Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1996/97:53 ·
Hämta Doc ·
Infrastrukturinriktning för framtida transporter
Ansvarig myndighet: Kommunikationsdepartementet
Dokument: Prop. 53
Regeringens proposition
1996/97:53
Infrastrukturinriktning för framtida transporter
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 december 1996
Thage G Peterson
Ines Uusmann
(Kommunikationsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår i propositionen en utveckling av
transportinfrastrukturen som skall främja ett miljöanpassat och
trafiksäkert transportsystem och bidra till tillväxt och sysselsättning i alla
delar av landet. Denna inriktning föreslås ligga till grund för
trafikverkens infrastrukturplaner för perioden 1998–2007.
Regeringen föreslår vidare att 190 miljarder kronor skall användas för
att förverkliga inriktningen under perioden. Av dessa medel skall 98,5
miljarder kronor användas för nyinvesteringar och förbättringar av
befintlig infrastruktur, främst vägar och järnvägar. 83 miljarder kronor
föreslås användas för drift- och underhållsåtgärder. Resterande 8,5
miljarder kronor används för infrastrukturanknutna åtgärder som kan
minska vägtrafikens miljöpåverkan och öka dess trafiksäkerhet.
Särskilda bidrag föreslås för att stimulera miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder inom kommunal väghållning samt
trafikhuvudmännens åtgärder för att anpassa kollektivtrafiken till de
funktionshindrades behov. Infrastrukturen på den nationella nivån
planeras i nationella planer för vägar och järnvägar. På regional nivå
föreslås en ny form för länsbaserad regional investeringsplanering av
samtliga trafikslag och med såväl statliga, kommunala som privata
aktörer. Länsstyrelserna, eller i förekommande fall regionala
självstyrelseorgan, ges ansvaret att förankra och samordna regionala
infrastrukturåtgärder i en s.k. länsplan så att den nationella inriktningen
uppnås på regional nivå.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Ärendet och dess beredning 6
3 En planprocess för ökad måluppfyllelse 7
3.1 Behovet av en effektiv målinriktad planering 7
3.2 Infrastrukturåtgärder och framtida trafikpolitik 8
3.3 En samordnad investeringsplanering 10
3.4 En länsbaserad regional investeringsplanering. 11
3.5 Ett förbättrat beslutsunderlag 17
3.6 Pågående arbete i EU m.m. 19
4 Inriktning för transportinfrastrukturen 1998–2007 21
4.1 En sammanvägd inriktning 21
4.2 En stark och pålitlig infrastruktur för näringslivet 26
4.2.1 En förutsättning för ökad tillväxt och sysselsättning 26
4.2.2 Ökad transportkvalitet på väg och järnväg 30
4.3 En jämnare regional fördelning av infrastrukturåtgärder 33
4.4 Aktiv miljöanpassning av transportinfrastrukturen 37
4.4.1 En inriktning mot ett miljöanpassat transportsystem 37
4.4.2 Kretsloppsanpassning av infrastrukturen 40
4.4.3 Minskade risker för mark och vatten 42
4.4.4 Minskat buller invid trafikinfrastrukturen 43
4.4.5 Infrastrukturens intrångs- och barriäreffekter 52
4.5 Högsta ambition inom trafiksäkerheten 54
5 Medel för infrastrukturåtgärder 57
5.1 Anslagsfinansierade väg- och järnvägsåtgärder 57
5.2 Alternativ finansiering av väg- och järnvägsåtgärder 63
5.3 Sjöfartens planerade investeringar i infrastruktur 66
5.4 Luftfartens planerade investeringar i infrastrukturen 68
6 Regionala planeringsförutsättningar 70
6.1 Användningen av den regionala planeringsramen 70
6.2 Förbättrat regionalt väg- och järnvägsnät 72
6.3 Förbättrad miljö och trafiksäkerhet 73
6.4 Satsning på regional kollektivtrafik 74
6.5 Bidrag till ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken 76
7 Nationella planeringsförutsättningar 80
7.1 Investeringar i nationella stamvägar 80
7.2 Nya förutsättningar med transportinformatik 82
7.3 Investeringar i stomjärnvägar 84
7.4 Vissa infrastrukturprojekt 85
7.4.1 Förslag och bedömningar i sammandrag 85
7.4.2 Citytunneln i Malmö och godstrafikåtgärder i Skåne 86
7.4.3 Ökad spårkapacitet i Stockholm m.m. 86
7.4.4 Botniabanan 90
7.4.5 Götalandsbanan m.m. 92
7.4.6 Inlandsbanan 94
7.4.7 Plansamarbete med Norge 94
Bilaga 1 Remissinstanser som yttrat sig över Kommunikations-
kommitténs delbetänkande, Ny kurs i trafikpolitiken
(SOU 1996:26). 96
Bilaga 2 Den nuvarande regionala planerings- och budget-
processen 98
Bilaga 3 Vägverkets regionindelning 99
Bilaga 4 Den nya regionala planerings- och budgetprocessen 100
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 4 december 1996 101
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner en ny regional planeringsprocess som omfattar samtliga
trafikslag (avsnitt 3.4),
2. godkänner en inriktning som innebär att åtgärderna i infrastrukturen
under åren 1998–2007 skall
– bidra till tillväxt och sysselsättning i alla delar av landet,
– leda till förbättrad transportkvalitet genom en förbättrad befintlig
trafikinfrastruktur,
– öka infrastrukturens miljöanpassning,
– minska störningar från trafikbuller,
– utformas med utgångspunkt från högsta ambition för
trafiksäkerheten (avsnitt 4),
3. godkänner att den finansiella planeringsramen för perioden 1998–
2007 skall användas enligt följande:
– 30,5 miljarder kronor för investeringar i nationella stamvägar,
– 36 miljarder kronor för investeringar i stomjärnvägar,
– 32 miljarder kronor för investeringar i regional transportinfra-
struktur,
– 56 miljarder kronor för drift och underhåll av statliga vägar,
– 27 miljarder kronor för drift och underhåll av statliga järnvägar
samt
– 8,5 miljarder kronor för kompletterande åtgärder inom miljö- och
trafiksäkerhetsområdena (avsnitt 5.1),
4. godkänner att planeringsramen för investeringar i regionala
infrastrukturåtgärder skall användas för:
– investeringar och förbättringsåtgärder i statliga vägar som inte är
nationella stamvägar,
– investeringar och förbättringsåtgärder i statliga järnvägar som inte
är stomjärnvägar,
– bidrag till investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar inkl.
kommunala flygplatser och kajanläggningar,
– bidrag till kommunala väghållare för fysiska åtgärder eller
transportinformatik för förbättrad miljö eller ökad trafiksäkerhet,
– bidrag till trafikhuvudmän för åtgärder som ökar tillgängligheten
till kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer (avsnitt 6),
5. godkänner att följande särskilda projekt skall inrymmas inom
planeringsramen för stomjärnvägar:
– delfinansiering av Citytunneln i Malmö
– utbyggnad av fyra spår mellan Södermalm och Årsta i Stockholm,
– ytterligare ökad spårkapacitet genom centrala Stockholm,
– upprustning av Ådalsbanan mellan Sundsvall och Nyland,
– ökad kapacitet på järnvägen mellan Göteborg och Kornsjö (avsnitt
7.4),
6. godkänner att åtgärder skall inrymmas i planeringsramen för
investeringar i nationella stamvägar för att inom planperioden ge väg
E 6 mellan Rabbalshede och den planerade avgiftsfinansierade
sträckan vid Svinesund en standard motsvarande 13-metersväg
(avsnitt 7.4),
7. bemyndigar regeringen att utnyttja anslagsmedel från
planeringsramarna för bidrag till samfinansieringsprojekt med privata
intressenter (avsnitt 5.2).
2 Ärendet och dess beredning
Riksdagen har uttalat (bet. 1993/94:TU16) att en utgångspunkt för
investeringsplaneringen måste vara en helhetssyn på trafiksystemet och
att, vid sidan av väg- och järnvägsinvesteringar, övriga trafikslag på ett
bättre sätt borde integreras i planeringsprocessen. Vidare begärde
riksdagen att en kommission skulle tillsättas för att utarbeta en nationell
plan för kommunikationerna i Sverige. Utgångspunkten skulle därvid
vara att investeringarna skall ges en sådan inriktning att vi kan uppnå ett
miljöanpassat transportsystem som samtidigt bidrar till ökad välfärd och
tillväxt. Planen skulle vidare innehålla förslag till långsiktig finansiering
av kommunikationerna.
Med anledning av riksdagens uttalanden beslutade regeringen i
december 1994 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
utarbeta en nationell kommunikationsplan. Kommittén, som antog
namnet Kommunikationskommittén (K 1995:01), fick i uppdrag att
lämna dels ett förslag till inriktning av infrastrukturinvesteringarna för
åren 1998–2007, dels ett underlag till ett trafikpolitiskt beslut.
Regeringen beslutade senare också att trafikverken och vissa andra
statliga myndigheter skulle biträda Kommunikationskommittén med
underlagsmaterial.
Den 1 mars 1996 lämnade Kommunikationskommittén ett
delbetänkande, Ny kurs i trafikpolitiken (SOU 1996:26), med förslag till
inriktning av åtgärder i transportinfrastrukturen och försök med ökad
politisk förankring av de regionala infrastrukturplanerna. I betänkandet
presenterades också de alternativa inriktningar som hade varit en
utgångspunkt för kommitténs förslag.
Kommunikationskommitténs betänkande har remissbehandlats.
Remissinstansernas yttranden finns tillgängliga i
Kommunikationsdepartementet (dnr K96/854/3). En förteckning av
remissinstanserna finns i bilaga 1. Regeringen uppdrog också åt
trafikverken och Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) att
utföra fördjupade analyser av underlaget till Kommunikationskommittén,
bl.a. i enlighet med de önskemål som kommittén framfört i betänkandet.
Uppdraget redovisades i september 1996. Regeringen uppdrog också till
SIKA att göra en studie om den internationella transportutvecklingen
vilken redovisades i augusti 1996.
Kommunikationsdepartementet har också inhämtat särskilda underlag
om kulturmiljöeffekter av transportinfrastruktur, om
kretsloppsanpassning av väg- och banhållningen, om väginformatik, om
länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen (SOU 1996:142) samt om
Götalandsbanan, Botniabanan (SOU 1996:95), Citytunneln i Malmö och
trafiklösningar i Stockholm (bl.a. SOU 1996:121). Samtliga dessa
underlag har remissbehandlats.
3 En planprocess för ökad måluppfyllelse
3.1 Behovet av en effektiv målinriktad planering
Regeringens bedömning: Kraven på trafikinfrastrukturen blir
alltmer komplexa, samtidigt som behovet av samordning
accentueras. Därför ökar behovet av en väl fungerande planering av
trafikens infrastruktur. Den långsiktiga planeringen av åtgärder i
infrastrukturen syftar till att öka den trafikpolitiska måluppfyllelsen.
Vilka åtgärder som skall komma till genomförande och när detta
skall ske bestäms inom ramen för trafikverkens långsiktiga planering
med utgångspunkt från riksdagens beslut till följd av denna
proposition.
Skälen för regeringens bedömning: Investeringar i transportinfra-
struktur är långsiktiga åtgärder med en förväntad livslängd på mellan 40
och 60 år. Väg- och järnvägsnäten är samtidigt mycket omfattande. Det
krävs därför omfattande investeringar under flera år för att skapa påtag-
liga förändringar av transportsystemens funktion. Luftfart och sjöfart är
mer anpassningsbara, men har liknande låsningar i flygplatser och hamn-
anläggningar.
Valet av vilka infrastrukturåtgärder som skall komma till genom-
förande måste grundas på en bedömning av åtgärdernas långsiktiga posi-
tiva och negativa effekter. Det är oftast omöjligt att ta bort eller flytta
viktigare infrastrukturåtgärder som investeringar i motorvägar, järnvägar,
hamnar och flygplatser, om utfallet av de långsiktiga effekterna skulle
vara mindre positivt än väntat. Anläggningar som väl fyller samhällets
behov kan å andra sidan föranleda en stor mängd följdinvesteringar och
lokalt få stor betydelse för samhällsutvecklingen eller miljön under en
lång period.
Större investeringar i infrastrukturen bör planeras utifrån ett brett
samhällsperspektiv och samordnas med utvecklingen inom andra
samhällssektorer. Samtidigt är de framtida förutsättningarna
svårförutsägbara. Näringslivet och arbetstagarna blir alltmer lättrörliga
och det är därför nödvändigt att ny infrastruktur tillsammans med den
befintliga kan utgöra ett robust system, dvs. att den är användbar vid flera
olika tänkbara utvecklingsvägar.
Regeringen ser infrastrukturen som en del av de i dag givna
förutsättningarna för samhällets utveckling, runt vilka det övriga
samhällsbyggandet sker. En väl utvecklad planering och samordning är
därför fundamental. Behovet av en utvecklad planering gäller inte bara
infrastrukturåtgärder utan är även önskvärd för förändringar i andra
samhällssektorer som inverkar på transportbehoven.
En väl utförd planering och utformning av investeringsåtgärder är en
lång process som inte kan forceras. Därefter vidtar en ofta flerårig
byggnadsperiod. Eftersom tillskapandet av ny infrastruktur tar flera år
bör riksdagsbesluten för användningen av medlen under budgetåret kom-
pletteras med långsiktig planering.
Utgångspunkten för det långsiktiga planeringsarbetet bör vara väl
preciserade mål för vad samhället vill uppnå med transportsystemet och
en strategi för hur dessa egenskaper i transportsystemet skall kunna
utvecklas. Bedömningar av den totala effektbilden och av den
samhällsekonomiska lönsamheten är viktiga instrument för att i en
komplex planeringssituation finna de effektivaste åtgärderna för att
uppnå målen.
Regeringen föreslår i denna proposition hur planeringen av infrastruk-
turåtgärder under perioden 1998–2007 bör inriktas. Inriktningen läggs
fast genom principer för den långsiktiga planeringsprocessen, genom
inriktningsmål och finansiella ramar samt genom planeringsförutsätt-
ningar för vissa projekt.
Under arbetet med denna proposition har såväl regeringen som Kom-
munikationskommittén och trafikverken mottagit utredningar, skrivelser
och opinionsyttringar rörande specifika frågor om transportinfrastruk-
turen i vissa regioner. Vidare har företrädare för olika regioner eller in-
tressen uttalat sig för eller emot specifika projekt.
Det är naturligt att lokala och regionala företrädare önskar få projekt
genomförda som har stor lokal eller regional betydelse. Utgångspunkten
för de anförda förslagen i propositionen är dock ett nationellt trafikpoli-
tiskt perspektiv. Det är regeringens avsikt att så långt möjligt styra ge-
nom mål och medel i detta sammanhang. I de fall enskilda projekt är
relevanta utifrån de här uppställda förutsättningarna, och avser statliga
vägar eller järnvägar, skall de tas upp i den fortsatta långsiktiga
planeringen av infrastrukturåtgärder som Banverket, Vägverket och
länsstyrelserna kommer att bedriva under år 1997. Den fysiska
planeringen och utformningen av de enskilda åtgärderna är en separat
process som bedrivs i särskild ordning och enligt särskilda regelverk.
3.2 Infrastrukturåtgärder och framtida trafikpolitik
Regeringens bedömning: Infrastrukturinriktningen för perioden
1998–2007 bör basera sig på 1988 års trafikpolitik och samtidigt
beakta de tankar om en utvecklad trafikpolitik som
Kommunikationskommittén har presenterat.
Den satsning på utbyggd transportinfrastruktur som beslutades av
riksdagen år 1993 kommer till största delen att fullföljas.
Kommunikationskommittén: I direktiven till
Kommunikationskommittén anges att kommittén först skall lämna ett
delbetänkande om infrastrukturen och därefter ett om övriga
trafikpolitiska överväganden. Kommittén har i delbetänkandet analyserat
infrastrukturens betydelse i olika trafikpolitiska sammanhang och utifrån
en trafikpolitisk bakgrund kommit fram till ett förslag om inriktning av
transportinfrastrukturen.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har anmärkt på den
omvända eller ologiska ordningen för de uppgifter som ålagts
Kommunikationskommittén enligt direktiven.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns ett samband mellan
investeringar i infrastruktur och trafikpolitiken i stort. Generella
trafikpolitiska åtgärder kan påverka hur gynnsamma åtgärder i
infrastrukturen blir. Infrastrukturåtgärder kan i viss mån vara utbytbara
mot andra trafikpolitiska åtgärder. Ofta är dock infrastrukturåtgärder ett
otillräckligt instrument för att uppnå de trafik- och miljöpolitiska målen.
Satsningar på infrastrukturåtgärder måste kompletteras med satsningar på
fordons- och trafikrelaterade åtgärder.
De effektivaste åtgärderna för minskade utsläpp och ökad
trafiksäkerhet ligger exempelvis inte inom infrastrukturområdet.
Investeringar i vägar påverkar i dag vägtrafikens omfattning och
avgasutsläppens storlek i begränsad utsträckning, även om effekterna kan
vara större lokalt. Kapaciteten och framkomligheten i det statliga
vägnätet är på nästan alla håll redan så god att ytterligare
väginvesteringar inte märkbart kommer att påverka valet av färdsätt. Inte
heller kan investeringar i nya järnvägar generellt påverka valet av bilen
som färdsätt i någon nämnvärd omfattning. Vägtrafikens volym regleras i
hög grad av andra faktorer.
Förändringar av transportinfrastrukturen kan emellertid sammantaget
med andra strukturförändringar i samhället leda till ökad vägtrafik om
avstånden mellan olika målpunkter ökar och om det inte skapas alternativ
till personbilsanvändning. På lång sikt finns det enligt regeringen
möjligheter att minska behovet av transporter genom att förbättra
tillgänglighet och närhet till service och arbetsplatser samt genom att öka
integreringen av trafik-, bebyggelse- och markanvändningsplanering.
Regeringen är därutöver väl medveten om att satsningar på
infrastrukturen bör samordnas med statliga åtgärder för att utveckla
trafikeringen och förbereder därför ytterligare förslag till riksdagen i
detta avseende.
Regeringen avser att i början av år 1998 lägga fram en proposition om
en ny trafikpolitik. Kommunikationskommittén har i uppdrag att lämna
underlag till en sådan proposition i sitt slutbetänkande den 1 mars 1997.
Redan i sitt delbetänkande ”Ny kurs i trafikpolitiken” presenterade
Kommunikationskommittén tankar om hur trafikpolitiken kan utvecklas
mot ytterligare miljöanpassning och ökad trafiksäkerhet.
Regeringen avser dock inte att föregripa en ny trafikpolitik i denna
proposition. De långsiktiga planerna för väg- och järnvägsåtgärder är 10-
åriga på såväl nationell som regional nivå. De nu gällande planerna
omfattar investeringar för perioden 1994–2003. Planerna revideras vart
fjärde år. De långsiktiga planer som denna proposition är ett underlag för
kommer att avse åren 1998–2007. Nästkommande period blir 2002–
2011.
För att klara den demokratiska förankringen och tillgodose kraven på
kvalificerat underlagsmaterial krävs det att en revidering av de
långsiktiga infrastrukturplanerna föregås av en planprocess på 3–4 år.
Arbetet med att utforma de reviderade infrastrukturplaner som skall
gälla från år 2002 bör därför påbörjas omedelbart efter det att den nya
trafikpolitiken beslutats i riksdagen. Förslag till ny inriktning utarbetas
under åren 1998 och 1999. Ett nytt inriktningsbeslut för infrastrukturen
bör läggas fram för riksdagen senast år 2000.
De långa ledtiderna i planeringsprocessen medför att infrastruktur-
planen åren 1998–2007 under några år både måste bygga på 1988 års
trafikpolitik och samtidigt beakta de tankar om en utvecklad trafikpolitik
som Kommunikationskommittén har presenterat i sitt delbetänkande.
På grund av investeringarnas långsiktiga karaktär påverkar redan
beslutade åtgärder nästkommande planperiod. En stor del av
investeringarna som riksdagen beslutade om år 1993 (prop. 1993/94:176,
bet. 1993/94:TU30, rskr. 1993/94:434) kommer att vara färdigställda
eller påbörjade år 1998.
3.3 En samordnad investeringsplanering
Regeringens bedömning: En mellan trafikslagen samordnad
investeringsplanering ger ökade förutsättningar att nå de
trafikpolitiska målen.
Samordning bör även ske med kommunala och privata
infrastrukturägare.
Kommunikationskommittén: Kommunikationskommitténs
betänkande ”Ny kurs i trafikpolitiken” baseras på analyser av
transportmarknaden för såväl sjö- och luftfart som väg- och
järnvägstrafik. De åtgärder som föreslås gäller emellertid endast statliga
vägar och järnvägar. Kommittén redovisar dock de investeringar som
planeras ske för sjö- respektive luftfartens infrastruktur. Åtgärder på
kommunala vägar behandlas inte.
Remissinstanserna: Flera av remissinstanserna anser att sjöfart och
luftfart glömts bort i kommitténs utredning. Det är främst myndigheter
och intresseorganisationer inom sjö- och luftfart samt några länsstyrelser
som påpekat denna brist i kommitténs utredning. Sjöfartsverket anser att
det är en betydande nackdel att sjöfartens roll som en del i en
kombinerad transportkedja inte har behandlats i betänkandet.
Luftfartsverket tycker att det borde vara naturligt att redan i ett
inriktningsplaneringsskede beakta sjö- och luftfartens infrastruktur. I
annat fall går helhetssynen förlorad och risken för snedfördelning av
tillgängliga resurser förstärks.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att den nya kursen i trafikpolitiken
omfattar en sedvanlig koncentration på vägar och järnvägar. Flyg och
sjöfart berörs knappt, vilket kan få negativa effekter på den regionala
balansen.
Skälen för regeringens bedömning: Sjöfarten och flyget svarade
enligt 1993 års nationalräkenskaper för drygt en tredjedel av det samlade
produktionsvärdet i transportsektorn. Verksamheten bedrivs enligt 1988
års trafikpolitiska beslut nästan helt med krav på full kostnadstäckning.
Därmed har sjöfarten och flyget andra principer för den ekonomiska
styrningen och finansieringen av infrastrukturen än järnvägen och
vägtransporterna, där de dominerande delarna av infrastrukturens
utbyggnad och underhåll finansieras genom anslag.
Till en del skiljer sig också de faktorer som är styrande för beslut om
infrastrukturinvesteringar mellan transportslagen. Även om politiska
överväganden, t.ex. regionalpolitik, näringspolitik, miljöpolitik, finns
med vid planeringen inom samtliga transportslag är inslaget av
företagsekonomiska överväganden jämförelsevis större inom luftfart och
sjöfart, som en följd av deras finansieringsform. Prioriteringar av
investeringar i statliga vägar och järnvägar sker å andra sidan
jämförelsevis mest renodlat efter samhällsekonomiska principer.
Investeringar i kommunala infrastrukturanläggningar som flygplatser,
hamnar och gator beslutas vanligtvis utifrån politiska överväganden,
exempelvis kan hamnar och flygplatser vara regionalpolitiskt
betydelsefulla. I grunden är dock dessa anläggningar beroende av
finansiering genom intäkter.
Det finns andra faktorer som skiljer sjöfart och flyg å ena sidan och
landburna transporter å den andra. Både sjöfarten och flyget har en stark
internationell prägel och påverkas i hög grad av internationella
regelsystem. De största investeringskostnaderna ligger i fartyg och
flygplan medan infrastrukturkostnaderna är förhållandevis små.
Sjö- och luftfart är emellertid beroende av de vägar och järnvägar som
går till hamnar och flygplatser. Vidare är beroendet av terminaler och
omlastningspunkter större än för väg- och tågtrafik. En ökad samordning
mellan transportslagens långsiktiga infrastrukturplanering är därför
nödvändig för att skapa ett effektivt transportsystem där möjligheterna i
samtliga transportslag utnyttjas fullt ut. En sådan ökad samordning bör
dock även ta hänsyn till affärsverkens behov av marknadsanpassning och
kräver inte att de grundläggande förutsättningarna för affärsverken
förändras.
Även om det har utförts en avancerad samordnad analys av hela
transportmarknaden inkl. sjö- och luftfart som grund för förslagen i
denna proposition berör förslagen i huvudsak vägar och järnvägar. Den
målstyrning som nedan beskrivs för trafikens infrastruktur under
planperioden 1998–2007 avser av detta skäl i större utsträckning väg-
och bansektorernas planering. I tillämpliga delar bör dock riktlinjerna
även ligga till grund för den mer långsiktiga planeringen inom sjöfarten
och luftfarten.
3.4 En länsbaserad regional investeringsplanering
Regeringens bedömning: Den regionala investeringsplaneringen
bör förnyas för att få en ökad förankring i samhället. Samtidigt
behöver de olika aktörernas roller förtydligas. Trafikverken,
kommunerna och andra aktörer med ansvar för
transportinfrastrukturen bör ges möjlighet till ökad samordning av
sina planer. Den nya regionala planeringsprocessen bör följas upp
och utvärderas.
Regeringens förslag: Åtgärder i regional och lokal infrastruktur
skall samordnas och förankras i en länsplan. En länsövergripande
beredning av länsplanerna skall ske inom vilken fördelningen av
medel mellan länen beslutas.
Länsplanen skall fastställas av länsstyrelsen eller, i förekommande
fall, av regionala självstyrelseorgan.
Nuvarande regionala infrastrukturplanering: Huvudansvaret för den
nuvarande regionala infrastrukturplaneringen delas mellan Vägverket och
länsstyrelserna. Vägverket ansvarar för upprättandet och godkännandet
av s.k. regionala väghållningsplaner, som omfattar mål för standard,
inriktning av byggande och drift samt ekonomiska ramar och åtgärder för
statliga riks- och länsvägar som inte ingår i det nationella stamvägnätet.
Länsstyrelserna ansvarar för upprättandet och fastställandet av s.k.
länstrafikanläggningsplaner (LTA-planer), som omfattar investeringar i
länsvägar, regionala kollektivtrafikanläggningar, länsjärnvägar och
åtgärder på stomjärnvägar som är föranledda av regional tågtrafik. Med
kollektivtrafikanläggningar avses hållplatser, terminaler samt kommunala
flygplatser och kajanläggningar. Vägverket beslutar om den länsvisa
fördelningen av LTA-anslaget. I de båda planeringsprocesserna ges
trafikverk, länsstyrelser, kommuner, näringsliv, trafikhuvudmän m.fl.
möjlighet att lämna sina synpunkter. Vägverket har skapat en regional
organisation med sju väghållningsregioner för att stärka samordningen
och höja kompetensen i en för transportplanering funktionell geografisk
indelning. En översiktlig figur över den nuvarande regionala planerings-
och budgetprocessen finns i bilaga 2.
Kommunikationskommittén föreslår i sitt delbetänkande, Ny kurs i
trafikpolitiken (SOU 1996:26), en försöksverksamhet i fyra län med
regional hantering av infrastrukturfrågor. I Skåne och Stockholms län
föreslås att ansvaret för att upprätta och fastställa planer för
länstrafikanläggningar (LTA) flyttas från länsstyrelserna till
Skånestyrelsen respektive Stockholms läns landsting, i syfte att stärka
den politiska förankringen av infrastrukturplaneringen.
I Jämtlands och Västernorrlands län föreslås försöksverksamheten
inriktas på att stärka länens inflytande över användningen av medel för
vissa förbättringsåtgärder på länsvägarna.
Regeringen har i prop. 1996/97:36 om Den regionala
samhällsorganisationen, föreslagit försök med ändrad regional
ansvarsfördelning i syfte att stärka det demokratiska inflytandet i de
frågor som rör den regionala utvecklingen. I propositionen föreslås bl.a.
att ansvaret för att upprätta LTA-planer eller motsvarande planer
överförs på försök från länsstyrelserna till regionala självstyrelseorgan i
Skåne, Kalmar och Gotlands län.
Kommunikationskommitténs förslag rörande vilka medel som skall
hanteras regionalt behandlas i avsnitt 6.
Länsstyrelse- och trafikutredningens förslag: Den s.k. Länsstyrelse-
och trafikutredningen (K 1996:02) tillsattes den 21 december 1995 för att
bl.a. göra en översyn av länsstyrelsens roll vad gäller områdena fordon,
trafik och infrastruktur. Utredaren har i ett delbetänkande,
Länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen (SOU 1996:142),
presenterat förslag angående länsstyrelsernas roll inom
infrastrukturplaneringen. I utredningen framhålls att den nuvarande
planeringsordningen innebär en oklar fördelning av ansvar och roller
mellan framför allt Vägverket och länsstyrelsen och att länsstyrelsernas
ansvar och beslutsbefogenheter är otydliga.
Utredaren föreslår att en samordnad regional transportplan ersätter
dagens plan för länstrafikanläggningar. Planen föreslås omfatta samtliga
transportslag och ha ett bredare åtgärdsspektrum än vad som är fallet i
den nuvarande LTA-planen i syfte att i högre grad kunna uppfylla de
nationella trafikpolitiska målen. I arbetet med att upprätta den regionala
transportplanen anser utredningen att länsstyrelsens roll bör vara att
samordna de regionala och lokala intressena samt att vid behov agera
förhandlare mellan de olika aktörerna. Länsstyrelserna skall ha en
helhetssyn på länets utveckling samt utveckla och förstärka samverkan
över länsgränserna för att bättre kunna lösa länsövergripande
transportbehov. Trafikverken föreslås biträda länsstyrelserna med
planeringsunderlag och ge expertstöd.
Vidare föreslås att planen skall fastställas av länsstyrelsen samt att
regeringen skall tilldela länsstyrelserna anslag för planens genomförande
för en tidsperiod av fyra år. Länsstyrelsen föreslås även ansvara för
återrapporteringen till regeringen om planens genomförande.
Remissinstansernas synpunkter: I remissbehandlingen av
Kommunikationskommitténs delbetänkande anser samtliga
remissinstanser som tagit upp ämnet att den regionala politiska
förankringen av trafikpolitiken bör utvecklas. En majoritet av
remissinstanserna är positivt inställda till den försöksverksamhet som
Kommunikationskommittén föreslagit i de fyra länen.
Kommunikationsforskningsberedningen och Riksrevisionsverket fram-
för att den regionala prioriteringen av investeringar kan strida mot
övergripande nationella intressen om det politiska inflytandet ökar på den
regionala nivån. En majoritet av länsstyrelserna konstaterar att
planeringen för vägsektorn bör begränsas till två nivåer. Beslut om
investeringar i ”övriga riksvägar” bör samordnas med besluten om bl.a.
länsvägar och länsjärnvägar.
Den 22 oktober 1996 anordnades en hearing med anledning av
Länsstyrelse- och trafikutredningens betänkande. Remissinstanserna har
även givits möjlighet att avge skriftliga synpunkter.
Ett 15-tal remissinstanser håller med om att länsstyrelsernas roll
behöver förtydligas. Majoriteten av remissinstanserna anser att
betänkandets ambition om ökad helhetssyn och samordning mellan olika
trafikslag är riktig. Huruvida länsstyrelsen är bäst skickad att inneha
rollen som samordnare och fatta beslut om en samordnad regional
transportplan råder det delade meningar om.
Samtliga länsstyrelser och Kommunförbundet tillstyrker betänkandets
förslag. Landstingsförbundet och landstingen i de län som berörs av
försöksverksamhet enligt regeringens proposition om den regionala
samhällsorganisationen anser dock att ansvaret för den regionala
transportplanen bör ligga på respektive regionförbund. Vägverket och
Riksrevisionsverket är tveksamma till länsstyrelsen som beslutsfattare.
Vägverket anser att ansvaret för att upprätta och fastställa regionala
planer bör ligga på regionala självstyrelseorgan och att det finns ett
behov av en politisk arena.
Ett antal länsstyrelser, Statskontoret, Svenska kommunförbundet samt
Kommunförbundet i Kalmar anser att drift- och underhållsåtgärder
åtminstone till viss del bör ingå i det regionala anslaget. Vägverket och
Banverket är tveksamma till att överföra denna typ av åtgärder till det
regionala anslaget. Flera remissinstanser har påpekat att avgränsningen
mellan underhåll och investering måste preciseras. Ett antal länsstyrelser
har påpekat att bidrag borde kunna ges till kollektivtrafikfordon via det
regionala anslaget.
