjligheterna för elanvändare med låg elförbrukning att delta i handeln med el (prop. 1996/97:85). Förslaget innebär vissa lagändringar i den nuvarande ellagen i fråga om kostnader för mätning. Enligt förslaget införs en regel i den nuvarande ellagen enligt vilken ett tak på högst 2 500 kronor föreskrivs för de kostnader som nätföretagen får debitera elanvändare med låg elförbrukning för timregistrerande mätutrustning och dess installation (takpris). Bestämmelserna om takpris bör föras över till den nya ellagen. 7 Nättariffer Regeringens förslag: Bestämmelserna om nättariffer förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (4 kap.). ELU: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget föranleder inga synpunkter från remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om nättariffer för överföring av el finns i den nuvarande ellagen. Enligt lagen skall de bl.a. utformas så att betald avgift för en anslutning ger rätt att använda hela det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna. Vidare skall de vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Bestämmelserna om nättariffer bör föras över till den nya lagen oförändrade och samlas i ett särskilt kapitel (4 kap.) 8 Leveranskoncession Regeringens förslag: Elhandelslagens bestämmelser om leverans- koncession förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (5 kap). Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av en remissinstans, Närings- och teknikutvecklingsverket. Verket föreslår att nätmyndigheten ges befogenhet att på eget initiativ utöva tillsyn över priser och övriga villkor inom ramen för leveranskoncession. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om leveranskoncession finns i elhandelslagen. De infördes för att skapa stabilitet och skydda mindre kunder och den småskaliga elproduktionen vid övergången till en reformerad marknad. Den som innehar leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte önskar byta elleverantör. Leveranskoncessioner har givits för en tidsperiod om fem år. Elpriset och villkoren för överföring av el övervakas av nätmyndigheten. Kunden har rätt att, efter viss uppsägningstid, byta leverantör och köpa el från annan än den som har leveranskoncession i området. En förutsättning för att kunna byta leverantör är att de krav på mätning och avräkning som är förknippade med ett byte kan tillgodoses. Den som innehar leveranskoncession är vidare skyldig att köpa el från produktionsanläggning som är belägen inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. Det innebär att små elproduktionsanläggningar är garanterade avsättning för den el som produceras. Bestämmelserna om leveranskoncession bör föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrade och samlas i ett särskilt kapitel. I enlighet med det förslag som redovisas i avsnitt 13 får nätmyndigheten befogenhet att på eget initiativ pröva de elpriser och villkor för överföring av el som tillämpas av en leveranskoncessionär. Därigenom krävs det inte att en enskild kund klagar på leveranskoncessionären elpriser eller villkor för överföring för att nätmyndigheten skall ha befogenhet att genomföra en prövning. Samtliga lämnade leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000. Systemet med leveranskoncessioner skall utvärderas före år 2000 inför utgången av leveranskoncessionernas giltighetstid. I det sammanhanget skall även villkoren för avsättning av el från småskaliga produktionsanläggningar ses över. Härigenom skapas underlag för en prövning av systemet med leveranskoncession, bl.a. om detta på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser de små elanvändarnas och de små producenternas behov av skydd på elmarknaden. I det sammanhanget kan ställning tas till frågan om systemet med leveranskoncessioner skall permanentas i en eller annan form. 9 Utrikeshandeln med el 9.1 Inledning Regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär normalt sett fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas. Vid ett större behov av ökad eltillförsel kan import bidra till att utjämna de prisfluktuationer som övergångsvis kan uppstå. Överföringsförbindelserna är en viktig del av elsystemets infrastruktur. Det är mot denna bakgrund angeläget att samhällets kontroll stärks vad avser tillkommande utlandsförbindelser. Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har utvecklingen på den svenska elmarknaden kännetecknats av en ökad internationalisering. Handelsutbytet med andra länder har ökat markant. Denna utveckling har i allt väsentligt haft gynnsamma effekter för det svenska samhället. Till följd bl.a. av att de europeiska elmarknaderna har en starkt varierande grad av öppenhet gentemot andra länder har emellertid från tid till annan oro uttryckts för att vinsterna av internationaliseringen inte kommer alla länder till godo i samma utsträckning. Vid riksdagens behandling av regeringens proposition om en elmarknad med konkurrens (prop. 1991/92:133) betonade näringsutskottet det önskvärda i att ta hänsyn till behovet av internationell ömsesidighet för att konkurrenssnedvridningar skall undvikas (bet. 1991/92:NU 30). Sommaren 1994 tillkallade regeringen en kommission, Energi- kommissionen (N 1994:04), med parlamentarisk sammansättning. Energikommissionen hade enligt sina direktiv (dir. 1994:67) i uppgift att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och ut- veckling av energisystemet och att analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. Kommissionen skulle vidare mot bakgrund av elmarknadens avreglering följa utvecklingen på den svenska elmarknaden och föreslå de åtgärder som den ansåg vara motiverade för att säkerställa en effektiv elförsörjning. I kommissionens uppdrag ingick också att särskilt behandla utlandshandeln med el och de regionalpolitiska frågorna. I delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) framhöll Energi- kommissionen beträffande utrikeshandeln med el att Sverige under lång tid har haft ett elhandelsutbyte med grannländerna som har inneburit fördelar av flera slag. Kommissionen konstaterade emellertid också att det i övervägandena om elmarknadsreformen hade rests farhågor att öppnandet av den svenska marknaden till följd av en ökad elexport skulle kunna leda till prishöjningar och svårigheter att upprätthålla försörjningstryggheten. Energikommissionen bedömde att det i dag inte finns anledning att vänta någon omfattande svensk elexport med prishöjande effekter. På längre sikt ökar dock osäkerheten om utvecklingen i omvärlden. Kommissionen konstaterade att den nya ellagstiftningen ger staten möjligheter att utöva en viss kontroll över utrikeshandeln med el. I betänkandet föreslogs vissa kompletteringar och tillägg i ellagstiftningen för att stärka denna kontroll. Energikommissionen föreslog också att en särskild koncession för export och import av el skulle införas. I propositionen (prop. 1994/95:222) om ny ellagstiftning konstaterade regeringen att utrikeshandeln med el innebär fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas. Vid ett större behov av nytillskott på tillförselsidan kan import bidra till att utjämna de prisfluktuationer som övergångsvis kan uppstå. I propositionen konstateras att reglerna i ellagen avseende bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. För att tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet borde enligt propositionen en strävan vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten . Denna fråga, liksom Energikommissionens förslag om en koncession för export och import av el, borde enligt propositionen utredas vidare. Genom riksdagens beslut på hösten 1995 med anledning av propositionen (bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2) infördes vissa bestämmelser som rör utlandshandeln med el. Enligt 2 § 2 mom. ellagen får nätkoncession meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Enligt förarbetena bör vid prövningen av ansökan om nätkoncession för utlandsförbindelse ett antal bedömningskriterier tillämpas, exempelvis förbindelsens betydelse för den allmänna tillgången på överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet och den långsiktiga leveranssäkerheten. Vidare innehåller lagen (1994:618) om handel med el, m.m. regler som rör utrikeshandeln. I lagens 2 § föreskrivs att den som ingår leveransavtal avseende en period som överstiger sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen utser. Utredningen om regler för organiserad handel med el m.m. (Elbörsutredningen) tillkallades i augusti 1995 (dir. 1995:112). Enligt direktiven var uppdraget att dels föreslå regler för börshandel med el, dels lämna förslag till den reglering av utrikeshandeln med el som kan bli nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredningens förslag i fråga om utrikeshandeln med el behandlas i avsnitten 9.2 och 9.3 nedan. EG-direktiv om regler för en inre marknad för el I december 1996 antog Ministerrådet ett direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (96/92/EG). Direktivet baseras på ett förslag av Kommissionen från år 1992. Direktivet trädde i kraft den 19 februari 1997. Medlemsländerna skall inom två år från denna tidpunkt införliva direktivet i nationell rätt. Direktivet innehåller regler om handel och investeringar inom elsektorn. Syftet är att elmarknaden stegvis skall öppnas samtidigt som allmänhetens tillgång till grundläggande service garanteras. Öppnandet skall ske genom att varje medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs. kunder som har rätt att välja leverantör. Graden av marknadsöppning beror på hur stor andel av den samlade elförbrukningen i landet som dessa kunders sammanlagda förbrukning motsvarar. Sex år efter direktivets ikraft- trädande skall marknadsöppningen motsvara ca en tredjedel av landets samlade elförbrukning. När det gäller nya kraftproduktionsanläggningar skall medlemsländerna enligt direktivet tillämpa antingen ett tillståndsförfarande eller ett anbudsförfarande. Vid tillståndsförfarandet har var och en som uppfyller ett antal objektiva kriterier rätt att uppföra en anläggning. När anbudsförfarandet tillämpas skall ett oberoende organ genomföra anbudstävlingar när det bedöms finnas behov av ny produktionskapacitet. Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna vad gäller graden av öppenhet på elmarknaden. Dessa skillnader bedöms att bestå under lång tid framöver. För att det inte skall uppstå bristande jämvikt i handeln med el mellan medlemsstaterna finns i direktivet regler som ger medlemsländerna rätt att vidta vissa åtgärder för att upprätthålla ömsesidighet i handeln med andra medlemsstater. Direktivet innehåller också regler som innebär att medlemsstaterna kan ålägga företag inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Dessa tjänster kan avse bl.a. kvalitet och pris på leveranser, försörjningstrygghet och miljöskydd. Vidare finns bestämmelser om att medlemsländerna, i händelse av en plötslig kris på energimarknaden, får vidta nödvändiga skyddsåtgärder. 9.2 Koncession för utlandshandel med el Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att ytterligare kunna reglera ingångna kontrakt avseende utlandshandeln med el. Elbörsutredningens (EBU) förslag: Utredningen föreslår att ett latent koncessionssystem införs som innebär att regeringen, under perioder då den svenska försörjningstryggheten bedömas vara hotad, kan införa krav på koncession för export av el. Koncessionsplikten föreslås gälla för såväl befintliga som tillkommande avtal om export av el. Koncessionplikten föreslås kombineras med en statistisk övervakning, så att regeringen fortlöpande kan erhålla ett objektivt beslutsunderlag. Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser - Elberedskapsutred- ningen, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Svenska Kraftverks- föreningen, Riksrevisionsverket, Stockholms Universitet, Svenska Kommunförbundet, Svenska kraftnät, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund - anser att huvudregeln bör vara frihandel och ställer sig bakom förslaget om ett latent koncessionssystem som innebär att regeringen kan införa krav på koncession för export då den svenska försörjningstryggheten anses hotad. Kommerskollegium, Konkurrens- verket, Svenska kraftverksföreningen, Riksrevisionsverket, Stockholms universitet och Sveriges Advokatsamfund framför dock synpunkter på hur förslaget i vissa delar kan förtydligas och kompletteras. Jernkontoret, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Svenska Gruvföreningen (den energiintensiva industrin) förordar i stället i en gemensam skrivelse att ett permanent koncessionssystem införs för export av elkraft, i syfte att trygga den svenska elförsörjningen. Skälen för regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär som regel fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom ett fritt handelsutbyte med våra grannländer kan kostnaderna för elförsörjningen hållas nere, samtidigt som miljöeffekterna från elproduktionen begränsas. Möjligheterna att bedriva utrikeshandel förbättrar också generellt sett vår försörjningstrygghet. Sedan flera år pågår ett arbete som syftar till att åstadkomma en integrerad nordisk elmarknad. Vid ett möte i juni 1995 enades de nordiska energiministrarna om vissa principer för det nordiska elsamarbetet. Bl.a. förutsätts att handeln skall utvecklas med hänsyn till ömsesidighet och till de skillnader som finns vad gäller elsektorns organisation i länderna. Syftet är att skapa förutsättningar för länderna att ta tillvara de ömsesidiga ekonomiska, energimässiga och miljömässiga fördelar som den nordiska elhandeln innebär. Elmarknaderna i Europa kännetecknas i dag av generellt sett stora skillnader när det gäller möjligheterna till export och import av el. När direktivet om regler för en inre marknad för el år 1999 har införlivats av EU:s medlemsländer kommer en stegvis öppning av marknaderna att ske. Under en övergångsperiod kan det inte uteslutas att det uppstår obalanser i handeln med el mellan medlemsländerna. Regeringen bedömer dock att sådana obalanser inte kommer att leda till så kraftiga prisökningar eller andra störningar i Sverige att försörjningstryggheten hotas. EBU konstaterar i sitt betänkande att en begränsning av gemenskapshandeln med el i syfte att säkerställa försörjningstryggheten torde vara förenlig med EG:s regelverk, under förutsättning att den reglering som väljs utformas så att den utgör den åtgärd som minst stör gemenskapshandeln (proportionalitetsprincipen). Utredningen bedömer det inte som helt uteslutet att krav på allmän koncession för export och import av el skulle vara förenligt med EG-rätten, men understryker att det kan vara svårt att påvisa att en koncession för import av el skulle vara nödvändig för att säkerställa den svenska försörjningstryggheten. För att ytterligare lindra den handelshindrande effekten av en reglering förespråkar utredningen vidare att koncessionssystemet för exporten utformas som ett latent - dvs. icke-permanent - system. Huvudregeln skulle således under normala förhållanden vara frihandel. Utredningen framhåller slutligen att den svenska regleringen endast kan gälla under en övergångsperiod, dvs. fram till dess att en inre marknad för el föreligger inom EU. I förhandlingarna om EU:s elmarknadsdirektiv ägnades frågan om ömsesidighet i handeln stort utrymme. I direktivet har också införts regler som ger medlemsländerna möjlighet att under en övergångsperiod vidta åtgärder för att åstadkomma ömsesidighet och att skydda sig mot en plötslig kris i energitillförseln. Regeringen kan, vad avser utlandshandelns inverkan på försörjningstryggheten, konstatera följande. I händelse av en akut försörjningskris är det angeläget att den systemansvariga myndigheten har möjlighet att med kort varsel sätta in åtgärder, exempelvis genom att kunna föreskriva om att avbrott eller andra begränsningar av eltillförseln skall ske. I denna proposition föreslås en bestämmelse som bemyndigar regeringen att utfärda närmare föreskrifter avseende den systemansvariga myndighetens befogenheter i sådana situationer (se avsnitt 11). Därigenom skapas förutsättningar för att en akut försörjningskris kan mötas på ett effektivt sätt. Myndigheten skall härvid beakta krav på rättvisa och likvärdig behandling vad avser avbrott eller begränsningar i leveranserna. Enligt regeringens bedömning finns det i dag ingen omedelbar risk för att försörjningstryggheten i ett något längre perspektiv skulle kunna sättas i fara till följd av ingångna avtal om leveranser av el över utlandsförbindelserna. Farhågorna för att utlandshandeln skulle inverka negativt på försörjningstryggheten baseras ofta på antagandet att elpriserna skulle stiga som en följd av ökad utlandshandel. Som bl.a. Energikommissionen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1995:14) Ny elmarknad är de svenska utlandsförbindelserna huvudsakligen kopplade till elsystem som inte kan väntas ge några avgörande prishöjande influenser på den svenska elmarknaden. Regeringen delar vidare EBU:s uppfattning att en reglering av här angivet slag med hänsyn till EG-rätten endast skulle kunna gälla under en övergångsperiod, intill dess att harmoniserade regler har fastställts vad avser en inre marknad för el inom EU. Även om reglerna i elmarknads- direktivet utgår från att elmarknaderna skall öppnas stegvis, så talar mycket för att utvecklingen kan komma att bli snabbare än vad som förutses i direktivet. En inre marknad för el inom EU kan således ha etablerats inom några få år. Mot angiven bakgrund finner regeringen inte tillräckliga skäl att införa någon ytterligare kontroll eller reglering av handeln med el på utlandsförbindelserna. Det är emellertid angeläget att ansvariga myndigheter noga följer utvecklingen av utlandshandeln och löpande underrättar regeringen om mer betydelsefulla förändringar vad avser denna handel. 9.3 Prövning av tillkommande utlandsförbindelser Regeringens förslag: För att säkerställa att tillkommande utlandsförbindelser upplåts på icke-diskriminerande villkor skall nätkoncession för utlandsförbindelse endast få beviljas den som har nätkoncession för stamnätet. Elbörsutredningens (EBU) förslag: EBU föreslår att ett tillägg görs i gällande regler som innebär att vid prövning av nätkoncession för utlandsförbindelse skall särskilt beaktas hur sökanden avser att säkerställa att ledningen kommer att upplåtas på icke-diskriminerande villkor. Genom denna komplettering skulle regeringen få möjlighet att förtydliga med vilka villkor en koncession skall förenas, bl.a. lika tillträde till förbindelserna, iakttagande av lika behandling och rationellt användande av förbindelsen. Remissinstanserna: Kommerskollegium, Svenska Kraftverks- föreningen, Stockholms Universitet, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Fastighetsägareförbund ställer sig bakom utredningens slutsats att det ej är lämpligt att i lag stadga att staten skall äga och förvalta utlandsförbindelserna eftersom det finns risk för konflikt med EG- rätten. Utredningens förslag om en ändring av befintlig lagstiftning anses fullt tillräcklig. Flera remissinstanser - däribland HSB:s Riksförbund, Landsorgan- isationen i Sverige, Statskontoret, Svenska kraftnät, Överstyrelsen för civil beredskap och den energiintensiva industrin - hävdar att ett statligt ägande och förvaltande av utlandsförbindelserna inte står i strid med EG-rätten. Sveriges Industriförbund anser att Svenska kraftnät bör ha huvudansvaret för utlandsförbindelserna. Flertalet av dessa remissinstanser menar att ett statligt ägande av utlandsförbindelserna medför konkurrensneutralitet och att samtliga aktörer på marknaden därmed får tillgång till förbindelserna på lika villkor samt att utlandsförbindelserna utgör ett naturligt monopol som endast staten kan äga. Skälen för regeringens förslag: De grundläggande riktlinjerna för verksamheten med stamnätet, som fastställdes av riksdagen år 1992 (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322), innebär att stamnätet och de statliga utlandsförbindelserna skall förvaltas av det statliga affärsverket Svenska kraftnät. Vidare angavs att principen för ägandet av utlandsförbindelserna bör vara att Svenska kraftnät skall äga och förvalta en tillräckligt stor andel av utlandsförbindelserna för att säkerställa svenska producenters och elanvändares möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med köpare och säljare utomlands. I den proposition (prop. 1994/95:222) som låg till grund för riksdagens beslut om ny ellagstiftning konstateras, i nu berörda delar av den nya ellagstiftningen, att reglerna i den nuvarande ellagen avseende bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. En strävan, för att tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet, bör dock vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten. Enligt EBU och vissa remissinstanser kan det ifrågasättas om ett direkt stadgande i lag, med innebörd att samtliga tillkommande utlandsförbindelser skall ägas och förvaltas av staten, är förenligt med grundläggande regler i EG-rätten om bl.a. fri varurörlighet. Det ankommer i sista hand på EG-domstolen att avgöra om en sådan regel är förenlig med EG-rätten. Bestämmelserna i nuvarande ellagstiftning om koncession för utlandsledningar och om anmälningsplikt för avtal med viss varaktighet ger redan i dag samhället ett inflytande på anläggande och drift av nya utlandsförbindelser. För närvarande sker en snabb internationalisering av handeln med el. Inte minst gäller detta inom EU, delvis till följd av det nyligen beslutade elmarknadsdirektivet. Det är angeläget att det ökade handelsutbytet med övriga medlemsländer sker på ett sätt som är till nytta för alla deltagande parter. Investeringar i utlandsförbindelser innebär som regel betydande ekonomiska åtaganden. Sådana investeringar torde därför i första hand genomföras av aktörer med stora ekonomiska resurser. För att tillförsäkra sådana investeringar lönsamhet är det naturligt och i många fall nödvändigt att den som investerar i en utlandsförbindelse samtidigt tecknar avtal som motsvarar större delen av den tillkommande kapaciteten. Samtidigt är det emellertid angeläget att svenska producenter och större elanvändare tillförsäkras reella möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med köpare och säljare utomlands. Det bör således säkerställas att enskilda företag inte ges möjlighet att monopolisera utlandshandeln, utan att denna kan ske på icke-diskriminerande villkor. De angivna strävandena att tillkommande utlandsförbindelser skall ägas och förvaltas av staten är ett medel att uppfylla dessa syften. I dag ägs huvuddelen av utlandsförbindelserna av staten och förvaltas av Svenska kraftnät. Vid prövning av koncessioner för tillkommande utlandsledningar måste hänsyn tas både till de angivna riktlinjerna för verksamheten med stamnätet, och till samhällets behov av inflytande över tillkomsten och utnyttjandet av nya utlandsförbindelser. Stamnätet och utlandsförbindelserna utgör en del av samhällets infrastruktur. De utgör sammantaget en förutsättning för en fungerande utrikeshandel med el. Såväl tekniska skäl som kraven på opartiskhet och likabehandling talar för en nära samordning av utbyggnaden och driften mellan stamnätet och utlandsförbindelserna. Svenska kraftnät har i dag systemansvaret för det svenska elsystemet. Vidare skall affärsverket, såsom utövare av statens äganderätt till stamnätet, uppfylla krav på opartiskhet och icke-diskriminering. Mot denna bakgrund är det enligt regeringens bedömning naturligt att endast Svenska kraftnät normalt bör kunna meddelas koncessioner som avser nya utlandsförbindelser. Därigenom skapas garantier för att utbyggnaden av utlandsförbindelserna sker i en lämplig takt, och att tillkommande utlandsledningar upplåts på icke-diskriminerande villkor. Enligt nuvarande ellagstiftning får nätkoncession, som avser en utlandsförbindelse, inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Den lagändring som här föreslås innebär inte någon förändring vad avser de grundläggande kraven på en långsiktig försörjnings- trygghet. Vissa avsteg bör dock kunna göras från denna huvudregel. Det gäller i de fall en ansökan om koncession för utlandsförbindelse avser en ledning med mindre betydelse för det samlade överföringsnätet. Som exempel kan nämnas då en ansökan avser åtgärder avseende en befintlig utlandsledning som redan har meddelats koncession eller då ansökan avser en ny ledning som har en begränsad kapacitet. Huvudregeln avser endast nya utlandsförbindelser, dvs. sådana förbindelser för vilka koncession inte sökts före de nya reglernas ikraftträdande. Den skall således inte omfatta förlängning av giltighetstiden för redan beviljade koncessioner för utlandsförbindelser. 10 Kommunala elföretag Regeringens förslag: Bestämmelserna om kommunala elföretag i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. förs över till den nya lagen och samlas till ett kapitel (7 kap). Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svenska Fjärrvärmeföreningen anför att lagtexten bör förtydligas så att det tydligt framgår om verksamheten måste särskiljas eller redovisas åtskilda i sådana fall då samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme sker i värmekraftverk. Föreningen anför vidare att kommunala fjärrvärmeföretag bör undantas från lokaliseringsprincipen. Skälen för regeringens förslag: Lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) innehåller bl.a. särregler för kommunal elverksamhet. De innebär bl.a. att kommunal produktion av och handel med el som drivs i privaträttslig form undantas från vissa av kommunallagens principer. För sådan verksamhet gäller ej lokaliseringsprincipen. Vidare gäller att verksamheten skall drivas på affärsmässig grund i stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen. Bestämmelserna har införts för att göra konkurrensvillkoren för kommunala elföretag likvärdiga dem som gäller för övriga företag på elmarknaden. Bestämmelserna bör föras över oförändrade till den nya lagen och samlas till ett särskilt kapitel. Kommunallagens lokaliseringsprincip innebär att en kommun som bedriver värmeproduktion endast får leverera värme inom den egna kommunen. Regeringen har i prop. 1996/97:84 om en uthållig energiförsörjning informerat riksdagen om sin avsikt att inom kort låta se över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. I översynen skall ingå att bedöma om lokaliseringsprincipen är ett hinder för en effektiv fjärrvärmeutbyggnad och, om så bedöms vara fallet, att överväga förändringar i kommunallagen. 11 Systemansvar och balansansvar Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om systemansvar och bestämmelserna om balansansvar i lagen (1994:681) om handel med el, m.m. förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (8 kap). Befogenheterna inom systemansvaret vidgas. Regeringen skall bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den systemansvariga myndigheten befogenheter att i den utsträckning som behövs för att kunna utöva systemansvaret beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan nätkoncessionshavare eller elkonsument. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av elleverans ske så rättvist som möjligt med hänsyn till rådande eltekniska förhållanden och koncessionshavarens åtagande om leveranssäkerhet. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. ELU föreslår att det i lagtexten anges att nätkoncessionshavaren skall avbryta eller begränsa leveranserna så likvärdigt och rättvist som möjligt. Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av en remissinstans, Svenska Elverksföreningen. Föreningen anför att avbrott eller begränsningar av leveranser i förevarande fall i praktiken kommer att utföras i regionnät och att elanvändarna påverkas indirekt genom att två eller flera nätägare kan vara berörda av åtgärden. Föreningen anser att regionnätsägaren med stöd av den föreslagna bestämmelsen i princip kan avbryta leveranserna för många kunder anslutna till olika nätkoncessionshavares nät. För att undanröja tolkningsproblem bör det enligt föreningen även framgå av lagtexten att avbrotten kan beröra annan innehavare av nätkoncession. Elberedskapsutredningen (N1996:02) har vid remiss av Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49) lämnat synpunkter angående ELU:s förslag om systemansvaret. Utredningen anför att den systemansvariga myndigheten vid höjd beredskap bör ha rätt att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el på ett sätt som tillgodoser totalförsvarets behov. Skälen för regeringens förslag: Med systemansvar avses i den nuvarande ellagen ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar som ett sammanhållet system med tillfredställande driftsäkerhet. Det innefattar bl.a. ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet. Med balansansvar avses det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i en uttagspunkt. Bestämmelserna om balansansvar finns i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. I den nya lagen bör den ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende systemansvar behållas. Även den ordning som enligt lagen (1994:618) om handel med el, m.m. gäller för balansvaret bör behållas. Bestämmelserna om systemansvar och balansansvar bör samlas i ett särskilt kapitel. Vidgade befogenheter inom systemansvaret Det finns behov av att vidga befogenheterna inom systemansvaret. Regeringen bör bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning som behövs för att den skall kunna utöva systemansvaret, befogenheter att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan nätkoncessionshavare eller elanvändare. Obalanser mellan produktion och förbrukning måste avhjälpas mycket snabbt för att dessa inte skall medföra ett totalt eller partiellt sammanbrott i elförsörjningen, dvs. elavbrott med mycket stor omfattning. Enligt bestämmelserna i den nuvarande ellagen har den systemansvariga myndigheten möjlighet att enligt vad regeringen närmare föreskriver beordra kraftproducenter att öka eller minska produktionen av el i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret. Regeringen har i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström utfärdat närmare föreskrifter om detta. Det finns således möjlighet för Svenska kraftnät att beordra åtgärder på produktionssidan för att bringa systemet i balans. Dessa bestämmelser bör föras över till den nya lagen. I normala driftlägen sker balansregleringen genom avtal mellan Svenska kraftnät och vissa producenter. Det kan emellertid inte förutsättas att åtgärder på produktionssidan i alla situationer kommer att vara tillräckliga för att upprätthålla balansen i elsystemet. Under vissa förhållanden kan det visa sig nödvändigt att avbryta eller begränsa elförbrukningen. Det kan exempelvis gälla situationer med bristande överföringsförmåga i stamnätet eller temporär brist på produktionskapacitet för tillförselreglering. Sådana avbrott eller begränsningar sker genom s.k. belastningsfrånkoppling. Praktiska erfarenheter visar att detta förfarande är viktigt bl.a. i ett återuppbyggnadsskede till normal drift av elsystemet efter att en stor störning har inträffat. Det ingår i Svenska kraftnäts uppgifter som systemansvarig myndighet att initiera avbrott eller begränsningar av elförsörjningen när det är påkallat för att upprätthålla balansen i elsystemet. Avbrotten eller begränsningarna genomförs i praktiken av Svenska kraftnät eller annan nätkoncessionshavare. Svenska kraftnät bör i första hand söka träffa avtal med övriga nätägare om automatisk och manuell bortkoppling av förbrukning i dessa situationer. Enligt vad regeringen inhämtat har flera sådana avtal redan träffats. I den mån sådana avtal inte är tillräckliga bör dock Svenska kraftnät ges möjlighet att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa överföringen av el om det är nödvändigt för att bringa elsystemet i balans. Det bör framhållas att en minskning av konsumtionen inte är ett alternativ till en ökning av produktionen vid balanshållning. Först då möjligheterna att upprätthålla balansen genom ökad produktion är uttömda får minskning av konsumtionen tillgripas. Sådana situationer är mycket ovanliga. Reglerna om belastningsfrånkoppling kommer sällan att utnyttjas. När belastningsfrånkoppling tillgrips måste ett antal kriterier iakttas. Speciellt måste beaktas att syftet med frånkopplingen är att upprätthålla balansen i det nationella elsystemet och avvärja störningar och avbrott i försörjningen. De ytterst sällsynta situationer som kräver avbrott eller begränsningar av elkonsumtionen för att balansen i elsystemet skall upprätthållas kan förväntas inträffa snabbt och oväntat. Det krävs i sådana fall snabba åtgärder för att parera störningen. Den nuvarande tekniken för driftstyrning av nätverksamhet medger endast en grov styrning av belastningsfrånkopplingen i en akut störningssituation. Tidsförhållandena medger inte heller några överväganden om vilka hänsyn som skall tas till enskilda elanvändare. I praktiken innebär avbrotten eller begränsningarna bortkoppling av elförsörjningen till regionala eller lokala nät. Avbrotten eller begränsningarna berör alltså hela eller delar av en eller flera nätkoncessionshavares nät på såväl regional- som lokalnätsnivå. Det är i vanliga fall således inte fråga om bortkoppling av enskilda elanvändare utan av annan nätkoncessionshavares nät. Det övergripande målet att upprätthålla balansen i det nationella elsystemet bör ges den högsta prioriteten, dvs. övriga kriterier kan beaktas endast då de inte hotar det övergripande målet. Det som i första hand bör avgöra hur avbrotten eller begränsningarna genomförs är de driftförhållanden och eltekniska förutsättningar som råder i den aktuella situationen. Därmed avses möjligheterna till och behovet av belastningsfrånkoppling med hänsyn till bl.a. elsystemets utformning och stabilitet. Elanvändarnas krav på leveranssäkerhet kan skilja sig åt. Med leveranssäkerhet avses i detta sammanhang risken för avbrott i elförsörjningen till följd av tekniska fel i överföringssystemet. Den enskilde konsumenten kan genom avtal med nätägaren inom vissa gränser anpassa leveranssäkerheten till de egna behoven. Det förekommer att framför allt större elanvändare tecknar avtal med koncessionshavare om ökad leveranssäkerhet. Som ett andra kriterium bör gälla att sådana avtal skall respekteras vid avbrott eller begränsningar av förbrukningen så långt det är tekniskt möjligt. Som ett tredje kriterium gäller att avbrott eller begränsning av förbrukningen skall genomföras så rättvist som möjligt för elanvändarna när det är möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt att s.k. roterande belastningsfrånkoppling (s.k. RoBo) skall tillämpas. Därmed förstås att överföringen till ett visst område avbryts under en begränsad tidsperiod, exempelvis en timme. Därefter återupptas överföringen i området varvid överföringen avbryts på motsvarande sätt i ett annat område. Kriteriet innebär också att RoBo inte påbörjas i samma område varje gång utan att man försöker sprida denna så mycket som möjligt. I vissa situationer måste det dock finnas möjlighet att göra avsteg från hänsyn till avtal och kraven på en rättvis och likvärdig behandling. Regeringen bör kunna föreskriva om hur avbrott och begränsningar skall ske, exempelvis för att vid höjd beredskap trygga elförsörjningen till prioriterade elanvändare. 12 Elskador och skyddsåtgärder 12.1 Skydd mot elskador Regeringens förslag: Bestämmelserna om skyddsåtgärder förs i huvudsak oförändrade över till den nya lagen och samlas i ett särskilt kapitel (9 kap.). I den nya lagen förs in en generell bestämmelse som innebär att en elektrisk anläggning bl.a. skall vara beskaffad på ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el. Ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder skall i fortsättningen även gälla elektriska anläggningars inverkan på vissa rörledningar. ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: Elektriska anläggningar är alltid förenade med vissa säkerhetsrisker. Bestämmelserna om skyddsåtgärder vid elektriska anläggningar syftar till att förhindra personskador och skador på egendom samt störning av driften i andra anläggningar. De bestämmelser som finns i den nuvarande ellagen om skyddsåtgärder avser främst elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Ellagen innehåller således inte några närmare föreskrifter om åtgärder till skydd mot direkt inverkan av el vid beröring m.m. Det har inte ansetts lämpligt att meddela sådana föreskrifter i lag eftersom de skulle behöva vara mycket detaljerade. Med stöd av ett bemyndigande i lagen kan i stället regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela de föreskrifter om skydd mot elskador som är påkallade från elsäkerhetssynpunkt. Regeringen har bemyndigat Elsäkerhetsverket att meddela sådana föreskrifter. Grundläggande bestämmelser om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar finns i verkets s.k. starkströmsföreskrifter (ELSÄK-FS 1994:4). Om elektrisk materiel finns särskilda bestämmelser i EG:s s.k. lågspänningsdirektiv (73/23/EEG), som införlivats i svensk rätt genom förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel och föreskrifter från Elsäkerhetsverket. För att markera elsäkerhetens betydelse bör det införas en allmän bestämmelse i den nya ellagen med innebörden att en elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall vara så beskaffade och placerade samt användas på ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el. I övrigt bör den nuvarande ordningen behållas, vilket innebär att det är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som utfärdar föreskrifter på elsäkerhetsområdet. 12.2 Prioritetsprincipen Regeringens förslag: Innehavaren av en elektrisk anläggning som ansluts till det elektriska nätet är enligt gällande lagstiftning skyldig att vidta de skyddsåtgärder som behövs för att befintliga anläggningar inte skall utsättas för driftstörningar. Denna s.k. prioritetsprincip skall i fortsättningen även gälla i förhållandet mellan en ny elektrisk anläggning och redan befintliga naturgasledningar som har koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget. Svenska Kraftverksföreningen och Telestörningsnämnden tillstyrker att den s.k. prioritetsprincipen skall gälla även i förhållande till koncessionspliktiga naturgasledningar. Telestörningsnämnden påpekar att den föreslagna bestämmelsen inte kommer att styra ansvaret för gasledningar som är kortare än 20 km, eftersom dessa inte är koncessionspliktiga. Nämnden aktualiserar också frågan om behov av reglering av andra rörledningar än ledningar för naturgas, t.ex. fjärrvärmeledningar. Liknande synpunkter har framförts av Svenska Bioenergiföreningen. Skälen för regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder bygger på tidsprioritet. Huvudregeln innebär att innehavaren av en äldre anläggning har rätt att driva anläggningen utan att bli utsatt för störningar från en senare tillkommen anläggning. I lagen föreskrivs att innehavare av en elektrisk anläggning som genom inverkan på redan befintlig sådan anläggning kan vålla skada eller störning på person eller egendom är skyldig att vidta åtgärder för att förebygga sådan skada eller störning. Underlåter den nya anläggningens innehavare att utföra erforderliga åtgärder är det han ensam som kommer att vara skadeståndsskyldig för uppkommen skada. Ellagens bestämmelser om tidsprioritet vid skyddsåtgärder kan anses vara väl avvägda. Innehållet i dem i sak bör därför föras över till den nya lagen. Den nuvarande lagstiftningen behandlar endast frågor som gäller skyddsåtgärder mot störningar på andra elektriska anläggningar. Enligt ELU kan skyddsåtgärder även behöva vidtas på vissa icke elektriska anläggningar. Det gäller främst elektriskt ledande rörledningar som används för överföring av gas, färskvatten eller hetvatten i fjärrvärmesystemen. Bland dem är det främst på naturgasledningar som skador i form av korrosion har uppstått genom inverkan av elektriska anläggningar. Den elektriska anläggningen kan redan vid normala driftsförhållanden orsaka denna typ av skador på gasledningar. På andra typer av rörledningar sker skada i praktiken endast under onormala driftsförhållanden vid den elektriska anläggningen. Ellagens bestämmelse, som bygger på prioritetsprincipen, bör utvidgas till att omfatta även naturgasledningar. Vid byggande och användning av naturgasledningar och andra rörledningar krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Ledningar som är kortare än 20 km omfattas dock inte av kravet på koncession. Det skulle leda till orimliga kostnader för innehavaren av den elektriska anläggningen om samtliga naturgasledningar skulle omfattas av bestämmelsen. Därför bör bestämmelsen endast omfatta koncessionspliktiga naturgasledningar. ELU har redovisat samma bedömning. 13 Skadestånd vid elskador 13.1 Inledning Handhavandet av elektrisk ström är förenat med stora risker för skador och regler om skadestånd vid elskador har redan från början intagit en central plats i ellagstiftningen. I ELU:s slutbetänkande ges i avsnitt 7.1 (s.155-162) en beskrivning av de grundläggande skadeståndsrättsliga principerna. Uppkomna skador brukar indelas i tre kategorier. Det kan vara fråga om att personer skadas, personskada, att egendom skadas, sakskada, eller att ekonomisk skada uppkommer utan att någon lider person- eller sakskada, s.k. ren förmögenhetsskada. I vissa fall kan också ersättning lämnas för s.k. ideell skada, som avser icke ekonomiska följder som lidande, obehag och men. Av grundläggande betydelse är skillnaden mellan skadestånd inom och utom kontraktsförhållanden. Skadestånd mellan avtalsparter regleras i första hand genom avtalet. Skadeståndskyldigheten grundas då på bristande uppfyllelse av skyldigheter enligt avtalet. Eftersom det i princip råder avtalsfrihet, förfogar parterna i hög grad själva över vilka dessa skyldigheter är och vad som skall inträffa vid brott mot avtalet. Det finns dock vissa regler som gör det möjligt att upphäva eller jämka oskäliga avtal. Regler om skadestånd utom kontraktsförhållanden tar sikte på skadeståndsansvaret gentemot personer till vilka den skadestånds- skyldige inte står i någon avtalsrelation eller i varje fall ingen avtalsrelation som har samband med det skadegörande beteendet. Den nuvarande allmänna skadeståndsrättsliga regleringen kom huvudsakligen till år 1972 genom skadeståndslagen (1972:207). Dess bestämmelser är tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Huvudregeln i skadeståndslagen innebär att endast den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan (s.k. culpaansvar). I vissa fall har lagstiftaren ansett att ett ansvar för vårdslöshet är otillräckligt. Bl.a. för att tillgodose den skadelidandes behov av ersättning finns i vissa fall strikt ansvar för skada. Det innebär att skadeståndsskyldighet föreligger så snart det har fastslagits att det finns ett adekvat orsakssamband mellan en händelse som ligger inom ansvarsområdet och skadan. Det behöver inte utredas om någon har orsakat skadan avsiktligen eller genom vårdslöshet. Strikt ansvar finns i speciallagstiftningen på transportområdet, t.ex. järnvägstrafiklagen (1985:192) och luftansvarighetslagen (1922:382), men även enligt bl.a. ellagen och miljöskadelagen (1986:225). De fall där någon åläggs strikt ansvar tar sikte på speciella situationer när ett ansvar för vårdslöshet anses otillräckligt. Ett sådant fall kan vara att det finns en konkret risk för skada i en viss verksamhet. En farlig verksamhet som tillåts bedrivas är ofta förknippad med fördelar från allmän synpunkt men också för den som bedriver verksamheten. Om dessa fördelar inte fanns skulle samhället med stor sannolikhet förbjuda verksamhet som kan orsaka skador. Lagstiftaren kan därför i många fall finna det motiverat att den som bedriver en farlig verksamhet också skall ersätta den eventuella skada som kan uppkomma. Det innebär också att verksamheten får bära kostnaderna för uppkomna skador. Normalt fördelas riskerna genom försäkringar. Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt skadeståndsansvar för skada som orsakats av ström från anläggningen. Ellagens bestämmelser om skadestånd omfattar också skador vid kvalitativa driftstörningar, dvs. störning i t.ex. spänningen. Särskilda bestämmelser föranledda av att elektricitet omfattas av ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG) trädde i kraft den 1 januari 1993. Dessa bestämmelser föreslås överföras oförändrade till den nya ellagen. En kvantitativ driftstörning orsakas av att elöverföringen avbryts på grund av t.ex. tekniska orsaker eller ett kabelbrott. Skadeståndsansvar vid avbruten överföring av el saknas i den nuvarande ellagstiftningen. Frågan om konsumentskyddet på elmarknaden har som tidigare framgått behandlats i betänkandet SOU 1996:104, där det föreslås en ny lagreglering om skadestånd vid avbruten överföring eller leverans av el till konsumenter. Denna fråga behandlas i avsnitt 14. 13.2 Principen om strikt ansvar Regeringens förslag: Systemet i den nuvarande ellagen med s.k. strikt ansvar för person- och sakskada som har orsakats genom inverkan av el från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip i den nya ellagen. Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall dock inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall endast svara för skador från den egna anläggningen. Person- eller sakskada som orsakats av el skall således ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast har kommit. I vissa fall finns undantag från huvudregeln om strikt ansvar. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Strikt ansvar bör fortfarande vara huvudregel Skadeståndsreglerna i ellagen har i stort sett varit oförändrade sedan lagen kom till år 1902. Det har därför funnits anledning att pröva skadeståndsreglerna med hänsyn till den utveckling som skett efter lagens tillkomst. En viktig fråga är om strikt ansvar alltjämt bör vara den grundläggande principen i den nya ellagen. Denna fråga har samband med hur skadeståndsskyldigheten bör fördelas på innehavare av olika elektriska anläggningar. En elektrisk anläggning definieras i ellagen som en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el (se närmare författningskommentaren till 1 kap. 2 §). Elektriska anläggningar delas in i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar med hänsyn till farlighetsgraden. Enligt starkströmsförordningen förstås med starkströmsanläggning en elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. Ellagens skadeståndsbestämmelser är tillämpliga vid skador som uppstår genom inverkan av el från starkströmsanläggningar. Starkströmsanläggningar delas in i låg- och högspänningsanläggningar. Med lågspänning menas spänning som nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler. Är den nominella spänningen högre benämns den högspänning. Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt ansvar för skada som orsakats av ström från anläggningen. I samband med att vissa ändringar gjordes i ellagens skadeståndsregler år 1970 övervägdes frågan om att behålla huvudregeln om strikt ansvar (prop. 1970:139, bet. tredje lagutskottet 1970:LU84). Därvid anfördes bl.a. att ett skadeståndsansvar oberoende av vållande alltjämt fyllde ett behov. Införandet av ett strikt ansvar i ellagen markerade lagstiftarens uppfattning om produktion och distribution av elektrisk ström som en utpräglat farlig verksamhet. I propositionen konstaterades att teknikens utveckling hade bidragit till en drastisk förändring av samhället sedan lagens tillkomst och att denna förändring lett till en betydligt mer nyanserad uppfattning av begreppet farlig verksamhet. Enligt propositionen fanns det trots detta inte skäl att ha någon väsentligt annan inställning när det gäller regeln om strikt ansvar än vid lagens tillkomst. Elsäkerheten har med tiden blivit allt bättre. Antalet elolycksfall har minskat trots att användningen av el har ökat kraftigt. Anledningen torde främst vara att kraven på de elektriska anläggningarna har stigit och att allmänhetens förtrogenhet med hur de elektriska anläggningarna skall användas har ökat. Även om elsäkerheten i Sverige således allmänt sett är god, måste produktion och överföring av elektrisk ström fortfarande anses vara en farlig verksamhet. Av den statistik som redovisas av ELU framgår att det årligen inträffar omkring 200 elolycksfall, varav cirka 10 med dödlig utgång. Elektriciteten orsakar också en stor mängd bränder. Ca 20 procent av alla brandskador orsakas av elektricitet. Det årliga värdet av skadorna uppgår till drygt 300 miljoner kronor. Vid bränder till följd av elektrisk ström omkommer årligen i medeltal fem personer. Företrädare för elbranschens organisationer har tillstyrkt ELU:s förslag att elföretagen alltjämt bör har ett strikt ansvar för person- och sakskador som har orsakats av el. Det finns således starka skäl som talar för att principen om strikt ansvar för person- och sakskador bör behållas på elområdet. Huvudregeln i den nya ellagen bör alltså liksom hittills bygga på ett strikt ansvar. För vissa typer av elektriska starkströmsanläggningar bör dock skadeståndslagens (1972:207) allmänna bestämmelser om ett culpaansvar gälla. Frågan om det strikta skadeståndsansvarets tillämpningsområde behandlas vidare i avsnitt 13.3 och 13.5. Ansvaret bör endast omfatta skador av el från den egna anläggningen Omregleringen av den svenska elmarknaden innebär att en åtskillnad görs mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet). Detta innebär att det numera finns företag som uteslutande sysslar med att sälja el. Dessa har inte något direkt inflytande över elektriska starkströmsanläggningar. Det är inte motiverat att ålägga dessa företag strikt ansvar för skador som orsakas av den el som de säljer. Ansvaret för skador skall åläggas den som har ett reellt inflytande över de elektriska starkanläggningarnas drift och underhåll och som således kan påverka risken för skada. Det strikta ansvaret bör därför även fortsättningsvis vara knutet till innehav av en elektrisk starkströmsanläggning. Enligt nu gällande lydelse i ellagen är det strikta ansvaret knutet till innehavare av elektrisk starkströmsanläggning som har egen generator eller transformator. Om en elektrisk starkströmsanläggning där skada inträffat saknar egen generator eller transformator faller skadeståndsansvaret på innehavaren av den starkströmsanläggning som är försedd med egen generator eller transformator och som tillfört el till den förstnämnda anläggningen. Detta innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning kan bli ansvarig för skador som inträffar vid en annan elektrisk anläggning. I praktiken innebär bestämmelserna att innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av el, dvs. nätföretagen, i de flesta fall blir strikt ansvariga även för skador som orsakats av ström från en lågspänningsanläggning, eftersom en sådan i regel får kraften via nätföretagets transformator. Ett viktigt undantag finns dock för elleveranser med en spänning av högst 250 volt till anläggningar för användning av el i bostäder, kontor, hantverkslokaler m.m. Enligt en särskild bestämmelse i 4 § tredje stycket ellagen undantas skador i sådana sammanhang från det strikta ansvaret. Bakgrunden är leverantörens bristande möjlighet att övervaka säkerheten vid sådana förbrukningsanläggningar. Strikt ansvar bör endast åläggas den som kan påverka risken för skada. Den som innehar en överföringsanläggning har i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över anslutna anläggningar till vilka el överförs. Mot denna bakgrund bör lagens utgångspunkt i fortsättningen vara att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning endast kan bli skadeståndsansvarig för skador som orsakats av den egna anläggningen. Det strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall således inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. Person- eller sakskada som orsakats av el skall i stället ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast har kommit. I vissa fall kan då liksom tidigare undantag ske från huvudprincipen om strikt ansvar. 13.3 Undantag från ellagens huvudregel om strikt skadeståndsansvar Regeringens förslag: Innehavare av starkströmsanläggning för produktion av el skall ha strikt ansvar. För små produktionsanläggningar, med en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere och som används i huvudsak för privat bruk, skall dock sedvanliga skadeståndsregler gälla. Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el skall utan undantag ha ett strikt ansvar. Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el och som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett strikt ansvar. För innehavare till sådana anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt, främst bostäder, kontor och lokaler skall däremot sedvanliga skadeståndsregler gälla. I motsats till nuvarande lagstiftning skall det inte göras någon skillnad mellan anläggningar utomhus och inomhus. Ellagens nuvarande föreskrift om undantag från strikt ansvar för skada som tillkommit genom ''händelse av högre hand'' skall inte föras över till den nya ellagen. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat ELU:s förslag utan invändning. Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att undantagsreglerna från strikt skadeståndsansvar kompletteras med en uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens regler är tillämpliga i undantagssituationerna. Telia AB anser att spänningsgränsen för strikt ansvar bör harmoniernas med gränsen mellan låg- och högspänning. Enligt Telia AB är antalet anläggningar som tillförs el med spänning i intervallet 250 - 1000V begränsat och betraktas i alla andra sammanhang som lågspänningsanläggningar. Vissa remissinstanser, däribland Riksförbundet Energileverantörerna, Svenska Kraftverksföreningen och Skellefteå kommun, anser att undantag från strikt ansvar som hittills skall gälla för force majeure- situationer även om undantaget för händelse av högre hand utmönstras. Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 13.2 bör huvudregeln om strikt ansvar överföras till den nya ellagstiftningen. Det strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall svara endast för skador från den egna anläggningen. Genom den föreslagna förändringen åläggs strikt ansvar endast den som kan påverka risken för skada. Frågan om strikt ansvar skall åläggas en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning bör emellertid bedömas olika beroende på vilken typ av elektrisk anläggning det är fråga om. En elektrisk anläggning definieras i ellagen som en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion överföring eller användning av el (se författningskommentaren avsnitt 17). I det följande behandlas frågan om vilka undantag som bör gälla från ellagens huvudregel om strikt skadeståndsansvar. Frågan om strikt ansvar har betydelse för frågan om preskription. Enligt ellagen skall talan om skadestånd mot innehavare eller ägare av elektrisk anläggning väckas inom två år från det skadan inträffade. Denna huvudregel bör behållas. I de fall andra skadeståndsregler tillämpas torde dock preskriptionslagens (1981:130) regler om tioårig preskriptionstid vara tillämpliga. För produktansvaret gäller särskilda preskriptionsregler, som grundas på EG-direktivet. Produktionsanläggningar Innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning för produktion av el bör liksom för närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador av ström från anläggningen. Innehavare av små produktionsanläggningar, som företrädesvis används för privat bruk, bör dock vara undantagna från strikt ansvar. Exempel på sådana anläggningar är små reservkraftaggregat samt vind- och solenergianläggningar som är avsedda att försörja enstaka hus. Ett syfte med det strikta ansvaret är att säkerställa ersättningen för den skadelidande. Det strikta skadeståndsansvaret bör begränsas till sådana anläggningsinnehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada. Privatpersoner bör inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar. Regeringen föreslår därför att endast innehavare av produktionsanläggningar där elgeneratorn har en märkeffekt som överstiger 50 kilovoltampere skall ha strikt ansvar för sina anläggningar. Ansvaret för innehavare av övriga mindre produktionsanläggningar får bedömas enligt andra skadeståndsrättsliga regler, i första hand skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelsen har ingen motsvarighet i den nu gällande ellagen. Överföringsanläggningar Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el bör utan undantag ha strikt ansvar. Till nätverksamhet hör, förutom själva ledningsnätet bl.a. ställverk och transformatorer samt anordningar för anslutning av anläggningar och mätning av överförd effekt och energi. Nätet börjar i princip i inmatningspunkten eller inmatningspunkterna från produktionsanläggningar och upphör vid uttagspunkten eller uttagspunkterna till anläggningar för användning av el. I den mån det förekommer överföring av el på nät som innehas utan stöd av nätkoncession bör den också omfattas av det strikta ansvaret (se avsnitt 5.5). Anläggning avsedd för användning av el Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt bör liksom för närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador från anläggningen. De elkunder som köper el med en spänning som överstiger 250 volt är företag, vilka så gott som samtliga innehar egna transformatorer. Dessa är alltså strikt ansvariga enligt nuvarande ellag. Det finns inte skäl att göra någon ändring i detta hänseende. Till en anläggning som används för el med en spänning som överstiger 250 volt kan en eller flera andra anläggningar vara anslutna, där el används som har både högre eller lägre spänning än 250 volt. Om anläggningarna har samme innehavare, bör de betraktas som en enda anläggning och därmed gäller det strikta ansvaret i hela anläggningen. Att göra skillnad i fråga om ansvar vid skador som inträffar i samma anläggning kan medföra betydande komplikationer vid skaderegleringen. Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt bör däremot vara undantagna från det strikta ansvaret. I motsats till vad som gäller i dag bör det i fortsättningen inte göras någon skillnad mellan anläggning utomhus och inomhus. Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt är till övervägande del är privatpersoner. Ett syfte med det strikta ansvaret är att säkerställa ersättningen för den skadelidande. Det strikta skadeståndsansvaret bör därför begränsas till sådana anläggnings- innehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada. Enligt nuvarande bestämmelser är det strikta ansvaret knutet till innehav av egen generator eller transformator. Detta innebär att innehavaren av överföringsanläggningen (nätägaren) åläggs ett strikt ansvar för skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el med en spänning om högst 250 volt eftersom mottagaren inte har någon generator eller transformator. Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt har således inte strikt ansvar enligt gällande ellag. Det har anförts att skaderiskerna kan vara större utomhus än inomhus. Förslaget att skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el med en spänning om högst 250 volt skall vara undantagen från strikt ansvar innebär att den skadelidande får ett sämre skydd vid sådana skador i den nya ellagen. Privatpersoner bör som nämnts inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar. En vanlig hemförsäkring torde inte täcka denna typ av skador om innehavaren åläggs ett strikt skadeståndsansvar. Undantaget för händelse av högre hand En skada som uppkommit genom ''händelse av högre hand'' är enligt gällande ellag undantagen från strikt ansvar, om skadan inte kunnat avvärjas genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder. Undantaget syftar på olyckor som uppkommit genom övermäktiga naturkrafter som t.ex. orkaner och jordbävningar Denna undantagsbestämmelse från det strikta ansvaret saknar nästan helt praktisk betydelse. Svensk rätt har i allmänhet varit restriktiv till undantag för force majeure-situationer. Regeringen anser att det inte finns behov av en bestämmelse som föreskriver undantag för force majeure-situationer i den nya ellagstiftningen. Svagströmsanläggningar En skäl att ålägga någon strikt ansvar är att det finns en konkret risk för skada. Svagströmsanläggningar kan inte orsaka skada om inte ström genom olyckshändelse kommit in från en starkströmsanläggning. Vid sådana skador bör enligt regeringen innehavaren av en starkströms- anläggning även fortsättningsvis ha strikt ansvar. 13.4 Produktansvar Regeringens förslag: Produktansvarsbestämmelserna överförs i huvud- sak oförändrade till den nya ellagen. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: Den 1 januari 1993 trädde produktansvarslagen (1992:18) och produktansvarsbestämmelserna i ellagen i kraft. De ändringar som då genomfördes har sin grund i EG:s direktiv om produktansvar (85/374/EEG). Produktansvar avser ansvar för skada som en produkt orsakar på något annat än produkten själv. Vid direktivets anpassning till svensk rätt begränsades produktansvarslagens tillämpningsområde till lösa saker. Eftersom ellagen sedan tidigare innehöll regler om skadestånd för skador orsakade genom inverkan av elektrisk ström ansågs det lämpligast att också föra in bestämmelser om produktansvar avseende elektrisk ström i den. På så sätt blev skadeståndsreglerna angående elektrisk ström samlade i en författning (prop. 1991/92:135, bet. 1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287). Detta innebar att vissa preciseringar av begreppen krävdes för att bestämmelserna om produktansvar i ellagen skulle bli begripliga. Därvid iakttogs en stor försiktighet för att bestämmelserna inte skulle avlägsna sig från direktivets innebörd. Vidare lades produktansvarslagens regler, så långt som möjligt, till grund för bestämmelsernas utformning. I det lagstiftningsärende som ledde till införandet av produktansvarsbestämmelserna i ellagen konstaterades att förslaget innebar en provisorisk reglering i avvaktan på en ny ellagstiftning och att bestämmelserna senare skulle arbetas in i den nya ellagstiftningen. En förutsättning för skadeståndsansvar enligt ellagens bestämmelser om produktansvar är att strömmen satts i omlopp från en anläggning med egen generator eller transformator. Detta innebär i praktiken att produktansvaret faller på innehavare av anläggning för överföring av el (prop. 1991/92:135). Även om elen köps från en producent omvandlas den i nätföretagets transformator och någon möjlighet att identifiera ström finns inte. Elen måste anses vara satt i omlopp av denne när den lämnar nätföretagets anläggning och tillförs en annan eller när den på annat sätt tillhandahålls från anläggningen. Det strikta ansvaret för innehavare av elektrisk starkströmsanläggning skall enligt regeringens förslag inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator (avsnitt 13.2). EG-direktivets grundläggande princip är att den som inom ramen för en näringsverksamhet tillverkar en produkt skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i produkten. Det strikta ansvaret är således kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en sådan position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret. Ett syfte med produktansvaret, förutom att en skadelidande skall få ersättning för skada, är att skapa incitament för säkerhetsarbete. Därigenom ökar produktsäkerheten. De som bäst uppfyller nu nämnda förutsättningar är innehavare av elektriska anläggningar för produktion och överföring av el. Genom att lägga produktansvaret på innehavare av produktions- och överföringsanläggningar kan EG-direktivets krav uppfyllas när det gäller elektricitet. Produktansvar skall därför åvila varje innehavare av elektrisk starkströmsanläggning för produktion och överföring av el. Detta innebär att kravet på innehav av egen generator eller transformator bör kvarstå när det gäller producentansvaret. Innehavare av svagströmsanläggningar skall inte att omfattas av produktansvaret eftersom svagströmsanläggningar inte kan orsaka skada. En förutsättning för produktansvar är att elen har satts i omlopp. Detta innebär i praktiken att ansvaret faller på innehavare av anläggning för överföring av el, dvs. nätföretagen. 13.5 Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar Regeringens förslag: Principen i den nuvarande ellagen om ansvar för vårdslöshet för skador på en elektrisk anläggning som orsakats av el från en annan elektrisk anläggning förs inte över till den nya lagen. Någon särskild regel om detta behövs inte, eftersom motsvarande följer av skadeståndslagen (1972:287). För att skadeståndsskyldigheten liksom tidigare skall omfatta ren förmögenhetsskada införs en särskild bestämmelse om detta. Reglerna utvidgas till att omfatta skador orsakade av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Två remissinstanser lämnar synpunkter på förslaget. Telestörningsnämnden tillstyrker ELU:s förslag att det strikta skadeståndsansvaret inte skall gälla om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas som skadats. Svenska Bioenergiföreningen anser däremot att skada på fjärrvärmenät som kan härledas till innehavaren av nätkoncession bör ersättas av denne, dvs. strikt skadeståndsansvar. Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att bestämmelsen kompletteras med en uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens regler är tillämplig. Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagen föreligger ett strikt ansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Strikt ansvar gäller dock inte skada på elektrisk anläggning eller störning av dess drift som orsakats av elektrisk ström från en annan elektrisk anläggning. Har en sådan skada eller störning uppstått är innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått skyldig att betala skadestånd. Skadeståndsskyldighet föreligger dock endast om anläggningsinnehavaren inte har vidtagit föreskrivna skyddsåtgärder eller om skadan eller störningen har föranletts av vårdslöshet vid utförandet av anläggningen eller vid dess skötsel. Det kan också inträffa att skada eller störning uppstår på den anläggning som strömmen gått ut från. Om skadan eller störningen föranletts av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, skall den anläggningens innehavare ersätta skadan eller förlusten. Om vårdslöshet har förekommit vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel, kan rätten bestämma hur skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan. Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar förutsätter som nämnts alltid vårdslöshet. Ersättningsskyldigheten omfattar både sakskador och, vid driftstörning, ren förmögenhetsskada. Enligt regeringens bedömning bör skadeståndsansvaret i förhållandet mellan innehavare till elektriska anläggningar även i fortsättningen grundas på vårdslöshet. Någon specialbestämmelse om detta finns det dock ingen anledning att ha i den nya ellagen. Skadeståndsansvaret kommer då i stället regleras av sedvanliga skadeståndsregler. I ett avseende behövs dock en specialregel. Den nuvarande principen i ellagen om ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada vid driftstörning bör behållas. Detta bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse. Enligt skadeståndslagen utgår ersättning för ren förmögenhetsskada bara i vissa särskilt angivna fall. Enligt regeringens förslag skall prioritetsprincipen i fråga om skyldighet att vidta skyddsåtgärder i fortsättningen gälla i förhållandet mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga naturgasledningar (avsnitt 12.2). Principen om ett ansvar för vårdslöshet bör därför utvidgas till att gälla även skador orsakade av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Frågan om preskriptionstider har behandlats i avsnitt 13.3. 13.6 Skadelidandens medvållande Regeringens förslag: Skadestånd vid sakskada skall i fortsättningen jämkas enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den skadelidande har medverkat till skadan. Därmed kommer samma regler att gälla vid sakskada och personskada. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: Skadeståndslagen (1972:207) innehåller bestämmelser om jämkning när den skadelidande avsiktligt eller av vårdslöshet medverkat till skadan. För personskador är huvudregeln att jämkning kan ske om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vid sakskador eller vid rena förmögenhetsskador kan jämkning ske om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Vid sakskada kan jämkning alltså ske på grund av att någon annan än den skadelidande har medverkat till skadans uppkomst. Enligt nuvarande ellag skall skadeståndslagens regler om jämkning tillämpas i fråga om personskada. Ellagen innehåller bestämmelser om ansvarsfrihet vid den skadelidandes medverkan till sakskada. En innehavare av elektrisk anläggning är fri från skadeståndsskyldighet om den skadelidande genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållat skadan. Skadeståndsskyldighet föreligger inte heller om skadan föranletts av att den skadelidande underlåtit att fullgöra sina skyldigheter mot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. Ellagens bestämmelser om ansvarsfrihet vid sakskada som inte omfattas av produktansvarsreglerna är beroende av vilken grad av vårdslöshet som har förekommit på den skadelidandes sida. Har den skadelidande handlat grovt vårdslöst erhålls ingen ersättning. Vid vårdslöshet som inte är grov utgår däremot full ersättning. Bestämmelserna innebär att alla fall av överträdelser av gällande föreskrifter jämställs med grov vårdslöshet från den skadelidandes sida. Det kan med fog anses otillfredsställande med en skadeståndsprincip där antingen full ersättning utgår eller ingen alls. Skadestånd vid sakskada bör därför i fortsättningen jämkas enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den skadelidande har medverkat till skadan. 13.7 Regressrätt Regeringens förslag: Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk ström skall inte längre regleras i ellagstiftningen. Detta innebär att regressrätten i stället följer de allmänna, icke lagfästa, principerna. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: I skadeståndslagen (1972:207) finns en bestämmelse om solidariskt ansvar för skadestånd. Bestämmelsen är tillämplig om två eller flera skall ersätta samma skada. Den innebär att en skadelidande kan kräva ut hela skadeståndsbeloppet från vem som helst av de ansvariga, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. Enligt huvudregeln i den nuvarande ellagen har en innehavare av elektrisk anläggning regressrätt mot den som vållat skadan. Den nuvarande ellagen innehåller en särskild bestämmelse om regressrätt som reglerar förhållandet mellan innehavare av elektriska anläggningar. Innehavare av elektrisk anläggning har regressrätt gentemot en annan anläggningsinnehavare under förutsättning att skadan orsakats genom ström som på onormalt sätt kommit in från den andra anläggningen. Skadan skall också vara vållad genom vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel. Om vårdslöshet vid utförande eller skötsel förekommit vid båda anläggningarna får rätten bestämma med hur stort belopp ersättningen slutligen skall betalas av vardera sidan. Vid bedömningen skall graden av vållande på ömse sidor beaktas. Om ingen av anläggningsinnehavarna varit vårdslös skall båda betala ersättning som om de gemensamt vållat skadan. Ersättningsskyldighet föreligger i sådant fall inte för innehavare av svagströmsanläggningar. Det finns ingen uttrycklig regel om fördelningen. Hur fördelningen skall ske mellan de båda innehavarna är inte helt klart. I den nuvarande ellagen finns också en särskild regressregel för skada som föranletts av att någon vidtagit en åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för skadans uppkomst. Åtgärden skall har vidtagits efter det att utförandet av en elektrisk anläggning påbörjats, utan anläggnings- innehavarens samtycke. Den som vidtagit åtgärden är ansvarig för den skadan om vederbörande insett eller borde ha insett faran. När det gäller inbördes ansvar mellan solidariskt ansvariga är rättsläget delvis oklart. I skadeståndslagen finns inga bestämmelser om hur skadeståndsansvaret slutligen skall fördelas. Den allmänna principen som gäller är att en skälighetsbedömning skall göras. Vid denna bedömning bör beaktas grunden för de berörda parternas ansvar och övriga omständigheter, bl.a. graden av vållande. När det gäller strikt ansvar är uppfattningen i svensk rätt att den som har ett sådant ansvar normalt har regressrätt mot den som har vållat skadan. Den som inte är strikt ansvarig enligt ellagen är dock ansvarig enligt de allmänna reglerna i skadeståndslagen och, om vårdslöshet föreligger, skyldig att ersätta skadan. Den som inte har strikt ansvar är således solidariskt ansvarig med den strikt ansvarige, om vårdslöshet föreligger. Enligt huvudregeln i ellagen har en innehavare av elektrisk anläggning regressrätt mot den som vållat skadan. Bestämmelsen återspeglar vad som normalt anses gälla vid strikt ansvar. 14 Konsumentskydd 14.1 Konsumentskydd på elmarknaden Regeringens bedömning: För att stärka konsumentskyddet på elmarknaden bör tvingande minimiregler införas. Dessa bör i första hand röra grundläggande frågor som förutsättningarna för att avbryta överföringen av el om konsumenten försummat sina skyldigheter samt konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i överföringen. Elkonsumentskyddsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringen. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Allmänna Reklama- tionsnämnden, tillstyrker eller har inte något att invända mot att tvingande minimiregler införs till skydd för konsumenterna på elmarknaden. Sveriges Konsumentråd anser att även frågan om ersättning vid kvalitativa driftstörningar bör utredas och att lagstiftningen skall samlas i en särskild författning. Svenska Kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenska Fjärrvärmeföreningen ifrågasätter behovet av lagstiftning och anser att nu gällande avtal först bör utvärderas. Örebro Energi AB avstyrker att området regleras i lag. Skälen för regeringens bedömning Allmänna utgångspunkter Under de senaste decennierna har en rad åtgärder vidtagits i syfte att stärka konsumenternas ställning och rättsskydd i olika avseenden, bl.a. genom införande av tvingande civilrättslig och marknadsrättslig lagstiftning. Även inom processrätten har reformer genomförts i liknande syfte. Ett annat betydelsefullt inslag är frivilliga överenskommelser mellan näringsliv och konsumentorganisationer. Dessa initiativ bör ses mot bakgrund av konsumenternas ofta underlägsna ställning på marknaden och svårigheter att hävda sina intressen i förhållande till säljare och tillverkare, vilket kommer till uttryck på flera olika sätt. Ett exempel är användningen av standardiserade avtal. Ofta bestäms dessa avtal ensidigt av näringsidkaren eller av någon annan för näringsidkarens räkning. Konsumenten ställs inför valet att godta de villkor som föreläggs honom eller avstå från att ingå avtal. Inom EU har det vuxit fram en alltmer aktiv konsumentpolitik. Detta har bl.a. resulterat i en rad direktiv, som har sin utgångspunkt i fördragets allmänna bestämmelser om skydd för liv och hälsa. I och med Maastrichtfördraget föreskrivs i EG-fördragets artikel 129a att gemenskapen skall bidra till en hög skyddsnivå för konsumenterna. För närvarande pågår en avregleringsprocess inom sektorn för allmännyttig verksamhet, t.ex. vad gäller telekommunikation, flygtransporter samt gas- och elförsörjning. Som en viktig del av detta arbete ingår även att säkerställa att konsumenternas intresse tas tillvara. Behovet av konsumentskyddslagstiftning på elmarknaden De senaste åren har elmarknaden genomgått en genomgripande reforme- ring, vilket bl.a. har inneburit att konsumenterna fått två avtalsparter. Det är dels innehavaren av nätkoncession, som svarar för de fysiska anläggningarna och överföringen av el, dels elleverantören som producerar och handlar med el. Tillgång till el är ett primärbehov för hushållen och en förutsättning för en tillfredsställande levnadsstandard i ett modernt samhälle. Det är därför angeläget att hushållen har tillgång till el på villkor som ger uttryck för en balans mellan konsumenterna och företagen. Ett av målen med elmar- knadsreformen var att stärka elanvändarnas ställning. I förarbetena betonas särskilt skyddet för de små hushållskunderna – konsumenterna – och deras möjligheter att utnyttja de förändringar som reformen har inneburit. För en konsument är det i praktiken omöjligt att försörja sig själv med egen el. Detta medför att konsumenten inte kan avstå från att ingå avtal om leverans av el. Förhållandet mellan parterna regleras i huvudsak i standardvillkor. Hushållens möjligheter att få till stånd en annan och förmånligare avtalsreglering är normalt utesluten. Vidare är varken konsumentköplagen eller annan tvingande lagstiftning tillämplig vid köp eller överföring av el. Dessa faktorer gör att den enskilde konsumentens möjlighet att hävda sig gentemot elleverantören och koncessionshavaren är begränsad. Utgångspunkten bör vara att konsumentskyddsnivån på elmarknaden i huvudsak skall motsvara vad som gäller inom andra områden. För att uppnå detta krävs enligt regeringens bedömning tvingande minimiregler. Dessa bör i första hand röra grundläggande frågor som förutsättningarna för att avbryta överföringen av el om konsumenten försummar sina skyldigheter samt konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i överföringen. Skyddsbehovet som motiverar införandet av tvingande bestämmelser gör sig framför allt gällande då en fysisk person ingår avtal för överföring av el avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Tillämpningsområdet bör därför begränsas till denna situation. Enligt regeringens bedömning framstår det som mest ändamålsenligt att bestämmelserna fogas in som en del av den nu föreslagna ellagen. 14.2 Konsumentskyddet vid avstängning av el på grund av konsumentens avtalsbrott Regeringens förslag: Förutsättningarna för att avbryta överföringen av el till en konsument på grund av dennes avtalsbrott regleras i lagen. Överföringen får avbrytas på grund av konsumentens försummelse endast om försummelsen är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse. Avser försummelsen bristande betalning skall han, sedan tidsfristen för att vidta rättelse har löpt ut, delges en under- rättelse där det framgår att överföringen kan komma att avbrytas om inte betalning sker inom tre veckor. Socialnämnden skall samtidigt under- rättas om förhållandena. Om konsumenten vidtar rättelse eller, i fall av betalningsförsummelse, socialnämnden åtar sig betalningsansvar för skulden får överföringen inte avbrytas. Överföring av el får inte heller avbrytas i anledning av en fordran som är föremål för tvist. Vidare får inte överföringen avbrytas om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt. Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att överföringen av el får avbrytas på grund av konsumentens försummelse endast om det kan ske utan risk för liv, hälsa eller omfattande egendomsskada. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig positiva till utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Flera remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Affärsverket svenska kraftnät, Riksförbundet Energileverantörerna, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi AB är dock kritiska till att företagen inom elbranschen åläggs att bedöma risken för liv, hälsa och egendomsskada och anser att denna bedömning bör ligga på det allmänna, dvs. de sociala myndigheterna, i anslutning till att socialnämnderna underrättas om den förestående avstängningen. Statens Jordbruksverk menar att även djurskyddsintressen bör beaktas vid en avstängning av eltillförseln. Svenska Kommunförbundet anser, för det fall att lagstiftning på området är nödvändig, att utredarens förslag är alltför tillkrånglat och långtgående samt att det både ur principiell och ekonomisk synvinkel är oacceptabelt att socialnämnderna skall underrättas vid en förestående avstängning. Även Malmö kommun anser att någon underrättelse till socialnämnden inte bör ske. Kammarrätten i Sundsvall förespråkar att bedömningen i stället bör avse risken för sanitär olägenhet. Några remissinstanser framhåller att även den situationen att en samfällig- het eller ägare av ett flerfamiljshus underlåter att betala för levererad el bör omfattas av lagstiftningen. Sveriges Konsumentråd anser att ett enskilt företag inte skall ha rätt att stänga av elen för en konsument utan att saken dessförinnan prövats av en kronofogdemyndighet, som även skall kunna ge nätägaren rätt att strypa eltillförseln till ett minimum. Datainspektionen menar att bestämmelsens förhållande till inkassolagen bör klargöras. Bakgrund I den nuvarande ellagstiftningen begränsas inte möjligheten att avbryta överföringen av el till en konsument. Frågan regleras i standardavtal. Dessa medger, utöver avbrott föranledda av elsäkerhetskäl, ransoneringsskäl, underhållsarbete och liknande omständigheter, att nätkoncessionshavaren och elleverantören kopplar från anläggningen respektive upphör att leverera om konsumenten försummar att betala förfallna avgifter, ställa säkerhet eller lämna förskottsbetalning, om inte försummelsen är av ringa betydelse. Sak samma gäller om konsumenten i något annat avseende gör sig skyldig till väsentlig försummelse. Avser försummelsen bristande betalning skall konsumenten ges skälig tid att vidta rättelse. En tvistig fordran får inte ligga till grund för frånkoppling. Konsumenten har numera två avtalsparter, nätkoncessionshavaren och elleverantören. Det är endast nätkoncessionshavaren som rent faktiskt kan avbryta överföringen av el, antingen genom egen personal eller med bistånd från en kronofogdemyndighet. Leverantören kan således inte avbryta leveransen utan bistånd från nätkoncessionshavaren. I detta kapitel används stänga av synonymt med avbryta överföringen. Skälen för regeringens förslag Bör avstängning tillåtas? Tillgången till hushållsel är av grundläggande betydelse och kan vara livsavgörande för de enskilda konsumenterna och deras familjer. Mot denna bakgrund har regeringen övervägt att, frånsett sådana avbrott i överföringen som måste tillåtas av säkerhetsskäl, vid underhåll, ransonering och liknande förhållanden, införa ett förbud mot avstängning av el i konsumentförhållanden. I praxis är det dock accepterat att elen får stängas av. En viss jämförelse kan också göras med vad som gäller på hyresrättens område. Det är allmänt accepterat att man kan förlora sin bostad vid olika typer av försummelser. Vidare är det snarare regel än undantag i kontrakts- förhållanden att ena parten kan återta eller upphöra med sin prestation vid motpartens avtalsbrott, även vid fortgående prestationer. Till saken hör också att ett förbud mot att stänga av el helt skulle beröva elbranschen dess möjlighet att begränsa sina kreditförluster. Vi vill också poängtera att en avstängning i vissa fall kan motverka att en stadigt växande skuldbörda uppstår för den enskilde konsumenten. Med hänsyn till dessa omständigheter skulle, enligt regeringens mening, ett förbud mot avstängning föra alltför långt. Vid avvägningen av under vilka omständigheter som en avstängning bör få ske bör dock konsument- intresset väga tungt. Under vilka förhållanden bör avstängning tillåtas? En avgörande skillnad mellan förhållandena på elmarknaden och flertalet andra avtalsförhållanden är elens betydelse för hushållens mest grund- läggande behov. Strömlöshet kan omgående medföra en allvarlig försämring av den enskildes situation, varför det heller inte kan bortses från att ett hot om avstängning i vissa fall kan användas som ett otillbörligt påtryckningsmedel för att driva in utestående fordringar. Det är mot denna bakgrund som avstängningsrätten – i likhet med rätten till avhysning och avstängning av vattenleverans – bör vara formaliserad i lag och försedd med begränsningar. Härigenom uppnås en förutsebarhet och enhetlighet för alla parter samt ett ökat skydd för konsumenterna. Konsumenten kan göra sig skyldig till försummelser gentemot nätkoncessionshavare och leverantör på flera olika sätt, t.ex. genom att bryta mot säkerhetsföreskrifter. I praktiken torde dock underlåtenhet att erlägga betalning för levererad el eller för nätavgift vara den typ av försummelse som är mest vanlig och av störst betydelse för parterna inom elbranschen. Möjligheten att stänga av elen för en konsument bör enligt regeringens mening bara få användas om konsumenten har gjort sig skyldig till en försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Avstängning bör således inte få ske om försummelsen avser ett mindre belopp eller om det rör sig om enstaka betalningsförsummelser av inte alltför betydande belopp. Åtgärden måste således stå i rimlig proportion till konsumentens avtalsbrott. Ett liknande väsentlighetskrav finns redan i dag enligt gällande standardvillkor och i motsvarande bestämmelse i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och värmeanläggningar vid avstängning av vattenleverans. Skyddet för konsumenten Konsumenten bör, innan överföringen kan brytas ges möjlighet att inom skälig tid vidta rättelse. Beträffande betalningsförsummelser bör förutsättningarna för avstängning formaliseras ytterligare genom ett krav på att konsumenten skall delges en underrättelse om att elen kan komma att stängas av. Detta formaliserade förfarande utgör en garanti för att konsumenten verkligen får vetskap om vad som gäller och det bör även kunna inskärpa allvaret i situationen. En avstängning kan snabbt medföra mycket allvarliga konsekvenser för den enskilde konsumenten och dennes familj. Om elen stängs av vintertid kan det i vissa fall uppstå risk för personskador eller omfattande sakskador. Det är enligt regeringens mening angeläget att genom olika former av skyddsmekanismer motverka att så sker. Ett hot om avstängning av el i förening med en uppmaning att betala omfattas normalt av inkassolagens regler. Det innebär att elbranschen har att iaktta principerna om god inkassosed. Datainspektionen har i sin praxis funnit det oförenligt med god inkassosed att hota med avstängning när det föreligger risk för sanitär olägenhet och har därvid som exempel angett eltillförsel till en eluppvärmd bostad. I 30 § lagen om allmänna vatten- och avloppsledningar föreskrivs att en vattenleverans inte får stängas av om det skulle medföra sanitär olägenhet. I rättspraxis finns exempel på att detta stadgande tillämpats analogt vid avstängning av elleverans. I en överenskommelse mellan Elverksföre- ningen och Konsumentombudsmannen i samband med att tidigare standardvillkor, AB-L-86, förhandlades fram anges att det förutsätts att leverantören alltid använder rätten till avstängning med varsamhet och med hänsynstagande till abonnentens intresse. I krav- och avstängningsrutiner, utarbetade av Elverksföreningen 1995, kommenteras detta på så sätt att "härmed åsyftas främst att det är angeläget att söka kontakt med kunden för att om möjligt få klarhet i orsakerna till den uteblivna betalningen, för att överenskomma om en avbetalningsplan samt – i vissa fall – för att anvisa möjligheterna till hjälp". Vidare anförs bl.a. att vid avstängning vintertid av en elleverans som berör en byggnads uppvärmning och där det bedöms finnas risk för skador bör man förvissa sig om att byggnaden inte står tom utan att det finns någon där som kan avvärja skador. Redan i dagsläget finns således ett visst skydd för konsumenten. Detta bör dock stärkas, dels genom särskilda regler som hindrar avstängning i vissa akuta situationer, dels genom att socialnämnden eller den nämnd som annars fullgör uppgifter inom socialtjänsten, skall underrättas vid en förestående avstängning. Utredningen har föreslagit att avstängning skall tillåtas endast om det kan ske utan risk för liv, hälsa och omfattande egendomsskada. Förslaget i denna del har fått kritik under remissbehandlingen, företrädesvis från elbranschen. Regeringen bedömer att den föreslagna regeln skulle föra alltför långt. I stället bör föreskrivas att avstängning inte får ske om omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning befara att en avstängning skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte någon utredningsskyldighet för nätkoncessionshavaren eller elleverantören. Om konsumenten handlar otillbörligt mot avtalsparten bör inte denna bestämmelse hindra en avstängning. Enligt bestämmelserna i hyreslagen skall en hyresvärd underrätta socialnämnden om ett hyresavtal sagts upp på grund av att hyresrätten förverkats. Detta har sin utgångspunkt i sociala hänsyn. Sådana hänsyn gör sig gällande även i elsammanhang. Avstängning av el är liksom vräkning en mycket ingripande åtgärd, som kan medföra allvarliga konsekvenser för elabonnenten och dennes familj. Socialnämnden bör därför, samtidigt som delgivning sker med konsumenten, underrättas om förhållandena. Om det skulle visa sig att socialnämnden har anledning att lämna bistånd till den enskilde kan en prövning inom ramen för socialtjänstlagen komma ifråga. Föreligger rätt till bistånd kan således kommunen ingripa genom att antingen betala skulden eller åta sig betalningsskyldighet. För att motverka att rätten till avstängning används som ett medel i en tvist mellan parterna bör i lag föreskrivas att en fordran som är föremål för tvist inte får ligga till grund för en avstängning, något som redan gäller enligt nu gällande leveransavtal. Kostnadskonsekvenser Som framgått innebär förslaget att socialnämnderna kommer att meddelas då det övervägs att avbryta överföringen av el. Regeringen bedömer att förslaget i denna del totalt sett inte bör medföra kostnadsökningar. Socialnämnden torde i det fall en enskild på grund av allvarliga sociala problem inte har betalningsförmåga redan ha kontakt med denne. I det fall den enskilde inte har haft kontakt med socialnämnden, kan en kontakt med nämnden förhindra att det uppstår sociala problem för den enskilde. 14.3 Underrättelse vid förutsebara avbrott i överföringen Regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren åläggs en skyldighet i lag att underrätta konsumenten om förutsebara avbrott i överföringen. Konsumenten skall underrättas om avbrottet i god tid före avbrottet genom ett personligt meddelande eller, om så är lämpligt, genom anslag Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan invändning. Allmänna reklamationsnämnden och Villaägarnas Riksförbund anser dock att konsumenterna alltid skall underrättas genom personligt meddelande. Skälen för regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren får avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Det framstår som naturligt att konsumenten vid längre avbrott som i det enskilda fallet är förutsebart underrättas om när avbrottet inträffar och hur länge det skall pågå. Detta utgör en viktig förutsättning för att konsumenten skall kunna undvika eller begränsa omfattningen av de skador som kan uppstå i anledning av driftstörningen. Det är viktigt att nätkoncessionshavaren underrättar konsumenterna om alla förutsebara avbrott i god tid. Även kortvariga avbrott kan i och för sig medföra betydande skador, exempelvis förlust av mjukvara i hemdatorer eller förstörd hemelektronik. Konsumentskyddet gör sig emellertid främst gällande vid längre avbrott som kan föranleda störningar i de primära användningsområdena för el, dvs. värme, matlagning, ljus och hygien. Med hänsyn till vikten av att konsumenterna får vetskap om ett kommande elavbrott, bör en lagstadgad underrättelseskyldighet införas vid förutsebara driftstörningar som inte är bara kortvariga. Det kan enligt vår mening inte vara tillräckligt att konsumenten underrättas endast via press eller andra medium. Underrättelser på detta sätt kan inte med tillräcklig grad av säkerhet förväntas nå konsumenten. Aviseringen bör därför normalt ske genom en underrättelse till den enskilde konsumenten, t.ex. genom ett telefonsamtal, hemskickat meddelande eller – om det är lämpligt – genom anslag i anslutning till konsumentens bostad. Det är i sistnämnda fall angeläget att koncessionsinnehavaren anslår meddelandet på ett sådant sätt, t.ex. på dörr eller anslagstavla, att konsumenten verkligen får del av meddelandet. En underlåtelse att underrätta konsumenten bör kunna leda till att nätkoncessionshavaren ådrar sig skadeståndsansvar för sådana skador som denne hade kunnat undvika om underrättelse skett. Nätkoncessions- havarens skadeståndsskyldighet behandlas i avsnitt 14.4. 14.4 Konsumentens rätt till ersättning i vissa fall vid avbrott i överföringen av el Regeringens förslag: Konsumentens rätt till ersättning vid avbrott i överföringen av el regleras i lagen. Det införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren och elleverantören i de fall överföringen bryts på grund av konsumentens avtalsbrott trots att förutsättningarna för det inte är uppfyllda. Ansvaret ligger hos den som tar initiativ till åtgärden. Vidare införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren i de fall han underlåter att meddela konsumenten om ett förutsebart avbrott i överföringen. Vid andra avbrott i överföringen, vilka inte är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet, skall nätkoncessionshavaren ha ett s.k. kontrollansvar. Detta ansvar innebär att nätkoncessionshavaren kan undgå ersättningsansvar endast om han visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Skadeståndsskyldigheten kan jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och andra särskilda omständigheter. Konsumenten måste framställa sitt ersättningskrav inom två år från det att skadan inträffade, annars går rätten till ersättning förlorad. Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till förslaget eller har inte något att invända mot det. Sveriges Konsumentråd menar att ett strikt skadeståndsansvar bör införas medan Göteborgs tingsrätt, Affärsverket svenska kraftnät, REL Energileverantörerna, Svenska Elverksföreningen, Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gasföre- ningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi AB anser att kontrollansvaret är alltför långtgående och inte anpassat till elbranschens speciella villkor. Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och Malmö kommun menar att en bagatellgräns eller självrisk bör införas. Storstockholms Energi AB och Kommerskollegium anser att kontrollansvarets innebörd bör förtydligas. Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller vid avbrytande av överföring av el saknas bestämmelser i lag som reglerar konsumentens rätt till ersättning då överföringen avbryts. Även denna fråga regleras i dag avtalsvägen. De allmänna branschvillkoren ger konsu- menten en viss rätt till ersättning. Det förekommer dock variationer i de enskilda avtalen. Ersättningsrätten är i regel begränsad i flera avseenden och bygger på ett culpaansvar, dvs. ett ansvar endast vid oaktsamhet. Inom annan konsumentlagstiftning, t.ex. konsumentköplagen och konsu- menttjänstlagen, gäller det längre gående kontrollansvaret, vilket i princip innebär att näringsidkaren är skyldig att ersätta skador där avtalsbrottet beror på hinder inom hans kontrollsfär. Detta innebär att konsumentens rätt till ersättning vid avbrott i överföringen av el är mer begränsad än i den konsumenträttsliga lagstiftningen. I lagen bör enligt regeringens mening införas skadeståndsregler som är tvingande till konsumentens förmån. Valet av ersättningsform förutsätter en lämplig avvägning mellan konsu- menternas intresse av ett fullgott skydd och elbranschens intresse av rimliga verksamhetsförutsättningar. Det kan därvid inte bortses från att för- hållandena på elmarknaden är speciella. Elektricitet kan svårligen jämföras med annan lös egendom och överföringen skall normalt ske kontinuerligt dygnet om med hjälp av störningskänsliga anläggningar. Som tidigare berörts är verksamheten som består i produktion av och handel med el i princip öppen för konkurrens medan nätverksamhet alltjämt är ett monopol. En annan omständighet är att det på området finns ett flertal föreskrifter, som företagen är skyldiga att anpassa sin verksamhet till. Vem bör ha ansvaret vid avbrott i överföringen av el? Leverantörens verksamhet utgörs av produktion och handel med el och kan inte avbryta överföringen av el. Ett skadeståndsansvar föranlett av avbrott i överföringen bör således i första hand läggas på nätkoncessionshavaren. Leverantören bör dock kunna komma överens med nätkoncessionshavaren om att denna skall avbryta överföringen om konsumenten begår ett avtalsbrott. Om överföringen avbryts på begäran av leverantören utan att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda bör leverantören ensam vara skyldig att ersätta konsumenten för skada som uppkommer på grund av avbrottet. Vilken form av skadeståndsansvar skall gälla? Som tidigare påpekats bör en reglering av skadeståndsfrågan innebära en lämplig avvägning mellan parternas intressen. Det är rimligt att konsumenten måste tåla vissa inskränkningar i överföringen, t.ex. kortare avbrott vid underhåll och reparation. Om överföringen av el bryts på grund av konsumentens avtalsbrott utan att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda, bör konsumenten ha rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Detsamma gäller om nätkoncessionshavaren inte underrättar konsumenten om förutsebara avbrott. Vad gäller andra avbrott i överföringen finns det enligt regeringens bedömning anledning att i flera avseenden sätta i fråga den gällande avtals- regleingen, som kräver att den avtalsbrytande parten varit oaktsam. Den tekniska utvecklingen gör att det ofta framstår som mindre ändamålsenligt att prövningen utgår från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last som vållande. Att det uppstår fel och tekniska störningar i elnätet behöver inte bero på någon försummelse av nätkoncessionshavaren. Men det kan ändå ligga närmare till hands att företaget skall bära konsekvenserna av detta än att den enskilde konsumenten skall göra det. Liknande skäl ligger bakom kontrollansvaret i bl.a. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Man har vid valet av skadeståndsansvar i princip tre olika lösningar att välja mellan; nämligen (1) ett strikt ansvar, eventuellt med undantag för force majeure, (2) ett kontrollansvar, och (3) ett culpaansvar, eventuellt i form av ett presumtionsansvar. Vid valet av alternativ utgår man i köprättsliga sammanhang primärt från frågan om säljaren genom köpeavtalet skall anses ha garanterat att leverans kommer att äga rum på avtalad tid eller om säljaren endast får anses ha lovat att med omsorg sträva efter att leverera på utsatt tid, såvida han inte gjort någon särskild utfästelse. I det första fallet anses det naturligt att utgå från ett strikt ansvar och i det senare fallet kan endast ett slags culpaansvar komma i fråga. Problemet kan dock svårligen lösas i denna renodlade form. Det är i praktiken fråga om att hitta en reglering av skadeståndsfrågan som innebär en avvägning mellan nätkoncessionshavare och konsument vad avser risken för att nätkoncessionshavarens ansträngningar slår fel och som är rättstekniskt enkel att tillämpa. Överföring av el är i princip en tjänst som skall vara konsumenten tillgänglig dygnet runt, året om. Samtidigt som det är omöjligt att få ett system som är så säkert att det aldrig uppstår driftsstörningar, måste kravet på tillgängligheten ställas i relation till elens grundläggande betydelse för konsumenterna. Konsumenten är alltså i hög grad beroende av att han garanteras avtalsenlig överföring. Det ligger därför närmare till hands att lägga på nätkoncessionshavaren ett strikt ansvar med undantag för force majeure-situationer, än att ansvaret skall stanna vid ett skadeståndsansvar enbart vid oaktsamhet. Med hänsyn till att skälen för ett strikt ansvar inte väger lika tungt som när det gäller elsäkerhet och skador som uppkommit genom inverkan av el är det enligt regeringens bedömning emellertid inte nödvändigt att föreskriva ett sådant ansvar. Däremot är det rimligt att nätkoncessionshavaren bär risken inte bara för egen vårdslöshet utan även för hinder som är att hänföra till företagets egen kontrollsfär. En positiv effekt av detta är att förlusten sprids, eller med andra ord, pulvriseras, på så många händer som möjligt, än att den enskilde individen ensam får stå för hela förlusten. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att nätkoncessionshavaren bör åläggas ett kontrollansvar. Det innebär att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom att överföringen av el avbryts, om inte nätkoncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Vi återkommer i författningskommentaren till frågan om ansvarsregelns tillämpning. Ersättningens omfattning och jämkning Ersättning på grund av avbrott som nu sagts bör omfatta ersättning för utgifter, inkomstförlust samt annan förlust på grund av avbrottet, dvs. såväl direkta som indirekta skador. Regeringen har i lagrådsremissen föreslagit att ett skadestånd, efter förebild i bl.a. konsumentköplagen, bör kunna jämkas om skadeståndet i ett enskilt fall framstår som oskäligt betungande. Lagrådet har, med hänsyn till att konsumentköplagen gäller företag av mycket varierande storlek medan den nu föreslagna skadeståndsskyldigheten normalt torde komma att åvila större nätföretag, ifrågasatt behovet av en sådan bestämmelse. Regeringen har förståelse för synpunkten. Regeringens vill emellertid framhålla att nätkoncessionshavaren kan bli skyldig att utge mycket höga skadestånd och att en betungande skadeståndsskyldighet kan drabba även elleverantören i anledning av att överföringen av el avbryts efter leverantörens begäran. Vad beträffar elleverantörerna kommer i framtiden bland dessa finnas mycket små aktörer. Regeringen gör mot denna bakgrund den bedömningen att en jämkningsregel fyller en funktion. Utan en särskild jämkningsregel skulle regeln i 6 kap 2 § skadeståndslagen vara tillämplig. Det är dock enligt regeringens mening av värde att ha en regel som är direkt anpassad till konsumentskyddet på elområdet. Jämknings- bestämmelsen bör därför införas. Reklamation Det är angeläget för den skadeståndsskyldige att klarhet vad gäller skades- tåndets omfattning nås så snabbt som möjligt. Skador i anledning av avbrott i överföring torde normalt visa sig omgående. Det är därför rimligt att konsumenten åläggs en skyldighet att underrätta nätkoncessionshavaren om sitt krav inom två år från det skadan inträffade. Kostnadskonsekvenser Förslaget att införa ett s.k. kontrollansvar innebär att nätkoncessions- havarna åläggs ett ansvar som får anses motsvara vad näringsidkare generellt har på konsumentområdet. Hur stora kostnadsökningar detta medför för nätkoncessionshavarna är svårt att bedöma. Det torde i stor utsträckning bero på förhållandena i det enskilda företaget. 15 Tillsyn m.m 15.1 Myndigheternas tillsyn Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om tillsyn förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (12 kap.). Bestämmelserna preciseras för att skapa förutsättningar för en effektivare tillsyn. Ellagstiftningsutredningen (ELU) förslag: ELU har inte lämnat något förslag i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet bör tillsynen utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Med stöd av detta bemyndigande avser regeringen att utse Elsäkerhetsverket att vara tillsynsmyndighet för elsäkerhetsfrågor och Affärsverket svenska kraftnät för frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt skall nätmyndigheten vid NUTEK vara tillsynsmyndighet. I praktiken omfattar nätmyndighetens tillsyn frågorna om koncessionshavarnas skyldigheter. En viktig fråga i det sammanhanget är nättariffernas utformning. I myndigheternas tillsynsansvar ingår bl.a. att se till att de gällande föreskrifterna efterlevs. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges befogenhet att utfärda de förelägganden som behövs för detta. De bör även ha möjlighet att förena ett föreläggande med vite. Utformningen av de regler som styr nätmyndighetens övervakning av den nya elmarknaden har lett till vissa problem och oklarheter. Därför bör dessa regler preciseras enligt följande. Av 3 kap 9 § följer en allmän skyldighet för nätkoncessionshavare att på skäliga villkor överföra el åt annan. Tvister beträffande föreskrifter som endast berör få inblandade bör avgöras av nätmyndigheten efter ansökan från någon av de berörda. I lagen anges, såsom i 4 kap 10 §, att tvister om vissa skyldigheter prövas av nätmyndigheten. Beträffande övriga föreskrifter, dvs. sådana som berör hela eller större delen av kundkollektivet, bör det inte krävas någon ansökan från en enskild för att nätmyndigheten skall få agera. Övervakningen av efterlevnaden av dessa föreskrifter kommer därmed att omfattas av nätmyndighetens normala tillsynsarbete. En sådan ordning medför flera fördelar. Beträffande föreskrifter som berör hela kundkollektivet, främst nätföretagens tariffer, blir nätmyndigheten inte bunden av att en enskild ansöker om prövning och den blir inte heller bunden av sökandens yrkande. Därmed får nätmyndigheten större möjligheter att prioritera sitt tillsynsarbete på ett lämpligt sätt. Ingenting hindrar naturligtvis att enskilda kunder uppmärksammar nätmyndigheten på olika problem som sammanhänger med dessa föreskrifter. Nätmyndigheten blir dock inte skyldig att ta upp en sådan anmälan till prövning om det inte framstår som motiverat. Beträffande föreskrifter som endast berör ett fåtal aktörer på elmarknaden är det i praktiken inte möjligt för nätmyndigheten att utöva en aktiv tillsyn. Genom att den enskilde i dessa fall får begära prövning av en tvist kommer dock nätmyndigheten att bli uppmärksammad på fall där det råder tvister beträffande dessa föreskrifter. 15.2 Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet Regeringens förslag: De myndigheter som har tillsynsansvaret för frågor om elsäkerhet får rätt att dels förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad, dels förbjuda användandet av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål som används på ett sådant sätt att uppenbar fara för person eller egendom uppstår. Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. ELU har föreslagit att ellagens bestämmelse att beslut som meddelas enligt lagen eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen om inte annat bestäms skall gälla omedelbart, förs över oförändrad till den nya ellagen. Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av remissinstanserna Skälen för regeringens förslag: Samtliga tillsynsmyndigheter bör enligt regeringens förslag ges befogenhet att utfärda de förelägganden som behövs och även ha möjlighet att förena ett föreläggande med vite (avsnitt 15.1). Beträffande nätmyndighetens befogenheter bör detta vara tillräckligt. Om en koncessionshavare vägrar att efterkomma nätmyndighetens förelägganden kan i sista hand nätkoncessionen återkallas. Beträffande de andra två tillsynsmyndigheterna kan dock inte samma synsätt anläggas. Eftersom tillsynsansvaret för dessa omfattar säkerhetsfrågor behöver de mer ingripande befogenheter utöver vitesförelägganden. Om en koncessionshavare, trots vitesföreläggande, till exempel underlåter att utföra reparationer på sitt nät, vilket på sikt kan hota säkerheten, bör tillsynsmyndigheten kunna reparera nätet, antingen genom egen försorg eller genom en anlitad entreprenör. Kostnaden får sedan tas ut av koncessionshavaren. I säkerhetsfrågor bör således tillsynsmyndigheterna ges möjlighet att förordna om rättelse på koncessionshavarens bekostnad. Det finns också situationer då användande av en elektriska anläggning eller däri ingående föremål medför uppenbar fara för person eller egendom. I en sådan situation bör tillsynsmyndigheten kunna förbjuda att den farliga anläggningen eller föremålet används. Enligt den nuvarande ellagen gäller alla beslut som meddelas enligt lagen eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen omedelbart, om inte annat bestäms. Detta innebär att om en myndighet meddelar ett beslut måste den som beslutet gäller omedelbart rätta sig efter detta även om han överklagar beslutet. ELU har föreslagit att denna bestämmelse överförs oförändrad till den nya ellagen. Enligt regeringens uppfattning medför en sådan bestämmelse betydande nackdelar. Bestämmelsen medför bl.a. att om nätmyndigheten meddelar ett beslut som innebär att en koncessionshavare skall ändra sin nättariff måste koncessionshavaren omedelbart göra detta även om han överklagar nätmyndighetens beslut. Om förvaltningsdomstolen senare bifaller hans överklagande skall nättariffen ändras tillbaka till den ursprungliga utformningen. Detta är en opraktisk ordning som orsakar betydande kostnader. Samma problem uppstår beträffande övriga beslut av nätmyndigheten som rör koncessionshavarnas skyldigheter. Bestämmelser om att ett myndighetsbeslut skall gälla omedelbart även om det överklagas finns normalt bara i samband med myndighetsbeslut som rör säkerhetsfrågor. Det är nämligen bara i de fallen omedelbar giltighet är motiverad. Detta synsätt bör, enligt regeringens uppfattning, läggas även på ellagens tillämpningsområde. Regeringen föreslår därför att omedelbar giltighet av ett myndighetsbeslut bara skall gälla då tillsynsmyndigheten av säkerhetsskäl förbjuder användning av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål, tillhandahållande eller användning av elektriskt materiel eller tillhandahållande av tjänster inom tillsynsområdet. I övrigt bör huvudregeln gälla, dvs. myndighetsbesluten enligt ellagen blir gällande först då de vinner laga kraft. Konsekvenser för domstols- och åklagarväsendet Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär i huvudsak att redan befintlig lagstiftning samlas i en ny lag. Det förväntas inte medföra någon nämnvärd ökning av antalet ärenden som överklagas till allmän förvaltningsdomstol och inte heller av ärendemängden vid åklagar- myndigheter och allmänna domstolar. Lagförslaget väntas därmed inte medföra någon nämnvärd påverkan på statsfinanserna. 16 Handel med el Regeringens bedömning: Elhandelsverksamhet regleras genom ellagstiftningen, den generella näringsrättsliga lagstiftningen och värdepappersmarknadslagstiftningen. Tillsammans möjliggör dessa regelverk en tillfredsställande tillsyn av och kontroll över att handeln med el bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är inte motiverat att nu införa ytterligare regler om yrkesmässig handel med el eller mellanhands- och börsverksamhet på elmarknaden. Elbörsutredningens (EBU) förslag: Avviker från regeringens bedömning. EBU föreslår en särskild lag om elhandel. I huvudsak innebär förslaget följande. Vissa generella krav ställs på all yrkesmässig handel med el och på de företag som driver sådan verksamhet. Handeln och företagen skall stå under tillsyn av en särskild myndighet, eltillsynsmyndigheten. I syfte att underlätta tillsynen föreslås en anmälningsskyldighet för alla som yrkesmässigt handlar med el. Organiserad handel med el (elbörsverksamhet) skall vara tillståndspliktig och bedrivas enligt särskilda regler i lagen. Tillsyn över verksamheten utövas av Finansinspektionen. Clearingverksamhet på elmarknaden får endast bedrivas av clearingorganisation som har tillståndsprövats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Den elhandel som avser handel med elhandelskontrakt som är finansiella instrument, s.k. elderivat, omfattas av värdepappersmarknads- lagstiftningen. Den av EBU föreslagna lagen om elhandel skall dock innehålla regler om s.k. elmarknadsrörelse, enligt vilka leverans- koncessionärer efter tillstånd från eltillsynsmyndigheten kan bedriva mellanhandsverksamhet med elderivat. Denna verksamhet skall undantas från lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Eltillsynsmyndigheten föreslås ansvara för tillsynen av verksamhet med elmarknadsrörelse. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens förslag till ramlagstiftning. Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Finansinspektionen, Stockholms universitet, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Sveriges Industriförbund, Svenska Fondhandlareföreningen, anför invändningar mot att utredningen allt för skarpt avvisat möjligheten av att etablera flera elbörser. Förslaget att värdepappersmarknadslagstiftningen skall tillämpas vid handel med elderivat tillstyrks av Statskontoret, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund och Svenska Fondhandlareföreningen. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan synpunkter. Ungefär en fjärdedel av remissinstanserna kommenterar förslaget om s.k. elmarknadsrörelse. Huvuddelen av dessa, bl.a. NUTEK, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Kommun- förbundet, Sveriges Advokatsamfund, är positiva eller i huvudsak positiva till förslaget. Några remissinstanser, bl.a. RRV, Konkurrensverket och OM Stockholm AB avstyrker föreslaget och anför att samma regler bör gälla för leveranskoncessionärer som för värdepappersföretag när det gäller mellanhandsverksamhet på elmarknaden. Sju remissinstanser, RRV, NUTEK, Svenska kraftnät, Konkurrensverket, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund och Nord Pool ASA, understryker att behovet av insiderlagstiftning inom elmarknadsområdet bör utredas. Skälen för regeringens bedömning: Elmarknadsreformen innebär ändrade former för handeln med el. Huvuddelen av elleveranserna på den reformerade elmarknaden förväntas liksom tidigare ske genom tidsbundna kontrakt mellan kraftproducenter och distributörer eller slutförbrukare. En viktig förändring är dock att den regionala uppdelningen av elmarknaden luckras upp genom de ökade möjligheter för elförbrukarna att fritt välja elleverantör som det nya regelverket innebär. En annan viktig förändring är utvecklingen av dels den organiserade handel avseende tillfälliga kraftleveranser, dels möjligheterna till prissäkring. Detta möjliggörs genom de handelsplatser som organiseras av den svensk-norska elbörsen Nord Pool ASA (Nord Pool). Den organiserade handeln sänker transaktionskostnaderna i elhandeln och förbättrar prisinformationen och beslutsunderlaget för producenter, återförsäljare och förbrukare av el. Den är därmed en viktig förutsättning för en fungerande elhandel och en effektiv drift av elsystemet. Tillsammans med den bilaterala handel med prissäkringskontrakt som förekommer möjliggör den också riskspridning i elhandeln. En organiserad handelsplats måste för att fylla sitt syfte åtnjuta förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el. Det innebär att den måste bedrivas i sunda och välorganiserade former samt vara neutral och inte diskriminera vissa aktörer. Ett annat krav är att handelsplatsen har så stor omsättning och likviditet att enskilda aktörer inte ges möjlighet att påverka prisbildningen. Verksamheten får inte heller bedrivas så att den försvårar Svenska kraftnäts möjligheter att handha systemansvaret eller på annat sätt utsätter elförsörjningen för risker. En organiserad handelsplats för el bör ses som en del av den infrastruktur som elsystemet utgör. Rättsläget beträffande regleringen av sådana organiserade handelsplatser som Nord Pool bedriver har varit oklart. Energikommissionen bedömde i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) att det saknades svensk lagstiftning för organiserad handel med el. Kommissionen föreslog därför att det skulle tas fram lämpliga regler för detta område. Regeringen förutskickade i prop. 1994/95:222 Ny ellagstiftning att frågan skulle utredas närmare. Elbörsutredningen (EBU) tillkallades för bl.a. det arbetet. I EBU:s uppdrag ingick att lämna förslag till ett regelverk för en organiserad handelsplats för el. Enligt direktiven skulle utgångspunkten för förslagen vara att skapa en ramlagstiftning för den kortsiktiga handeln med el. Handeln på en organiserad handelsplats för el Enligt EBU utgörs handeln på en organiserad handelsplats för el av dels avistahandel med el, dels handel med elderivat. Med avistahandel avses handel med el för omedelbara, kortsiktiga och faktiska leveranser. Det innebär att betalning och leverans sker i nära anslutning till varandra. Det pris som noteras i avistahandeln brukar benämnas spotpris. Handel med elderivat avser prissäkringskontrakt för elleveranser. Värdet på ett sådant kontrakt beror på spotpriset på el. Elderivaten används för att begränsa eller ta på sig risk för framtida förändringar i spotpriset på el. Elderivat kan avvecklas fysiskt eller finansiellt. Vid fysisk avveckling sker faktisk elleverans. Vid finansiell avveckling sker ingen elleverans utan i stället sker betalning från någon av parterna med ett belopp som räknas ut på grundval av spotpriset på el. Exempel på derivatinstrument är terminer och optioner. Nord Pool organiserar handelsplatser för avistahandel och handel med elderivat som avvecklas finansiellt. Handeln med elderivat Elderivat faller enligt EBU inom definitionen av finansiella instrument i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (LHF). Därmed är enligt utredningen värdepappersmarknadslagstiftningen tillämplig på handel med elderivat. Värdepappersmarknadslagstiftningen reglerar handeln med s.k. finansiella instrument och därmed sammanhängande verksamhet. Regelverket består av flera lagar. Mellanhänderna vid handeln benämns värdepappersinstitut och regleras i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (LVR). I denna lag föreskrivs tillståndsplikt för vissa typer av tjänster nämligen kommissionshandel, förmedlingsverksamhet, handel för egen räkning (bl.a. verksamhet som marknadsgarant), förvaltning av annans finansiella instrument och medverkan vid emission av värdepapper. För att få tillstånd krävs bl.a. kapital, kunskap och allmän lämplighet hos den sökande. Vidare gäller att verksamheten skall bedrivas åtskild från annan verksamhet. Lagstiftningen om marknadsplatser återfinns i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet (LBC). Denna lag reglerar främst möjligheterna att få auktorisation som börs eller marknadsplats för handel med finansiella instrument. I svensk lagstiftning finns ingen uttrycklig definition av begreppet börs. Skälet är att det har visat sig svårt att avgränsa vad som är börsverksamhet. Det har inte heller ansetts nödvändigt. Definitionen av förmedlingsverksamhet i LVR är så bred att den även inrymmer börsverksamhet, som alltså i princip är tillståndspliktig enligt LVR. I LBC finns ett system med frivillig auktorisation som börs eller auktoriserad handelsplats för handel med finansiella instrument. För att få auktorisation som börs eller handelsplats skall den sökande ha ändamålsenliga regler för handeln och nödvändiga säkerhets- och kontrollsystem. Vidare skall principerna om fritt tillträde, neutralitet och god genomlysning tillämpas. Det ställs även krav på finansiella resurser. Dessa krav är avhängiga verksamhetens omfattning och risker. LBC innehåller också regler om s.k. clearingverksamhet. Därmed avses fortlöpande verksamhet som består i att på clearingmedlemmarnas vägnar göra avräkningar beträffande deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, eller att genom inträdande som part eller som garant ta över ansvaret för förpliktelsernas fullgörande, eller att på annat väsentligt sätt sörja för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument. LBC föreskriver tillståndsplikt för clearingverksamhet. För att få tillstånd krävs att det finns bl.a. ändamålsenliga regler för hur clearingen skall gå till samt tillfredsställande säkerhets- och kontrollsystem. Av betydelse för handel med finansiella instrument är även insiderlagen (1990:1342) som tar sikte på att förhindra bl.a. otillbörligt utnyttjande av informationsövertag i handeln på värdepappersmarknaden. Dessutom finns det en bestämmelse om otillbörlig kurspåverkan i LHF. Utanför värdepappersmarknadslagstiftningens område finns en grundläggande civilrättslig reglering för finansiella instrument och andra värdepapper i bl.a. skuldebrevslagen (1936:81). Med stöd av bemyndigande i lag har regeringen i relativt stor omfattning bemyndigat Finansinspektionen att på detta område meddela föreskrifter. Ytterligare kompletteringar utgörs av den omfattande självreglering som förekommer genom de regelsystem som upprättats av marknadens aktörer. Värdepappersmarknadslagstiftningen innehåller förhållningsregler för aktörerna på värdepappersmarknaden. Syftet med lagstiftningen är att säkerställa att handel och verksamheter på värdepappersmarknaden bedrivs så att allmänhetens förtroende för marknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. I detta ligger att krav skall iakttas på bl.a. neutralitet, sundhet, säkerhet, likabehandling samt informationsspridning och genomlysning för en effektiv prisbildning. Värdepappersmarknadens regler är särskilt anpassade till de risker som är förknippade med handeln med finansiella instrument. Lagstiftningen har successivt vuxit fram under en följd av år och grundar sig på noggranna överväganden av behovet av och formerna för lagreglering. Den har nyligen reformerats och är modern och väl anpassad till internationella krav. Lagstiftningen har antagits av riksdagen under stor enighet. De skyddsintressen som motiverat den offentligrättsliga regleringen av handeln med finansiella instrument på värdepappersmarknaden är i huvudsak giltiga också vid handel med elderivat. Riskerna finns vid all handel med derivat, oavsett om de baseras på aktier, valuta, index eller elektrisk kraft. Behoven av lagstiftning är i allt väsentligt desamma vad avser skydd för investerare och regler som säkerställer att mellanhänderna har tillräcklig kunskap, en lämplig organisation av verksamheten och att de bedriver denna på ett sådant sätt att förtroendet för marknaden inte äventyras. Det samma gäller för organiserade handelsplatser och clearingverksamhet avseende elderivat. Under den reformering av värdepappersmarknadslagstiftningen som genomförts under 1990-talet har behovet uppmärksammats av ett regelverk som kan tillämpas på de nya, tidigare okända, finansiella instrument som efter hand kunde komma att introduceras. I förarbetena till LHF och LVR nämns uttryckligen att nyskapade former av råvaruderivat lämpligen borde kunna omfattas av regleringen. Elderivat bör räknas till dessa. Således har behovet redan förutsetts när det gäller bestämmelser för handel med finansiella instrument av det slag som elderivaten utgör. LHF och LVR anger vilka regler som skall gälla. Det är inte rimligt och ändamålsenligt att för handel med elderivat tillskapa andra regler än dem som efter omfattande och noggranna överväganden har införts för handel med finansiella instrument i allmänhet. Enligt regeringens bedömning bör värdepappersmarknadslagstiftningen tillämpas på handeln med elderivat och därmed sammanhängande verksamhet. Regeringen bedömning överensstämmer i huvudsak med EBU:s förslag. I fråga om regleringen av mellanhandsverksamhet har dock EBU föreslagit en annan lösning. Enligt EBU är tillståndsregler för mellanhandsverksamhet i LVR alltför rigorösa och komplicerade för att vara ändamålsenliga vid mellanhandsverksamhet på elmarknaden. EBU bedömer att vissa av de företag som nu verkar på elmarknaden till följd av reglerna kommer att avstå från att erbjuda tjänster som mäklare, kommissionärer och portföljförvaltare avseende elderivat. EBU föreslår därför att leveranskoncessionärer efter särskilt tillstånd skall kunna bedriva mellanhandsverksamhet med elderivat enligt särskilda regler om elmarknadsrörelse. Enligt regeringens bedömning är regleringsbehovet av mellanhandsverksamhet i allt väsentligt det samma för alla slags finansiella instrument. Det kan inte anses vara rimligt att, som EBU föreslår, ställa lägre krav på elföretag, som inte har erfarenhet av mellanhandsverksamhet, än på de etablerade värdepappersinstituten. Värdepappersmarknads- lagstiftningen bör således tillämpas i sin helhet i handeln med elderivat. I slutet av april 1997 begärdes elhandelsföretaget Kraftlots Europa AB i konkurs. Bakgrunden till konkursen är enligt vad regeringen inhämtat att företaget drabbats av stora förluster till följd felaktiga bedömningar av prisutvecklingen på el. Händelsen bekräftar enligt regeringens uppfattning att det inom elhandelsområdet inte bör göras avsteg från värdepappersmarknadslagstiftningens regler om mellanhandsverksamhet. På värdepappersmarknaden har Finansinspektionen en väl definierad roll som tillståndsgivande myndighet med skyldighet att utöva tillsyn över handeln och över de finansiella marknadernas aktörer. Myndigheten har en fungerande organisation för denna verksamhet. Finansinspektionens tillsynsansvar bör omfatta även handeln med elderivat och därmed anknuten verksamhet i enlighet med den ordning som gäller enligt värdepappersmarknadslagstiftningen. Avistahandeln med el Det finns enligt EBU ingen svensk lagstiftning som reglerar förhållandena på en organiserad handelsplats avseende avistahandel med el. EBU har föreslagit att sådan börsverksamhet skall vara tillståndspliktig. Därigenom tillförsäkras enligt utredningen statsmakterna insyn i och kontroll av att elbörsverksamhet bedrivs i sunda former. Vidare kan det säkerställas att handeln koncentreras till en marknadsplats. EBU tillkallades i en situation då det rådde stor osäkerhet i fråga om de former i vilka en organiserad handelsplats skulle komma att etableras. De farhågor som låg till grund för EBU:s utredningsuppdrag framstår som obefogade i ljuset av den utveckling som har ägt rum genom att Nord Pool etablerats. Regeringens bedömning är att någon ytterligare reglering av den organiserade avistahandeln med el för närvarande inte är påkallad. Skälen till detta är bl.a. följande. För att en marknadsplats för el skall bli nyttjad av marknadens aktörer måste den åtnjuta förtroende. Detta innebär att huvudmannen för marknadsplatsen själv måste tillse att det finns ett regelverk för handeln som bl.a. uppfyller kraven på neutralitet och likabehandling, god genomlysning och fritt tillträde samt att handeln sker under säkra och ordnade former. En sådan självreglering blir sannolikt mer detaljerad och långtgående vad avser krav på neutralitet och likabehandling samt insyn i prisbildning m.m., än vad som är möjligt att åstadkomma genom lagstiftning. Från allmän synpunkt torde därför behovet av materiella regler om hur handeln skall bedrivas inte vara särskilt stort. Om en börs inte lyckas fylla sin uppgift kommer sannolikt alternativa marknadsplatser eller former för handeln att etableras. Genom att Svenska kraftnät är delägare i Nord Pool har staten goda möjligheter till insyn i och kontroll över den befintliga elbörsverk- samheten. Den nära kopplingen till Svenska kraftnät säkerställer att samordning sker mellan börsverksamheten, balanstjänsten och driften av elsystemet. Elbörsens utveckling visar att marknadsplatsen åtnjuter förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el. Eftersom produktionen och förbrukningen av el alltid måste hållas i balans, är det nödvändigt för den systemansvariga myndigheten att fortlöpande få information om de avtal som ingåtts på avistamarknaden såväl på som utanför en eventuell börs. Om informationen mellan marknadsplatsen för fysisk el och den systemansvariga myndigheten skulle vara missvisande eller upphöra att fungera skulle detta kunna få allvarliga konsekvenser för elförsörjningen även vid mycket kortvariga störningar. Detta innebär att Svenska kraftnät måste kunna ställa krav på rapportering- en av ingångna avtal från spotbörsen. Regler om detta finns redan i ellagstiftningen genom regleringen av system- och balansansvar. Det är viktigt att system för fullgörande av betalning och andra förpliktelser som uppkommer i elhandeln är säkra. LBC:s bestämmelser innefattande tillståndsplikt för clearingverksamhet är tillämpliga också på clearingverksamhet på en organiserad handelsplats avseende avistahandel med el såvitt avser clearingen av betalningsledet. De krav som ställs på clearingorganisationer enligt LBC framstår som relevanta och ändamålsenliga även vid sådan clearingverksamhet. I dagsläget synes den svensk-norska elbörsen i allt väsentligt fungera väl. Någon ytterligare reglering är för närvarande inte påkallad. Verksamheten är dock förhållandevis ny och under utveckling. Det kan inte uteslutas att det i framtiden uppstår en situation då det behövs en närmare reglering av villkoren för att bedriva elbörsverksamhet. Regeringen avser att noga följa utvecklingen för att snabbt kunna agera om lagstiftningsåtgärder blir påkallade. Insiderhandel En förutsättning att handeln på elmarknaden skall vara effektiv och ske på lika villkor är att sådan information som är vital för prisbildningen på el är allmänt tillgänglig och att den inte utnyttjas i otillbörligt syfte. Insiderhandel, dvs. utnyttjande av icke-offentliggjord kurspåverkande information i samband med handel på värdepappersmarknaderna, är förbjuden enligt insiderlagen. Dessutom finns det i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument en kriminalisering av s.k. otillbörlig kurspåverkan, dvs. manipulationer av kurserna på finansiella instrument. Förbudet mot insiderhandel omfattar var och en som fått kännedom om en icke offentliggjord kurspåverkande omständighet, om omständigheten är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 är insiderlagens förbud mot insiderhandel numera tillämpligt på samtliga slag av finansiella instrument, således även elderivat (prop. 1995/96:215, bet. 1996/97:NU4, rskr. 1996/97:10). Förhållandena på elmarknaden gör att det kan finnas ett behov av särskilda regler om insiderhandel avseende avistahandel med el. Produktionskostnaderna varierar kraftigt mellan olika slags elproduktion. Förändringar i utnyttjandet av produktionskapaciteten kan snabbt få genomslag i spotpriset på el. En stor del av elproduktionen kontrolleras av ett litet antal företag. Vissa aktörer besitter information som kan påverka prisbildningen på elmarknaden, exempelvis rörande driftsförhållandena i kraftverken. För att prisbildningen skall vara effektiv och handeln skall ske på lika villkor kan det finnas ett behov av regler om exempelvis informationsspridning. En självreglering bland elmarknadens aktörer och genom de villkor som reglerar den organiserade marknadsplatsen kan vara ett effektivt medel för att undvika insiderproblematiken på elmarknaden. Enligt vad regeringen har inhämtat pågår ett arbete vid Nord Pool syfte att åstadkomma en sådan självreglering. Det gäller bl.a. bestämmelser om informationsplikt i aktörsreglerna för de företag som medverkar på elbörsen. Regeringen avser att noga följa det pågående arbetet. Eventuella lagstiftningsåtgärder bör tills vidare enligt regeringens bedömning avvakta tills resultatet och erfarenheterna av Nord Pools arbete föreligger. Yrkesmässig handel med el EBU föreslår generella bestämmelser för all handel med el. Bestämmelserna innebär bl.a. allmänna förhållningsregler för hur elhandel skall bedrivas. Vidare föreslås anmälningsplikt för företag som bedriver yrkesmässig handel med el. Som skäl för förslaget anför EBU att elmarknadens funktion är en viktig del av samhällets infrastruktur. Vikten av att elmarknaden även fortsättningsvis kommer att åtnjuta allmänhetens förtroende och de risker som elhandel medför, utgör enligt utredningens uppfattning motiv för att samhället bör tillförsäkras erforderliga möjligheter till insyn, kontroll och inflytande över hur elhandeln bedrivs och hur elmarknaden utvecklas. Elhandeln omfattas av den generella närings- och associationsrättsliga lagstiftningen, exempelvis konkurrenslagen (1993:20), avtalslagen (1915:218) och aktiebolagslagen (1975:1385). Denna lagstiftning är utformad för att säkerställa att all slags handel och näringsverksamhet bedrivs i lämpliga och seriösa former. För att säkra de specifika regleringsbehoven i handeln på elområdet har särskilda bestämmelser om leveranskoncession och balansansvar förts in i ellagstiftningen. Reglerna om leveranskoncession har införts för att stärka skyddet för bl.a. elanvändare med låg elförbrukning. Regleringen av balansansvaret och villkoren för att ingå avtal med Svenska kraftnät om balansansvar bidrar till självreglering och etableringskontroll på elmarknaden. Enligt vad som tidigare anförts föreslår regeringen att bestämmelserna om leveranskoncession och balansansvar förs över i huvudsak oförändrade till den nya ellagen (se avsnitt 8 respektive 11). Enligt regeringens bedömning möjliggör den näringsrättsliga lagstift- ningen tillsammans med reglerna om balansansvar och leverans- koncessioner insyn och kontroll över att den bilaterala handeln med el och försäljningen till de små elanvändarna inom leveranskoncessionssystemet bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är för närvarande inte motiverat att införa ytterligare regler om yrkesmässig handel med el. Den nyligen inträffade konkursen i företaget Kraftlots Europa AB föranleder inte regeringen att göra någon annan bedömning. Denna händelse hade enligt regeringens uppfattning inte kunnat förhindras med hjälp av det regelverk som EBU föreslagit. Den inträffade händelsen belyser enligt regeringens bedömning vikten av en god riskkontroll såväl internt inom elföretagen som i externa affärsrelationer på elmarknaden. 