De flesta länsstyrelser är positiva till förslaget om länsstyrelsens
budgetansvar. Även Banverket och Luftfartsverket är positiva till
förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det är positivt med
länsstyrelsens budgetansvar av neutralitetsskäl. Vägverket och
Statskontoret däremot är negativa till förslaget.
Många av remissinstanserna är positiva till förslaget om att regeringen
skall fördela anslagsmedel regionalt, t.ex. Vägverket, Banverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket samt ett antal länsstyrelser. Banverket
anser dock att en beredning måste ske hos trafikverken i en
förhandlingsprocess, förslagsvis i stil med SAMPLAN-samarbetet.
Skälen för regeringens förslag:
En väl förankrad regional investeringsplanering
Regeringen anser att den nuvarande uppdelningen i flera parallella
regionala planeringsprocesser inte är ändamålsenlig. Därtill kommer att
ansvarsfördelningen delvis är oklar mellan länsstyrelserna och
trafikverken. Samordningen i planeringsarbetet bör också förstärkas
mellan berörda aktörer, däribland trafikverken, trafikutövarna,
landstingen och kommunerna.
Regeringen anser att åtgärder i infrastrukturen skall planeras och
genomföras utifrån en helhetssyn på de samlade transportbehoven inom
en region samt utifrån effekterna på markanvändning och miljö. De
nuvarande regionala väghållningsplanerna och LTA-planerna bör därför
ersättas med en trafikslagsövergripande länsplan som omfattar
nyinvesteringar och förbättringsåtgärder i infrastruktur med regional
karaktär.
En reformering av den nuvarande regionala investeringsplaneringen
bör, anser regeringen, även ske i de fall länsstyrelsens ansvar för
infrastrukturplaneringen övertas av regionala självstyrelseorgan som
föreslagits i Skåne, Kalmar och Gotlands län (prop. 1996/97:36). I
försökslänen bör således de regionala självstyrelseorganen ta över
ansvaret att samordna och förankra åtgärdsförslagen till länsplanerna
samt ges rätten att fastställa planen. Vidare bör de regionala
självstyrelseorganen i försökslänen ersätta länsstyrelsen i de
länsövergripande regionberedningsgrupper som föreslås nedan.
Regeringen anser således att syftet med försöksverksamheten går att
förena med målet att åstadkomma en bättre samordning av de olika
trafikslagens investeringsplanering på regional nivå.
I alla län utom Gotlands län står landstinget ensamt eller tillsammans
med kommunerna bakom trafikhuvudmannen för lokal och regional
kollektivtrafik. I Stockholms län har landstinget därutöver en särskild roll
som regionplaneorgan enligt plan- och bygglagen. Landstingets
regionplane- och trafiknämnd upprättar en regionplan som skall tjäna till
ledning för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och
områdesbestämmelser. Planen förutsätts även ge en regional överblick
för de statliga sektorsmyndigheterna och länsstyrelserna. Landstingens
kompetens bör kunna utnyttjas vid upprättandet av länsplanerna.
Till statlig infrastruktur med regional karaktär, som omfattas av
länsplanen, bör i detta sammanhang räknas statliga vägar som inte ingår i
det nationella stamvägnätet, länsjärnvägar och anläggningar på
stomjärnvägar för den regionala tågtrafiken, kommunala flygplatser,
transportinfrastruktur i anslutning till hamnanläggningar samt terminaler
och andra anläggningar för regional kollektivtrafik. Förutom statliga
investeringar bör det även vara möjligt att i länsplanen föra in
motsvarande investeringar som kommuner och andra aktörer, t.ex.
privata hamnägare, ansvarar för och finansierar. Vid upprättandet av
länsplanen ges därmed möjligheter till ömsesidigt utbyte och samarbete
mellan dem som ansvarar för samhällets transportsystem i dess helhet.
De nuvarande länen har lämplig storlek för att en god regional
förankring av planerna skall kunna uppnås med kommuner, näringsliv,
trafikhuvudman och landsting. Den huvudsakliga beredningen av
planerna bör därför ske i beredningsgrupper på länsnivå. Regeringen
anser i likhet med Länsstyrelse- och trafikutredningen att länsstyrelserna
bör ha en roll att samordna och förankra föreslagna infrastrukturåtgärder.
Länsstyrelserna har haft i uppdrag att göra strategiska analyser av
transportsystemets utveckling, vilket har utvecklat deras kompetens. Till
skillnad från trafikverken har länsstyrelserna ett tvärsektoriellt ansvar
och kan därför lättare finna kopplingar till andra sektorer i samhället
samt till översiktsplaner och annan kommunal planering. I den regionala
transportplaneringen bör denna kompetens tillvaratas.
I syfte att beakta länsövergripande transportbehov anser regeringen att
länsplanerna även bör beredas på en länsövergripande nivå, i s.k.
regionberedningsgrupper, där samtliga trafikverk och berörda
länsstyrelser är representerade. Länsstyrelsens ställningstagande i
regionberedningsgruppen bör vara förankrat med länets aktörer.
Det bör vara regeringens uppgift att göra en fördelning av de långsik-
tiga planeringsramarna på regioner efter förslag från trafikverken.
Därefter bör det vara regionberedningsgruppernas uppgift att
överenskomma om den slutliga fördelningen av medel mellan länen.
Överenskommelsen bör bekräftas genom beslut i respektive länsstyrelses
styrelse. Kan inte regionberedningsgruppen enas hänskjuts
fördelningsbeslutet till regeringen.
Grupperingen av län som skall samarbeta länsövergripande bör
anpassas till de regionala transportmönstren. Vägverkets regioner, som
har utformats efter dessa krav, kan vara en utgångspunkt vid
grupperingen av länen, se bilaga 3. I detta sammanhang bör även den nya
länsindelning som beslutas respektive utreds i Skåne och Västsverige
beaktas (prop. 1995/96:38, bet. 1995/96:BoU9, rskr. 1995/96:206).
Regeringen avser pröva indelningen slutligt efter hörande av bl.a.
länsstyrelserna.
Trafikverkens och länsstyrelsernas ansvar tydliggörs
Vägverket och Banverket har utöver ansvaret för statlig infrastruktur ett
sektorsansvar, som innebär att verken har ett samlat ansvar för att de
trafik- och miljöpolitiska målen uppfylls inom trafikslaget som helhet.
Vägverkets sektorsansvar behandlades i regeringens proposition (prop.
1995/96:131, bet. 1995/96:TU18, rskr. 1995/96:231) om Vägverkets
sektorsansvar inom vägtransportsystemet m.m. Banverkets sektorsansvar
har behandlats i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1, vol. 8, bet.
1996/97:TU1) för år 1997. Affärsverken Luftfartsverket och
Sjöfartsverket har inte i detta sammanhang ett uttalat sektorsansvar men
har medverkat som statens företrädare för respektive transportslag inom
den regionala investeringsplaneringen.
För att trafikverken skall ges en möjlighet att ta ett samlat ansvar för de
olika transportslagens effekter på samhället och omgivningen, bör de
tilldelas en aktiv roll i den regionala planeringen. Trafikverken skall
lämna underlagsmaterial till länsstyrelsen med förslag till vilka åtgärder
som bör genomföras regionalt inom respektive trafikslag för att de trafik-
och miljöpolitiska målen skall kunna uppnås i största möjliga
utsträckning. Andra infrastrukturhållare som kommuner, trafikhuvudmän
eller förvaltare av hamnar eller flygplatser bör också lämna sina förslag
till åtgärder. Även länsstyrelserna bör kunna komma med förslag till
åtgärder. De aktörer som ansvarar för genomförandet av åtgärderna bör
godkänna dem för att därmed kunna ta ansvar för åtgärdernas
utformning, budgeterade kostnader samt för uppföljning och
återrapportering på åtgärdsnivån.
Länsstyrelserna skall ha ansvaret att samordna och förankra
åtgärdsförslagen så att de, med hänsyn till de regionala förutsättningarna,
bidrar till att länsplanen är i överensstämmelse med den nationella
inriktningen för transportinfrastrukturen. Härvid skall samråd ske med
bl.a. kommunerna, landstinget, trafikhuvudmannen och trafikverken.
Länsplanerna skall fastställas av länsstyrelserna. Att länsplanen
fastställs innebär inte – lika litet som fastställandet av den nationella
planen – något ställningstagande till de olika projektens utformning eller
exakta lokalisering. Projekten skall före genomförandet prövas på
sedvanligt sätt med tillämpning av gällande lagstiftning.
Om ett trafikverk finner att inriktningen av en länsplan väsentligt
avviker från de trafikpolitiska målen eller på annat sätt är olämplig bör
verket ha möjlighet att överklaga fastställelsebeslutet till regeringen. En
översiktlig figur över regeringens förslag till förnyad planeringsprocess
och genomförande av regionala åtgärder finns i bilaga 4.
Återrapportering och utvärdering
Varje år bör Vägverket och Banverket till regeringen redovisa
genomförandet av de fastställda länsplanerna. Underlaget till
redovisningen tas fram i samarbete med länsstyrelserna, vilka
fortlöpande bör få information från de aktörer som ansvarar för
genomförandet av åtgärderna i länsplanen. Redovisningen till regeringen
bör ske regionvis och bör bl.a. omfatta genomförda åtgärder, uppnådda
effekter, uppfyllnad vad gäller trafik- och miljöpolitiska mål, nedlagda
kostnader och anslagsförbrukning. Redovisningen ger regeringen ett
underlag för att i budgetpropositionen informera om de regionala
infrastrukturåtgärdernas genomförande och effekter samt att föreslå
anslag och regional fördelning av resurser för kommande år. En sådan
ordning möjliggör en fortlöpande utvärdering av de regionala åtgärdernas
genomförande och effekter samt ger en ökad möjlighet för regering och
riksdag att påverka länsplanernas genomförande.
Den nya planeringsprocessen bör följas upp och utvärderas.
Regeringen avser att ge SIKA i uppdrag att kontinuerligt följa det
regionala planeringsarbetet och senast år 1999 presentera en utvärdering
av hur den nya processen har motsvarat regeringens och riksdagens krav.
3.5 Ett förbättrat beslutsunderlag
Regeringens bedömning: Beslutsunderlaget för den långsiktiga
planeringen av infrastrukturåtgärder bör förbättras, bl.a. genom
fortlöpande granskning och utveckling.
Kommunikationskommittén: Samhällsekonomiska analyser, vilka
till viss del reducerar ett ekonomiskt och tekniskt risktagande, har varit
ett viktigt underlag för utformningen av Kommunikationskommitténs
förslag. Kommittén konstaterar dock att det inte går att få fram ett sådant
underlag för alla förslag. Vissa av kommitténs förslag baserar sig också
på kvalitativa bedömningar och på avvägningar mellan olika mål.
Arbetet med underlaget till Kommunikationskommittén har utförts av
de fyra trafikverken och SIKA i nära samverkan. Andra myndigheter har
inbjudits till arbetet och exempelvis Naturvårdsverket har följt arbetet
sedan år 1994. Ett stort antal forskare har också haft insyn i arbetet och
fått ge sina synpunkter. Kommunikationskommittén har på ett tidigt
stadium initierat särskilda arbeten med att ta fram mål och mätetal för
vissa svårkalkylerbara områden som regional utveckling och
kulturmiljöeffekter.
Underlaget till de fördjupade analyser som trafikverken och SIKA
redovisade på regeringens uppdrag under september 1996 har särskilt
granskats av en panel av forskare. Forskarna ger i sin rapport ett antal
rekommendationer för hur Banverkets och Vägverkets kalkylmetodik
skall förbättras.
Remissinstanserna: Drygt hälften av remissinstanserna har haft
synpunkter på den samhällsekonomiska kalkylmodellen. Flera av dessa
anser att modellen har allvarliga begränsningar som grund för beslut om
infrastrukturinvesteringar och att beslutsunderlaget måste kompletteras
med ytterligare analyser och politiska ställningstaganden. Statskontoret
anser att kalkylerna inte ger tillräcklig vägledning när det gäller att
fastslå lämpliga budgetramar.
Bristen i de samhällsekonomiska kalkylerna anges vara att de inte
mäter effekterna av föreslagna åtgärder utanför trafiksystemet. Flera av
remissinstanserna tar upp områden som bör få en ändrad värdering i
kalkylerna. Ett antal myndigheter, ett tiotal länsstyrelser,
Naturskyddsföreningen m.fl. anser att frågor om intrång främst i natur-
och kulturmiljön bör få en framskjuten position i det fortsatta arbetet.
Värderingen av restidsvinster ifrågasätts av bl.a. Statens väg- och
transportforskningsinstitut, Glesbygdsverket och Boverket.
Restidsvinsterna anses vara övervärderade. Flera länsstyrelser i västra
Sverige kritiserar att de höga byggkostnaderna i Västsverige blir
utslagsgivande för projektens lönsamhet.
Trots invändningarna har flera remissinstanser uttalat sig positivt om
samhällsekonomiska kalkyler.
Kommunikationsforskningsberedningen anser att samhällsekonomiska
kalkyler är ett bra verktyg att mäta den totala välfärdsförändringen med.
Riksrevisionsverket menar att det i dag inte finns alternativa
beslutsunderlag som på ett lika kontrollerbart sätt beskriver effekterna av
en åtgärd. LO samt miljöorganisationen Q2000 uttalar sig också positivt
om användandet av samhällsekonomiska kalkyler.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gör bedömningen att
det ligger en i internationell jämförelse hög ambition och kompetens
bakom de samhällsekonomiska kalkyler som bl.a. ligger till grund för
Kommunikationskommitténs underlagsmaterial. Väsentliga faktorer har
dock inte kunnat integreras i dessa analyser. Det gäller infrastrukturens
intrångseffekter och barriäreffekter i natur- och kulturmiljön samt dess
inverkan på bebyggelsestruktur och boendemiljö. Det gäller också
rättviseaspekter och i viss mån effekter på regionalekonomi och
sysselsättning. Även beredskapsaspekterna skall beaktas. Kvalitativa
bedömningar och känslighetsanalyser måste därför komplettera
kalkylerna.
Avsikten med inriktningsbeslutet är att det skall styra de olika
aktörernas planeringsarbete i syfte att öka måluppfyllelsen med avseende
på de trafik- och miljöpolitiska målen. I detta sammanhang är
samhällsekonomiska bedömningar ett viktigt hjälpmedel för att minska
risktagandet och för att målen skall kunna nås effektivare. Regeringen
anser att planeringsmetoderna ständigt bör förbättras och att det är viktigt
att den granskning av kalkyler och metoder som nu inletts får fortsätta
under planeringen och kontinuerligt följas upp.
Regeringen avser därför att ge i uppdrag till Riksrevisionsverket att
granska hur de samhällsekonomiska kalkylmetoderna tillämpas under det
kommande planeringsarbetet. Om de mer ingående analyserna som
kommer att genomföras ger anledning till väsentliga revideringar av det
nu föreliggande underlagsmaterialet avser regeringen att återkomma till
riksdagen i berörda delar.
Strategiska miljöbedömningar är en metodik som är under utveckling
för att beskriva miljökonsekvenserna av långsiktiga beslut. En
utgångspunkt vid dessa bedömningar är att studera konsekvenserna för
ett antal grundläggande miljövärden såsom människors hälsa, biologisk
mångfald, naturresurser samt natur- och kulturlandskap. Andra
kvalitativa bedömningar som har stor betydelse för planeringen av
infrastrukturen är de regionalekonomiska effekterna. Banverket,
Vägverket och länsstyrelserna skall i arbetet med de långsiktiga planerna
göra en samlad strategisk miljöbedömning. De skall också utvärdera
planernas näringspolitiska effekter och dessa effekters regionala
fördelning.
Regeringen avser därutöver att ge Naturvårdsverket och
Riksantikvarieämbetet i uppdrag att närmare utreda hur bl.a. påverkan på
natur- och kulturmiljön skall beaktas i den långsiktiga planeringen samt
lämna underlag till de strategiska miljöbedömningarna och granska de
redovisningar som lämnas. Regeringen avser att ge NUTEK i uppdrag att
lämna underlag till och granska redovisningen av planernas
regionalpolitiska innehåll.
3.6 Pågående arbete i EU m.m.
Regeringens bedömning: De svenska transportflödenas
gränsöverskridande karaktär ställer krav på en hög svensk aktivitet
inom EU i frågor som rör transportinfrastrukturen. Vidare är det av
svenskt intresse att vara pådrivande i utvecklingen av ett mera
miljöanpassat transportsystem i Europa.
Bakgrund: En stor del av de godstransporter som sker i Sverige är ett
led i internationella transportkedjor. Så mycket som 40 % av allt
nationellt lastbils- och järnvägstransportarbete samt 75 % av
transporterna till sjöss fraktar gods med start eller målpunkt utanför
landet. Tillväxten i godsflödena kommer huvudsakligen att ske i dessa
internationella relationer. För lastbilstransporter av gods i svensk
utrikeshandel beräknas tillväxten till 85 % ske utanför Sveriges gränser.
Av stor betydelse för bedömningen av investeringar i infrastruktur är
den förväntade utvecklingen av godstransporterna. Statens institut för
kommunikationsanalys (SIKA) har på regeringens uppdrag granskat
denna fråga och bedömer att fördelningen av de svenska utrikes
godsflödena på olika relationer kommer att bestå trots förhållandevis
kraftigare tillväxt i handeln med Polen, Estland, Lettland och Litauen.
Traditionellt starka svenska utrikeshandelsmarknader, som de nordiska
länderna, Tyskland, England och övriga EU, fortsätter att dominera fram
till år 2010.
SIKA gör även den bedömningen att den ökade handeln med Polen
och Baltikum inte endast kommer att ske via hamnar i Skåne och
sydöstra Sverige, utan att godset i stor utsträckning kommer att lastas och
lossas så nära slutdestinationen i Sverige som möjligt.
Analyserna visar att trafikökningarna till följd av internationella gods-
flöden på vissa länkar i Skåne och på västkusten kan ligga betydligt över
de genomsnittliga ökningarna för landet i övrigt. Motsvarande kon-
centration av svenska internationella godsflöden kommer att finnas i
norra Tyskland. Över lag är det på kontinenten som de infrastrukturella
bristerna finns för dessa transporter, även i ett längre perspektiv.
Sjöfarten är en oumbärlig länk för nästan alla utrikes godstransporter.
Trots detta är sjöfartens behov av infrastrukturinvesteringar litet i
förhållande till väg- och järnvägstransporter.
Flygfrakt står för ca 12 % av det fraktade godset räknat i godsvärde
och ökar för närvarande snabbt i betydelse. Snabba godstransporter
används bl.a. för att minska produktionsprocessers sårbarhet och är
därför en viktig konkurrensfördel för producenter av insatsvaror i
industrin. I dag förs en stor del av det flygfraktade godset till och från
Sverige med lastbil till samordnade terminaler på kontinenten för
flygfrakt.
Skälen för regeringens bedömning: Den gemensamma
transportpolitiken inom EU utvecklas snabbt. Till grund för detta arbete
ligger bl.a. ett förslag till policy från EU-kommissionen, en s.k. vitbok,
om den framtida inriktningen av den gemensamma transportpolitiken
som presenterades av kommissionen år 1992. Under våren 1996 lades en
policy för sjöfarten fram och i juli 1996 presenterades en vitbok (Strategi
för att återuppliva gemenskapens järnvägar) med åtgärder för att komma
till rätta med järnvägens allt sämre konkurrenskraft.
Riktlinjerna för utvecklandet av Transeuropeiska nätverk för
transporter (TEN) har under år 1996 antagits av ministerrådet och av
Europaparlamentet. Antagandet av riktlinjerna innebär att
medlemsländerna förbinder sig att bygga ut transportnäten enligt
riktlinjerna. För svenskt vidkommande innebär det att vi skall genomföra
utbyggnad av den nationella delen av nätverken i stort enligt de
prioriteringar som regeringen föreslår för utbyggnaden av nationella
stamvägar och stomjärnvägar. Enligt Maastrichtfördraget skall unionen
finansiellt stödja utbyggnaden av dessa nät. Europeiska rådet har beslutat
att fjorton prioriterade projekt skall erhålla huvuddelen av detta stöd som
högst får utgöra 10 % av projektens totalkostnad. Stödet fungerar som
påskyndare och katalysator för projekt. Syftet med de antagna riktlinjerna
är att få bort kapacitetsbrister, förbättra infrastrukturen i områden som
har bristfällig sådan och knyta de perifera staternas transportsystem till
centrala Europas.
I början av år 1996 föreslog kommissionen en höjning av den
ekonomiska ramen för stöd till TEN. Den ursprungliga ramen för
ändamålet uppgår till 1,8 miljarder ECU under perioden 1995–1999.
Utökningen föreslogs uppgå till 1,2 miljarder ECU under samma
tidsperiod. Den svenska ståndpunkten var att det europeiska
infrastruktursamarbetet skall utvecklas och att omprioriteringar bör ske
inom ramen för den ordinarie EU-budgeten för att öka stödet till den
gemensamma transportinfrastrukturen. I den slutliga behandlingen av
frågan i ministerrådet avslogs frågan om en utökning av ramen. Inte
heller den svenska ståndpunkten vann gehör.
Av betydelse är också den resolution om närsjöfartens utveckling som
EU:s medlemsstater antagit. Resolutionen innebär ett ställningstagande
att utveckla sjötransporterna delvis som ersättning och komplement till
väg- och järnvägstrafiken.
EU-kommissionen samt 10 stater runt Östersjön har även medverkat i
ett konkret utvecklingsarbete med att knyta samman Östersjöns hamnar i
ett organiserat nätverk. Syftet är att utveckla och höja effektiviteten i
samtliga hamnar runt Östersjön. Sverige är pådrivande i arbetet med att
utveckla en Agenda 21 för Östersjöområdet och transporterna är i detta
sammanhang ett prioriterat område. Flygfraktmarknaden inom EU är
avreglerad och kan komma att få ökad betydelse i Europa.
Huvudinriktningen för Sveriges arbete med trafik- och miljöfrågorna i
EU är att medverka till utvecklingen av ett mera miljöanpassat
transportsystem i Europa. I sak innebär det bl.a. skärpta miljökrav på
fordon och bränslen, att investeringar i infrastrukturen bidrar till ett
miljöanpassat transportsystem och samordnas med övriga planer för
markanvändning samt att miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas.
4 Inriktning för transportinfrastrukturen 1998–
2007
4.1 En sammanvägd inriktning
Regeringens förslag: Åtgärder i infrastrukturen under åren 1998–
2007 skall:
bidra till tillväxt och sysselsättning i alla delar av landet,
leda till förbättrad transportkvalitet genom en förbättrad befintlig
trafikinfrastruktur,
öka infrastrukturens miljöanpassning,
minska störningar från trafikbuller,
utformas med utgångspunkt från högsta ambition för
trafiksäkerheten.
Regeringens bedömning: För att uppnå målen bör i första hand
de samhällsekonomiskt mest lönsamma åtgärderna väljas. De
långsiktiga planerna för transportinfrastrukturens utveckling under
perioden 1998–2007 bör bygga på en total planeringsram för
anslagsmedel på 190 miljarder kronor.
De trafikpolitiska målen: Riksdagen har uttalat (prop. 1987/88:50,
bet. TU 1987/88:13, rskr. 1987/88:159) att det övergripande målet för
samhällets trafikpolitik skall vara att erbjuda medborgarna och
näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och miljö-
vänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnader.
De trafikpolitiska delmålen är att transportsystemet skall utformas så
att det:
tillgodoser medborgarnas och näringslivets grundläggande
transportbehov,
bidrar till ett effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet,
motsvarar högt ställda krav på säkerhet,
främjar en god miljö och hushållning med naturresurser,
bidrar till regional balans.
Kommunikationskommittén:
Inriktningsalternativen
Kommunikationskommittén har på regeringens direktiv bl.a. analyserat
inriktningar med olika prioriteringar av de trafikpolitiska målen.
Syftet med inriktningsanalyserna har varit att belysa olika möjligheter
att uppnå de trafikpolitiska målen samt att belysa de konflikter som kan
finnas mellan olika trafikpolitiska delmål.
För fem olika inriktningsalternativ har åtgärder analyserats och
uppfyllnaden av olika trafikpolitiska delmål redovisats.
Inriktningsalternativen har jämförts med en situation där inga nya beslut
tas.
Inriktningsalternativen bygger på olika övergripande trafik- och
miljöpolitiska värderingar. Åtgärderna har valts för att nå så stor
måluppfyllelse som möjligt. Där det bedömts motiverat ingår andra
trafikpolitiska åtgärder än de som direkt berör infrastrukturen. Volymen
av åtgärderna har bestämts av vad som är samhällsekonomiskt
försvarbart utifrån värderingarna i de olika alternativen.
Inriktningsalternativen har inte utformats utifrån någon budgetrestriktion.
I samtliga inriktningsalternativ ingår åtgärder ur det nationella
trafiksäkerhetsprogrammet 1995–2000 (framtaget av Vägverket,
Rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet) och vissa
trafikpolitiska åtgärder, t.ex. bilavgifter i Stockholm och Göteborg,
förstärkt kontroll av efterlevnaden av hastighetsgränser och påverkan av
attityder och beteende för miljövänligare körsätt. Vidare förutsätts en
viss ersättning av fossila bränslen med biobaserade drivmedel i alla alter-
nativen – i miljöalternativet 15 % biobaserade drivmedel, i övriga
alternativ 5 %.
Skillnaderna mellan de fem alternativen kan kortfattat beskrivas på
följande sätt:
Grundalternativet
Grundalternativet är en redovisning av den samhällsekonomiskt bästa
möjliga kombinationen av investeringar i infrastruktur och andra
trafikpolitiska åtgärder som erhålls vid tillämpning av bästa tillgängliga
kalkylmetoder. Syftet med alternativet är att visa hur stor måluppfyllelse
som kan nås för de trafikpolitiska delmålen utan att åtgärderna särskilt
inriktas på att dessa mål skall nås.
I grundalternativet har vägåtgärder för totalt 152 miljarder kronor och
järnvägsåtgärder för totalt 94 miljarder kronor inkl. drift och under-
håll/vidmakthållande bedömts vara lönsamma.
Miljöalternativet
Miljöalternativet beskriver vilka konsekvenser för
infrastrukturåtgärderna som skulle bli följden av en tillämpning av de
miljömål som angivits i det s.k. MaTs-samarbetet. För att minska
koldioxidutsläppen förutsätts i miljöalternativet ett bensinpris på 12
kronor per liter i 1997 års prisnivå och en motsvarande höjning av andra
bränslepriser som även inverkar på flyg och sjöfart. Miljöalternativet
omfattar även en mer omfattande användning av biobränslen och hårdare
avgaskrav än i andra alternativ.
Urvalet av infrastrukturåtgärder påverkas av att konkurrensförhållandet
mellan väg och järnväg förskjuts och av att hänsyn delvis har tagits till
andra värderingar av infrastrukturens miljöeffekter. Miljöalternativet
omfattar vägåtgärder för 18 miljarder kronor mindre och
järnvägsåtgärder för 17 miljarder kronor mer än grundalternativet.
Trafiksäkerhetsalternativet
I trafiksäkerhetsalternativet har de vägåtgärder i grundalternativet som
ger minst trafiksäkerhetseffekt per investerad krona ersatts av andra
vägåtgärder som ger större effekt. I detta alternativ har vägåtgärderna
samma omfattning som i grundalternativet medan det för järnväg till-
kommer åtgärder motsvarande 1,4 miljarder kronor (i huvudsak för att
bygga planskilda korsningar).
Programmet med trafikpolitiska åtgärder för ökad trafiksäkerhet har i
trafiksäkerhetsalternativet utökats i jämförelse med grundalternativet.
Regional balans-alternativet
I regional balans-alternativet har till grundalternativets åtgärder lagts
sådana åtgärder som förbättrar tillgängligheten i de områden som EU
utpekat som målområden för sina strukturfonder. Tillkommande åtgärder
i regional balans-alternativet leder till att vägåtgärderna får en omfattning
av 42 miljarder kronor mer och järnvägsåtgärderna 19 miljarder kronor
mer än i grundalternativet.
Näringslivsalternativet
Näringslivsalternativet innehåller olika åtgärder som förbättrar
transportförutsättningarna för näringslivet. Dessutom görs inom ramen
för detta alternativ en känslighetsanalys som belyser hur lönsamheten för
näringslivsinriktade åtgärder påverkas av en ökad värdering av
leveranssäkerhet, minskade trafikeringskostnader m.m. Detta alternativ
omfattar vägåtgärder för 5 miljarder kronor mer och järnvägsåtgärder för
14 miljarder kronor mer än grundalternativet.
Figur 4.1 Omfattning av inriktningsalternativen. Miljarder kronor i 1997 års
prisnivå. Med ATT-koll avses transportinformatik och regionala och lokala
kollektivtrafikåtgärder. Källa: SAMPLAN 1996.
Omfattningen av de väg- och järnvägsåtgärder som inryms i de olika
inriktningsalternativen redovisas i figur 4.1. Kostnaderna jämförs med
gällande planer (nationell väghållningsplan och stomnätsplan 1994–
2003). Eftersom samtliga åtgärder som bedömts vara
samhällsekonomiskt lönsamma – eller motiverade av andra skäl – ingår i
de här presenterade inriktningsalternativen finns ingen konkret koppling
till någon viss planperiod.
Inriktningsalternativen som Kommunikationskommittén lät ta fram
visar att det finns tydliga målkonflikter mellan vissa av de trafikpolitiska
målen, men att detta inte är något hinder för ett parallellt genomförande
av åtgärder som är väsentliga för att delmålen skall uppnås.
Ett tydligt exempel på detta är åtgärder för att uppnå målen för
trafiksäkerhet, regional balans och effektivitet. För att uppnå en högre
trafiksäkerhet är en central åtgärd att minska hastighetsöverträdelserna.
Detta kan dock inte ske utan att restiden ökar. Därför står ett långt drivet
trafiksäkerhetsmål i konflikt med målet om regional balans och
effektivitet. Det är däremot möjligt att exempelvis kombinera
investeringsåtgärder som ger utrymme för en ökad medelhastighet vid
bibehållen säkerhetsnivå med åtgärder för att minska enskilda fordons
hastighetsöverträdelser.
Det sammanvägda alternativet
De olika delmålen uppnås inte alla samtidigt i något av de
inriktningsalternativ som Kommunikationskommittén lät ta fram. Inte
heller är det rimligt att genomföra alla de åtgärder som
inriktningsalternativen bygger på, dels för att en ansträngd statsbudget
inte klarar en så stor satsning, dels för att det bör finnas en
säkerhetsmarginal för vad som kan bedömas lönsamt i jämförelse med
vad kalkylerna har visat. Inriktningsalternativen har en omfattning som är
20–50 % över den gällande planens omfattning.
Det statsfinansiella läget är en viktig begränsning för hur hög den
finansiella ramen för infrastrukturen kan vara.
Kommunikationskommittén har med utgångspunkt från denna restriktion
byggt sitt förslag på en ram på 190 miljarder kronor. Genom att utforma
förslaget utifrån en begränsad budgetram har kommittén i sitt förslag
tydliggjort vilka prioriteringar som bör ske i en reell planeringssituation.
Volymen 190 miljarder kronor utgör 75 % av grundalternativet.
Med hänsyn till att drygt 2 miljarder kronor är bundna till fullföljandet
av vissa kollektivtrafikåtgärder i storstadsöverenskommelserna lade
kommittén ett förslag som omfattar 187 miljarder kronor.
Utgångspunkten för det sammanvägda alternativet är den
beräkningsbara samhällsekonomiska lönsamheten hos projekten.
Eftersom det dock inte går att räkna fram alla effekter och många
beräkningar dessutom är osäkra har Kommunikationskommitténs
kvalitativa bedömningar av vad som är effektivt för att uppnå de
trafikpolitiska delmålen i många fall varit avgörande för kommitténs
förslag.
Remissinstanserna: Ca 25 remissinstanser har haft synpunkter på
inriktningsalternativen. NUTEK och Riksrevisionsverket anser att
ansatsen med olika inriktningsalternativ är positiv. SJ, RRV och
Statskontoret anser att det är en brist att man inte arbetat utifrån
budgetrestriktioner eftersom alternativen inte är jämförbara. Ett fåtal
länsstyrelser, Statens naturvårdsverk, Naturskyddsföreningen samt
Forskningsgruppen för Miljöstrategiska studier anser att en
miljöinriktning är bra. Länsstyrelsen i Kristianstad anser att eftersom
miljöalternativet är det enda som möjliggör att koldioxidmålet uppnås så
är det alternativet det enda acceptabla ur miljövårdssynpunkt.
Västernorrlands Läns Trafik AB anser att det är konstigt att ett alternativ
som följer målen i Agenda 21 inte finns belyst. Sveriges Industriförbund
och TCO anser att näringslivsalternativet inte är tillräckligt
genomarbetat.
Konjunkturinstitutet påpekar att i de olika inriktningsalternativen 250–
300 miljarder kronor anges vara samhällsekonomiskt motiverade och att
det mot den bakgrunden förefaller egendomligt att kommittén valt att
utgå från en budgetram om enbart 190 miljarder kronor.
Skälen för regeringens bedömning: Som ett led i omställningen av
Sverige till ett hållbart samhälle är miljöanpassningen av
transportsystemet av yttersta vikt. Omställningen kräver ett fortsatt arbete
med att begränsa avgasutsläppen, inkl. koldioxid, från trafiken men också
med att åstadkomma ett transportmönster som är förenligt med en god
livs- och kulturmiljö.
Regeringen anser att det är avgörande för trafikpolitikens trovärdighet
att en långsiktig inriktning med högt ställda mål för miljö och
trafiksäkerhet kan uppfyllas. Samtidigt behövs en fortsatt utveckling av
infrastrukturen för att främja tillväxt och sysselsättning. Regeringen
anser vidare att de positiva effekterna bör få en fördelning som tar
hänsyn till olika regioners förutsättningar för en effektiv
trafikförsörjning. Detta är väsentligt inte minst för att alla regioner skall
få möjlighet till en positiv utveckling. Dessa aspekter ligger till grund för
regeringens förslag till inriktning.
I de inriktningsalternativ som Kommunikationskommittén har
analyserat ingår flera trafikpolitiska åtgärder som ligger utanför det
område som behandlas i denna proposition. Regeringen tar inte nu
ställning till det trafikpolitiska innehållet i de olika
inriktningsalternativen. Det trafikpolitiska sammanhanget är dock viktigt
att beakta även i utformningen av inriktningen av infrastrukturåtgärder.
Infrastrukturåtgärderna bör väljas så att uppställda mål uppnås så
effektivt som möjligt för samhället. De samhällsekonomiskt sett
lönsammaste åtgärderna för att uppnå ett visst mål bör därmed vidtas
först.
Regeringen delar den bedömning som Kommunikationskommittén
gjort om storleken på planeringsramen för anslagsmedel under planpe-
rioden. Det statsfinansiella läget är en viktig utgångspunkt för hur stor
volym som för närvarande kan intecknas för åtgärder i
transportinfrastrukturen. Den totala mängden anslagsmedel som omfattas
av de långsiktiga planerna för perioden 1998–2007 bör därför vara 190
miljarder kronor.
4.2 En stark och pålitlig infrastruktur för näringslivet
4.2.1 En förutsättning för ökad tillväxt och sysselsättning
Regeringens bedömning: Infrastrukturen har stor betydelse för
handel, produktion och sysselsättning. Utvecklingen av
transportsektorn måste ske utifrån de förutsättningar och
transportmöjligheter som den befintliga infrastrukturen redan ger.
Ett bättre utnyttjande av befintlig infrastruktur, gradvis utveckling av
infrastrukturens egenskaper samt en förbättrad kvalitet och
driftsäkerhet är de åtgärder som effektivast tillgodoser näringslivets
behov av transporter i Sverige. Därutöver har den internationella
infrastrukturen en stor betydelse för det svenska näringslivet. Därför
är också tillgången på effektiva terminaler och utvecklingen av
sjötransportsystem av strategisk betydelse.
För att skapa en robust och pålitlig infrastruktur för näringslivet
bör såväl de regionala som de nationella transportsystemen stärkas.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommittén har i sitt förslag
tagit med merparten av de särskilda godssatsningar som ligger i
näringslivsalternativet.
De förslag som Kommunikationskommittén lämnat till regeringen och
som trafikverken och SIKA utfört fördjupade analyser kring har i flera
delar visat sig ha stor betydelse för näringslivets transporter. 60 % av den
beräknade samhällsekonomiska nyttan som järnvägsinvesteringarna ger
upphov till hänförs till näringslivets behov, fördelat med hälften vardera
på gods- och persontrafiken. Grovt räknat beräknas näringslivets
trafikeringskostnader på järnväg minska med upp till 15 %.
Remissinstanserna: Infrastrukturens betydelse för näringslivet är inte
tillräckligt beaktad i Kommunikationskommitténs förslag anser bl.a.
representanter från åkerinäringen och sjöfarten. Ett antal länsstyrelser har
också den uppfattningen, liksom Vägverket och ett antal
intresseorganisationer. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att
infrastrukturen är ett viktigt medel för samhället när det gäller att stärka
näringslivets konkurrenskraft. Industriförbundet anser att ett viktigt mål
för infrastrukturplaneringen bör vara att bidra till att stärka svensk
industris och svenskt näringslivs internationella konkurrenskraft. Stora
upplever inte någon dramatisk kapacitetsbrist i dagens infrastruktur.
Företaget menar att det snarare finns effektivitetsbrister i hur den
befintliga kapaciteten utnyttjas, framför allt på järnväg.
Sysselsättningsaspekten är viktig i infrastrukturplaneringen anser
främst länsstyrelserna i norr och skogsindustrin. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser att näringslivets nuvarande och framtida
transportbehov bör vara avgörande för inriktningen av trafikpolitiken och
utformningen av transportsystemet på grund av den höga arbetslösheten.
Näringslivets internationella koppling är en viktig aspekt att ta hänsyn
till i infrastrukturplaneringen anser t.ex. industrin, åkerinäringen,
Sjöfartsverket och Luftfartsverket samt ett antal länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att miljö- och
framkomlighetsproblemen på kontinenten och deras betydelse för
Sveriges utrikestransporter måste uppmärksammas.
Några myndigheter och organisationer anser att miljöaspekten är den
som primärt bör beaktas. Bl.a. skriver Naturvårdsverket att en
förskjutning från investeringar till drift och underhåll är riktig från
miljösynpunkt.
Skälen för regeringens bedömning:
Effekter på tillväxt och sysselsättning
Investeringar i transportinfrastrukturen påverkar sysselsättningen på flera
sätt:
direkta arbetstillfällen skapas under byggtiden,
arbetstillfällen skapas också inom andra branscher vid produktion av
insatsvaror som behövs vid bygget,
näringslivet påverkas positivt av förbättrade transportmöjligheter
genom att dess konkurrensförmåga stärks,
arbetsmarknaden vidgas genom förbättrade pendlingmöjligheter.
Infrastrukturen har en stor betydelse för den ekonomiska aktiviteten.
Bättre förutsättningar för säljare och köpare att mötas leder till en ökad
handel. Ökad handel ger en ökad konkurrens mellan företag men också
möjligheter till specialisering. Om företagens uppoffringar för att få
varor och gods transporterade samtidigt minskar, kan näringslivet öka sin
effektivitet.
En långvarig diskussion har pågått om huruvida stora förändringar i
infrastrukturen har relativt sett större betydelse än små. Man talar om
systemeffekter. Det är sannolikt så att transportinfrastrukturen betraktad
som system har en avsevärd betydelse för näringslivet, medan enstaka
förbindelser i princip skulle kunna undvaras.
En större enighet finns nu bland forskarna om att den största delen av
näringslivseffekterna fångas in av de samhällsekonomiska kalkylerna.
Det finns visserligen sådana effekter som inte analyseras i kalkylerna
men de resultat som redovisades i Produktivitetsdelegationens
betänkande (SOU 1991:82) bedöms nu som överskattade. De näringslivs-
effekter som saknas i de samhällsekonomiska analyserna uppskattas
motsvara något tiotal procent av de totala nyttoeffekterna.
Anpassning till efterfrågad transportkvalitet
Det svenska transportsystemet utmärks över lag av långa avstånd, relativt
sett små flöden och begränsade möjligheter att överföra gods mellan
transportslagen. Svenska infrastrukturella system har i regel en låg
utnyttjandegrad och därmed stor ledig kapacitet, vilket är positivt för den
tekniska funktionen men leder till hög kostnadsnivå. Behovet av god
yttäckning för små transportflöden leder till förhöjda kostnader för
transportföretag och transportköpare. En högre kostnadsnivå kan
medföra en lägre transportkvalitet.
Regeringen anser att diskussionen om infrastrukturens utveckling i
alltför hög grad har fokuserats på systemets kapacitet utan att egentligen
beröra vilka de egentliga behoven är. För att skapa en behovsrelaterad
utveckling inom området bör den framtida inriktningen för
infrastrukturen i högre grad beskrivas i termer av transportkvalitet.
Eftersom många transporter består av kedjor av förflyttningar med
omlastningar mellan transportslagen bör ett transportslagsövergripande
betraktelsesätt utvecklas.
Regeringen konstaterar att utvecklingen av detta förhållningssätt
endast har påbörjats men anser att det ändå är möjligt att dra vissa
slutsatser:
Utifrån ett transportsystemperspektiv behöver för svensk del inte stora
generella satsningar på ökad kapacitet ske.
Nyinvesteringar i exempelvis vägar eller järnvägar skall betraktas
utifrån samtliga trafikslags förutsättningar och möjligheter till ett
effektivt utnyttjande.
Förbättringar av exempelvis informationssystem, marknadsanpassning
och organisation kan betraktas som möjliga alternativ eller
komplement till åtgärder i den fysiska infrastrukturen.
För att klara detta måste avgränsningen mellan infrastrukturen och
andra delsystem brytas och transportsystemet utvärderas i hela sin
komplexitet. Ett transportsystem omfattar, förutom infrastrukturen, bl.a.
fordon, terminaler, regelverk, kompetens och logistik. Regeringen avser
att vidareutveckla detta betraktelsesätt, bl.a. i den kommande
propositionen om trafikpolitiken.
Näringslivets transportbehov och transportlösningar
De råvaru- och kapitalintensiva näringarna har det största direkta
beroendet av tunga transporter, vilket främst ställer krav på bärighet och
lastkapacitet. För att klara detta används oftast system baserade på tunga
lastbilar, järnväg och sjöfart. Även om dessa näringar verkar utifrån en
internationell marknad är den lokala infrastrukturen mycket
betydelsefull. Exempelvis är skogsindustrin beroende av ett fungerande
lokalt vägnät för att få fram skogsråvaran från skogen.
Den hemmamarknadsinriktade produktionen är beroende av ett väl
anpassat distributionssystem. Här är kvaliteten i regionernas och
städernas interna godshantering avgörande för företagens struktur.
Viktiga egenskaper är snabbhet, tillförlitlighet och tillgänglighet. Detta
uppnås genom få omlastningar och små transportvolymer.
Den kunskapsintensiva produktionen är helt baserad på samspelet med
omvärlden. Även om goda godstransporter är viktiga är behovet än större
av persontransport och informationskommunikation.
De råvarubaserade näringarna, som en gång var kärnan i den svenska
basindustrin, har successivt omvandlats till en kvalificerad
processindustri med stort kunskapsinnehåll, vilket medför att gränserna
mellan olika typer av transportbehov inte längre är så tydliga. Samtidigt
ökar den internationella integrationen av näringslivet.
Affärsresor och personkontakter har en stor och växande betydelse för
näringslivet. Här spelar luftfarten, och numera också snabbtågen, en
central roll i transportsystemet.
Luftfarten har fördelen att kräva relativt sett begränsade investeringar
och markarealer. Flyget kan också uppvisa en god flexibilitet i
transportarbetet inom ramen för redan befintlig infrastruktur. Detta talar
för att flyget kan tillgodose näringslivets ökade behov av goda
kommunikationer även i landets glesbebyggda delar.
Snabbtågen har möjlighet att utveckla marknaderna mellan de största
städerna. Konkurrensytorna mellan tåg, flyg och biltrafik är fortfarande
svåra att bedöma. De studier som gjorts tyder på att snabbtågsresenärerna
till stor del kommer från biltrafiken, men ytterligare data behövs innan
mer bestämda slutsatser kan dras.
Utvecklingen inom transportsektorn under senare år tyder på att
transportföretagen har blivit kostnadseffektivare. Detta förklaras av en
ökad medvetenhet om godskundernas krav på tidhållning, godssäkerhet,
flexibilitet och snabbhet men också av att infrastrukturens utveckling har
lett till större konkurrensytor mellan transportslagen.
Vissa infrastrukturåtgärder leder till skärpt konkurrens i högre grad än
andra. Exempel på sådana är utbyggnaden av järnvägsnätet för högre
godstågshastigheter och Öresundsbron. Utvecklingen mot högre tillåtna
axellaster och tillåten totalvikt för lastbilstransporterna har också lett till
en skärpt konkurrens, främst på avstånd över ca 20–30 mil. God
transportkvalitet kan inte uppnås utan att hela transportkedjan beaktas.
Som konstateras i avsnitt 3.6 har de internationella transporterna en stor
betydelse för svenskt näringsliv och denna betydelse kan förväntas öka
ytterligare i framtiden. De regionala och lokala näten samt nödvändiga
terminalanläggningar måste också ha en tillfredsställande kvalitet för att
en snabb, säker och punktlig transport skall kunna utföras.
4.2.2 Ökad transportkvalitet på väg och järnväg
Regeringens bedömning: Inriktningen bör vara att
transportkvaliteten på befintliga vägar och järnvägar förbättras enligt
följande:
vägnätet som klarar högsta axellast utökas och sträckor som har
stor betydelse för näringslivet åtgärdas först,
konsekvenserna av tidigare eftersatt underhåll åtgärdas,
statliga vägar som stängs av vid tjällossningen åtgärdas där detta,
med hänsyn till industrins behov, är samhällsekonomiskt lönsamt,
järnvägssträckor med omfattande inrikes systemtransporter
åtgärdas så att de kan trafikeras med tåg med 25 tons axellast och
med en utökad lastprofil,
den genomsnittliga hastigheten för godståg ökas,
antalet bantekniska störningstillfällen för godstrafiken bör minst
halveras på de mest drabbade bandelarna.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommittén föreslår
reinvesteringar på ca 9 miljarder kronor för att öka de mindre vägarnas
bärighet och kondition, minska vägavstängningarna vid tjällossning samt
belägga grusvägar.
För järnvägsnätet innebär Kommunikationskommitténs förslag
satsningar för att uppnå en ökad bärighet på järnvägen mellan Boden och
Göteborg samt till Boxholm och Oxelösund på 1,5 miljarder kronor i
investeringsåtgärder och ytterligare 2,8 miljarder kronor i
reinvesteringsåtgärder. Vidare föreslår kommittén att godsvagnar skall
kunna lastas högre och bredare än vad som är tillåtet i dag vilket uppnås
med en satsning på 350 miljoner kronor. En rad åtgärder föreslås för att
öka kapaciteten och därmed driftsäkerheten i godstågstrafiken. Det är
bl.a. investeringar i signalsystem, kraftförsörjning, bangårdar och
dubbelspår. I en särskild godssatsning föreslås 3,6 miljarder kronor för
sådana åtgärder. Därutöver finns investeringar med liknande syfte på
över 5 miljarder kronor i Kommunikationskommitténs förslag.
Remissinstanserna: En kraftfull bärighetssatsning på vägnätet fram-
hålls som önskvärd från många håll, främst från Vägverket, Glesbygds-
verket, ett antal länsstyrelser samt skogsindustrin. Glesbygdsverket anser
det viktigt att tjälskadade vägar åtgärdas i så stor utsträckning som möj-
ligt. Trafikanternas merkostnader för bristande underhåll är betydande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bärighetsinsatserna bör öka och
menar att bärighetssatsningar i skogslänen troligen ger en hög sam-
hällsnytta men att de även bör komma södra Sveriges skogslän till del.
SJ, Banverket, ett antal intresseorganisationer inom järnvägsområdet,
ett antal länsstyrelser samt industrin är positiva till en särskild godssats-
ning för järnvägstrafiken. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på-
pekar behovet av en fortsatt kraftig satsning på järnvägssystemet.
Sjöfartsverket uttrycker däremot sin förvåning över en så stor
bärighetssatsning på järnväg. En stor andel gods skulle vara lämpligt att
transportera med fartyg i stället för på järnväg. SSAB anser att
Kommunikationskommittén i sitt förslag har lyssnat på industrins
synpunkter gällande nödvändigheten att förskjuta tyngdpunkten på
infrastrukturinvesteringar mot godstrafiken.
Skälen för regeringens bedömning:
De mindre vägarnas bärighet och kondition
År 1987 beslöt riksdagen om ett program för särskilda bärighetsåtgärder.
Målet var att kunna upplåta huvudvägnätet och även stora delar av de
sekundära och tertiära länsvägarna i de norra skogslänen för lastbilar med
upp till 60 ton bruttovikt. Upplåtelsen av vägnätet har skett i olika
etapper där den sista etappen planerades vara avslutad till januari 1998.
Under denna tioårsperiod genomförs omkring 1 000 ny- och
ombyggnadsprojekt av främst broar och liknande anläggningar.
Bärighetsprogrammet från år 1988 beaktade dock inte fullt ut
bärighetsåtgärder på mindre vägar i södra Sverige och behovet av
vägförstärkningar.
I den nuvarande planen som gäller fram till år 2003 har målen i det
ursprungliga bärighetsprogrammet kompletterats med ambitionen att
vidta ytterligare förstärkningsåtgärder på vissa vägavsnitt på det tidigare
upplåtna vägnätet. Programmet har också utökats till att omfatta vissa
angelägna broar på sekundära och tertiära vägar i län även utanför
skogslänen. Regeringen anser att denna utveckling av
bärighetsprogrammet bör fortsätta.
De flesta större vägar är dimensionerade för den ökade belastningen.
På vissa mindre vägar hotar upplåtelsen för tyngre fordon, i kombination
med att nödvändiga insatser för underhåll och förbättring inte har
vidtagits, att leda till omfattande skador i vägarnas bärande lager.
Regeringen menar att detta förhållande inte är tillfredsställande och att
särskilda mål för reinvesteringsåtgärder i vägnätet bör upprättas i det
kommande planarbetet för att åtgärda konsekvenserna av eftersatt
underhåll. Insatser bör göras för att uppnå målen i planperiodens första
hälft.
Tjälavstängning av vägar
Konsekvenserna av bärighetsnedsättningarna under tjällossningen är
stora och uppenbara. Särskilt drabbas skogsindustrin vars
produktionsprocesser kräver kontinuerlig tillförsel av virke som har
avverkats högst tre veckor tidigare. Under en normal tjällossningssäsong
sätts bärigheten ned på ca 19 000 km väg i landet. 80 % av denna
väglängd finns i skogslänen och i norra Dalsland. Västernorrlands och
Jämtlands län är särskilt hårt drabbade. 40 % av vägnätet i dessa län
stängs av för trafik med normala lastbilar under tjällossningsperioden.
Med utgångspunkt från ny forskning om skogsindustrins
råvarukostnader har det varit möjligt att översiktligt identifiera ca 25 %
av det drabbade vägnätet som samhällsekonomiskt lönsamt att åtgärda.
Åtgärdas detta vägnät beräknas 40 % av den tillgängliga nyttan
realiseras. Huvuddelen av den totala beräknade nyttan för skogsindustrin
på 270 miljoner kronor, förväntas skapas i Västernorrlands och
Jämtlands län.
Regeringen anser att målsättningen bör vara att den lönsamma
volymen åtgärdas. Kommunikationskommitténs förslag innebär att 90 %
av detta mål uppfylls.
Höjd driftsäkerhet genom förbättrad kapacitet för godståg
I nuläget uppskattas att 130 000 störningar drabbar godstrafiken på
järnväg per år på grund av kapacitetsbrist, dvs. tågmöten på enkelspår
eller hindrande framförvarande tåg.
Förutom bristande bankapacitet leder brister i rangerbangårdarnas
funktion, i kraftförsörjningen samt i signalsystem och växlar till
omfattande störningar. Genom att förstärka bankapaciteten samtidigt som
styrsystemen och rangerbangårdarna förbättras kan antalet störningar
minskas.
Banverket har beräknat att investeringarna i godsåtgärder kan sänka
kostnaderna för godstransporter på järnvägen med upp till 15 %. Till
dessa vinster kommer även de tidsvinster som uppkommer genom de
ökade hastigheter som möjliggörs av investeringarna.
Regeringen anser att antalet störningstillfällen för godstrafiken på de
mest drabbade bandelarna bör minst halveras. Vilka åtgärder som behövs
för att uppnå ett sådant mål har utretts av Banverket och har tagits upp i
Kommunikationskommitténs förslag.
Högre bärighet för godståg
En stor del av det svenska järnvägsgodset är mycket tungt och
transporteras i inrikes systemtransporter. Äldre spåranläggningar klarar
dagens axellast, 22,5 ton, endast vid hastigheter under 90 km/h. Genom
att höja axellasten till 25 ton kan en mer produktiv lastning och tågföring
erhållas och transportkostnaderna sänkas. Samtidigt kan vissa andra
investeringar skjutas på framtiden.
Regeringen föreslår att åtgärder vidtas så att största tillåtna axellast kan
ökas från 22,5 ton till 25 ton på sträckor med omfattande inrikes
systemtransporter och så att det finns en möjlighet att på det övriga
järnvägsnätet föra fram enstaka tåg med den högre axellasten.
Lastprofiler
Lastprofilen anger det utrymme i sid- och höjdled inom vilken vagn och
last skall rymmas. En åtgärd som ökar möjligheterna att lasta
godsvagnarna rationellt och att fullt ut utnyttja en högre axellast är att
utöka lastprofilen. Kommunikationskommittén har föreslagit en utökad
lastprofil som innebär att bredden ökas från 340 cm till 360 cm och att
höjden ökas från 465 cm till 480 cm samt att profilen blir rektangulär.
Regeringen föreslår att lastprofilen åtminstone åtgärdas på de sträckor
som kan komma i fråga för 25 tons axellast om detta kan ske utan att
skada känslig kulturmiljö.
Såväl den utökade lastprofilen som den högre axellasten går utöver
internationell standard. Det innebär att ett godståg som utnyttjar dessa
möjligheter i Sverige inte kan lämna landet utan omlastning. Därför är
det främst nationella transportflöden och flöden till lastfartyg som
effektiviseras av dessa åtgärder.
Bärighetsåtgärder för länsjärnvägar
Länsjärnvägarna har en stor betydelse för godstransporterna på järnväg.
En inventering har visat att 40 % av alla godstransporter på järnväg sker
både på länsjärnvägar och på stomjärnvägar. Länsjärnvägarnas betydelse
för att mata fram godset kan förväntas öka. Regeringen har erfarit att
insatser även måste ske på länsjärnvägsnätet för att åtgärderna för ökad
axellast på stomjärnvägarna skall kunna utnyttjas fullt ut. Banverket har
uppskattat detta åtgärdsbehov till 1 miljard kronor. Regeringen anser det
angeläget att även länsjärnvägarna åtgärdas så att de kan utnyttjas för en
rationell järnvägstrafik.
4.3 En jämnare regional fördelning av infrastrukturåtgärder
Regeringens bedömning: Fördelningen av investeringar i
infrastrukturen skall vara sådan att skillnaden minskar mellan olika
regioner med avseende på uppfyllande av de trafikpolitiska målen.
Infrastrukturåtgärderna bör fördelas så att de av EU utpekade stöd-
områdena får en förbättring av restiderna som relativt sett är minst
lika stor som för resten av landet.
Nivån på underhållsåtgärder på vägar och järnvägar bör under
planperioden vara så hög i alla regioner att samhällsekonomiskt
försvarbara komfortökningar kommer till stånd. Statliga grusvägar
bör beläggas där detta bedöms vara en lönsam åtgärd.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommittén anför
fördelningspolitiska synpunkter som stöd för sitt förslag till inriktning.
Omfördelning av medel från investeringar i stamvägnätet till drift och
underhåll menar kommittén bidrar till en jämnare regional fördelning av
åtgärderna. Nära hälften av ökningen av drift- och underhållsmedlen
tillkommer norra Sverige enligt förslaget. Även bärighetshöjande
åtgärder utjämnar fördelningen av anslagsmedlen, eftersom dessa
åtgärder främst kommer det mindre trafikerade vägnätet till del.
Därutöver föreslår Kommunikationskommittén att särskilda investeringar
utförs i vägnätet och i järnvägsnätet som kan bidra till att utjämna den
regionala fördelningen. Kommittén har inte tagit ställning till hur
vägmedlen skall fördelas mellan olika regioner eller olika objekt.
I samband med utvärderingen av den förda trafikpolitiken anför
kommittén att svårigheterna är stora att mäta målet om regional balans
och därmed också att analysera i vilken grad målet har uppfyllts. Målet
om regional balans behöver göras tydligare. Till detta avser kommittén
att återkomma i sitt slutbetänkande.
Remissinstanserna: NUTEK konstaterar att varken närings- eller re-
gionalpolitiken med trafikpolitikens nuvarande planerings- och besluts-
system ges en tillfredsställande vikt. Regionalpolitikens särskilda balans-
ambitioner bör beaktas genom att extra resurser ställs till förfogande och
genom att särskild hänsyn tas inom alla statliga sektorer.
Konjunkturinstitutet menar att risken för effektivitetsförlust är uppen-
bar om målet om regional balans utgör en stark restriktion vid val av
projekt. Institutet menar att en diskussion borde föras om andra möjlig-
heter att uppnå de regionala fördelningsmålen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill förorda att forskningsresurser
avsätts för att utveckla operativa parametrar för att mäta regional balans.
Bland de regionala aktörerna har Kommunikationskommitténs förslag i
huvudsak mottagits positivt vad gäller ökade resurser för
vidmakthållande. Länsstyrelserna i Norrlandslänen anser att en ökad ram
för drift och underhåll är nödvändig särskilt för norra Sverige.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Skogsindustrierna, SCA m.fl. konstaterar
dock att kommitténs förslag inte innebär någon reell ökning av ramen i
förhållande till dagens nivå och att en ökning måste komma till stånd.
Nästan samtliga länsstyrelser anger att det måste finnas större möjlig-
heter att genomföra väginvesteringar inom det egna länet än vad
Kommunikationskommitténs förslag medger. Länsstyrelsen i Gotlands
län anser att kommittén inte behandlat EU:s 5b-områden ur ett utveck-
lingsperspektiv och menar att förbättrade kommunikationer kan ha
mycket stor betydelse i dessa områden.
Ett antal länsstyrelser tar upp frågan om de kommunala flygplatsernas
situation och anser att det är viktigt ur ett rättviseperspektiv att flygplat-
serna behandlas på ett likartat sätt oavsett huvudmannaskap.
Skälen till regeringens bedömning: Regionalpolitikens mål är
uthållig tillväxt, rättvisa och valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor
skapas för medborgarna i hela riket. För att öka den nationella tillväxten
krävs goda betingelser för tillväxt i alla regioner. Insatser fordras också
inom trafikpolitikens område. Kollektiva färdmedel i glesbygd har på
grund av litet resandeunderlag dåliga förutsättningar att bidra till den
mellanregionala balansen, med undantag för vissa förbättringar i den
mellanregionala buss- och tågtrafiken samt den mellanregionala
flygtrafiken. De viktigaste åtgärderna i syfte att minska skillnader i
mellanregional trafikstandard ligger inom vägtrafikens område.
Regeringen anser att en satsning på det lågtrafikerade vägnätet är i
överensstämmelse med det trafikpolitiska målet om regional balans och
även i övrigt en fördelningspolitiskt önskvärd åtgärd. Sådana satsningar
kan innefatta bärighetshöjande åtgärder samt åtgärder för rekonstruktion,
tjälsäkring och beläggning av grusvägar med en sådan ambitionsnivå att
framkomlighet, restider och komfort hålls på en rimligt hög nivå.
Vägverket har beräknat att ca 3/4 av medlen för minskade
tjälskaderestriktioner och för att åtgärda konsekvenserna av eftersatt
underhåll bör fördelas till väghållningsregionerna i Norrland.
Beläggning av grusvägar
Grusvägar ger en betydligt lägre ytstandard och därmed åkkomfort än
belagda vägar. Grusvägar förekommer främst i glesbebyggda områden.
Vägverket har bedömt att det är lönsamt att belägga ca 1 600 km
grusväg och att ytterligare 2 700 km är lönsamma att åtgärda med
emulsionsdammbindning. Tillsammans är detta 4 300 km grusväg eller
18 % av den totala längden statliga grusvägar. Regeringen föreslår att
åtgärder på grusvägar genomförs där detta bedöms lönsamt.
En satsning på att förebygga och minska effekterna av tjälskador
förbättrar också den regionala balansen. Skillnaden mellan olika regioner
med avseende på genomsnittliga restider och hushållens reskostnader är
små. För de områden där och tider på året då tjälskador uppstår blir dock
skillnaderna betydligt större, förutom att transportstandarden i
komforthänseende sänks kraftigt. Regeringens målsättning i fråga om att
minska omfattningen av tjälavstängningar behandlas under avsnitt 4.2.2 i
denna proposition.
Drift- och underhållsinsatser
Driftåtgärder syftar till att få befintliga anläggningar att fortlöpande
fungera som avsett. De statliga vägarna är, på grund av sin omfattning,
de anläggningar som kräver störst driftinsats i transportinfrastrukturen.
En viktig uppgift är vinterväghållningen som syftar till att trafikanterna
skall kunna komma fram på ett säkert sätt under hela året, dvs. även
under vintersäsongen genom att vägbanorna snöröjs och att
halkbekämpning sker. Vidare ingår i vägdriften att hålla rastplatser,
belysning, viltstängsel, vägmärken och vägmarkeringar m.m. i ett
tillfredsställande skick. I vägdrift ingår också färjetransporter samt
broöppning, information till trafikanter och vägtrafikdispensgivning.
Underhåll syftar till att upprätthålla funktionen på en anläggning när
den slits och åldras. Det är i huvudsak underhållet som drabbas i det fall
anslagsnivån för drift och underhåll ligger på för låg nivå.
Regeringen anser att det är väsentligt att diskussionen om drift- och
underhållsåtgärderna hänförs till de faktiska effekterna av åtgärderna och
inte endast handlar om anslagets storlek. En eftersläpning av underhålls-
insatserna föreligger om de negativa effekterna av uteblivna insatser är
högre än vad som kan anses vara samhällsekonomiskt försvarbart.
Vad gäller beläggningsunderhållet finns det i dag en eftersläpning som
leder till att beläggningen, framför allt på mindre och lågtrafikerade
vägar, är så dålig att det väsentligt påverkar transportkvaliteten.
Eftersläpningen innebär en samhällsekonomisk merkostnad för
trafikanterna på i genomsnitt 70 öre per mil och fordon, se figur 4.2.
Denna trafikantkostnad överstiger vad man kan spara på ett minskat
beläggningsunderhåll och är därför inte samhällsekonomiskt önskvärd.
Regeringen anser att strategin bör vara att återta sådan eftersläpning i
underhållsinsatser där den förekommer.
Eftersläpningen av underhåll innebär att det finns ett behov av
bärighetsåtgärder på redan nerkörda vägar som måste rekonstrueras. De
erforderliga åtgärderna ingår som en väsentlig del i de under avsnitt
4.2.2. ovan redovisade reinvesteringarna på främst länsvägnätet för att
öka de mindre vägarnas bärighet och kondition.
Beläggningsunderhållet uppgick år 1995 till 1,86 miljarder kronor,
inkl. särskilda sysselsättningsmedel, och var 32 % av hela kostnaden för
drift och underhåll. Vid denna nivå, vilket motsvarar den nivå som
Kommunikationskommittén baserade sitt förslag om drift, underhåll och
förbättringsåtgärder på, beräknas eftersläpningen kunna återtas inom ca
10 år. Regeringen anser att målet bör vara att eliminera den
samhällsekonomiska merkostnaden av bristande underhåll till år 2007.