17 Författningskommentar Den ellag som nu föreslås ersätter lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen (1994:618) om handel med el, m.m. I det följande benämns de tre lagarna den nya ellagen, den gamla ellagen resp. elhandelslagen. Förslaget till ellag 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet. Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den saknar motsvarighet i den gamla ellagen. Det mest omfattande tillämpningsområdet utgörs av bestämmelserna om elektriska anläggningar. Begreppet elektrisk anläggning definieras i 2 §. Kort uttryckt omfattar detta begrepp kraftverk, ledningsnät och vissa anläggningar för användning av el. Utanför begreppet faller framför allt elektriska apparater av olika slag. Den frågan behandlas närmare under 2 §. Föreskrifter om elektriska anläggningar ges i 8 kap. Systemansvar och balansansvar, 9 kap. Skyddsåtgärder och 10 kap. Skadestånd. Därutöver ges speciella föreskrifter som bara gäller elektriska anläggningar för överföring av el, dvs. ledningsnät med tillhörande anläggningar, i 2 kap. Nätkoncession m.m., 3 kap. Nätverksamhet m.m. och 4 kap. Nättariffer. Föreskrifter om handel med el i vissa fall ges i 5 kap. Leveranskon- cession och 6 kap. Utlandshandel. Dessutom ges vissa speciella föreskrifter i 7 kap. Kommunala elföretag. Beträffande frågor om elsäkerhet regleras inte bara elektriska anlägg- ningar utan också elektriska anordningar, materiel och installationer. Dessa föreskrifter återfinns i 9 kap. Skyddsåtgärder. I den gamla ellagen och i elhandelslagen används som begrepp såväl elektrisk ström som ström och el, m.m. I den nya ellagen används genomgående begreppet el. Definitioner 2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samma innehavares hand, skall anläggningarna anses som en och samma anläggning. Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena i den gamla ellagen. Första stycket innehåller en definition av begreppet elektrisk anläggning. Ordet "anläggning" anger att här avses föremål av mer stationär natur och av en viss omfattning. Som exempel kan nämnas kraftverk, transformatorstationer, telestationer och kraftledningar. Utanför begreppet "anläggning" faller icke - stationära föremål, framför allt föremål som ansluts till elnätet via en stickkontakt, t.ex. handverktyg, hushållsmaskiner, spisar, radio- och TV - apparater samt armaturer men även föremål av större omfattning, t.ex. maskiner i industriella anläggningar, lok och hamnkranar. Utmärkande för sådana föremål är framför allt att det är i dessa föremål som elen förbrukas. Till en elektrisk anläggning hör enligt definitionen, utöver anläggningen också "däri ingående särskilda föremål". Härmed avses föremål som är mer stationärt anslutna till anläggningen och som behövs för dess drift. Definitionen anger tre typer av elektriska anläggningar, nämligen sådana för produktion, överföring respektive användning av el. En anläggning för produktion av el är typiskt sett ett kraftverk. Det torde inte vara svårt att avgränsa ett kraftverk från andra typer av elektriska anläggningar. Kraftverk är regelmässigt anslutna till ett ledningsnät. Den punkt där den producerade elen matas in på ledningsnätet, inmatningspunkten, utgör gräns mellan kraftverket och ledningsnätet. En anläggning för överföring av el är typiskt sett en ledning. Ledningar ingår alltid i någon av tre typer av ledningsnät, nämligen stamnätet, regionnät eller lokalnät. En anläggning för användning av el består i allmänhet av en eller flera ledningar. Den börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från överföringsnätet för förbrukning. Uttagspunkten utgör alltså gräns mellan anläggningen för överföring och anläggningen för användning av el. Sistnämnda anläggning slutar i den punkt där elen rent faktiskt förbrukas. I de flesta hus innebär det att anläggningen slutar med en stickkontakt. De föremål som ansluts i stickkontakten utgör inte, som ovan nämnts, en elektrisk anläggning. Utmärkande för en anläggning för användning av el är att elen inte förbrukas i anläggningen utan att denna används för att möjliggöra förbrukning i en anordning som ansluts till anläggningen. Denna fråga berörs också i kommentaren till 9 kap. 1 §. I den gamla ellagen nämndes i definitionen anläggning för distribution. Med distribution avsågs den leverans och överföring till elanvändare som innehavaren av ett lokalt nät ombesörjde. Då nätinnehavaren numera aldrig ombesörjer annat än överföring av el, och alltså inte leverans, har begreppet distribution inte tagits med i den nya lagen. Tidigare nämndes också anläggning för upplagring av el. Med upplagring avsågs sådan lagring av el som sker i exempelvis en kondensator. Sådan lagring får dock anses ingå som ett naturligt led i såväl produktion och överföring som användning av el, varför även detta begrepp inte har tagits med i den nya lagen. Slutligen nämndes tidigare anläggning för omformning av el. Med om- formning av el avsågs all förändring av el i fråga om spänning, strömstyrka eller frekvens. Sådan omformning sker dock för att elen skall kunna överföras eller användas på ett rationellt sätt och får därför anses ingå som ett led i något av begreppen produktion, överföring eller användning. Definitionen av begreppet elektrisk anläggning har sin största betydelse vid tillämpning av bestämmelserna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt 10 kap., eftersom dessa skyldigheter åvilar anläggningens innehavare. I andra stycket föreskrivs att om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare så anses varje sådan del som en särskild anläggning. Därmed kan man alltid avgöra vem som har de skyldigheter som nämns i 9 och 10 kap. I detta stycke finns även en ny bestämmelse som avser det fallet att flera anläggningar för användning av el har samma innehavare. Om sådana anläggningar är anslutna till varandra skall de anses som en anläggning. Regleringen har sin betydelse när det gäller skadestånd i vissa fall. Frågan behandlas närmare under 10 kap. 1 § andra stycket 2. Med innehavare avses den som rent faktiskt innehar en anläggning, oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt. 3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Paragrafen motsvarar 1 § tredje stycket i den gamla ellagen. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen meddelat föreskrifter om denna indelning. Enligt 1 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar förstås med en starkströmsanläggning en elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Om sådan fara inte föreligger är anläggningen alltså en svagströmsanläggning. Den helt övervägande delen av ellagens föreskrifter rör bara starkströmsanläggningar men i föreskrifterna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt 10 kap. berörs båda typerna av anläggningar. 4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsled- ningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återin- koppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. Denna paragraf motsvarar 1 § fjärde och femte styckena i gamla ellagen. Skälet till att nätverksamhet behöver definieras är att denna verksamhet är en monopolverksamhet och därmed reglerad, bl.a. vad avser tillgänglighet och prissättning, medan den andra stora verksamheten på elmarknaden, köp och försäljning av el, i stort sett är oreglerad. Det är därför viktigt att kunna hålla isär de två verksamhetsslagen. I första stycket definieras begreppet nätverksamhet. Med sådan verksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Därutöver ingår all verksamhet som behövs för att göra det möjligt att överföra el på ledningarna. De mest typiska åt- gärderna som behövs för att nätverksamhet skall kunna bedrivas exemplifieras i lagtexten. Därutöver innefattar begreppet exempelvis ansökan om nätkoncession, ingående av avtal om överföring av el samt de administrativa åtgärder - anställning av personal etc. - som krävs för att systemet för överföring av el skall fungera. I lagtexten nämns "elektriska starkströmsledningar". Detta är den vikti- gaste komponenten i en anläggning för överföring av el. Det är bara den delen av en sådan anläggning som kräver nätkoncession för att få anläggas, vilket framgår av 2 kap. 1 §. De viktigaste komponenterna i övrigt utgörs av transformatorer och ställverk. Byggande och drift av sådana inrättningar ingår i nätverksamhet men för att få bygga dem krävs inte nätkoncession. Däremot får transformator- eller kopplingsstationer inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för den aktuella ledningen. Begreppen "elektriskt nät", "ledningsnät" eller bara "nät" används i den nya ellagen som en samlande beteckning på en eller flera anläggningar för överföring av el. Köp och försäljning av el ingår, som nyss nämnts, inte i begreppet nätverksamhet. I begreppet ingår inte heller överföring av el på svagströmsledningar. Två typer av elköp ingår dock i nätverksamhet. Den första typen är köp av el för att täcka nätförluster. Med nätförlust menas skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket som tas ut på nätet, dvs. överföringsförlusten. Nätinnehavaren måste på något sätt ersätta denna förlust av el. Den andra typen av köp av el är när någon önskar mata in eller ta ut el från nätet och det är tveksamt om nätet klarar detta utan att bli överbe- lastat. Då kan det ibland vara ändamålsenligt att nätinnehavaren skapar utrymme för överföringen genom att förmå någon annan som är ansluten till nätet att öka sin inmatning eller minska sitt uttag. Detta förfarande brukar beskrivas som ett motköp över en flaskhals på nätet. Metoden kan komma till användning främst på trånga sektorer av stamnätet. Syftet med köpet av el är i båda de beskrivna fallen inte att sälja elen vidare till en elanvändare utan att upprätthålla funktionen av nätet. Av denna anledning innefattas sådana köp i begreppet nätverksamhet. Ansvaret för mätning, rapportering av mätdata m.m. ligger enligt 3 kap. 10 § på den som har nätkoncession, dvs. nätinnehavaren. Aktiviteter förknippade med detta ansvar ingår därför i nätverksamheten. Avgränsningen av vad som ingår i nätverksamhet är viktig för kon- cessionshavarens prissättning. Kostnaderna för nätverksamheten skall nämligen betalas av dem som är anslutna till nätet. I andra stycket behandlas begreppet anslutning av elektriska anläggningar. Som framgår av första stycket ingår sådan anslutning i nätverksamhet. Alla tre typerna av elektriska anläggningar kan anslutas till nätet, alltså anläggningar för produktion av el, dvs. kraftverk, anläggningar för överföring av el, dvs. andra ledningar eller ledningsnät och anläggningar för användning av el, dvs. anläggningar där el tas ut från nätet för att förbrukas. Den punkt på nätet där en anläggning är ansluten benämns anslutnings- punkt. Om el förs in på ledningsnätet i anslutningspunkten benämns denna inmatningspunkt. Det är då en anläggning för produktion av el som är ansluten. Om el tas ut från nätet benämns punkten uttagspunkt. Det är då en anläggning för användning av el som är ansluten. Med anslutning avses, enligt andra stycket, också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig inmatnings- eller uttagspunkt. Närmare bestämmelser om nätverksamhet finns i 3 kap. 5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. Paragrafen innehåller definitionen av nättariff och motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen i den gamla ellagen. Närmare bestämmelser om nättariffer finns i 4 kap. 6 § Regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ligger på nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 1 § sjätte stycket i den gamla ellagen. I paragrafen anges att regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor som enligt ellagen ankommer på nätmyndigheten. Nätmyndighetens uppgifter innefattar i huvudsak prövning av ett antal typer av ärenden, främst koncessionsärenden, samt tillsyn. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen utsett Närings- och teknikutvecklingsverket att vara nätmyndighet. 2 kap. Nätkoncession m.m. Allmänt om nätkoncession 1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen. I första stycket ges den grundläggande föreskriften om kravet på nätkoncession. Detta krav gäller för elektriska starkströmsledningar, vilket innebär att endast anläggningar för överföring och användning av el omfattas av koncessionskravet. Anläggningar för produktion av el faller alltså helt utanför koncessionskravet. I praktiken är också anläggningar för användning av el undantagna från koncessionskravet, vilket framgår av kommentaren till 4 § första stycket. Det är därmed endast anläggningar för överföring av el som i praktiken omfattas av kravet på nätkoncession. Beträffande sådana anläggningar är det alltså bara ledningar som kräver nätkoncession. Övriga komponenter i en sådan anläggning kräver däremot inte nätkoncession. I 3 § finns dock en föreskrift som anger att transformator- och kopplingsstationer inte får börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för åtminstone en av de ledningar till vilka stationen skall anslutas. Av ledningar är det endast starkströmsledningar som kräver nätkoncession medan svagströmsledningar faller utanför det kravet. I stycket anges också att vissa förberedande åtgärder räknas till byggandet av en ledning. En meddelad nätkoncession innebär en rätt att bygga en ledning och att därefter använda den. För det mesta räcker det inte med en nätkoncession för att kunna bygga en ledning. Ofta blir också andra lagar tillämpliga, exempelvis plan- och bygglagen och ledningsrättslagen. Den som har byggt en ledning med stöd av en nätkoncession har därefter en rad skyldigheter. Dessa skyldigheter anges inte i själva beslutet om nätkoncession utan framgår av olika bestämmelser i framför allt 3 och 4 kap. Enligt andra stycket får regeringen bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. 2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna spänning för ledningsnätet anges. Första stycket, som motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket första meningen i den gamla ellagen, anger de två varianterna av nätkoncession. Nätkoncession för linje används för stamnätet och regionnäten. I ett sådant koncessionsbeslut anges ledningens huvudsakliga sträckning. Nätkoncession för område används för lokalnäten. I ett sådant koncessionsbeslut anges bara ett visst område inom vilket koncessionshavaren får anlägga sitt ledningsnät. Däremot anges inte ledningarnas sträckning utan den frågan får koncessionshavaren själv avgöra med iakttagande av annan relevant lagstiftning. Av 9 § framgår att ett koncessionsområde inte får sammanfalla helt eller delvis med ett annat sådant område. Andra stycket, som motsvarar 11 § i utredningens förslag och 2 § 1 mom. andra stycket andra meningen i den gamla ellagen, anger att en viss högsta tillåtna spänning skall anges i ett beslut om nätkoncession för område. Utgångspunkten bör vara den spänning som kan förutses behövas under den planerade koncessionstiden. Spänningen bestäms individuellt för varje nätkoncession och grundas på sökandens uppgifter och övriga omständigheter. Den spänningsgräns som anges i nätkoncessionen anger naturligtvis den högsta spänning som får finnas på ledningsnätet men den markerar också omfattningen av koncessionshavarens monopol på lednings- byggande och anslutningar. Nätkoncession för linje avseende ledningar med högre spänning kan därför meddelas inom området och anslutning av kunder till denna ledning kan också ske. Spänningsgränsens betydelse för ledningsbyggande, anslutnings- skyldighet m.m. beskrivs i författningskommentaren till 2 kap. 7 § och 3 kap. 7 §. 3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en av de nya ledningarna. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen. Bestämmelsen infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1982 på grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m. De anläggningar som nämns i paragrafen är sådana som inte kräver nätkoncession för att få byggas. För att prövningen av nätkoncession för den eller de nya ledningarna inte skall föregripas får nämnda anläggningar inte börja byggas förrän nätkoncession har beviljats för åtminstone en av de nya ledningar som skall anslutas till stationen. Ytterligare kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen 1981/82:188 s. 49 ff. och s. 55. I motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen angavs att den endast gällde stationer som var avsedda för en spänning av 40 kV eller däröver. Syftet med detta var att begränsa bestämmelsen till stationer som skulle anslutas till ledningar för vilka det krävdes linjekoncession. Det finns emellertid stationer avsedda för en lägre spänning än 40 kV, som ansluts till ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje. Därför har denna begränsning i lagtexten tagits bort. Enligt 5 § finns möjlighet att i det enskilda fallet medge undantag från detta förbud. 4 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på nät- koncession enligt 1 § och förbudet att börja bygga enligt 3 § i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 §. Undantag får medges bara för ledningar som är i bruk den 1 januari 1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas. Paragrafen motsvarar delvis 2 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla ellagen och delvis 4 § i utredningens förslag. I första stycket stadgas att regeringen får föreskriva undantag från dels koncessionsplikten enligt 1 §, dels förbudet att börja bygga vissa stationer innan nätkoncession för berörd ledning har meddelats. Föreskrifter om undantag får bara avse vissa slag av ledningar eller stationer eller ledningar eller stationer inom vissa områden. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen meddelat vissa föreskrifter om undantag från koncessionsplikten i 2 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsan- läggningar. Dessa föreskrifter avser i huvudsak anläggningar för användning av el. Sådana anläggningar är därmed i praktiken undantagna från kravet på nätkoncession. I andra stycket föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge dispens från kravet på nätkoncession. En sådan dispens får bara medges beträffande ledningar som är i bruk då den nya ellagen träder i kraft. dvs. den 1 januari 1998. I praktiken gäller det de ledningar som används av Banverket för att överföra el till elanvändare som ligger utanför Banverkets trafikområde. Frågan har behandlats i avsnitt 5.5. Där har bl.a. anförts att de elanvändare som idag får sin el via en av Banverkets ledningar på sikt skall anslutas till det ordinarie lokalnätet. Detta kan dock inte ske förrän lokalnätet har byggts ut så att det blir ekonomiskt rimligt att ansluta dessa elanvändare till lokalnätet. På grund härav får en dispens inte medges för obegränsad tid. Då den medgivna tiden löper ut måste det därför ske en prövning om det är ekonomiskt rimligt att nu ansluta dessa elanvändare till lokalnätet eller om tiden skall förlängas ytterligare. I 5 § föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge att en ledning eller en station börjar byggas innan nätkoncession för ledningen har meddelats. 5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndig- heten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning får byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs. Paragrafen motsvarar 2 § 8 mom. i den gamla ellagen och delvis 4 § i ut- redningens förslag. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen utsett nätmyndigheten att pröva ärenden enligt denna paragraf. Bemyndigandet finns intaget i 2 § tredje och fjärde punkterna elförordningen (1994:1250). Som exempel på när särskilda skäl får anses föreligga kan nämnas att en stor industrikund har etablerats och snabbt måste bli ansluten till nätet för att få el till driften eller att man av driftskäl snabbt måste förstärka nätet. Förutsättningar för meddelande av nätkoncession 6 § Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i den gamla ellagen och 5 § första stycket i utredningens förslag. I paragrafen anges som förutsättning för att nätkoncession, såväl för linje som för område, skall få meddelas att ledningen eller ledningsnätet är lämpligt från allmän synpunkt. Lämplighetsprövningen kommer i första hand att vara aktuell när det gäller nätkoncession för linje. Prövningen syftar främst till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att ledningar dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje man. Ytterligare ett typiskt fall där en nätkoncession för linje kan vara sam- hällsekonomiskt onödig och därmed olämplig ur allmän synpunkt är följande. Det kan ibland vara företagsekonomiskt lönsamt för en större elanvändare att ansluta sig direkt till det regionala nätet i stället för att på sedvanligt sätt ta elen från det lokala nätet. Spänningen på det regionala nätet är visserligen högre men för en större elanvändare kan en behövlig nedtransformering av spänningen ofta ske utan att kostnaderna för detta utgör något problem. Om detta tillåts i större omfattning urholkas den ensamrätt till elöverföring inom området, som innehavaren av nätkoncessionen för området har. Detta kan leda till att det ekonomiska underlaget för överföringsverksamheten försvagas, vilket i sista hand drabbar de övriga elanvändarna i området. I ett sådant fall kan alltså ansökan om nätkoncession för linje avslås eftersom syftet med den nya ledningen bara är att ansluta sig till det regionala nätet. Ibland kan dock situationen vara sådan att ansökningen i stället bör bifallas. Exempel på sådana situationer ges i författningskommentaren till 7 §. En ansökan om nätkoncession för område kan också få avslag med motivering att nätet inte är lämpligt från allmän synpunkt. Så kan vara fallet om t.ex. det planerade ledningsnätet är felaktigt uppbyggt från överföringsteknisk synpunkt eller om ansökan avser en spänningsnivå som är olämplig med hänsyn till redan befintliga ledningar som omfattas av nätkoncession för linje. 7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen. Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. andra stycket i den gamla ellagen. Bestämmelsen anger en formell begränsning av möjligheten att meddela nätkoncession för linje. Innehavaren av en nätkoncession för område skall i princip ha ensamrätt att bygga ledningar och bedriva nätverksamhet inom den för området angivna högsta spänningen. Endast om särskilda skäl föreligger har därför koncessionsmyndigheten möjlighet att inom detta område meddela en nätkoncession för linje som avser ledningar med samma eller lägre spänning. Situationen är likartad med den som nämnts under 6 § men här gäller det en ledning med samma spänning som eller lägre spänning än den som gäller inom området. En situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när kostnaderna för att ansluta en ny stor elanvändare till det lokala nätet är avsevärt större än kostnaderna för en anslutning direkt till det regionala nätet. En annan situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när en nätkoncession för en ledning för vilken det i dag finns nätkoncession för linje behöver förnyas. Ytterligare en situation kan vara att kon- cessionshavaren går med på att en elanvändare inom hans område ansluts direkt till det regionala nätet. 8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. sjätte och sjunde styckena i den gamla ellagen. Motsvarande bestämmelser infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1987 på grundval av regeringens proposition (prop. 1985/86:90) om följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m.m. Kommentarer till bestämmelserna finns i propositionen 1985/86:90 s. 91 ff., s. 124 ff. och s. 206. De nya bestämmelserna är till skillnad mot vad som gäller enligt den gamla ellagen endast tillämpliga vid nätkoncession för linje. Skälen för detta har utvecklats i avsnitt 5.2. 9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkon- cession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde. Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. tredje stycket i den gamla ellagen. I paragrafen upptas bestämmelser om att koncessionsmyndigheten har att bedöma om en sökt nätkoncession för område avser en lämplig geografisk enhet. En faktor som bör vara vägledande för koncessionsmyndighetens ställ- ningstagande härvidlag är att en nätkoncession för område bör täcka ett geografiskt område med både kunder som medför höga nätkostnader och kunder som medför låga nätkostnader. Orsaken är att avståndsberoende tariffer i princip inte skall tillämpas inom nätkoncession för område. Det har funnits exempel på att koncessionsområden har överlappat varandra. För att bibehålla god ordning vad gäller ansvarsfördelningen mellan områden som gränsar till varandra föreskrivs ett förbud mot att låta områden sammanfalla helt eller delvis. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. femte stycket i den gamla ellagen och 9 § i utredningens förslag. I detta stycke upptas bestämmelser om att endast den får beviljas nätkoncession som bedöms lämplig från allmän synpunkt att bedriva nätverksamhet. Detta krav gäller oberoende av om nätkoncessionen ges för linje eller för område. En lämplighetsprövning skall alltid göras vid ansökningstillfället. I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut- formningen av den organisation som skall handha nätverksamheten. Om sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare agerande som nätinnehavare vägas in. Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden är lämplig att bedriva nätverksamhet i just det begärda området. Eftersom områdena har olika omfattning och struktur måste sökandens organisation vara avpassad för just det enskilda området. Faktorer som därvid skall vara vägledande är nätföretagets effektivitet, omfattning och därtill hörande möjligheter att hålla sig med kompetent personal, beredskapsorganisation m.m. eller, alternativt, förutsättningarna att klara dessa funktioner tillsammans med angränsande nätföretag. En noggrann bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig när nätkoncession för område beviljas. Koncessionshavaren har ju i princip monopol inom området på att bygga ledningar upp till en viss spänning. Detta betyder att koncessionshavaren måste vara särskilt lyhörd för bl.a. elkundernas behov. Andra stycket saknar motsvarighet i den gamla ellagen och i utred- ningens förslag. I första meningen anges vem som får beviljas nätkoncession avseende en utlandsförbindelse, nämligen den som har nätkoncession för stamnätet. För närvarande innehas stamnätet av staten genom Affärsverket svenska kraftnät. Om staten skulle överlåta stamnätet till någon annan övergår därmed också rätten att beviljas nätkoncession avseende utlandsförbindelser. Om stamnätet överlåts till flera övergår nämnda rätt till den som innehar största delen av nätet. Övergång av nämnda rätt förutsätter dock att den nye innehavaren beviljas nätkoncession för sin del av stamnätet. I andra meningen finns en undantagsbestämmelse av innebörd att nätkoncession avseende en utlandsförbindelse får meddelas även annan om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Ärenden om nätkoncession för en utlandsförbindelse prövas alltid av regeringen, vilket framgår indirekt av 2 kap. 1 § andra stycket. Regeringen har alltså att bedöma om nyss nämnda undantagsbestämmelse är tillämplig. Därvid bör främst syftet med huvudregeln beaktas. Frågan om nätkoncession avseende utlandsförbindelser har behandlats i avsnitt 9.3. Villkor för nätkoncession 11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och 2 § 3 mom. andra stycket i den gamla ellagen. Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari 1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen 1957:161 s. 47 f. Det är här fråga om de villkor som koncessionsmyndigheten fastställer vid meddelande av nätkoncession. Villkor som rör elsäkerhet fastställs därvid efter samråd med Elsäkerhetsverket. 12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Bestämmelsen motsvarar 2 § 5 mom. i den gamla ellagen. Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari 1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Bestämmelsen avser gränsändringar under löpande koncessionstid. Syftet med en gränsändring skall vara att åstadkomma en mer ända- målsenlig nätverksamhet. I detta begrepp ingår både en lämplig geografisk omfattning och en för prissättning av nätverksamheten lämplig fördelning av olika kundkategorier och nättyper. Nätkoncessions giltighetstid 13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. första stycket i den gamla ellagen och 13 och 14 §§ i utredningens förslag. Den gamla bestämmelsen var dock annorlunda utformad. Där angavs att nätkoncession skall ges för bestämd tid, högst 40 år. Tidsangivelsen 40 år är här alltså inte normaltiden utan maximitiden. Dessutom görs ingen skillnad mellan nätkoncession för linje och för område. En kommentar till den gamla bestämmelsen finns i regeringens proposition 1993/94:162 s. 149. Den nya bestämmelsen innebär att olika regler gäller för en nätkon- cessions giltighetstid beroende på om det är fråga om nätkoncession för linje eller nätkoncession för område. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 5.3. En nätkoncession skall i normalfallet meddelas för 40 år resp. 25 år om inte sökanden begär kortare tid. Begär han kortare tid skall i stället den kortare tiden bestämmas. Finner koncessionsmyndigheten i annat fall att det på grund av särskil- da omständigheter i det enskilda fallet bör bestämmas en kortare tid än som begärts får detta ske. En sådan omständighet kan vara att nätdelen ingår som en mindre del i ett större nät för vilket endast en kort tid av koncessionstiden återstår. Möjligheten bör dock tillämpas restriktivt. Frågan har berörts i avsnitt 5.3. Förlängning av giltighetstiden 14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av koncessionshavaren förlängas med fyrtio år i taget, om nätkoncessionen avser linje, och med tjugofem år i taget, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket och 6 - 11 §§ tillämpas. Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansökningen har prövats slutligt. Om det finns särskilda skäl, får en nätkoncessions giltighetstid förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut. Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 15 § i utredningens förslag. Huvudregeln anges i första stycket, nämligen att nätkoncessionens giltighetstid kan förlängas på ansökan av koncessionhavaren. Om förlängning medges skall tiden förlängas med 40 år om nätkoncessionen avser linje och med 25 år om den avser område. Förlängningstiden kan dock avkortas om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det. Då kortare tid övervägs i ett förlängningsärende skall samma bedömning göras som då nätkoncession meddelas första gången enligt 13 §. I andra stycket anges de kriterier som skall tillämpas då en ansökan om förlängning prövas. Som har framhållits i avsnitt 5.4 skall en ansökan om förlängning i princip behandlas som en ansökan om ny nätkoncession. Därför skall 6 - 11 §§, som anger de grundläggande förutsättningarna för att få nätkoncession, tillämpas i ett förlängningsärende. Vid nätkoncession för linje medför detta bl.a. att koncessionshavaren kan bli tvungen att på egen bekostnad flytta ledningen eftersom 8 § skall tillämpas. Enligt första stycket i den paragrafen får en nätkoncession för linje inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om kommunen under koncessionstiden har fastställt en detaljplan eller områdesbestämmelser och ledningens placering inte är förenlig med planen eller bestämmelserna kan inte koncessionens giltighetstid förlängas med bibehållen ledningssträckning. Enligt andra stycket skall naturresurslagen (NRL) tillämpas. Den avvägning som sker enligt NRL kan då leda till att en ändrad ledningssträckning bestäms av hänsyn till motstående intressen. Om förlängningsärendet avser en nätkoncession för område kan gränserna för området ändras i förlängningsbeslutet. Detta görs då med stöd av 9 §, där det stadgas att ett koncessionsområde skall utgöra en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Dessutom skall 11 § tillämpas, vilket innebär att nätkoncessionen, i förlängningsbeslutet, skall förenas med de villkor som behövs enligt den paragrafen. De villkor som dittills har gällt för nätkoncessionen kan alltså ändras och/eller kompletteras. Vid nätkoncession för område skall slutligen 2 § andra stycket tillämpas. En för ledningsnätet högsta tillåtna spänning skall alltså anges i förlängningsbeslutet. Detta värde kan alltså ändras i förhållande till vad som dittills gällt. I tredje stycket föreskrivs att en ansökan om förlängning skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Denna regel är inte sanktionerad men det är mycket angeläget att regeln iakttas så att prövningsmyndigheten får den tid som behövs för att bereda och avgöra förlängningsärendet. Dessutom anges att nätkoncessionen fortsätter att gälla tills ansökan om förlängning har prövats slutligt. Innebörden av bestämmelsen i fjärde stycket är att en nätkoncessions giltighetstid skall kunna förlängas med verkan från en tidigare tidpunkt än den gamla giltighetstidens utgång. Bestämmelsen är i första hand tänkt för en situation när en begränsad men ändå inte särskilt kort tid, kanske 10 - 15 år, återstår av koncessionstiden och större renoveringar och investeringar är aktuella. 15 § Om det finns särskilda skäl får, på ansökan av koncessionsha- varen, en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. En tillfällig förlängning får meddelas för högst fem år. Ett ärende enligt första stycket får avgöras utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 16 § i utredningens förslag. Bestämmelsen i första stycket är avsedd att tillämpas i fall där giltighetstiden för en nätkoncession går mot sitt slut men tidpunkten för en förlängning av någon anledning infaller olämpligt. Koncessionshavaren kanske överväger en alternativ ledningsdragning som i sin tur är beroende av andra ledningar. Han kan då ansöka om tillfällig förlängning av nätkoncessionens giltighetstid. En sådan tillfällig förlängning sker på oförändrade villkor och får gälla högst fem år. I ett ärende om förlängning av giltighetstiden enligt 14 § skall ett antal paragrafer i detta kapitel tillämpas. Detta gäller dock inte i ett ärende om tillfällig förlängning enligt förevarande paragraf eftersom någon ändring i koncessionsvillkoren inte får ske i ett beslut enligt denna paragraf. Föreskriften i andra stycket innebär ett undantag från förvaltningslagens regler om kommunikationsskyldighet. Orsaken till att denna bestämmelse införs är att någon ändring av nätkoncessionens villkor inte sker vid tillfällig förlängning. Överlåtelse och upphörande av nätkoncession 16 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. sista stycket i den gamla ellagen och 17 § i utredningens förslag. I första stycket föreskrivs att en nätkoncession inte får överlåtas utan tillstånd. Den nye innehavarens lämplighet skall, enligt andra stycket prövas på samma sätt som vid ansökan om ny nätkoncession. Det behövs dock ingen förnyad prövning av övriga villkor för nätkoncessionen. Ansvaret för att dessa villkor följs övertas av den nye innehavaren av nätkon- cessionen. Inte heller bestäms någon ny koncessionstid, utan förvärvaren övertar nätkoncessionen för återstoden av innevarande koncessionstid. 17 § En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt ta en ledning ur bruk om ledningen inte utgör en utlandförbindelse. Tillstånd enligt första stycket får inte meddelas, om det är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar delvis 18 § i utredningens förslag. I första stycket första meningen föreskrivs att en ledning som omfattas av nätkoncession för linje tillfälligt får tas ur bruk. Ordet tillfälligt indikerar att man alltid måste ha för avsikt att åter ta ledningen i bruk efter en avstängning för att denna paragraf skall vara tillämplig. Om man avser att definitivt ta ledningen ur bruk blir i stället 18 § tillämplig. Om den tillfälliga avstängningen skall pågå i sammanlagt mer än tre år krävs tillstånd av regeringen eller, om det inte gäller en utlandsförbindelse, nät- myndigheten. Tillstånd kan sökas antingen i samband med att man tar ledningen ur bruk eller när ledningen redan är tagen ur bruk och treårs- gränsen närmar sig. Den första varianten blir aktuell när man redan från början vet att ledningen kommer att vara ur bruk längre tid än tre år. I andra stycket anges när en ansökan att få ta en ledning ur bruk får bifallas, nämligen om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Dessutom anges att ett tillstånd skall meddelas för viss tid. Orsaken till detta är att tillstånd enligt denna paragraf bara avser tillfälliga avstängningar. En ledning behöver inte vara spänningssatt för att anses vara i bruk. Ledningar från ett reservkraftverk bör således anses vara i bruk även om reservkraftverket under långa tider inte behöver användas men väl är förberett för att med kort varsel användas. Med ''ur bruk'' avses därför att ledningen under den aktuella tiden inte avses bli använd i det nationella elsystemet. 18 § En nätkoncession får återkallas helt eller delvis, 1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning, eller 2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 6 mom. fjärde och femte styckena i den gamla ellagen och delvis 19 § i utredningens förslag. I första stycket anges de fall då återkallelse av nätkoncession får äga rum. Sådan återkallelse får, enligt punkten 1, ske då en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs. Det är i den här punkten fråga om de fall då en ledning inte längre behövs inom överskådlig framtid och därför definitivt kan tas ur bruk. I de fall då behovet bara har bortfallit temporärt blir i stället 17 § tillämplig. En förutsättning för att återkallelse skall få ske är att ledningen inte behövs för en säker elförsörjning. Prövningsmyndigheten måste alltså göra en självständig bedömning av om detta kriterium är uppfyllt. I punkten 2 regleras det andra fallet då återkallelse av nätkoncession får ske, nämligen vid misskötsamhet. Regleringen har överförts från den gamla ellagen i stort sett oförändrad. Om återkallelse sker enligt punkten 1 blir koncessionshavaren, enligt 19 §, skyldig att ta bort ledningen och vidta de återställningsåtgärder som nätmyndigheten bestämmer. 19 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket. Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § 1 mom. i den gamla ellagen och 21 § i utredningens förslag. Motsvarande bestämmelser infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1982 på grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m. Kommentarer till bestämmelserna finns i propositionen 1981/82:188. Bestämmelsen i tredje stycket är delvis ny i förhållande till den gamla ellagen. Nätmyndigheten får nu, utöver att förelägga vite, också förordna att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Enligt sista meningen får ett sådant beslut verkställas. Detta innebär att beslutet utgör en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § sjätte punkten utsökningsbalken. Verkställighet sker enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken. 20 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkon- cession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. Paragrafen motsvarar 3 § 2 mom. i den gamla ellagen och 22 § i utred- ningens förslag. Denna paragraf reglerar, liksom föregående paragraf, skyldigheten att ta bort ledningar och vidta andra återställningsåtgärder. Medan föregående paragraf är tillämplig då en nätkoncession upphör att gälla skall förevarande paragraf tillämpas då någon har byggt en ledning utan att ha rätt till det. I övrigt är regleringen densamma som i 19 §. Motsvarande bestämmelse, 3 § 2 mom., i den gamla ellagen infördes samtidigt med 3 § 1 mom. 21 § Om någon annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid. Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger. Paragrafen motsvarar 3 § 3 mom. i den gamla ellagen och 23 § i utred- ningens förslag. Motsvarande bestämmelse, 3 § 3 mom., i den gamla ellagen infördes samtidigt med 3 § 1 mom. Flyttning av ledning i vissa fall 22 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom området för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik, järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentrafikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för dessa åtgärder. Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 1 mom. i den gamla ellagen. Bestämmelsen infördes ursprungligen i den gamla ellagen den 1 januari 1971 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition 1970:139. Bestämmelsen är tillämplig på alla elektriska ledningar, oavsett om de tillkommit med stöd av nätkoncession eller ej. Såväl starkströmsledningar, som är undantagna från kravet på nätkoncession, som svagströmsledningar omfattas alltså av bestämmelsen. Bestämmelsen är bara tillämplig om ledningen har dragits fram inom området för en befintlig trafikled. I det helt övervägande antalet fall torde denna situation vara för handen, eftersom det mycket sällan förekommer att en trafikled råkar dras fram längs en redan befintlig ledning. Bestämmelsen är bara tillämplig när ledningen har dragits fram inom området för trafikleden. Om ledningen dragits fram längs med trafikleden är den i allmänhet placerad inom trafikområdet. Om ledningen däremot korsar trafikleden blir bestämmelsen tillämplig bara om stolpar, stag eller dylikt är placerade inom trafikområdet. Beträffande vägar definieras vägområde i 2 och 3 §§ väglagen (1971:948) och i 1 kap. 2 § lagen (1939:608) om enskilda vägar. Motsvarande bestämmelser beträffande järnväg, tunnelbana och spårväg finns i 2 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). Ytterligare föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom område för allmän väg finns i 4 kap. förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. I nämnda förordning finns dessutom föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom område för sjötrafik i 5 kap. och inom område för järnväg i 6 kap. Dessa föreskrifter är meddelade av säkerhetsskäl. Skyldigheterna enligt denna paragraf åvilar ledningens innehavare, oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt. Regleringen av flyttningsskyldigheten i denna paragraf baserar sig på prioritetsprincipen, dvs. den senare tillkomna anläggningen får vika för den tidigare tillkomna anläggningen. Skälet till att ledningens innehavare åläggs kostnadsansvaret för nödvändiga flyttningsåtgärder är att det innebär avsevärda fördelar att dra fram ledningen längs en trafikled i stället för i obruten terräng. Det underlättar både själva byggandet av ledningen och det senare underhållet av den. Däremot medför det knappast några fördelar för trafikleden. 23 § Om syftet med en ledning är att överföra el för belysning av en allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader som avses i 22 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersättningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om det i fall som avses i 22 § har vidtagits åtgärder med en ledning där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område. Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 2 mom. i den gamla ellagen. Föreskriften i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln i 22 § såvitt avser kostnadsansvaret för vidtagna åtgärder. Enligt huvudregeln är det ledningens innehavare som svarar för kostnaderna för de åtgärder som nämns i 22 §. Om en ledning är framdragen längs en allmän väg för belysning av vägen skall väghållaren i stället för ledningens innehavare svara för kostnaderna för vidtagna åtgärder. Skälet härtill är att belysning av vägen ingår i väghållarens ansvar och inte i ledningshavarens. Om ledningen även tjänar andra ändamål än vägbelysningen skall kost- naderna fördelas mellan väghållaren och ledningens innehavare efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Med bestämmelsen åsyftas att väghållaren skall betala så stor del av kostnaden som motsvarar den nytta han har av ledningen i proportion till den totala nyttan av ledningen. Regleringen i detta stycke gäller bara ledningar vid allmänna vägar medan ledningar vid andra trafikleder faller utanför regleringen. I andra stycket, som gäller ledningar vid alla typer av trafikleder, regleras kostnadsansvaret i vissa fall då ledningar korsar en trafikled. Om det i ett sådant fall är så att stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område gäller huvudregeln för dessa anordningar, dvs. ledningens innehavare har kostnadsansvaret för åtgärder beträffande dessa anordningar. Skälet är, som nyss nämnts, att det innebär en fördel för ledningshavaren att kunna utnyttja trafikledens område på detta sätt. För kostnader avseende övriga åtgärder är det dock trafikledens förval- tare som har kostnadsansvaret i stället för ledningens innehavare. Skälet för detta är att det inte innebär någon fördel, bortsett från nyss nämnda förhållanden, för ledningens innehavare att ledningen korsar trafikleden. Det kan dessutom vara svårt att dra fram ledningar utan att korsa trafikleder. Regleringen i denna paragraf innebär ingen ändring i skyldigheten att flytta ledningen jämfört med regleringen i 22 §. Endast beträffande kostnadsansvaret innehåller 23 § särregler. 24 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader. Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 3 mom. i den gamla ellagen. Denna paragraf gäller bara då en ledning har dragits fram inom området för en befintlig trafikled, dvs. regleringen baserar sig på prioritetsprincipen. Paragrafen gäller alla typer av elektriska ledningar. 25 § Om arbete på en ledning som är belägen inom område för annan trafikled än allmän väg kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens innehavare svarar för kostnaderna för arbetet, om inte annat följer av 23 §. I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller särskilda bestämmelser. Paragrafen motsvarar 5 a § 4 mom. i den gamla ellagen och 12 kap. 1 § i utredningens förslag. Huvudregeln i första stycket reglerar alla typer av arbete på en ledning, såväl nyanläggning som ändring och underhåll. Trafikledens förvaltare kan välja mellan att ge anvisningar för arbetets utförande och att utföra arbetet genom egen försorg. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för såväl eget arbete som det arbete som har utförts genom trafikledens förvaltares försorg. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller om 23 § är tillämplig, då i stället den paragrafen skall tillämpas. I andra stycket anges att bestämmelserna inte gäller vid arbete på ledning inom område för allmän väg. I stället hänvisas till särskilda bestämmelser. Med detta avses 44 § väglagen. 26 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföretaget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls. Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 5 a § 5 mom. i den gamla ellagen. Bestämmelsen var ursprungligen intagen i 6 kap. 6 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Med anledning av införandet av den nya regeringsformen den 1 januari 1975 överfördes bestämmelsen till ellagen på grundval av regeringens proposition (1975:8) om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Begreppet nätverksamhet definieras i 1 kap. 4 §. Avgränsning av nätverksamhet 1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas till- sammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om pro- duktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker i mobila reservkraftaggregat som är avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott. Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena elhandelslagen. Huvudregeln i första stycket innebär att nätverksamhet inte får be- drivas tillsammans med produktion av eller handel med el (elverksamhet) i samma juridiska person. Skälet härtill är att de ekonomiska förhållandena i nätverksamheten ligger till grund för nättariffen, dvs. elkundernas betalning för tjänsterna i nätverksamheten. Utformningen av nättariffen står under offentlig reglering medan elproduktion och elhandel inte står under sådan kontroll. Det är därför viktigt att den reglerade nätverksamheten inte påverkas av förhållandena i den oregle- rade elproduktionen eller elhandeln. Däremot får elverksamhet resp. nätverksamhet bedrivas tillsammans med alla andra typer av verksamhet i samma juridiska person. Om så sker beträffande nätverksamhet måste denna redovisas särskilt enligt 2 §. För kommuner innebär denna reglering, eftersom hela kommunen är en juridisk person, att kommunen inte kan bedriva både elverksamhet och nätverksamhet i förvaltningsform. Detta innebär ju att båda verksamheterna bedrivs i samma juridiska person, kommunen. Därför måste åtminstone en av dessa verksamheter läggas i en annan juridisk person, vilket oftast torde bli ett av kommunen ägt aktiebolag. I andra stycket finns två undantag från bestämmelsen i första stycket. Alla nätföretag har en viss förlust av el på sitt nät. Denna förlust måste ersättas av nätföretaget som alltså köper in el från någon elleverantör. Kostnaden för att köpa denna el ingår i nätverksamheten eftersom inköpet är en förutsättning för en väl fungerande nätverksamhet. Det förekommer emellertid att nätföretag har egen produktion av el avsedd uteslutande för att täcka nätförlusterna på det egna nätet. Den formen av elproduktion är undantagen från kravet på skilda juridiska personer för elproduktion och nätverksamhet. Nätföretagen utför kontinuerligt underhålls- och reparationsarbeten på sina nät. I samband med dessa arbeten måste elöverföringen av säker- hetsskäl brytas på berörd del av nätet. För att inte nätföretagets kunder skall drabbas av elavbrott medför man då ett mobilt reservkraftsaggregat som förser de berörda kunderna med el medan avbrottet varar. Aggregatet kan också användas vid oplanerade elavbrott. Eftersom denna form av elproduktion måste anses ingå i nätverksamheten och då produk- tionen inte syftar till att på kommersiell basis sälja el undantas nu också sådan produktion från paragrafens huvudregel. En förändring har gjorts i förhållande till elhandelslagen därigenom att förbudet i första stycket numera inte riktar sig mot den som bedriver produktion av eller handel med el utan mot den som bedriver nätverksamhet och därmed står under nätmyndighetens tillsyn. Redovisning av nätverksamhet 2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket första meningen i den gamla ellagen. En av de bärande principerna på den nya elmarknaden är att de elektriska ledningarna/ledningsnäten skall vara tillgängliga på icke - diskriminerande villkor för alla som önskar överföra el på dem. Den som har nätkoncession för dessa ledningar eller ledningsnät har dock ett monopol på verksamheten och saknar därigenom i stor utsträckning incitament till prispress och effektivisering. Det är därför viktigt att priser och övriga villkor för nättjänster (nättariffer) redovisas öppet samt att skäligheten i tariffsättningen kan granskas av det allmänna. För att det skall vara möjligt att bedöma om tarifferna är skäliga krävs att nätverksamheten inte belastas med kostnader och intäkter som inte är hänförliga till själva nätverksamheten. I paragrafen anges därför att nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Denna skyldighet gäller alla juridiska personer, inklusive stat och kommun, som bedriver nätverksamhet. I 1 § stadgas att en juridisk person som driver produktion av eller handel med el inte får bedriva nätverksamhet. I övrigt får dock nätverksamhet bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Så snart det i ett företag bedrivs verksamhet som inte faller under definitionen av nätverksamhet i 1 kap. 4 § skall nätverksamheten ekonomiskt redovisas för sig. Verksamhet som inte räknas som nätverksamhet kan periodvis finnas även hos företag som annars enbart bedriver nätverksamhet. Exempelvis kan personal som är anställd för byggande och underhåll av ledningar tillfälligtvis användas för att utföra entreprenadarbeten åt ett annat företag. En sådan verksamhet får alltså inte redovisas som nätverksamhet. De krav som bör uppställas på den särskilda redovisningen av nätverk- samhet har berörts i regeringens proposition 1993/94:162 s. 156. I 4 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande bemyndigande har regeringen utfärdat förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet. 3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig, om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall beviljas, om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet. Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhet- lig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå. Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. Paragrafen motsvarar delvis 2 § 7 mom. första stycket andra - femte meningarna i den gamla ellagen. I 2 § föreskrivs som huvudprincip att nätverksamhet skall redovisas skilt från annan verksamhet. I förevarande paragraf ges närmare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område. Huvudregeln, som ges i första stycket, är därvid att varje koncessionsområde skall redovisas för sig. Det kan ibland finnas behov av att redovisa flera koncessionsområden samlat. Därför föreskrivs i första stycket om en möjlighet för nätmyndig- heten att, på koncessionshavarens begäran, medge att ett antal nätkon- cessioner för område redovisas samlat. För att undantag från huvudregeln skall kunna beviljas måste två kriterier vara uppfyllda. Det första kriteriet är att de berörda kon- cessionsområdena ligger geografiskt nära varandra. Detta innebär inte att de måste gränsa direkt till varandra. Å andra sidan skall det inte finnas möjlighet till en gemensam redovisning för alla områden som en kon- cessionshavare har men som ligger i helt skilda delar av landet och som skulle leda till en total tariffutjämning. Det ankommer på nätmyndig- heten att i varje enskilt fall bedöma när kriteriet kan anses uppfyllt. Det andra kriteriet är att de berörda områdena innefattar en lämplig kombination av glesbygds- och tätortsområden. Detta har i lagtexten angivits med att "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet". Detta kriterium har här samma innebörd som motsvarande kriterium i 2 kap. 9 §. Där anges att nätkoncession för område bara får meddelas om "området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet". Skälet till denna reglering är att nätkostnaden för kunder i glesbygd är betydligt högre än för kunder i tätort. Genom den eftersträvade sammansättningen av koncessionsområden kan nätkostnaden utjämnas mellan de två kundkategorierna och alltså reduceras för kunder i glesbygden. Motsvarande synsätt skall alltså anläggas vid prövning av en ansökan om att få redovisa flera områden samlat. Mot bakgrund av det angivna syftet med denna reglering är det möjligt att bifalla en ansökan om samlad redovisning av områden som endast består av tätortskunder. Denna avvägning är särskilt viktig eftersom man, enligt 4 kap. 4 § andra stycket, vid bedömning av nättariffens skälighet skall utgå från hela det område som redovisas gemensamt. Om dessa två förutsättningar föreligger skall undantag beviljas. Vidare anges i andra stycket att det beviljade undantaget för sin giltighet är beroende av att koncessionshavaren tillämpar en enhetlig nättariff för alla områden som omfattas av undantaget. Detta är en naturlig följd av bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket där det anges att om undantag enligt första stycket meddelats skall vid skälighetsbedöm- ningen de områden som omfattas av undantaget anses utgöra ett område. Om koncessionshavaren har fått nätmyndighetens medgivande att redovisa vissa områden samlat och han därefter börjar tillämpa olika nättariffer i de olika områdena måste han alltså återgå till att redovisa områdena var för sig. Undantagsbeslutet gäller endast så länge de områden för vilka undanta- get beviljats är oförändrade. Om koncessionshavaren t.ex. överlåter ett av koncessionsområdena som omfattas av det beviljade undantaget till någon annan gäller inte undantaget till någon del längre. Om konces- sionshavaren vill ha ett undantag för de kvarvarande områdena får han ansöka om undantag på nytt. Därvid får nätmyndigheten göra en förnyad prövning om de återstående områdena "sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet". Enligt tredje stycket skall ett beviljat undantag omprövas när koncessionstiden löper ut för något av de koncessionsområden som omfattas av undantaget. Om därvid inga förändringar görs i den befintliga koncessionsstrukturen och förutsättningarna för undantag alltjämt föreligger skall nätmyndigheten besluta att det tidigare beviljade undantaget skall bestå. I annat fall får omprövningen av undantaget ske i enlighet med vad som gäller vid beviljande av ett nytt undantag. I fjärde stycket anges att nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. Tarifferna för sådana nätkoncessioner kan aldrig vara gemensamma. Därför måste sådana nätkoncessioner alltid redovisas var för sig. 4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndighe- ten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverk- samhet. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket sjätte meningen i den gamla ellagen. Enligt 1 § bokföringslagen (1976:125) är näringsidkare bokföringsskyldig enligt den lagen. Eftersom nätverksamhet är näringsverksamhet omfattas därmed den som bedriver nätverksamhet av bokföringslagens bestämmelser. Nätverksamhet bedrivs i de flesta fall i ett aktiebolag, i en ekonomisk förening eller i ett kommunalt verk. Vad gäller redovisning av verksam- heten gäller naturligtvis de för associationsformen gällande redovisnings- bestämmelserna, dvs. årsredovisningslagen (1995:1554), 9 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar resp. 8 kap. kommunallagen (1991:900). Utöver dessa bestämmelser behövs det vissa särskilda bestämmelser för redovisning av nätverksamhet, vilka dikteras av behovet att kunna bedöma skäligheten av nätföretagets nättariff. Dessa bestämmelser utfärdas av regeringen eller nätmyndigheten med stöd av bemyndigandet i denna paragraf. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen meddelat föreskrifter i nu nämnda hänseenden i förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet. Revision 5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. andra stycket i den gamla ellagen. I första stycket anges att revisorn hos ett företag som bedriver nätverk- samhet särskilt skall granska redovisningen av nätverksamheten. Bestäm- melsen får sin betydelse framför allt i företag som bedriver även annan verksamhet än nätverksamhet. I sådana företag skall revisorn utföra sedvanlig granskning av verksamheten i dess helhet. Men därutöver skall han, enligt detta stycke, granska redovisningen av nätverksamheten. Enligt andra stycket skall revisorn upprätta ett särskilt intyg som skall innehålla ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten har upprättats enligt gällande bestämmelser. Detta intyg skall årligen ges in till nätmyndigheten som på grundval av intyget kan vidta åtgärder mot ett nätföretag som inte uppfyllt kraven på redovisning av nätverksamheten. I den gamla ellagen föreskrevs att intyget skulle ges in av revisorn. Nu har denna skyldighet flyttats över till företaget. I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela före- skrifter om revision av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana föreskrifter i förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet. Skyldighet att ansluta anläggning I 6 - 8 §§ behandlas den grundläggande skyldigheten för koncessionshavare att ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar eller ledningsnät. En grundläggande princip på den nya elmarknaden är att hela elnätet skall vara tillgängligt för överföring av el. En förutsättning för att man skall kunna överföra el är att man är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät. Därför är skyldigheten att ansluta an- läggningar en grundläggande bestämmelse på den nya elmarknaden. Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession, både för linje och för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen till en ledning och vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett ledningsnät. Omfattningen av begreppet anslutning framgår av 1 kap. 4 § andra stycket. Tre kategorier aktörer på elmarknaden kan i praktiken begära anslut- ning till en ledning eller ett ledningsnät. En kraftproducent vill föra in el på det elektriska nätet. Detta sker i en inmatningspunkt. Vanligtvis sker inmatningen på stamnätet eller på en regionledning, dvs. på ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje. En elanvändare vill ta ut el från det elektriska nätet. Detta sker i en uttagspunkt. Vanligtvis sker uttaget från det lokala ledningsnätet, som omfattas av en nätkoncession för område men uttaget kan också ske direkt från en regionledning eller från stamnätet, vilka alltså omfattas av en nätkoncession för linje. En annan nätinnehavare vill ansluta sin ledning eller sitt ledningsnät till en annan ledning. Det rör sig ofta om att ansluta en regionledning till stamnätet eller ett lokalt nät till en regionledning. Som nämnts under 1 kap. 4 § avses med anslutning inte bara nyanslut- ning utan även återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig inmatnings- eller uttagspunkt. 