Effekterna av detta blir mest påtagliga för trafikanterna i norra Sverige.
Figur 4.2. Merkostnad för trafikanterna till följd av bristande beläggningsunderhåll
på vägar med olika trafikflöden i norra respektive södra Sverige (Y1G = enklare
ytbeläggning).
Flyg
Beträffande långväga kollektiva transporter har luftfarten en särskilt stor
betydelse. Flyg kan erbjuda snabba transporter över långa avstånd och
kräver en begränsad infrastruktur på marken. Integrerade
transportlösningar med flyg kan därför i många fall bidra till en god
transportförsörjning även i glesbebodda delar av landet utan krav på
omfattande nyinvesteringar i infrastrukturen.
I dag finns en förhållandevis god tillgång till utbyggda flygplatser även
i Norrlands inland. Det är således inte primärt genom investeringsmedel
för ny flygplatsinfrastruktur som flygets roll i en framtida integrerad
trafikpolitik kan tas till vara.
I stället fokuseras diskussionen om flygets tillgänglighet nu alltmer
mot frågor om resurser till drift av flygtrafiksystemet.
Kommunikationskommittén och Luftfartsverket genomför för närvarande
en analys av behovet av åtgärder för att trygga flygtrafikförsörjningen i
landets olika delar. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i dessa
frågor i den trafikpolitiska propositionen.
Järnväg
Som Kommunikationskommittén påpekar har den regionala tågtrafiken
vissa fördelar jämfört med den regionala busstrafiken. Tågtrafik kan inte
ensamt åstadkomma en tillfredsställande regional transportförsörjning
men de regionala järnvägarna har en viktig roll att spela som stomme i
ett, med andra färdmedel, integrerat trafiknät. Den medverkar då till en
jämnare inomregional fördelning av tillgängligheten. Med en god
koppling till den interregionala järnvägstrafiken kan länsjärnvägarna
också bidra till en jämnare mellanregional fördelning.
Busstrafik
Ansvaret för den regionala busstrafiken ligger på trafikhuvudmännen. En
utjämning av skillnaderna i inomregional tillgänglighet mellan regioner
kräver framför allt resurser till trafikering. Den mellanregionala och
långväga busstrafiken är inte lika utvecklad som den regionala. Här finns
en potential för ökad trafikstandard. Med vissa undantag för
investeringar i terminaler, informationssystem m.m., ligger tyngdpunkten
av behoven inte på investeringar utan på förändrat regelsystem, ökad
samordning m.m.
4.4 Aktiv miljöanpassning av transportinfrastrukturen
4.4.1 En inriktning mot ett miljöanpassat transportsystem
Regeringens bedömning: De åtgärder som har vidtagits för att
minska trafikens miljöpåverkan börjar nu visa effekt. Genom
fortsatta åtgärder på bl.a. fordonen är det troligt att vägtrafikens
utsläpp av luftföroreningar med lokal och regional effekt minskar till
långsiktigt hållbara nivåer inom 20 år. Andra miljöproblem, bl.a.
utsläppen av koldioxid, går inte enbart att åtgärda med tekniska
förändringar av fordonen. För dessa krävs det grundläggande
förändringar både i transportsystemet, drivmedelsförsörjningen och i
det omgivande samhället.
Transportinfrastrukturen bör successivt underordnas de krav som
måste ställas på transportsystemet för att långsiktiga
miljökvalitetsmål skall uppnås.
Kommunikationskommittén: Kommunikationskommittén har
diskuterat långtgående målsättningar för transportsystemets
miljöpåverkan. Kommittén har vidare kompletterat sitt förslag om
infrastrukturåtgärder för miljöanpassning med idéer om fordons- och
bränsleåtgärder för att få en högre uppfyllnad av miljömålen.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom
Kommunikationskommitténs inriktning mot att ge en större vikt åt
miljöfrågorna. De flesta länsstyrelserna anser att miljöinriktningen är bra.
Några av dem oroar sig dock för att de föreslagna åtgärderna är för svaga
och en del tvivlar på de effekter som kommittén förutspår till följd av
föreslagna åtgärder. Naturvårdsverket hävdar att förskjutningen från
investeringar i nya vägar till drift och underhåll jämfört med gällande
plan är riktig från miljösynpunkt.
Flera remissinstanser påtalar behovet av internationell samverkan för
att nå uppsatta miljömål. Vissa bil- och vägintressenter är tveksamma till
miljöinriktningen som skissas i kommitténs betänkande. Svenska
Petroleum Institutet anser att en analys av vilka effekter
miljöinriktningen får för sysselsättning och välfärd är nödvändig.
Svenska Vägföreningen anser att kommittén endast behandlat miljö.
Infrastrukturens betydelse för ekonomisk tillväxt och välstånd har inte
behandlats.
Skälen till regeringens bedömning:
Utvecklingen på luftföroreningsområdet
Regeringen anser att arbetet med trafikens miljöanpassning måste drivas
vidare på ett kraftfullt sätt. Det bör även fortsättningsvis baseras på en
avvägning mellan behovet av att utveckla transportmöjligheterna för att
möta framtidens transportbehov och nödvändigheten av att öka
transportsystemets miljöanpassning.
Infrastrukturens utveckling har dock i det korta perspektivet endast en
mycket liten effekt på exempelvis mängden avgasutsläpp eller fordonens
energiförbrukning. Genom renare bränsle, förbättrade motorer och
avancerad reningsutrustning beräknas främst vägtrafikens utsläpp av
kolväten, svavel och kväveoxider reduceras väsentligt de kommande
åren. Personbilarnas totala utsläpp har redan minskat kraftigt. Utsläppen
från de tunga fordonen, särskilt vad gäller kväveoxider och partiklar, har
varit svårare att åtgärda.
Goda möjligheter finns även hos luftfarten och sjöfarten i dessa
avseenden och flera viktiga steg har tagits. Bland annat har regeringen
föreslagit att miljödifferentierade sjöfartsavgifter införs (prop. 1996/97:1,
vol. 8). Luftfartsverket kommer att öka bullerdifferentieringen av
landningsavgifterna från den 1 januari 1997 och införa en differentiering
efter avgasutsläpp under år 1997 (prop. 1996/97:14). Genom
utvecklingen inom vägtrafiken kommer dessa transportmedel dock att
svara för en större del av sektorns totala utsläpp. Sammantaget innebär
detta att utsläppen från transporterna beräknas minska med 2/3 för
svavelföreningar och med 1/3 för kväveoxider under perioden 1980–
2000 samt med 1/2 för kolväten under perioden 1988–2000, se figur 4.3.
Figur 4.3. Beräknad förändring av några viktiga föroreningar för transportsektorn i
Sverige fram till år 1995 samt prognos grundad på beslutade åtgärder för tiden
fram till år 2010 (Källa: Trafikverkens miljörapport september 1995).
Takten i skärpningen av tekniska krav har hittills inte varit tillräckligt
snabb för att samtliga utsläppsmål som riksdagen ställt upp skall kunna
nås. Enligt utsläppsprognoserna kommer endast målet för kolväten att
uppnås för transportsektorn. Målet för svaveldioxid kommer att uppnås
för samhället som helhet. Med anledning av den bristande
måluppfyllelsen har Kommunikationskommittén analyserat ytterligare
åtgärder inom området. Regeringens bedömning är att en långsiktig
miljöanpassning är inom räckhåll för dessa föroreningar. Regeringen
kommer framöver att återkomma till de åtgärder som krävs.
För närvarande behandlas inom EU, i rådets arbetsgrupp för
miljöfrågor, ett förslag till skärpta avgaskrav för personbilar och ett
förslag om krav på fordonsbränslen. Under år 1997 väntas Europeiska
kommissionen bl.a. lägga fram förslag om skärpta krav för olika typer av
lastbilar och bussar. Med propositionen Skärpta avgaskrav för tunga
fordon m.m. (prop. 1995/96:175, bet. 1995/96:JoU22, rskr. 1995/96:244)
har vissa viktiga utgångspunkter lagts fast för regeringens
ställningstagande i dessa frågor.
Förbränning av fossila bränslen ger ett nettotillskott av koldioxid till
atmosfären. Det är inte praktiskt möjligt att rena bort denna gas. För att
undvika en global klimatförändring måste utsläppen av koldioxid
minska. Kommunikationskommittén har diskuterat detta problem och
utgår i sina analyser av sin föreslagna infrastrukturinriktning från att
Sverige skall driva en offensiv klimatpolitik. Detta är också regeringens
utgångspunkt. Kommunikationskommittén har i sitt första delbetänkande
analyserat möjligheterna att begränsa koldioxidutsläppen från vägtrafiken
genom en höjd koldioxidskatt, krav på minskad bränsleförbrukning och
ökad användning av biobaserade drivmedel. Kommittén väntas
återkomma med närmare förslag i dessa frågor i sitt slutbetänkande.
Regeringen avser återkomma när dessa föreligger.
Miljöproblem med direkt anknytning till infrastrukturen
Naturvårdsverket har kartlagt 13 miljöhot. Av dessa har följande
identifierats som direkt relaterade till infrastrukturen och möjliga att
minska genom infrastrukturåtgärder.
Tätorternas luftföroreningar och buller.
Nyttjande av mark och vatten som produktions- och
försörjningsresurs.
Exploatering av mark och vatten för bebyggelse, anläggningar och
infrastruktur.
Ianspråktagande av särskilt värdefulla områden.
Brutna kretslopp, avfall och miljöfarliga restprodukter.
Utbyggnaden av infrastrukturen kan därutöver utgöra hot mot
kulturmiljön. Den inriktning av åtgärder i infrastrukturen som krävs för
att möta de identifierade miljöhoten beskrivs i de följande avsnitten,
förutom vad gäller lokala luftföroreningar.
Regeringen kan i detta sammanhang dock konstatera att de lokala
halterna av kolmonoxid, svaveldioxid och sot har minskat kraftigt och i
dag ligger under Naturvårdsverkets riktvärden. Enligt en kartläggning av
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) utsattes år 1990 ca 3 %
av Sveriges befolkning av kvävedioxidhalter som överskrider riktvärdet.
Genom bl.a. införande av krav på vägtrafikens utsläpp bedöms riktvärdet
för kvävedioxid att klaras i små och medelstora tätorter. Överskridanden
kommer fortfarande att förekomma i storstadsområdena, om inte
ytterligare åtgärder vidtas. Infrastrukturåtgärder kan i vissa fall bidra till
att minska trafikvolymerna i städernas centrala delar och därmed lokalt
ha en väsentlig betydelse för luftföroreningskoncentrationen.
4.4.2 Kretsloppsanpassning av infrastrukturen
Regeringens bedömning: Regeringen anser att
infrastrukturanläggningar bör byggas och underhållas på ett sätt som
är förenligt med en hållbar utveckling för naturen och människans
hälsa, dvs. en övergång till en kretsloppsanpassad infrastruktur.
Följande mål bör gälla under planperioden:
Miljöfarliga material skall inte införas i infrastrukturen.
Användandet av icke förnybara naturresurser skall minimeras.
Materialen i infrastrukturen skall återvinnas eller återanvändas
och deponering skall i princip upphöra.
Kommunikationskommittén: Har ej behandlat frågan.
Rapporter från Banverket och Vägverket: Banverket och Vägverket
redovisade i april 1996 på uppdrag av regeringen vilka åtgärder som
verken ämnar vidta för att kretsloppsanpassa infrastrukturen för väg- och
järnvägstrafik, dels avseende anläggningarnas livscykel, dels avseende de
aktiviteter som sker vid byggande, drift och underhåll av anläggningarna.
För att åstadkomma en kretsloppsanpassning krävs
ett reducerat uttag av naturgrus, vilket kan åstadkommas genom att
man reviderar kraven på tekniska och miljömässiga egenskaper på
vägmaterial i de tekniska regelverken, eftersträvar resurssnåla
konstruktioner samt styr inköpen,
ökad återvinning av bär- och förstärkningslager, beläggningsmaterial,
konstruktionsstål, armeringsjärn, betong, porslin, glas, impregnerat
trä, vilket kan åstadkommas genom att man utvecklar metoder och ru-
tiner för mellanlagring av restprodukter och genom att man styr mate-
rialströmmar och infrastruktur så att förutsättningarna för krets-
loppsanpassning förbättras,
en reducerad användning av miljöfarliga material (t.ex. PVC-plast,
olja för rälssmörjning, färg, blyplåt, batterier), vilket kan
åstadkommas genom att man försöker hitta ersättningsmaterial, byter
ut produkten eller ser över behovet och styr inköpen.
Vägverket och Banverket har angett långsiktiga mål och etappmål för
år 2000 för de olika insatsområdena. Verken redovisar att
kretsloppsanpassningen ger positiva konsekvenser för miljön. Den
förmodas inte ge några negativa konsekvenser på trafiksäkerheten.
Kretsloppsanpassningen kommer initialt att innebära högre kostnader,
men kommer på lång sikt att bli alltmer ekonomiskt fördelaktigt.
Återvinning kan innebära ökade transporter.
Remissinstanserna: I allmänhet anser remissinstanserna att
Banverkets respektive Vägverkets handlingsplaner utgör bra
grunddokument för att vara ett första steg i att kretsloppsanpassa arbetet
med infrastrukturanläggningar.
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) anser att det behövs
forskning om möjlig användning av alternativa material och om det går
att återvinna olika material.
Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Statens geotekniska institut
(SGI) anser att Vägverket och Banverket som betydande beställare och
inköpare av material kan påverka olika marknader i riktning mot
miljöanpassning. FOA och NCC anser att utbildning och information
krävs för att öka kunskapen om miljöanpassning av verksamheter.
Naturvårdsverket anser att rapportering av hur kretsloppsanpassningen
utvecklas bör ske i Vägverkets respektive Banverkets årliga
miljörapporter.
SJ och KFB pekar på att utsläpp från transporter och arbetsmaskiner
under byggtiden bidrar till stor miljöpåverkan vilket också borde
behandlas i handlingsplanen.
Skälen för regeringens bedömning: Avfall är ett hot mot samhället
både genom att det på sikt kan leda till utarmning av resurser och genom
att det innehåller stora mängder naturfrämmande och miljöfarliga ämnen
som är ett hot mot natur och människa. För att minska avfallsmängderna
har kretsloppsprincipen lanserats. Den innebär att avfallet skall hanteras
som en resurs och återföras så långt möjligt.
Regeringen anser att de långsiktiga målen skall vara att miljöfarliga
material inte skall föras in i infrastrukturen, att användandet av icke
förnybara naturresurser skall minimeras, att de i infrastrukturen ingående
materialen skall återanvändas eller återvinnas och att deponering i
princip skall upphöra. Andra samhällsmål bör dock inte påverkas
negativt av förändringar i samband med en kretsloppsanpassning.
Regeringen anser att det synsätt som redovisas av Banverket och
Vägverket bör kunna appliceras på i princip alla
infrastrukturanläggningar inom transportsektorn, naturligtvis med
beaktande av de olika trafikslagens olika förutsättningar. En kontinuerlig
uppföljning och avrapportering bör ske i verkens årliga miljörapporter.
Utsläppen från entreprenadmaskiner är viktiga att beakta i detta
sammanhang. Dessa utsläpp kommer att begränsas genom ett direktiv
som inom kort väntas antas av EU.
Regeringen anser att forskning om möjligheten att använda alternativa
material samt att återvinna material som används som byggnadsmaterial i
infrastrukturanläggningar är central och angelägen.
4.4.3 Minskade risker för mark och vatten
Regeringens bedömning: Risken för olyckor med farligt gods bör
fortlöpande minska. Åtgärder bör vidtas för att minska
konsekvenserna av sådana olyckor.
De mest allvarliga konfliktpunkterna mellan vattentäkter och
vägar eller järnvägar bör åtgärdas under planperioden.
Kommunikationskommitténs förslag: Vägverket har till
Kommunikationskommittén redovisat behovet av att vidta förebyggande
åtgärder i form av dikestätning och dagvattenrening längs vägar som
korsar känsliga vattentäkter. Sådana åtgärder är påkallade för att minska
risken att salt och andra föroreningar från vägen tränger in i dricksvattnet
och för att minska konsekvenserna av eventuella olyckor med farligt
gods. Den totala kostnaden för att åtgärda samtliga konfliktpunkter
uppskattas till över 5 miljarder kronor. Kommunikationskommittén
bedömer att ca 200 av de viktigaste konfliktpunkterna bör åtgärdas under
planperioden till en kostnad av 500 miljoner kronor.
Remissinstanserna: Statens räddningsverk menar att riskanalys bör
ingå som en obligatorisk del i beslutsunderlaget vid planering och
prioritering av transportsystemen. För att räddningsinsatser skall kunna
genomföras på ett effektivt sätt bör bl.a. beaktas att tillräcklig yta avsätts
kring vägar/järnvägar, särskilt där det finns stora flöden av farligt gods.
Skälen för regeringens bedömning: Dagvattnet från vägar och
flygplatser kan förorena vattendrag och grundvatten. Förloppen kan vara
långsamma och ge effekter först efter en tids anrikning. Vid olyckor med
farligt gods kan flytande ämnen förorena mark och vatten. Distribution
av olja står för den allra största andelen av transporter med farligt gods.
Vägverket har beräknat att det finns 1 300 konfliktpunkter mellan statliga
vägar och vattentäkter. Regeringen delar Kommunikationskommitténs
bedömning att riktade åtgärder bör ske på 200 av dessa punkter för att
förebygga konsekvenserna vid olyckor med farligt gods. Regeringen
anser att även risken för sådana olyckor bör hanteras i
infrastrukturplaneringen.
Regeringen har i prop. 1996/97:11 om Beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred tillkännagivit sin mening att
myndigheterna i högre grad än hittills skall bedöma vilka säkerhetskrav
som skall ställas i samhällsplaneringen. I propositionen uttalas att Statens
räddningsverk och Boverket kommer att ges i uppdrag att, i samråd med
berörda myndigheter, utarbeta underlag för bedömning av skyddsavstånd
som instrument i den förebyggande verksamheten. Vidare skall Statens
räddningsverk ges i uppdrag att utveckla kunskaperna om sanerings- och
återställningsarbetet i samband med olyckor med farliga ämnen eller
farligt gods och även att utreda ersättningsskyldighet för
saneringskostnader och kommunens tillsynsverksamhet.
Huvuddelen av miljöeffekterna av luftfarten är, jämfört med
landtransportmedlen, lokalt begränsade och omfattar områden i närheten
av flygplatserna. Flertalet befintliga flygplatser har i dag prövats enligt
miljöskyddslagen (1969:378). Prövning pågår kontinuerligt, varvid
verksamheten vid varje flygplats åsätts mycket detaljerade villkor
beträffande buller och utsläpp till vatten och luft från verksamheten.
Samtidigt prövas större ny- och utbyggnader av flygplatser särskilt enligt
naturresurslagen (1987:12), bl.a. ur markintrångssynpunkt. Det bör
noteras att de villkor som luftfartens infrastruktur åsätts i samband med
koncessionsnämnds- och naturresurslagsprövningarna även omfattar
sådan verksamhet som inte primärt sköts av infrastrukturhållaren själv.
De miljövillkor som ställs för en verksamhet beslutas dessutom utifrån
en nationell eller global problembild.
I syfte att komplettera dessa villkor med mer ändamålsenliga
målsättningar för de nationella utsläppen har Luftfartsverket inlett ett
nära samarbete med Statens naturvårdsverk. Koncessionsprövningen bör
därmed på sikt kunna inriktas på lokala miljöproblem.
4.4.4 Minskat buller invid trafikinfrastrukturen
Regeringens bedömning: Följande riktvärden för trafikbuller bör
normalt inte överskridas vid nybyggnation av bostadsbebyggelse
eller vid nybyggnation eller väsentlig ombyggnad av
trafikinfrastruktur:
30 dB(A) ekvivalentnivå inomhus,
45 dB(A) maximalnivå inomhus nattetid,
55 dB(A) ekvivalentnivå utomhus (vid fasad),
70 dB(A) maximalnivå vid uteplats i anslutning till bostad.
För utomhusnivån avses för flygbuller FBN 55 dB(A).
Vid tillämpning av riktvärdena vid åtgärder i trafikinfrastrukturen
bör hänsyn tas till vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt
rimligt. I de fall utomhusnivån inte kan reduceras till nivåer enligt
ovan bör inriktningen vara att inomhusvärdena inte överskrids.
Vid åtgärd i järnväg eller annan spåranläggning avser riktvärdet
för buller utomhus 55 dB(A) ekvivalentnivå vid uteplats och 60
dB(A) ekvivalentnivå i bostadsområdet i övrigt.
Åtgärdsprogram mot störningar i befintlig bebyggelse av
trafikbuller, syftande till att på sikt uppnå riktvärdena inomhus enligt
ovan, bör genomföras för statlig trafikinfrastruktur.
I en första etapp bör åtgärdsprogrammen avse minst de fastigheter
som exponeras av buller vid följande nivåer och däröver:
65 dB(A) ekvivalentnivå utomhus för vägtrafikbuller,
55 dB(A) maximalnivå inomhus nattetid avseende buller från
järnvägstrafik,
utomhus för flygbuller vid:
– FBN 60 dB(A),
– 80 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån i medeltal minst tre gånger per natt,
– 90 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån dag- och kvällstid,
– 100 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån endast dagtid vardagar och enstaka kvällar.
Den första etappen av åtgärdsprogrammet bör genomföras snarast
inom planperioden. Efter första etappen skall arbetet fortsätta med
en andra etapp. Berörda trafikverk och, i erforderlig utsträckning,
Försvarsmakten, bör snarast analysera ytterligare bulleråtgärder
under planperioden i avsikt att påskynda uppfyllandet av
riktvärdena.
Regeringen har aviserat en förändring av landningsavgifterna med
en differentiering med avseende på buller och miljö. En sådan
förändring skapar förutsättningar för en andra etapp under
planperioden inom civilflyget. Analysen bör för den civila
flygverksamheten därför visa i vilken takt och med vilka åtgärder ett
genomförande av en andra etapp av åtgärdsprogrammet kan ske.
Den andra etappen bör avse fastigheter som exponeras av flygbuller
vid följande nivåer och däröver:
FBN 60 dB(A),
70 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån i medeltal minst tre gånger per natt,
80 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån dag- och kvällstid,
90 dB(A) maximalnivå, när området regelbundet exponeras för
bullernivån endast dagtid vardagar och enstaka kvällar.
För den militära flygverksamheten bör inriktningen så långt
möjligt vara densamma som för den civila flygverksamheten.
Allmänt om buller: Buller från vägtrafik, tågtrafik och flygplan har
olika karaktär och variation. För buller som varierar mycket är
bullertopparna viktigast att mäta, detta kallas maximalnivå. Den
genomsnittliga bullernivån kallas ekvivalentnivå. Ekvivalentnivån mäts
normalt under ett vardagsdygn. För flygbuller används en viktad
ekvivalentnivå som kallas flygbullernivå (FBN).
Trafik i olika former är den vanligaste källan till buller i tätortsmiljön.
Antalet personer som utanför bostaden bedöms vara utsatta för buller
från vägtrafiken över 55 dB(A) ekvivalentnivå har halverats sedan början
av 1970-talet trots att trafiken ökat, se figur 4.4. En orsak till denna
minskning är förändringar av tätorternas struktur och utbyggnaden av
kringfartsleder vilket har ökat avståndet mellan de boende och trafiken.
Figur 4.4. Fördelning av bullerstörning från olika trafikslag. Uppgifter från
Naturvårdsverket 1995.
Bakgrund och förslag om åtgärder mot trafikbuller: År 1994
behandlade riksdagen en proposition om en handlingsplan mot buller
(prop. 1993/94:215, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402). Riksdagen
beslutade att trafikbullret bör begränsas kraftigt. För vägtrafik innebar
beslutet att åtgärder bör vidtas vid ny- eller väsentlig ombyggnad av
trafikleder för att begränsa bullernivån i bostadsmiljöer utomhus så att
den inte överskrider 55 dB(A) ekvivalentnivå vid fasad eller, om sådana
åtgärder inte är rimliga, så att inomhusnivåerna inte överstiger 30 dB(A).
Vidare konstaterades att förslag om riktvärden för buller från
järnvägstrafik skulle tas fram och att en skärpning av den s.k.
flygbullernivånormen skulle analyseras.
Vägverket, Banverket, Luftfartsverket, Försvarsmakten och
Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag och i samarbete med andra
berörda myndigheter analyserat olika frågor rörande begränsning av
trafikbuller. Verken redovisade uppdragen under år 1995.
Vägverkets förslag till åtgärdsprogram omfattar boende med ljudnivåer
över 65 dB(A) ekvivalentnivå utanför fasad utmed statliga och
kommunala vägar. Efter vidtagna åtgärder enligt det föreslagna
åtgärdsprogrammet reduceras inomhusnivåerna för dessa personer till
högst 30–35 dB(A). För att begränsa störningar för boende utsatta för
bullernivåer under 65 dB(A) krävs kompletterande insatser. Vägverket
har, som en del av regeringsuppdraget, därför tagit fram ett program för
forskning och utveckling för att reducera bullret från fordon, däck och
vägbana.
Den inventering av antalet bullerstörda, som ligger till grund för
Vägverkets program, visar att det i början av år 1994 fanns 244 000
boende i 137 000 lägenheter och småhus med ljudnivåer över 65 dB(A)
utanför fönster, där inga åtgärder vidtagits för att minska inomhusbullret.
Av dessa bodde 49 000 utmed statliga vägar. För att vidta åtgärder för
samtliga boende utmed statligt och kommunalt vägnät som år 1994 var
exponerade för buller över 65 dB(A) har Vägverket bedömt att det krävs
åtgärder för knappt 2,2 miljarder kronor.
Vägverket har till Kommunikationskommittén därefter uppskattat att
antalet bullerstörda personer utmed statliga vägar kommer att till år 1998
ha reducerats från 49 000 till ca 25 000 personer. Kostnaden för att
åtgärda dessa kvarvarande bullerstörningar på statliga vägnätet beräknas
till 600 miljoner kronor.
Banverket har i sitt åtgärdsprogram beräknat kostnaderna för att
åtgärda alla bostäder som är utsatta för bullertoppar överstigande 60
dB(A) i sovrum nattetid till 315 miljoner kronor. Åtgärdskostnaderna
uppskattades öka med 50 miljoner kronor om även banor med mycket
begränsad nattrafik inkluderades.
Till Kommunikationskommittén har Banverket redovisat kostnaderna
för att åtgärda bullertoppar i sovrum nattetid överstigande 55 dB(A) till
500 miljoner kronor.
Vidare studerade Banverket möjligheterna att finansiera åtgärder mot
buller genom att differentiera banavgifterna med hänsyn till hur mycket
lok och vagnar bullrar. Verket har pekat på möjligheterna att differentiera
banavgifterna men menade att möjligheterna att ställa krav på utländska
vagnar och lok saknas. De allvarligaste bullerstörningarna från tåg härrör
från godstrafiken, vilken till stor del bedrivs nattetid då
störningseffekterna är störst. Av godsvagnarna är 25 % utländska.
Banverket har föreslagit att verket bemyndigas att meddela särskilda
föreskrifter i syfte att reglera bullret från rullande materiel.
Naturvårdsverket redovisade i samarbete med Banverket förslag till
långsiktiga miljökvalitetsmål, riktvärden, för buller från spårburen trafik.
Naturvårdsverket uppger i rapporten bl.a. att en viktig utgångspunkt har
varit de bullervärden som WHO anger för olika lokaler men att man
dessutom har beaktat tågbullrets speciella karaktär. Naturvårdsverket
föreslår att samma bullervärden tillämpas för spårvägstrafik och
järnvägstrafik.
Naturvårdsverket föreslår bl.a. 60 dB(A) ekvivalentnivå som riktvärde
i bostadsområde. För uteplats vid bostadshus föreslås 55 dB(A)
ekvivalent ljudnivå och 70 dB(A) maximalnivå som riktvärden utomhus.
För permanentbostäder, vårdlokaler och fritidsbostäder anges 30 dB(A)
ekvivalent ljudnivå och 45 dB(A) maximalnivå som riktvärde inomhus.
Maximalnivån föreslogs särskilt gälla utrymmen som används för sömn
och vila eller i lektionssalar under pågående lektioner. Verket föreslog
också riktvärden för tillämpning för undervisningslokaler,
friluftsområden m.m.
Försvarsmakten, Luftfartsverket och Naturvårdsverket har gemensamt
övervägt en skärpning av nu gällande flygbullernivånorm (FBN)
55 dB(A), men bedömer inte att någon sådan skärpning bör genomföras
generellt. Beträffande användande av maximalnivåer som
kompletterande norm konstateras att maximalnivå 70 dB(A) bör
användas som målsättningsvärde på lång sikt, men att miljövinsten vid de
flesta befintliga flygplatser under överskådlig tid inte kan motiveras med
hänsyn till kostnaderna.
I rapporten konstateras vidare att gränsvärden inte är lämpade för
reglering av bullervillkor för flygtrafik enligt miljöskyddslagen, och
därför förordas i stället tillämpning av riktvärden. Vid en avvägning
enligt miljöskyddslagen tas hänsyn till vad som är miljömässigt
motiverat och samtidigt tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.
De långsiktiga målsättningsvärdena, FBN 55 dB(A) och maximalnivå
70 dB(A), är tänkta att fungera som en riktningsangivelse utomhus i detta
sammanhang. Inomhus föreslås FBN 30 dB(A) och maximalnivån
45 dB(A) gälla som motsvarande långsiktiga riktningsangivelse.
Vad gäller isoleringsåtgärder i befintlig bebyggelse är de tre
myndigheterna eniga om att sådana bör vidtas i områden runt flygplatser
som generellt exponeras för FBN 60 dB(A). Luftfartsverket och
Försvarsmakten förordar att isoleringsåtgärder dessutom vidtas i
områden som regelbundet i medeltal minst tre gånger per natt exponeras
för maximalnivå 80 dB(A), som regelbundet dag- och kvällstid
exponeras för maximalnivå 90 dB(A) eller som endast dagtid vardagar
samt enstaka kvällar regelbundet exponeras för maximalnivå 100 dB(A).
Naturvårdsverket förordar för sin del åtgärder redan vid 70 dB(A),
80 dB(A) respektive 90 dB(A) i sådan bebyggelse. Enligt de översiktliga
bedömningar som gjorts i rapporten skulle kostnaderna för åtgärderna vid
civila statliga flygplatser uppgå till ca 100 miljoner kronor enligt
Luftfartsverkets och Försvarsmaktens förslag och ca 1 miljard kronor
enligt Naturvårdsverkets förslag. På motsvarande sätt beräknas
kostnaderna för isoleringsåtgärder för den militära flygtrafiken vid
Försvarsmaktens flygflottiljer enligt Försvarsmaktens och
Luftfartsverkets förslag uppgå till 60 miljoner kronor och till ca 1,2
miljarder kronor enligt Naturvårdsverkets förslag. Dessa kostnader är
beräknade på fastigheter som berörs av flygbuller även efter år 2002, då
pågående utfasning av äldre mer bullrande civila flygplanstyper skall
vara avslutad.
Kommunikationskommittén har i sitt delbetänkande föreslagit att
åtgärder skall vidtas på statliga vägar under planperioden för störda av
vägtrafikbuller överstigande 65 dB(A) ekvivalentnivå. Kommittén har
vidare föreslagit att bulleråtgärderna i befintliga miljöer längs
järnvägarna bör omfatta fastigheter med bullertoppar överstigande
55 dB(A) i sovrum nattetid. Kostnaden för denna ambitionsnivå
uppskattas till ca 600 miljoner kronor för åtgärder längs statliga vägar
och 500 miljoner kronor för åtgärder längs de regelbundet trafikerade
järnvägarna.
Boverkets Byggregler (BBR 94) anger för nybyggnad av bostäder
följande allmänna råd: Dygnsekvivalent ljudnivå på grund av vägtrafik
bör i bostadsrum inte överstiga 30 dB(A) ekvivalentnivå. Maximal
ljudnivå bör i bostadsrum inte överstiga 45 dB(A) mer än fem gånger per
natt i utrymme avsett för sömn och vila (BFS 1995:17).
Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig om Vägverkets
redovisning anser att det är angeläget att bullerstörningarna från
vägtrafiken minskar. Socialstyrelsen, VTI m.fl. betonar att det av
Vägverket föreslagna programmet måste ses som ett första steg för att
lindra för de mest utsatta. Vikten av att också beakta störningar av
bullertoppar framhålls av flera instanser.
RRV saknar i rapporten en strategi där emissions- och
immissionspåverkande åtgärder övervägs sammantaget.
Vad gäller Vägverkets kostnadsuppskattning nämner flera
remissinstanser att kostnadsuppskattningarna bör avse estetiskt tilltalande
skärmar och att kostnaderna för kompletterande åtgärder, fasadåtgärder
och för underhåll av skärmar m.m. bör räknas med. Remissinstanserna
påpekar vidare vikten av att också kommunerna är aktiva inom området
och skapar en budget för bulleråtgärder.
Samtliga instanser som har yttrat sig över Banverkets redovisning är
positivt inställda till en hög ambitionsnivå vad gäller bullerbekämpning
från järnvägstrafiken. En stor del av remissinstanserna anger att den av
Banverket angivna ambitionsnivån 60 dB(A) maximalnivå inomhus är
för låg. Naturvårdsverket anser att målsättningen bör vara att åtgärda alla
bostäder med maximalnivåer över 55 dB(A) under den kommande 10-
årsperioden. Andra instanser föreslår en ännu lägre gräns.
RRV m.fl. menar att bullerproblemen borde byggas bort stegvis och att
det behöver utvecklas prioriteringsprinciper för åtgärdsprogrammen.
Flera instanser anger att det finns behov av att analysera vilket
huvudsakligt syfte banavgifterna skall ha och hur de bäst skall utformas.
Samtliga remissinstanser anser att emissionskrav bör införas på
järnvägsfordon och flera instanser anser att Sverige bör vara pådrivande
för att skapa internationella regler om järnvägsfordonens bulleremission.
Svenska kommunförbundet avstyrker Banverkets hemställan om
bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter för fordonsemissioner
och menar att sådana föreskrifter skall utfärdas av regeringen.
Vad gäller Naturvårdsverkets redovisning av riktvärden för tågbuller
ser remissinstanserna positivt på att riktvärden för tågbuller tas fram och
flertalet tillstyrker i huvudsak det förslaget till riktvärden. Några
remissinstanser anser att angivna bullernivåer inte är tillräckligt
långtgående. Länsstyrelsen i Hallands län och Halmstads kommun anser
att den högre ambitionsnivån som föreslås för järnvägstrafikbuller
jämfört med vägtrafikbuller kan komma att missgynna
järnvägsinvesteringar. Banverket och SJ ställer sig positiva till
Naturvårdsverkets förslag men anser att det behövs en stor
informationsinsats för att klargöra att bullervärdena enbart är riktvärden
och inte gränsvärden.
De berörda myndigheternas gemensamma rapport beträffande
flygbuller har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser, bl.a.
Riksrevisionsverket, Fortifikationsverket, Socialstyrelsen, Boverket,
Svenska kommunförbundet samt en rad länsstyrelser och kommuner är
positiva till att riktlinjer utarbetas för flygbuller och är i huvudsak
positiva till utredningens förslag.
Beträffande förslaget om skärpningar av flygbullernivånormen delar
flertalet remissinstanser utredningens slutsats att FBN 55 dB(A) bör
bibehållas, men att maximalnivå 70 dB(A) kan användas som
kompletterande målsättningsvärde på lång sikt. Kommunförbundet
motsätter sig med hänsyn till konsekvenserna för bebyggelseplaneringen
ett tillämpande av maximalnivå 70 dB(A). Flertalet remissinstanser
stödjer också förslagen till riktlinjer för bullerisoleringsåtgärder i
befintlig bebyggelse vid flygplatser.
Ett tiotal av remissinstanserna framför åsikter om bulleråtgärder i sina
yttranden om Kommunikationskommitténs delbetänkande. Fem
länsstyrelser samt Göteborgsregionens kommunalförbund anger
uttryckligen att Kommunikationskommitténs ambitionsnivå vad gäller
bulleråtgärder är för låg. De menar att en nivå på 65 dB(A)
ekvivalentnivå innebär att många kommer att vara störda fortsättningsvis
samtidigt som åtgärder på det kommunala gatunätet inte behandlas i
delbetänkandet.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det är en nackdel att buller i
friluftsområden och tysta områden inte tas upp.
Skälen för regeringens förslag:
Riktvärden
Regeringen anser att åtgärder för att minska bullret längs vägar och
järnvägar är en väsentlig del i arbetet med att utveckla framtidens
infrastruktur.
Regeringen anser vidare det vara värdefullt att den långsiktiga
ambitionsnivån för åtgärder mot trafikbuller slås fast för alla trafikslag
med s.k. riktvärden. Riktvärdena är inga rättsligt bindande normer, utan
skall vara vägledande för bedömningar med hänsyn till lokala faktorer
och särskilda omständigheter i det enskilda fallet.
Regeringen menar således att riktvärdena för buller bör ses som
långsiktiga mål. Många boendemiljöer är i dag i hög grad påverkade av
trafikbuller. Samtidigt är det stor skillnad på möjligheterna att uppnå god
miljökvalitet mellan olika trafikslag och plansituationer. Tillämpningen
av riktvärdena kommer därför till en början att skilja. En utgångspunkt
bör emellertid vara att riktvärdena bör klaras vid nybyggnad av bostäder
samt vid nybyggnad och väsentlig ombyggnad av trafikanläggningar så
långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.
Regeringen konstaterar att graden av bullerstörning från olika
trafikslag skiljer sig åt. Bullrets frekvens, källans placering och
variationerna i bullernivån påverkar upplevelsen av bullret. Därför är
också olika mått och nivåer relevanta som riktvärde för olika källor.
För vägtrafik har riksdagen beslutat (prop. 1993/94:215, bet.
1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402) om bullervärden och deras
tillämpning vid nybyggnad och väsentlig ombyggnad av vägtrafikleder.
Regeringen anser nu att de beslutade värdena för vägtrafikbuller bör
benämnas riktvärden.
För buller från järnvägstrafik och flygtrafik anser regeringen att
riktvärdena bör vara i enlighet med myndigheternas förslag. Detta
innebär att riktvärdet för buller från järnvägstrafik och annan spårtrafik
vid nybyggnad eller väsentlig ombyggnad av järnväg eller spår bör vara
60 dB(A) ekvivalentnivå. Riktvärdet för flygtrafiken bör vid nybyggnad
eller väsentlig ombyggnad vara 55 dB(A) mätt som flygbullernivå (FBN)
utanför bostadsfastighet.
Bullernivån på uteplatser bör anges särskilt och regeringen föreslår
därför riktvärdet 70 dB(A) mätt som maximalnivå på en uteplats i
anslutning till bostaden. För spårtrafik bör därutöver 55 dB(A)
ekvivalentnivå gälla som riktvärde för sådan uteplats.
Är det inte möjligt att begränsa bullret utomhus bör åtminstone
inomhusbullret begränsas till 30 dB(A) ekvivalentnivå och till 45 dB(A)
maximalnivå.
I fråga om riktvärdenas tillämpning vid utbyggnad av
bostadsbebyggelse vill regeringen betona att den fysiska planeringen är
ett användbart instrument för att lokalisera och utforma bostäder och
trafikanläggningar så att en god miljökvalitet i bullerhänseende uppnås.
Kommunerna har i sin planering sedan länge tillämpat riktvärden i fråga
om buller från vägtrafik och flygverksamhet. De här redovisade
riktvärdena ger enligt regeringens mening en tydligare vägledning för
bebyggelseutvecklingen. För att nå målet om en god ljudmiljö på sikt
handlar det om en successiv anpassning till en högre ambitionsnivå.
Avvägningar mot önskemålet att åstadkomma en lämplig
samhällsutveckling och andra miljökvaliteter kan emellertid aktualiseras
vid komplettering av befintlig bebyggelse. I många fall kan riktvärdena
underskridas genom en lämplig utformning av bebyggelsen. Särskilt i
städernas centrala och mer tätbebyggda delar kan t.ex. en ”tyst” sida
innebära att riktvärdena för utomhusbuller och för maximalnivåer på
uteplatser underskrids.
Såsom flera remissinstanser påpekat kommer dock en tillämpning av
maximalnivåer vid uteplatser i fråga om flygbuller i vissa fall att inne-
bära betydande restriktioner för kommunernas planering av bebyggelse-
utvecklingen. Regeringen avser därför att ge Boverket i uppdrag att i
samverkan med Luftfartsverket och Försvarsmakten utveckla bedöm-
ningsgrunder för olika bebyggelsesituationer till ledning för den kommu-
nala planeringen. Naturvårdsverket och Boverket bör, i samarbete med
respektive trafikverk och Försvarsmakten, ta fram allmänna råd för den
närmare tillämpningen av riktvärden för buller.
Åtgärdsprogram
Invid befintliga trafikanläggningar kan, som tidigare konstaterats, bul-
lernivåer betydligt över riktvärdena förekomma. Regeringen anser att
åtgärdsprogram bör genomföras för att successivt förbättra bullersitua-
tionen i befintliga bullerexponerade miljöer.
Det bör noteras att åtgärder mot buller i befintlig miljö omfattar en rad
olika typer av åtgärder. Åtgärderna kan indelas i de som minskar bullret
vid källan, de som flyttar källan och de som på olika sätt avskärmar och
dämpar bullret. Minskat buller vid källan kan uppnås genom teknikut-
veckling och genom höjda produktkrav. Detta är en långsiktig process
som dessutom i många fall, speciellt beträffande flyg, måste drivas inter-
nationellt.
Potentialen för att genom produktutveckling minska bullret vid källan
är för vägtrafik ca 5–7 dB(A). För järnvägstrafik kan motsvarande re-
duktion av bullret på sikt vara större. Regeringen anser att åtgärder som
sätter ned hastigheten på korta sträckor oftare borde prövas som en möj-
lighet att minska bullret som alternativ eller komplement till andra
bullerskyddsåtgärder. För flygtrafik kan det bl.a. vara möjligt att ändra
flygvägarna eller i vissa fall förbjuda de mest bullrande civila
flygplanstyperna nattetid.
Avskärmande åtgärder kan genomföras snabbt och ger en relativt stor
effekt. För bullerkällor i marknivå är dämpningen i storleksordningen
10 dB(A). Det anses i de flesta fall dock mer kostnadseffektivt att minska
bullret vid källan än att vidta bullerskärmande åtgärder. Varken åtgärder
vid källan eller avskärmande åtgärder kan var för sig leda fram till de
långsiktiga bullermålen. Endast genom att kombinera de båda kan
tillräckligt stora förbättringar nås.
Regeringen anser det vara rimligt att åtgärder för att skärma av buller
från trafikanläggningar i befintlig miljö utomhus inriktas mot en nivå
som tillsammans med framtida reduktioner av bullret vid källan kan leda
till att det långsiktiga målet, riktvärdet, uppfylls.
Regeringen anser således att ett åtgärdsprogram för vägtrafiken i en
första etapp bör omfatta befintliga bostadsmiljöer med buller
överstigande 65 dB(A) ekvivalentnivå utomhus vid fasad. Åtgärderna bör
i första hand leda till begränsningar av inomhusnivåer som överstiger
30 dB(A) ekvivalentnivå och 45 dB(A) maximalnivå.
Åtgärdsprogrammet för järnvägsbuller bör omfatta bostadsfastigheter
med över 55 dB(A) maximalnivå inomhus.
När det gäller flygbuller vill regeringen inledningsvis erinra om att det
i Sverige finns flygplatser med enbart civil trafik eller militär trafik, samt
flygplatser med både civil och militär trafik. I fråga om bl.a. buller från
militär verksamhet har riksdagen vid flera tillfällen tidigare behandlat
avvägningen mellan försvars- och miljöintresset (främst prop.
1993/94:111, bet. 1993/94:JoU19, rskr. 1993/94:256 samt prop.
1993/94:215, bet. 1993/94:JoU31, rskr. 1993/94:402). Mot bakgrund av
det övergripande samhällsintresset av att Försvarsmakten effektivt kan
utbilda och öva krigsförband i fred bör således toleransen mot buller från
militär verksamhet vara högre än från annan verksamhet i samhället.
Beträffande åtgärdsprogram för befintlig bebyggelse invid
flygplatserna förordar regeringen att bullerisoleringsåtgärder under
planperioden 1998–2007 i en första etapp bör omfatta fastigheter som
generellt exponeras för FBN 60 dB(A) eller mer. Vidare bör sådana
åtgärder omfatta fastigheter som regelbundet i medeltal minst tre gånger
per natt exponeras för maximalnivå 80 dB(A), som regelbundet dag- och
kvällstid exponeras för maximalnivå 90 dB(A) eller som endast dagtid
vardagar samt enstaka kvällar regelbundet exponeras för maximalnivå
100 dB(A). Kostnaden för merbehov av isoleringsåtgärder som civil
trafik föranleder vid sådana militära flygplatser som är upplåtna även för
civil trafik bör belasta den civila trafiken. Fördelningen av kostnaderna
vid dessa flygplatser bör prövas inom ramen för befintliga flygplatsavtal
mellan Försvarsmakten och Luftfartsverket.
Regeringen avser att ge respektive trafikverk samt Försvarsmakten i
uppdrag att genomföra åtgärdsprogram enligt ovan. Regeringen
förutsätter att myndigheterna därvid kommer att samverka i syfte att
uppnå en optimal resursanvändning vad gäller bl.a. isoleringsåtgärder i
fastigheter som berörs av flera typer av trafikbuller.
De redovisade åtgärdsnivåerna bör betraktas som första etappmål och
åtgärdsprogrammen bör genomföras snarast under planperioden Därefter
skall arbetet fortsätta med en andra etapp. Berörda trafikverk, och i
erforderlig utsträckning Försvarsmakten, bör därför även ges i uppdrag
att analysera ytterligare bulleråtgärder under planperioden i avsikt att
påskynda uppfyllandet av de tidigare redovisade riktvärdena.
Regeringen har (prop. 1996/97:14) tidigare aviserat en förändring av
Luftfartsverkets landningsavgifter under år 1997 som innebär införande
av såväl en ökad bullerdifferentiering som en differentiering med
avseende på utsläpp till luft av vissa ämnen. En sådan förändring skapar
enligt regeringens mening bl.a. förutsättningar för en andra etapp i
bulleråtgärdsprogrammet under planperioden för civilflygets del. I
Luftfartsverkets analys bör därför ingå att belysa i vilken takt och med
vilka åtgärder ett genomförande av en andra etapp av åtgärdsprogrammet
kan ske. Denna andra etapp bör därvid säkerställa att riktvärdena uppfylls
på sikt och avse fastigheter i områden som störs av flygbuller vid
följande nivåer och därutöver: områden med FBN 60 dB(A), områden
som regelbundet exponeras för maximalnivå 70 dB(A) i medeltal minst
tre gånger per natt, områden som regelbundet exponeras för maximalnivå
80 dB(A) dag- och kvällstid samt områden som regelbundet exponeras
för maximalnivå 90 dB(A) endast dagtid vardagar och enstaka kvällar.
För den militära flygverksamheten bör inriktningen så långt möjligt vara
densamma som för den civila flygverksamheten.
Regeringen anser att åtgärdsprogrammen mot störningar i befintlig
bebyggelse av trafikbuller enligt ovan bör genomföras för statlig
infrastruktur. Som redovisas i avsnitt 6.3 föreslår regeringen ett 5-årigt
bidrag till kommunerna för att stimulera motsvarande åtgärder mot
vägtrafikbuller på kommunalt vägnät. Regeringen ser inget hinder i att
också kommunala flygplatser inom den regionala ramen kan erhålla ett
stöd för åtgärder mot flygbuller i dessa flygplatsers närhet.
4.4.5 Infrastrukturens intrångs- och barriäreffekter
Regeringens bedömning: Nya transportanläggningar bör
lokaliseras så att de fungerar i samklang med sin omgivning och
utformas med hänsyn till regionala och lokala natur- och
kulturvärden.
Möjligheten att utveckla användningen av befintlig infrastruktur
bör alltid övervägas innan beslut om ny infrastruktur tas.
Studier bör göras i tidiga skeden för att analysera hur
nytillkommande infrastruktur påverkar funktionella samband inom
ekosystem, kulturmiljö och landskap.
Pågående arbeten: Kommunikationskommittén uppmärksammade på
ett tidigt stadium frågorna om infrastrukturens intrång i kultur- och
naturmiljön och initierade ett arbete om intrångsfrågor där
Riksantikvarieämbetet och Vägverket har engagerats. Myndigheterna har
tagit fram en programskrift som har överlämnats till regeringen.
Skriften har remissbehandlats och ger ett antal exempel på praktiska
fall där infrastruktur och kulturmiljö kommit i konflikt. Skriften ger
följande förslag:
Utveckla kunskapsunderlagen (mer allsidiga och tydliga
konsekvensbeskrivningar).
Belys behovet av mätbara mål för kulturmiljön.
Utveckla helhetssyn (belys målkonflikter).
Utred sambandet mellan strukturförändringar och kulturmiljöns
fortlevnad.
Regeringen har givit i uppdrag till Vägverket, Riksantikvarieämbetet
och Naturvårdsverket att bedriva ett gemensamt arbete för att ta fram ett
handlingsprogram för att bevara och tillvarata vägar och vägmiljöer på
det statliga, kommunala och enskilda vägnätet som är värdefulla ur natur-
och kulturmiljösynpunkt. Programmet kommer att redovisas i januari
1997.
Remissinstanserna: Vägverket delar Kommunikationskommitténs
uppfattning att frågor om markintrång i natur- och kulturmiljö är mycket
betydelsefulla. Naturskyddsföreningen påpekar att det saknas mål för
markanvändning och biologisk mångfald i kommitténs betänkande och
föreslår bl.a. att principen att ytan av infrastrukturanläggningar i städer
inte får öka läggs fast.
Riksantikvarieämbetet menar att ett direktiv för trafikverkens planering
skulle kunna vara att lösningar som innebär att trafikstyrning, alternativ
standard eller liknande skall väljas i stället för infrastrukturprojekt som
förväntas leda till negativa effekter för kulturmiljön. Många
remissinstanser påpekar att intrångs- och barriäreffekter inte beaktas i de
samhällsekonomiska kalkylerna och att det därför är mycket
betydelsefullt att ta hänsyn även till dessa effekter vid prioriteringar av
infrastrukturprojekt samt vid val av standard och utformning. Vidare
hävdar Riksantikvarieämbetet att krav skulle kunna införas på att
miljökonsekvensbeskrivningar utförs vid större underhålls- och
upprustningsarbeten.
Ett 20-tal remissinstanser har yttrat sig över programskriften. Det stora
flertalet har en positiv inställning till programskriftens utformning och
innehåll och välkomnar den som ett värdefullt bidrag till att
medvetandegöra kulturmiljöfrågorna för allmänhet, trafikplanerare och
beslutsfattare. Man är positiv till ett vidgat synsätt som omfattar
kulturarvet som helhet och den betydelse transportpolitiken har för
kulturarvets överlevnad. Banverket anser dock att intresset har fokuserats
på vägar och att järnvägsfrågorna behandlats med begränsad insikt.
SJ och Banverket påtalar den nyckelroll som översiktsplanen har för att
skapa en helhetssyn i planeringen och att dess funktion bör förstärkas.
Länsstyrelserna i Värmlands och i Västernorrlands län samt Falu och
Trollhättans kommuner framhåller miljökonsekvensbeskrivningens
betydelse i infrastruktursammanhang och vikten av
konsekvensbedömningar redan på översiktlig nivå.
Nära hälften av remissinstanserna har synpunkter på att kulturvärden
inte kan behandlas i samhällsekonomiska kalkyler.
Skälen för regeringens bedömning: Transportsektorn tar i anspråk
stora utrymmen och markområden för vägar, järnvägar, flygplatser och
hamnar. Regeringen anser att intrångseffekterna vid exploatering måste
begränsas. Intresseområden som berörs av intrång från
trafikanläggningar är t.ex. jordbruk, naturmiljö, friluftsintressen,
tätortsbebyggelse och kulturmiljö.
Biltrafiken och den kollektiva trafiken skiljer sig åt genom den mark-
åtgång som krävs för trafiksystemen. Biltrafiken kräver mycket stora
arealer, medan den kollektiva väg- eller spårtrafiken är mer ytsnål.
Lokalisering av nya flygplatser eller landningsbanor kan ofta innebära
avsevärda lokala intrång. Även för sjöfarten kan besvärande
intrångsproblem uppkomma, t.ex. i samband med lokalisering av hamnar
och förändring av farleder.
Men infrastruktur kan också upplevas som positiva inslag i landskapet.
Särskilt äldre vägar, järnvägar och broar kan ha ett stort historiskt och
kulturellt värde.
Regeringen konstaterar att det nationella stamvägnätet har genomgått
en omfattande utbyggnad under senare år och att insatserna för drift och
underhåll behöver öka. Även om det finns andra viktiga motiv till att
vidta en kursförändring i infrastrukturpolitiken är skälet att minska
intrångseffekterna inte oväsentligt. Utbyggnad av vägar och järnvägar i
befintlig sträckning medför i regel mindre intrång än helt nya
sträckningar. I vissa fall kan den befintliga infrastrukturen innebära ett så
stort intrång att en förflyttning av infrastrukturen till ett nytt läge minskar
intrångsproblemet.
Planeringsarbetet har inriktats på att så långt som möjligt undvika
direkta ingrepp i särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer. Däremot har
man inte så ofta gjort analyser av hur trafikanläggningar påverkar
funktionella samband inom ekosystem, kulturmiljö och landskap. Vägar
och järnvägar verkar som barriärer för djurs rörelser eller växters
spridning. Vissa arter sprids dock längs transportlederna. Vägverket har
uppmärksammat att vägrenar hyser en värdefull flora, knuten till det
gamla kulturlandskapet. Sådana funktionella samband är särskilt viktiga
för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras och kulturmiljön
fortleva. Som redovisas i avsnitt 3.5 kommer dessa aspekter att
analyseras i den långsiktiga planeringen. Analyser bör därutöver ske på
ett tidigt stadium i projekteringsprocessen.
4.5 Högsta ambition inom trafiksäkerheten
Regeringens bedömning: Utgångspunkten för
transportinfrastrukturens utveckling bör vara visionen att inga
människor skall dödas eller skadas allvarligt i olyckor inom
transportsystemet. Utformning av ny infrastruktur och förbättring av
befintlig infrastruktur bör underordnas de kvalitetskrav som följer av
detta synsätt.
Regeringen har för avsikt att uppdra åt Vägverket att redovisa
förutsättningarna för, och effekterna av, att storskaligt pröva system
för hastighetsanpassning.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommunikationskommittén
diskuterar i betänkandet en nollvision för vägtrafiken på lång sikt om
vilken man avser återkomma i slutbetänkandet. Kommitténs förslag till
inriktning för planperioden beräknas medföra en sänkning av antalet
dödsfall till 370 och antalet allvarligt skadade till 3 630 år 2007. Knappt
20 % av denna effekt väntas uppkomma till följd av
infrastrukturrelaterade åtgärder. Kommitténs förslag, vad gäller vägar
och järnvägar, är att punktinsatser utförs för att effektivt höja
infrastrukturens trafiksäkerhet.
Remissinstanserna: Ett 30-tal av remissinstanserna har inkommit med
direkta påpekanden angående trafiksäkerhet. Majoriteten av dessa anser
att Kommunikationskommitténs inriktning med ökad tyngd på bl.a.
trafiksäkerhetsåtgärder är positiv. Av länsstyrelserna anger ett flertal
uttryckligen att den ökade betoningen av trafiksäkerhet är positiv.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter den föreslagna höga nivån på
trafiksäkerhetsåtgärder då det råder oklarhet om åtgärdernas effekter.
Nollvisionen har behandlats av relativt få remissinstanser.
Länsstyrelsen i Stockholms län menar att nollvisionen är en intressant
tanke. För att den skall kunna förverkligas måste dock en rad mycket
omfattande förändringar ske, exempelvis måste en del ingrepp göras i
den personliga integriteten. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att
nollvisionen är lovvärd men att den bör kompletteras med konkreta
etappmål och avvägning mellan nytta och uppoffring.
Försäkringsförbundet finner det förvånansvärt att nollvisionen ej
erhållit någon större genomslagskraft i Kommunikationskommitténs
delbetänkande.
Bilindustriföreningen hävdar att trafikolyckorna oundvikligen kommer
att öka om man går från ett ambitiöst vägprogram till ett med små
punktinsatser. Kommitténs förslag motverkar därför intentionerna i
nollvisionen.
Av de instanser som har kommenterat kommitténs syn på
stråktänkande för vägåtgärder är en vanlig synpunkt att vägstandarden
inte bör variera över alltför korta sträckor på grund av att höga
trafiksäkerhetskrav måste ställas på vägnätet.
Skälen för regeringens bedömning:
Nollvision för alla transportslag
Säkerheten inom sjöfarten, luftfarten och järnvägstrafiken är väsentligt
högre än inom vägtrafiken. Dessa transportsystem har under lång tid
utvecklats med utgångspunkt från att ingen skall dödas eller skadas
allvarligt vid olyckor, en s.k. nollvision. Vägtransportsystemet är
däremot inte utformat på ett sådant sätt att det stödjer och hjälper
användarna i syfte att motverka allvarliga olyckor. Systemets
trafiksäkerhet baseras snarare på att varje enskild användare tar ansvar
för att följa gällande lagar och regler, är förståndiga, försiktiga och alltid
fattar rätt beslut.
Trafiksäkerhetsutvecklingen inom vägtransportsystemet under 1990-
talet överensstämmer i huvudsak med de av riksdagen fastställda målen
för trafiksäkerheten. Både antalet dödade och svårt skadade liksom
riskerna att dödas och skadas i trafiken har minskat. Skälen till denna
utveckling är att trafiken har minskat jämfört med senare delen av 1980-
talet. Dessutom är det nu färre unga motorfordonsförare. Ökade insatser
från bl.a. Vägverket och polisen har också haft betydelse.
Regeringen anser att denna utveckling bör fortsätta, även om
trafikarbetet och antalet unga motorfordonsförare i trafiken skulle öka.
Det långsiktiga målet är nollvisionen. Regeringen avser att återkomma
till riksdagen med en precisering av nollvisionens innebörd och strategi.
Dagens trafiksäkerhetsarbete kan grovt sett delas in i två grupper, dels
åtgärder som syftar till att öka den passiva säkerheten, såsom väg- och
fordonsutformning, dels insatser som mer inriktas mot att öka den aktiva
säkerheten genom att påverka attityder och beteenden. Åtgärder som rör
den passiva säkerheten ger en mer långvarig effekt medan
beteendepåverkande insatser ger en relativt sett kortvarig effekt.
Beteendepåverkande insatser räknas som mycket kostnadseffektiva. Båda
grupperna av insatser behövs för att förverkliga nollvisionen.
En trafiksäker infrastruktur
Utvecklingen av transportinfrastrukturen bör ske med utgångspunkt från
nollvisionen. Risken för allvarliga personskador bör minimeras genom
att transportanläggningarna lokaliseras, utformas och sköts på ett
lämpligt sätt. Inom vägtransportsystemet är det viktigt att effektiva
åtgärder vidtas i den fysiska vägmiljön så att den anpassas till
människans förutsättningar och behov. Regeringen anser att detta synsätt
bör gälla för såväl statlig som kommunal väghållning.
För att öka trafiksäkerheten inom det statliga vägnätet krävs i vissa fall
fortsatta nyinvesteringar. Enligt regeringens bedömning är det dock i än
högre grad viktigt att förbättra både sträckor och korsningar med höga
olyckstal inom befintligt vägnät. Det ankommer på Vägverket att hitta
effektiva lösningar för att nå en ökad trafiksäkerhet inom framför allt det
befintliga vägnätet. Enligt vad regeringen erfar utreder Vägverket bl.a.
möjligheten att genom mittbarriärer och säkrare sidoområden förebygga
dödsfall och allvarliga skadefall inom det befintliga vägnätet. Det finns
även en stor trafiksäkerhetspotential i att åstadkomma en ökad
efterlevnad av hastighetsbegränsningar. En ökad användning av
väginformatiksystem kan i hög grad medverka till att efterlevnaden av
hastighetsbestämmelser och andra viktiga trafikregler förbättras.
Regeringen har för avsikt att uppdra åt Vägverket att redovisa
förutsättningarna för och effekterna av att storskaligt pröva system för
hastighetsanpassning.
I dag inträffar ungefär en tredjedel av vägtrafikens dödsfall och två
tredjedelar av vägtrafikens skadefall inom tätorterna. Flertalet dödsfall
bland cyklister och gående sker i tätort, bl.a. till följd av att
trafiksystemet i många tätorter eller delar av tätorter inte är utformat med
utgångspunkt från de oskyddade trafikanterna. Det är därför minst lika
viktigt att nå en förbättrad trafiksäkerhet inom det kommunala vägnätet
som inom det statliga. Kommunerna bör verka för att minimera
hälsoriskerna i tätortstrafiken genom en aktiv samhälls- och
trafikplanering och en effektiv skötsel av gator och vägar. Regeringen
anser dock att det är rimligt att staten finansiellt stödjer kommunerna vid
vissa typer av trafiksäkerhetshöjande åtgärder.
De effekter som kan förväntas av åtgärder som förbättrar
infrastrukturens säkerhet svarar endast för en del av de
trafiksäkerhetseffekter som är möjliga att uppnå. Övriga
trafiksäkerhetsåtgärder, som bl.a. påverkar trafikantbeteendet, har större
betydelse. Regeringen avser därför att under år 1997 återkomma till
riksdagen med förslag till de ytterligare åtgärder som bör vidtas inom
trafiksäkerhetsområdet.
5 Medel för infrastrukturåtgärder
5.1 Anslagsfinansierade väg- och järnvägsåtgärder
Regeringens förslag: Den långsiktiga planeringsramen för perioden
1998–2007 skall användas enligt följande:
30,5 miljarder kronor för investeringar i nationella stamvägar,
36 miljarder kronor för investeringar i stomjärnvägar,
32 miljarder kronor för investeringar i regional transportinfra-
struktur,
56 miljarder kronor för drift och underhåll av statliga vägar,
27 miljarder kronor för drift och underhåll av statliga järnvägar
samt
8,5 miljarder kronor för kompletterande åtgärder inom miljö- och
trafiksäkerhetsområdena.
Kommunikationskommitténs förslag: Åtgärdernas
samhällsekonomiska lönsamhet har varit en utgångspunkt för kommittén
vid fördelningen av ramen mellan nyinvesteringar i väg- och
järnvägsnäten. I det underlag som kommittén har tagit fram har volymen
för nyinvesteringar i europavägar och riksvägar samt i stomjärnvägar, 58
miljarder kronor, fördelats på vägar och järnvägar enligt denna princip.
Kommittén har mot denna bakgrund konstaterat att investeringsmedlen
bör fördelas med 60 % på järnväg och 40 % på väg.
Samtidigt ifrågasatte Kommunikationskommittén värdet av att de
viktigaste vägarna har en kontinuerlig geometrisk och trafikteknisk
standard längs hela sin sträckning. Kommunikationskommittén menade
att om en väg på vissa avsnitt planeras med en för hög standard i
förhållande till den aktuella trafikmängden innebär det att utbyggnaden
blir mindre kostnadseffektiv. Detta medför att vissa andra investeringar,
som är motiverade men som inte ligger i vägstråken, inte kommer till
stånd. I stället föreslog kommittén att hänsyn skall tas fullt ut till de
enskilda projektens samhällsekonomiska nytta. Vägverkets underlag till
Kommunikationskommittén byggde emellertid på den tidigare strategin
om att vägstråk bör ha en kontinuerlig standard.
Kommittén påtalade särskilt att den fördelning av investeringar i
stamvägar som de samhällsekonomiska analyserna resulterat i kan
förstärka de regionala obalanserna. Kommittén menade att det är viktigt
att transportsystemet kan fortsätta att utvecklas i hela landet så att olika
välfärdsmål nås och att detta inte fullt ut beaktas i de
samhällsekonomiska kalkylerna. Kommittén ansåg det därför vara
angeläget att de kommande besluten baseras på fördjupade analyser
utifrån alternativa budget- och standardnivåer samt ett bredare
samhällsperspektiv.