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskil- da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen. I första stycket behandlas anslutningsskyldigheten för innehavare av nätkoncession för linje. Huvudregeln innebär att koncessionshavaren är skyldig att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning. Undantag från denna huvudregel gäller om det föreligger särskilda skäl. Det är framför allt ledningens kapacitet som kan påverka anslutnings- skyldigheten. Ledningen måste nämligen fysiskt kunna klara den överfö- ring som önskas sedan anläggningen anslutits, dvs. det skall finnas ledig kapacitet. Frågan om det finns ledig kapacitet uppkommer bara i vissa situationer när de s.k. fysiska flödena i ledningarna ändras. Elens fysiska flöde påverkas inte av att exempelvis en elanvändare byter elleverantör. Samma mängd el överförs såväl före som efter leverantörsbytet. Men om en helt ny anslutning skall göras till nätet eller om en tidigare ansluten men avkopplad anläggning åter skall kopplas in på nätet kan fråga uppstå om ledig kapacitet finns för den ökade överföringsmängden. Detsamma gäller om belastningen på nätet ökar genom att effekten höjs i en in- matnings- eller uttagspunkt. Koncessionshavaren skall alltså befrias från sin anslutningsskyldighet om det inte finns ledig kapacitet. I en sådan situation skall nämligen de som redan är anslutna ha företräde. En koncessionshavare vilken ingår i en koncern som även producerar eller handlar med el och därför använder sitt nät för koncernens egen överföring, får inte särbehandla sig själv. Han får inte avvisa kunder med hänvisning till koncernens eget framtida behov av ledningskapacitet, men han behöver inte heller inskränka pågående användning för att frigöra kapacitet åt andra. Det kan också vara skäligt att vägra viss motpart anslutning, t.ex. om denne inte följt tidigare avtal eller om det kan förväntas bli svårt att få betalt. Ibland är det skäligt att kräva garantier eller säkerhet som förut- sättning för anslutning. I andra stycket anges att tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Inte bara anslutnings- skyldigheten i sig kan komma under nätmyndighetens prövning utan också villkoren för anslutningen. Prövningen avser i så fall huruvida villkoren är skäliga. Det viktigaste villkoret torde vara anslutningsav- giften som utgår som en engångsavgift och avser kostnaden för att göra själva anslutningen. Avgiftens storlek påverkas givetvis av om det rör sig om en nyanslutning, en återinkoppling eller en effekthöjning. Även andra villkor som kan förknippas med själva anslutningen skall vara skäliga. 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 4 mom. tredje och fjärde styckena i den gamla ellagen. I första stycket regleras anslutningsskyldigheten vid nätkoncession för område. Denna skyldighet är något mera inskränkt än vid nätkoncession för linje. Den omfattar för det första bara anläggningar inom koncessionsområdet, vilket framgår av lagtexten. Av 2 kap. 2 § andra stycket framgår att det i ett beslut om nätkon- cession för område skall fastställas en för området högsta tillåtna spän- ning. Detta innebär att anläggningar som är avsedda för högre spänning inte kan anslutas till nätet. Anslutningsskyldigheten omfattar alltså inte heller sådana anläggningar. Dessa får i stället anslutas till en ledning som omfattas av nätkoncession för linje, där spänningen regelmässigt är högre. Anslutningsskyldighet enligt huvudregeln föreligger dock inte om det finns särskilda skäl. I denna fråga skall beaktas främst tillgången på ledig kapacitet på nätet men även andra faktorer i enlighet med vad som har anförts i samband med nätkoncession för linje. En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas är de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det kan inte krävas av en nätinnehavare att han skall göra stora och kostsamma investeringar för att en anläggning skall kunna anslutas till hans nät. I andra stycket anges att tvister enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. 8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området. Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen. Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. femte stycket i den gamla ellagen. Ibland vill någon göra en anslutning till en ledning som omfattas av nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av nätkoncession för område. Sådana fall behandlas i denna paragraf. Utgångsläget är därvid att båda koncessionshavarna är anslut- ningsskyldiga. Innebörden av huvudregeln i första stycket är då att anslutningen skall ske till området och inte till linjen. Huvudregeln syftar alltså inte bara till att befria innehavaren av nätkoncessionen för linje från anslutningsskyldigheten utan också till att förbjuda honom att göra anslutningen. Om innehavaren av nätkoncessionen för området medger det får dock anslutning ske till linjen. Om sådant medgivande inte lämnas kan innehavaren av nätkon- cessionen för linje, enligt andra stycket, ansöka hos nätmyndigheten om tillstånd att få göra anslutningen. Vid bedömningen av denna fråga bör samma kriterier tillämpas som angivits ovan under 2 kap. 6 § vid prövning av frågan huruvida nätkoncession skall meddelas för att möjliggöra en anslutning till en regionledning trots att anslutning kan ske till det lokala nätet. Samhällsekonomiska bedömningar bör alltså läggas till grund för prövningen. Skyldighet att överföra el 9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen. I paragrafen avhandlas den för den nya elmarknaden bärande principen, nämligen skyldigheten att överföra el för annans räkning. Överföringen skall ske på skäliga villkor och denna skyldighet ingår i nätmyndighetens tillsynsansvar. Som nämnts i avsnitt 15.1 kan en enskild elkund inte ansöka hos nätmyndigheten om prövning av villkorens skälighet utan kontrollen av detta sker helt inom ramen för nätmyndighetens tillsyn. Som exempel på villkor kan nämnas pris och betalningsvillkor, avtalstid och uppsägning, energimängd och effekt, avbrott, avstängning och skadestånd. Frågor om nättariffers skälighet regleras i 4 kap. Skyldighet att mäta överförd el 10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjunde stycket i den gamla ellagen. I paragrafen anges att koncessionshavarna är skyldiga att mäta överförd el samt att rapportera resultaten av mätningarna i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen och nätmyndigheten meddelar. Skyldigheten åvilar innehavare av nätkoncession för såväl linje som område. Mätningen och rapporteringen ingår i nätverksamheten. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen utfärdat närmare föreskrifter om hur mätning och rapportering skall gå till i förordningen (1995:1179) om mätning och rapportering av överförd el. I praktiken går mätningen till så att nätinnehavaren anbringar en mätare i elkundens anslutningspunkt. Kostnaden för denna installation debiterar nätinnehavaren kunden som en del av kostnaden för nätverksamheten. Föreskrifter om denna debitering finns i 11 och 14 §§. Om en kund anser att den anbragta mätaren är för avancerad och därmed för dyr kan han, enligt 11 § sista stycket, hos nätmyndigheten begära prövning av skäligheten i den debiterade kostnaden. Kostnader för mätning 11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkoncessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning mäts genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor. En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras enskilda elanvändare. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. första, tredje och fjärde styckena i den gamla ellagen. Enligt 10 § är innehavaren av nätkoncession skyldig att utföra mätning av överförd el på sitt nät samt att rapportera resultaten av dessa mätningar enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen och nätmyndigheten. För att kunna fullgöra detta måste koncessionshavaren installera mätare i relevanta mätpunkter på sitt nät. Dessa mätare bekostas initialt av koncessionshavaren och blir också hans egendom. Mätningen ingår enligt 1 kap. 4 § i nätverksamheten. Koncessionshavaren har därför rätt att låta kostnaderna för mätningen, dvs. kostnaderna för mätaren och dess installation samt för insamlingen och rapporteringen av mätresultaten omfattas av nättariffen. I förevarande paragraf regleras de fall där dessa kostnader skall debiteras den enskilde elanvändaren och således inte får slås ut på den för kundkollektivet gemensamma nättariffen. I anslutning till en mätare finns alltid en särskild insamlingsutrustning anbringad. Denna behövs för att mätaren skall kunna fullgöra den mätning som krävs. Regleringen i denna paragraf beträffande mätare omfattar också denna insamlingsutrustning. Stadgandet i första stycket behandlar kostnaden för mätaren och dess installation och innebär att koncessionshavaren blir tvungen att debitera elanvändare, oavsett om de är hushållskunder eller industrikunder, kostnaden för elanvändarens mätare inklusive dess installation. Dessa kostnader får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen. Från denna huvudregel finns ett undantag i andra meningen. Där anges att elanvändare vars förbrukning mäts genom direktmätning inte får debiteras mer än 2 500 kronor. Om kostnaden för en mätare och dess installation överstiger detta belopp får alltså den överstigande delen inte debiteras den enskilde elanvändaren. Den delen av kostnaden får kon- cessionshavaren i stället ta ut via den gemensamma nättariffen. Första stycket behandlar kostnaderna för mätare och deras installation. I andra stycket behandlas kostnaden för mätning och rapportering av mätresultat. Mätning innebär att mätvärden hämtas in från mätarna. Därefter skall dessa mätvärden sammanställas på visst sätt och rapporteras till olika intressenter. Regeringen och nätmyndigheten har utfärdat närmare föreskrifter om mätning som bl.a. anger de tidsintervall och den mätnoggrannhet med vilken mätningen skall ske. Dessa föreskrifter anger bara de minimikrav som gäller i dessa hänseenden. De flesta elanvändare kommer antagligen att nöja sig med att mätningen av deras elförbrukning sker enligt dessa minimikrav. Kostnaderna för mätning blir därmed lika för de flesta elanvändare och kommer därför att ingå i den gemensamma nättariffen. Enligt föreskrifterna om mätning kan dock en elanvändare begära att mätningen sker med tätare tidsintervall och/eller större mätnoggrannhet än de föreskrivna minimikraven. Koncessionshavaren blir då skyldig att utföra mätning enligt kundens begäran. Detta orsakar dock kon- cessionshavaren merkostnader som ibland kan uppgå till betydande belopp. Enligt andra stycket blir elanvändaren skyldig att ersätta koncessionshavaren för denna merkostnad. Denna får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen. Enligt tredje stycket får inte andra kostnader som rör mätning än de som nämns i första och andra styckena debiteras någon enskild kund, vilket innebär att de kommer att omfattas av den gemensamma nättarif- fen. I fjärde stycket föreskrivs att tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. De typer av tvister som kan bli aktuella är framför allt tvister om skäligheten av kostnader enligt första och andra styckena. 12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrust- ning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte betalas tillbaka till elanvändaren. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Första stycket motsvarar 2 § 10 mom. andra stycket i den gamla ellagen. I paragrafen behandlas den situationen då en elanvändare flyttar. Om han inte hade flyttat hade han kunnat utnyttja mätaren under hela dess tekniska livslängd. Om han i ett sådant fall redan har betalat kostnaden för mätaren har han därför, enligt första stycket, rätt till ersättning av koncessionshavaren. Stadgandet gäller för det första bara lågspänningskunder. Högspänningskunder, dvs. stora industrier, flyttar sällan och om det ändå sker torde den frågan normalt regleras avtalsvägen. En definition av begreppet högspänning och lågspänning finns i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Dessutom gäller inte stadgandet alla lågspänningskunder. Undantagna är nämligen de vars förbrukning mäts genom direktmätning. Kostnaden för dessa kunders mätare är inte så stor att en regel om återbetalning är rimlig med tanke på kostnaden för själva återbetalningen. Vid bestämmande av ersättningen får man slå ut kostnaden för mätaren jämnt över mätarens beräknade tekniska livslängd. Den del av detta belopp som belöper på den återstående beräknade tekniska livslängden kan alltså bli föremål för återbetalning. Av detta belopp återbetalas naturligtvis bara så mycket som motsvarar vad elanvändaren redan har betalat för den återstående tekniska livslängden. Om exempelvis mätaren kostar 10 000 kr och 3 000 kr belöper på den återstående tekniska livslängden vid avflyttningen får elanvändaren tillbaka 3 000 kr om han redan har betalat hela kostnaden för mätaren. Om han däremot bara har betalat 8 000 kr vid avflyttningen får han bara tillbaka 1 000 kr. Enligt sista meningen behöver dock belopp som är mindre än 1 000 kr inte återbetalas. Vid bestämmande av ersättning enligt detta stycke får endast värdet av själva mätaren beaktas medan värdet av mätarens installation inte får beaktas. Enligt andra stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldig- heter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. I praktiken kommer sådana tvister att gälla beräkningen av det belopp som skall återbetalas. 13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap. Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. femte stycket i den gamla ellagen. Av paragrafen framgår att föreskrifterna i 11 och 12 §§ inte gäller de elanvändare som köper sin el från leveranskoncessionshavaren. De blir alltså inte debiterade kostnaderna för mätaren och dess installation samt för mätningen. Orsaken till detta är att mätningen av dessa elanvändares elförbrukning sker på ett mer schablonartat sätt vilket inte kräver den typ av avancerade mätare som föreskrifterna i 11 och 12 §§ syftar på. Dessa elanvändare har kvar de mätare som fanns före omregleringen av elmarknaden. 14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar 2 § 11 mom. första stycket i den gamla ellagen. Föreskrifterna i denna paragraf gäller elproducenter och motsvarar regleringen i 11 §, som gäller elanvändare. Ersättning vid inmatning av el 15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen enligt första stycket. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 14 § i utredningens förslag och 2 § 13 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen. I denna paragraf behandlas elproducenters rätt att från den konces- sionshavare till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten få ersättning som motsvarar dels värdet av den minskning av energiförluster som inmatning från anläggningen medför i det aktuella ledningsnätet, dels värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. I första stycket ges själva huvudregeln om elproducentens rätt till ersättning av koncessionshavaren för att hans anläggning är ansluten till koncessionshavarens ledningsnät. I praktiken regleras ersättningen genom en reducering av elproducentens avgift enligt nättariffen till koncessionshavaren. I vissa fall blir dock denna ersättning större än avgiften enligt nättariffen, varvid koncessionshavaren får utge ersättning till elproducenten. I andra stycket behandlas under punkterna 1 och 2 vad ersättningen skall avse. Inmatningen medför en minskning av energiförlusterna i det ledningsnät vartill anläggningen är ansluten. Värdet av denna minskning skall ingå i ersättningen, vilket anges under punkten 1. Beräkningen av detta värde görs genom en bedömning av hur mycket förlusterna i koncessionshavarens ledningsnät minskar på grund av inmatningen i för- hållande till om anläggningen inte hade funnits. Den omständigheten att anläggningen är ansluten till ledningsnätet medför dessutom att kon- cessionshavaren oftast kan minska sin kostnad för att ha sitt ledningsnät anslutet till överliggande nät. Han behöver då t.ex. inte abonnera på lika hög effekt som om anläggningen inte hade varit ansluten och hans avgifter under högbelastningsperioder kan då också bli lägre. Värdet av denna reduktion skall också ingå i ersättningen till elproducenten, vilket framgår av punkten 2. Enligt tredje stycket får regeringen meddela närmare föreskrifter om beräkningen av denna ersättning. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana föreskrifter i 15 a § elförordningen (1994:1250). Enligt fjärde stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. 4 kap. Nättariffer Allmänt om nättariffer 1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen och 2 § 7 mom. fjärde stycket första och andra meningarna i den gamla ellagen. I första stycket ges huvudregeln att nättariffer skall vara skäliga och ut- formade på sakliga grunder. Att nättariffer skall vara skäliga framgår redan av 3 kap. 9 §, där det stadgas att den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Hur skäligheten skall bedömas behandlas i andra stycket. Att nättariff skall utformas på sakliga grunder innebär att nättarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Kunder får indelas i grupper efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller tidstariff. Kunder inom samma kundkategori skall däremot ha samma nättariff. Kundindelning efter var inom området anslutningen är belägen är dock inte tillåten, vilket regleras 3 §. I andra stycket anges vilka kriterier som skall användas vid bedöm- ningen av en nättariffs skälighet. Som den viktigaste faktorn, vilken skall beaktas, anges konsumentintresset som den viktigaste faktorn. Härmed avses elanvändarnas intresse av låga och stabila nättariffer. Under normala förhållanden kan det ofta bli den enda faktorn som beaktas. Vid mer speciella förhållanden måste dock även andra omständigheter tillåtas inverka på skälighetsbedömningen. Dessa faktorer sammanfattas i lagtexten som kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Omständigheterna i det enskilda fallet får då avgöra vilken tyngd dessa faktorer skall få vid skälighetsbedömningen. Om exempelvis nätföre- tagets kostnader är ovanligt stora till följd av nyss gjorda investeringar eller av att man erbjuder större leveranssäkerhet än vanligt bör detta få inverka i höjande riktning på tarifferna. Om kostnaderna däremot beror på en mindre skicklig ledning av företaget bör detta inte få inverka på tariffsättningen. 2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 7 mom. tredje stycket femte meningen i den gamla ellagen. För att underlätta handeln med el skall kunder, både producenter och elanvändare, bara behöva avtal med en nätinnehavare, nämligen innehavaren av det nät på vilket kunden har en anslutningspunkt. En producent som är ansluten till en regionledning skall alltså betala nättariff till innehavaren av regionledningen. Det förutsätts att regionnät- sinnehavaren i sin tur betalat avgift till stamnätet och att den kostnaden lagts in i nättariffen för regionnätet. En elanvändare, som har en uttagspunkt på ett lokalt nät, betalar på motsvarande sätt sin nättariff till innehavaren av det lokala nätet. I den tariffen ingår lokal- nätsinnehavarens kostnader för regionnät och storkraftnät. En anslutning innebär alltså att man har tillgång till hela det elektriska nätet inom landet och man kan därmed träffa avtal om köp av el med vilken elleverantör som helst inom landet. Det svenska elnätet består dock även av ett antal utlandsförbindelser. Dessa förbindelser utgörs av ledningar som från någon punkt på det svenska elnätet går mot och över en riksgräns. Några anslutningar finns inte på dessa ledningar och sådana kommer av praktiska skäl heller inte att bli aktuella i framtiden. Syftet med utlandsförbindelserna är alltså uteslutande att överföra el från det svenska elnätet till ett utländskt elnät eller vice versa. Regeln om tillgång till hela det elektriska nätet inom landet gäller dock inte utlandsförbindelser. Tillträde till en utlandsförbindelse för överföring till eller från Sverige förutsätter därför ett särskilt avtal med innehavaren av utlandsförbin- delsen. Denne är, som alla koncessionshavare, skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Men det finns risk för brist på ledig kapacitet när det gäller dessa förbindelser och uppstår sådan brist måste tillgänglig kapacitet på något sätt fördelas. Överföringsrättigheter som inte utnyttjas bör inte tillåtas blockera ledningen, utan förbindelsen skall utnyttjas optimalt. Hänsyn måste dessutom tas till förhållandena i utlandet. Särskilt om nättariffer för område 3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket andra meningen i den gamla ellagen. Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln i 1 § första stycket att nättariffer skall vara utformade på sakliga grunder. Nättariff för område får alltså inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Det innebär att geografiska indelningar inte får göras, t.ex. med en tariff för tätort och en annan för kringliggande lands- bygd. Zonindelningar efter avstånd från en viss punkt är inte heller tillåtna. Det finns dock ett undantag från detta förbud mot avståndsberoende avgifter, nämligen engångsavgifter som skall täcka merkostnader vid en anslutning. Engångsavgiftens storlek skall på så sätt kunna motsvara merkostnader för t.ex. en nybyggd anslutning. Motsvarande föreskrifter om nättariffer vid nätkoncession för linje finns i 5 och 9 §§. 4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje område bedömas för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkoncessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. fjärde stycket tredje och fjärde meningarna i den gamla ellagen. I första stycket anges att vid skälighetsbedömningen av en nättariff varje koncessionsområde skall behandlas för sig. Detta innebär att det är prisutvecklingen och övriga faktorer i det aktuella området som skall beaktas. Någon utjämning av nättariffen mellan olika områden får alltså inte äga rum. Orsaken till denna reglering är att man vill ha så kostnadsriktiga tariffer som möjligt. Den enda avvikelse från denna princip som tillåts är den utjämning som sker inom varje koncessionsom- råde därigenom att tariffen, enligt 3 §, inte får vara avståndsberoende. I andra stycket finns ett undantag från huvudregeln i första stycket. Om nätmyndigheten, enligt 3 kap. 3 §, har medgivit att ett antal kon- cessionsområden får redovisas samlat skall vid skälighetsbedömningen dessa anses utgöra ett område. En förutsättning för att ett antal kon- cessionsområden får redovisas samlat är att samma nättariff tillämpas inom områdena. Detta innebär alltså en utjämning av nättariffen mellan de olika områdena. Som framgår av 3 kap. 3 § får tillstånd till samlad redovisning lämnas endast om "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet", dvs. att i de samredovisade områdena ingår en lämplig kombination av glesbygds- och tätortsområden. Härige- nom tillgodoses det allmännas krav på att en lämplig tariffstruktur uppstår. Särskilt om nättariffer för linje 5 § På en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), får inte nättariffen, utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje. Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas i enlighet med 6 §. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket tredje och fjärde meningarna i den gamla ellagen. I 3 § finns ett förbud mot avståndsberoende tariffer vid nätkoncession för område, dvs. på lokalnät. I förevarande paragraf finns en likartad bestämmelse som gäller vid nätkoncession för linje, där spänningen understiger 220 kilovolt, dvs. på regionledningar. Anslutna till dessa ledningar är, förutom de lokala näten, större industrikunder. På region- ledningar, som kan ha en avsevärd längd, transformeras den elektriska energin ned i flera led från stamnätets spänningsnivå. Spänningen längs en regionledning ligger därför på olika nivåer mellan 20 och 130 kilovolt. Antalet nedtransformeringar, liksom den sträcka elen transporteras, påverkar väsentligt kostnaderna för överföringen längs en ledning. Det är vanligt att en och samma koncessionshavare har ett stort antal regionledningar inom ett sammanhängande område. Varje ledning omfattas då normalt av en nätkoncession för linje. Elanvändarna tar ut el på olika spänningsnivåer på ett sådant ledningsnät, vilket påverkar antalet nedtransformeringar och därmed överföringskostnaden. Antalet nedtrans- formeringar till en och samma spänningsnivå varierar ofta mellan olika ledningar. Därför kan det, beträffande uttagspunkter på olika ledningar men på samma spänningsnivå, ha förekommit olika många nedtrans- formeringar från stamnätet och fram till uttagspunkten. Enligt huvudregeln i första stycket får inte nättariffen för en regionled- ning, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var på ledningen en uttagspunkt är belägen. Denna reglering innebär att kostnaderna för nedtransformering får påverka nättariffen. För varje lägre spänningsnivå ökar kostnaderna för nedtransformering och därmed blir också nättariffen i motsvarande mån högre. På varje spänningsnivå får däremot inte överföringssträckan påverka nättariffen. Själva "transportkostnaden" på spänningsnivån liksom kostnaderna för nedtransformering till spänningsnivån och övriga kostnader måste alltså fördelas jämnt mellan uttagspunkterna. I lagtexten anges uttagspunktens belägenhet "i förhållande till ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning". Skälet härtill är att en och samma regionledning kan omfattas av flera nätkoncessioner trots att ledningen har en och samma innehavare. Vid tillämpning av den aktuella bestämmelsen skall hela ledningen betraktas som en enhet oavsett hur många nätkoncessioner det finns på ledningen. Ett speciellt problem måste i detta sammanhang beröras. Det är inte ovanligt att en stor elanvändare tar ut sin el direkt från en transformator. I ett sådant fall måste man anse att elanvändarna inte utnyttjar ledningen på den lägre spänningsnivån. Hans nättariff får därför bestämmas med utgångspunkt i nättariffen på ledningssträckan med den högre spännings- nivån och med ett tillägg för själva nedtransformeringen. Till skillnad från nättariffer på det lokala nätet gäller denna reglering bara för uttagspunkter. Den el som produceras i ett kraftverk förs normalt in på en regionledning för vidare transport till stamnätet. Nättariffen för en sådan inmatningspunkt får alltså vara avståndsberoende. I vissa speciella fall kan det dock finnas behov av undantag från be- stämmelsen att nättariffen på en regionledning inte får vara lägesberoen- de. I 6 § finns regler för när sådant undantag skall kunna beviljas. I andra stycket görs en hänvisning till den paragrafen. 6 § Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträck- ning som i det avtal som nämns i andra stycket. Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. första - fjärde styckena i den gamla ellagen. Bestämmelserna i denna paragraf innebär att vissa elanvändare på regionledningar, som tidigare har haft en avståndsberoende tariff, får möjlighet att behålla denna. Detta innebär alltså en avvikelse från huvudregeln i 5 § att nättariffer på regionledningar inte får vara avståndsberoende. I första stycket finns huvudregeln. Av den framgår att paragrafen endast gäller den som tar ut el från en regionledning, varför den som matar in el alltså inte omfattas av bestämmelsen. Det framgår vidare att nätmyndighetens tillstånd krävs för att tariffen även i fortsättningen skall få vara avståndsberoende. Om nätmyndigheten meddelar sådant tillstånd skall tariffen vara avståndsberoende. Dessutom finns bestämmelser om vilka som får begära undantag. Förutom koncessionshavaren har även den som innehar en sådan uttagspunkt som kan bli föremål för undantag rätt att framställa en sådan begäran. I andra stycket anges de kriterier som måste vara uppfyllda för att nätmyndigheten skall kunna meddela tillstånd. En första förutsättning för ett sådant tillstånd är att uttagspunkten ex- isterade den 1 juli 1995. För uttagspunkter som tillkommit efter nämnda tidpunkt kan således tillstånd inte meddelas. Vidare måste det den 1 juli 1995 för uttagspunkten i fråga ha funnits ett avtal som innebar att elanvändarens nättariff skulle bestämmas med beaktande av uttagspunktens belägenhet på regionledningen. I några enstaka fall fanns sådana avtal som endast innefattade priset för överföringen. I det helt avgörande antalet fall ingicks dock avtalen som en helhetslösning där såväl priset för överföringen som betalning för levererad el ingick. Detta har sin förklaring i att koncessionshavaren, på den gamla elmarknaden, i normalfallet både sålde elen och svarade för överföringstjänsten. Självfallet omfattar möjligheten att få tillstånd båda dessa kategorier av avtal. Det ankommer dock på den som begär tillstånd att visa att parterna i det åberopade avtalet beaktat uttagspunktens belägenhet när tariffen bestämts. Om de nämnda förutsättningarna är uppfyllda skall tillstånd meddelas. I tredje stycket anges att nätmyndigheten i sitt beslut skall ange från vilken tidpunkt tillståndet gäller. För det övervägande antalet fall kommer en begäran säkert att ha behandlats i sådan tid att koncessionshavaren kan beakta tillståndet när han bestämmer sin nättariff. Om en begäran inkommer när det redan finns en av koncessionshavaren fastställd nättariff påverkar ett undantag hela nättariffens utformning och får förmodligen även vissa konsekvenser för angränsande koncessionshavares nättariffer. Det är därför rimligt att beslutet gäller från en senare tidpunkt än dagen för beslutet. Denna bör bestämmas så att berörda koncessionshavare får rimlig tid att ändra sina nättariffer. En lämplig tidpunkt torde i många fall vara närmaste hel- eller halvårsskifte. I samma stycke anges också att ett tillstånd skall meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Som tidigare angivits kan tillstånd endast meddelas för en uttagspunkt som fanns den 1 juli 1995 och där det vid denna tidpunkt fanns en tariff som tog hänsyn till uttagspunktens belägenhet på regionledningen. En sådan avgiftsreducering kan ha varit en starkt bidragande orsak till att anläggningen etablerades just där. Denna förmån bör dock inte gälla för evigt, varför ett tillstånd gäller högst trettio år. Eftersom det är fråga om stora investeringar och i de flesta fall stora och viktiga industrier som haft dessa förmåner bör tillstånd i de flesta fall meddelas för lång tid och i normalfallet bestämmas till eller i närheten av maximitiden. Däremot kan ett tillstånd inte förlängas eller förnyas när giltighetstiden har löpt ut. I fjärde stycket anges att om tillstånd meddelats skall nättariffen be- stämmas så att uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i det avtal som tillämpades mellan elanvändaren och koncessionshavaren. 7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 §, skall nätkoncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten. När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla. Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. femte stycket i den gamla ellagen. I paragrafen behandlas den situationen då en uttagspunkt flyttas eller den avtalade effekten i uttagspunkten höjs. Skälet till att så sker är i allmänhet att en investering gjorts vid den anläggning som betjänas av uttagspunkten. En bedömning måste då göras om den förmån som det redan meddelade tillståndet innebär skall omfatta även den nya investe- ringen. Då denna situation uppstår är därför koncessionshavaren skyldig att anmäla det till nätmyndigheten som därvid har att ompröva det tidigare meddelade tillståndet. Vid en sådan omprövning skall nätmyndigheten göra en bedömning av i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen bör bestå. Denna bedömning får ske från fall till fall men särskilt får beaktas ändringens relativa omfattning och den tid tillståndet har gällt. 8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall 1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionledningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessionshavares ledning bedömas samlat, 2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall, 3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. femte stycket i den gamla ellagen. Innebörden av paragrafen är att, vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning, kostnaderna på koncessionshavarens samtliga regionledningar i viss utsträckning skall bedömas samlat. Det gäller först de kostnader som koncessionshavaren har för att ha sina regionledningar anslutna till annan koncessionshavares ledning. Dessa kostnader regleras i punkten 1. För att elen skall komma fram till en viss regionledning krävs att den överförs från ett kraftverk via stamnätet och eventuellt andra koncessionshavares regionledningar till den egna ledningen. För denna överföring måste givetvis konces- sionshavaren betala ersättning. Den helt övervägande delen utgörs av avgiften för överföring på stamnätet. Nättariffen på stamnätet är lägesberoende och konstruerad på det sättet att inmatning på nätet blir dyrare ju längre norrut man kommer medan uttag blir dyrare ju längre söderut man kommer. Sammantaget medför denna konstruktion att överföringskostnaderna till regionledningar i norra delen av landet är lägre än i södra delen. Regeln innebär att vid bedömning av dessa kostnader skall kostnaderna på en koncessionshavares samtliga regionledningar inom samma region bedömas samlat, dvs. kostnaderna skall fördelas jämnt på regionled- ningarna inom regionen. Vad som skall anses utgöra "samma region" får avgöras genom nätmyndighetens praxis. Vägledande härvid får inledningsvis vara den indelning av landet som de stora kraftpro- ducenterna använde före omregleringen av elmarknaden vid utjämning av dessa överföringskostnader mellan regionnäten. När nätmyndigheten avgör omfattningen av de regioner inom vilka utjämning bör ske bör man anlägga samma synsätt som vid utformningen av koncessionsområden, dvs. regionerna bör ha en lämplig sammansättning av tätorter och glesbygd. Däremot bör det inte få förekomma någon utjämning inom hela landet, dvs. mellan de norra och de södra delarna. Om så sker sätts nämligen det lägesberoende elementet hos nättariffen för stamnätet ur spel. I punkten 2 regleras kostnaderna för nedtransformering. Som har nämnts tidigare kan det på olika regionledningar ha använts olika många nedtransformeringar till samma spänningsnivå. Detta medför att kost- naderna för nedtransformering till samma spänningsnivå kan vara olika på olika ledningar. Någon fullständig utjämning av dessa kostnader på alla koncessionshavarens regionledningar får inte äga rum. Däremot skall en indelning av ledningarna göras efter antalet nedtransformeringar till de olika spänningsnivåerna. Ledningar med en nedtransformering till en viss spänningsnivå förs till en grupp, ledningar med två nedtrans- formeringar till en viss spänningsnivå förs till en annan grupp osv. Inom varje sådan grupp skall kostnaderna för nedtransformering bedömas samlat. Någon utjämning mellan grupperna får däremot inte äga rum. En viktig omständighet måste i detta sammanhang beaktas. De olika nedtransformeringar som utförs från stamnätets spänningsnivå sker inte alltid till exakt samma spänningsnivå på olika regionledningar. Man kan i dag dock urskilja tre olika spänningsintervall där de olika nedtransformeringarna normalt hamnar, nämligen 140 - 70 kilovolt, 70 - 30 kilovolt och 30 - 6 kilovolt. Därför är regleringen utformad så att en samlad bedömning av kostnaderna för nedtransformering skall ske inom varje normalt spänningsintervall. Vad begreppet "normala spänningsin- tervall" skall omfatta får avgöras genom nätmyndighetens praxis. Vägledande för denna praxis får inledningsvis vara de spänningsintervall som hittills har tillämpats av de stora kraftföretagen. Denna reglering innebär alltså att, inom ett och samma spänningsintervall, nättariffen kommer att bli högre ju fler nedtrans- formeringar som har använts ned till spänningsintervallet. Övriga kostnader, vilka regleras i punkten 3, på koncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet skall, inom varje normalt spänningsintervall, bedömas samlat. Härvid måste givetvis också en skälig andel av icke direkt till de olika ledningarna hänförliga kostnader såsom administrationskostnader och liknande fördelas på de olika spän- ningsintervallen. 9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt är belägen. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen. I paragrafen regleras hur skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt och däröver skall göras. Denna reglering rör enbart det av Affärsverket svenska kraftnät förvaltade stamnätet. Detta nät utgör, tekniskt sett, en enhet men innehavet av nätet grundar sig på ett betydande antal nätkoncessioner. Regleringen innebär att alla kostnader för dels koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna skall bedömas samlat, dock att tariffen får utformas med hänsyn till var på ledningsnätet en anslutningspunkt är belägen. Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar 10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala eng- ångsavgift för anslutning samt avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §. Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av var- andra gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 2 § 12 mom. i den gamla ellagen. I denna paragraf behandlas nättariffer vid småskalig elproduktion. Med småskalig elproduktion avses en elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Regleringen i första stycket innebär att en innehavare av en småskalig produktionsanläggning bara skall betala en viss del av avgiften enligt nättariffen för överföringen på nätet, nämligen den del av avgiften som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på koncessionshavarens nät. Härmed avses alltså inte kostnaden för mätning och rapportering i just anläggningsinnehavarens inmatningspunkt utan de totala kostnaderna för all mätning och rapportering på ledningsnätet. Den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar dessa kostnader skall alltså betalas av anläggningens innehavare. Den del som han inte behöver betala är framför allt den del som motsvarar de totala kostnaderna för själva överföringen på nätet. Han skall dessutom, enligt huvudregeln i 3 kap. 7 §, betala en eng- ångsavgift för anslutning, som alltså utgår då anläggningen ansluts till nätet. I begreppet anslutning ingår också, enligt 1 kap. 4 §, återinkopp- ling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i inmatningspunkten. Slutligen skall han, enligt huvudregeln i 3 kap. 14 §, betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och dess installation i inmatningspunkten. Det förekommer ibland att flera sådana elproduktionsanläggningar installeras som en grupp, exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All el som produceras i dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en gemensam inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed alla anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med därav följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed inte omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra stycket skall dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat an- läggning. I tredje stycket föreskrivs att tvister om anläggningsinnehavarens tariffvillkor prövas av nätmyndigheten. Normalt kan inte en enskild kund få sin tariff prövad av nätmyndigheten annat än inom ramen för nätmyndighetens tillsyn, vilket har framhållits i kommentaren till 3 kap. 9 §. De kunder som berörs av förevarande paragraf har dock rätt till individuell prövning av sin nättariff. Skälet för detta är att dessa kunders nättariff är individuellt utformad och alltså gäller bara för den enskilde kunden. Rätt till uppgifter om nättariffer m.m. 11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista stycket. Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och andra styckena prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjunde och åttonde styckena i den gamla ellagen. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessionsha- varen att lämna uppgifter av olika slag. Nättariffer skall vara öppna och tillgängliga för alla som önskar ta del av dem. Uppgifterna skall finnas i skriftlig form och de skall lämnas ut utan dröjsmål, vilket stadgas i första stycket. När uppgiften gäller villkor för ny anslutning finns inte alltid en färdig nättariff att hänvisa till. För att ta fram sådana individuella uppgifter behöver koncessionshavaren längre tid. Det räcker därför i dessa fall, enligt andra stycket, om uppgiften lämnas inom skälig tid. Vad som är skälig tid får bedömas från fall till fall. Koncessionshavaren skall i den skriftliga uppgiften också upplysa om möjligheten att göra begära prövning hos nätmyndigheten enligt sista stycket. Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. En tvist kan röra, inte bara informationsskyldigheten som sådan, utan också innehållet i den information som lämnas. 5 kap. Leveranskoncession Allmänt om leveranskoncession 1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. får inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd (leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för leverans i de fall som anges i 10 §. Paragrafen motsvarar 6 § första och andra styckena elhandelslagen. I denna och följande paragrafer behandlas ett koncessionssystem för leverans av el inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. Koncessionskravet omfattar alltså bara leverans, dvs. försäljning av el och berör alltså inte överföringen (nätverksamheten). Enligt huvudregeln krävs det leveranskoncession för att få leverera el till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen, dvs. i praktiken det lokala nätet. Utanför kravet på leveranskoncession ligger därmed leverans till anläggningar som är anslutna till en regionledning, vilken ju omfattas av en nätkoncession för linje. Kravet på leveranskoncession gäller inte heller i fall som anges i 10 §. Enligt den paragrafen kan en elanvändare efter viss uppsägningstid köpa el av någon annan än koncessionshavaren. För leverans till sådana elanvändare krävs inte leveranskoncession. 2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område (leveransområde). För varje leveransområde får endast en leveranskoncession meddelas. Paragrafen motsvarar 6 § tredje och fjärde styckena elhandelslagen. I första stycket behandlas det geografiska området för en leveranskon- cession (leveransområde). Över hela Sverige förekommer idag ett stort antal områden som omfattas av nätkoncession för område. Dessa har bildats under olika tidsskeden efter hand som nya områden har elektrifie- rats. I många fall har ett och samma företag ett antal sådana koncessioner som ligger i närheten av varandra och där kostnadsstrukturen är likartad. I sådana fall kan det vara rationellt att en leveranskoncession täcker flera nätkoncessioner för område. Att bilda leveransområden som består av flera nätkoncessioner för område blir därmed aktuellt främst i sådana fall då ett och samma företag innehar flera sådana koncessioner. I andra stycket anges att endast en leveranskoncession per område får meddelas. Detta innebär att koncessionshavaren får ensamrätt till el- leveranser inom leveransområdet med de undantag som anges i 10 §. Denna ensamrätt motsvaras av en skyldighet att leverera el till elanvändare inom leveransområdet i enlighet med bestämmelserna i 7 §. Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession 3 § Leveranskoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet. Paragrafen motsvarar 7 § första stycket elhandelslagen. I paragrafen sägs att endast den får beviljas leveranskoncession som från allmän synpunkt bedöms lämplig att leverera el inom området. Som redogjorts för under 2 § får endast en leveranskoncession meddelas inom ett leveransområde. Detta innebär att prövningsmyndigheten bland dem som söker en sådan koncession bör utse den som är mest lämplig för uppgiften. I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut- formningen av den organisation som skall bedriva verksamheten samt att sökanden är lämplig att ha hand om uppgiften just i det begärda området. Den som får leveranskoncession blir skyldig att bedriva verksamheten skilt från nätverksamheten eftersom det i 3 kap. 1 § har uppställts krav på att en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte får bedriva produktion av och handel med el. Vid en eventuell förnyelse av koncessionen bör i bedömningen vägas in sökandens tidigare agerande som innehavare av leveranskoncession, varvid dennes relationer till elanvändarna i området bör tillskrivas särskild betydelse. Leveranskoncessions giltighetstid 4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år. Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket elhandelslagen. I paragrafen anges att en leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år. Då systemet med leveranskoncession infördes angavs att systemet endast var avsett som ett temporärt system, varför det var viktigt att giltighetstiden för alla koncessioner löper ut samtidigt för att underlätta en eventuell avveckling av koncessionssystemet om en utvärdering inför en förnyelse av koncessionerna visar att systemet inte längre behövs. Därför bör koncessionstiden i alla ärenden bestämmas så att den löper ut fem år efter systemets införande. Ändring av gränser för leveransområde 5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Paragrafen motsvarar 8 § elhandelslagen. I 2 kap. 12 § finns en bestämmelse av motsvarande innehåll vad gäller ändring av gränser för nätkoncession för område. Även när det gäller ett leveransområde kan det finnas behov av att under koncessionens giltighetstid kunna ändra gränserna för området. Syftet med gränsändringen skall vara att åstadkomma en mer ändamålsenlig leveransverksamhet. Ett tänkbart fall då en sådan ändring kan behöva göras är när gränserna för en nätkoncession för område ändrats. I ett sådant fall kan det för en ändamålsenlig leverans vara nödvändigt att leveransområdet justeras i motsvarande mån. Överlåtelse av leveranskoncession 6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas. Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket elhandelslagen. I paragrafen finns bestämmelser om att leveranskoncession inte får överlåtas utan tillstånd. Vid tillståndsprövningen skall den nye innehavarens lämplighet prövas på samma sätt som vid ansökan om ny koncession. Leveransskyldighet 7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveran- sområdet, om inte annat följer av 9 §. Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession får leverera el enligt 10 § andra eller tredje stycket. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 9 § första och tredje styckena elhandelslagen. I första stycket anges den grundläggande skyldigheten för koncessions- havaren, nämligen att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla elanvändare inom leveransområdet. Skyldigheten omfattar bara leveransen av elen. Det är nätinnehavaren som är skyldig att mot skälig ersättning upplåta sitt nät för överföring av denna el. Eftersom bara en leveranskoncession får meddelas i varje leveransom- råde motsvaras koncessionshavarens leveransskyldighet också av en ensamrätt att leverera till de elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten inom området. Leveransskyldigheten är inte oinskränkt utan gäller bara för normala förbrukningsändamål. Innebörden av begreppet ”normala för- brukningsändamål” måste bedömas för varje förbrukarkategori för sig. Dessutom gäller inte leveransskyldigheten i de fall som nämns i 9 §, vartill en hänvisning görs i slutet av detta stycke. I andra stycket anges ytterligare ett viktigt undantag från leverans- skyldigheten. Det utgörs av sådana elanvändare som nämns i 10 §. Enligt denna paragraf har en elanvändare rätt att, efter viss uppsägningstid, köpa el från annan än innehavaren av leveranskoncessionen. Gentemot sådana elanvändare föreligger naturligtvis ingen leveransskyldighet. Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. Sådana tvister kommer främst att avse om leveransskyldighet föreligger eller ej. Tvister kan exempelvis uppkomma vid tolkning av begreppet "normala förbrukningsändamål". 8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa el för normala förbrukningsändamål från denne, har rätt till det, om elanvändaren gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas. Paragrafen motsvarar 12 § tredje stycket elhandelslagen. I paragrafen behandlas vad som skall gälla för en elanvändare som med stöd av 10 § köper sin el från annan än koncessionshavaren men som vill återgå till att få sina leveranser från koncessionshavaren. Elanvändaren skall ha rätt till detta en månad efter det att han gjort anmälan till koncessionshavaren. Detta innebär således att koncessionshavarens leveransskyldighet enligt 7 § blir gällande en månad efter en sådan anmälan. Undantag från leveransskyldighet 9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis- tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värme- pump. Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfullmäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna, kvarstår skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk. Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket elhandelslagen. En kommentar till bestämmelsen finns i regeringens proposition 1993/94:162 s. 171. Rätt för andra leverantörer att leverera el 10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten enligt 7 § första stycket eller 9 §. En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt andra stycket. En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör avses äga rum. Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 12 § första och andra styckena elhandelslagen. I denna paragraf regleras bl.a. rätten för andra än innehavaren av leve- ranskoncession att leverera el till elanvändare inom leveransområdet. Den stora skillnaden för en elanvändare mellan att köpa sin el från koncessionshavaren och att köpa den från någon annan elleverantör är kravet på mätning av den förbrukade elen. För de elanvändare som köper sin el från koncessionshavaren räcker det med en mer schablonartad mätning och därmed en tämligen billig mätare. Den elanvändare som väljer att köpa sin el från någon annan leverantör än koncessionshavaren omfattas däremot av huvudregeln om mätning, dvs. mätning med ganska stor noggrannhet över tiden. Denna noggranna mätning kräver en betydligt mer avancerad mätare som därmed också är avsevärt dyrare. Den elanvändare som sålunda byter leverantör får därmed finna sig i att nätinnehavaren installerar en avancerad och därmed dyrbar mätare i hans uttagspunkt och elanvändare blir också tvungen att ersätta nätinnehavaren för detta. Av första stycket framgår till en början att vem som helst får leverera el för andra ändamål än de som omfattas av leveransskyldigheten enligt 7 § första stycket och 9 §. Denna skyldighet omfattar bara normala förbrukningsändamål. Om en elanvändare vill ha el för något annat ändamål får han köpa den från vem han vill. Det måste då vara klarlagt att hans köp av el faller utanför ramen för normala förbrukningsändamål. Detta sker antingen genom att koncessionshavaren medger att det planerade köpet inte omfattas av hans leveransskyldighet eller att frågan har avgjorts av nätmyndigheten. Dessutom omfattar inte leveransskyldigheten, under de förutsättningar som anges i 9 §, el för uppvärmningsändamål. De elanvändare som berörs av denna bestämmelse får i dag sin värmeförsörjning vad gäller byggnader via fjärrvärme eller naturgas. De kommer i fortsättningen att kunna välja el för sin värmeförsörjning och därvid fritt välja elleverantör. I andra stycket föreskrivs om möjlighet för elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten att byta elleverantör. För sådant byte krävs att elanvändaren gör anmälan om detta till koncessionshavaren minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att koncessionshavaren måste få rimlig tid att anpassa sin verksamhet till ändrade förhållanden. I de allra flesta fall har den tidigare innehavaren av områdeskoncession fått den nya leveranskoncessionen. I många fall har elanvändare haft leveransavtal med den tidigare innehavaren av områdeskoncessionen. Dessa avtal blev inte ogiltiga i och med övergången till ett system med leveranskoncession. Därför föreskrivs i tredje stycket att elanvändare med sådana avtal, som är tidsbegränsade eller har reglerad uppsägningstid, inte får byta elleverantör förrän avtalet har upphört att gälla. I sådana fall behövs ingen uppsägning utan koncessionshavaren får anses känna till att avtalet håller på att löpa ut. Om ett sådant avtal däremot saknar bestämmelse om giltighetstid eller uppsägning och alltså gäller tills vidare måste dock elanvändaren ha möjlighet att någon gång byta elleverantör. För en sådan elanvändare gäller därför huvudregeln om sex månaders uppsägningstid. En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall, enligt fjärde stycket, anmäla leverantörsbytet till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att nätinnehavaren i denna situation måste installera en ny, avancerad mätare i elanvändarens uttagspunkt. Denna fråga behandlas i författningskommentaren till 3 kap. 11 §. Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas, enligt femte stycket, av nätmyndigheten. En sådan tvist gäller i praktiken om en elanvändare är tvungen att köpa sin el från koncessionshavaren eller om han har rätt anlita en annan elleverantör. En sådan tvist måste kunna lösas. Annars riskerar elanvändaren att bli debiterad sin elkonsumtion från flera leverantörer. Inköpsskyldighet 11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanläggning som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 9 § fjärde stycket elhandelslagen. Enligt huvudregeln i första stycket är koncessionshavaren skyldig att köpa el från elproduktionsanläggningar inom leveransområdet som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Det förekommer ibland att flera sådana elproduktionsanläggningar installeras som en grupp, exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All el som produceras i dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en gemensam inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed alla anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med därav följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed inte omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra meningen skall dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat anläggning. Skyldigheten att köpa el skall inte gälla om det finns särskilda skäl till undantag. Avsikten är att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas restriktivt. Om inköp av el från en lokal produktionsanläggning skulle innebära att överföringen på nätet hindras eller allvarligt försvåras eller om det i något sällsynt fall skulle visa sig att koncessionshavaren inte har så stor försäljningsvolym att han kan avsätta den el som produceras från sådana elproduktionsanläggningar inom området får särskilda skäl anses föreligga. Elpris 12 § Priset för el som levereras till elanvändare som har rätt till leverans enligt 7 § och för el som köps från en produktionsanläggning enligt 11 § skall vara skäligt. Paragrafen motsvarar 10 § elhandelslagen och har sin motsvarighet i 4 kap. 10 §. En stor skillnad mot sistnämnda bestämmelse är dock att denna paragraf avser skäligheten av priset för leverans eller inköp av el medan skälighetsbedömningen enligt 4 kap. 10 § avser pris och övriga villkor som rör överföring av el. Den bedömningen görs gentemot innehavaren av nätkoncession. Skälighetsbedömningen av priset på el till elanvändaren får ske utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. För hushållskunder och andra mindre kunder förutsätts att koncessionshavaren tar fram någon form av tariff. Vid skälighetsbedömningen bör, i den mån tillgång härtill finns, jämförelse ske med priser inom andra leveransområden. En utgångspunkt bör vidare vara det pris för vilket elen har köpts eller hade kunnat köpas för vid tillfället för kontraktstecknandet. Ett annat alternativ kan vara vad det kostat att producera elen. Därutöver tillkommer ett rimligt påslag för övriga kostnader som koncessionshavaren har i sin verksamhet ävensom ett skäligt vinstpåslag. Skälighetsbedömningen vad gäller priset för inköpt el från små elpro- duktionsanläggningar bör baseras på koncessionshavarens genomsnittliga försäljningsintäkter per kWh över året minskat med avdrag för skäliga administrationskostnader m.m. samt skälig vinstmarginal. Enligt elhandelslagen fick prövning av priset på el levererad från eller inköpt av innehavare av leveranskoncession ske endast på begäran, dvs. myndigheten fick inte agera på eget intiativ. Den regleringen har nu tagits bort. Detta innebär att övervakningen av efterlevnaden av denna paragraf numera ingår i nätmyndighetens normala tillsynsarbete. Skälen för detta har behandlats i avsnitt 15.1. Regleringen i denna paragraf omfattar bara leverans och inköp av el inom ramen för koncessionshavarens leverans- respektive inköpsskyldighet. För de leveranser och inköp som koncessionshavaren gör på den öppna elmarknaden råder naturligtvis fri prissättning. 6 kap. Utlandshandel 1 § Den som ingår avtal som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att avtalet ingicks. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten. Paragrafen motsvarar 2 § elhandelslagen. I första stycket upptas bestämmelser om att mera långsiktiga import- och exportkontrakt skall anmälas till en av regeringen utsedd myndighet. Utlandshandel med el är inte underkastad något tillståndskrav. Däremot har det ansetts viktigt att import- och exportkontrakt av mera långsiktig karaktär är allmänt kända. Härigenom kan man nämligen få information om utvecklingen av utlandshandeln. Anmälningsskyldigheten är alltså inte knuten till den som producerar eller använder elen, utan till den som begär överföring till eller från Sverige. Skyldigheten är inte heller knuten till produktion eller användning av elen i Sverige. Den som t.ex. köper el i Norge och säljer den i Sverige skall anmäla importen även om köparen i sin tur säljer elen vidare till Tyskland. För anmälningsskyldighet krävs att avtalet skall avse export eller import under minst sex månader. Antingen kan den bestämda avtalstiden vara minst sex månader eller kan den enligt avtalets bestämmelser förlängas till minst sex månader. Det saknar betydelse för skyldigheten att anmäla om förlängningsklausulen är skriftlig eller muntlig. Ett tremånaderskontrakt skall alltså anmälas om parterna träffat muntlig överenskommelse om tre månaders förlängning. Anmälningsskyldigheten inträder då överenskommelsen om förlängning ingås och omfattar då hela avtalstiden. Med stöd av motsvarande bemyndigande i andra stycket har rege- ringen utfärdat närmare föreskrifter om innehållet i en anmälan i 15 § elförordningen (1994:1250). 7 kap. Kommunala elföretag 1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommunallagen (1991:900) får, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva 1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller 2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet. Paragrafen motsvarar 4 § elhandelslagen. I denna paragraf avhandlas undantag från den kommunala lokaliseringsprincipen. Sådant undantag blir tillåtet i två fall. Det första fallet utgörs av produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet. Med det sistnämnda avses exempelvis konsultverksamhet med inriktning på energihushållning och entreprenadverksamhet med anknytning till elproduktionen. Det andra fallet avser nätverksamhet. I motsats till det första fallet får nätverksamhet utanför kommungränsen inte bedrivas var som helst i landet utan det bör finnas ett klart samband med företagets nätverk- samhet i den egna kommunen. Syftet måste vara att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet genom att bilda rationella kon- cessionsområden. Företagets nätverksamhet utanför kommunen skall därför ha geografisk närhet till den egna nätverksamheten inom kommunen. Detta innebär inte att koncessionsområdena måste direkt gränsa till varandra. Det bör dock inte vara tillåtet att etablera nätverksamhet i skilda delar av landet. En förutsättning för att undantag från lokaliseringsprincipen skall vara tillåten är i båda fallen att verksamheten bedrivs i en egen juridisk person, dvs. det är inte tillåtet att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk. 2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag. Paragrafen motsvarar 5 § elhandelslagen. En kommun som bedriver produktion av och handel med el eller dis- tribution av fjärrvärme eller naturgas kan välja att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk eller i en fristående juridisk person, vanligen ett aktiebolag. Om verksformen väljs måste verksamheten bedrivas med iakttagande av gällande kommunala principer. Om kommunen däremot väljer bolagsformen för denna verksamhet måste denna, enligt förevarande paragraf, bedrivas på affärsmässig grund. Detta innebär att självkostnads- och likställighetsprinciperna inte får tillämpas. Möjligheten att välja mellan verksform och bolagsform finns bara då verksamheten bedrivs med iakttagande av lokaliseringsprincipen. Om kommunen vill bedriva produktion av och handel med el utan att vara bunden av lokaliseringsprincipen måste, enligt föregående paragraf, bolagsformen väljas. Att verksamheten "skall" bedrivas på affärsmässig grund innebär främst att företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en korrekt prissättning. En viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte annat undantagsvis är särskilt motiverat. De villkor som gäller för det privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skall alltså vara vägledande. Den verksamhet som skall bedrivas på affärsmässig grund skall redovisas särskilt. Kravet på särredovisning avser den samlade verksamheten som bedrivs på affärsmässig grund. Om ett företag driver både produktion av och handel med el samt distribution av fjärrvärme eller naturgas får dessa verksamheter alltså redovisas tillsammans. Ett undantag från paragrafens föreskrifter anges i sista meningen. Undantaget gäller företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i områden där nätmyndigheten har meddelat ett i paragraftexten angivet förbud. Företag som bedriver verksamhet i sådana områden måste alltså iaktta sedvanliga kommunala principer. 8 kap. Systemansvar och balansansvar Systemansvar 1 § Den myndighet som regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anlägg- ningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. Paragrafen motsvarar 15 a § första och andra styckena samt delvis 15 § i den gamla ellagen. Tredje stycket motsvarar 11 kap. 7 § i utredningens förslag. I denna paragraf behandlas systemansvaret för el. Enligt första stycket skall regeringen utse en myndighet som skall ha detta ansvar. Med stöd av motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen har regeringen utsett Affärsverket svenska kraftnät att ha systemansvaret för el. Detta framgår av 1 § förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström. I andra stycket definieras begreppet systemansvar för el. Med detta avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Denna balans är nödvändig för att frekvensen skall kunna hållas på nätet. Systemansvaret omfattar hela det nationella elsystemet, dvs. stamnätet, de regionala näten och de lokala näten samt till näten anslutna anlägg- ningar för produktion eller nyttjande av el. Detta innebär dock inte att den systemansvariga myndigheten i varje ögonblick skall svara för den direkta driften av hela systemet. Detta uttrycks i lagtexten med att ansvaret är övergripande. Myndigheten träffar i stället avtal med aktörerna på elmarknaden, varigenom dessa åtar sig att svara för sin egen balanshållning. I framtiden kan denna fråga också regleras i de avtal var- igenom en produktionsanläggning ansluts till överföringssystemet. Motsvarande avtal kan också ingås med stora elanvändare som är anslutna eller kommer att bli anslutna till systemet. Detta innebär alltså att balanshållningen primärt sköts av främst elpro- ducenterna men även av de stora elanvändarna. Myndigheten har dock hela tiden en samordnande och övervakande funktion. Först då elpro- ducenternas egna insatser inte räcker till för att upprätthålla balansen, t.ex. vid större störningar i driften, blir det dags för myndigheten att agera operativt genom att besluta om igångsättning av störningsreserver- na. Som framgår av lagtexten gäller ansvaret för balanshållningen bara på kort sikt. Detta kan också uttryckas så, att ansvaret omfattar den momentana balanshållningen med hjälp av de produktionsresurser som står till buds vid varje givet tillfälle. Om produktionskapacitet bortfaller till följd av någon allvarlig störning i elproduktionen, är det inte myndighetens ansvar att återställande av produktionskapaciteten sker genom erforderliga reparationsarbeten. Detsamma gäller om en obalans av mer permanent art uppstår, dvs. om produktionsresurserna inte motsvarar konsumtionsbehovet. Det ingår alltså inte i systemansvaret att avhjälpa en sådan brist, oavsett vad den beror på. Inte bara den direkta produktionen och konsumtionen påverkar balansen utan så gör också själva överföringssystemets kapacitet. På stamnätet finns ett antal punkter, de s.k. snitten, som vid extrema överfö- ringsförhållanden kan bli överbelastade. Detta innebär i praktiken ofta att tillräckligt med el inte kan överföras från norra till södra Sverige. Den samlade elkonsumtionen i södra delen av landet blir då större än den samlade elproduktionen, som står till förfogande i den delen av landet. För att att avhjälpa denna obalans krävs då att produktionen söder om det överbelastade snittet ökas. Att så sker faller inom ramen för systemansvaret. I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, om det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om elektriska anläggningar m.m. Produktionsanläggningar och nät som skall anslutas till stamnätet måste uppfylla vissa tekniska och driftsäkerhetsmässiga krav. Sådana förhållanden kan visserligen regleras i anslutningsavtal men det kan också vara nödvändigt att utfärda närmare föreskrifter om vilka krav som skall ställas på sådana anläggningar. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen bemyndigat Affärsverket svenska kraftnät att meddela sådana föreskrifter. Detta framgår av 16 § förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström. 2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerhet beaktas. Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogenheter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen. Första stycket motsvarar 15 a § tredje stycket i den gamla ellagen. Som nämnts under föregående paragraf är avsikten att den systemansvariga myndigheten skall träffa avtal med de stora elproducenterna om balanshållningen. Om myndigheten inte skulle kunna träffa tillfredsställande avtal med elproducenterna har regeringen, med stöd av bemyndigandet i första stycket, möjlighet att utfärda närmare föreskrifter som ger myndigheten befogenheter att beordra elproducenterna att öka eller minska sin produktion. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen utfärdat sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström. En sådan ökning eller minskning av produktionen skall ge rätt till marknadsmässig ersättning. Myndighetens beslut om ersättning kan, enligt 13 kap. 5 §, överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I vissa speciella fall, främst vid produktions- eller överföringsfel eller vid extrem hög nätbelastning, kan det visa sig omöjligt att klara balanshållningen genom ökad produktion. Den möjlighet som då återstår är att minska konsumtionen, dvs. begränsa eller helt avbryta överföringen av el inom vissa områden. Föreskrifter om detta finns i andra stycket. Inledningsvis måste uppmärksammas att minskning av konsumtionen inte är ett alternativ till ökning av produktionen vid balanshållningen. Först då möjligheterna att upprätthålla balansen genom ökad produktion är uttömda får minskning av konsumtionen tillgripas. När sådan minskning genomförs måste ett antal kriterier iakttas. För det första måste beaktas att syftet med minskningen är att upprätthålla balansen för att avvärja störningar och avbrott i överföringen. Vid hastigt uppkommande störningar, speciellt om de är av större omfattning, medger inte tiden några överväganden om vilka hänsyn som skall tas vid minskningen. Sådana hänsyn kan däremot tas då störningarna kan förutses i bättre tid och då störningarna inte är så omfattande. Det övergripande målet att upprätthålla balansen har den högsta prioriteten, dvs. övriga kriterier får beaktas endast då dessa inte hotar det övergripande målet. När så är möjligt skall minskningen av konsumtionen genomföras så rättvist som möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt s.k. roterande bortkoppling, vilket innebär att överföringen avbryts under en begränsad tidsperiod, exempelvis en timme, i ett visst område. Därefter återupptas överföringen i området varvid överföringen avbryts på samma sätt i ett annat område. Kriteriet innebär också att den roterande bortkopplingen inte påbörjas i samma område varje gång utan att man försöker sprida detta så mycket som möjligt. Det är ganska vanligt att framför allt större elanvändare tecknar avtal med koncessionshavaren om ökad leveranssäkerhet, dvs. färre avbrott än normalt. Sådana avtal skall, om det är tekniskt möjligt, respekteras vid minskning i konsumtionen. Enligt tredje stycket får regeringen meddela närmare föreskrifter i de hänseenden som behandlas i paragrafen. Regleringen har närmare berörts i avsnitt 11. 3 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för elpro- ducenter och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten lämna de uppgifter om produktion eller konsumtion av el som behövs för utövandet av systemansvaret. Paragrafen motsvarar 15 a § fjärde stycket i den gamla ellagen. För att kunna fullgöra sitt systemansvar måste den systemansvariga myndigheten få kännedom om hur mycket el som kommer att matas in på och tas ut från överföringssystemet och även var och när detta kommer att ske. Myndigheten behöver alltså information från de stora aktörerna på elmarknaden. I paragrafen bemyndigas därför regeringen att meddela föreskrifter i nämnda hänseende. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen meddelat sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström. Balansansvar 4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el. En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap. Paragrafen motsvarar 13 § första - tredje styckena elhandelslagen. I första stycket regleras varje elanvändares ansvar för att det för hans uttagspunkt finns en balansansvarig. Därvid kan endast den komma i fråga som har ingått avtal med den systemansvariga myndigheten, som är Affärsverket svenska kraftnät (SvK). Den som vill åta sig balansansvar kommer nämligen att få ingå ett avtal med SvK, där de grundläggande förhållandena mellan parterna regleras. Innebörden i detta avtal är bland annat att den balansansvarige, gentemot SvK, åtar sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som förbrukas av de elanvändare för vilka han är balansansvarig. Varje elanvändare måste alltså teckna ett leveranskontrakt med en elleverantör som antingen själv åtar sig balansansvaret för uttagspunkten och har ingått avtal med SvK som balansansvarig eller som i sin tur har motsvarande avtal med en balansansvarig. Om elanvändaren själv har ingått avtal med SvK som balansansvarig kan han dock själv åta sig balansansvaret för uttagspunkten. I andra stycket anges att varje elanvändare måste underrätta nätkon- cessionshavaren om vem som är balansansvarig i hans uttagspunkt. Om balansansvaret övergår på någon annan måste elanvändaren omedelbart underrätta nätkoncessionshavaren om detta. För närvarande köper de flesta elanvändare, som är anslutna till lokala nät, sin el från innehavaren av leveranskoncession. Denne eller den som levererar el till leveranskoncessionshavaren har därvid balansansvaret för dessa elanvändare. I tredje stycket föreskrivs därför att dessa elanvändare inte omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena. Frågan om balansansvaret i dessa elanvändares uttagspunkter regleras i stället i 5 §. Om en sådan elanvändare byter leverantör och alltså börjar köpa sin el från någon annan än leveranskoncessionshavaren åligger det elanvändaren, i enlighet med huvudregeln i första och andra styckena, att anmäla till nätkoncessionshavaren vem som i fortsättningen har balan- sansvaret i hans uttagspunkt. 5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom leveransområdet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Paragrafen motsvarar 13 § fjärde stycket elhandelslagen. I paragrafen anges att leveranskoncessionshavaren skall hålla nätkon- cessionshavaren underrättad om till vilka elanvändare han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp. Med denna anmälan klargör leveranskoncessionshavaren i praktiken balansansvaret i alla de uttagspunkter där han levererar el. 6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som har lämnats enligt 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Paragrafen motsvarar 13 § femte stycket elhandelslagen. I paragrafen anges nätkoncessionhavarens anmälningsskyldighet gentemot SvK. I praktiken kommer dessa rapporter att ange vilka balansansvariga leverantörer som överför el på nätkoncessionshavarens ledningsnät och, för varje leverantör, de uttagspunkter i vilka leveran- tören har balansansvaret. Dessutom kommer rapporten att ange de elanvändare som själva har balansansvaret. Så fort nätkoncessionshava- ren får en anmälan om någon ändring i dessa förhållanden är han skyldig att anmäla detta till SvK. Dessutom skall han hålla SvK underrättat om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Dessa inköp gör nätkoncessionshavaren för att täcka nätförlusterna på det egna nätet. 9 kap. Skyddsåtgärder 1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. Bestämmelsen i första stycket, som utgör den grundläggande föreskriften vad avser elsäkerhet, saknar motsvarighet i den gamla ellagen. Den innebär dock inga nyheter i förhållande till vad som redan gäller för elektriska anläggningar. Bestämmelsen gäller inte bara elektriska anläggningar utan också elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar. En elektrisk anordning kan beskrivas som den utrustning där man förbrukar elen. En anordning är alltså för det mesta ansluten till en anläggning för användning av el. Som exempel kan nämnas elektriska maskiner i fabriker, elektriska lok och elektriska hamnkranar. Bestämmelsen gäller dessutom elektriska installationer. Härmed avses främst den samlade utrustningen i en anläggning för överföring eller användning av el. Man syftar här framför allt på det sätt på vilken de olika komponenterna i anläggningen har kopplats samman. Slutligen omfattar bestämmelsen elektrisk materiel. Huvuddelen av all elektrisk materiel kan indelas i två huvudgrupper nämligen dels de enskilda beståndsdelarna i anläggningar, anordningar och installationer, dels elektriska apparater såsom spisar, kylskåp, TV - apparater och armaturer. Elektriska apparater faller också inom begreppet elektrisk anordning eftersom man i en apparat förbrukar el. Av hävd brukar man dock hänföra endast större föremål till begreppet anordning, såsom har exemplifierats ovan. Andra stycket motsvarar delvis 15 § i den gamla ellagen och 11 kap. 6 § i utredningens förslag. Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i närmare angivna frågor i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen ut- färdat föreskrifter i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar, förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel och elinstallatörsförordningen (1990:806). I 1 kap. 2 § i den första förordningen, 11 - 13 §§ i den andra förordningen och 8 § i den tredje förordningen finns bemyndiganden för Elsäkerhetsverket att utfärda föreskrifter i vissa angivna hänseenden. Föreskrifterna i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel har, som nämnts, meddelats med stöd av ett bemyndigande i den gamla ellagen. Föreskrifterna har sin grund i rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser, det s.k. lågspänningsdirektivet. 2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning. Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Första stycket motsvarar 5 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen. Skador på person eller egendom från elektriska anläggningar kan uppstå genom närverkan eller avståndsverkan. Som exempel på skador genom närverkan kan nämnas att sak eller person kommer i kontakt med en strömförande del av en anläggning eller att ström från en ledning med högre spänning kommer in i ledning med lägre spänning på grund av direktkontakt eller överslag. Skador genom avståndsverkan uppstår genom variationer i de elektriska och magnetiska fälten runt en ledning. En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska fält påverkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens. En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas induktion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste om- rådet kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta områden runt ledningen. I denna paragraf behandlas bara skador och störningar som uppstår genom avståndsverkan. Bestämmelsen innebär att den som uppför en elektrisk anläggning skall förebygga att driften i redan befintliga anlägg- ningar, dvs. äldre anläggningar, inte störs genom inverkan från den nya anläggningen. Skyldigheten föreligger dock inte bara i samband med själva uppförandet utan den gäller allt framgent, dvs. innehavaren av en yngre anläggning är alltid skyldig att vidta och vidmakthålla åtgärder till skydd mot störningar i äldre anläggningar. Han är också skyldig att förebygga störningar i sin egen anläggning från andra, äldre anläggningar. Bestämmelsen bygger på den s.k. prioritetsprincipen, som alltså innebär att innehavaren av en yngre anläggning skall vidta åtgärder till skydd för äldre anläggningar. Det är inte bara driftstörningar som skall förebyggas utan även person- och sakskador. Det är då viktigt att uppmärksamma att det här endast gäller skador som uppkommer till följd av inverkan på en anläggning från en annan anläggning. Som exempel kan nämnas att genom influens från anläggning A ökar spänningen i anläggning B och denna förhöjda spänning leds från anläggning B in i en byggnad där person- och/eller sakskador uppstår. Utmärkande för den typ av skador som omfattas av bestämmelsen är att minst två elektriska anläggningar är inblandade i händelseförloppet. Bestämmelsen i denna paragraf syftar till att avgöra vilken anläggningsinnehavare som skall svara för skadan. Enligt priori- tetsprincipen är det innehavaren av den yngre anläggningen som har detta ansvar. Utanför paragrafens tillämpningsområde faller person- och sakskador som uppstår genom s.k. närverkan. Utmärkande för sådana skador är att endast en anläggning är inblandad i händelseförloppet. Här råder alltså ingen tvekan om vilken anläggningsinnehavare som är ansvarig. Av paragrafens ordalydelse framgår att de åtgärder som den ansvarige anläggningsinnehavaren svarar för skall vidtas i hans egen anläggning och inte i de anläggningar som kan bli påverkade av hans anläggning. I paragrafen anges att den ansvarige "svarar för" de åtgärder som behövs. Med detta uttryck menas att den ansvarige är skyldig inte bara att vidta åtgärderna utan också att bekosta dem. Andra stycket är nytt i förhållande till den gamla ellagen och innebär att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder även gäller i förhållande till koncessionspliktiga naturgasledningar. Bestämmelsen tar sikte på korrosionsskador vid induktion. Sådana skador orsakas vid normal drift av den elektriska anläggningen. Detta har kommenterats i avsnitt 12.2. 3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som överstiger 1 000 volt mellan fasledare där det vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får kännedom om att en elektrisk anläggning för svag- ström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga skada eller störning. Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. andra stycket i den gamla ellagen. I denna paragraf, som innebär ett avsteg från prioritetsprincipen, ges bestämmelser som omfattar anläggningar för högspänning. Sådana anläggningar har vid normal drift inte påtagligt större inverkan på omgiv- ningen än andra anläggningar. Om däremot fel uppstår kan deras in- verkan bli både kraftig och vidsträckt. De anläggningar det här rör sig om är i praktiken ledningar för överföring på längre sträckor, där spänningen uppgår till flera hundra kV. Det gäller alltså ledningarna inom stamnätet och vissa regionledningar. Om en sådan ledning brister och därmed får kontakt med marken leds en s.k. jordslutningsström ner i marken. Denna ström har en avsevärd styrka. Den orsakar induktion vilken på grund av den kraftiga strömstyrkan kan sprida sig över stora områden med påföljd att andra ledningar påverkas. Därutöver uppstår s.k. förhöjda markpotentialer. Jordslutnings- strömmen leds från den nedfallna ledningen genom marken till en transformator. Vid felstället uppstår spänningssättningar som kan ha av- sevärd utbredning på marken. Dessa förhöjda markpotentialer, dvs. spän- ningssättningar, kan påverka andra ledningar med därav följande person- och sakskador och kan också genom direktverkan vara farliga för männi- skor och djur. Bestämmelsen i första stycket innebär i korthet att innehavaren av en starkströmsanläggning för högspänning alltid skall svara för skyddsåtgärder utan hänsyn till prioritetsordningen under förutsättning att den jordslutningsström som kan uppkomma vid enfasigt fel har en större styrka än 500 ampere. Skyldigheten att svara för skyddsåtgärder gäller dock inte i förhållande till alla typer av anläggningar utan bara gentemot svagströmsanläggningar och lågspänningsanläggningar. Sistnämnda kategori utgörs av starkströmsanläggningar med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare. I förhållande till andra högspännings- anläggningar gäller alltså prioritetsprincipen. Den ansvarige anläggningsinnehavaren är inte skyldig att ta reda på vilka skyddsberättigade anläggningar som finns i hans närhet utan skyldigheten inträder först då han får kännedom om sådana anläggningar. I andra stycket anges de typer av skador och störningar som skall före- byggas. Att influens inte nämns beror på att den bara uppträder i omedelbar anslutning till ledningen även då fel uppstår. Inverkan genom influens från dessa typer av anläggningar är alltså inte annorlunda än vid andra typer av anläggningar, varför undantagsregeln i denna paragraf inte omfattar inverkan genom influens. 4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen anläggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden. Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. tredje stycket i den gamla ellagen men saknar motsvarighet i utredningens förslag. Enligt 3 § är innehavaren av vissa högspänningsanläggningar alltid skyldig att vidta åtgärder till skydd mot skador och störningar vid såväl äldre som yngre anläggningar. Detta betyder dock inte att innehavare av yngre anläggningar är helt befriade från att vidta skyddsåtgärder i samband med uppförande av den egna anläggningen. Vid den nya anläggningen måste naturligtvis "normala" skyddsåtgärder vidtas. Dessa bör vidtas efter samråd med innehavaren av högspänningsanläggningen så att kostnaden för de skyddsåtgärder som denne behöver vidta kan minimeras. Om innehavaren av den nya anläggningen underlåter detta och därigenom föranleder att de erforderliga skyddsåtgärderna vid hög- spänningsanläggningen blir väsentligt högre än nödvändigt får han själv svara för denna merkostnad. Detta ansvar inträder bara om kostnaderna blir väsentligt högre, varför bestämmelsen blir tillämplig först då innehavaren av den nya anläggningen mera allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter i nämnda hänseende. 5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen och 4 § i utredningens förslag. Om en äldre anläggning ändras på sätt som beskrivs i paragrafen blir anläggningsinnehavaren gentemot yngre anläggning skyldig att svara för de skyddsåtgärder som föranleds av ändringen. Innehavaren av den yngre anläggningen svarar alltjämt för de skyddsåtgärder som behövdes redan före ändringen. 6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag. Bestämmelsen har sin betydelse bl.a. för längre kraftledningar som ofta byggs ut i etapper. Detta gäller inte bara själva ledningen utan även de transformator- och kopplingsstationer som hör till ledningen. 7 § Om, i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 § är skyldig att svara för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden. Den innehavare som utfört en åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersätt- ning för de utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån. Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. första och andra styckena i den gamla ellagen och 6 § i utredningens förslag. Bestämmelsen i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln om vid vilken anläggning erforderliga skyddsåtgärder skall vidtas. Huvudregeln finns i 2 §, där ansvar enligt prioritetsprincipen föreskrivs, och i 3 §, där ansvar för innehavare av vissa högspänningsanläggningar föreskrivs. Undantaget innebär att de erforderliga åtgärderna kan vidtas vid en annan anläggning än vid den enligt huvudregeln utpekade. Det bör uppmärksammas att det någon gång kan vara lämpligast att vidta åtgärderna vid en annan anläggning än den störande eller den störda anläggningen. Även denna situation omfattas av bestämmelsen. Om inte de inblandade parterna kan komma överens om vid vilken anläggning åtgärderna skall vidtas får frågan lösas vid allmän domstol. För att i möjligaste mån undvika tvister inför domstol finns det sedan 1960 en frivillig samarbetsnämnd, Telestörningsnämnden. Den har karaktären av en partssammansatt skiljenämnd. Den har bl.a. till uppgift att utfärda rekommendationer i ersättningsfrågor på detta område, vilka publiceras i en serie, "Meddelande från Telestörningsnämnden". I andra stycket finns en kostnadsregel. Bestämmelsen i första stycket innebär bara en reglering av vid vilken anläggning de erforderliga åtgärderna skall vidtas. Kostnadsansvaret ligger dock kvar på den som enligt huvudregeln haft att svara för åtgärderna. Därför föreskrivs att han skall ersätta innehavaren av den anläggning vid vilken åtgärderna vidtagits. Ersättning utgår för de kostnader som varit nödvändiga för de erforderliga åtgärderna. Om åtgärderna utförts på ett onödigt omfattande eller dyrbart sätt får den ersättningsberättigade själv stå för merkostnaderna. Om de vidtagna åtgärderna medför minskade underhålls- och driftkost- nader eller annan stadigvarande förbättring av driften vid den berörda an- läggningen skall ersättningen minskas i motsvarande mån. 8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag. 10 kap. Skadestånd I detta kapitel ges vissa föreskrifter om skadestånd i samband med elverksamhet. Föreskrifter ges bara då ellagens reglering innebär avvikelser från sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser. I den mån föreskrifter saknas gäller alltså dessa bestämmelser, främst skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser. Ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning 1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Ansvar enligt första stycket gäller inte 1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, 2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare, 3. om skadan skett på en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, eller 4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbefordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. Paragrafen motsvarar 4 § i den gamla ellagen. I denna och följande paragrafer läggs skadeståndsansvaret på innehavaren av en anläggning. Den som kräver skadestånd enligt lagen kan i stället vända sig mot ägaren. Detta framgår av 7 § första stycket. Den som kräver skadestånd kan alltså rikta sig mot endera av dessa två. Förhållandet dem emellan regleras i 7 § andra stycket. I första stycket ges huvudregeln om strikt skadeståndsansvar i stället för ansvar vid vållande. Ansvaret omfattar person- och sakskador som orsakats genom inverkan av el från en elektrisk starkströmsanläggning. Vad som avses med en elektrisk anläggning framgår av 1 kap. 2 §. Ansvaret gäller endast om elen kommer från en starkströmsanläggning. - El från svagströmsanläggningar är enligt den gängse definitionen av sådana anläggningar inte farliga för person eller egendom varför el som härrör från sådana anläggningar inte kan orsaka person- eller sakskador. Flertalet skador inträffar i direkt anslutning till en elektrisk starkströmsanläggning. Någon kommer exempelvis i kontakt med en nedfallen ledning och skadas av elen därifrån. Det kan också inträffa t.ex. att en ledning faller ned och gör ett järnstaket strömförande eller att el genom induktion tillförs en svagströmsanläggning och via den orsakar person- eller sakskada. Det strikta ansvaret gäller i alla dessa och liknande situationer. Ansvaret åvilar innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Ansvaret har alltså utsträckts till att gälla innehavare av alla elektriska starkströmsanläggningar, oavsett om anläggningen är utrustad med en generator eller transformator eller ej. Det saknar i detta sammanhang betydelse var elen alstrats och om den kommit in i anläggningen avsiktligt genom vanlig leverans eller oavsiktligt på annat sätt exempelvis genom överledning eller induktion. I andra stycket anges fyra undantag från huvudregeln om strikt skadeståndsansvar. Undantagsbestämmelsen innebär att sedvanliga skadeståndsrättsliga regler, främst skadeståndslagens föreskrifter, blir tillämpliga medan transporträttsliga regler gäller i det fjärde undantagsfallet. Enligt punkterna 1 och 2 undantas från det strikta ansvaret dels den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst femtio kilovoltampere, dels den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av el och som tillförs el med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare. Vad gäller anläggningar som nämns i punkt 2 görs inte längre någon åtskillnad mellan anläggningar inomhus och utomhus. I detta sammanhang bör även regleringen i 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen uppmärksammas. Där anges att om det till en anläggning som är avsedd för användning av el är anslutet en eller flera andra sådana anläggningar och anläggningarna är i samme innehavares hand, skall an- läggningarna betraktas som en och samma anläggning. Detta innebär t.ex. att om någon av dessa anläggningar tillförs el med en spänning som överstiger tvåhundrafemtio volt, gäller strikt ansvar för skada som inträffar vid ansluten anläggning som tillförs el med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt. Enligt tredje punkten gäller inte heller strikt ansvar om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, som har skadats. Punkten motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen. De bestämmelser rörande medvållande som finns i 6 § i den gamla ellagen har inte förts över till den nya ellagen. I detta hänseende blir alltså sedvanliga bestämmelser gällande, främst 6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen. Det kan också förekomma att driften hos en elektrisk anläggning störs på grund av inverkan av el från en annan sådan anläggning. Den frågan regleras i 4 §. Enligt fjärde punkten gäller inte heller strikt skadeståndsansvar om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbefordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. I detta fall blir främst transporträttsliga bestämmelser gällande. Punkten motsvarar 13 § i den gamla ellagen. Produktansvar 2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan. 3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som 1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet, 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i omlopp, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller 4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Dessa paragrafer motsvarar 4 a och 4 b §§ i den gamla ellagen och reglerar skadeståndsansvaret vid skador orsakade av el som har brister i kvalitet. Bestämmelserna har sin grund i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. I direktivets artikel 1 föreskrivs att en tillverkare skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. I artikel 2 definieras produkt som en lös sak med vissa undantag. Enligt artikel 3 avses med tillverkare främst den som framställt produkten. En produkt har, enligt artikel 6, en säkerhetsbrist om den inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter. Direktivet införlivades med svensk rätt huvudsakligen genom produktansvarslagen (1992:18), som trädde i kraft den 1 januari 1993. Emellertid anges i artikel 2 sista meningen i direktivet att begreppet "produkt" inbegriper elektricitet. Någon annan bestämmelse som specifikt behandlar el finns inte i direktivet. Såvitt avser el införlivades direktivet genom att 4 a och 4 b §§ infördes i ellagen med ikraftträdande den 1 januari 1993. Dessa paragrafer ersätts nu med 2 § respektive 3 §. I 2 § ges själva skadeståndsregeln, som innebär att strikt ansvar föreligger för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el. I motsats till annan skadeståndsskyldighet som regleras i detta kapitel gäller denna paragraf skador som orsakas av fel hos själva elen och inte fel som orsakas av fel eller inverkan från en elektrisk anläggning. Vad som avses med säkerhetsbrist anges i paragrafens andra stycke. Som exempel på fel kan nämnas avvikelser i fråga om frekvens eller spänning hos elen. Skadeståndsskyldighet gäller för personskada och viss angiven typ av sakskada. I 3 § finns vissa föreskrifter om undantag från skadestånds- skyldigheten. I den mån föreskrifter om produktansvar för el saknas i dessa paragrafer gäller sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser. Närmare kommentarer om produktansvaret för el finns i regeringens proposition (prop. 1991/92:135) om produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Skadestånd vid driftstörning 4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt eller vårdslöshet från hans sida. Paragrafen motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen. Har en elektrisk anläggning skadats genom inverkan av el från en annan elektrisk anläggning skall, vilket framgår av 1 § andra stycket 3, det strikta ansvaret enligt 1 § första stycket inte gälla. I stället får sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser tillämpas, vilket i detta fall innebär främst skadeståndslagens bestämmelser. Ersättning utgår alltså för person- och sakskada samt för ren förmögenhetsskada genom brott. Men även störning av driften vid en elektrisk anläggning kan ske genom inverkan av el från en annan elektrisk anläggning. En sådan störning orsakar normalt varken person- eller sakskador. Däremot orsakas ofta ren förmögenhetsskada. Ersättning för sådan skada utgår inte enligt skadeståndslagens bestämmelser utom i vissa fall som här saknar aktuali- tet. Därför har den aktuella bestämmelsen tagits in i ellagen. Om en störning skulle orsaka person- eller sakskada utgår ersättning för detta enligt allmänna skadeståndsbestämmelser. För tydlighets skull föreskrivs detta i paragrafen. Skadelidandes medvållande 5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Paragrafen motsvarar 7 § i den gamla ellagen. Första stycket innebär att skadestånd som utgår enligt bestämmelsen om strikt ansvar i 1 § första stycket kan jämkas vid medvållande från den skadelidandes sida i enlighet med 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Bestämmelsen gäller både vid person- och sakskada. Därigenom innebär bestämmelsen en ändring i förhållande till den gamla ellagen i fråga om sakskada. Tidigare gällde vid sakskada att skadeståndsskyldighet förelåg fullt ut eller inte alls beroende på graden av medvållande från den skadelidandes sida. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 13.6. Även då ersättning för ren förmögenhetsskada enligt 4 § tillämpas skadeståndslagens jämkningsbestämmelser. Andra stycket reglerar jämkning vid skadestånd enligt bestämmelserna om produktansvar. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen. Bestämmande av skadestånd 6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 § tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr. Paragrafen motsvarar 8 § i den gamla ellagen. Huvudregeln om skadeståndets bestämmande ges i första stycket. Där nämns ersättning enligt 1, 2 och 4 §§, vilka är de ersättningsbestämmelser som avviker från skadeståndslagens ersättningsbestämmelser. Vad avser bestämmande av skadestånd enligt enligt de nämnda paragraferna hänvisas till 5 kap. skadeståndslagen. I andra stycket finns en avräkningsregel som innebär att 3 500 kr skall avräknas då skadestånd för sakskada enligt regeln om produktansvar i 2 § bestäms. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen. Ägares skadeståndsansvar 7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som har upplåtits. Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren. Paragrafen motsvarar 10 § i den gamla ellagen. Preskription 8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträffade. Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna. Paragrafen motsvarar 11 § i den gamla ellagen. I första stycket föreskrivs en preskriptionstid på två år i de fall skades- tånd skall utgå enligt ellagens bestämmelser, dvs. enligt 1 § första stycket (strikt ansvar) eller 4 § (ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning). För de skador som skall ersättas enligt andra bestämmelser blir de allmänna reglerna i preskriptionslagen tillämpliga. I andra stycket föreskrivs en preskriptionstid på tre år i de fall skades- tåndsskyldighet föreligger enligt 2 § (produktansvar). Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på preskriptionsbestämmelserna i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen. 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter Inledande bestämmelser 1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. I paragrafen avgränsas kapitlets tillämpningsområde till att avse överföring och leverans av el till konsumenter. Begreppet konsument avser en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Definitionen stämmer överens med vad som gäller enligt EG: s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (93/13/EEG). I sak motsvaras definitionen även av de uttryck som används i annan konsumenträttslig lagstiftning, t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. En närmare redogörelse för konsument- begreppet finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1994/95:17 s. 29 f.). Bestämmelserna i kapitlet är således tillämpliga på hushållsel som överförs och levereras till en privatperson och dennes familj för att användas för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Om elen används även för näringsverksamhet är den huvudsakliga användningen avgörande. 2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. I paragrafen slås fast att kapitlets bestämmelser är tvingande till konsu- mentens förmån. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall göras mellan det enskilda avtalsvillkoret och den enskilda lagbestämmelsen som reglerar en viss fråga. Det är således inte fråga om att göra en helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre och i andra avseenden en förmånligare ställning än vad som följer av lagen. Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom avtal. Konsumenten får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som är förmånligare än vad som följer av lagens regler. Paragrafen avser avtalsvillkor varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen. Däremot hindrar stadgandet inte att konsumenten i ett konkret fall avstår från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har blivit aktuell. Frågan huruvida ett sådant avstående eller åtagande från konsumentens sida är bindande för denne får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, bl.a. generalklausulen i 36 § avtalslagen. Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott 3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott. Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §, underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse får överföringen inte avbrytas. Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt. I paragrafen behandlas de grundläggande förutsättningar som gäller för avbrytande av överföring av el på grund av att konsumenten gjort sig skyldig till ett avtalsbrott. Paragrafen riktar sig mot både nätkoncessionshavaren och leverantören. Det är dock endast nätkoncessionshavaren, vilken svarar för nätverksamheten och de anläggningar med vilkas hjälp överföringen sker, som de facto kan avbryta överföringen. Om leverantören anser att det finns grund för att avbryta överföringen på grund av konsumentens försummelse, får leverantören vända sig till nätkoncessionshavaren och begära att denne skall avbryta överföringen. Förhållandet mellan nätkoncessionshavaren och elleverantören får regleras genom avtal. Som framgår av 8 § andra stycket ligger ansvaret för att avbrytandet av överföringen sker i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel på den som tar initiativ till åtgärden. Av första stycket framgår att en grundläggande förutsättning för att överföringen skall få avbrytas är att konsumenten har gjort sig skyldig till en försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott, antingen mot nätkoncessionshavaren eller leverantören. Konsumenten kan bryta mot avtalet på olika sätt, t.ex. genom att inte följa säkerhetsföreskrifter. Den vanligaste försummelsen torde dock vara bristande betalning av nätavgift respektive avgift för levererad el. Försummelsen skall vara sådan att avtalsbrottet är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentlighetsbedömningen bör ske utifrån avtalsbrottets betydelse för nätkoncessionshavaren respektive elleverantören i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer. När det gäller bristande betalning bör sådana omständigheter som skuldens storlek och antalet obetalda avgifter vara av avgörande betydelse. Är det fråga om något enstaka dröjsmål avseende mindre belopp bör väsentlighetskravet normalt inte anses uppfyllt. En konsument kan ha flera olika abonnemang med samma leverantör eller nätkoncessionshavare. Överföringen får dock endast avbrytas beträffande det avtal som konsumenten har brutit mot. Betalar konsumenten inte för elen till en fritidsbostad kan detta avtalsbrott inte läggas till grund för att bryta överföringen till konsumentens ordinarie bostad. I andra stycket finns ett generellt krav som innebär att konsumenten skall uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse innan överföringen avbryts. Tidsfristen skall anges uttryckligen i uppmaningen och vara skälig. Skälig tid beträffande betalningsdröjsmål torde normalt inte understiga två veckor. Vid andra typer av försummelser får frågan vad som skall anses vara skälig tid avgöras från fall till fall. Om försummelsen inte gäller betalning skall konsumenten enligt denna bestämmelse erinras om att överföringen kan komma att avbrytas om rättelse inte sker. Beträffande betalningsförsummelse finns regler om underrättelse och meddelande till socialnämnden i 4 §. Av uppmaningen bör framgå att sociala myndigheter kan komma att kopplas in i ett senare skede. Enligt tredje stycket får överföringen av el inte avbrytas om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Bestämmelsen har utformats i enlighet med lagrådets rekommendation. Förevarande bestämmelse rör akuta situationer och innebär inte någon undersökningsplikt för leverantören eller nätkoncessionshavaren. Den är tillämplig då omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att det kan befaras att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Som exempel på fall då bestämmelsen kan vara tillämplig kan nämnas att det vid tidpunkten för avstängning råder sträng kyla, att det är fråga om ett eluppvärmt bostadshus som är ensligt beläget och att abonnenten är mycket gammal. Ett annat exempel är att nätkoncessionshavaren får uppgift om att konsumenten eller någon annan i dennes hushåll lider av allvarlig sjukdom och det är sannolikt att tillståndet hastigt skulle försämras genom en avstängning. Med omfattande sakskador avses värdemässigt stora skador, företrädesvis på en byggnad. Kan det befaras att vattenledningssystemet i en byggnad fryser sönder bör således inte överföringen avbrytas. Bestämmelsen i tredje stycket begränsas av att den inte hindrar att överföringen avbryts om konsumenten handlar otillbörligt. Som exempel kan nämnas att en konsument som riskerar att drabbas av skada underlåter att betala för överföringen, trots att han har betalningsförmåga. Avbryts överföringen utan att förutsättningarna i denna paragraf och, vid betalningsförsummelse, 4 § är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning enligt 8 § av den som tagit initiativ till att avbryta överföringen. 4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för överföring eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd. Sker betalning eller är fordringen tvistig, får överföringen inte avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för skulden. Paragrafen behandlar de särskilda förutsättningar som, utöver vad som anges i 3 §, skall vara uppfyllda för att överföringen skall få avbrytas då försummelsen avser bristande betalning. Har tiden för rättelse enligt 3 § gått ut skall konsumenten enligt första stycket uppmanas att betala inom tre veckor från det att konsumenten har delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Konsumenten skall delges enligt reglerna i delgivningslagen. Samtidigt som uppmaningen och underrättelsen avsänds skall socialnämnden i den kommun där överföringen sker få meddelande om förhållandena. Om kommunen saknar socialnämnd får meddelandet lämnas till den nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten. De personuppgifter som lämnas till nämnden omfattas där av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen. Av andra stycket framgår att överföringen inte får avbrytas om betalning sker eller om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret. Det bör räcka att åtagandet avser själva skulden och inte ränta. Överföringen får inte heller avbrytas i anledning av en fordran som är tvistig. Detta överensstämmer med vad som gäller sedan tidigare enligt branschens standardavtal. Enbart den omständigheten att konsumenten underlåter att betala en skuld medför inte att fordran är att betrakta som tvistig. Normalt bör krävas att konsumenten muntligen eller skriftligen framställer en invändning i sak som kan sägas ha rättslig relevans. Är fordringen endast delvis tvistig kan den del av fordringen som inte är tvistig, om övriga förutsättningar är uppfyllda, föranleda att överföringen avbryts. 5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ . Paragrafen behandlar konsumentens skyldighet att utge ersättning för nätkoncessionshavarens och elleverantörens kostnader i anledning av förfarandet i 3 och 4 §§. Nätkoncessionshavaren och elleverantören har rätt till ersättning för de kostnader som föranleds av de åtgärder som anges i 3 och 4 §§. Vad som avses är kostnader för uppmaningar och underrättelser till konsumenten och meddelanden till socialnämnden, delgivningsförfarandet samt själva avstängningsåtgärden. Nätkoncessionshavaren och elleverantören har inte rätt till ersättning i större utsträckning än vad som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. I de fall där initiativet till att överföringen avbryts kommer från leverantören bör nätkoncessionshavaren kunna kräva antingen leverantören eller konsumenten på ersättning för avstängningsåtgärden. Om nätkoncessionshavaren kräver leverantören får denne i sin tur påföra konsumenten denna kostnad. 6 § Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av paragrafen framgår att underrättelser och meddelanden enligt 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets rekommendation. Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m. 7 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i något fall pågå längre än åtgärden kräver. Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i god tid före avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är lämpligt, genom anslag. Paragrafen behandlar i vilka fall nätkoncessionshavaren får avbryta överföringen av el och i vilken omfattning han är skyldig att underrätta konsumenten om avbrott i överföringen. Enligt första stycket har nätkoncessionshavaren rätt att avbryta överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Detta följer redan av bestämmelserna i 8 och 9 kap. I första stycket föreskrivs vidare att avbrottet inte i något fall får pågå längre än åtgärden kräver. Blir avbrottet för långt gäller, om skada uppkommer, ett kontrollansvar enligt 10 §. Av andra stycket framgår att nätkoncessionshavaren har en skyldighet att underrätta konsumenten om förutsebara driftstörningar, t.ex. i anledning av reparationsarbete eller liknande, som inte är kortvariga. Aviseringen skall ske i god tid före avbrottet. Med uttrycket annat än kortvarigt avbrott avses att utesluta helt korta avbrott från underrättelseskyldigheten. Tidslängden kan variera i det enskilda fallet. Är det fråga om ett enda avbrott torde konsumenten utan större olägenhet normalt kunna tåla strömlöshet mer än någon timme utan att han underrättas i förväg. Avbrott som är längre än två timmar bör dock aldrig kunna bedömas som kortvariga. Underrättelsen skall ske genom ett skriftligt eller muntligt meddelande direkt till konsumenten. Om det är lämpligt - t.ex. i ett flerfamiljshus - kan underrättelse ske genom anslag i trapphus, på dörrar eller liknande. Det är inte tillräckligt att nätkoncessionshavaren enbart sätter upp anslag på allmän plats eller annonserar om avbrottet i media. Skadestånd vid avbruten överföring av el 8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören, skall denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den uppkomna skadan. Paragrafen behandlar konsumentens rätt till ersättning då nätkoncessionshavaren bryter överföringen på grund av konsumentens avtalsbrott utan att förutsättningarna enligt 3 och 4 §§ är uppfyllda. Enligt första stycket har konsumenten rätt till ersättning om överföringen bryts på grund av konsumentens försummelse, trots att förutsättningarna för detta inte föreligger enligt 3 och 4 §§. Som exempel kan anges att avtalsbrottet inte är att betrakta som väsentligt, att nätkoncessionshavaren underlåter att delge konsumenten en underrättelse enligt 4 § eller att överföringen bryts trots att omständigheterna är sådana som anges i 3 § tredje stycket. Av andra stycket framgår att elleverantören ensam skall ersätta skadan, om överföringen avbrutits på dennes begäran. Detta innebär att nätkoncessionshavaren inte behöver kontrollera att leverantörens begäran att överföringen skall avbrytas har stöd i lag. Om elleverantören begärt att överföringen skall avbrytas får konsumenten således vända sig mot denne med sitt ersättningskrav. 9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren. Paragrafen behandlar nätkoncessionshavarens skadeståndsskyldighet om han brister i sin underrättelseskyldighet enligt 7 § andra stycket. Av paragrafen framgår att nätkoncessionshavaren är skadeståndsskyldig mot konsumenten om han underlåter att underrätta konsumenten om förutsebara avbrott enligt 7 § andra stycket. Endast den skada som föranleds av den uteblivna underrättelsen är ersättningsgill. 10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för att utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är koncessionshavaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. I paragrafen behandlas konsumentens rätt till skadestånd vid kvantitativa driftsstörningar. Rätten till skadestånd om överföringen av el avbryts på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda regleras i 8 §. Konsumentens rätt till skadestånd om han inte underrättats enligt 7 § andra stycket bestäms enligt 9 §. Om förutsättningarna för att avbryta överföringen av el i 7 § första stycket inte är uppfyllda, ansvarar nätkoncessionshavaren enligt bestämmelserna i 10 §. Bland dessa fall inryms även då ett avbrott pågår längre än den aktuella åtgärden kräver. Regler om skadeståndets omfattning finns i 11 §. Bestämmelsen riktar sig enbart mot nätkoncessionshavaren. Detta sammanhänger med att elleverantören såsom distributionssystemet är uppbyggt i praktiken inte kan orsaka elavbrott. Nätkoncessionshavaren har enligt första stycket ett s.k. kontrollansvar. Denna typ av skadeståndsansvar finns sedan tidigare i bl.a. köplagen (1990:931), konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716). För överväganden avseende de bestämmelserna, se prop. 1988/89:76 s. 108 f. och prop. 1989/90:89 s. 84). Vad som nedan anförs är i huvudsak hämtat från dessa överväganden men anpassat till förhållandena på elmarknaden. Huvudregeln är att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom ett elavbrott. För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet krävs att fyra förutsättningar är uppfyllda. För det första skall det föreligga ett hinder mot överföring av el. För det andra skall hindret ligga utanför nätkoncessionshavarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde för- väntas ha räknat med det. För det fjärde skall nätkoncessionshavaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret. För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Nätkoncessionshavaren får anses ha bevisbördan för att så är fallet (jfr prop. 1989/90:89 s. 84). Den första förutsättningen innebär alltså att avbrottet skall bero på om- ständigheter som utgör hinder för överföringen. Det är inte tillräckligt att överföringen försvåras eller blir mer kostsam än vad man kunnat räkna med. Det är dock inte en nödvändig förutsättning att överföringen är absolut omöjlig. Det kan föreligga sådana extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt måste anses utgöra ett hinder. Övriga förutsättningar för befrielse från skade- ståndsskyldighet innebär å andra sidan att endast vissa typer av hinder kan åberopas med framgång för att nätkoncessionshavaren skall kunna undgå ersättningsskyldighet. Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är att elavbrottet beror på ett hinder som ligger utanför nätkoncessions- havarens kontroll. Den bedömning som man skall göra för att avgöra om ett prestationshinder ligger utanför nätkoncessionshavarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl.a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret kan hänföras till företagets kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kon- trollerbara för nätkoncessionshavaren. Däremot är det utan betydelse huru- vida företagets handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt. Det innebär att man i första hand måste bedöma hindret som sådant. Man måste fråga sig om en nätkoncessionshavare i allmänhet typiskt sett kan påverka uppkomsten av ett liknande hinder. Man kan emellertid vid själva kvalificeringen av typhändelsen inte undgå att ta hänsyn även till hur nätkoncessionshavaren uppträtt i det enskilda fallet (jfr Hellner och Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 2 uppl., s. 144 f.). I förarbetena till konsumentköplagen exemplifieras detta på följande sätt. Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till strejk och detta medför ett prestationshinder, är det fråga om arbetstagarnas självständiga handlande. Detta kan i allmänhet inte anses ligga inom ramen för nätkoncessionshavarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan i fall det är fråga om en strejk som utlösts t.ex. på grund av att nätkoncessionshavaren klart brutit mot bestämmelserna i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll över. Även rena olyckshändelser, t.ex. en brand, kan omfattas av ansvaret. Det gäller om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför nätkoncessionshavarens kontrollsfär. Situationen kan vara en annan om exempelvis en pyroman orsakat branden. Ett avbrott på grund av vindfälle, tjäle, blötsnö, blixtnedslag eller liknande händelser torde aldrig kunna anses ligga utanför nätkoncessions- havarens kontroll, om avbrottet beror på att tillsynsmyndigheternas föreskrifter och råd inte har följts. Den tredje förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är att hindret är sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde för- väntas ha räknat med det. Vilka händelser som i denna mening bör tas i beräkning beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns risker som är ofta förekommande och typiska för verksamheten så att nätkoncessionshavaren regelmässigt bör räkna med dem, medan andra händelser är så ovanliga och avlägsna att de inte behöver beaktas. Om t.ex. blötsnö i ett visst område nästan varje vinter orsakar led- ningsbrott, trots att nätkoncessionshavaren följt tillsynsmyndigheternas föreskrifter och råd, måste det anses att nätkoncessionshavaren skäligen kunde förväntas ha räknat med att avbrott av denna orsak kan ske. Det innebär att risken för skada i dessa fall placeras hos nätkoncessions- havaren. Om däremot ett ledningsbrott orsakas av för det aktuella området extrema väderleksförhållanden eller av en exceptionell händelse, bör nätkoncessionshavaren inte behöva ta avbrottet i beräkning. I sistnämnda fall placeras alltså risken för skada i stället hos konsumenten. Den fjärde förutsättningen är att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Att märka är att bedömningen skall avse hindrets följder och inte hindret som sådant. I uttrycket ”skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit” ligger främst att det skall göras en bedömning av det ekonomiskt rimliga i att vidta åtgärder för att förhindra följderna av ett elavbrott. Här kan hänvisas till prop. 1989/90:89 s. 89. En situation där frågan om nätkoncessionshavaren skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av hindret är att det finns alternativa möjligheter att förse konsumenten med el. Finns sådana möjligheter torde dessa i regel behöva utnyttjas av nätkoncessionshavaren för att denne skall undvika skadeståndsskyldighet. De fyra förutsättningarna som ställs upp i första stycket är inte fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra. I andra stycket behandlas nätkoncessionshavarens ansvar för avbrott som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte på en tredje man som nätkoncessionshavaren har anlitat för underhålls- eller reparationsarbeten eller liknande arbeten. Det kan handla både om sådana fall som avses i 7 § första stycket och fall som inte förutsätter att överföringen av el avbryts. Beror avbrottet på en tredje man, undgår nätkoncessionshavaren skadeståndsskyldighet endast om både nätkoncessionshavaren och tredje man skulle vara fria från skadeståndsskyldighet enligt principerna i första stycket. Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skade- ståndsansvar som följer av första stycket. Syftet är att säkerställa att nätkoncessionshavaren inte skall undgå skadeståndsansvar för att han uppdragit till en tredje man att utföra underhålls- och reparationsarbeten. I många fall leder dock redan första stycket till ett sådant resultat. 11 § Skadestånd enligt 8 – 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet. Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter. Paragrafen behandlar skadeståndets omfattning och jämkning. Enligt första stycket omfattar skadeståndsskyldighet enligt 8–10 §§ ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet. Det motsvarar vad som gäller enligt bl.a. konsumentköplagen. Ett elavbrott leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika slag, t.ex. för att på olika sätt kompensera den uteblivna elen. Rätten till ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna. Detta följer också av skyldigheten att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Konsu- menten får t.ex. inte välja ett onödigt dyrt transportsätt vid inköp av gasol i anslutning till ett avbrott, om han lika gärna hade kunnat åka med allmänna kommunikationsmedel. Ett elavbrott kan också leda till inkomstbortfall. En förlust av arbetsin- komst kan uppstå om konsumenten på grund av ett elavbrott kommer för sent till sitt arbete eller måste vara borta från arbetet för att omedelbart vidta åtgärder för att begränsa följderna av avbrottet. Uttrycket in- komstbortfall tar sikte på såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis att konsumen- ten är skyldig att begränsa sin förlust. Vid tvist är det konsumenten som har att styrka sin förlust, exempelvis genom intyg från arbetsgivaren. Konsumenten har slutligen rätt till ersättning även för annan förlust på grund av ett elavbrott än sådana som nämns särskilt i paragrafen. Därmed avses huvudsakligen s.k. följdskador, t.ex. skador på livsmedel, hus- hållsmaskiner och hemelektronik, personskador eller allmänna förmögen- hetsskador. Ersättningens omfattning begränsas av vissa generella skadeståndsrättsliga principer. Enligt den s.k. adekvansreglen gäller att skadeståndsskyldigheten inte omfattar förluster som saknar adekvat orsakssammanhang med avtalsbrottet. Mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller således utanför ersättnings- skyldigheten. I andra stycket ges en möjlighet att jämka ett skadestånd. Bestämmelsen är tillämplig i samtliga de situationer där koncesssions- havare och elleverantörer kan drabbas skadeståndsansvar enligt detta kapitel. Jämkningsbestämmelsen har utformats med förebild i bestämmelserna i konsumentköplagen (1990:932) och konsument- tjänstlagen (1985:716). Se närmare överväganden i prop. 1984/85:110 s. 292 och prop. 1989/90:89 s. 139. Vad som anförs nedan är i huvudsak hämtat därifrån. Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för jämkning är att skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för att jämkning över huvud taget skall komma ifråga, i allmänhet måste uppgå till ett i och för sig ganska betydande belopp. För att ett skadestånd skall kunna betraktas som oskäligt betungande torde det vidare krävas att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i nätkoncessionshavarens verksamhet. Ett skadestånd kan inte anses oskäligt betungande om skadeståndet täcks av en försäkring på den skadeståndsskyldiges sida. Jämkning bör i princip inte heller komma ifråga när den skadeståndsskyldige har underlåtit att teckna försäkring som hade kunnat täcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare borde ha tecknat. För att jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt faller utanför ramen för det normala med hänsyn till verksamhetens art och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots det inte jämkas, om det likväl kan bäras av den skadeståndsskyldige utan sådana uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Vid bedömningen av om skadeståndsskyldigheten är att betrakta som oskäligt betungande skall även andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet beaktas. Dessa utgör inte självständiga jämkningsgrunder utan omständigheter som, när skadeståndsskyldigheten är av sådan omfattning att frågan om jämkning aktualiseras, kan inverka på oskälighetsbedömningen enligt bestämmelsen. Bland sådana omständig- heter kan nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter på konsumentens sida. Vidare bör beaktas den skadeståndsskyldiges möjlighet att förutse och hindra skadan. Har konsumenten t.ex. gjort nätkoncessionshavaren uppmärksam på en speciell skaderisk, och har han haft goda möjligheter att förebygga skadan, men underlåtit detta, är det omständigheter som talar mot jämkning. Även annat som gör att situationen avviker från det normala och som därför kan tala för eller emot jämkning bör beaktas. Hit hör en sådan omständighet som den skadeståndsskyldiges möjlighet att vända sig emot någon annan. Om förutsättningarna för jämkning föreligger får jämkning ske efter vad som är skäligt. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig belastning på den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. Mot bakgrund av att verksamheten inom elbranschen normalt bedrivs av juridiska personer och att stränga krav måste ställas på dessa i försäkringshänseende torde jämkning kunna komma i fråga endast undantagsvis. 12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan. Paragrafen innehåller en reklamationsregel. Konsumenten skall underrätta motparten om ett anspråk på ersättning senast inom två år från det att skadan inträffade. Om så inte sker förlorar konsumenten rätten till ersättning. Har konsumenten underrättat motparten om sitt anspråk inom tvåårsfristen gäller allmänna preskriptionsregler. 12 kap. Tillsyn m.m. Detta kapitel motsvarar 11 kap. i utredningens förslag. Tillsyn 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Paragrafen motsvarar 2 § 6 mom. första stycket och 21 § i den gamla ellagen samt 11 § första stycket elhandelslagen. Första stycket reglerar tillsynen vad avser dels elsäkerhet, dels driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen i dels 12 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar, dels 14 § förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel utsett Elsäker- hetsverket att vara tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerhet. Av andra stycket framgår att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet i övrigt på ellagens område. 2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite. Paragrafen motsvarar 23 § och delvis 25 § i den gamla ellagen. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet gäller omedelbart. Paragrafen motsvarar delvis 2 § 6 mom. andra stycket i den gamla ellagen, 11 § andra stycket första meningen i elhandelslagen samt 3 och 4 §§ i utredningens förslag. Första stycket innehåller huvudregeln om en tillsynsmyndighets rätt att meddela förelägganden, vilka får förenas med vite. Bestämmelsen i andra stycket gäller bara vid frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Sådana förelägganden gäller omedelbart, dvs. utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. . Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet 4 § Tillsynsmyndigheten får 1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl, 2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå, 3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk materiel som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter, 4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av elektriska starkströmsanläggningar. Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas. Paragrafen motsvarar delvis 25 § i den gamla ellagen och 3 och 4 §§ i utredningens förlag. Möjligheten att ingripa mot elektrisk materiel omfattar också den situation att materielen inte motsvarar gällande krav i fråga om bedömning av överensstämmelse. Enligt det tidigare nämnda s.k. lågspänningsdirektivet gäller bl.a. krav på viss teknisk dokumentation som förutsättning för att en tillverkare skall få släppa ut en produkt på marknaden. 5 § För tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Om det behövs för tillsynen avseende elsäkerhet, får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Paragrafen motsvarar 24 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag. Paragrafen kan ses som en komplettering till 2 § och innebär mer in- gripande och preciserade befogenheter för tillsynsmyndigheten. Paragrafen gäller frågor om elsäkerhet och delvis driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen bemyndigat Elsäkerhetsverket att meddela föreskrifter om sådan ersättning som nämns i tredje stycket. Bemyndigandet finns intaget i 12 § förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel. Avgifter 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. Paragrafen motsvarar 16 § i den gamla ellagen och 8 § i utredningens förslag. Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege- ringen meddelat föreskrifter om dels en elsäkerhetsavgift för att finans- iera statlig elsäkerhetsverksamhet, dels en nätövervakningsavgift för att finansiera verksamhet vid nätmyndigheten. Föreskrifterna har meddelats i förordningen (1995:1296) om elsäkerhetsavgift och nätövervakningsavgift. 13 kap. Övriga bestämmelser Detta kapitel motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. Ansvarsbestämmelser 1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §, 2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller 3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 22 § eller 2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift. I ringa fall döms inte till ansvar. Paragrafen motsvarar 27 § i den gamla ellagen, 3 § elhandelslagen och 2 § i utredningens förslag. I andra stycket punkt 1 finns en ny straffbestämmelse för de fall en nätkoncessionshavare har en ledning ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd. 2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Paragrafen motsvarar 28 § i den gamla ellagen och 3 § i utredningens förslag. 3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet. Paragrafen motsvarar 29 § i den gamla ellagen och 4 § i utredningens förslag. 4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens förslag. Överklagande 5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 - 8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 - 4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Paragrafen motsvarar i stort 31 § i den gamla ellagen 14 § elhandelslagen. Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och lagen (1994:618) om handel med el, m.m., skall upphöra att gälla. 