Kommunikationskommittén har föreslagit en rad åtgärder för att stärka
det regionala transportsystemets funktion. Till riksvägar som inte ingår i
nationella stomvägnätet föreslog kommittén att 3 miljarder kronor skulle
användas. För olika bärighetsfrämjande åtgärder m.m., främst på
länsvägarna, föreslog Kommunikationskommittén att 9 miljarder kronor
skulle användas.
Kommittén föreslog i sitt delbetänkande att omfattningen av anslaget
för länstrafikanläggningar (LTA) skulle vara oförändrat 10 miljarder
kronor under 10-årsperioden.
I en PM till Kommunikationsdepartementet den 12 september 1996
(dnr K96/3403/4) tar Kommunikationskommittén dock upp frågan om
LTA-anslagets storlek och föreslår en utökning med 4 miljarder kronor
för åren 1998–2007. Skälet är dels att stärka den regionala
kollektivtrafiken, dels att tillskapa utrymme för en satsning på
funktionshindrades tillgång till kollektivtrafik.
Vad gäller ramen för drift och underhåll föreslår
Kommunikationskommittén att den skall vara så väl tilltagen att det inte
uppstår ett uppdämt behov av åtgärder.
Remissinstanserna: Åsikterna varierar om ramen för
investeringsåtgärder. RRV anser att förslaget att minska de totala
investeringarna i infrastruktur är väl underbyggt av de utvärderingar av
trafikpolitiken som kommittén har låtit genomföra och får medhåll av
bl.a. Naturskyddsföreningen och Gröna bilister. Ett 40-tal instanser
hävdar att den totala investeringsnivån bör vara högre än kommitténs
förslag.
Majoriteten av de remissinstanser som har åsikter om nivån för drift
och underhåll tillstyrker en ökad nivå för drift- och underhållsåtgärder.
Bland de positivt inställda finns bl.a. Vägverket, Banverket,
Naturvårdsverket, industri- och miljöorganisationer samt de flesta
länsstyrelserna. Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kalmar
län, Kommunförbundet och RRV är tveksamma beroende på det bristande
underlagsmaterialet för drift- och underhållssatsningen.
Statskontoret anser att det saknas en analys av vad som är lämpliga
budgetramar för investeringar, underhåll och andra åtgärder.
Fördelningen mellan väg- och järnvägsåtgärder i kommitténs förslag
har gett upphov till både kritik och beröm. Flera av remissinstanserna
tillstyrker järnvägssatsningen och tycker samtidigt att nivån på
väginvesteringarna är för låg. Detta gäller flertalet av länsstyrelserna. Ett
fåtal av länsstyrelserna har haft synpunkter på den faktiska fördelningen
mellan transportslagen. Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig i princip
bakom förslaget att anslå den större andelen av investeringsmedel till
järnvägsutbyggnad. Boverket anser att det är bra att järnvägstransporterna
prioriteras. Detta pekar mot en utveckling mot det hållbara samhället
med mer trafik på järnvägarna.
Fördelningen mellan transportslagen är dåligt underbyggd anser bl.a.
VTI och Statskontoret. Statskontoret menar att den föreslagna
inriktningen är bristfälligt motiverad och att en närmare granskning av
fördelningen mellan väg och järnväg därför inte är möjlig. VTI anser att
det inte är belagt att en kraftigare satsning på järnvägssidan jämfört med
vägsidan skulle ge några effekter på framtida resande och trafikmiljö.
Flertalet av bilintressenterna anser att vägsatsningen är för liten. Svenska
Vägföreningen godtar inte fördelningen av investeringsmedel mellan väg
och järnväg på grund av att den baseras på otillräcklig analys.
Vägföreningen konstaterar att vägtrafiken svarar för 90 % och järnvägen
för 5 % av det totala persontrafikarbetet.
Skälen för regeringens förslag:
Fördelningen på nationella stamvägar och stomjärnvägar
Regeringen har fördelat den totala ramen utifrån vad som skall
disponeras nationellt respektive regionalt samt skilt på medel till åtgärder
av investeringskaraktär respektive av underhållskaraktär. Med
investeringar avser regeringen såväl nyinvesteringar som reinvesteringar
eller förbättringsåtgärder. Indelningen av regeringens förslag skiljer sig
därför från den som Kommunikationskommittén har använt. Regeringens
förslag bygger dock helt på kommitténs prioriteringar.
På regeringens uppdrag redovisade Vägverket och Banverket
tillsammans med SIKA i september 1996 fördjupade analyser av
underlagsmaterialet.
Vägverket prövade alternativa budget- och standardnivåer i sina
analyser enligt Kommunikationskommitténs rekommendation. Detta
innebar också att de analyserade vägprojektens genomsnittliga lönsamhet
ökade. Eftersom Banverket redan hade genomfört en prövning av
alternativa budget- och standardnivåer i underlaget till delbetänkandet
gav inte Banverkets fördjupade analyser samma skillnad i resultat.
De fördjupade analyserna kom därmed sammantaget att visa att den
lönsamma volymen väginvesteringar i förhållande till
järnvägsinvesteringar ökade när kommitténs utbyggnadsstrategi för
stamvägar genomförs. Det resultat som Banverket, Vägverket och SIKA
byggde sin redovisning på var att fördelningen av 58 miljarder kronor till
nyinvesteringar med 60 % till järnvägar och 40 % till vägar borde ändras
till 50 % till vardera om bästa samhällsekonomi skall vara en
utgångspunkt.
Regeringen konstaterar att fördelningen med 50 % på väg och 50 % på
järnväg av anslagsmedel till nyinvesteringar följer de kriterier som
Kommunikationskommittén ställt upp, men vill samtidigt erinra om att
denna fördelning inte inkluderar alla investeringsmedel i vägar och
järnvägar. Det finns numera flera andra finansieringskällor för
investeringar, exempelvis regional medfinansiering eller
avgiftsfinansiering vilket redovisas i avsnitt 5.2. Regeringen anser det
vara väsentligt att en stor del av medlen går till att fortsätta utvecklingen
av järnvägsnätet så att den satsning på ett mer miljöanpassat
transportslag som pågår kan fullföljas. Vägtrafiken står samtidigt för en
övervägande del av trafikarbetet och är vanligtvis det enda alternativet
för regionala transporter på landsbygden. Regeringen anser mot denna
bakgrund att en fördelning av anslagsmedel för nyinvesteringar med
50 % på väg och 50 % på järnväg understödjer en utveckling av
järnvägstrafiken som miljövänligt transportalternativ, samtidigt som den
främjar tillväxt i landets olika delar. Den fördelning som regeringen nu
föreslår innebär att volymen nyinvesteringar ökar på stomjärnvägar och
minskar på nationella stamvägar jämfört med vad den nuvarande planen
avser för åren 1998–2003.
Av de 58 miljarder kronor som avdelats till nyinvesteringar i
europavägar, riksvägar och stomjärnvägar bör således 29 miljarder
kronor vardera fördelas på nyinvesteringar i väg respektive järnväg.
Kommunikationskommittén föreslog att nyinvesteringar för ca
3 miljarder kronor borde göras på riksvägar som inte är nationella
stamvägar. Dessa medel tas därför upp nedan i den regionala
planeringsramen. Regeringen delar kommitténs bedömning. Regeringen
anser att utöver nyinvesteringar en satsning på ombyggnad av befintligt
vägnät bör ske för att öka trafiksäkerheten och att 4,5 miljarder kronor
bör satsas på det nationella stamvägnätet i detta syfte. Sammantaget
innebär detta att regeringen föreslår att 30,5 miljarder kronor investeras i
nationella stamvägar.
På stomjärnvägarna är det aktuellt med reinvesteringar utöver de
nyinvesteringar som redovisats ovan, bl.a. för att genomföra satsningar
på ökat axeltryck. Regeringen bedömer att ca 7 miljarder kronor bör
satsas på reinvesteringar i stomjärnvägarna, vilket innebär att regeringen
föreslår att totalt 36 miljarder kronor skall investeras i stomjärnvägar.
En regional planeringsram
Regeringen föreslår att statliga anslagsmedel för såväl nyinvesteringar
som förbättringar i den regionala infrastrukturen skall samlas i en
regional finansiell planeringsram. Skälet, som vidareutvecklas ytterligare
i avsnitt 6, är att en ökad helhetsyn på de regionala behoven bör leda till
en effektivare medelsanvändning och till en bättre uppfyllnad av de
nationella målen. För att uppnå detta hanteras även inom den regionala
planeringsramen både nyinvesteringar och andra investeringar, såsom
förbättrings- eller reinvesteringsåtgärder. En grund för den regionala
planeringsramen är de investeringsmedel som tidigare planerades inom
planen för länstrafikanläggningar och inom Vägverkets regionala
väghållningsplan.
Medel såväl för åtgärder för förbättrad transportkvalitet som för
förbättrad miljö och regional trafiksäkerhet bör tillföras den regionala
ramen. Vad gäller förbättringsåtgärder för ökad transportkvalitet på väg
berör Kommunikationskommitténs förslag i princip endast regionala
vägar. Regeringen ställer sig bakom kommitténs förslag som bl.a.
innebär att åtgärder vidtas för att åtgärda konsekvenserna av eftersatt
underhåll.
Åtgärder för minskad miljöpåverkan kan behövas både på de vägar och
järnvägar som hanteras i länsplanen och på nationella stamvägar och
stomjärnvägar. Valet av åtgärd och prioriteringen av olika miljöåtgärder
är dock i stort en regional fråga och det är önskvärt med en enhetlig
planering av dessa åtgärder. Det bör därför i länsplanen finnas ett
miljöprogram för miljöåtgärder längs befintligt väg- och järnvägsnät i
länet. Oavsett var planeringsansvaret ligger bör de nationella miljömålen
och den inriktning som tidigare beskrivits, t.ex. för bulleråtgärder, gälla.
Vad gäller trafiksäkerhet bör den regionala ramen innehålla medel för
förbättringsåtgärder på det regionala statliga vägnätet. En del av den
regionala ramen bör också användas för att stimulera vissa miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder på det kommunala vägnätet.
Regeringen anser det vara rimligt att en del av satsningen på godstrafik
på järnväg och reinvesteringsåtgärder på järnväg fördelas till den
regionala finansiella ramen för att åstadkomma förbättringar av länsjärn-
vägarnas funktion. För detta ändamål omdisponeras 3 miljarder kronor
från ramen för drift och vidmakthållande i Kommunikationskommitténs
förslag till den regionala ramen i regeringens förslag. Därmed ges
möjlighet att utföra regionala satsningar som komplement till de
nationella satsningarna så att exempelvis godstrafiken fullt ut kan nyttja
ökad axellast, även om start och målpunkt ligger längs länsjärnvägsnätet.
En sådan satsning kommer även den regionala spårbundna
kollektivtrafiken till del.
Dessa medel behöver också tillföras för att skapa utrymme inom den
regionala ramen för en satsning på ökad tillgänglighet för
funktionshindrade. Detta är i enlighet med ett förslag som
Kommunikationskommittén har redovisat till regeringen efter det att
delbetänkandet lämnades. Utformningen av ett stimulansbidrag för ett
sådant ändamål preciseras i avsnitt 6.
Av den totala ramen på 190 miljarder kronor omfattar
Kommunikationskommitténs förslag 187 miljarder kronor. Kommittén
har utelämnat drygt 2 miljarder kronor med hänvisning till att det är
medel som är bundna i storstadsöverenskommelserna. Denna
medelstilldelning har dock regering och riksdag ännu inte tagit ställning
till. Under år 1996 pågår kontrollstationen i Stockholms län där bl.a. en
avstämning av Dennisöverkommelsen görs. De regionala parterna
kommer också att ta ställning till den fortsatta utbyggnaden av vissa
projekt, bl.a. Ringen och Snabbspårvägen. I avvaktan på att
kontrollstationen slutförts och förutsättningarna för Dennispaketets
ekonomi m.m. klargörs föreslår regeringen att dessa särskilda medel skall
ingå i den regionala ramen.
Den regionala ramen föreslås totalt uppgå till 32 miljarder kronor för
åren 1998–2007. Regeringen kommer att inhämta underlag för fördelning
av den regionala planeringsramen mellan regioner i enlighet med den
planeringsprocess som beskrivs i avsnitt 3.4.
En ram för drift och underhåll
Regeringen anser i likhet med Kommunikationskommittén att satsningen
på drift och underhåll samt olika förbättringsåtgärder på befintligt vägnät
bör öka. Drift och underhåll utförs för att anläggningarnas egenskaper
och standard skall kunna upprätthållas. Förbättringsåtgärder utförs på
befintliga infrastrukturanläggningar för att ge dem nya egenskaper och
anpassa dem till nya behov eller krav. Regeringen anser att
förbättringsåtgärder i detta sammanhang bör betraktas som investeringar.
Kommunikationskommittén har föreslagit en stor mängd
förbättringsåtgärder på vägnätet. Regeringen har behandlat dessa förslag
ovan som investeringsåtgärder. Motsvarande satsning på järnvägsnätet
för att återhämta eftersatt underhåll och samtidigt modernisera
anläggningarna har pågått sedan flera år. Kommunikationskommittén har
föreslagit att denna satsning skall fortsätta fram till år 2007, men inte
särredovisat den på samma sätt som för väghållningen.
Regeringen redovisar därför sammanlagt 10 miljarder kronor för
förbättringsåtgärder inom planeringsramarna för investeringar i
stomjärnvägar respektive i regional infrastruktur. Dessa medel ingick i
Kommunikationskommitténs förslag i ramen på 37 miljarder kronor för
drift- och vidmakthållande på järnvägsnätet.
Genom omdisponeringen kan användningen av dessa medel
tydliggöras i Banverkets investeringsplanering. En mindre del av de
medel som omfördelas regionalt föreslås användas för att förbättra
funktionshindrades tillgång till kollektivtrafiken.
Regeringen föreslår att drift- och underhållsåtgärder tilldelas medel i
den utsträckning som behövs för att inte nuvarande underhållsnivå på
vägnätet och järnvägsnätet skall försämras. Regeringen föreslår således
en ram för drift och underhåll på statligt vägnät på 56 miljarder kronor
och på statliga järnvägar på 27 miljarder kronor.
Kommunikationskommitténs övriga förslag
Regeringen instämmer i Kommunikationskommitténs förslag att
17 miljarder kronor skall användas för riktade miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder inom vägområdet. Som infrastrukturåtgärder på
miljöområdet har kommittén avsett bulleråtgärder, upprustning av slitna
vägmiljöer och skydd av vattentäkter. På trafiksäkerhetsområdet avses
punktinsatser på särskilt olycksdrabbade korsningar och sträckor. Medel
för dessa insatser har redovisats ovan i ramen för nationella stamvägar
och i ramen för regionala infrastrukturåtgärder.
Utöver detta har kommittén uppmärksammat att det finns en mängd
åtgärder med anknytning till infrastrukturen som är betydligt effektivare
för att uppnå miljö- och trafiksäkerhetsmålen än ytterligare åtgärder på
infrastrukturen, exempelvis åtgärder för att förbättra trafikanternas
information eller utrustning och åtgärder för att minska lagöverträdelser.
Av den satsning på miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder på 17 miljarder
kronor som Kommunikationskommittén har föreslagit avser 8,5 miljarder
kronor sådana åtgärder, t.ex. förbättrad information till trafikanterna,
förbättrad utrustning, forskning m.m. Regeringen föreslår att 8,5
miljarder kronor används för dessa ändamål men avser återkomma till
riksdagen beträffande den närmare användningen av medlen.
För att illustrera hur regeringens förslag skiljer sig från det förslag som
Kommunikationskommittén har lämnat redovisas regeringens förslag
med samma uppdelning på olika poster som Kommunikationskommittén
använt i tabell 5.1.
Betänkandet
Regeringens
förslag
Totalt väginvesteringar
23
29A
Bärighet och beläggning grusväg
9
9
Trafiksäkerhet och miljö
17
17
Drift och underhåll
56
56
Totalt vägåtgärder
105
111
Totalt järnvägsinvesteringar
35
36AB
Drift och vidmakthållande
37
27BC
Totalt järnvägsåtgärder
72
66
LTA
10
13C
Kommunalt stimulansbidrag
0
1 D
Totalt
187
188
Tabell 5.1. Regeringens förslag jämfört med betänkandets redovisning. A = effekt
av omfördelning av 6 miljarder kronor från järnvägsinvesteringar till
väginvesteringar. B = 7 miljarder kronor för reinvesteringar på järnväg redovisas
som investeringar i stomjärnvägar i stället för drift och vidmakthållande. C = 3
miljarder kronor omdisponeras från drift och vidmakthållande för att stärka
länsjärnvägarnas funktion och för att skapa utrymme för en satsning på
funktionshindrade. D = ca 1 miljard kronor disponeras för kommunalt
stimulansbidrag. Ej redovisade i tabellen är de 2 miljarder kronor som ingår som
en del i storstadsöverenskommelserna.
5.2 Alternativ finansiering av väg- och järnvägsåtgärder
Regeringens bedömning: Under perioden 1998–2007 kommer
avgiftsfinansierade väg- och järnvägsprojekt för ca 50 miljarder
kronor att byggas.
Regeringens förslag: Regeringen skall bemyndigas att utnyttja
anslagsmedel från planeringsramen för bidrag till
samfinansieringsprojekt med privata intressenter.
Skälen för regeringens förslag: För att ge en helhetsbild av
infrastrukturens utveckling inom de kommande tio åren måste förutom
de genom statliga anslag finansierade väg- och järnvägsprojekten även
beaktas vad som planeras att genomföras med annan finansiering. De
projekt som beräknas komma att genomföras med alternativa
finansieringsformer under den aktuella perioden 1998–2007 är
Dennispaketets vägprojekt, Öresundsförbindelsen (inkl. anslutningar),
Arlandabanan, ny förbindelse över gränsen till Norge på väg E 6 samt en
del nya vägar inom ramen för Göteborgsöverenskommelsen.
Sammantaget omfattar dessa projekt investeringar för ca 50 miljarder
kronor när hänsyn tagits till redan genomförda investeringar i pågående
projekt (prisnivå år 1995).
Dennispaketets vägprojekt omfattar enligt överenskommelsen en
utbyggnad av Ringen samt en Yttre tvärled förbi Stockholm. Projektet
beräknas totalt till ca 25,7 miljarder kronor varav investeringar för 2,3
miljarder kronor har genomförts. Riksdagen har hittills beviljat
lånegarantier på 13 miljarder kronor för bl.a. finansiering av Norra och
Södra länken samt vissa objekt på den Yttre tvärleden. Projektet är tänkt
att finansieras med ett vägtullssystem. Något slutgiltigt ställningstagande
till vägtullssystemets utformning finns inte.
För närvarande pågår en avstämning av Dennispaketet inom ramen för
kontrollstation 96. Den gäller bl.a. anspråken på statens bidrag till
överenskommelsen, vägtullarna och frågan om öster- och västerleden.
En förläggning av Centralbrons biltrafik i vägtunnel och ett tredje spår
för järnvägstrafik genom centrala Stockholm ökar resursanspråken på
trafikinvesteringarna i Stockholm. Regeringen avser att noga värdera
innebörden av det resultat som framkommer genom Dennispaketets
kontrollstation 96 och som beräknas föreligga i början av år 1997. För ett
fortsatt statligt resurstillflöde krävs en sådan utformning att en an-
svarsfull och hållbar regional finansiering säkerställs. Regeringen vill i
detta sammanhang erinra om riksdagens uttalande (bet. 1994/95:TU22)
att Dennisöverenskommelsen inte får innebära ökade statsfinansiella
kostnader eller en överföring av investeringsmedel från redan planerade
trafikprojekt i övriga landet till Stockholmsområdet. Regeringen har för
avsikt att återkomma till riksdagen angående den fortsatta hanteringen.
Öresundsförbindelsen beslutades redan år 1991 av riksdagen men
utbyggnaden av projektet påbörjades inte förrän under sommaren 1995
sedan de slutliga tillstånden för anläggningen hade erhållits. Kust-till-
kust-förbindelsen omfattar investeringar på ca 18 miljarder kronor och
investeringar i de svenska landanläggningarna omfattar 2,3 miljarder
kronor. Hela projektet beräknas vara färdigställt år 2000.
Arlandabanan är ett samfinansieringsprojekt där enskilda intressen
svarar för finansieringen av en stor del av projektet. Totalt beräknas
projektet omfatta investeringar på 4,3 miljarder kronor varav 2,45
miljarder kronor finansieras av entreprenören. Resterande del, varav 1
miljard kronor avser ett villkorslån, finansieras av staten. Projektet
beräknas bli färdigställt år 2000.
De svenska och norska vägverken har slutit ett principavtal om att
bygga ut väg E 6 över gränsen mellan Bohuslän och Halden. På grund av
svårigheter att finna en godtagbar lösning av hur vägen skall utformas på
norsk sida är planeringen kraftigt försenad och det är oklart när projektet
kan påbörjas. Ambitionen är att projektet skall genomföras under den
kommande tio-årsperioden. Projektet har kostnadsberäknats till ca 800
miljoner kronor.
Göteborgsöverenskommelsens vägdel planeras att finansieras dels med
anslagsmedel, dels genom att ett vägtullssystem införs i centrala
Göteborg. De avgiftsfinansierade vägprojekten beräknas kosta ca 6
miljarder kronor. Samtliga kostnader ovan redovisas i 1995 års prisnivå.
Inom den Europeiska unionen pågår arbetet med utbyggnaden av det
transeuropeiska transportnätverket (TEN). I syfte att påskynda
genomförandet av de mest angelägna projekten ger unionen bidrag till
utredning och byggande av dessa anläggningar. Emellertid kan inte dessa
bidrag i någon nämnvärd omfattning påverka utbyggnadstakten.
Medlemsländernas förmåga att via de nationella budgetarna påskynda
åtgärdandet av kapacitetsbehov i nätverket är också mycket begränsade.
Därför har EU-kommissionen startat ett arbete med att finna alternativa
finansieringsformer för TEN-projekten. En sådan möjlighet som EU-
kommissionen pekar på är samfinansieringslösningar med det privata
näringslivet, s.k. Public-Private-Partership (PPP).
I Sverige har, som tidigare nämnts, ett större PPP-projekt organiserats.
Det är Arlandabaneprojektet. Organisationen av detta projekt är numera
ett föredöme för resten av Europa. Genom ett visst statligt finansiellt
engagemang har projektet kunnat ges en samhällsekonomiskt god
utformning samtidigt som de privata intressenterna erbjudits möjligheter
att gå in i projektet på rimliga företagsekonomiska villkor. Genom denna
finansiella fördelning mellan det allmänna och det enskilda har projektet
kunnat genomföras med en minimal statlig insats.
Det är givetvis angeläget att förutsättningarna för att organisera
ytterligare samfinansieringsprojekt undersöks i den fortsatta
planeringsprocessen såväl när det gäller investeringar i de nationella
stamvägarna och stomjärnvägarna, som när det gäller mindre projekt
inom ramen för den regionala trafikplaneringen. Därigenom kan
anslagsmedel frigöras för andra ändamål.
Inom vissa ramar är det redan möjligt att organisera
samfinansieringsprojekt. Vägverket har t.ex. en möjlighet att disponera
anslagsmedel för att teckna aktier i bolag för avgiftsbelagda vägprojekt
och teckna borgen för lånefinansierade vägobjekt. För närvarande har ett
sådant projekt färdigställts, Rödöbron i Jämtlands län. Ett ytterligare
samfinansieringsprojekt är aktuellt vid Trästa i Stockholms län.
Byggstart för detta projekt beräknas till år 1997.
Regeringen anser att det finns ytterligare möjligheter att utnyttja
samfinansieringslösningar för att frigöra medel inom de av regeringen i
denna proposition föreslagna planeringsramarna för investeringar i nya
vägar och järnvägar. Alla möjligheter bör undersökas till att finna sådana
finansieringslösningar. Det innebär att infrastrukturavgifter eller
särskilda koncessioner för trafik kan komma att överlåtas till enskilda
bolag. Olika former av risker bör fördelas mellan det allmänna och den
enskilda på ett rättvist och logiskt sätt.
Ett privat deltagande i offentliga projekt, där de privata också är
ansvariga för intjänandeförmåga och drift av anläggningen, bör kunna
verka positivt på projektets totala ekonomi. Kostnadskontrollen i
projektet kommer att vara hård i ett projekt med en stor del privat kapital.
Kostnadsfördyringar i projekten, som förekommer för såväl väg- som
järnvägsprojekt, bör därmed kunna hållas på en betydligt lägre nivå än
hittills.
I syfte att möjliggöra ett första steg mot ett ökat deltagande av privata
finansiärer inom ramen för väg- och järnvägsinvesteringar bör regeringen
bemyndigas att få utnyttja medel från planeringsramen för bidrag till
samfinansieringsprojekt med privata intressenter. Regeringen kommer att
redovisa i vilken mån sådana projekt kan komma till stånd i samband
med att resultatet av infrastrukturplaneringen för perioden 1998–2007
redovisas för riksdagen våren 1998.
5.3 Sjöfartens planerade investeringar i infrastruktur
Regeringens bedömning: Under perioden 1997–2001 planerar
hamnägarna att investera ca 3,6 miljarder kronor. Under perioden
1997–1999 planerar Sjöfartsverket att investera ca 430 miljoner
kronor, varav ca 250 miljoner kronor i nya isbrytare och återstoden i
farledsutrustning och nyanskaffning av lotsbåtar.
Det föreslagna inriktningsbeslutet för väg- och
järnvägsinvesteringar skapar förutsättningar för kompletterande
infrastruktur som kan utveckla de sjöburna transporterna.
Skälen för regeringens bedömning: De nuvarande planerna redovisas
årligen av Sjöfartsverket i form av en rullande treårsplan samt av hamn-
ägarna i en särskild enkät för de närmaste fem åren. Anpassningar sker
normalt efter förändringar i marknadsbilden.
Investeringsinriktningen kommer enligt Sjöfartsverkets bedömning att
bl.a. styras av om de statliga investeringarna för väg- och järnvägstrafik
kommer att realiseras och av hur sjöfartens marknadssituation kan
förväntas utvecklas. Allt tyder i dag på att de stora trafikproblemen i
centrala Europa kommer att påverka främst vägtrafiken negativt med ett
behov av att överväga alternativa transportlösningar till och från Sverige.
Utrikeshandeln kan volymmässigt förväntas öka liksom trafiken i sydlig
riktning. Under perioden kommer förmodligen även trafiken i östlig och
sydöstlig riktning att stegvis öka.
De planerade hamninvesteringarna bör tolkas med försiktighet.
Planerade investeringar kan mycket väl utgå till följd av konkurrerande
investeringar eller på grund av att andra förutsättningar inte uppfylls,
t.ex. att väg- och järnvägsinvesteringar inte fullföljs eller skjuts på
framtiden.
Vattenvägarna är billiga att använda och utrusta som farleder.
Investeringarna syftar till att utrusta lederna med navigationshjälpmedel
och i vissa fall utföra muddrings-, sprängnings- och kanalarbeten.
De farledsprojekt som Sjöfartsverket prioriterar är Rödkobbsleden i
Stockholms skärgård (ny delsträckning av huvudfarleden till Stockholm),
Sandgrönnleden i Luleå skärgård samt Flintrännan i södra Öresund.
Därutöver kommer mindre anpassningar att successivt ske i olika farleder
t.ex. i Södertälje kanal och Trollhätte kanal. Samtliga projekt har inletts
med undantag för Rödkobbsleden.
Investeringar i nya isbrytare, som Sjöfartsverket behandlar i den
senaste treårsplanen, har stor strategisk betydelse för att upprätthålla
målsättningen i 1988 års trafikpolitiska beslut att kunna trafikera
samtliga väsentliga hamnar året runt oberoende av isförhållandena.
Staten och hamnägarna har i sina planer redovisat investeringar på
sammantaget nästan 4 miljarder kronor i hamnar och farledsservice under
den kommande 3–5 årsperioden för anpassningar till näringslivets behov
av förbättrade och utökade utrikestransporter genom de svenska
hamnarna.
Hamninvesteringarna avser dels s.k. Europaprojekt, dels övriga projekt
avseende förbättringar i hamnarna, inseglingsleder i hamnarna och väg-
och järnvägsanslutningar. Därutöver redovisas investeringar i
lasthanteringsutrustning m.m. Totalvolymen för perioden ligger på drygt
3,7 miljarder kronor. Jämfört med förra årets femårsplan innebär detta en
minskning med 0,5 miljarder kronor. Den geografiska fördelningen av
investeringarna redovisas i figur 5.3.
År
Hamnar
Farleder
Europaprojekt
Övr.infrastruktur
Lasthantering
Sjöfartsverket
Summa
1997
405
293
391
60
1148
1998
392
240
227
60
919
1999
343
322
242
60
966
2000
288
176
91
555
2001
3
65
99
166
1429
1095
1049
180
3753
Tabell 5.2. Planerade investeringar i sjöfartens infrastruktur år 1997 till år 2001
förutom isbrytare (miljoner kronor).
Figur 5.3. Fördelningen av hamninvesteringarna.
Liksom vid tidigare enkättillfällen märks en tydlig koncentration av de
planerade investeringarna. 16 av drygt 50 hamnar svarar för 90 % av de
planerade investeringarna.
Trelleborg har det största enskilda projektet med 690 miljoner kronor
som syftar till att stegvis förnya färjehamnen. Såväl väg- som
järnvägsanslutningar ingår i planerna. Göteborg tar upp 675 miljoner
kronor fördelade på färje- och kryssningsterminaler, järnvägsfärjeläge
m.m. Åhus hamn redovisar investeringsbehov på 425 miljoner kronor för
en ny hamndel varav 310 miljoner kronor avses för väglänkar. Ystads,
Malmö, Helsingborgs och Hargs hamnar redovisar investeringsplaner
för mellan 175 och 130 miljoner kronor vardera.
Den nu föreslagna inriktningen av väg- och järnvägsinvesteringarna
förbättrar i många fall sjöfartens förutsättningar men den mer direkta
samordningen mellan trafikslagen kan ytterligare förbättras. Som
framgått tidigare föreslår regeringen att hamnägare, rederier och berörda
industrier skall erbjudas möjlighet att inom ramen för en regional
planering delta för att öka samordningen av olika aktörers investeringar.
Planeringen av väg- och järnvägsinvesteringar kan med detta som
grund bättre anpassas till hamnarnas och sjöfartens planering. Ovanstå-
ende redovisning per kuststräcka indikerar var behoven av en sådan
regionalt samordnad planering är störst.
5.4 Luftfartens planerade investeringar i infrastrukturen
Regeringens bedömning: Under planperioden 1998–2007 bedöms
luftfartens infrastrukturinvesteringar att uppgå till ca 1 miljard
kronor per år.
Inriktningen under planeringsperioden kommer att till stor del
präglas av ersättningsinvesteringar i bl.a. flygtrafikledningssystemet
samt flygsäkerhets- och miljöförbättrande åtgärder vid flygplatserna.
Den största kapacitetshöjande åtgärden gäller utbyggnader av
bansystem och terminaler på Arlanda flygplats.
Luftfartens investeringar påverkas måttligt av de förslag
beträffande infrastrukturutbyggnader inom väg- och
järnvägssystemen som föreslås under planperioden.
Skälen för regeringens bedömning: Luftfartsverkets
investeringsplanering är kortsiktig vid en jämförelse med de
anslagsfinansierade infrastrukturverken. Detta är en direkt följd av den
direkta brukarfinansieringen. Investeringsomfattningen styrs för
Luftfartsverkets del av hur flygmarknaden utvecklas och av vilket
ekonomiskt resultat som verket kan uppnå. Investeringsomfattningen och
huvudinriktningen i planeringen behandlas av riksdag och regering i de
löpande årliga treårsplanerna. Investeringsplaneringen måste av dessa
skäl vara flexibel och är ständigt föremål för förändringar. Ett tydligt
exempel på detta är investeringen i den tredje rullbanan på Arlanda, som
senarelagts vid flera tillfällen. Denna förskjutning i tiden har delvis
påverkats av den omfattande miljöprövningsprocessen för investeringar i
luftfartens infrastruktur, men är i hög grad också en följd av sviktande
konjunktur inom flygmarknaden under början av 1990-talet.
Den planeringshorisont som här är aktuell gör mot denna bakgrund
exakta investeringsramar och objektredovisningar mycket svåra att göra.
För innevarande planeringsperiod redovisade Luftfartsverket en långsik-
tig investeringsomfattning på ca 1 miljard kronor per år. Verket finner
inte anledning att frångå denna skattning för den här aktuella planperio-
den 1998–2007.
Generellt präglas Luftfartsverkets investeringar till stor del av ersätt-
ningsinvesteringar samt flygsäkerhets- och miljöförbättrande åtgärder.
En större sådan ersättningsinvestering som påbörjats och som kommer att
fortgå några år in på planeringsperioden gäller flygtrafikledningssyste-
met. Den pågående investeringen i en ny flygplats i Värmland bör också
framför allt ses som en ersättningsinvestering föranledd framför allt av
miljöskäl. Samtidigt ger den dock möjligheter till ökad trafik på sikt.
Liknande projekt finns också i Östergötland (för ersättning av
nuvarande flygplatser i Norrköping och Linköping) samt i
Fyrstadsregionen (ersättning för nuvarande flygplats i Trollhättan).
Huruvida dessa kommer att aktualiseras under planperioden är dock
oklart, men de torde i så fall framför allt komma att beröra nästa
planeringsperiod 2002–2011. Till samma kategori får också räknas
behovet av flygplatskapacitet i Stockholmsregionen bl.a. mot bakgrund
av Bromma flygplats avveckling.
Den största enskilda luftfartsinvesteringen under perioden 1998–2007
gäller den ovan nämnda tredje rullbanan på Arlanda flygplats, som för
närvarande planeras tas i drift år 2001. Därutöver kan förutses att
terminalanläggningarna måste ges större kapacitet redan kort tid därefter,
bl.a. mot bakgrund av en förväntad ökad utrikestrafik och de krav på
terminalutformningen som blir en följd av en svensk anslutning till
Schengensamarbetet.
Motsvarande utökade terminalbehov kan i slutet av planeringsperioden
även förutses vid Göteborg Landvetter flygplats, av i huvudsak samma
skäl som på Arlanda.
En mer djupgående analys av ömsesidig påverkan och samspel mellan
infrastrukturinvesteringarna i de olika transportslagen återstår ännu att
göra. SIKA har emellertid preliminärt bedömt att påverkan totalt sett på
luftfarten av den av Kommunikationskommittén föreslagna investeringen
i ban- och vägnäten är måttlig. Regeringen tolkar dock inte detta så att
någon samordning mellan trafikslagens infrastrukturplanering inte
behövs. Vid lokalisering av nya flygplatslägen är det i dag tvärt om en
självklarhet att samordning sker med utvecklingen av vägar och
järnvägar. Regeringen föreslår också att investeringar i kommunala
flygplatser ingår som en del i en regional samordnad planering.
6 Regionala planeringsförutsättningar
6.1 Användningen av den regionala planeringsramen
Regeringens bedömning: Målen med de regionala investeringarna
bör vara att i enlighet med den i kapitel 4 beskrivna inriktningen:
förbättra regionala väg- och järnvägsnät,
öka trafiksäkerheten och förbättra miljön,
uppnå förbättrad kollektivtrafik.
Regeringens förslag: Planeringsramen för regionala
infrastrukturåtgärder skall användas för följande ändamål:
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga vägar som inte är
nationella stamvägar,
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga järnvägar som inte
är stomjärnvägar,
bidrag till investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar
inkl. kommunala flygplatser och kajanläggningar,
bidrag till kommunala väghållare för fysiska åtgärder och
transportinformatik för förbättrad miljö och ökad trafiksäkerhet,
bidrag till trafikhuvudmän för åtgärder som ökar
funktionshindrades tillgång till kollektivtrafiken.
Kommunikationskommitténs förslag: Kommunikationskommittén
föreslår försöksverksamhet i Jämtlands och Västernorrlands län med att
utöka LTA-planen med sådana underhållsåtgärder som har
investeringskaraktär och som ger mer bestående förändringar av
vägstandarden. Kommittén ger i detta sammanhang följande förslag på
åtgärder:
beläggning av grusvägar,
bärighetsåtgärder för att medge trafik med tyngre fordon,
förstärkningsåtgärder med syfte att minska restriktionerna för tunga
fordon under tjällossningsperioden samt
reinvesteringar.
Remissinstanserna: Vad gäller förslaget om utökat innehåll i LTA-
planen tillstyrker Länsstyrelsen i Jämtlands län förslaget och är beredd
att medverka i försöksverksamheten om vissa förutsättningar uppfylls.
En av dessa förutsättningar är en reell resursförstärkning av LTA-
anslaget som motsvarar de åtgärder som förväntas utföras genom
försöket. En annan är att tidsperioden för försöket förlängs så att erfaren-
heter skall kunna dras. Enskilda vägar kan ingå i förslaget under
förutsättning att statsbidraget till drift och underhåll återförs till 1995 års
nivå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län välkomnar försöksverksam-
heten men gör förbehållet att det blir svårt att införa nyordningen med
kort varsel.
Vägverket anser inte att försöksverksamheten i Jämtlands och
Västernorrlands län bör komma till stånd och menar att ”för en rationell
hantering av drift och underhåll måste resurserna finnas hos Vägverket”.
Industriförbundet, Skogsindustrierna och SCA avstyrker också förslaget.
Svenska kommunförbundet menar att ”det är just frågorna om underhålls-
och förbättringsinsatser på de befintliga vägarna i dessa län som
framhållits som särskilt angelägna från länen, kommunerna och olika
intressegrupper i länen”. Några av remissinstanserna anser att LTA-
tilldelningen borde vara större, bl.a. Vägverket, ett antal länsstyrelser
samt kollektivtrafikintressenter. En av de främsta anledningarna till en
utökad LTA-ram anses vara behovet av kollektivtrafiksatsningar.
Skälen för regeringens förslag: Den regionala infrastrukturen har en
stor betydelse för transporternas funktion. Den övervägande delen av
transporterna sker inom en och samma region. Även nationella
transporter är beroende av det regionala nätet. En smidig överföring av
gods mellan transportslagen och av resande mellan olika färdmedel är
avgörande för att transporterna skall ske på effektivaste sätt. Dessa
terminalfunktioner har ofta en viktig roll för regionala transporter. På den
regionala nivån är förutsättningarna att åstadkomma en samordning och
koppling mellan åtgärder i de olika transportslagen större än på det
nationella planet.
Regeringen anser att en inriktning för att stärka näringslivets
transporter, anpassa transportsystemet till högt ställda krav på
miljövänlighet och trafiksäkerhet samt för att skapa förutsättningar för en
rättvis fördelning av transportmöjligheter bör vara regionalt förankrad
och samordnad för olika åtgärder och transportslag. Tidigare i denna
proposition har regeringen föreslagit en länsbaserad regional
infrastrukturplanering och en samlad regional planeringsram. I denna
planeringsram ingår bl.a. de investeringsmedel som tidigare planerades i
länen och regionalt i Vägverket. Genom att föra samman samtliga
regionala investerings- och förbättringsåtgärder i en planeringsram
skapas förutsättningar för samordning, helhetssyn och väl avvägda
regionala lösningar. Incitamentet till samordning mellan olika aktörer
kan ytterligare öka genom att bidragsmedel också ingår som en del av
ramen.
Regeringen anser att den samordnade regionala planeringsramen bör
disponeras för följande ändamål:
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga vägar som inte är
nationella stamvägar,
investeringar och förbättringsåtgärder i statliga järnvägar som inte är
stomjärnvägar,
bidrag till investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar inkl.
kommunala flygplatser och kajanläggningar,
bidrag till kommunala väghållare för fysiska åtgärder och
transportinformatik för förbättrad miljö och ökad trafiksäkerhet,
bidrag till trafikhuvudmän för åtgärder som ökar tillgängligheten till
kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer.
6.2 Förbättrat regionalt väg- och järnvägsnät
Regeringens bedömning: Den regionala ramen bör användas för
nyinvesteringar i vägar som inte är nationella stamvägar och läns-
järnvägar om dessa bedöms ha god samhällsekonomisk lönsamhet.
Genom medel från den regionala ramen bör bärighetsprogrammet
fullföljas och åtgärder för tjälsäkring, beläggning av grusväg och
inhämtande av eftersatt underhåll ske enligt inriktningens
intentioner.
Medel från den regionala ramen skall kunna användas för
reinvesteringar i länsjärnvägarna så att de kan tillgodose regionala
behov för kollektivtrafik och godstågstrafik.
Skälen för regeringens bedömning: Det är angeläget att de regionala
väg- och järnvägsnäten är pålitliga och medger effektiva transporter.
Detta är inte minst väsentligt för näringslivets transporter, för att
möjliggöra arbetspendling och för kollektivtrafikens funktion. Ett särskilt
behov som bör beaktas inom den regionala planeringsramen är att tillse
att terminalanläggningar, hamnar m.m. har ändamålsenliga anslutningar
till transportnäten i övrigt.
Regeringen anser att den regionala ramen skall kunna användas för
nyinvesteringar i riksvägar och länsvägar som inte ingår i nationella
stamvägnätet samt i länsjärnvägar där dessa är angelägna. Vid
prioritering av investeringar i de regionala näten bör den
samhällsekonomiska lönsamheten spela en avgörande roll.
Regeringen anser vidare att det bör vara ett regionalt ansvar att ange
översiktliga prioriteringar av förbättringsåtgärder i enlighet med
inriktningens intentioner på vägar som inte ingår i det nationella
stamvägnätet. Den regionala ramen bör därmed användas för åtgärder
som innebär att bärigheten i vägnätet höjs i enlighet med de nationella
målen för bärighetsåtgärder. Vidare bör ramen användas för
förbättringsåtgärder avseende tjälsäkring, beläggning av grusvägar och så
att eftersatt underhåll inhämtas. Den regionala planeringsramen bör
också användas för att utföra reinvesteringar i länsjärnvägar så att de kan
tillgodose godstrafikens och kollektivtrafikens behov.
6.3 Förbättrad miljö och trafiksäkerhet
Regeringens bedömning: Den föreslagna infrastrukturinriktningen
innebär en ökad ambitionsnivå för miljö- och trafiksäkerhetsarbetet.
Den regionala ramen bör användas för miljö- och
trafiksäkerhetsförbättringar främst längs befintliga vägar och
järnvägar.
För att stimulera en ökad satsning på miljö- och
trafiksäkerhetsåtgärder inom kommunal väghållning bör upp till ca 1
miljard kronor av den regionala finansiella planeringsramen för åren
1998–2002 reserveras som bidragsmedel. Bidragsvolymens storlek
bör anpassas till specifika regionala behov i länsplanen.
Skälen för regeringens bedömning: Den regionala ramen bör
användas för att uppnå miljö- och trafiksäkerhetsförbättringar främst
längs befintliga statliga vägar och järnvägar. Med miljöförbättringar
avses i första hand bullerskyddsåtgärder, åtgärder för omhändertagande
av dagvatten och skydd av vattentäkter samt upprustning av slitna
vägmiljöer. Med åtgärder för ökad trafiksäkerhet avses exempelvis
ombyggnader av korsningar, åtgärder i vägens sidoområde samt åtgärder
för bättre skydd av oskyddade trafikanter. Även
transportinformatikåtgärder med samma syfte bör kunna ingå i den
regionala ramen.
Den regionala ramen kan användas för trafiksäkerhetsåtgärder på
statliga vägar som inte är nationella stamvägar. Miljöförbättrande
åtgärder på alla statliga vägar och järnvägar avses prioriteras inom den
regionala ramen i enlighet med bl.a. de åtgärdsprogram som anges i
kapitel 4. Utifrån de nationella målen och riktlinjerna bör således
regionala program upprättas för miljö- och trafiksäkerhetsförbättringar.
Den ökade ambitionsnivån för miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder som
föreslås inom det statliga vägnätet bör följas upp med motsvarande
insatser på det kommunala vägnätet. Detta är särskilt viktigt då större
delen av de samlade problemen inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet
finns i tätorterna.
I 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, bet. 1987/88:TU20,
rskr. 1987/88:297) överfördes ansvaret för väghållningen av de
övergripande vägarna i tätort till staten och kommuner blev i större
utsträckning väghållare för lokala tätortsvägar. Statsbidraget till
investeringar och drift av de statskommunala vägarna togs bort år 1992
och ersattes i en kommunalekonomisk reform fr.o.m. den 1 januari 1993
av det generella bidraget till kommunerna. Investeringarna i de
kommunala vägnäten har sjunkit från 3,0 miljarder kronor år 1989 till
1,15 miljarder kronor år 1995 (prisnivå år 1995).
Kommunerna har ansvaret för prioriteringen av åtgärder inom den
kommunala väghållningen. Ett genomförande av den ökade ambitionen
inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet på det kommunala vägnätet bör
stimuleras genom att man ger möjlighet till statliga bidrag. De åtgärder
som främst bör genomföras på det kommunala vägnätet med detta bidrag
avser oskyddade trafikanter och bullerexponerade bostadsmiljöer.
Mot denna bakgrund bör Vägverket ges möjlighet att finansiellt kunna
stödja miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder som höjer kvaliteten i befintligt
kommunalt vägnät utöver den nivå som anges i gällande författningar
eller gällande praxis. Det är rimligt att statens finansiella åtagande
omfattar maximalt hälften av den totala kostnaden för de aktuella
åtgärderna.
Stödet till miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder inom det kommunala
vägnätet bör även kunna ingå som en del i de överenskommelser som,
exempelvis i trafiksäkerhetsarbetet, träffas mellan Vägverket och
Svenska kommunförbundet eller enskilda kommuner.
Det är lämpligt att fysiska åtgärder eller transportinformatik för miljö
och trafiksäkerhet samordnas med andra infrastrukturåtgärder. Storleken
på den mängd medel som bör kunna fördelas som statsbidrag i varje län
bör därför slutgiltigt avdelas i länsplanen och därvid anpassas till de
specifika regionala behoven.
Regeringen gör bedömningen att behovet av dessa åtgärder
sammantaget är 1 miljard kronor för 5-årsperioden 1998–2002.
6.4 Satsning på regional kollektivtrafik
Regeringens bedömning: Genom medel från den regionala ramen
bör den regionala kollektivtrafiken utvecklas så att tillgängligheten
till kollektivtrafiken generellt kan öka.
Fördelningsaspekterna bör beaktas vid satsningarna på
kollektivtrafikanläggningarna.
Regionala investeringar i kollektivtrafikanläggningar bör
samordnas med övrig trafikplanering och fysisk planering.
Kommunikationskommittén: När det gäller den regionala
kollektivtrafiken anser kommittén att spårburen trafik har vissa fördelar
jämfört med busstrafik. I Sverige genomförs nu stora investeringar i
järnvägar. Det anses viktigt att utnyttja dessa investeringar för regional
trafik. Kommittén återkommer i sitt slutbetänkande om trafikeringen på
järnväg.
Kommittén tar även upp frågan om anpassning av kollektivtrafiken till
de funktionshindrade. Med utgångspunkt från Samreseutredningens
förslag och Vägverkets m.fl. bedömning av behovet av åtgärder i den
regionala kollektivtrafiken föreslår kommittén att 2,5 miljarder kronor av
de statliga infrastrukturanslagen avsätts till åtgärder för
handikappanpassning under perioden 1998–2007.
Kommunikationskommittén har föreslagit att ökade satsningar på LTA
finansieras genom neddragningar på underhållsåtgärder.
Remissinstanserna: Förslagen från Kommunikationskommittén har
inte remissbehandlats. Ett 20-tal av de instanser som yttrade sig över
kommitténs delbetänkande saknade dock en behandling av
kollektivtrafikens speciella förhållanden och förutsättningar i
delbetänkandet.
Vanliga synpunkter från länsstyrelserna är att kollektivtrafikens behov
vad gäller vägstandard och vägutbyggnader måste beaktas, att effektiva
knutpunkter för kollektivtrafiken måste etableras för att åstadkomma
effektiva reskedjor och att LTA-ramen borde utökas för att möjliggöra
insatser som gör kollektivtrafiken mer attraktiv. Fem länsstyrelser
påpekar att det bör bli möjligt att göra investeringar i tågmateriel för
regional trafik via LTA-anslag.
Boverket och ett antal länsstyrelser hävdar att det finns behov av
systematisk samhällsplanering; kollektivtrafikens möjligheter måste
utvecklas genom en fysisk planering.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar vikten av att staten tar ett
fortsatt ekonomiskt ansvar för persontrafiken på länsjärnvägar också
efter år 2000, annars riskerar stora delar av denna trafik att läggas ned.
NUTEK menar att satsningar på infrastrukturåtgärder måste vägas mot
subventionering av bl.a. samhällsekonomiskt olönsam tåg- och flygtrafik
samt andra åtgärder som kan främja näringslivet i olika regioner.
Blekinge Länstrafik ger förslag om att länsstyrelserna i samband med
upprättande av LTA-planer på särskilt sätt får i uppdrag att redovisa hur
föreslagna satsningar på kollektivtrafik bidrar till att uppfylla
miljömålen.
Luftfartsverket anger att trafikflyget bör behandlas som ett kollektivt
transportmedel på samma sätt som järnvägen och busstrafiken. Vid
fördelning av medel bör även transportbehovet till flygplatser beaktas.
Skälen för regeringens bedömning: Den regionala kollektivtrafiken,
framför allt med buss, ökade kraftigt i början på 1980-talet som en följd
av utbudsförbättringar efter trafikhuvudmannareformen och
bensinprishöjningar. Därefter har en stagnation skett och även tendenser
till ett minskat kollektivt resande kunnat märkas.
Regeringen anser att den regionala ramen bör användas för regionala
kollektivtrafikanläggningar som hållplatser, terminaler, kajanläggningar
och kommunala flygplatser i enlighet med hur LTA-anslaget för
närvarande används. Vid prioritering av vilka investeringar som skall
erhålla bidrag bör den bedömda samhällsekonomiska lönsamheten vara
vägledande. Det är samtidigt önskvärt att de satsningar som görs på
infrastruktur för kollektivtrafik bidrar till en utjämning av skillnader i
resstandard, dels inom respektive region, dels mellan olika regioner.
En helhetssyn på kollektivtrafiksystemet bör tillämpas. Det innebär
bl.a. att investeringar i infrastruktur skall vägas mot andra typer av
åtgärder, t.ex. bättre fordon, ökad trafikering, åtgärder för högre kvalitet
och service. Helhetssynen innebär också att kollektivtrafikplaneringen
skall samordnas dels med annan trafikplanering i regionen, dels med den
fysiska planeringen.
Inom Vägverket pågår ett arbete med att ta fram ett nationellt
utvecklingsprogram för kollektivtrafiken. Arbetet utförs i samarbete med
en mängd nationella och regionala aktörer på kollektivtrafikens område.
Det är sannolikt att det ur detta programarbete kommer förslag till
åtgärder som kan kräva betydande finansiella insatser på nationell,
regional och lokal nivå. Regeringen utesluter inte att vissa sådana
åtgärder kan finansieras inom den regionala finansiella ramen.
6.5 Bidrag till ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken
Regeringens bedömning: Funktionshindrade människor bör ges en
ökad möjlighet att utnyttja kollektivtrafiksystemet.
Åtgärder bör i ökad utsträckning vidtas så att hela reskedjan inkl.
förflyttningarna till och från färdmedlet beaktas. För att påskynda
denna utveckling bör, under en övergångsperiod, statliga
stimulansmedel kunna utgå till sådana trafikhuvudmän som
investerar för ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken.
SAMRESE-utredningens förslag m.m.: Regeringen beslöt den 1 juli
1993 att en särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att lägga fram
förslag om en bättre samordning i länen av offentligt betalda resor. Den
27 juni 1995 överlämnade utredningsmannen sitt betänkande (SOU
1995:70) Allmänna kommunikationer – för alla? En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig på Kommunikationsdepartementet (dnr
K95/2736/4).
Samreseutredningen föreslår bl.a. ekonomiska stimulansmedel för att
påskynda handikappanpassningen av kollektivtrafiken i syfte att
underlätta funktionshindrades resor. Med en sådan utveckling kan de
resor som funktionshindrade till jämförelsevis höga kostnader nu företar
med taxi eller specialfordon bli färre.
Utredningen föreslog ett gemensamt ansvar för kollektivtrafik,
färdtjänst samt riksfärdtjänstresor och sjukresor inom länen. Utredningen
har endast givit en grov kostnadsberäkning av åtgärdsbehovet och skiljer
sig därför från regeringens förslag.
I regeringens uppdrag till trafikverken att lämna visst underlag inför
föreliggande proposition om infrastrukturåtgärder ingick att beskriva
vilka åtgärder som bör genomföras under planperioden 1998–2007 för att
öka tillgängligheten i kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer.
Kommunikationskommittén har i skrivelse som kom in till
Kommunikationsdepartementet den 18 september 1996 redovisat behov
av statligt stöd till den regionala kollektivtrafikens infrastruktur.
Kommittén framhåller vikten av att åtgärder för ökad tillgänglighet för
funktionshindrade prioriteras i den regionala planeringen.
Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser ger ett
uttalat stöd för målsättningarna som presenteras i utredningen. Svenska
Bussbranschens Riksförbund (BR) ställer sig positivt till
utredningsmannens ambitioner att effektivisera organisationen av de
samhällsbetalda resorna genom att i ökande grad föra över dessa till
kollektiva färdmedel. Enligt BR kan ett ökat antal personer med
funktionshinder använda sig av bussen vid förflyttning.
Svenska Taxiförbundet ställer sig positivt till den framförda
målsättningen. Förbundet hävdar att de positiva samhällseffekterna ur
såväl miljö- som samhällsekonomisk synpunkt borde bli störst om
tillgängliga medel används för att få de personer som åker personbil att i
stället åka kollektivt.
Svenska Lokaltrafikföreningen och samtliga trafikhuvudmän delar
utredningsmannens beskrivning av problembilden samt uppfattningen att
tillgängligheten till kollektivtrafiken förbättras med utredningens förslag.
Ett starkt stöd finns för att samtliga led i en reskedja bör vara
handikappanpassade. Socialstyrelsen framhåller att ett utökat användande
av de kollektiva färdmedlen förutsätter en helhetssyn på den
funktionshindrades resesituation. Det är inte tillräckligt att trafikmedlet
görs tillgängligt utan det är minst lika viktigt att den omgivande miljön
görs anpassad för funktionshindrade och att underhåll av hissar etc. inte
eftersätts.
Flertalet remissinstanser ser positivt på att det avsätts särskilda medel
för handikappanpassningsåtgärder. Neurologiskt Handikappades
Riksförbund (NHR) anser det angeläget att investeringsbidrag ställs till
förfogande som kan stimulera och påskynda anpassningen av den totala
trafikmiljön till funktionshindrades villkor. Reumatikerförbundet
tillstyrker förslaget och påpekar vikten av att man särskilt ser över
anpassningen av hållplatser, terminaler, sitthöjd på stolar, bänkar och
toaletter. Även Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
tillstyrker reserveringen av särskilda investeringsmedel. Förbunden
konstaterar dock att förslaget förutsätter att lika stora belopp kan
finansieras inom ramen för landstingens och kommunernas redan i dag
hårt ansträngda budgetar. Några remissinstanser, däribland en del
länsstyrelser avstyrker dock att just LTA-anslagen skall få användas för
ändamålet. Vägverket föreslår däremot att riktlinjerna för LTA-medlen
bör ändras till att även omfatta investeringar i handikappanpassade
fordon. Härigenom kan utvecklingen påskyndas i önskad riktning. Vad
gäller utredningens förslag om finansieringen av
infrastrukturinvesteringar anser RRV att det finns allvarliga brister i
underlaget.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Inom regeringens
handikappolitik är den s.k. normaliseringsprincipen en viktig del.
Innebörden av denna är att människor med funktionshinder skall kunna
ingå i samhällsgemenskapen och ges med andra människor jämlika
levnadsvillkor. För detta krävs bl.a. att den fysiska miljön och
färdmedlen inom kollektivtrafiken ges en utformning som är anpassad
även till funktionshindrades förflyttningsbehov. För trafikföretagen har
den principen gällt att de med egna ekonomiska medel får bekosta
investeringar i sådana åtgärder som underlättar funktionshindrades
förflyttningsmöjligheter. I 1979 års trafikpolitiska riksdagsbeslut
uttalades att sådana investeringar skall betraktas som en naturlig del av
trafikföretagens verksamhet.
Vissa avsteg från denna princip har dock gjorts under årens lopp. Det
särskilda stöd till forskning och utveckling rörande anpassning av
trafiken till äldres och funktionshindrades behov som föreslogs i 1988 års
trafikpolitiska proposition och som riksdagen anslagit medel till har varit
en bidragande orsak till att anpassningsåtgärder successivt kommit i
gång. År 1988 beslöt riksdagen om ett engångsanslag på 50 miljoner
kronor i syfte att påskynda handikappanpassningen. Anslaget skulle
användas för att bekosta sådana åtgärder som låg utöver vad som följde
av dåvarande Transportrådets föreskrifter om anpassning av den
kollektiva trafiken till funktionshindrades behov.
Behovet av att finansiera sådana merkostnader var stort. Anslaget
förbrukades inom loppet av något år. Även om beloppet var
jämförelsevis litet fick det i en hel del kommuner avsedd effekt. Till
exempel bidrog det till att trafik med servicelinjer började sättas i gång
genom att anslaget fick användas till delfinansieringar av investeringar i
sådana bussar som var särskilt lämpliga för sådan trafik. Dåvarande
Transportforskningsberedningen beslutade om betydande ekonomiska
medel för att tekniskt utveckla en för ändamålet särskilt utformad
minibuss. Den bussprototyp som togs fram blev den buss som för
närvarande är den mest vanliga i servicelinjetrafiken. I den
forskningsproposition (prop. 1996/97:5) som regeringen beslöt i
september i år ingår medel för forskning om offentligt betalda resor. Den
satsningen utgör ett viktigt komplement till förslagen i denna
proposition.
Flera studier och praktikfall visar på servicelinjernas stora potential att
öka funktionshindrades möjligheter att resa med ordinarie kollektivtrafik
och därmed minska färdtjänstresande med taxi och specialfordon.
För att öka tillgängligheten inom kollektivtrafiken över hela landet bör
enligt regeringen särskilda stimulansmedel avsättas för ändamålet. För att
möjliggöra ett ökat resande i den ordinarie kollektivtrafiken och ett
minskat resande med specialtransporter, bör en process snabbt inledas
med investeringar för att åstadkomma en mera tillgänglig kollektivtrafik.
Först därefter är det möjligt att göra större besparingar inom sådana
offentligt betalda resor som sker med taxi eller specialfordon. Medlen
bör därför användas under en övergångsperiod.
För perioden fr.o.m. år 1998 t.o.m. år 2002 bör alltså medel avsättas
för att öka tillgängligheten i kollektivtrafiken för funktionshindrade
resenärer. Dessa åtgärder skall vara mer långtgående än vad som följer av
de föreskrifter som Vägverket har meddelat med stöd av § 4
förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik eller de
krav i fråga om tillgänglighet som kan ställas med stöd av plan- och
bygglagen (1987:10). Åtgärderna kan avse kollektivtrafikfordon,
terminaler, hållplatsanläggningar eller andra anläggningar i anslutning till
dessa som förbättrar tillgängligheten för funktionshindrade. Medlen skall
också få användas för investeringar i informationsanläggningar för
meddelande av resemöjligheter och annan information som underlättar
funktionshindrades resor.
Trafikverken har beräknat investeringskostnaderna till sammanlagt 3,6
miljarder kronor under 10 år. Vid närmare granskning av redovisningarna
framgår att verken tagit upp flera slag av åtgärder som inte bör vara
berättigade till statsbidrag, t.ex. höjning av plattformar utmed
stomjärnvägarna. Sådana investeringar bör finansieras inom ramen för
trafikverkens eller trafikföretagens ordinarie verksamhet. I övrigt
förefaller trafikverkens behovsberäkningar vara realistiska.
Bidragsberättigade åtgärder bör, liksom vid 1988 års beslut om
statsbidragsgivning, enbart vara sådana som ingår i trafikhuvudmännens
ansvarsområden och då med syftet att öka tillgängligheten för
funktionshindrade inom den lokala och regionala kollektivtrafiken.
Härigenom kan funktionshindrade i ökad utsträckning använda sig av
allmänna kommunikationsmedel i stället för att resa med taxi eller
specialfordon, med minskade kostnader för specialtransporterna som
följd.
Det är lämpligt att åtgärder som förbättrar tillgängligheten för
funktionshindrade samordnas med andra infrastrukturåtgärder.
Väsentligt i samband med de bidrag som avses införas under en
övergångsperiod är att en tydlig ekonomisk incitamentsmodell samtidigt
bör tillskapas, så att satsningar på åtgärder för ökad tillgänglighet i
kollektivtrafiken leder till minskade färdtjänstkostnader. Avsikten är
också att hänsyn till genomförda handikappanpassningsåtgärder skall
kunna tas i samband med prövning av färdtjänsttillstånd.
Trafikverken har för sin del anmält ett sammanlagt investeringsbehov
på 3,6 miljarder kronor fördelat på 10 år. Behovet av statsbidrag är enligt
Kommunikationskommittén 2,5 miljarder kronor. Ramens storlek blir
emellertid bl.a. beroende av vilket intresse trafikhuvudmännen har av att
öka tillgängligheten i kollektivtrafiken vilket i sin tur är avgörande för
kommunernas möjligheter att kunna minska sina kostnader för
färdtjänsten.
Investeringsbidrag avses inom ramen kunna lämnas med 50 % av
faktiska kostnader. Anslaget disponeras av Vägverket som, efter ansökan
om statligt bidrag, har att beräkna de kostnader som skall ligga till grund
för bidragsbelopp.
Regeringen avser uppdra åt Vägverket att göra en utvärdering av den
föreslagna ordningen för statsbidrag. Erfarenheterna bör redovisas i en
rapport till regeringen i slutet av år 1999.
Regeringens avsikt är att under första halvåret 1997 förelägga
riksdagen en samlad proposition om kollektivtrafik på grundval av bl.a.
Samreseutredningens betänkande och remissbehandlingen av denna.
7 Nationella planeringsförutsättningar
7.1 Investeringar i nationella stamvägar
Regeringens bedömning: Det nationella stamvägnätet är skapat för
att ge stabilitet och långsiktighet i väginvesteringarna samt för att
utgöra en grundläggande förutsättning vid utvecklingen av de
regionala transportanläggningarna. Varje del av det nationella
stamvägnätet bör byggas ut i den takt och ges den geometriska
standard som är motiverad av trafikförhållandena på respektive del.
Förutom att investeringarna prioriteras efter samhällsekonomisk
lönsamhet bör kompletterande kriterier tillämpas så att trafiken på
det nationella stamvägnätet i olika regioner på lång sikt kan ges en
jämförbar transportstandard vid likvärdiga förhållanden.
Transportinformatiktjänster som syftar till att organisera trafiken
bättre bör värderas jämsides med sedvanliga investeringsåtgärder
och bör därför också prövas som alternativ och komplement till
byggande av traditionell infrastruktur.
Kommunikationskommittén: Kommittén har illustrerat sitt förslag
genom att redovisa den fördelning vägmedlen skulle få om de fördelades
utifrån det preliminära underlag som kommittén hade tillgång till.
Fördelningen blev sådan att samtliga väghållningsregioner utom de två
Norrlandsregionerna skulle få minskade volymer att planera för. Särskilt
kraftiga neddragningar redovisades för investeringar i stamvägar i södra
och västra Sverige. Tillkommande investeringar koncentrerades till
Mälardalen.
Kommunikationskommittén har dock inte i betänkandet tagit ställning
till hur vägmedlen skall fördela sig mellan olika regioner och mellan
olika objekt utan menar att denna fråga måste hanteras på sedvanligt sätt
i den fortsatta planeringsprocessen. Kommittén ansåg det angeläget att i
det fortsatta planeringsarbetet göra fördjupade analyser av de nationella
och internationella länkarna utifrån alternativa budget- och
standardnivåer samt ett bredare samhällsperspektiv.