2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 2 § 10 mom. andra stycket nämnda lag alltjämt gälla. 3. I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas. 4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i dess lydelse enligt lagen 1995:1140 skall alltjämt gälla. 5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996. 6. För ledningar som före ikraftträdandet av denna lag har dragits fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 5 b § alltjämt gälla. 7. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap. 24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt. I punkten 1 föreslås att den nya ellagen skall träda i kraft den 1 januari 1998, då den ersätter den gamla ellagen och elhandelslagen vilka då upphör att gälla. I punkten 2 regleras övergångsvis kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare. Enligt föreskrifter i den gamla ellagen skulle elanvändaren debiteras hela denna kostnad. Vid flyttning hade elanvändaren rätt att få tillbaka del av kostnaden enligt särskilda föreskrifter. Enligt motsvarande föreskrifter i den nya ellagen skall elanvändaren inte debiteras hela nämnda kostnad utan bara högst ett visst maximibelopp. I gengäld har elanvändaren inte rätt till återbetalning vid flyttning. Genom övergångsbestämmelsen har de elanvändare som har debiterats enligt äldre bestämmelser, dvs. hela kostnaden, alltjämt rätt till återbetalning vid flyttning. I punkten 3 regleras övergångsvis tvister om prisreglering enligt elhan- delslagen. Enligt nämnda lag kunde skäligheten av priset på el som säljs av innehavaren av leveranskoncession endast prövas på ansökan av kund inom leveransområdet. I den nya ellagen har denna fråga ställts under nätmyndighetens tillsynsansvar, varför myndigheten numera självmant kan uppta denna fråga till prövning. Enligt övergångsbestämmelsen skall dock tvister som har anhängiggjorts enligt äldre bestämmelser prövas enligt dessa bestämmelser. Enligt punkten 4 skall alltjämt en viss angiven bestämmelse gälla. Enligt denna bestämmelse skall nätmyndigheten på anmälan av kommunen meddela förbud för en innehavare av nätkoncession att inom ett angivet område ansluta anläggningar för värmeförsörjning av en byggnad om byggnaden redan är ansluten till ett fjärrvärme- eller naturgasnät. En sådan anmälan skulle göras före utgången av juni 1996. Ett meddelat förbud gäller till utgången av år 1998. Vissa övergångsfrågor regleras i punkterna 2 och 3 i övergångsbestäm- melserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt punkten 5 skall dessa punkter alltjämt tillämpas i ärenden som anhängiggjorts före den 1 januari 1996. I 5 b § i den gamla ellagen finns vissa föreskrifter som gäller ledningar, vilka har dragits fram efter expropriation. Dessa föreskrifter har inte förts över till den nya ellagen beroende på att expropriation numera knappast förekommer vid ledningsdragning. I stället används ledningsrätt. Enligt punkten 6 skall dock dessa föreskrifter alltjämt gälla för ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av den nya ellagen på der sätt som nämns i 5 b §. I punkten 7 regleras övergångsvis bestämmelserna i 2 kap. 24 §. Nämnda bestämmelse reglerar skyldigheten att vidta återställnings- åtgärder när en nätkoncession upphör att gälla. Bestämmelsen motsvarar 3 § 1 mom. i den gamla ellagen. Då denna bestämmelse infördes den 1 juli 1982 fanns motsvarande övergångsbestämmelse, vilken innebär att återställningsåtgärder behöver vidtas endast om de är påkallade från allmän synpunkt medan sådan skyldighet inte föreligger då de påkallas från enskild synpunkt. Skälen för detta har angetts i regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg- ningar, m.m., s. 64 f. Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsregler endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet. Någon övergångsbe- stämmelse angående reglerna om skadestånd behövs därför inte Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108) Ny ellag Den nu gällande ellagen har varit i kraft sedan år 1902. Trots de ändringar som har genomförts i lagen sedan dess är huvuddragen i stort sett oförändrade. Sedan lagen infördes har stora förändringar skett av både tekniska förutsättningar och elmarknadens struktur, något som har skapat problem vid tillämpningen av lagen. I sak mycket betydelsefulla förändringar av regelsystemet krävs när den s.k. elmarknadsreformen genomförs, vilket enligt riksdagens nu fattade beslut skall ske den 1 januari 1996. Dels görs ett stort antal ändringar och tillägg i ellagen, dels träder en ny lag om handel med el, m.m. i kraft. Våra förslag bygger på dessa lagändringar. Ellagen är i sin nu gällande lydelse svåröverskådlig och med de beslutade ändringarna per den 1 januari 1996 blir den än mer svåröverskådlig. De omfattande ändringarna som nu träder i kraft har införts i lagen i avvaktan på den översyn som vi nu genomfört. I vissa hänseenden innehåller ellagen föråldrad lagtext, främst vad gäller bestämmelser som reglerar skadeståndsfrågorna. Det är ingen överdrift att säga att ellagen nu är ett lagtekniskt provisorium. Det finns således ett stort behov av att ersätta ellagen med en ny lagstiftning på elområdet. Vi har övervägt olika lagtekniska lösningar. Vår slutsats är att övervägande skäl talar för att foga samman de bestämmelser som kommer att finnas i ellagen per den 1 januari 1996 med bestämmelserna i lagen om handel med el, m.m. En del bestämmelser har förts över till den nya lagen i närmast oförändrat skick. Detta gäller främst de bestämmelser som reglerar den nya elmarknaden. I övrigt har vi omarbetat lagens äldre bestämmelser och föreslår även vissa nya bestämmelser. Det nu framlagda förslaget till ny ellag torde, om inga väsentliga invändningar framkommer under ärendets fortsatta beredning, kunna träda i kraft den 1 januari 1997. Vårt förslag till ny ellag har disponerats i 12 kapitel och innehåller även övergångsbestämmelser. Följande kapitelindelning gäller. 1 kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Nätkoncession 3 kap. Nätverksamhet m.m. 4 kap. Nättariffer 5 kap. Leveranskoncession 6 kap. Utlandshandel 7 kap. Kommunala elföretag 8 kap. Systemansvar och balansansvar 9 kap. Skyddsåtgärder 10 kap. Skadestånd 11 kap. Tillsyn m.m. 12 kap. Övriga bestämmelser En kortfattad översikt över den nya lagen lämnas i kapitel 8. Det förslag till ny ellag som vi lägger fram innehåller också resultatet av våra överväganden av ett antal sakfrågor som vi enligt direktiven för vårt arbete skulle behandla särskilt. Dessa frågeställningar har vi behandlat i kapitel 3Ä7. I denna sammanfattning lämnas en kort redogörelse för våra överväganden och förslag i dessa sakfrågor. I fråga om den nya lagens innehåll i övrigt hänvisas till nyss nämnda översikt i kapitel 8. Beviljande och förnyelse av nätkoncession (kapitel 3) Bestämmelserna i ellagen bygger på att den som svarar för verksamheten har beviljats nätkoncession för byggande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning. Enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 januari 1996, som i stor utsträckning motsvarar vad som gäller i dag, finns två typer av nätkoncession; nätkoncession för linje och nätkoncession för område. Nätkoncession för linje avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning och kommer i fråga främst för ledningar med högre spänning, vanligen i storkraftnätet eller i regionnäten. Nätkoncession för område avser inte en särskild ledning utan ger innehavaren rätt att utan särskild prövning uppföra ledningar som ingår i det lokala överföringsnätet. Det är då vanligen fråga om ledningar med lägre spänning för vilka en särskild prövning i varje enskilt fall ej ansetts behövlig. Nätkoncession ges för högst 40 år. Efter denna tid upphör kon- cessionen att gälla och det krävs att nätägaren ansöker om ny koncession för att verksamheten skall kunna fortsätta. Nätmyndigheten gör då en ny prövning. Vi har haft i uppdrag att undersöka om denna prövning kan förenklas i förhållande till om det gällt en helt ny ledning. Vi har därvid även tagit upp vissa allmänna frågor som gäller såväl prövning av ansökan om nätkoncession för helt ny ledning som prövning av ansökan om förnyelse. Våra överväganden och förslag i kapitel 3, avsnitt 3.4, i dessa frågor innebär i huvudsak följande. Under rubriken Prövning av ansökan om nätkoncession för ny ledning eller nytt område konstateras att ingen ändring bör ske av de grundläggande bestämmelserna om nätkoncessioner. Innebörden härav är sålunda att nätkoncession får endast beviljas för anläggning som är lämplig ur allmän synpunkt, nätkoncession får endast beviljas den som ur allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet, och nätkoncession för område får endast meddelas om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Följande ändringar föreslås. Nuvarande regel om att nätkoncession inte får strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen inskränks till att enbart avse nätkoncession för linje. Nuvarande regel tillämpas i praktiken inte när det gäller områdeskoncession. Vi kan inte se hur regeln skulle kunna tillämpas i fråga om nätkoncession för område. Nuvarande regel om att naturresurslagen skall tillämpas inskränks, med samma motivering som redovisats i föregående strecksats, till att enbart avse nätkoncession för linje. Som följd av att naturresurslagen inte behöver tillämpas i fråga om nätkoncession för område bör bestämmelserna om upprättande av miljökonsekvensbeskrivning enbart avse nätkoncession för linje. Mot bakgrund av vissa miljö- och hälsoskyddsaspekter som inom utredningen framhållits av Svenska kommunförbundet finner utredningen att det gällande systemet med miljökonsekvensbeskrivningar i samband med nätkoncession för linje är tillfredsställande, varför inga nya bestämmelser behövs. Med hänsyn till frågornas vikt betonas att nätmyndigheten fortlöpande vid koncessionsprövningen bör följa upp att miljökonsekvensbeskrivningarna motsvarar de krav som utvecklingen på miljöområdet ställer. Vidare redovisas argument för och emot nuvarande ordning med tids- begränsad nätkoncession eller ett system med koncession tills vidare. Slutsatsen är att det sedan år 1902 tillämpade systemet med tids- begränsade tillstånd (senare benämnda koncessioner) bör behållas. Vi anser detta system nödvändigt för att den övriga samhällsutvecklingen skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning. Genom en lång koncessionstid åstadkommes en lämplig avvägning mot nätägarens intressen. När det gäller koncessionstidens längd föreslås vissa förändringar. Innebörden är följande. Nätkoncession för linje skall som nu ges för högst 40 år. Nätkoncession för område skall ges för högst 25 år. Nätkoncession skall, om inte särskilda skäl finns, alltid ges för 40 år (linje) resp. 25 år (område) om sökanden inte begär kortare tid. När tiden för en gällande nätkoncession går ut, aktualiseras oftast fråga om förnyelse av nätkoncession. Vi undersöker om vissa led som ingår vid prövningen av helt ny ledning kan tas bort när det gäller förnyelse. Vi berör även frågan om vem som svarar för kostnaderna för flyttning av en ledning i samband med att en koncession förnyas. Prövning av en ansökan om förnyelse av en nätkoncession måste i princip ske på samma sätt som när det gäller en helt ny ledning. Vi har dock funnit att trots detta betydande förenklingar kan göras. Naturresurslagen skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Denna lags grundläggande syfte är att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för samhället vid en allsidig, samlad bedömning, både i ett långsiktigt och i ett kortsiktigt perspektiv. Lagen är framåtsyftande. Att lagen tillämpas när det gäller en ny ledning är viktigt. Om det gäller en ansökan om förnyelse som syftar till att ledningen skall stå kvar med i huvudsak oförändrad sträckning anser vi dock att naturresurslagen inte behöver tillämpas. Detta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning ej behöver upprättas. Vad gäller prövningen mot detaljplaner och områdesbestämmelser konstaterar vi följande. Fastställda detaljplaner och områdesbestämmelser ger uttryck för en beslutad avvägning mellan olika markanvänd- ningsanspråk. Prövning mot dessa planer skall ske såväl vid ny ledning som vid förnyelse. Vi föreslår inga ändringar av dessa bestämmelser. Vi anser att resultatet av det lagstiftningsarbete som pågår i fråga om plan- och bygglagen (jfr Plan- och byggutredningen, dir. 1994:65 och 1995:90) bör avvaktas. Vad gäller det administrativa förfarandet föreslår vi vissa förenklingar. Vi anser inte heller att alternativa ledningssträckor behöver undersökas om det inte framkommit avsevärda olägenheter med den befintliga sträckningen. Våra slutsatser och förslag är sammanfattningsvis följande. En särskild bestämmelse om förnyelse av nätkoncession införs. Naturresurslagen skall inte tillämpas i den mån ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje avser i huvudsak oförändrad sträckning. I dessa fall bör därför inte heller någon miljökonsekvensbeskrivning ges in. Berörda fastighetsägare behöver inte ges tillfälle yttra sig annat än om en ändring av ledningssträckningen övervägs. Ansökan om förnyelse av nätkoncession (både för linje och för område) skall ges in senast två år före koncessionstidens utgång. Sker detta, gäller nätkoncessionen tills ärendet har avgjorts. Om det visar sig nödvändigt att vissa delar av en ledning måste flyttas för att förnyad koncession skall kunna beviljas, kan kostnaderna falla på ledningshavaren. Utrymmet för förhandlingslösningar är dock stort. När kostnaderna faller på ledningshavaren utgör de kostnader i nätverksamheten. Vi konstaterar att dessa kostnader måste anses vara av sådan beskaffenhet att något hinder inte möter mot att de får ingå i underlaget vid bestämmandet av nättarifferna. Slutligen bör nämnas utredningens överväganden kring Ökad flexibilitet i fråga om tidpunkten för förnyelse av nätkoncession. Vi har haft att överväga denna fråga eftersom med nu gällande regler denna tidpunkt kan komma olämpligt för nätägaren. Vi föreslår följande. Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar utan remissförfarande bevilja en tillfällig förlängning för högst fem år av en nätkoncession. Nätmyndigheten får under vissa förutsättningar på begäran av koncessionshavaren förnya nätkoncessionen trots att den ursprungliga koncessionstiden inte löpt ut. Vissa frågor vid återkallelse och frånträdande av nätkoncession (kapitel 4) I fråga om tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession (avsnitt 4.1) innebär våra överväganden och förslag i huvudsak följande. Frågor om tvångsinlösen har diskuterats av flera tidigare utredningar, som dock avstyrkt att sådana möjligheter införs i lagstiftningen. Den tidigare diskussionen har främst förts utifrån perspektivet att åstadkomma en effektiv eldistribution i landet. Enligt våra direktiv skall vi överväga behovet av tvångsåtgärder i samband med att en koncessionshavare ej fullgör sina skyldigheter i nätverksamheten. Fråga är hur staten skall kunna ingripa i en sådan situation för att trygga en säker elförsörjning. Vår utgångspunkt är att sådana situationer kommer att uppträda ytterst sällan. Vi föreslår: En möjlighet skapas för staten att vid återkallelse av en nätkoncession eller om koncessionen i annat fall upphör att gälla, mot ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid, högst fem år, om detta behövs för att trygga elförsörjningen. En möjlighet skapas att i vissa fall låta reparera ett bristfälligt ledningsnät på nätägarens bekostnad om denne ej är villig att själv ombesörja åtgärderna. Grundläggande för ett koncessionssystem är att de skyldigheter som gäller för koncessionshavaren varar koncessionstiden ut. Med regeringens eller nätmyndighetens tillstånd kan dock en nätkoncession överlåtas till annan. Denna regel bör behållas. Möjligheter bör dock vidare finnas för en koncessionshavare att under vissa förhållanden få frånträda koncessionen. Vi föreslår (avsnitt 4.2): Nätmyndigheten får på ansökan bevilja ett frånträdande av nätkon- cession. Ansökan får beviljas om den elektriska anläggning nätkon- cessionen avser inte längre behövs för en säker elförsörjning. Koncessionshavare som önskar ta ledning ur bruk för längre tid än tre år utan att frånträda koncessionen skall anmäla detta till nätmyndigheten för prövning. Tillstånd bör ges om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Som följd av förslaget om anmälningsskyldighet och prövning om en ledning skall tas ur bruk slopas nuvarande bestämmelse om återkallelse av nätkoncession om en ledning inte har varit i bruk under tre år. Vissa frågor om flyttning eller annan ändring av elektrisk ledning m.m. (kapitel 5) Vi diskuterar i detta kapitel vissa frågor som rör flyttning eller annan ändring av elledning under pågående koncessionstid. Enligt våra direktiv är den rättsliga situationen oklar t.ex. i frågan om vem som skall betala flyttningen av en kraftledning om marken planeras att användas för annat ändamål. Vi bör därför analysera behovet av kompletterande regler beträffande relationerna mellan ledningshavaren och andra intressenter samt i förekommande fall lämna förslag till sådana. Som bakgrund till våra överväganden redovisas innebörden av bl.a. de bestämmelser om flyttning eller ändring av ledning som finns i ledningsrättslagen och i ellagen. Bestämmelserna i ledningsrättslagen innebär (33 §) att ledningsägaren bara i undantagsfall och under förutsättning av att starka skäl talar för det kan åläggas ta bort ledning eller ändra dess sträckning. Kostnaderna skall då inte bäras av ledningsrättsinnehavaren utan av de sakägare som har nytta av åtgärden. Även i vissa andra författningar, t.ex. expropriations- lagen och plan- och bygglagen, finns bestämmelser som ger möjligheter att flytta en elledning. I ellagen regleras endast vissa specialsituationer. Dessa gäller sådana flyttningar eller ändringar som kan aktualiseras när en elektrisk ledning korsar eller på annat sätt berör en trafikled (5 a §) eller flyttning av de ledningar som har dragits fram med stöd av expropriation (5 b §). Våra överväganden har lett fram till följande slutsatser och förslag. I vad mån en innehavare av en framdragen elektrisk ledning är skyldig att flytta eller ändra ledningen varierar, bl.a. beroende på hur markupplåtelsen skett (nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt). Upplåtelse av mark för ledningar sker numera i allt väsentligt med stöd av ledningsrätt. Bestämmelserna i 33 § ledningsrättslagen vad gäller skyldighet att flytta eller ändra en ledning är väl avvägda. De bör ej ändras. Nya eller kompletterande bestämmelser om flyttning av elledningar är ej erforderliga. Bestämmelserna i 5 a och 5 b §§ ellagen är Ä med undantag av reglerna i 5 a § 4 mom. om arbete med ledning inom område för annan trafikled än allmän väg Ä föråldrade och bör därför utmönstras. Elskador och skyddsåtgärder (kapitel 6) Elektriska anläggningar kan vara av högst skiftande slag och förenade med större eller mindre säkerhetsrisker. Definitionsmässigt är det endast starkströmsanläggningar som kan medföra risker för person eller egendom. Enligt starkströmsförordningen förstås nämligen med starkströms- anläggning elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egendom. De bestämmelser som finns i ellagen om skyddsåtgärder tar främst sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska anläggningar. Bestämmelser om andra skyddsåtgärder utfärdas av Elsäkerhetsverket med stöd av ett särskilt bemyndigande i lagen. Våra överväganden och förslag innebär följande. Ellagen bör innehålla en allmän bestämmelse av innebörd att en elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall utföras och drivas med beaktande av de krav som kan ställas från elsäkerhetssynpunkt. Som hittills bör ellagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Elsäkerhetsverket) att utfärda säkerhetsföreskrifter avseende elektriska anläggningar. Den grundläggande s.k. prioritetsprincipen bakom bestämmelserna i nuvarande 5 § ellagen - vars innebörd är att innehavaren av en nytillkommen elektrisk anläggning har att vidta de skyddsåtgärder som behövs för att en befintlig anläggning inte utsätts för driftstörningar - behålls. Även det undantag från prioritetsprincipen som innebär att innehavare av högspänningsanläggningar med en spänning över 100 kV alltid är skyldiga att vidta erforderliga skyddsåtgärder behålls. Bestämmelserna förtydligas dock så att det klart framgår att skyldigheten att vidta åtgärder innefattar att bära kostnaderna för åtgärderna, oavsett vid vilken anläggning skyddsåtgärderna vidtas. Prioritetsprincipen i fråga om skyddsåtgärder bör även gälla i förhållandet mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga naturgasledningar som med hänsyn till sin utsträckning och konstruktion kan vara särskilt utsatta för inverkan. Skadestånd (kapitel 7) Bestämmelserna om skadestånd i ellagen är i stor utsträckning ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Huvudregeln enligt lagen innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator har strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Den s.k. elmarknadsreformen, som innebär att det görs en boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet), kommer nu att medföra att det på elmarknaden finns aktörer som uteslutande sysslar med handel med el. Vi har övervägt vilka principer som i fortsättningen bör gälla i fråga om skadestånd vid elskador och gett bestämmelserna en ny utformning. Överväganden och förslag i kapitel 7 innebär i huvudsak följande. Det strikta ansvaret markerar samhällets syn på att produktion och överföring av el är farlig verksamhet. Vi har inte funnit skäl att överge principen om strikt ansvar. Vi föreslår: Begreppet elektrisk anläggning, som har stor betydelse i detta sammanhang, bör behållas. En sådan anläggning har vi valt att definiera som en elektrisk anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Vi har inte avsett att begreppet elektrisk anläggning skall ha någon annan innebörd än den nu gällande. Vidare behålls indelningen av de elektriska anläggningarna i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Huvudprincipen om strikt skadeståndsansvar behålls vid person- eller sakskada som orsakas av el. I likhet med vad som för närvarande gäller skall endast den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning kunna åläggas strikt skadestånds- ansvar. Enligt nuvarande regler är innehavare av elektriska starkströmsanlägg- ningar med egen generator eller transformator strikt ansvariga för skador som uppstår vid anslutna anläggningar som inte har egen generator eller transformator och till vilka el överförs. Innehavare av dessa anläggningar har emellertid i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över de anslutna anläggningarna. Vi föreslår: Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk anläggning skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller transformator. Person- eller sakskada som orsakats av el skall ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall svara endast för sin anläggning. En anläggningsinnehavare vars anläggning tillfört en annan starkströmsanläggning el kan sålunda inte längre bli skadeståndsansvarig för skador som inträffar vid den andra anläggningen. Frågan om ett strikt skadeståndsansvar skall åläggas för person- eller sakskador som orsakats av el eller om ett ansvar för endast vårdslöshet skall gälla, knyts till vilken typ av elektrisk starkströmsanläggning det rör sig om. Vi föreslår: Innehavare av starkströmsanläggningar för produktion av el skall i princip ha strikt skadeståndsansvar. Vi har dock funnit det gå för långt att ålägga innehavare av små produktionsanläggningar som före- trädesvis används för privat bruk ett strikt skadeståndsansvar. Om elgeneratorn har en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere skall i stället skadeståndslagen tillämpas. Innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av el skall utan undantag ha ett strikt skadeståndsansvar. Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el och som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett strikt skadeståndsansvar. För innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el och som tillförs el med en spänning om högst 250 volt skall skadeståndslagen tillämpas. Vi föreslår att det inte, i motsats till vad som för närvarande gäller, görs någon skillnad mellan användaranlägg- ningar utomhus eller inomhus. Särskilda bestämmelser gäller om produktansvar. En innehavare av en elektrisk anläggning med egen generator eller tranformator har strikt ansvar för skador som orsakas av att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Detta skadeståndsansvar har sin grund i ett EG-direktiv om produktansvar. De nuvarande produktansvarsbestämmelserna i ellagstiftningen får anses överensstämma med de krav direktivet ställer. Vi föreslår: Produktansvaret för skador orsakade av brister i kvalitet hos el behålls. Vi föreslår att innehavare av elektriska anläggningar för produktion och överföring av el skall vara skadeståndsskyldiga om brister i kvalitet hos den el som tillhandahålls från deras anläggningar orsakar skada. Detta torde inte innebära någon förändring jämfört med gällande rätt. Skadeståndsansvaret när en elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av elektrisk ström från en annan elektrisk anläggning grundas enligt ellagen på ett ansvar för vårdslöshet. Vi föreslår inga ändringar i detta hänseende. En utgångspunkt för oss har dock varit att skadeståndslagen skall tillämpas där så är möjligt. Vi föreslår: Skadeståndsansvaret i nu nämnt hänseende bör inte längre regleras i ellagstiftningen utan skadeståndslagens regler bör tillämpas. Dock bör möjligheten att få ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning behållas. Den frågan bör därför även fortsättningsvis regleras i ellagstiftningen. Vi föreslår i kapitel 6 att en innehavare av en elektrisk anläggning skall vara skyldig att vidta skyddsåtgärder även gentemot vissa naturgasledningar. För att erhålla så enhetliga regler som möjligt föreslår vi: Skadeståndsansvaret vid skador orsakade av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar bör grundas på ett ansvar för vårdslöshet och skadeståndslagen bör tillämpas. I övrigt föreslår vi: Om den skadelidande har medverkat till att sakskada uppkommit och som skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar bör 6 kap. 1 § skadeståndslagen tillämpas. När det gäller jämkning av skadestånd i övrigt samt i frågor om bestämmande av ersättning föreslår vi ingen ändring. Preskriptionstiderna behålls i huvudsak. I de fall skadeståndslagen skall tillämpas blir dock preskriptionslagen tillämplig. Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk ström bör inte längre regleras i ellagstiftningen. I stället bör regressrätten följa de allmänna, icke lagfästa, principerna. Ellagsstiftningsutredningens förslag till ny ellag Förslag till Ellag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller vid produktion, överföring och användning av el samt vid handel med el, m.m. 2 § Med en elektrisk anläggning förstås i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Har olika delar av samma anläggning skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Är till en anläggning som är avsedd för användning av el en eller flera andra sådana anläggningar anslutna och är dessa anläggningar i samme innehavares hand, skall anläggningarna betraktas som en och samma anläggning. 3 § Elektriska anläggningar indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om starkströmsanläggningar och svagströms- anläggningar meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Nätverksamhet 4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. Nättariffer 5 § Med nättariffer avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. Nätmyndighet 6 § Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall pröva de frågor som enligt denna lag, eller enligt regeringens bemyndigande, ankommer på myndigheten. 2 kap. Nätkoncession Koncessionsplikt 1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som ej avser tillstånd till en utlandsförbindelse. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen. 2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). 3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en eller flera nya ledningar för vilka krävs nätkoncession för linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en ny ledning. 4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får föreskriva undantag från bestämmelserna i 1 § första stycket och 3 §, i den utsträckning det kan ske utan att grundläggande syften med lagen åsidosätts. Ett sådant undantag får ej avse ledningar eller stationer för utlandsförbindelser. Allmänna förutsättningar för meddelande av nätkoncession 5 § En nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. En nätkoncession som avser en utlandsförbindelse får inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. 6 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för en nätkoncession för ett område som berörs av ledningen. 7 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av en nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. 8 § En nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. En nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde. 9 § En nätkoncession får meddelas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. För nätkoncession för område gäller vidare att sådan koncession endast får meddelas den som är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Villkor för nätkoncession m.m. 10 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs från allmän synpunkt. 11 § I ett beslut om nätkoncession för område skall anges en för ledningsnätet högsta tillåtna spänning. 12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Nätkoncessions giltighetstid 13 § En nätkoncession för linje skall meddelas för fyrtio år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas. 14 § En nätkoncession för område skall meddelas för tjugofem år. Om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det får kortare tid föreskrivas. Förnyelse av nätkoncession m.m. 15 § Ansökan om förnyelse av nätkoncession skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om förnyelse inom den angivna tiden, gäller den äldre koncessionen till dess ansökningen prövats slutligt. Vid prövning av ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje gäller ej 7 § andra stycket om det är fråga om en ledning med i huvudsak oförändrad sträckning. Föreligger särskilda skäl får en nätkoncession förnyas även om koncessionstiden ej löpt ut. 16 § Om det föreligger särskilda skäl får, efter anmälan av kon- cessionshavaren, en nätkoncession förlängas tillfälligt. Sådan tillfällig förlängning får meddelas för högst fem år. Överlåtelse och upphörande av nätkoncession 17 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 9 § tillämpas. 18 § Om en koncessionshavare vill frånträda en nätkoncession eller ta en ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk för längre tid än tre år skall han anmäla det till nätmyndigheten för prövning. Begäran att frånträda en nätkoncession kan beviljas av nätmyndigheten om anläggningen inte längre behövs för en säker elförsörjning. Tillstånd att ta en ledning ur bruk enligt första stycket kan ges av nätmyndigheten om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. 19 § En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessions- havaren i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. 20 § Om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla och det är oundgängligen nödvändigt för att trygga elförsörjningen får nätmyndigheten genom beslut om förfogande för statens räkning förfoga över ledningen eller ledningsnätet. Innehavaren av ledningen eller ledningsnätet är därvid berättigad till ersättning. Ett beslut om förfogande får gälla högst fem år. Borttagande av ledning, återställning, m.m. 21 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft koncessionen skyldig att ta bort anläggningen och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nät- myndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen upphör. Om den som har haft nätkoncession inte iakttar vad som har ålagts honom, får nätmyndigheten förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Föreläggandet får förenas med vite. 22 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Föreläggandet får förenas med vite. 23 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställnings- åtgärder som avses i 21 § eller 22 § får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid. Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning utgå för det. Talan om ersättning väcks vid den fastig- hetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Avgränsning av nätverksamhet 1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. äger rum i mobila reservkraftaggregat, vilka är avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott. Redovisning av nätverksamhet 2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. 3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran meddelar undantag. Sådant undantag skall meddelas om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet. Ett meddelat undantag är för sin giltighet beroende av att enhetliga nättariffer tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå. 4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Revision 5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av revisorn ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet. Skyldighet att ansluta anläggning 6 § En innehavare av en nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har nätkoncession för linje inte behöver ansluta en sådan anläggning till ledningen. 7 § En innehavare av en nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har nätkoncession för område inte behöver ansluta en sådan anläggning till ledningsnätet. 8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området eller efter tillstånd av nätmyndigheten. Skyldighet att överföra el 9 § En innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Skyldighet att mäta överförd el 10 § En innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Kostnader för mätning m.m. 11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument skall av nätkoncessionshavaren påföras elkonsumenten. Om en elkonsument efter begäran fått sin elförbrukning mätt på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § och det begärda sättet att mäta medfört ökade kostnader för nätkon- cessionshavaren, skall elkonsumenten påföras merkostnaden för denna mätning och för rapportering av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte påföras enskilda elkonsumenter. 12 § En elkonsument som köper el vid en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare har vid flyttning rätt att av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Om det belopp som skall återbetalas till elkonsumenten understiger 1 000 kr behöver återbetalning inte ske. 13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elkonsumenter som köper sin el från innehavaren av leveranskon- cession enligt 5 kap. Ersättning vid inmatning av el 14 § En innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den koncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen får meddela närmare föreskrifter för beräkningen av ersättningen enligt första stycket. Prövning av skyldigheter 15 § Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel prövas av nätmyndigheten. 4 kap. Nättariffer Allmänt om nättariffer 1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformas på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. 2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna. Särskilt om nättariffer för område 3 § Med undantag för engångsavgift för anslutning, får nättariffer för område inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning finns. 4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje område bedömas för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon- cessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område. Särskilt om nättariffer för linje 5 § Om spänningen för en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje understiger 220 kilovolt (regionledning) får inte nättariffen, med undantag för engångsavgift för anslutning, inom varje normalt spänningsintervall, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till ledningens anslutning till annan koncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje. Nättariffen för en enskild elkonsument, vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall dock i fall som avses i 6 § utformas med hänsyn till var på regionledningen elkonsumentens uttagspunkt finns. 6 § På ansökan av koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall nätmyndigheten meddela tillstånd till avvikelse från vad som sägs i 5 § första stycket, om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på var uttagspunkten finns, tillämpades den 1 juli 1995. Tillstånd skall meddelas att gälla från viss dag och för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i avtalet. 7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrad eller om den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall koncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten. När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skall gälla. 8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall 1. koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled- ningar inom en och samma region anslutna till en annan koncessions- havares ledning bedömas samlat, 2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall, 3. koncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga regionled- ningar i hela landet. 9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till var på koncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt finns. Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar 10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för inmatning av el inte erlägga annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning, avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering. Rätt till uppgifter om nättariffer m.m. 11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om nättariffer. Uppgiften skall innehålla en upplysning om att en elkonsument hos nätmyndigheten kan begära prövning enligt 3 kap. 15 § och 4 kap. 12 §. Vid begäran om ny anslutning skall uppgifterna enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Prövning av nättariffer 12 § Frågor om nättariffer enligt detta kapitel samt en koncessionsha- vares skyldigheter enligt 11 § prövas av nätmyndigheten. 5 kap. Leveranskoncession Koncessionsplikt 1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera el till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i 10 §. Ärenden om meddelande av leveranskoncession prövas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. 2 § En leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område (leveransområde). För ett leveransområde får meddelas endast en leveranskoncession. Förutsättningar för leveranskoncession 3 § En leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet. Villkor för leveranskoncession 4 § En leveranskoncession ges för bestämd tid, högst fem år. Ändring av gränser för leveransområde 5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Överlåtelse av leveranskoncession 6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas. Leveransskyldighet 7 § En innehavare av en leveranskoncession är skyldig att på skäliga villkor leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet, om inte annat följer av 9 och 10 §. 8 § En elkonsument inom leveransområdet som köper el från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa el för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas. Undantag från leveransskyldighet 9 § En innehavare av en leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område, där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma systemet. Rätt för annan att leverera el 10 § Även den som inte innehar en leveranskoncession får inom ett leveransområde leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans- skyldigheten enligt 7 §. En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av el som gäller för obestämd tid med en uppsägningstid som är längre än sex månader eller som har ett avtal som gäller för bestämd tid får dock inte köpa el av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt första stycket. Inköpsplikt 11 § Om det inte finns särskilda skäl till undantag, är en innehavare av en leveranskoncession skyldig att köpa el från produktionsanläggning som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Prisreglering 12 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad eller inköpt el på begäran av 1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin el av koncessionshavaren, 2. den som levererar eller vill leverera el till koncessionshavaren från sådan produktionsanläggning som anges i 11 §. Frågor om prisreglering prövas av nätmyndigheten. Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant föreläggande får förenas med vite. Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen. Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan. Prövning av skyldigheter 13 § Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel prövas av nätmyndigheten. 6 kap. Utlandshandel 1 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det avtalet ingicks. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten. 7 kap. Kommunala elföretag 1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16Ä18 §§ kommunallagen (1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva 1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller 2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet. 2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16Ä18 §§ kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1. eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag. 8 kap. Systemansvar och balansansvar Systemansvar 1 § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. 2 § Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot ersättning, öka eller minska produktionen av el. Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga myndigheten för att kunna utöva systemansvaret även beordra innehavare av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till elkonsumenter. Innehavaren av nätkoncession skall i sådana fall avbryta eller begränsa elleveranserna så rättvist och likvärdigt som möjligt. 3 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftpro- ducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter om produktion eller konsumtion av el, som behövs för utövandet av systemansvaret. Balansansvar 4 § En elkonsument är skyldig att tillse att det finns någon, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i konsumentens uttagspunkt (balans- ansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el. En elkonsument som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elkonsumenter som köper sin el från en innehavare av leveranskoncession enligt 5 kap. 5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elkonsumenter inom leveransområdet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp. 6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. 9 kap. Skyddsåtgärder 1 § En elektrisk anläggning och anslutna elektriska anordningar skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el. 2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning. Vad som sägs i första stycket gäller även om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, kan vålla skada. 3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning av lägst 1 000 volt mellan fasledare, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får kännedom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, skall han på egen bekostnad vidta erforderliga åtgärder vid den egna anläggningen för att förebygga skada eller störning. Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning. 4 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny. 5 § En elektrisk anläggning skall anses ha kommit till då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning. 6 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, erforderligt skydd med bättre verkan eller till lägre kostnad kan uppnås genom åtgärd vid annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 och 3 §§ är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det på innehavaren av den förstnämnda anläggningen att utföra åtgärden. Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 och 3 §§ varit skyldig att vidta åtgärden erhålla skälig ersättning för sina utgifter. 7 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. 10 kap. Skadestånd Strikt skadeståndsansvar 1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Första stycket gäller inte 1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där elgeneratorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, eller 2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, eller 3. om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, som har skadats, eller 4. om den elektriska anläggningen är avsedd för att möjliggöra godsbefordran och skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. Produktansvar 2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har tillhandahållits från en elektrisk anläggning för produktion eller överföring av el är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för personskada och för skada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan. 3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som 1. visar att elen inte tillhandahållits från hans anläggning i närings- verksamhet, 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns där när elen till- handahölls från hans anläggning, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller 4. visar att det på grundval av det vetenskapliga eller tekniska vetandet vid den tidpunkt elen tillhandahölls från hans anläggning, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Skadestånd vid driftstörning 4 § Har av vårdslöshet driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning, skall ren förmögenhetsskada ersättas. Skadelidandes medvållande 5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som skall ersättas enligt 1 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmande av ersättning 6 § I fråga om bestämmande av ersättning för skada enligt 1 eller 2 § tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr. Ägares skadeståndsansvar 7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten till någon annan har han ändå samma ansvar för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten. Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av anläggningens innehavare. Preskription 8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträffade. Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att skadan inträffade. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning. 11 kap. Tillsyn m.m. Tillsyn 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag i frågor om elsäkerhet och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen i dessa frågor utövas av den myndighet regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. 2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Underlåter den som innehar nätkoncession att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets förelägganden och som gäller elsäkerhet, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad. 4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § första stycket får förenas med vite. Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet 5 § För tillsyn som avser elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provning. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Meddelande av föreskrifter 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter som angår elektriska anläggningar och anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar. Avgifter 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. 12 kap. Övriga bestämmelser Ledning inom område för annan trafikled än allmän väg 1 § Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än allmän väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större ingrepp i trafikleden skall, innan arbetet igångsättes, anmälan göras hos den som förvaltar trafikleden. Denne meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag och annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till trafikledens bestånd, drift eller brukande. Kostnaden för arbetet åvilar dock den som innehar ledningen. Första stycket tillämpas även i fråga om arbete på redan dragen ledning inom område för annan trafikled än allmän väg, om arbetet kan inverka på trafiksäkerheten eller medföra ingrepp i trafikleden. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledningen och skulle dröjsmål vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att anmälan har gjorts. Den som innehar ledningen skall dock snarast underrätta den som förvaltar trafikleden. Ansvarsbestämmelser 2 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §, 2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 10 §, 3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 eller 7 §. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan 1. enligt 2 kap. 18 § eller 2. enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift. I ringa fall döms inte till ansvar. 3 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. 4 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. 5 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Överklagande 6 § Beslut enligt 2 kap. 15Ä16 §§ och 18Ä23 §§, 3 kap. 3 §, 6Ä8 §§ och 15 §, 4 kap. 6Ä7 §§ och 12 §, 5 kap. 12Ä13 §§ samt 11 kap. 2Ä4 §§ och 5 § första eller andra stycket eller beslut av den systemansvariga myndig- heten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. När nätmyndighetens beslut prövas i domstol är myndigheten part i målet. Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut som har meddelats med stöd av ett bemyndigande enligt lagen, meddelas av regeringen. 7 § Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms. För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken om allmänna mål. Annan lagstiftning 8 § I fråga om vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare bestämmelser i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. 9 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. 2. Genom denna lag upphävs lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar samt lagen (1994:618) om handel med el, m.m. 3. Vad som sägs i p. 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan gjorts före den 1 januari 1996. 4. Beträffande ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av denna lag skall 5 a och 5 b §§ lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar alltjämt gälla. 5. Vad som sägs i p. 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (199x:xx) om ändring i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. samt i p. 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall fortfarande gälla. 6. Vad som sägs i p. 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (199x:xx) om ändring i lagen (1994:1801) om ändring i lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla. 2 Förslag till förordning om elektriska starkströmsanläggningar Regeringen föreskriver följande. Inledande bestämmelser 1 § Med elektrisk starkströmsanläggning förstås elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Spänning som nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst 1 500 volt lik- spänning benämns lågspänning. Är den nominella spänningen högre än vad som nu sagts, benämns den högspänning. Med elektrisk svagströmsanläggning förstås anläggning i vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. 2 § Elsäkerhetsverket bemyndigas att 1. meddela föreskrifter om utförande, dokumentation, kontroll och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, 2. föreskriva skyldighet för den som vill uppföra, ändra eller ta bort en starkströmsledning att anmäla detta till Elsäkerhetsverket eller till innehavare av annan elektrisk eller mekanisk ledning, 3. föreskriva att den som innehar en starkströmsanläggning av visst slag skall till Elsäkerhetsverket anmäla olycksfall och allvarliga tillbud till olycksfall genom inverkan av elektrisk ström, vilka inträffat vid anläggningen eller vid anslutna abonnentanläggningar samt driftstör- ningar som kan ha väsentlig betydelse för den allmänna säkerheten. 4. föreskriva att den som ämnar dra fram en starkströmsledning i vissa fall skall anmäla det till innehavaren av befintlig elektrisk ledning eller till innehavaren av annan ledning av elektriskt ledande material. Föreskrifter som rör även annan myndighets verksamhetsområde meddelar Elsäkerhetsverket efter samråd med den myndigheten. Elsäkerhetsverket får även medge undantag från föreskrifter som verket har meddelat. Om starkströmsledning inom område för allmän väg 3 § För starkströmsledning inom område för allmän väg finns bestämmelser i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954). Om starkströmsledning inom område för sjötrafik 4 § Om luftledning för starkström dras fram inom område för sjötrafik skall ledningen, där inte vid beviljandet av koncession beslutats särskilt om ledningens höjd över vattenytan, förläggas så högt att den inte hindrar den på platsen vanligen förekommande sjöfarten. Om området senare i avsevärd omfattning kommer att befaras av fartyg som kräver större segelfri höjd än vad ledningen medger, skall ledningens innehavare svara för sådan ändring av ledningen som Elsäkerhetsverket beslutar. Varningstavlor skall uppsättas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket beslutar. 5 § Om starkströmsledning dras fram i vatten inom område för sjötrafik skall den förläggas så att den inte hindrar sjöfarten. Vid ledningens landfästen skall tydliga varningstavlor sättas upp. Om ledningens läge inte är uppenbart, eller om det finns andra skäl till det, skall ledningens innehavare efter beslut av Sjöfartsverket sätta upp ensmärken och ensfyrar. I övrigt skall ledningen och varningstavlor vara anordnade i enlighet med vad Elsäkerhetsverket föreskriver. Om Elsäkerhetsverket finner det nödvändigt att ankring i närheten av en ledning förbjuds, skall ledningens innehavare ansöka hos länsstyrelsen om att sådant förbud utfärdas. 6 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsledning inom område för sjötrafik, skall han anmäla detta till Sjöfartsverket. Han är skyldig att följa de anvisningar om hur arbetet skall utföras, som verket lämnar med hänsyn till sjöfartens säkerhet. Då arbetet avslutats skall ledningens innehavare anmäla till Sjöfartsverket hur ledningen förlagts. Om starkströmsledning inom område för järnväg 7 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsledning inom område för järnväg eller invid en bro i anslutning till järnväg skall han anmäla det till innehavaren av järnvägsanläggningen. Han är skyldig att följa de anvisningar om tid och plats för arbetet, som företrädare för järnvägsanläggningen lämnar. Om starkströmsledning vid flygplats 8 § En luftledning för starkström får inte dras fram inom skydds- zonen kring en flygplats eller kring friliggande anläggningar med radiohjälp- medel. Skyddszonen utgörs av en cirkel med radien 3 000 meter plus hindrets höjd över marken i meter multiplicerat med 50. Vid en flygplats utgör landningsbanans mittpunkt cirkelns centrum. Ledningens höjd anses utgöra 90% av den aktuella stolphöjden. Luftfartsverket får efter samråd med flygplatshållaren medge avvikelser från dessa bestämmelser. I fråga om flygplatser med militär innehavare får försvarsmakten medge sådan avvikelse. Driftbestämmelser 9 § Innehavare av en starkströmsanläggning skall se till att arbeten och åtgärder på anläggningen som hör till anläggningens drift utförs under överinseende av en person som har nödvändig sakkunskap, erfarenhet och kännedom om de bestämmelser som gäller för arbetet. Ett arbete vid vilket finns risk att någon kan skadas genom elektrisk ström skall utföras av eller under ledning av en person som är fullt förtrogen med arbetet och som har nödvändig kännedom om arbets- platsen. Denne skall tillse att betryggande skyddsåtgärder vidtas. 10 § Om arbete skall utföras på en starkströmsledning eller en svagströmsledning eller annan elektriskt ledande ledning eller på någon tillhörande skyddsanordning i farlig närhet av en luftledning för starkström, är innehavaren av denna skyldig att ta sin ledning ur drift, så länge som krävs för arbetet. Innehavaren av den ledning som begär avbrottet skall samråda med den andra ledningens innehavare om lämplig tidpunkt för avbrottet och ersätta den förlust som denne kan åsamkas genom driftavbrottet. Om tillsyn över starkströmsanläggning 11 § Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerheten vid elektriska starkströmsanläggningar enligt 11 kap. 1 § första stycket ellagen (199x:xx). 12 § En starkströmsanläggning som beviljats nätkoncession för linje får inte tas i bruk innan Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt har gett tillstånd till detta (drifttillstånd). Elsäkerhetsverket får besluta om krav på drifttillstånd innan en ledning tas i bruk även när det gäller en ledning som dras fram med stöd av nätkoncession för område eller en kontaktledning eller hjälpkraftledning för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trådbussdrift. Om Närings- och teknikutvecklingsverket har medgett att en starkströmsledning dras fram innan behövlig koncession beviljats, får Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt medge att ledningen får användas under högst tre år i avvaktan på att frågan om koncession slutligt prövas. Medgivande att använda ledningen får, om ansökan om koncession har getts in, lämnas när ledningen är klar att tas i bruk. 13 § Den som innehar en starkströmsanläggning är skyldig att själv fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för person, husdjur och egendom. 14 § Elsäkerhetsverket skall genom inspektioner och andra åtgärder kontrollera säkerheten hos starkströmsanläggningar i den omfattning som är nödvändig från elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket skall även där så är tillämpligt kontrollera nödvändiga rutiner för innehavarens egenkontroll av starkströmsanläggningarna. 15 § Tillsynen skall utövas i lämpliga former och med så liten olägenhet som möjligt för anläggningens innehavare. 16 § Om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten i samband med tillsyn finns bestämmelser i 11 kap. 2Ä5 §§ ellagen (199x:xx). Ett föreläggande enligt 11 kap. 3 § första stycket i den lagen får avse skyldighet för anläggningens innehavare att på egen bekostnad låta en person som kan godtas av Elsäkerhetsverket besiktiga anläggningen. Ett förbud får avse att anläggningen skall tas ur drift till dess att viss åtgärd har vidtagits. 17 § Elsäkerhetsverkets beslut enligt de bestämmelser som anges i 4 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Särskilda bestämmelser 18 § Har ägaren till en starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten till någon annan har han ändå samma ansvar som om han alltjämt innehaft anläggningen för de skyldigheter som anläggningens innehavare har enligt denna förordning och enligt de föreskrifter som Elsäkerhetsverket utfärdat med stöd av denna förordning. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten. Ansvar 19 § Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av denna förordning eller av föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen finns i ellagen (199x:xx) Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1997, då förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar upphör att gälla. Sammanställning av remissyttranden över Ellagstiftningsutredningens slutbetänkandet Ny ellag (SOU 1995:108) 1. Remissinstanserna Ellagstiftningsutredningens (ELU) betänkande Ny ellag (SOU 1995:108) har tillställts totalt 60 remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts av följande remissinstanser. Hovrätten för nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Banverket, Telia AB, Statskontoret, Statens Fastighetsverk, Statistiska Centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Bokföringsnämnden, Göteborgs universitet, Kungliga tekniska högskolan, Statens jordbruksverk, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket, Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), Elsäkerhetsverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Naturvårdsverket, Statens lantmäteriverk, Linköpings kommun, Malmö kommun, Skellefteå kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska Kraftverks- föreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Tjänstemännens Centralorgan- isation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisation i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Riksförbundet Energileverantörerna (REL), Svensk Industriförening, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Svenska Bioenergiföreningen, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, Sveriges Fastighetsägareförbund och Villaägarnas Riksförbund. Härutöver har skrivelser inkommit från Telestörningsnämnden, Ljusdals kommun, Vellinge kommun, Danderyds villaägareföreningen, Elektriska installatörsorganisationonen och Hans Högblom. Lantmäteriverket har senare kompletterat sitt yttrande med en skrivelse angående tillstånd att bygga elledningar inom område för allmän väg respektive järnväg. Svenska Kraftverksföreningens yttrande har i de delar som rör nätfrågor utarbetats i samråd med Svenska Elverksföreningen. 2. Allmänna synpunkter Inga remissinstanser har framfört invändningar mot utredningens förslag att föra samman bestämmelserna i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) med bestämmelserna i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) i en ny lag. Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget till en ny ellag. Många remissinstanser framhåller också det positiva med att ersätta 1902 års lag med en modern och överskådlig lagstiftning med en tydlig kapitel- och rubrikindelning. Hovrätten för nedre Norrland anser att lagtexten i vissa detaljer kan kritiseras från språklig synpunkt, men förutsätter att en översyn kommer till stånd i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kammarrätten i Jönköping förutsätter att synpunkterna i det särskilda yttrandet av sakkunnige Hans Svahn och experten Anders Weihe övervägs i det fortsatta beredningsarbetet. NUTEK anser att vissa av de redaktionella ändringarna har lett till oklarheter. Ett exempel är skyldigheten att på skäliga villkor leverera el (5 kap. 7 § i utredningens förslag). Enligt NUTEK är ELU:s skälighetsbegrepp oklart såvitt avser begreppen skälig prissättning och skäliga villkor. Att försöka kombinera begreppen kan enligt NUTEK leda till tolkningsproblem. 3. Beviljande och förnyelse av nätkoncession Ungefär femton remissinstanser har yttrat sig över ELU:s förslag om beviljande och förnyelse av nätkoncession. 3.1 Prövning av ansökan om nätkoncession för ny ledning eller nytt område Lantmäteriverket anför prövning av markanvändning för kraftledningar bör ske genom planförfarande i stället för genom koncession. Som skäl anges att det är angeläget att få en så likartad tillståndsprövning som möjligt av samhällsviktiga infrastrukturanläggningar. I modern lagstiftning sker enligt verket prövning av markanvändningsfrågor genom upprättande av en plan. Så är fallet både enligt plan- och bygglagen och den nya lagen om byggande av järnväg. Ledningshavarens rätt gentemot markägaren att bygga ledningen kan skulle därefter säkras genom förrättning enligt ledningsrättslagen. EU kräver att beslut i markåtkomstfrågor skall kunna överklagas i domstol. Svenska Kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen och Malmö kommun kommenterar de kriterier som enligt förslaget skall beaktas vid prövning av nätkoncession för linje. Svenska Kommunförbundet instämmer i utredningens förslag att nätkoncessioner skall prövas med beaktande av detaljplaner och områdesbestämmelser. Enligt Svenska Elverksföreningen är det önskvärt att det i specialmotiveringen klargörs att det endast är fråga om gällande, fastställda planer. Malmö kommun anser att ny koncession inte bör kunna tillåtas utan kommunens medgivande när det finns ett tätbebyggelseintresse, oavsett om kommunen är markägare eller inte. Boverket, Lantmäteriverket och Malmö kommun tar upp frågan om prövning av nätkoncession för område. Boverket och Lantmäteriverket ansluter sig till utredningens förslag att kravet på förenlighet med detaljplan eller områdesbestämmelser inte är meningsfullt vid nätkoncession för område. Remissinstanserna konstaterar vidare att det heller inte finns förutsättningar att pröva nätkoncession för område enligt naturresurslagen (NLR). Skälen till detta är att ledningsdragningarna inte fastställs vid beslut om nätkoncession för område. Malmö kommun ifrågasätter förslaget att lagen naturresurslagen inte skall vara tillämplig vid ansökan om nätkoncession för område. Enligt kommunen bör naturresurslagen tillämpas i vissa fall, t.ex. när ansökan om nätkoncession berör obebyggda markområden i utkanten av tätbebyggelse. Enligt Malmö kommun bör frågan analyseras ytterligare. Linköpings kommun understryker att det ur samordnings- och effektivitetssynpunkt är viktigt att lagen inte hindrar att nätkoncessioner för linjer kan slås samman med en områdeskoncession om linjerna är en integrerad del av distributionsnätet i området. 3.2 Frågan om tidsbegränsade nätkoncessioner Svenska Kommunförbundet och Boverket tillstyrker utredningens förslag att nätkoncessioner skall vara tidsbegränsade. Skellefteå kommun anser däremot att ett system med nätkoncession som löper tills vidare bör övervägas ytterligare. Ett skäl till detta är att utebliven förnyelse kan leda till följdverkningar för nätägaren. Enligt Skellefteå kommun är det tekniska livslängden för ledningar längre i norra Sverige än i övriga landet. Beträffande nätkoncession för område bör enligt Skellefteå kommun noteras att elnäten förnyas, utvidgas och underhålls kontinuerligt. Det finns därför ingen naturlig tidsgräns. Enligt kommunen är uner alla omständigheter 25 år en för kort tid. Även Svenska kraftnät anser att nätkoncessioner bör beviljas tills vidare, men motsätter sig inte utredningens förslag. Härvid hänvisas till att förslaget är ett resultat av avvägningar mellan olika intressen och ett försök att nå en för de flesta parter godtagbar lösning. 3.3 Prövningsförfarandet vid ansökan om förnyelse av nätkoncession NUTEK, Boverket, Naturvårdsverket och Villaägarnas Riksförbund anser att prövningen enligt NRL skall behållas även vid förnyelse av ledning som i huvudsak rör oförändrad sträckning. Som skäl anförs bl.a. att naturresurslagen innehåller bestämmelser om hur avvägningar skall göras mellan olika intressen. En NRL-prövning är därför enligt dessa remissinstanser en förutsättning för att kunna bedöma lämpligheten ur allmän synpunkt. Vidare anförs att nya kunskaper och förändringar måste kunna vägas in i prövningen. Om NRL inte skulle tillämpas skulle en väsentlig del av prövningen av de allmänna intressen, som lagtexten syftar på, försvinna. Ett ytterligare skäl att tillämpa NRL är enligt dessa remissinstanser att många av nu gällande koncessioner beslutades innan tillkomsten av NRL. Enligt NUTEK tillämpas i dag ett förenklat förfarande avseende miljökonsekvensbeskrivning vid en ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje som innebär att den inte behöver vara lika utförlig som vid en ansökan om ny ledning. NUTEK föreslår att vid ansökan om nätkoncession för linje som avser i huvudsak oförändrad sträckning bör det finnas möjligheter att tillämpa ett förenklat förfarande om det är lämpligt i det enskilda fallet. Svenska kraftnät anser att en förutsättning för att behålla systemet med tidsbegränsade nätkoncessioner är att förfarandet vid förnyelse av nätkoncession är enkelt och flexibelt. Hovrätten för nedre Norrland, LRF, Villaägarnas riksförbund och Danderyds villaägareförening avstyrker utredningens förslag om att fastighetsägarna inte behöver ges tillfälle att yttra sig vid förnyelse av nätkoncession som i huvudsak rör oförändrad sträckning. Som skäl anförs bl.a. att den enskildes rätt till ägande, nyttjande, insyn och påverkan måste tryggas. Vidare anförs att fastighetsägarens hörande också är nödvändigt för att tillståndsmyndigheten skall få kännedom om förhållanden som kan föranledas av att koncessionen förenas med villkor. Svenska Kommunförbundet samt Ljusdals och Vellinge kommuner tillstyrker ELU:s förslag om att kostnaderna skall kunna läggas till grund för beräkning av nättarifferna i sådana fall då en ledning eller delar av en ledning måste flyttas för att förnyad koncession skall kunna beviljas. Lantmäteriverket anser att, utöver kostnaderna för flyttning av kraftledning, kostnaderna för ledningsförrättning också bör inräknas i nätverksamheten. Beträffande flyttning av ledning under löpande koncession föreslår ELU att ledningsrättslagens regler skall tillämpas. (se vidare avsnitt 5.2). Svenska Elverksföreningen anser att ledningsrättslagens ersättnings- princip vid intrång i pågående markanvändning skall tillämpas även i fall då koncession för linje skall förnyas. Detta skulle medföra att ledningsägarens ställning gentemot andra intressen görs lika vid förnyelse av koncession och under den tid som koncessionen gäller. I annat fall bör det enligt föreningen övervägas ett system med koncession tills vidare. Malmö kommun anför att det är oklart vilken överordnad princip som styr kostnader för flyttning av en ledning i olika situationer. Vid flyttning vid förnyelse av koncession för linje är det ledningsinnehavaren som skall stå för kostnaden om ledningen strider mot rättsverkande planer. En sådan kostnad hamnar antagligen på kommunen om samma kollision mellan planer och ledning inträffar inom koncession för område. Svenska Kommunförbundet samt Ljusdals och Vellinge kommuner tillstyrker utredningens förslag att ansökan om ny nätkoncession skall inges minst två år före koncessionstidens utgång. Villaägarnas Riksförbund anser att en ansökan bör lämnas in senast fem år innan koncessionstiden går ut. Genom förslaget kan den föreslagna regeln, om att nätkoncession gälla tills det att ärendet avgjorts, utgå. Svenska Elverksföreningen och Skellefteå kommun anser däremot att ansökan bör kunna inges senast ett år före koncessionstidens utgång. Under två år kan organisatoriska och tekniska förändringar ske som har betydelse för prövningen. 3.4 Undantag från koncessionsplikt, m.m. NUTEK och REL tillstyrker utredningens förslag om undantag från koncessionsplikt och anför att bestämmelserna om undantag bör tas in i en ny elförordning. Enligt NUTEK är nuvarande bestämmelser om undantag som återfinns i starkströmsförordningen föråldrade och bör ses över. NUTEK påpekar att nätmyndigheten kan pröva priser och övriga villkor endast för konsumenter som är anslutna till sådant nät som innehas med stöd av nätkoncession. Enligt NUTEK har undantaget från koncessionsplikten i vissa fall lett till att kunden inte har kunnat få sina villkor prövade. Kunden har inte heller rätt att byta elleverantör. 4 Återkallande och frånträde av nätkoncession Några remissinstanser har lämnat synpunkter på utredningens föreslagna regler om tvångsåtgärder och frånträde av nätkoncession. NUTEK delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av att tvångsvis kunna förfoga över elnät, men anser inte att förslaget kan läggas till grund för lagstiftning. Ett skäl till detta är att det saknas en närmare beskrivning av hur ett tvångsförfarande i praktiken skall gå till. Även Lantmäteriverket anser att den föreslagna regeln kräver ett klarläggande. I det fall ledningen är framdragen med stöd av ledningsrätt bör det enligt vrket framgå att det i förfogandet även ingår rätt att förfoga över ledningsrätten. Svenska Elverksföreningen anför, mot bakgrund av att de gamla linje- och områdeskoncessionerna har ändrats till nätkoncession för linje respektive område, att det bör införas en övergångsbestämmelse så att den som fått sin tidigare områdes- eller linjekoncession ändrad har möjlighet att frånträda koncessionen. Den föreslagna regeln om tvångsåtgärder (2 kap 20 §) bör enligt föreningen vara tillämplig även i en sådan situation. Lantmäteriverket förutsätter att den föreslagna regeln om koncessions- havarens skyldighet att ta bort ledning och vidta åtgärder för återställande även innefattar krav på att ta bort rättigheter som belastar berörda fastigheter, t.ex. avtalsservitut eller ledningsrätt. Verket anför att ett motivuttalande är önskvärt för att klargöra detta. NUTEK anser att den föreslagna regeln om borttagande av ledning och återställande även skall omfatta de fall då den som innehar en kraftledning saknar koncession, och där koncessionshavare saknas. 5 Flyttning eller annan ändring av elektrisk ledning m.m. Ett tiotal remissinstanser anför synpunkter på frågan om flyttning eller annan ändring av elektrisk ledning. NUTEK anser att en omprövning skall kunna göras under löpande koncessionstid vid väsentligt ändrade förhållanden. Regeln skall bara kunna aktualiseras i undantagsfall. Linköpings kommun betonar att det är viktigt att det i lagen klargörs när rätten till omprövning skall kunna aktualiseras och på vems bekostnad förändringarna genomförs. Svenska Kommunförbundet anser att ett tillägg i ellagen bör införas med innebörden att om kraftledningar orsakar betydande olägenhet som inte förutsågs när nätkoncessionen meddelades, får villkor föreskrivas för att förebygga eller minska olägenheten. Lantmäteriverket tillstyrker utredningens förslag att bestämmelserna i ellagen om flyttning av ledning under en nätkoncessions giltighetstid kan avskaffas. Som skäl anförs att bestämmelser om skyldighet att flytta ledning och kostnadsansvaret finns i ledningsrättslagen och att dessa är väl avvägda. Lantmäteriverket har senare kompletterat sitt yttrande med en skrivelse angående tillstånd att bygga elledningar inom område för allmän väg respektive järnväg. Lantmäteriverket anför att frågor rörande tilstånd att dra fram och underhålla elledningar inom område för allmän väg eller inom järnvägsområde i allmänhet regleras genom civilrättsliga avtal mellan parterna och inte genom ledningsrätt. Avtalen reglerar också under vilka förutsättningar ledningsinnehavarna kan tvingas flytta sina ledningar. De befintliga tvingande reglerna i ellagen, som innebär att ledningsinnehavaren är skyldig att flytta eller ändra ledningen på egen bekostnad, har enligt Lantmäteriverket sannolikt betydelse för möjligheten att kunna sluta avtal. Såvitt Lantmäteriverket känner till har det nuvarande förfarandet inte lett till några problem. Malmö kommun anser att utredningens förslag om att upphäva ellagens bestämmelse om flyttning av ledning i bl.a. vägområde leder innebär oklarheter i fråga om vilka ersättningsregler som skall gälla när en elledning behöver flyttas. Härvid anges att det i tätorter är vanligt att ledningar inte är framdragna med stöd av ledningsrätt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Vellinge kommun. Kommunförbundet och Malmö kommun anser att om ledning eller del av ledning måste flyttas bör huvudprincipen vara att kostnaden faller på ledningsägaren, men att det finns fall där det bör vara naturligt att hela eller delar av flyttningskostnaderna faller på den som beställt eller förorsakat flyttningen. Ljusdals och Vellinge kommuner anser att en flyttning eller ändring av ledning skall betalas av nätägaren. Svenska Elverksföreningen anser att den part som vinner fördel av en ändring av ledningens sträckning skall bära den merkostnad som uppkommer vid flyttningen. Lantmäteriverket och REL ställer sig tveksamma till den förslagna övergångsbestämmelsen som innebär att de nuvarande bestämmelserna om flyttning i ellagen även fortsättningsvis skall gälla ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av den nya ellagen. Som skäl anförs bl.a. att reglarna i ledningsrättslagen över huvud taget inte kommer att tillämpas på dagens kraftledningsnät. Lantmäteriverket föreslår i stället att en gentemot markägarna generös övergångstid på 10 - 20 år införs. 6. Elskador och skyddsåtgärder Tre remissinstanser har lämnat synpunkter på ELU:s förslag om elskador och skyddsåtgärder. Svenska Kraftverksföreningen och Telestörnings- nämnden tillstyrker förslaget att den s.k. prioritetsprincipen skall gälla även koncessionspliktiga naturgasledningar. Telestörningsnämnden påpekar att förslaget medför att regeln inte kommer att styra ansvaret för gasledningar kortare än 20 km, eftersom dessa inte är koncessionspliktiga enligt rörledningslagen. Prioritetsregeln bör enligt nämnden även gälla dessa ledningar eftersom de i många fall kräver åtgärder i förebyggande syfte som skäligen bör bekostas av ägaren. Telestörningsnämnden och SVEBIO anser dessutom att skyldighet att vidta skyddsåtgärder bör utvidgas till att gälla även elektriska anläggningars inverkan på andra rörledningar, t.ex. fjärrvärmenätens rör. 7 Skadestånd vid elskador m.m. Ett tiotal remissinstanser tar upp frågan om skadestånd vid elskador. REL, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och Skellefteå kommun föreslår att undantag från strikt skadeståndsansvar som hittills bör kvarstå för force majeure-situationer även om undantaget för "händelse av högre hand" tas bort. Telia AB anser att spänningsgränsen för strikt skadeståndsansvar bör harmoniseras med gränsen mellan låg- och högspänning. Det finns enligt Telia AB inga skäl till att spänningsgränsen för undantag från strikt skadeståndsansvar skall vara 250 V. De anläggningar som tillförs el med spänning i intervallet 250 - 1000 V är få. De betraktas i alla andra sammanhang som lågspänningsanläggningar och bör enligt Telia AB inte särbehandlas här. Telestörningsnämnden tillstyrker ELU:s förslag att strikt skadeståndsansvar inte skall gälla om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas som skadats. SVEBIO anser däremot att strikt ansvar skall gälla för skada på fjärrvärmenät som kan härledas till en elektrisk anläggning. Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att undantagsreglerna från strikt skadeståndsansvar kompletteras med en regel som uttryckligen anger att skadeståndslagens regler är tillämpliga i undantagssituationerna. En motsvarande hänvisning bör också göras i anslutning till den föreslagna regeln om skadestånd vid driftstörning. Hans Högblom anser att det strikta skadeståndsansvaret skall gälla även för den som innehar starkströmsanläggning avsedd för användning av el som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan ledare och jord. Som skäl anges att om skada uppkommer vid någon av de drygt 5 miljoner elleveranserna som sker med en spänning av högst 250 volt har den drabbade med utredningens förslag rätt till ersättning endast om vårdslöshet kan fastställas. Enligt Konsumentverket är den föreslagna regeln om skadestånd vid driftstörning oklar såvitt avser vem som kan bli skadeståndsskyldig och vem som har rätt till skadestånd. Vidare anförs att det är oklart vad som avses med att driften vid en anläggning störts. Konsumentverket föreslår att lagtexten ses över. Telia AB anser att det av lagtexten bör framgå vilka krav som gäller för nätägaren i de fall denne inte lyckas överföra el på grund av störningar i form av planerade eller icke planerade avbrott. LRF anser att ellagen bör kompletteras med bestämmelser som innebär skyldighet för nätägarna att vidta åtgärder för att höja säkerheten mot elavbrott. 8. Bestämmelser som infördes som en följd av elreformen Ungefär ett dussin remissinstanser har lämnat synpunkter på den del av ellagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1996 i samband med omregleringen av elmarknaden. 8.1 Nätverksamhet Priserna på den nya elmarknaden har enligt LO ökat kraftigt efter avregleringens genomförande. LO anför att insatser behövs för att garantera att avsedda mål med reformen kommer att kunna uppnås. Även TCO anser att prisutvecklingen är oroande, speciellt på monopoldelen. Svenska Elverksföreningen anser att möjligheten att under vissa förutsättningar få redovisa flera nätkoncessioner för område samlat är nödvändigt för att den pågående stukturrationaliseringen skall kunna fortsätta. Föreningen föreslår att en samlad redovisning får införas successivt. Nätmyndigheten vid NUTEK bör i varje enskilt fall kunna bestämma tiden för övergångsperioden. NUTEK anser att regeln om redovisning av nätverksamhet bör kompletteras med ett nytt andra stycke som anger att nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. Elektriska installatörsorganisationen föreslår att koncessionshavaren ges rätt att kontrollera en anläggning före anslutning. Som skäl anges koncessionsinnehavarens möjligheter att bedöma elsäkerheten. Kostnaden för detta bör kunna ingå i nättariffen. I den föreslagna regeln om att kostnader för mätare med tillhörande insamlingsutrustning skall påföras elkonsumenten bör det enligt Elverksföreningen klargöras att detta inkluderar alla kostnader vid kundens anläggning, t.ex. den telefonanknytning som behövs för att insamlingsutrustningen skall fungera. I ELU:s förslag har uttrycket "efter begäran" tillkommit. NUTEK förordar den ursprungliga skrivningen som var mer koncis. Som skäl anges bl.a. att det finns kunder som redan tidigare har mätning med tätare intervall än vad som föreskrivs. Konsumentverket anser att problem kan uppstå eftersom konsumenten påförs kostnaden för mätning trots att nätägaren äger densamma. Konsumenten kommer sannolikt att uppfatta att han köpt mätutrustningen. Konsumentverket anser att en hyreskonstruktion bör prövas. LRF anser att förslaget om en minimigräns på 1 000 kr för återbetalning till elkonsument bör slopas. Konkurrensverket, Kommunförbundet, Linköpings kommun, Telia, Sveriges fastighetsägarförbund och Villaägarnas Riksförbund anser att kravet på mätarbyte för hushållskunder är ett avgörande konkurrenshinder på den nya elmarknaden. Bestämmelserna om kostnader för mätning hör enligt NUTEK hemma i kapitlet om nättariffer. Beträffande ersättning vid inmatning av el erinrar Svensk Elverksföreningen om att nättariff för anslutning av produktions- anläggning får utformas på annat sätt än för uttagspunkter. Anslutning av produktionsanläggningar är enligt föreningen en egen kategori och kan utan avsteg från bestämmelserna om nättariffer vid uttagspunkter behandlas skilt från dessa. För produktionsanläggningar anslutna till ledning med nätkoncession för linje kan enligt föreningen dessutom avståndsoberoende pris tillämpas utan avsteg från bestämmelserna om nättariffer vid uttagspunkt som enbart behandlar avståndsoberoendet vad gäller anslutning för uttag av el från nätet. Detta innebär enligt föreningen att det inte alltid kan utgå ersättning för minskade förluster. Enligt NUTEK bör skyldigheten att inge revisorsintyg till Nätmyndigheten vid NUTEK föras över från revisorn till den som driver nätverksamheten. NUTEK hänvisar till reglerna i Aktiebolagslagen avseende inlämnande av revisionsberättelse till Patent- och registreringsverket. 8.2 Nättariffer Konsumentverket anser att det i begreppet "nättariffer" inte är lämpligt att inbegripa övriga villkor för överföring av el. Språkligt associeras begreppet tariff med priser, taxor eller liknande. Enligt Svenska Elverksföreningen innebär bestämmelsen om nättariffer för små elproduktionsanläggningar att nätkunder med uttagspunkter missgynnas i jämförelse med dem som har en inmatningspunkt och föreslår därför att bestämmelsen tas bort. Föreningen föreslår att en dispensmöjlighet införs så att särskilt kostnadskrävande anslutningar genom avgifter bidrar till att täcka de kostnader de förorsakar. Ett liknande föreslag framförs av Skellefteå kommun. Enligt Svenska Elverksföreningen kan det på sikt bli nödvändigt att av tekniska skäl särskilja anslutning av produktionsanläggningar från lokala nät avsedda för konsumtion. Skälet är att spänningsreglering inom näten försvåras vid blandning och produktion och uttag inom samma nät. Problemet har bl.a. uppmärksammats på Gotland som en följd av den kraftiga ökningen av produktion med vindkraft och ett isolerat nät. Beträffande rätt till uppgift om nättariffer föreslår NUTEK att det av lagtexten även bör framgå att nätkoncessionären skall lämna besked om villkor för mätinstallation, dvs. att kostnaderna för timvis mätning skall debiteras den enskilda kunden. Som skäl anges att konkurrensen på mätområdet skulle främjas om den tekniska kravspecifikationen får spridning och inlåsningseffekter förhindras om kunden på ett tidigt stadium får klart för sig att även dessa villkor kan skälighetsprövas. NUTEK föreslår vidare att det i lagtexten eller i den nya elförordningen införs formella krav på vad en ansökan om prövning av nättariffer skall innehålla. Vidare anförs att Nätmyndigheten vid NUTEK bör ges möjlighet att förelägga parterna i ett prövningsärende att inkomma med utredning och att ett sådant föreläggande får förenas med vite. REL och Konsumentverket anför att den föreslagna lydelsen om prövning av nättariffer kan tolkas så att nätmyndigheten kan pröva skäligheten i bl.a. allmänna avtalsvillkor för överföring av el. Sådana civilrättsliga frågor mellan två avtalsparter ligger normalt utanför en förvaltningsmyndighets kompetensområde. Det framhålls att konsumentverket är en myndighet som har till uppgift att se till att skäliga avtalsvillkor tillämpas gentemot enskilda konsumenter. Med nuvarande lydelse blir gränsdragningen mellan olika myndigheters ansvarsområden oklar enligt föreningen. 8.3 Leveranskoncession NUTEK föreslår att Nätmyndigheten vid NUTEK bör ges möjlighet att på eget initiativ utöva tillsyn över priser och övriga villkor som erbjuds inom ramen för leveranskoncession. Regeln om rätt till återinträde i leveranskoncession är, enligt NUTEK, kopplad endast till den som de facto har börjat handla i konkurrens enligt formuleringen "som köper". Eftersom den föreslagna formuleringen av lagtexten om undantag från leveransskyldighet är kopplad till rätten att handla i konkurrens innebär en bokstavlig tolkning att den, vars avtal eller uppsägningstid har löpt ut, varken omfattas av leveransskyldighet eller har rätt till återinträde. En omredigering av paragrafen kräver också en översyn av den föreslagna bestämmelsen om rätt för annan att leverera el. 8.4 Systemansvar och balansansvar Svenska Elverksföreningen förslår att regeln om rätt för den systemansvariga myndigheten att beordra avbrytande eller begränsning av leverans av el till elkonsumenter förtydligas genom att "eller annan innehavare av nätkoncession" inskjuts efter ordet "konsumenter". Som skäl anges att den nuvarande utformningen ger intrycket att avbrytande eller begränsning skall ske i nära anknytning till konsumenten. I praktiken är det emellertid så att åtgärderna utförs i regionnät och konsumenterna påverkas indirekt genom att två eller flera nätägare kan vara beröra av åtgärden. Den som innehar en nätkoncession är enligt den föreslagna regeln i 8 kap. 6 § skyldig att hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om anslutna kunder och balansansvariga som närmare preciseras i 8 kap. 4 och 5 §§. Syftningen till 5 § kan enligt Svenska Elverksföreningen tolkas så att nätkoncessionhavaren skall hålla den systemansvariga myndigheten informerad om alla kunder som finns inom leveranskoncessionsområdet. Enligt föreningens mening är det endast uppgifter om balansansvarig som skall lämnas. Konsumentverket anser inte att elkonsumenter bör åläggas ansvaret att dels se till att balansansvarig finns för konsumentens uttagspunkt, dels att underrätta innehavaren av nätkoncession om den balansansvarige. Frågan om balansansvar bör enligt verket i stället regleras mellan nätägaren och elleverantören. 9. Övriga frågor Några remissinstanser har lämnat synpunkter på vissa övriga frågor som regleras enligt ellagstiftningen och som enligt ELU:s förslag skall ingå i den nya ellagen. Det gäller bl.a. bestämmelser om småskalig elproduktion, kommunala elföretag och konsumentintresset. 9.1 Småskalig elproduktion NUTEK föreslår att begreppet småskalig elproduktion utmönstras ut lagstiftningen. Detta är enligt NUTEK ett allmänt samhälleligt intresse som bör bekostas av samhället och inte av nätägaren eller leveranskoncessionhavaren och därmed elkonsumenterna. Om särregler för småskalig elproduktion även fortsättningsvis skall finnas anser NUTEK att begreppet bör definieras i lagtexten som en elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW installerad märkeffekt eftersom det uppstått oklarheter vad gäller tolkningen av begreppet elproduktionsanläggning. 9.2 Kommunala elföretag Enligt Svenska Fjärrvärmeföreningen framgår det inte tydligt om verksamhet måste särskiljas eller redovisas åtskilda i sådana fall när samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme sker i kraftvärmeverk. Fjärrvärmeföreningen föreslår att lagtexten förtydligas på denna punkt. Kommunala fjärrvärmeföretag är undantagna från självkostnads- och likställighetsprincipen. Svenska Fjärrvärmeföreningen anser att fjärrvärmeverksamhet även bör undantas från lokaliseringsprincipen. Som skäl anför föreningen att det inte är någon principiell skillnad mellan el och fjärrvärme. 9.3 Konsumentintresset, m.m. REL anser att lagtextens uttryck "elkonsument" är vilseledande då ordet vanligen inte förknippas med t.ex. en stor industrikund. REL föreslår därför att "elkonsument" antingen förtydligas genom en legal definition eller utmönstras till förmån för en mer rättvisande benämning såsom elkund, slutförbrukare, el. dyl. Konsumentverket anser att konstruktionen med två olika avtalsparter, elleverantören och nätägaren, skapar komplikationer ur konsument- synpunkt. Konsumentverket föreslår därför att en kund som omfattas av leveransskyldigheten skall kunna ingå ett avtal med elförsäljaren som utöver elförsäljningen omfattar den nättjänst som elöverföringen förutsätter. Villaägarnas Riksförbund föreslår att det tas in en bestämmelse i ellagen som innebär att elabonnenterna alltid för en klar och specificerad räkning, för fasta respektive rörliga kostnader för nät och el samt för skatt och moms. LRF anser att konsumentintresset bör stärkas i elförsörjningen genom medverkan och insyn i kontrollorganen. Linköpings kommun anser att full leverans- och prisgaranti skall gälla alla små abonnenter, dvs. även dem som bytt leverantör. Ellagen bör förbjuda all diskriminering av små abonnenter som bytt leverantör. Sammanfattning av Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49) Del 1 Regler för elbörs m.m Inledning Utredningen presenterar ett förslag till regelverk för all handel med el. I huvudsak innebär förslaget följande. Vissa generella krav ställs på all yrkesmässig handel med el och på de företag som driver sådan verksamhet. Dessa skall enligt förslaget stå under tillsyn av en eltillsyns- myndighet. De generella kraven utgör därvid grunden för tillsynsmyn- dighetens arbete. I syfte att underlätta tillsynen föreslås en anmälnings- skyldighet för alla som yrkesmässigt handlar med el. Elbörsverksamhet föreslås bli tillståndspliktig och särskilda regler införs för hur sådan verksamhet skall få drivas. Enligt förslaget kommer all elbörsverksamhet, alltså även sådan som inte avser handel med finansiella instrument, att stå under Finansinspektionens tillsyn. Vidare föreslås att clearingverksamhet på elmarknaden endast skall få drivas av clearingorganisationer som tillståndsprövats enligt lagen om börs- och clearingverksamhet. En stor del av den handel som sker på elmarknaden utgör handel med finansiella instrument och omfattas därför av värdepappers- marknadslagstifningen. Utredningen föreslår inga förändringar vad avser dessa lagars tillämpningsområde. Företag som driver handel eller erbjuder tjänster som mellanhänder med sådana elkontrakt som är att anse som finansiella instrument, bör även fortsättningsvis stå under Finansinspektionens tillsyn och har att bedriva sin verksamhet enligt bl a reglerna i lagen om handel med finansiella instrument och lagen om värdepappersrörelse. Utredningen föreslår emellertid att det öppnas en möjlighet för befintliga elhandelsföretag att erbjuda tjänster som mäklare, kommissio- närer och portföljförvaltare enligt andra regler än de som gäller enligt lagen om värdepappersrörelse. Efter särskilt tillstånd från Eltillsynsmyn- digheten föreslås således leveranskoncessionärer, i begränsad omfattning och som ett komplement till elhandelsrörelsen, få erbjuda tjänster som mellanhänder vid handel med elderivat. Istället för att omfattas av lagen om värdepappersrörelse kommer dessa företags verksamhet att regleras i ellagstiftningen och stå under Eltillsynsmyndighetens tillsyn. Bakgrund Efter bemyndigande från regeringen förordnade statsrådet Andersson i augusti 1995 f. kommunalrådet Göthe Anderson som särskild utredare med uppdrag att bl a föreslå ett regelverk för en organiserad handel med el. Experter från elmarknaden och värdepappersmarknaden har biträtt utredningen. Uppdraget har bl a omfattat att utarbeta regler för den kortsiktiga organiserade handeln med el. Utgångspunkten skall enligt direktiven vara att skapa en ramlagstiftning för denna handel. Utredningen är oförhindrad att uppmärksamma ett eventuellt behov av regler för handel med finansiella kontrakt på elområdet. Vidare skall förslag lämnas till hur tillsynen skall bedrivas. Förslagen får inte utformas så att de hindrar det nordiska samarbetet på elområdet. Flera omständigheter har medfört att arbetet blivit betydligt mer omfattande än vad som kunde förutses då utredningen inledde sitt arbete. Det var då en allmän uppfattning att handel med el inte omfattades av någon mera ingående offentligrättslig reglering. Utredningen kunde emellertid ganska snabbt konstatera att värdepappersmarknadslags- tiftningens regler är tillämpliga vid handel med prissäkringskontrakt avseende el - s k elderivat. Detta kommer att vara den dominerande formen av handel på den nya elmarknaden. Att elhandel omfattas av värdepappersmarknadens lagar är ett förhållande som inte har uppmärksammats i de utredningar och lagstiftningsärenden som föregått elmarknadsreformen. Utredningen har därför - istället för att endast analysera behovet av och föreslå nya regler för handel med el - också haft att ta ställning till huruvida det är ändamålsenligt och lämpligt att elhandel omfattas av värdepappersmarknadslagtiftningen. En målsättning för utredningen har varit att tillskapa en samlad ramlagstiftning för all handel med el, särskilt anpassad till det regle- ringsbehov som föreligger på elmarknaden. Att införa en lagstiftning som endast omfattar den kortsiktiga handeln med el skulle få till följd att två mycket olika regelverk skulle gälla vid handel med el; ett för avistahandeln, som utgör den mindre delen, och ett annat för derivathan- deln, som är den större delen av handeln på elmarknaden. Utredningen fann vidare på ett tidigt stadium att regler som enbart avser kortsiktig handel med el inte kan tillgodose de regleringsbehov som föreligger. Riskerna vid all handel med el är betydande, även då denna sker i former som inte omfattas av värdepappersmarknadslagstiftningen. Elmarknadens roll som en viktig del av samhällets infrastruktur utgör i sig också ett tillräckligt skäl för att regler införs för all handel med el. Det bör understrykas att uppdraget har fått utföras under stor tidspress. Det har medfört att det inte givits möjlighet att göra den mera ingående analys, som vissa av de mycket komplicerade frågor som väckts egentligen skulle kräva. På grund härav har också vissa frågor - bl a regler om insiderhandel på elmarknaden - nästan helt fått förbigås. Sammanfattning av utredningens allmänna överväganden Det finns idag ingen särskild offentligrättslig lagstiftning som avser den kortsiktiga handeln - avistahandeln - med el. Med hänsyn till den betydelse elmarknaden har som en vital del av samhällets infrastruktur har utredningen funnit att det erfordras regler som här tillgodoser behovet av offentlig insyn och ger möjlighet till ingripanden från det allmänna om så skulle visa sig nödvändigt. Allmänhetens förtroende för elmarknaden får inte äventyras och det är därför viktigt att säkerställa att aktörerna bedriver sin verksamhet i sunda former och med iakttagande av ett gott affärsskick. Detta bör ske genom att generella krav ställs på alla som yrkesmässigt handlar med el och att verksamheten på elmarknaden i sin helhet ställs under offentlig tillsyn. Marknadsplatser för såväl avista- som derivathandel med el - elbörser - omfattas idag inte heller av någon lagstiftning som tillgodoser de särskilda krav som måste ställas på sådan verksamhet. Utredningen anser att det är av väsentlig betydelse för elmarknadens utveckling att elbörser drivs i säkra och effektiva former. Här måste, förutom de allmänna regleringsbehov som nämnts ovan, även den betydelse elbörsverksamhet har för det nationella elsystemet beaktas. En elbörs utgör en så central och viktig del av elmarknaden, och därigenom också av det svenska samhällets infrastruktur, att stränga krav bör ställas på den som vill bedriva sådan verksamhet. Skulle handelsplatsen gå omkull kan detta medföra mycket negativa konse- kvenser för hela elmarknaden. Detta skulle också i grunden rubba allmänhetens förtroende för marknaden. Endast företag med tillräcklig kunskap och erfarenhet, med erforderlig finansiell styrka och som i övrigt kan anses lämpliga bör därför få driva elbörser efter regeringens tillstånd. Den främsta funktionen för en börs är att fastställa och sprida information om marknadspriset på den eller de varor som handlas på börsen. Det är av största vikt att den information som lämnas i detta avseende är tillförlitlig och korrekt. Detta förutsätter att likviditeten i handeln inte är alltför låg. Om så är fallet föreligger det också en risk för att större aktörer kan påverka prisinformationen i eget intresse. Det har ifrågasatts om den organiserade handeln med elderivat i Sverige kommer att bli av så stor omfattning att den prisinformation som kan lämnas från en nationell elbörs kommer att åtnjuta förtroende. Detta är ett av skälen till att det ansetts angeläget att tillskapa en gemensam nordisk elmarknad. Vid börsverksamhet med el måste också den systemansvariga myndighetens behov beaktas. För att kunna fullgöra sin uppgift att hålla elsystemet i balans, måste denna myndighet ges möjlighet att säkerställa att riktig information lämnas om handeln. Det är också tänkbart att den systemansvariga myndigheten i en krissituation har behov av att påverka i vilka former handeln sker. Elhandel sker och kommer i framtiden i än större utsträckning att ske genom prissäkringskontrakt i olika former. Utredningen har konstaterat att merparten av dessa kontrakt torde vara att anse som finansiella instrument enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. En stor del av handeln på elmarknaden omfattas härigenom av värdepappersmarknadslagstiftningen och står under tillsyn av Finansinspektionen. Enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse krävs tillstånd för verksamhet som mellanhand, t ex mäklare eller kommissionär, på värdepappersmarknaden. Rörelser av detta slag måste drivas i särskilda värdepappersbolag och dessa är underkastade tämligen detaljerade verksamhetsregler. Enligt utredningens mening kan det i vissa avseenden ifrågasättas om värdepappersmarknadens relativt komplexa och svårtillgängliga regelverk är ändamålsenligt för elmarknaden och dess aktörer. Lämpligheten i att Finansinspektionen nu har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över den större delen av elmarknaden och dess aktörer kan också diskuteras. Möjligheten att helt undanta handel med el från värdepappers- marknadslagstiftningen och att istället införa en särskild lag för all handel med el har noga övervägts. Flertalet av de bestämmelser som nu reglerar handeln med värdepapper framstår emellertid som sakligt motiverade också på elmarknaden. Starka argument kan också anföras mot att införa en lagstiftning som visserligen anpassas till förhållandena på elmarknaden, men som samtidigt i stor utsträckning utgör ett parallellt regelverk till de lagar som gäller på värdepappersmarknaden i övrigt. Härtill kommer att en samordning av de nordiska ländernas lagstiftning vad avser elbörsverksamhet och handel med elderivat måste ske inom en nära framtid. Att nu genomföra en långtgående omreglering i den svenska lagstiftningen har utredningen därför inte funnit lämpligt. Det faktum att värdepappersmarknadslagstiftningen är tillämplig vid handel med prissäkringskontrakt på elmarknaden, kan emellertid medföra svårigheter för de företag som nu verkar på elmarknaden. De är tvungna att bilda särskilda värdepappersbolag för att kunna erbjuda sina kunder tjänster som mäklare och förvaltare av elkontrakt eller som kommissionärer. Det kan befaras att många elhandelsföretag kommer att uppleva värdepappersmarknadens regelverk som ett alltför stort hinder och att dessa tjänster endast kommer att erbjudas av sådana värde- pappersinstitut som nu verkar på aktie- och optionsmarknaderna. Detta kan påverka strukturen på elmarknaden i en riktning som inte varit avsedd med elmarknadsreformen. Elmarknaden bör även fortsättningsvis främst vara en marknad för distribution av elektrisk kraft, dominerad av elhandelsföretag. Den bör inte utvecklas till att främst bli en ny kapitalmarknad för spekulation i värdetillväxten i nya former av finansiella instrument. Utredningen föreslår därför att de befintliga elhandelsföretagen i viss utsträckning skall ges möjlighet att erbjuda tjänster som mellanhänder på elmarknaden enligt särskilda regler i ellagstiftningen och efter tillstånd från eltillsynsmyndigheten. Förslaget till generella krav för handel med el Med hänsyn till vad som anförts ovan om vikten av att elhandeln sker i sunda former och med iakttagande av gott affärsskick samt att samhället tillförsäkras möjligheter till insyn och kontroll över elmarknaden och dess aktörer, föreslår utredningen att generella regler införs för all yrkesmässig handel med el. All handel med el bör sker så att allmänhetens förtroende för elmarknaden upprätthålls och i enlighet med god sed på elmarknaden. Särskilda krav föreslås också för de aktörer som yrkesmässigt driver handel med el. Dessa skall ha förmåga att kontrollera och hantera de risker som verksamheten på elmarknaden är förenad med. Reglerna föreslås även omfatta de företag som erbjuder tjänster som mellanhänder på elmarknaden. I syfte att underlätta eltillsynsmyndighetens arbete föreslår utredningen också att en generell anmälningsplikt införs för alla som yrkesmässigt avser att handla med el. Med stöd av de nämnda bestämmelserna ges eltillsynsmyndigheten möjlighet att tidigt ingripa mot otillbörliga förfaranden och kan motverka oseriösa företag etablerar sig på den nya marknaden och bringar denna i vanrykte. Tillsynsverksamheten kan härigenom bidra till att styra utvecklingen på elmarknaden i en sund riktning. Förslaget till regler för elbörsverksamhet Utredningen föreslår att elbörsverksamhet endast skall få drivas efter tillstånd från regeringen. Regeringen har vid sin prövning att beakta att den planerade verksamheten inte får medföra att allmänhetens förtroende för elmarknaden äventyras, vilket bl a innebär att den skall drivas i säkra och seriösa former. Vidare krävs att den inte innebär några risker för elförsörjningen, bl a genom att informationen till den systemansvariga myndigheten säkerställs. Verksamheten får inte heller på annat sätt vara till skada för elmarknaden, t ex genom att likviditeten i handeln kan förväntas bli så låg att prisbildningen blir otillförlitlig. Utredningen föreslår vidare att de regler som gäller för börser enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet i tillämpliga delar också skall omfatta alla former av elbörsverksamhet. Dessa bestämmel- ser innebär bl a att krav ställs på att verksamheten drivs enligt principer- na om neutralitet, fritt tillträde och god genomlysning. Börs- och clearinglagens bestämmelser innefattar vidare krav på ändamålsenliga handelsregler samt en skyldighet att övervaka handeln och tillse att denna sker i enlighet med den lagen och andra författningar samt i enlighet med god sed på värdepappersmarknaden. Utredningen föreslår också att särskilda bestämmelser införs med hänsyn till den systemansvariga myndighetens ansvar för balanshåll- ningen på elnätet. Dessa innebär dels att elbörsen skall vara skyldig att lämna den systemansvariga myndigheten den information som krävs för att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt ellagen, dels att handeln inte får ske i sådana former - t ex i för nära anslutning till leverans - att den systemansvariga myndighetens möjligheter att upprätthålla en säker elförsörjning försvåras. Förslaget till regler om elmarknadsrörelse I syfte att underlätta för elmarknadens nuvarande aktörer att fortsätta verka på elmarknaden föreslår utredningen att dessa ges möjlighet att erbjuda tjänster som mäklare, portföljförvaltare och kommissionärer enligt särskilda regler i lagen om elhandel. Tillståndet skall kunna meddelas av eltillsynsmyndigheten, som också har att utöva tillsynen över dessa företag. Denna möjlighet bör endast stå öppen för de företag som redan är verksamma på elmarknaden. Företag som önskar nyetablera sig som mellanhänder eller driva en renodlad sådan verksamhet bör däremot vara hänvisade till att göra detta enligt reglerna i värdepappers- marknadslagstiftningen. Utredningen har funnit det lämpligt att begränsa den krets av företag som skall ges möjlighet att driva elmarknadsrörelse till sådana som har leveranskoncession enligt lagen (1994:618) om handel med el. En ytterligare förutsättning för att tillstånd skall kunna lämnas är att tjänsterna erbjuds som ett komplement till en etablerad elhandelsrörelse och att mellanhandsverksamheten är av begränsad omfattning, både i absoluta tal mätt och sett i relation till den elhandel som företaget bedriver i övrigt. Förslaget innebär därför att tillstånd endast skall kunna lämnas till den verksamhet som beskrivits i en till ansökan fogad plan. Tillsynsmyndigheten ges härigenom möjlighet att bedöma om de nämnda kriterierna är uppfyllda. Om mellanhandsverksamheten ökar i omfattning så att den inte längre ryms inom vad som angetts i planen, erfordras nytt tillstånd. Utredningens förslag innebär vidare att verksamhetsregler för de företag som erhållit tillstånd att driva elmarknadsrörelse införs i lagen om elhandel. Ett grundläggande krav är att verksamheten drivs så att allmänhetens förtroende för elmarknaden upprätthålls. Vidare skall företag som driver elmarknadsrörelse ha en tillräcklig förmåga att hantera de risker som är förenade med verksamheten. De skall utarbeta en plan för hur riskerna skall hanteras. Krav ställs vidare på att företaget fortlöpande skall ha ett bundet eget kapital på minst en miljon kronor. Dessa krav i förening med en tillsyn från eltillsynsmyndighetens sida utgör enligt utredningens uppfattning en tillräcklig garanti för att företag som driver elmarknadsrörelse har en erforderlig kapitaltäckning. Företag som driver elmarknadsrörelse skall enligt utredningens förslag även vara underkastade ett särskilt sundhetskrav, motsvarande det som gäller för värdepappersinstitut. Härigenom kommer reglerna för elmarknadsrörelse att knytas till de krav som ställs på motsvarande verksamheter på värdepappersmarknaden. En särskild eltillsynsmyndighet skall enligt utredningens förslag ges det övergripande ansvaret för tillsyn över all handel med el och alla aktörer på elmarknaden. Några förändringar föreslås inte vad avser Finansinspektionens uppgifter utom i ett avseende, nämligen såtillvida att all börsverksamhet på elmarknaden - alltså även spothandeln -skall stå under inspektionens tillsyn. För närvarande står de företag på elmarknaden som bedriver handel med finansiella instrument endast under Finansinspektionens tillsyn. Genom utredningens förslag kommer dessa företag att också stå under eltillsynsmyndighetens tillsyn. Avsikten är att denna myndighet skall ha det övergripande ansvaret för tillsynen över elmarknaden. Sedan eltillsynsmyndigheten byggt upp erforderlig kompetens torde Finans- inspektionens roll på elmarknaden bli begränsad till tillsyn över de aktörer som bedriver en mera renodlad finansiell verksamhet i större omfattning. Avslutande synpunkter Det nu framlagda förslaget har utarbetats efter det att omregleringen av elmarknaden trätt i kraft men innan verksamheten hunnit komma igång på allvar. Det kommer att ta viss tid innan det nya sättet att handla med el etablerat sig. Det är i nuläget mycket svårt att förutsäga vilka aktörer som kommer att etablera sig på marknaden och i vilka former handeln kommer att ske. Utredningen vill därför understryka samhällets behov av att noga följa utvecklingen på elmarknaden och av att ha en beredskap att ingripa genom fortsatta reformer av ellagstiftningen. I några avseenden har utredningen kunnat konstatera att det redan nu föreligger behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder. Det förslag som utredningen lägger fram medför inte några hinder för den fortsatta utvecklingen av en gemensam nordisk elmarknad. Förslaget innebär emellertid inte någon direkt anpassning till de regler som nu gäller i t ex Norge. Där pågår för övrigt en översyn av regleringen av handeln med råvaruderivat. De legala förutsättningarna för att få driva elbörsverksamhet eller erbjuda tjänster som mellanhand på elmarknaden skiljer sig idag åt i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det framstår som nödvändigt för att den nordiska elmarknaden skall bli effektiv och välfungerande att en harmonisering snarast sker av de lagar som reglerar handeln med el i de nordiska länderna Utredningen kan vidare konstatera att vissa frågor på grund av tidsbrist fått sättas åt sidan. Behovet av en reglering av insiderhandel på elmarknaden framstår enligt utredningens uppfattning som mycket stort. Det föreligger emellertid svårigheter att utpeka vilka förfaranden som skall anses utgöra insiderhandel och var gränsen mellan tillåtna och otillåtna förfaranden skall dras. Eftersom regler om insiderhandel, för att alls bli effektiva, torde kräva någon form av straffsanktion, är det en grannlaga uppgift att utforma sådana regler. Även detta arbete bör enligt utredningens uppfattning snarast inledas. Del 2 Utrikeshandel med el Utredningsuppdraget Utredningens uppdrag är att närmare utreda behovet av och och möjligheterna till en utökad reglering av utrikeshandeln med el och föreslå lämpliga former för en sådan reglering. I direktiven till utredningen anges att en möjlig form för reglering som bör studeras är en särskild koncession för export och import av el. I direktiven anges också att utredningen skall behandla frågan om prövning av tillkommande utlandsförbindelser. Vidare skall utredningen analysera vilka regler som skall gälla för redan ingångna kontrakt om någon form av import eller exportrestriktioner införs, samt ange vad som krävs för att eventuella villkor följs. Samtliga frågor har belyst ur ett EG-rättsligt perspektiv. Motiv till reglering Det sker och kommer att ske stora förändringar i reglerna för elmarknaderna i de europeiska länderna. Utvecklingen går mot större öppenhet i handeln. Sverige, Norge och Finland tillsammans med England går i täten för denna utveckling. Det går dock inte att bortse från att det kommer att råda skilda förutsättningar för att bedriva handel mellan länderna och mellan företagen i de europeiska länderna ännu en tid. Det kan därför inte uteslutas att utrikeshandeln med el kan utvecklas på ett sätt som äventyrar den svenska försörjningstryggheten. På den svenska elmarknaden finns det endast ett fåtal kraftproducenter, var av en står för ca 50 procent av produktionsresurserna. För att elmarknadsreformen i Sverige skall bli framgångsrik måste de svenska kraftföretagen mötas av konkurrens från utländska företag. Strävan är att skapa en väl fungerande nordisk elmarknad som på sikt kan utvecklas till en integrerad nordeuropeisk elmarknad. Utlandsförbindelserna är således av strategisk betydelse för att åstadkomma en fungerande konkurrens på den svenska elmarknaden. Utgångspunkten i hela reformarbetet har också varit att utlandsförbindelserna skall kunna utnyttjas på icke- diskriminerande villkor av alla aktörer på marknaden. Det har också konstaterats att det är svårt att i lag reglera hur tillgänglig kapacitet på utlandsförbindelser skall fördelas. Vad beträffar de statligt ägda utlandsförbindelserna har staten valt att lägga dessa i ett neutralt nätbolag utan egna produktionsintressen för att därigenom garantera alla aktörers tillträde till handelsförbindelserna. Import- och exportregleringar Utredningen finner efter en analys av primärrätten, att varje export- eller importreglering av handeln med el, oavsett form, kan stå i strid med artiklarna 30 och 34 RomF. Mot bakgrund av detta har utredningen sett över vilka alternativ som stått till buds för att uppfylla rekvisiten för undantag enligt artikel 36 RomF. Kraven som ställs för att erhålla undantag är att åtgärden med vilken en medlemsstat hindrar samhandeln, är nödvändig för att uppfylla det skyddsvärda syftet. Vidare måste medlemsstaten välja den åtgärd som minst stör gemenskapshandeln, den s.k. proportionalitetsprincipen. Utredningen föreslår därför en modell som innebär att endast exporten regleras. Import av el skall således vara fri. För att ytterligare minska den handelshindrande effekten föreslår utredningen att huvudregeln skall vara frihandel även för export. Om den svenska regeringen finner att den svenska försörjningstryggheten är hotad skall den dock ha möjlighet att under vissa tidsperioder införa krav på koncession för export. Utredningens bedömning är att begreppet försörjningstrygghet inte bör definieras i lag utan det bör vara upp till regeringen att med hänsyn till aktuella förhållanden avgöra om tryggheten i elförsörjningen hotas. Ett latent krav på exportkoncession strider inte mot EG-rätten enligt utredningens uppfattning. Beträffande de kontrakt som ingåtts tiden före införandet av koncessionskrav är det utredningens uppfattning att även dessa skall omfattas av föreslagen reglering. Denna lösning bör kombineras av en statistisk övervakning (anmälningsplikt). Det står dock riksdagen fritt att också besluta att regeringen ges möjlighet att införa krav på koncession för import av el om det visar sig vara påkallat för att säkerställa den svenska försörjningstryggheten. Vi finner emellertid inte att behov av en sådan möjlighet föreligger för närvarande. Ägande och förvaltande av tillkommande utlandsförbindelser Riksdagen har vid ett flertal tillfällen uttalat att strävan bör vara att nya utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten genom Svenska kraftnät. Detta har också varit utgångspunkten för utredningens övervägande. Nuvarande lagstiftning innehåller ett stadgande om att den som söker nätkoncession för en utlandsförbindelse skall vara lämplig ur allmän synpunkt. I förarbetena till lagen anges bl.a att hänsyn vid lämplighetsprövningen skall tas till om det är lämpligt om annan än staten genom Svenska kraftnät skall erhålla koncession. Med nuvarande lagstiftning har staten således redan ett stort inflytande över etablerandet av nya utlandsförbindelser. Utredningen finner dock att det finns anledning att i lagstiftningen ytterligare tydliggöra vikten av ett neutralt ägande av utlandsförbindelserna. Ett direkt stadgande i lag om statligt ägande och förvaltande är emellertid inte är att föredra sett ur ett EG-rättsligt perspektiv. Utredningen förordar i stället en komplettering till nuvarande lagstiftning som innebär att sökande av nätkoncession för utlandsförbindelse måste på lämpligt sätt säkerställa att ledningen kommer att upplåtas på icke- diskriminerande villkor. Det är utredningens uppfattning att en dylik lösning tillgodoser Sveriges behov av att reglera ägandet och förvaltandet av utlandsförbindelserna. Elbörsutredningens lagförslag Elbörsutredningens förslag till lag om ändring i lagen (1991/:981) om värdepappersrörelse Härigenom föreskrivs att 1 kap 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap 1 § Denna lag gäller värdepappersrörelse. För utländska företags verksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m. m. Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Riksbanken, Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet eller av försäkrings- bolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen (1982:713). Lagen gäller inte heller sådan förvalt- ning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. 3 a Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Denna lag gäller värdepappersrörelse. För utländska företags verksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m. m. Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Riksbanken, Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet, försäkringsbolag med koncession enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) eller av leveranskoncessionär som erhållit tillstånd att driva elmarknadsrörelse enligt 6 § lagen (19xx:xxx) om elhandel. Lagen gäller inte heller sådan förvalt- ning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. § Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, eller med stöd av tillstånd att driva elbörsverksamhet enligt 14 § lagen (19xx:xxx) om elhandel. Förslag till lag om elhandel Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser Tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller handel med el, mellanhandsverksamhet på elmarknaden och elbörsverksamhet. Lagen gäller inte verksamhet som enligt 15 a § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, bedrivs av den systemansvariga myndigheten. Definitioner 2 § I denna lag betyder handel med el: yrkesmässigt bedriven verksamhet som helt eller delvis består i förvärv eller överlåtelser av elektrisk kraft eller av elkontrakt, där syftet inte endast är att tillgodose behovet av elektrisk kraft för egen konsumtion eller att åstadkomma prissäkring för sådan elleverans, elhandelsföretag: företag som driver handel med el, mellanhänder på elmarknaden: företag som på elmarknaden tillhandahåller någon av de tjänster som anges i 6 § 2 st, elbörs: företag som fått tillstånd enligt denna lag att driva elbörsverksamhet, elbörsverksamhet: verksamhet som, genom att samla upp, sammanställa och offentliggöra information om köp- och säljbud samt priset vid gjorda avslut avseende el eller elkontrakt, har till syfte att åstadkomma regelbunden handel med el i en omfattning som inte kan anses som ringa, elmarknadsrörelse: verksamhet som bedrivs av leveranskoncessionär och består i att på elmarknaden tillhandahålla någon av de tjänster som anges i 6 § 2 st. Allmänna bestämmelser om handel med el Generellt krav på all handel med el 3 § Handel med el skall ske så att allmänhetens förtroende för elmarknaden upprätthålls och i enlighet med god sed på elmarknaden. Krav på elhandelsföretag 4 § Elhandelsföretag och mellanhänder på elmarknaden skall ha en med hänsyn till verksamhetens art och omfattning lämplig organisation, en godtagbar kontroll över de risker handeln med el kan medföra och erforderlig förmåga att hantera dessa risker. Anmälningsplikt 5 § Elhandelsföretag och mellanhänder på elmarknaden skall, innan verksamheten inleds, underrätta Eltillsynsmyndigheten om sin avsikt att driva handel med el. Till anmälan skall fogas en redogörelse för den planerade verksamhetens art och omfattning. Elmarknadsrörelse Tillstånd till elmarknadsrörelse 6 § Efter tillstånd från Eltillsynsmyndigheten får företag som innehar leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618) om handel med el driva elmarknadsrörelse. Tillstånd får ges för 1. handel med elkontrakt för annans räkning i eget namn, 2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av elkontrakt eller 3. förvaltning av någon annans elkontrakt. 7 § Ansökan om tillstånd till elmarknadsrörelse skall vara skriftlig och avse en eller flera av de i 6 § angivna tjänsterna. Ansökan skall innehålla en beskrivning av den verksamhet företaget bedriver, de uppgifter som behövs för att bedöma den planerade verksamhetens art och omfattning samt företagets förmåga att driva verksamheten i enlighet med denna lag och andra författningar. Förutsättningar för tillstånd 8 § Tillstånd till elmarknadsrörelse får endast meddelas om den planerade verksamheten utgör ett komplement till den elhandel företaget bedriver i övrigt samt är av begränsad omfattning. 9 § Tillstånd att driva elmarknadsrörelse får endast meddelas om det kan antas att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Regler för elmarknadsrörelse 10 § Elmarknadsrörelse skall drivas så att allmänhetens förtroende för elmarknaden upprätthålls och så att den inte är till skada för elmarknaden. Ett företag som driver elmarknadsrörelse skall ha säkra rutiner för kontrollen över de finansiella risker som är förenade med verksamheten samt en plan för hur dessa risker skall hanteras. 11 § Elmarknadsrörelse skall drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund. Ett företag som driver elmarknadsrörelse skall - i sin verksamhet handla på ett ärligt och rättvist sätt, - handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet, - inneha och effektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt, - vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget, - undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna behandlas rättvist, samt - i övrigt följa alla de regler som gäller för verksamheten. 12 § Ett företag som fått tillstånd att driva elmarknadsrörelse skall ha ett bundet eget kapital som alltid uppgår till minst en miljon kronor. Eltillsynsmyndigheten får, om särskilda skäl föreligger, medge undantag från kravet på bundet eget kapital såvitt avser visst företag. Sekretess 13 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett företag som driver elmarknadsrörelse, vilken i den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse. Elbörsverksamhet Tillståndsplikt för elbörsverksamhet 14 § Elbörsverksamhet får endast drivas efter tillstånd av regeringen. Förutsättningar för tillstånd 15 § Tillstånd att driva elbörsverksamhet får endast meddelas om det kan antas att den avsedda verksamheten inte kommer att rubba allmänhetens förtroende för elmarknaden, medföra risker för elförsörjningen eller vara till skada för elmarknaden. 16 § Tillstånd att driva elbörsverksamhet får endast meddelas företag som uppfyller de villkor som gäller för auktorisation som börs enligt 2 kap. lagen (1992:543) om börs och clearingverksamhet. Regler för elbörsverksamhet 17 § Bestämmelserna om börs i 2, 4 och 10 - 12 kap lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet skall, med det undantag som anges i andra stycket, gälla även för en elbörs. För en elbörs gäller inte bestämmelserna i 4 kap 1 § 1 och 2 st lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. 18 § En elbörs skall - utöver vad som krävs enligt 4 kap 2 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet - även se till att handeln med el vid börsen sker enligt denna lag och i enlighet med god sed på elmarknaden. Förhållandet till den systemansvariga myndigheten. 19 § En elbörs är skyldig att fortlöpande lämna information om handeln till den systemansvariga myndigheten på det sätt och i den utsträckning som den systemansvariga myndigheten begär. 20 § Handeln vid en elbörs får inte ske på ett sådant sätt att den systemansvariga myndighetens möjligheter att upprätthålla driftssäkerheten hos det nationella elsystemet försvåras. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, den systemansvariga myndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur kravet på en säker elförsörjning skall beaktas vid handeln med el på börsen. Börsmedlemmar 21 § Till börsmedlem får endast antas den som har tillräckliga finansiella resurser och i övrigt är lämplig att delta i handeln. 22 § Om en börsmedlem inte längre uppfyller kraven för medlemskap skall elbörsen besluta att medlemskapet skall upphöra. Har ett börsmedlemskap upphört på grund av beslut enligt första stycket, får medlemmen, om det finns särskilda skäl, utföra köp- eller säljorder vid börsen för att skydda uppdragsgivare mot förlust. 23 § Börsmedlemmarna skall lämna elbörsen de upplysningar som behövs för att elbörsen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag och andra författningar. Clearingverksamhet 24 § Clearingverksamhet avseende el eller elkontrakt får endast drivas av företag som fått tillstånd som clearingorganisation enligt lagen (1992:543) om börs - och clearingverksamhet. För verksamheten gäller bestämmelserna i 8, 9, 11 och 12 kap lagen om börs- och clearingverksamhet. Tillsyn m.m. 25 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag, med undantag av vad som anges i 26 §, utövas av Eltillsynsmyndigheten. 26 § Företag som har tillstånd att driva elbörsverksamhet enligt denna lag står under tillsyn av Finansinspektionen. 27 § Eltillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. 28 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Eltillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om 1. vilka upplysningar ett företag rutinmässigt skall lämna till myndigheten, 2. vad en anmälan skall innehålla enligt 5 §, 3. vad en ansökan om tillstånd skall innehålla enligt 7 §, 4. vad ett företag har att iakttaga enligt 10 och 11 §§. 5. beräkning av bundet eget kapital enligt 12 §, 29 § Eltillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av denna lag, skall efterlevas. 30 § Är det osäkert huruvida lagen är tillämplig på viss verksamhet får Eltillsynsmyndigheten förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig. 31 § Ett tillstånd enligt 6 § får återkallas av Eltillsynsmyndigheten om företaget genom att överträda denna lag eller någon föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva sådan verksamhet som tillståndet avser. Om det är tillräckligt får tillsynsmyndigheten meddela varning istället för att återkalla tillståndet. Om ett tillstånd återkallas får tillsynsmyndigheten besluta hur rörelsen skall avvecklas. 32 § Ett tillstånd som enligt denna lag har lämnats till elbörsverksamhet får återkallas av regeringen. 33 § Meddelar Eltillsynsmyndigheten föreläggande eller förbud enligt denna lag får myndigheten förelägga vite. Överklagande 34 § Eltillsynsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms. 35 § Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut som har meddelats med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen. _________________________ Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. 2. Elhandelsföretag får bedriva handel med el utan krav på anmälan enligt 5 § under tre månader från lagens ikraftträdande. 3. Företag som före ikraftträdandet av denna lag bedrev elbörsverksamhet får bedriva sådan verksamhet utan tillstånd enligt 14 § under tre månader från lagens ikraftträdande. Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling av betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49) Elbörsutredningens betänkande (SOU 1996:49) Regler för handel med el har tillställts totalt 38 remissinstanser. Efter remiss har svar inkommit från följande instanser. Hovrätten för västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Stockholms Fondbörs AB, Stockholms universitet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät , Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Naturvårdsverket, Elberedskaps-utredningen (N 1996:02), Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverks- föreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Värdepapperscentralen AB, Riksförbundet Energileverantörerna, Sveriges Fastighetsägarförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska Fondhandlareföreningen, OM i Stockholm AB (OM). Härutöver har skrivelser inkommit från HSB Riksförbund och Nord Pool ASA.. Jernkontoret, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Svenska Gruvföreningen (den energiinstensiva industrin) har inkommit med en gemensam skrivelse i ärendet. Kommerskollegium och den energiintensiva industrin har lämnat synpunkter enbart på förslagen som rör utrikeshandel med el. Sammanfattning av utredningen om konsument- skydd vid leverans av el - betänkandet Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104) Med konsument avses i detta betänkande den som använder el huvud- sakligen för enskilt bruk. I dagens moderna samhälle är konsumenternas tillgång till el för värme, ljus, matlagning och god hygien ett primärt be- hov och en förutsättning för en skälig levnadsnivå. Det är i praktiken omöjligt för enskilda konsumenter att själva förse sig med el. Konsumenterna måste därför ha tillgång till el på villkor som ger uttryck för en rimlig balans mellan dem och företagen på elmarknaden. Elen måste dessutom vara tillgänglig för konsumenterna i princip dygnet runt, året om. Även om det inte är möjligt att skapa ett system som är så leverans och driftsäkert att det aldrig uppstår störningar, måste säkerheten ställas i relation till att elen är en nödvändighet för konsumenterna. Elmarknaden har under senare år varit föremål för genomgripande reformering. För konsumenten har förändringarna bl.a. medfört att denne numera har två motparter, nämligen dels det företag som tillhandahåller den anläggning varigenom elen överförs (nätägaren), dels det företag som konsumenten köper elen av (elsäljaren). En av huvudprinciperna bakom reformeringen av elmarknaden är att stärka elanvändarnas ställning. Den befintliga skyddsregleringen i den reformerade lagstift- ningen tar emellertid sikte på elanvändare i stort. Förhållandena mellan konsumenterna och nätägarna/elsäljarna har hit- tills reglerats i huvudsak genom standardavtal som utarbetats av el- branschen efter förhandlingar med Konsumentverket. Vid de senaste för- handlingarna om nya standardvillkor på elområdet var det dock inte möjligt för parterna att enas i flera avgörande frågor. För att konsumenterna på elmarknaden som kollektiv skall få ett fullgott skydd är det inte lämpligt att villkoren för elköpet bestäms huvudsakligen genom avtal. I detta betänkande föreslås därför att konsumentskyddet i vissa delar läggs fast i lag, och att bestämmelserna får flyta in i den av Ellagstiftningsutredningen nyligen föreslagna nya ellagen (SOU 1995:108) som är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1997. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmel-serna i lagen är till nackdel för konsumenten föreslås vara utan verkan mot denne. Utgångspunkten för utredningens arbete har enligt utrednings- direktiven varit att det lagfästa konsumentskyddet skall vara detsamma oavsett vilken vara eller tjänst det är som säljs. Elkonsumenterna måste alltså ges skydd motsvarande det skydd som konsumenter av andra varor och tjänster ges i t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. förpliktelser enligt avtalet, och om det uppstår störningar i driften. Om elöverföringen avbryts med anledning av t.ex. tekniska orsaker eller på grund av ett kabelbrott brukar man tala om kvantitati-va driftstörningar. Om en störning avser spänningen, dvs. kvaliteten på elen, brukar man tala om kvalitativa driftstörningar. Den senare formen av driftstörningar ligger utanför utredningens uppdrag. Konsumentskyddet vid avstängning av el Om elkonsumenten inte betalar sin räkning i tid eller om konsumenten i annat avseende bryter mot sina förpliktelser i avtalet med nätägaren eller elsäljaren, riskerar konsumenten att få elen avstängd. Det saknas lagregler som närmare styr förutsättningarna får avstängning i dessa situationer. Den enskilde konsumenten är därför beroende av nätägarens/elsäljarens bedömning av vad som är ett rimligt förhållningssätt till konsumenterna. Detta är mindre lämpligt ur konsumentkollektivets synvinkel. I betänkandet föreslås därför att förut- sättningarna för när nätägaren får stänga av elen respektive när elsäljaren hos nätägaren får begära avstängning, regleras i lag. Förutsättningarna kan komma att prövas av kronofogdemyndighet (och i andra instans av tingsrätt) om handräckning behövs för att få stänga av elen. Förut- sättningarna kan även komma att prövas vid en skadeståndsprocess. Elen får enligt den föreslagna huvudregeln stängas av om konsumentens försummelse är väsentlig och om den enskilde fått tillfälle att vidta rättelse samt om det inte föreligger risk för liv och hälsa eller om-fattande egendomsskada. Härigenom utesluts att avstängning sker t.ex. vid betalningsförsummelse avseende mindre belopp. Det vore dock orimligt om elen aldrig kunde stängas av vid uppenbart missbruk av elabonnemanget. Om det t.ex. föreligger risk för omfattande egendomsskada och konsumenten ständigt underlåter att betala sin elräkning av annat skäl än ekonomisk oförmåga, är det inte rimligt att konsumenten skall kunna undgå avstängning. Det samma gäller vid ständigt återkommande betalningsförseelser av förhållandevis små belopp. Det föreslås därför att avstängning alltid får ske om konsumen- ten förfarit otillbörligt. Det är i allmänhet personer med stora ekonomiska eller sociala problem i ett eller flera hänseenden som drabbas av betalnings- svårigheter. Inte sällan är det fråga om människor som av olika skäl inte kommer sig för att själva begära stöd från samhällets sida. Vid betalningsförsummelse föreslås därför efter förebild i hyreslagen att socialnämnden underrättas om den obetalda skulden. Härigenom säkerställs att kommunen får en möjlighet att ingripa om kommunens bedömning av de sociala för-hållandena ger till resultat att bidrag bör utgå. Med förebild i hyreslagen föreslås att av-stängning av el inte får ske om betalning sker inom tre veckor från det att konsumenten har delgetts underrättelse om att han genom den uteblivna betalningen riskerar att få elen avstängd. Socialnämnden föreslås inom samma tid ha möjlighet att betala eller att åta sig att betala skulden. Elen får enligt förslaget inte stängas av förrän det efter utgången av treveckorsfristen har gått ytterligare två vardagar. För att avstängningen inte skall få användas som ett påtryckningsmedel vid en tvistig fordran gäller enligt de nuvarande standardvillkoren ett för- bud mot avstängning i dessa situationer. Det föreslås att denna regel läggs fast i lag. Konsumentskyddet vid kvantitativa driftstörningar Nätägaren skall enligt de nuvarande standardvillkoren, om varaktigt avbrott i överföringen kan förutses, underätta konsumenten härom i så god tid som möjligt och på lämpligt sätt. Detta innebär i praktiken att nät- ägaren avgör vilket sätt som är lämpligt. Underrättelse sker ofta genom att meddelande lämnas till den enskilde konsumenten i bostaden eller genom anslag i t.ex. trappuppgång, men ibland även genom annonsering i dags-press. Den senare formen av underrättelse är inte acceptabel med hänsyn till den enskildes behov av elen. Det föreslås därför att skyldig- heten för nätägaren att underrätta konsumenten om förutsebara elavbrott regleras. Nätägare som kan förutse annat än kortvarigt avbrott skall vara skyldig att underrätta konsumenten om avbrottet i så god tid som möjligt, genom personligt meddelande eller om så är lämpligt genom anslag. Däremot skall det således inte vara tillåtet att underätta konsumenten enbart genom an-nonsering i press, TV eller liknande media. Enligt dagens standardvillkor är konsumenternas ersättningsrätt vid kvantitativa driftstörningar begränsad i flera avseenden. Bl.a. är rätten till ersättning för den typ av skador som normalt uppstår vid ett elavbrott – s.k. indirekta skador – begränsad till 25 procent av basbeloppet (för närvarande 9 050 kr). Begränsningar av detta slag förekommer inte i konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen. En annan begränsning i ersättningsrätten är att nätägaren/elsäljaren kan undgå skadeståndsansvar genom att visa att företaget inte vållat skadan genom vårdslöshet. Ett sådant skadeståndsansvar, dvs. begränsat till fall då företaget varit oaktsamt, är lindrigare än det ansvar som ligger på andra näringsidkare som säljer varor eller till-handahåller tjänster enligt annan konsumen- trättslig lagstiftning. Enligt både konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen har näringsidkaren ett s.k. kontrollansvar. Ett sådant ansvar innebär att näringsidkaren är ersättningsskyldig om inte denne visar att orsaken till skadan beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder företaget inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Kontrollansvaret omfattar även den som näringsidkaren har anlitat för att utföra något för näringsidkarens räkning. Beror orsaken till skadan på denne utomstående är näringsidkaren fri från ansvar endast om också den som näringsidkaren anlitat skulle vara fri från ansvar enligt vad som nyss sagts. Elkonsumenternas skydd i fråga om ersättningsrätten vid kvantitativa driftstörningar är således i flera avseenden sämre än det skydd som konsumenterna ges på andra marknader. Nätägaren/elsäljaren föreslås därför åläggas ett kontrollansvar, omfattande såväl direkta som indirekta skador utan beloppsbegränsningar. Skadeståndsskyldigheten föreslås kunna jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsansvariges ekonomiska förhållanden, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas. Eftersom ett elavbrott i sällsynta fall kan orsaka oerhört omfattande skador är det angeläget att klarhet i skadeståndsfrågan nås inom en inte alltför avlägsen framtid. Det föreslås därför att det införs en regel om specialpreskription som före-skriver att den som begär skadestånd med stöd av kontrollansvaret, skall väcka talan härom senast två år från det att skadan uppkom. Talan om skadestånd förs vid allmän domstol eller genom ansökan om betalningsföreläggande vid kronofogdemyndighet. Nätägaren kan ibland vara föranledd att avbryta överföringen av el på grund av elsäkerhetsskäl eller för att normalt underhålls- och reparations- arbete behöver utföras. I dessa situationer är det inte rimligt att nätägaren kan drabbas av skadeståndsansvar. Den föreslagna skadeståndsregeln är därför försedd med ett undantag som tar sikte på nämnda situationer. Från nätägarens/elsäljarens skadeståndsskyldighet undantas även skador som för-anletts av att nätägaren/elsäljaren lagenligt utnyttjat rätten till avstängning. Kostnadskonsekvenser De kostnader som föranleds av försummelser från konsumenternas sida med anledning av avstängningsregeln föreslås få påföras den enskilde konsumenten. Förslaget i denna del föranleder således inga kostnader för nätägarna-/elsäljarna. När det gäller frågan om det uppstår kostnader för staten är detta inte möjligt att bedöma på detta stadium. Staten har genom socialtjänstlagen åtagit sig att bistå den enskilde i dennes försörjning och livsföring i övrigt, om den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom den föreslagna regleringen är en viss ökning möjlig av antalet in- gripanden från socialnämndens sida. Samtidigt kan det i vissa fall undvikas att den enskildes ekonomiska och sociala situation förvärras. Det är således inte möjligt att avgöra om förslaget medför några samhälleliga kostnader. De förslag som läggs fram i fråga om ersättningsrätten vid kvantitativa driftstörningar föranleder i sig inga kostnader. De kostnader som kan uppstå genom att ett skadeståndsansvar regleras i lag – oavsett om det rör sig om ett strikt ansvar, ett vårdslöshets- eller ett kontrollansvar – är svåra att förutse. Be-räkningen av eventuella kostnader är beroende av förhållandena i det enskilda företaget, dess riskbenägenhet, om ansvarsförsäkring tecknats etc. En lagreglering av ersättningsrätten ökar förutsebarheten i fråga om arten av skador som kan uppstå, varigenom nätägarna/elsäljarna kan skydda sig försäkringar. Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el - lagförslag Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1996:XXX) dels att 11 kap. och 12 kap. i stället skall utgöra 12 kap. respektive 13 kap., samt att hänvisningarna i 12 kap. 2 § och 6 § ändras i enlighet härmed, dels att det skall införas ett nytt 11 kap. av följande lydelse. 11 kap. Särskilt om överföring och leverans av el till hushållskonsu- menter Allmänt 1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål. 2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. Avbrytande av överföring eller leverans av el 3 § Försummar en konsument att iaktta vad som åligger honom får över- föringen av el avbrytas eller begäran härom framställas om försummelsen är väsentlig, om inte den som konsumenten varit försumlig mot genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och om avstängning kan ske utan risk för liv och hälsa eller omfattande egen- domsskador. Avstängning får dock alltid ske om konsumenten förfarit otillbörligt. Avser försummelsen underlåtelse att betala avgift för överföring eller leverans av el gäller dessutom att överföringen inte får avbrytas eller begäran härom framställas om betalning sker inom tre veckor från det att 1. konsumenten delgetts underrättelse om att han genom den uteblivna betalningen riskerar att få överföringen avbruten och 2. meddelande om den uteblivna betalningen lämnats till socialnämn- den i den kommun där konsumenten får el överförd. Överföring får inte heller avbrytas eller begäran härom framställas om socialnämnden inom den tid som anges i andra stycket skriftligen har meddelat innehavaren av nätkoncessionen respektive elsäljaren att nämnden åtar sig betalningsansvaret för skulden. Överföringen får inte avbrytas eller begäran härom framställas förrän det efter utgången av den tid som anges i andra stycket har gått ytterligare två vardagar. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras konsumenten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer formulär till underrättelse och meddelande som avses i andra stycket. 4 § Överföring eller leverans av el får inte avbrytas med anledning av fordran som helt eller delvis är föremål för tvist. Meddelande om förutsebara avbrott 5 § Kan innehavaren av nätkoncession förutse annat än kortvarigt avbrott i överföringen skall konsumenten underrättas härom i så god tid som möjligt. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är lämpligt, genom anslag. Skadestånd vid avbruten överföring eller leverans av el 6 § Konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom att överföringen eller leveransen av el avbrutits, om inte innehavaren av nätkoncession eller elsäljaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren eller elsäljaren har anlitat för att utföra underhålls-, reparations- eller liknande arbete, är koncessionshavaren eller elsäljaren fri från skadestånds- skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Ersättning enligt första eller andra stycket utgår inte för skador som föranletts av avstängning enligt 3 §, eller av åtgärder som vidtagits av el- säkerhetsskäl eller för att upp-rätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. 7 § Skadestånd på grund av avbruten överföring eller leverans av el om- fattar ersättning för utgifter, inkomstförlust samt annan förlust på grund av avbrottet. Är skyldigheten att utge skadestånd enligt 6 § oskäligt betungan-de med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska för-hållanden, kan skade-ståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadeli- dandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas. 8 § Talan om skadestånd enligt 6 § skall väckas inom två år från det att skadan inträffade. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till sådan ersättning. Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling av betänkandet Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104) Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el har redovisat sina överväganden och förslag i betänkandet Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). Betänkandet har tillställts totalt 73 remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts av följande remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Datinspektionen, Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens jordbruksverk, Konkurrensverket, Göteborgs universitet, Närings- och teknikutveck- lingsverket, Elsäkerhetsverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Uppsala kommun, Karlstads kommun, Kiruna kommun, Affärsverket svenska kraftnät, Föreningen Sveriges Energirådgivare, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Riksbyggen, Riksförbundet Energileverantörerna, Svenska Elverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Konsumentråd, Telia AB, Villaägarnas Riksförbund och Örebro Energi AB. Banverket, Statskontoret, Statens Fastighetsverk, Bokföringsnämnden, Boverket, Kungliga tekniska högskolan, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Värmlands län , Statens Naturvårdsverk, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Landstings- förbundet, Svensk Industriförening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Bostadsrätts- föreningars Centralorganisation, Sveriges Industriförbund, Tjänste- männens Centralorganisation och Överstyrelsen för civil beredskap har inte något att erinra eller har avstått från att avge yttrande över betänkandet. Härutöver har synpunkter på betänkandet inkommit från Stor- Stockholms Energi AB och PRO Norra Älvsborg. Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklings- verkets rapport Icke koncessionspliktiga nät Ellagstiftningen bygger på att alla elnät skall drivas med stöd av koncession och att kunderna skall vara anslutna till sådana nät. Det finns emellertid kunder som är anslutna till nät som saknar koncession. Sådana nät kan ha etablerats med stöd av de undantag från kravet på koncession som regeringen får föreskriva men också i vissa fall utan uttryckligt stöd i lagstiftningen. I många fall har utvecklingen lett till att ett nät som ursprungligen byggdes för att tillgodose egna behov med tiden kommit att bli ett distributionsnät med externa kunder. De kunder som får sin el från sådana interna elnät är i praktiken avstängda från att köpa sin el på den fria marknaden eftersom de interna nätägarna inte har någon skyldighet att öppna sina nät för utomstående elsäljare. Vidare har dessa nätägare inte någon leveransskyldighet gentemot kunden annat än vad som följer av avtal mellan nätägaren och kunden. Kunden kan inte heller klaga på ett oskäligt el- eller nätpris eller andra villkor för överföring av el. Regeringen har mot denna bakgrund givit Nätmyndigheten i uppdrag att bl.a. kartlägga omfattningen av sådana nät som är undantagna från koncessionsplikten och från vilka vidareleverans förekommer, att lämna förslag på vilka kriterier som skall gälla i fortsättningen för föreskrifter om undantag från koncessionsplikt samt bedöma under vilka förhållanden som överföring av el över icke koncessionspliktiga nät i fortsättningen skall få ske till andra kunder än till nätägarens egna anläggningar. Inom ramen för utredningsuppdraget har Nätmyndigheten genom enkätundersökning och kontakter med såväl nätägare som innehar nätkoncession som enskilda internnätsägare sökt kartlägga omfattningen av elnät som saknar koncession och där vidareleveranser sker till andra kunder. Nätmyndigheten har emellertid haft svårigheter att kartlägga den totala omfattningen av sådana elnät. I slutsatserna konstaterar Nätmyndigheten inledningsvis att leverans av el till externa kunder i princip alltid bör ske över nät som drivs med stöd av koncession. De externa kunder som i dag får sin el från nät som saknar koncession bör därför på sikt anslutas till koncessionerade nät. En sådan förändring går emellertid inte att genomföra genast eftersom den ofta är förenad med avsevärda kostnader Nätmyndigheten gör den bedömningen att det även i fortsättningen finns behov av permanenta undantag från koncessionsplikten. Sådana undantag bör t.ex. även i fortsättningen gälla interna elnät för industriområden och för jordbrukets behov. Nätmyndigheten har i utredningen föreslagit kriterier för när regeringen i fortsättningen skall få föreskriva undantag från koncessionsplikten. De undantag som idag stadgas i starkströmsförordningen bör emellertid ses över på grund av de betydande tolkningssvårigheter som den, i vissa fall, föråldrade författningstexten medför. I uppdraget har emellertid inte ingått att lämna förslag till förordningsbestämmelser om undantag. Vidare har Nätmyndigheten föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Nätmyndigheten skall få möjlighet att under en övergångstid meddela dispens från kravet på koncession. De kriterier som föreslås för när regeringen skall få föreskriva undantag är följande: Föreskrifter om undantag skall gå att förena med lagens krav på att en anläggning skall vara lämplig från allmän synpunkt. Föreskrifter om undantag skall gälla anläggningar som är belägna inom ett begränsat geografiskt område. Föreskrifter om undantag får inte avse en utlandsförbindelse. Nätmyndigheten har erfarit att kostnaderna för att överföra de kunder som får sin el från ett elnät som saknar koncession oftast är höga. Vidare är det bl.a. på grund av kravet på nätkoncessionärens allmänna lämplighet omöjligt för dessa nätägare att erhålla koncession. Enligt Nätmyndighetens förslag skall siktet vara inställt på att överföra dessa kunder till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med stöd av nätkoncession. Under en övergångstid bör emellertid sådana interna elnät som saknar koncession kunna få dispens. De kriterier som Nätmyndigheten föreslagit för när regeringen eller, efter regeringens bemyndigande Nätmyndigheten skall få meddela tidsbegränsad dispens är följande: Dispens får endast meddelas för befintliga anläggningar. Dispens får endast meddelas om det är förenat med avsevärda kostnader att ansluta de kunder som får sin el från en sådan anläggning till den ledning eller det ledningsnät som innehas med stöd av nätkoncession. Dispens får inte avse en utlandsförbindelse. En dispens får även enligt Nätmyndighetens förslag förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt de villkor för anläggningens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt. I uppdraget ingick även att bedöma behovet av åtgärder för att ge de kunder som får sin el från interna elnät som saknar koncession möjlighet att dra nytta av de nya förhållanden som gäller på elmarknaden. Nätmyndigheten har i sitt förslag valt att inte föra in några andra möjligheter än vad som gäller i dag beträffande kundens möjlighet att köpa el på den fria marknaden. I stället har Nätmyndigheten föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Nätmyndigheten skall få meddela tidsbegränsade dispenser där kostnaderna för att överföra de kunder som får sin el ifrån sådana interna elnät är avsevärda. Dispenserna skall kunna förenas med särskilda villkor t.ex. att internnätsägaren gör upp en plan för hur de kunder som får sin el från dennes elnät skall kunna föras över till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med stöd av nätkoncession. Nätmyndigheten anser vidare att det i och för sig inte är tillfredsställande att de kunder som får sin el ifrån elnät som saknar koncession berövas möjligheten att få skäligheten sitt el- eller nätpris eller övriga villkor prövade. Detta bör dock ställas mot att kunden inte är tillförsäkrad någon elleverans och att nätägaren, utan att vara förhindrad av ellagens regler, när som helst kan välja att avbryta leveransen om denne anser att villkoren för leveransen blir allt för betungande. Närings- och teknikutvecklingsverkets lagförslag Förslag till ändringar i den av Ellagstiftningsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:108) föreslagna lagtexten. Härigenom föreslås att den av Ellagstiftningsutredningens föreslagna 2 kap. 4 § ges följande lydelse. 4 § Regeringen får föreskriva undantag från bestämmelsen i 1 § första stycket i den utsträckning det kan ske utan att de intressen som skall beaktas enligt 5 § första stycket åsidosätts. Undantag får endast avse anläggningar med begränsad geografisk utsträckning. Undantag får ej avse ledningar för utlandsförbindelse. Härigenom föreslås även att det i lagen införs en ny bestämmelse i 2 kap. 5 § i Ellagstiftningsutredningens lagförslag. De av Ellagstiftnings- utredningen föreslagna 2 kap 5 § ff bör således få paragrafnummer 2 kap 6 § ff. Den av Nätmyndigheten föreslagna 2 kap 5 § bör ges följande lydelse. 5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela dispens från bestämmelserna i 1 § första stycket. Dispens får endast meddelas för befintliga anläggningar där överföring av el sker åt annan och där det är förenat med avsevärda kostnader att ansluta de kunder som får sin el från en sådan anläggning till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med nätkoncession. Dispens får förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt de villkor för anläggningens utnyttjande som behövs från allmän synpunkt. Dispens får ej meddelas för ledningar för utlandsförbindelse. Dispens får meddelas för en tid om längst fem år. Förteckning över deltagare i remissmöte om rapporten Icke koncessionspliktiga nät Vid remissmöte i Närings- och handelsdepartementet den 19 november 1996 om Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Icke koncessionspliktiga nät deltog företrädare från följande myndigheter och organisationer. Banverket, Statens fastighetsverk, Statliga Akademiska hus AB, Vasakronan AB, Elsäkerhetsverket, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska elverksföreningen, Riksförbundet Energileverantörerna och Villaägarnas Riksförbund. De myndigheter som blivit inbjudna mötet men som inte deltog var Affärsverket svenska kraftnät, Konsumentverket, Sveriges industriförbund, HSB Riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och Locum AB. Lantbrukarnas Riksförbund och Statens Järnvägar har inkommit med skriftliga synpunkter på utredningens förslag. Lagrådsremissens författningsförslag Förslag till ellag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet. Definitioner 2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el. Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samme innehavares hand, skall anläggningarna anses som en och samma anläggning. 3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. 4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. 5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. 6 § Regeringen skall utse en myndighet att vara nätmyndighet enligt denna lag. Den myndigheten skall handlägga de frågor som enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter ankommer på nätmyn- digheten. 2 kap. Nätkoncession Allmänt om nätkoncession 1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. 2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst område (nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna spänning för ledningsnätet anges. 3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst en av de nya ledningarna. 4 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 § och förbudet att påbörja byggande enligt 3 § i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt 1 §. Undantag får bara medges för ledningar som är i bruk den 1 januari 1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas. 5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning får byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs. Förutsättningar för meddelande av nätkoncession 6 § Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. 7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen. 8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. 9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat koncessionsområde. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får endast beviljas den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Villkor för nätkoncession 11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för an- läggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. 12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nät- myndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Nätkoncessions giltighetstid 13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år om den avser linje och för tjugofem år om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. Förlängning av giltighetstiden 14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av koncessions- havaren förlängas med 40 år om nätkoncessionen avser linje och med 25 år om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket och 6 - 11 §§ tillämpas. Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansök- ningen har prövats slutligt. Om det finns särskilda skäl får en nätkoncessions giltighetstid förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut. 15 § Om det finns särskilda skäl får, efter ansökan av koncessionsha- varen, en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. En tillfällig förlängning får meddelas för högst fem år. Ett ärende enligt första stycket får avgöras utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Flyttning av ledning i vissa fall 16 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom om- rådet för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik, järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentra- fikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna för dessa åtgärder. 17 § Om syftet med en ledning är att överföra el för belysning av en allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader som avses i 16 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersätt- ningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig- heterna. Om det i fall som avses i 16 § har vidtagits åtgärder med en ledning där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område. 18 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader. 19 § Om arbete på en ledning, som är belägen inom område för annan trafikled än allmän väg, kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens innehavare svarar för kostnaderna för arbetet om inte annat följer av 17 §. I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller särskilda bestämmelser. 20 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföre- taget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls. Överlåtelse och upphörande av nätkoncession 21 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. 22 § En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning, som omfattas av nätkoncession för linje, ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Tillstånd att ta en ledning ur bruk får meddelas om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid. 23 § En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning. En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessions- havaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen. Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. 24 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket. Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldig- heter enligt första stycket får nätmyndigheten förelägga vite eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. 25 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket får nätmyndigheten förelägga vite eller besluta att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. 26 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåt- gärder som avses i 24 § eller 25 § får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid. Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighets- domstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Avgränsning av nätverksamhet 1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker i mobila reservkraftaggregat, som är avsedda för tillfälligt bruk vid elavbrott. Redovisning av nätverksamhet 2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksam- het. 3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall beviljas om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet. Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget. När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undan- taget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå. Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje. 4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Revision 5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Skyldighet att ansluta anläggning 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till led- ningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskil- da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. 8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området. Om sådant medgivande inte lämnas får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen. Skyldighet att överföra el 9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Skyldighet att mäta överförd el 10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar. Kostnader för mätning 11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkon- cessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning mäts genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor. En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av mätresultaten. Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras enskilda elanvändare. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionsha- varen få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte återbetalas till elanvändaren. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskon- cession enligt 5 kap. 14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. Ersättning vid inmatning av el 15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen skall motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen enligt första stycket. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 4 kap. Nättariffer Allmänt om nättariffer 1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. 2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna. Särskilt om nättariffer för område 3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. 4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje område bedömas för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon- cessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område. Särskilt om nättariffer för linje 5 § På en ledning, som omfattas av en nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), får inte nättariffen, utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje. Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas i enlighet med 6 §. 6 § Nättariffen för en enskild elanvändare, vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttags- punkt är belägen. På ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare skall nätmyndigheten meddela tillstånd om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst trettio år. Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning som i det avtal som nämns i andra stycket. 7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall nätkoncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten. När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla. 8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall 1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled- ningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessions- havares ledning bedömas samlat, 2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall, 3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i hela landet. 9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutnings- punkt är belägen. Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar 10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el endast betala den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala engångsavgift för anslutning samt avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten. Rätt till uppgifter om nättariffer m.m. 11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista stycket. Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och andra styckena prövas av nätmyndigheten. 5 kap. Leveranskoncession Allmänt om leveranskoncession 1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 kap. får inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd (leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för leverans i de fall som anges i 10 §. 2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som omfattas av nätkoncession för område (leveransområde). För varje leveransområde får endast en leveranskoncession meddelas. Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession 3 § Leveranskoncession får beviljas endast den som från allmän syn- punkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet. Leveranskoncessions giltighetstid 4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år. Ändring av gränser för leveransområde 5 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren. Överlåtelse av leveranskoncession 6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas. Leveransskyldighet 7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte annat följer av 9 §. Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare som avses i 10 §. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. 8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa el för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det om elanvändaren gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas. Undantag från leveransskyldighet 9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett område, där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis- tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfull- mäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna kvarstår skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk. Rätt för andra leverantörer att leverera el 10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans- skyldigheten enligt 7 och 9 §§. En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt första stycket. En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör avses äga rum. Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av nätmyndigheten. Inköpsskyldighet 11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanläggning som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet skall anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Elpris 12 § Priset för el som levereras till elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten enligt 7 § och för el som köps från en produktionsanläggning och som omfattas av inköpsskyldigheten enligt 11 § skall vara skäligt. 6 kap. Utlandshandel 1 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av el kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det avtalet ingicks. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten. 7 kap. Kommunala elföretag 1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommu- nallagen (1991:900) får, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva 1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet, eller 2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet. 2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag. 8 kap. Systemansvar och balansansvar Systemansvar 1 § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el. Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. 2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nät- koncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerhet beaktas. Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogen- heter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen. 3 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyldighet för elproducenter och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter om produktion eller konsumtion av el, som behövs för utövandet av systemansvaret. Balansansvar 4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansan- svar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet, som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el. En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt. Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap. 5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom leveransom- rådet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. 6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. 9 kap. Skyddsåtgärder 1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kon- troll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer. 2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning. Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. 3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som överstiger 1 000 volt mellan fasledare, där det vid enfasigt fel kan upp- komma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får känne- dom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga skada eller störning. Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning. 4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen an- läggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden. 5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny. 6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild anläggning. 7 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 §§ är skyldig att svara för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden. Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersättning för de utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbät- tring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån. 8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. 10 kap. Skadestånd Strikt ansvar 1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Ansvar enligt första stycket gäller inte 1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, 2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för an- vändning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare, 3. om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för trans- port av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, som har skadats, eller 4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbe- fordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada upp- kommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran. Produktansvar 2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan förväntas. Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan. 3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som 1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet, 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i omlopp, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller 4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen. Skadestånd vid driftstörning 4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning och vållas av störningen ren förmögenhetsskada skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan om störningen uppstått till följd av vårdslöshet på hans sida. Skadelidandes medvållande 5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmande av skadestånd 6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 §§ tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om 3 500 kr. Ägares skadeståndsansvar 7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande- rätten till någon annan har han ändå samma ansvar för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten. Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av anläggningens innehavare. Preskription 8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från det skadan inträffade. Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning. 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring av el till konsumenter Inledande bestämmelser 1 § Detta kapitel gäller överföring av el till konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. 2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne. Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott 3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott. Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §, underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse får överföringen inte avbrytas. Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra risk för personskada eller omfattande sakskada, får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt. 4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för överföring av el eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd. Sker betalning eller är fordringen tvistig får överföringen inte avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden inom den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för skulden. 5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ . 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer formulär till underrättelse och meddelande som avses i 4 § första stycket. Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m. 7 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el, även om det inte följer av bestämmelserna i 8 och 9 kap., för att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i något fall pågå längre än åtgärden kräver. Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i god tid före avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är lämpligt, genom anslag. Skadestånd i vissa fall vid avbruten överföring av el 8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren. Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören skall denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den uppkomna skadan. 9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren. 10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av koncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för att utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är denne fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. 11 § Skadestånd enligt 8 - 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet. Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter. 12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan. 12 kap. Tillsyn m.m. Tillsyn 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndig- heten. 2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som avser elsäkerhet gäller omedelbart. Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet 4 § Tillsynsmyndigheten får 1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl, 2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå, 3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektriskt materiel som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter, 4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av elektriska starkströmsanläggningar. Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas. 5 § För tillsyn som avser elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk an- läggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Avgifter 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. 13 kap. Övriga bestämmelser Ansvarsbestämmelser 1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §, 2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller 3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot 2 kap. 22 § eller 2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift. I ringa fall döms inte till ansvar. 2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. 3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet. 4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Överklagande 5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 - 8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 och 3 §§ samt 4 § första eller andra stycket samt beslut av den systemansvariga myndig- heten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall upphöra att gälla. 2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall 2 § 10 mom. andra stycket nämnda lag alltjämt gälla. 3. I ärenden som har anhängiggjorts enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall äldre bestämmelser tillämpas. 4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i dess lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda lag skall alltjämt gälla. 5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996. 6. För ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av denna lag skall 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar alltjämt gälla. 7. Punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:618) om handel med el, m.m. i dess lydelse enligt lagen (1995:1141) om ändring i nämnda lag samt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:618) om handel med el, m.m. skall alltjämt gälla. 8. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap. 24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt. Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) Härigenom föreskrivs att i 20 § kommunalskattelagen (1928:370) orden ”lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”. ____________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000) Härigenom föreskrivs att i 15 och 19 §§ elberedskapslagen (1997:000) orden ”lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”. ______________________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-15 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk- ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 24 april 1997 (Närings- och handels- departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. ellag, 2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 3. lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Agartz och hovrättsassessorn Anders Norin. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till ellag 1 kap. I 2 § första stycket har tagits in en definition av begreppet elektrisk anläggning. Härmed avses "en anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning av el". Ytterligare preciseringar av begreppet elektrisk anläggning ges i författningskommentaren. Det sägs där bl.a. att begreppet omfattar föremål av mer stationär natur och av en viss omfattning, t.ex. kraftverk, transformatorstationer, telestationer och kraftledningar. Icke-stationära föremål, sägs det vidare, kan på grund av sin omfattning ändå vara att betrakta som elektriska anläggningar, exempelvis elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Utanför begreppet anläggning faller enligt författningskommentaren lösa saker av inte alltför stor omfattning, framför allt saker som ansluts till elnätet via en stickkontakt, t.ex. handverktyg, hushållsmaskiner m.m. I författningskommentaren anges också närmare vad som avses med anläggning för "produktion", "överföring" respektive "användning" av el. När det gäller anläggningar för användning av el sägs bl.a. att sådana anläggningar börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från överföringsnätet för förbrukning och att de slutar i den punkt där elen rent faktiskt förbrukas, t.ex. vid en stickkontakt. Enligt Lagrådets mening kan mot lagtextens definition av begreppet elektrisk anläggning invändas att den är knapphändig och svårligen kan förstås utan hjälp av en kommentar. Även de preciseringar som har gjorts i författningskommentaren reser invändningar. Det är bl.a. otillfredsställande att låta klassificeringen av ett föremål - huruvida det skall anses utgöra en anläggning eller ej - bero på om det är fråga om ett föremål av "mer stationär natur" och av "en viss om- fattning". För att få en något mindre suddig gränsdragning kan det ifrågasättas att åtminstone låta alla icke-stationära föremål - oavsett "omfattningen" - falla utanför begreppet anläggning. 2 kap. 10 § innehåller bestämmelser om vem som får beviljas nätkoncession. Enligt paragrafens andra stycke får nätkoncession för en utlandsförbindelse beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Den nu återgivna bestämmelsen stämmer mindre väl med vad som sägs i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.3. Enligt den allmänna motiveringen är avsikten att lagtextens bestämmelse skall utgöra en huvudregel, från vilken vissa avsteg skall kunna göras. Som exempel på sådana undantagssituationer nämns att en ansökan om koncession för utlandsförbindelse avser en ledning med mindre betydelse för det samlade överföringsnätet eller att en ansökan avser åtgärder avseende en befintlig utlandsledning som redan har meddelats koncession. För att man skall få överensstämmelse mellan motiv och lagtext bör 10 § andra stycket kompletteras med en undantagsbestämmelse. 2 kap. innehåller - som också framgår av kapitelrubriken - huvud- sakligen bestämmelser om nätkoncession. I 16-20 §§ har emellertid tagits in regler om något helt annat, nämligen flyttning av ledning i vissa fall. Enligt Lagrådets mening bör dessa regler lämpligen flyttas så, att de står sist i kapitlet, efter bestämmelserna om överlåtelse och upphörande av nätkoncession. Lagrådet förordar också att 2 kap. får rubriken "Nätkoncession m.m.". I 21 § föreskrivs att en nätkoncession inte får överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Enligt vad som framkommit vid lagrådsföredragningen är avsikten att ett bemyndigande för nätmyndigheten - på samma sätt som anges i 1 § andra stycket - inte skall kunna avse en utlandsförbindelse. Detta bör enligt Lagrådets mening framgå av lagtexten. 21 § föreslås få följande lydelse: "En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse. Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas." Enligt 22 § medges en koncessionshavare att tillfälligt ta en ledning, som omfattas av nätkoncession för linje, ur bruk. Om den tillfälliga avstängningen skall pågå i sammanlagt mer än tre år krävs tillstånd av regeringen. Även i detta fall kan regeringen bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågan. Bemyndigandet bör, liksom är fallet med 21 §, inte omfatta en utlandsförbindelse. Paragrafen bör efter vissa ytterligare omformuleringar ges följande lydelse: "En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning, som omfattas av nätkoncession för linje, ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt ta en ledning ur bruk, om ledningen inte utgör en utlandsförbindelse. Tillstånd enligt första stycket får inte meddelas, om det är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid." I 23 § finns bestämmelser om återkallelse av en nätkoncession. Paragrafen vinner i överskådlighet, om de två första styckena sam- manförs till ett stycke. I paragrafens tredje stycke anges att frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Ett undantag bör föreskrivas för nätkoncession som avser en utlandsförbindelse, där prövningen, i linje med vad som har föreslagits beträffande 21 och 22 §§, bör ankomma på regeringen. Lagrådet föreslår att 23 § får följande lydelse: "En nätkoncession får återkallas helt eller delvis, 1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elför sörjning, eller 2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyl- digheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen.Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen." 4 kap. I 6 § föreskrivs att nättariffen för en enskild elanvändare under vissa omständigheter skall utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Dessa föreskrifter utgör ett undantag från vad som annars gäller enligt 4 kap. 5 §. I 6 § första stycket anges att nättariffen skall utformas på det angivna sättet, om nätmyndigheten meddelat tillstånd till det. Därefter följer i andra stycket bestämmelser om att nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare skall meddela tillstånd, om vissa angivna omständigheter föreligger. Enligt Lagrådets mening bör redan i första stycket anges att tillstånd meddelas på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare. En följdändring får sedan göras i andra stycket. 6 § första och andra styckena föreslås få följande utformning: "Nättariffen för en enskild elanvändare, vars anläggning är ansluten till en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av nät- koncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om den berörda ut- tagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, til- lämpades den 1 juli 1995." 5 kap. 7 § behandlar leveransskyldigheten för innehavare av leverans- koncessioner. I andra stycket föreskrivs enligt remissförslaget att leveransskyldighet inte föreligger gentemot sådana elanvändare som avses i 10 §. I 10 § första stycket föreskrivs bl.a. att andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får inom leveransområdet leverera el till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas. Bestämmelsen i 7 § andra stycket jämförd med 10 § första stycket synes kunna leda till resultatet att leveransskyldigheten upphör redan när en elanvändare har gjort anmälan enligt 10 § till koncessionshavaren. Detta torde inte vara avsikten. Lagrådet förordar därför att 7 § andra stycket ges följande lydelse, varvid också beaktas att de två meningarna i 10 § första stycket bör bilda var sitt stycke: "Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession får leverera el enligt 10 § andra eller tredje stycket." 9 kap. 1 § innehåller en grundläggande bestämmelse om elsäkerhet. Bestämmelsen gäller "elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer". Vad som avses med de olika begreppen preciseras i författningskommentaren. När det gäller elektriska installationer sägs i författningskommentaren att begreppet främst avser den samlade utrustningen i en byggnad för att distribuera elen inom byggnaden. Enligt Lagrådets uppfattning är det naturligare att låta begreppet installation - åtminstone i första hand - syfta på det sätt på vilket de olika komponenterna i en anläggning har kopplats samman. Vad som sägs om elektriska installationer i författningskommentaren bör alltså justeras. Vidare bör ses till att det inte uppstår någon motsättning mellan kommentaren till 9 kap. 1 § och kommentaren till 1 kap. 2 §, när det gäller innebörden av begreppet elektrisk anläggning (jfr vad Lagrådet tidigare har anfört om detta begrepp). 10 kap. 10 kap. innehåller föreskrifter om skadestånd i samband med elverk- samhet. Enligt vad som sägs i författningskommentaren har det bara tagits in sådana föreskrifter som innebär avvikelser från "sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser", främst bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). I den mån särskilda föreskrifter i ellagen saknas, skall alltså allmänna skadeståndsbestämmelser gälla. Enligt Lagrådets mening bör vad som sålunda sägs i författnings- kommentaren framgå av lagtexten. Lagrådet förordar således att 1 §, som innehåller regler om strikt skadeståndsansvar i vissa fall, inledas på följande sätt: "Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas ...." Lagrådet anser vidare att frågan om skadestånd vid driftstörning bör regleras uttömmande i 4 §. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: "Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt eller vårdslöshet från hans sida." 7 § innehåller bestämmelser om ägarens skadeståndsansvar i sådana fall då ägaren upplåtit nyttjanderätten till en elektrisk starks- trömsanläggning till någon annan. Av paragrafen framgår att ägaren svarar för skada som skall ersättas enligt ellagen som om han alltjämt innehaft anläggningen. Han är dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten. Den sistnämnda bestämmelsen har utformats med beaktande av att en upplåtelse av nyttjanderätten kan avse såväl hela som delar av starkströmsanläggningen. Paragrafen blir tydligare, om det redan i första meningen anges att en upplåtelse kan vara total eller partiell. I samma syfte bör man i andra stycket, som handlar om ägarens rätt att kräva tillbaka utgivet skadestånd, byta ut orden "anläggningens innehavare" mot ordet "nyttjanderättshavaren". Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse: "Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande- rätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som har upplåtits. Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första stycket får han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren." 11 kap. Kapitlet innehåller enligt sin rubrik särskilda bestämmelser om överföring av el till konsumenter. I kapitlet finns dock även bes- tämmelser om leverans av el. Detta bör i likhet med vad som föreslogs i det betänkande som ligger till grund för remissförslaget framgå av rubriken. Det bör också framgå av 1 §. I bl.a. 3 § har tagits in bestämmelser om de förutsättningar som skall föreligga för att överföring av el skall få avbrytas. I paragrafens tredje stycke anges att överföringen inte får avbrytas, om omständigheterna "ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra risk för" personskada eller omfattande sakskada. Det torde enligt Lagrådets mening vara tillräckligt att föreskriva att omständigheterna "ger anledning att befara". Som remissförslaget har utformats ställs inga krav på omfattningen av den personskada som man har anledning befara. Detta innebär att även befarade, helt obetydliga personskador kan förhindra att överföringen av el avbryts, trots att förutsättningarna i övrigt för ett avbrott föreligger. Lagrådet förordar därför att det skall vara fråga om "ej obetydlig per- sonskada". 3 § tredje stycket bör ges följande lydelse: "Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte, om konsumenten handlar otillbörligt." Enligt 6 § fastställer regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer formulär till underrättelse och meddelande som avses i 4 § första stycket. Enligt Lagrådets uppfattning bör det av bestämmelsen framgå att underrättelser och meddelanden skall lämnas enligt visst formulär. 6 § bör ges följande utformning: "Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer." I 11 § första stycket anges vad skadestånd på grund av felaktigt avbrott av överföringen av el skall omfatta. Enligt andra stycket kan skadeståndet jämkas, om skyldigheten att utge skadeståndet skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. Det är här fråga om skadestånd som en nätkoncessionshavare är skyldig att utge till en konsument. Det finns visserligen en motsvarighet till jämkningsregeln i bl.a. 34 § konsumentköplagen (1990:932), men förhållandena synes inte vara likvärdiga. Konsumentköplagen gäller företag av mycket varierande storlek, medan den skadeståndsskyldighet som föreskrivs i 11 kap. 8 - 10 §§ ellagen åvilar nätkoncessionshavare, som i allmänhet torde vara större företag. Lagrådet ifrågasätter därför om det finns något behov av jämk- ningsregeln i andra stycket. 12 kap. I kapitlet ges bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av ellagen och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen. Av 1 § framgår att tillsynen skall, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer och att tillsynen i övrigt skall utövas av nätmyndigheten. Som ett led i tillsynsverksamheten får tillsynsmyndigheten enligt 3 § meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande som avser elsäkerhet gäller omedelbart. Enligt 5 § första stycket har tillsynsmyndigheten rätt att för tillsyn som avser elsäkerhet få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. Enligt Lagrådets mening synes det inte finnas skäl att begränsa de nu redovisade föreskrifterna i 3 och 5 §§ till tillsyn som tar sikte på frågor om elsäkerhet. Också tillsyn som gäller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet bör omfattas av regleringen. I 3 § andra stycket och 5 § första stycket bör därför efter ordet "elsäkerhet" tillföras orden "eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet". Som följd härav bör rubriken före 4 § kompletteras på motsvarande sätt. 13 kap. I 5 § har tagits in bestämmelser om överklagande. I paragrafen anges vilka beslut av nätmyndigheten, en tillsynsmyndighet och den systemansvariga myndigheten som får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Hur överklagande av andra beslut, som fattas med stöd av lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, skall ske anges inte. Enligt vad som har upplysts vid lagrådsföredragningen är avsikten att bestämmelser härom skall meddelas av regeringen. Det hade enligt Lagrådets mening varit en fördel om det av lagtexten framgick vilka beslut i övrigt som får överklagas och i så fall till vem överklagandet skall riktas ; jfr 13 kap. plan- och bygglagen (1987:10). Om man inte väljer en sådan lösning, bör det i varje fall anges att överklagandebestämmelser får meddelas av regeringen. 5 § bör i så fall kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse: "Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen." Övergångsbestämmelserna Punkt 3 bör förtydligas och ges följande lydelse: "I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas." Även punkt 6 bör förtydligas. Lagrådet föreslår följande lydelse: "För ledningar som har dragits fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar, skall 5 b § alltjämt gälla." Enligt punkt 7 skall vissa övergångsbestämmelser till lagen (1994:618) om handel med el, m.m., - till en del i dess lydelse enligt lagen (1995:1141) om ändring i nämna lag - alltjämt gälla. Eftersom dessa övergångsbestämmelser synes vara överspelade i och med utgången av år 1997, kan punkt 7 i de nu föreslagna övergångsbestämmelserna utgå. Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen Enligt förslaget skall en hänvisning i 20 § kommunalskattelagen till 1902 års lag bytas ut mot en hänvisning till den nya ellagen. I den aktuella delen innebär 20 § kommunalskattelagen att avdrag inte får göras för avgift enligt 18 § i 1902 års lag. Lagrådet konstaterar att 18 § i 1902 års lag har upphävts genom SFS 1993:711. Den föreslagna ändringen kan därför inte göras. Det synes inte heller finnas anledning att ta bort den ifrågavarande bestämmelsen i 20 § kommunalskattelagen. Lagförslaget bör därför utgå. Förslaget till lag om ändring i elberedskapslagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. NÄRINGS- OCH HANDELSDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Sundström Regeringen beslutar proposition 1996/97:136 Ny ellag. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp- häver eller upprepar ett normgivnings- bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG- regler Ellagen (1997:000) 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 3 kap. 4 §, 5 §, 10 §, 15 §, 6 kap. 1 §, 8 kap. 1 - 3 §§, 9 kap. 1 §, 11 kap. 6 §, 12 kap. 5 - 6 §§, 13 kap. 5 § Senaste lydelse 1996:1219. Prop. 1996/97:136 108 Prop. 1996/97:136 Bilaga 1 212 213 1 1 235 235 Prop. 1996/97:136 Bilaga 2 Prop. 1996/97:136 Bilaga 2 247 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 3 Prop. 1996/97:136 Bilaga 3 256 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 4 Prop. 1996/97:136 Bilaga 4 262 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 5 Prop. 1996/97:136 Bilaga 5 263 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 6 Prop. 1996/97:136 Bilaga 6 267 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 7 Prop. 1996/97:136 Bilaga 7 269 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 8 Prop. 1996/97:136 Bilaga 8 270 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 9 Prop. 1996/97:136 Bilaga 9 274 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 10 Prop. 1996/97:136 Bilaga 10 Prop. 1996/97:136 Bilaga 11 Prop. 1996/97:136 Bilaga 11 275 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 12 Prop. 1996/97:136 Bilaga 12 298 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 13 Prop. 1996/97:136 Bilaga 13 306 1 Prop. 1996/97:136 Bilaga 14 Prop. 1996/97:136 Bilaga 14 307 1 Prop. 1996/97:136 Prop. 1996/97:136 309 1 Prop. 1996/97:136 Prop. 1996/97:136