Remissinstanserna: Den geografiska fördelningen av väg- och
järnvägsåtgärder anser några länsstyrelser vara oacceptabel. Främst
länsstyrelserna i Västsverige har uppmärksammat den geografiska
fördelning som de samhällsekonomiska kalkylerna ger upphov till.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att de samhällsekonomiska kalkylerna
har fått för stor betydelse. Detta innebär att konsekvenserna regionalt blir
orimliga om man med investeringar i infrastruktur vill medverka till
näringslivsutveckling och ekonomisk tillväxt. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län anser att kommitténs förslag beträffande de drastiskt minskade
väginvesteringarna på de viktigaste stråken i Västsverige ter sig som
orimliga mot bakgrund av regeringens och riksdagens mål när det gäller
närings- och regionalpolitiken. VTI är förvånat över att huvuddelen av
investeringarna satsas i Mälardalen. Glesbygdsverket anser att de
föreslagna åtgärderna är otillräckliga för att uppnå mål om regional
balans.
Skälen för regeringens bedömning: Grundläggande för valet av vilka
nyinvesteringar i vägar som skall tas upp i den nationella
väghållningsplanen är den positiva effekten av investerade medel.
Merparten av den tillgängliga planeringsramen bör disponeras enligt
detta s.k. lönsamhetskriterium.
Om endast lönsamhetskriteriet tillämpas kommer trafikala behov i de
delar av vägnätet som är belägna i områden där anläggningskostnaderna
är högre än genomsnittet inte att tillgodoses i samma omfattning. Inte
heller kommer behov i lågtrafikerade områden att tillgodoses i lika hög
utsträckning, eftersom det är svårare att finna lönsamma åtgärder när det
är låga trafikmängder. Regeringen anser dock att det nationella
stamvägnätet skall hålla en rimlig standard även om den
samhällsekonomiska lönsamheten blir lägre i vissa regioner. Därför bör
kompletterande kriterier användas vid upprättandet av planerna.
Det långsiktiga målet bör vara att det nationella stamvägnätet i olika
regioner på lång sikt håller en jämförbar transportstandard vid likvärdiga
trafikförhållanden. Investeringar som är oumbärliga för att en jämförbar
transportstandard skall uppnås men som inte kan uppvisa tillräcklig
lönsamhet på grund av särskilda anläggningstekniska förutsättningar bör
därför prioriteras i särskild ordning.
Man bör därvid utgå från trafikflödet på vägen. Det
bedömningsunderlag som man då får fram kan ge uttryck för lägsta
godtagbara transportstandard och samtidigt ta hänsyn till krav på
trafikens medelhastighet, risk för köbildning och olycksrisk. I
Vägverkets analys av ett sådant kriterium användes en genomsnittlig
kostnadsnivå för investeringarna och följande villkor som utgångspunkt
för när åtgärder kan övervägas:
fler än 12 000 fordon per dygn på en stamväg som inte är motorväg,
fler än 8 000 fordon per dygn på en stamväg som inte är motorväg, 4-
fältsväg eller 13-metersväg,
fler än 2 500 fordon per dygn på en stamväg som är smalare än
9 meter.
Regeringen bedömer att ca 6 miljarder kronor av ramen för
nyinvesteringar i stamvägar bör fördelas utifrån ett sådant särskilt
kriterium baserat på trafikflödet på vägen för att en adekvat regional
omfördelning av medlen skall ske.
Därutöver bedömer regeringen att ca 1 miljard kronor av den
tillgängliga ramen för nyinvesteringar på stamvägnätet bör gå till
åtgärder som på ett avgörande sätt förbättrar tillgängligheten i områden
med låg tillgänglighet. De områden som anses ha låg tillgänglighet är
främst EU:s stödområden. En övre gräns för vad
tillgänglighetsförbättringen får kosta bör tas med i detta kriterium.
Infrastruktur och trafikreglering kan i dag i högre grad än tidigare ses
som ett system. Transportinformatiktjänster som syftar till att organisera
trafiken bättre bör värderas jämsides med sedvanliga investeringsåtgärder
och bör prövas som alternativ till byggande av ny infrastruktur. Exempel
på dessa tjänster kan vara styrning, reglering, avgiftssystem, information
och annan förarhjälp. Transportsystemet är ett stort och dyrbart system,
det ligger i samhällets intresse att effektivisera det.
7.2 Nya förutsättningar med transportinformatik
Regeringens bedömning: Införandet av transportinformatik
kommer att förändra stora delar av transportsystemet i grunden. Den
nya tekniken skapar nya förutsättningar att uppnå de trafikpolitiska
målen. Regeringen ser transportinformatik som en naturlig del av
transportinfrastrukturen. Strävan bör vara att underlätta en bred
användning av tekniken med hänsyn till individens integritet.
Information om trafikens tillstånd och flöden bör till en låg
kostnad tillhandahållas aktörer som kan använda den. Detta bör gälla
hela transportsektorn.
Betänkanden och utredningar: Delegationen för Transporttelematik
har lämnat ett betänkande, Bättre trafik med väginformatik (SOU
1996:17) med förslag som i stort överensstämmer med regeringens
bedömning.
KFB och Vägverket har gemensamt genomfört det s.k. TOSCA-
projektet (1990–96) som är en omfattande utredning av kostnaderna för
transportinformatik samt bedömningar av de samhällsekonomiska
vinsterna för ett stort antal transportinformatiktjänster.
Vägverket har i en rapport till Kommunikationsdepartementet
redogjort för Vägverkets roll.
Remissinstanserna:
SOU 1996:17 Delegationen för Transporttelematik
De flesta remissinstanser instämmer i att det behövs en organisation för
vägtrafikledning. Många av remissinstanserna påtalar att kollektivtrafik
bör kopplas till vägtrafikledningen. Några remissinstanser anser också att
en nationell digital transportdatabas bör skapas. Behovet att genomföra
större demonstrationsprojekt för att utreda effekterna av
hastighetsanpassningssystem framhålls av flera remissinstanser.
Dessutom framhålls ett behov av att ytterligare utreda
användarperspektivet samt att involvera användarna redan i ett tidigt
skede.
TOSCA-rapporten
Flertalet instanser anser att investeringar i integrerade
informationssystem ger mervärde åt användaren, väghållaren och även
andra samhällsinstanser (som polis, brandkår och ambulanstransporter).
Kommunförbundet m.fl. anser det nödvändigt att klarlägga
rollfördelningen inom en framtida vägtrafikledningsorganisation.
Skälen för regeringens bedömning: Informationssamhället och den
omvälvning vi upplever i form av ökad datorkraft och förbättrade
telekommunikationer gör att förutsättningarna för transportsystemet
förändras i grunden. Inget av trafikslagen skulle i dagens läge klara sig,
med bibehållen säkerhet och kapacitet, utan det stöd och den styrning
som transportinformatiken ger. Utvärderingar av transportinformatik
visar att långtgående förbättringar kan uppnås – inte minst när det gäller
framkomlighet, trafiksäkerhet och miljö – om införandet sker på ett
genomtänkt sätt utifrån ett helhetsperspektiv. Strävan bör vara att
underlätta för en introduktion av tillämpningar som befrämjar säkerheten,
ökar tillgängligheten och reducerar negativ miljöpåverkan.
Förutsättningarna för nationella och lokala beslut om införande av
enskilda applikationer är goda.
Järnvägs- och flygtrafiken styrs från centraler där flöden bl.a.
optimeras utifrån bedömda säkerhetskrav. Även inom sjöfarten är
transportinformatiken redan en realitet. Sjöfarten har kompletterat de
traditionella systemen med bl.a. radar, kompass och radio med olika
satellitbaserade system för kommunikation och navigation med mycket
hög precision.
Ett s.k. transpondersystem är under utveckling. Ett fartyg kan genom
detta system lokalisera fartyg i sin närhet mycket säkrare än med enbart
radar. Systemet indikerar fartygets namn, kurs och även last m.m. På
dessa områden ligger Sverige långt framme och såväl inom FN:s
sjöfartsorganisation IMO som inom EU pågår arbete som siktar till att
införa krav på användning av t.ex. transpondrar.
Inom luftfarten har tekniska hjälpmedel och informationsteknik länge
utnyttjats. Ända sedan civilflygets genombrott och andra världskriget har
integrerade trafikledningssystem med positionsbestämning etc. varit en
viktig del av luftfarten, inte minst för att tillgodose de säkerhetskrav som
ställts på flygtrafiken. Av samma skäl har tekniska hjälpmedel successivt
byggts in i flygplanen för att underlätta pilotens arbete och minska
effekter av mänskliga missgrepp.
Vägtrafiken däremot är decentraliserad i den meningen att den regleras
av lokala trafiksignaler, skyltar och vägmarkeringar. Övergripande
system reglerar inte trafiken för att optimera flöden och minimera
olyckor. Vägtrafikanten bestämmer själv t.ex. hastighet och vägval. Olika
trafikantkategorier blandas, vilket gör att vägtrafiken skiljer sig från
andra trafikslag. Relativt sett små medel erfordras för att stora positiva
effekter på vägsidan skall kunna nås, uppgradering av
trafiksignaleringssystem och differentierad skyltning av tillåten hastighet
är två exempel.
Transportinformatik ger nya möjligheter för beslutsfattare inom
transportsektorn. Tekniken bör tillämpas om den kan bidra till att uppnå
de trafik- och miljöpolitiska målen. Investeringar i infrastruktur som
tidigare har varit den dominerande lösningen på transportproblem kan nu
kompletteras och till viss del ersättas av mer kostnadseffektiva lösningar
i form av transportinformatik. Det är dock viktigt att noga överväga
konsekvenserna för slutanvändaren. Förarmiljön är redan i dag belastad
av elektronik och apparater, dessutom skall förarna klara av att, på ett
trafiksäkert sätt, ta in information från vägmiljön i form av skyltar och
vägmarkeringar. Samhället bör därför noggrant följa införandet av
väginformatik så att det bidrar till uppfyllandet av de trafik- och
miljöpolitiska målen. Det är viktigt att åstadkomma en bra balans mellan
teknikens möjligheter och människans förutsättningar för att skapa en bra
förarmiljö. Det är enligt regeringens uppfattning möjligt att med
samhällskrav i botten skapa ett trafiksystem som är bättre anpassat till
trafikanten och dennes behov.
EU arbetar med ett stort antal frågor inom transportinformatikområdet.
Vissa av transporttelematiktjänsterna är gränsöverskridande och det är då
nödvändigt att få en harmonisering. Sverige är mycket aktivt i de frågor
som rör transportinformatik. Fortsättningsvis bedömer regeringen det
som angeläget att arbetet inom EU:s arbetsgrupper prioriteras för att
Sverige skall kunna hålla kvar sin tätposition inom transportinformatik.
Införandet bör, i vissa fall, samordnas med övriga EU-länder. Flera
tillämpningar kan dock beslutas och införas på nationell regional och
lokal nivå.
En förutsättning för att införa tillämpningar av olika slag är en väl
underbyggd infrastruktur för informationshantering, dvs. en plattform
som framtida system och tjänster kan baseras på.
Samma information om trafikens tillstånd och flöden kan nästan alltid
användas för olika ändamål. Samtidigt är det oftast svårt att motivera att
ett enskilt system skall betala för informationen på egen hand.
Regeringen bedömer det, till följd därav, som angeläget att information
om tillstånd och flöden tillhandahålls till en låg kostnad. Ett
samhällsekonomiskt riktigt utnyttjande av den information som offentlig
förvaltning förfogar över får inte begränsas eller hindras av att
kostnaderna för att utnyttja de offentliga registren blir för höga. Detta bör
gälla för hela transportsektorn. Regeringen har, av samma skäl, redan
tidigare beslutat att Vägverket skall skapa en nationell digital vägdatabas.
För att man skall kunna använda sig av den nya tekniken inom
vägsektorn krävs det att berörda organisationer anpassar sig till de nya
förhållandena. Därför kommer det att under den kommande 5-
årsperioden vara nödvändigt att skapa en ändamålsenlig
vägtrafikledningsorganisation. Denna bör vara väl förankrad lokalt i
samspel med berörda kommuner och andra intressenter. Den bör också
ha en väl definierad beslutsstruktur. Regeringen kommer efter
slutbetänkandet från Delegationen för Transporttelematik att ta ställning
till hur en slutgiltig organisation skall utformas.
7.3 Investeringar i stomjärnvägar
Regeringens bedömning: Investeringar i stomjärnvägar bör ske på
ett sådant sätt att den pågående anpassningen till snabbtågstrafik kan
fullföljas och så att godstrafikens konkurrenskraft stärks.
Samhällsekonomisk lönsamhet skall vara ett grundläggande
kriterium vid prioritering av investeringsobjekt.
Skälen för regeringens förslag: Investeringar i järnvägsnätet
motiveras främst utifrån att de åstadkommer gynnsamma förändringar
för järnvägstrafikens konkurrenskraft. Det har visat sig vara möjligt att
öka tågtrafikens konkurrenskraft genom åtgärder som medför högre
hastigheter för persontågen samt bättre kapacitet och driftsäkerhet för
godstågen. Såväl snabbtågsanpassningar som godsåtgärder har också
generellt sett hög samhällsekonomisk lönsamhet.
Inom ramen för den planeringsram för investeringarna i stomjärnvägar
som regeringen föreslår, ingår 7 miljarder kronor för
reinvesteringsåtgärder som i viss mån kompletterar nyinvesteringarna
och som är nödvändiga för järnvägsnätets utveckling.
7.4 Vissa infrastrukturprojekt
7.4.1 Förslag och bedömningar i sammandrag
Regeringens förslag: Följande projekt skall prioriteras i särskild
ordning och inrymmas inom planeringsramen för investeringar i
stomjärnvägar:
– delfinansiering av Citytunneln i Malmö,
– utbyggnad av fyra spår mellan Södermalm och Årsta i Stockholm,
– ytterligare ökad spårkapacitet genom centrala Stockholm,
– upprustning av Ådalsbanan mellan Sundsvall och Nyland,
– ökad kapacitet på järnvägen mellan Göteborg och Kornsjö.
Åtgärder skall inrymmas i planeringsramen för investeringar i
nationella stamvägar för att inom planperioden ge väg E 6 mellan
Rabbalshede och den planerade avgiftsfinansierade sträckan vid
Svinesund en standard motsvarande 13-metersväg.
Regeringens bedömning: En förhandlingsman bör tillsättas för
att med berörda parter undersöka förutsättningarna för finansiering,
utbyggnad och trafikering av hela Botniabanan mellan Sundsvall och
Umeå under planperioden.
Ett genomförande av Götalandsbanan ryms inte inom den
föreslagna planeringsramen.
Investeringsplaneringen för vägar och järnvägar mellan Sverige
och Norge bör samordnas.
Kommunikationskommittén: Kommittén har i sitt delbetänkande ut-
talat behovet av att vissa problemområden studeras vidare i ett nationellt
perspektiv och att lösningar som gynnar såväl näringslivets behov som
goda persontrafiklösningar väljs. Kommittén har därmed inte tagit ställ-
ning till Botniabanan, Götalandsbanan eller Citytunneln. Vissa investe-
ringar på Norra stambanan har utpekats som nödvändiga ur systemper-
spektiv trots att de inte uppvisar samhällsekonomisk lönsamhet som
enskilda projekt.
Skälen för regeringens bedömning: Strategiskt viktiga
infrastrukturinvesteringar kan ibland inte motiveras utifrån de
samhällsekonomiska lönsamhetskrav som gäller för övriga projekt som
ingår i den nationella investeringsplaneringen. Regeringen bedömer att
det speciellt vid större systemförändringar råder en osäkerhet kring de
samhällsekonomiska bedömningarna och trafikprognosernas
tillförlitlighet. Det finns också, främst för järnvägsnätet, investeringar
som har lägre lönsamhet på grund av höga anläggningskostnader eller en
låg trafikering, men som är mycket viktiga för transportnätens funktion.
Regeringen har därför utifrån särskilda beslutsunderlag gjort vissa
överväganden om särskilda nyinvesteringsprojekt, som redovisas nedan.
7.4.2 Citytunneln i Malmö och godstrafikåtgärder i Skåne
Regeringens bedömning: När Öresundsförbindelsen står färdig kommer
70 % av Sveriges exportgods på järnväg att fraktas till kontinenten via
Malmö. Samtidigt väntas en ökning av den spårburna kollektivtrafiken i
Öresundsregionen. För att säkra en positiv utveckling av godstågstrafiken
till kontinenten och kollektivtrafiken i Skåne måste järnvägssystemet
successivt kompletteras med utgångspunkt från dessa behov.
Regeringen anser att en Citytunnel i Malmö skapar förutsättningar för
en konkurrenskraftig internationell och nationell järnvägstrafik i
Malmöregionen samtidigt som den möjliggör en utveckling av den
regionala spårbundna kollektivtrafiken.
Den 7 oktober 1996 undertecknade regeringen ett förslag till
avsiktsförklaring om genomförande och finansiering av den s.k.
Citytunneln i Malmö. Citytunneln är en järnvägstunnel under de centrala
delarna av Malmö som sammanbinder Malmö central med spåren till
Trelleborg och Ystad samt till Öresundsförbindelsen. Genom
avsiktsförklaringen föreligger det förutsättningar för att förhandla fram
ett avtal om ett genomförande av projektet mellan parterna som för
närvarande är Malmö stad, Kommunalförbundet för Malmöhus läns
kollektivtrafik, SJ och Banverket. Regeringen har tillsatt en särskild
förhandlingsman med uppdrag att förhandla fram och teckna ett sådant
avtal.
Enligt avsiktsförklaringen beräknas de totala kostnaderna för
Citytunneln uppgå till 4 950 miljoner kronor, varav Banverket ansvarar
för 2 407,5 miljoner kronor, SJ för 150 miljoner kronor och regionen för
2 392,5 miljoner kronor. Den statliga finansieringsdelen som Banverket
ansvarar för och som inte avses att finansieras med lån, uppgår enligt
avsiktsförklaringen till 1 827,5 miljoner kronor.
Den del av den statliga finansieringen av Citytunneln som Banverket
kommer att ansvara för och som inte avses att finansieras med lån, bör
ingå i den ekonomiska ramen för investeringar i stomjärnvägar, under
förutsättning att en kompletterande finansiering kan säkerställas.
Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen vad gäller
Citytunnelns genomförande och finansiering när ett förslag till avtal om
genomförande av Citytunneln föreligger.
7.4.3 Ökad spårkapacitet i Stockholm m.m.
Bakgrund: Den begränsade spårkapaciteten i Stockholms centrala delar
har varit föremål för intensiva diskussioner sedan senare delen av
1980-talet, då SJ och sedermera Banverket föreslog en utbyggnad av ett
ytligt tredje spår mellan Stockholms central och Stockholms södra, samt
en ny dubbelspårig bro parallellt med den befintliga järnvägsbron över
Årstaviken mellan Södermalm och Årsta. Efter överklagande av en
detaljplan för Riddarholmen som innehöll ett tredje spår i ytläge,
upphävde regeringen i maj 1995 Stockholms kommuns beslut om
antagande av detaljplanen. Vidare förordade regeringen en snabb
utbyggnad av en ny dubbelspårig järnvägsbro mellan Södermalm och
Årsta och gav Banverket i uppdrag att redovisa en mer miljöanpassad
utformning av ett tredje spår förbi Riddarholmen samt alternativa
tunnellösningar. Samtidigt tillsatte regeringen en kommitté (Dir.
1995:80) med uppdrag att bl.a. utvärdera alternativa spårlösningar och
utreda förutsättningarna för en långsiktig och miljöanpassad lösning av
väg-, järnvägs- och kollektivtrafiken i centrala Stockholm. Kommittén
antog namnet Riddarholmskommittén och avlämnade sitt slutbetänkande
(SOU 1996:121) Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm den 2
september 1996.
Banverkets utredning: I enlighet med sitt uppdrag redovisade
Banverket i augusti 1996 utredningen Nya spår genom Stockholm, i
vilken en mer miljöanpassad utformning av ett ytligt tredje spår samt
olika tunnellösningar för järnvägstrafiken redovisas. Den föreslagna
utformningen av en ytlig trespårslösning, innebär bl.a. att inga ingrepp
görs i Riddarholmens byggnader, att samtliga spår sänks ungefär 1 meter
vid Birger Jarls torg samt att det tredje spåret byggs helt på den östra
sidan om de nuvarande mellan Stockholms central och Riddarholmen.
Denna utformning bedöms, inkl. kapacitetshöjande åtgärder vid
Karlberg, kosta totalt ca 2,3–2,4 miljarder kronor och medför att ett
bilkörfält måste tas i anspråk av den intilliggande sexfiliga Centralbron
på sträckan mellan Tegelbacken och Riddarholmen.
En tunnellösning med 2–3 nya underjordiska stationer i Stockholms
innerstad bedöms göra pendeltågstrafiken attraktivare genom
restidsvinster och bekväm omstigning till andra kollektiva
transportmedel. En ny underjordisk station med anknytning till
Centralstationen i Stockholm föreslås placeras mellan de nuvarande
tunnelbanestationerna, vilket minskar gångavstånden för resenärerna
jämfört med tidigare mer djupt belägna förslag. Restiden för
pendeltågsresenärerna minskar med ca tre minuter och gångtiden vid
Centralstationen mellan en ny underjordisk station och tunnelbanan
reduceras från nuvarande ca 7,6 minuter till 3,8 minuter. Vidare
förbättras tillgängligheten till Stockholms innerstad och den nuvarande
Centralstationen avlastas, vilket gynnar fjärr- och regionaltågstrafiken.
Kostnaden för en pendeltågstunnel med nya underjordiska stationer vid
Centralstationen, Odenplan och ev. Slussen, beräknas till minst 5,9
miljarder kronor.
En tunnellösning för fjärrtåg beräknas kosta ca 9,7 miljarder kronor
och bedöms därför inte vara realistisk. Banverket bedömer att en miljö-
anpassad trespårsutbyggnad i ytläge och en utbyggnad av en pendel-
tågstunnel är samhällsekonomiskt ungefär likvärdiga.
Söder om Stockholms central är i dag antalet dagliga tågresenärer ca
80 000 personer, varav 67 000 pendeltågsresenärer. År 2010 bedöms an-
talet dagliga tågresenärer söder om Stockholms central öka till ca
130 000 personer, varav 95 000 pendeltågresenärer, 14 000
regionaltågsresenärer och 22 000 fjärrtågresenärer. Antalet dagliga av-
och påstigande resenärer med pendeltåg i Stockholms innerstad beräknas
öka från dagens ca 130 000 personer till 200 000 personer år 2010.
Riddarholmskommittén: De utredningar som genomförts i samband
med Riddarholmskommitténs arbete visar att de nuvarande två spåren
mellan Stockholms central och Stockholms södra kompletterade med
förbättrad signalteknik och utbyggnad till fyra spår söder om Stockholms
södra, medger en ökning av den nuvarande tågtrafiken med minst 7 till 8
tåg per timme och riktning. En skyndsam utbyggnad till fyra spår mellan
Stockholms södra och Årsta säkerställer därmed nödvändig spårkapacitet
under den kommande planperioden. Om inte ytterligare spårkapacitet
byggs ut söder om Stockholms central under slutet av planperioden,
kommer emellertid det höga kapacitetsutnyttjandet att leda till
omfattande förseningar för tågtrafiken vid trafikstörningar, begränsningar
i möjligheterna att åstadkomma attraktiva tidtabeller samt till att
banunderhållet försvåras och fördyras.
Riddarholmskommittén framhåller att frågan om ytterligare
spårutbyggnad i centrala Stockholm i första hand är en fråga om att
stärka järnvägstrafikens säkerhet, kvalitet och konkurrensförmåga
gentemot övriga transportslag. Mot bakgrund av de olika alternativ för
spårförstärkning genom centrala Stockholm som Banverket utrett,
föreslår kommittén en utbyggnad av ett ytligt miljöanpassat tredje
järnvägsspår. Av hänsyn till stadsbild och miljö kring Gamla stan
föreslår kommittén att en utbyggnad av ett tredje spår kombineras med
att Centralbron ersätts med en vägtunnel. I en utredning som Stockholms
stad utarbetat, uppskattas kostnaden för att ersätta Centralbron med en
vägtunnel vid Riddarholmen till ca 2,7 miljarder kronor.
Vad gäller finansieringen föreslår kommittén att staten bekostar
utbyggnaden av ett tredje järnvägsspår, att Stockholms stad bekostar
gatuanslutningar till vägtunneln samt att en överenskommelse träffas om
att överföra väghållaransvaret för Centralbron och huvuddelen av den
s.k. nordsydaxeln till staten, samt att vägtunneln som ersätter Centralbron
finansieras med trafikavgifter eller statliga medel.
Remissinstanserna: Den 13 september 1996 anordnades en hearing i
Stockholm om Riddarholmskommitténs betänkande ”Spår, miljö och
stadsbild i centrala Stockholm” samt Banverkets utredning ”Nya spår
genom Stockholm”. Remissinstanserna har även fått möjlighet att lämna
skriftliga synpunkter.
Samtliga remissinstanser accepterar tredje spåret i ytläge, med något
undantag. En del av remissinstanserna anser dock att tredje spåret,
biltrafikproblematiken på Centralbron och tunnelbanan samt finansiering
skall lösas i ett paket. Riksantikvarieämbetet tillstyrker byggande av
tredje spåret i ytläge i princip enligt kommitténs förslag. Det är dock
angeläget att garantier för en helhetslösning/biltunnel så långt som
möjligt skapas. Stockholms stad godtar i sitt skriftliga svar kommitténs
förslag men har på en hearing uttryckt tveksamhet kring att utarbeta
detaljplaner innan biltrafik- och finansieringsfrågorna är lösta. Ett antal
miljöorganisationer förordar också en paketlösning.
Kranskommunerna förordar en snabb lösning på tredje spåret och vill
inte blanda in lösningen på biltrafikproblemet och finansieringsfrågan.
Detta gäller även Stockholms läns landsting och Länsstyrelsen i
Stockholms län. Haninge kommun anser att mycket investeringar har
lagts ned på Nynäsbanan som inte får full effekt förrän tredje spåret
byggs. Därför är det angeläget att beslut fattas snabbt. Upplands-Bro
kommun anser att tredje spåret måste byggas snarast. De stora
satsningarna i Mälardalen kräver ett tredje spår. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att utbyggnad av tredje spåret inte får avvakta
beslut om tunnelförläggning av biltrafiken.
SIKA är kritisk till tredje spåret i ytläge och ifrågasätter behovet av ett
tredje spår. Med hjälp av modern signalteknik och striktare tidtabell
möjliggörs en trafik med 12 pendeltåg och 12 fjärr/regionaltåg per timme
i vardera riktningen. Detta är tillräckligt även med optimistiska
antaganden om den framtida trafikutvecklingen.
Vad gäller Centralbron så anser både Nacka och Stockholms kommun
att ett provisorium måste till för att ersätta förlusten av det sjätte
körfältet. Några myndigheter, Boverket, Statskontoret och Statens
Fastighetsverk, anser att ett provisorium är otänkbart. Några av
remissinstanserna antyder att det kanske går att klara sig utan det sjätte
körfältet. VTI, Statskontoret och Stockholms läns landsting anser att
effekterna för biltrafiken av tredje spåret är dåligt belysta.
Ett tiotal remissinstanser samtycker till förslaget att lägga Centralbron
i en tunnel. Tre av remissinstanserna förordar alternativet med en västlig
Österled. RRV uttrycker sin tveksamhet till en tunnel eftersom förslaget
inte är tillräckligt belyst.
Ett fåtal av remissinstanserna har haft synpunkter på
tunnelbaneförslagen och stationsförslagen. Riksantikvarieämbetet och
Hyresgästföreningen anser att en spårterminal i Söderledens mynning är
ett bra förslag. Storstockholms Lokaltrafik däremot anser att förslaget är
problemfyllt. Ett antal miljöorganisationer påtalar vikten av att få bort
även tunnelbanebron.
Regeringens bedömning: Regeringen anser att en utbyggnad till fyra
spår mellan Södermalm och Årsta, med en ny järnvägsbro över
Årstaviken, är nödvändig för att på kort sikt kunna säkerställa tillräcklig
spårkapacitet för den utökade tågtrafik som planeras söder om
Stockholm. Med anledning av att spårutbyggnaden mellan Årsta och
Södermalm kompletterad med förbättrad signalteknik, kan antas innebära
att erforderlig spårkapacitet kommer att finnas tillgänglig under den
kommande planperioden, anser regeringen att det inte finns skäl att nu
forcera en ytterligare spårutbyggnad genom centrala Stockholm.
Mot bakgrund av Riddarholmskommitténs betänkande och de
utredningar som genomförts med anledning av kommitténs arbete, anser
regeringen att målet vid ytterligare utbyggnad av infrastruktur för
trafiken i centrala Stockholm bör vara att uppnå en långsiktig och
miljöanpassad helhetslösning för väg-, järnvägs- och kollektivtrafiken.
Det är regeringens uppfattning att en ytterligare spårutbyggnad genom
centrala Stockholm på sikt är nödvändig för att man fullt ut skall kunna
utnyttja de omfattande investeringar som beslutats och till stor del redan
genomförts på Grödinge-, Nynäs-, Svealands-, Mälar-, Ostkust- och
Arlandabanorna och som syftar till att förbättra såväl den interregionala
och regionala tågtrafiken som pendeltågstrafiken. Regeringen anser att en
utbyggnad av spårkapaciteten bör kombineras med åtgärder för att
minska störningarna från trafiken och att den närmare utformningen av
infrastrukturen bör behandlas inom ramen för den fortsatta
planeringsprocessen.
Regeringen anser att en utbyggnad av ett tredje spår i ytläge
kompletterat med en vägtunnel som ersätter Centralbron, skulle ge
möjligheter att förbättra miljön och göra de kulturhistoriska värdena mer
tillgängliga i området kring Gamla stan. Trafikplaneringen genom
centrala Stockholm är emellertid i första hand en fråga för Stockholms
kommun. Den kommunala trafikplaneringen bör samordnas med den
regionala och nationella infrastrukturplanering som regeringen föreslår i
denna proposition, i syfte att uppnå en långsiktig och miljöanpassad
helhetslösning.
Regeringen föreslår att ett finansiellt utrymme för ytterligare ökad
spårkapacitet genom centrala Stockholm reserveras under slutet av den
kommande planperioden inom ramen för investeringar i stomjärnvägar.
Det bör ankomma på Banverket att efter samverkan med berörda parter
avgöra hur stort detta utrymme bör vara och det bör ankomma på den
regionala och kommunala planeringen att utvisa vilka kompletterande
infrastrukturåtgärder som skall genomföras. Den finansiella ramen för
regionala åtgärder i infrastrukturen bör i detta sammanhang kunna
utnyttjas för att till viss del finansiera en långsiktig och miljöanpassad
helhetslösning för trafiken genom centrala Stockholm. Medel får tas i
anspråk för ytterligare utökad spårkapacitet genom centrala Stockholm
endast under förutsättning att en finansiellt hållbar lösning för
trafikinvesteringarna i Stockholmsregionen åstadkommits
Till dess att beslut tagits om den fortsatta utbyggnaden av infrastruktur
för järnvägstrafiken genom centrala Stockholm, bör vid genomförandet
av andra infrastrukturåtgärder hänsyn tas till en framtida helhetslösning
för väg-, järnvägs- och kollektivtrafiken.
7.4.4 Botniabanan
Utredningen om Botniabanan: Den 21 april 1994 beslutade regeringen
att en särskild utredare skulle tillkallas för att analysera förutsättningarna
för en utbyggnad av den s.k. Botniabanan längs sträckan Sundsvall–
Örnsköldsvik–Umeå. I uppdraget ingick bl.a. att bedöma projektets
samhällsekonomiska effekter, de företagsekonomiska förutsättningarna
för att bedriva järnvägstrafik på banan samt möjligheterna till en etappvis
utbyggnad. Utredaren överlämnade sitt slutbetänkande Botniabanan
(SOU 1996:95) till Kommunikationsdepartementet den 14 juni 1996.
Utredaren bedömer att det först är när den nuvarande länsjärnvägen
Ådalsbanan är upprustad på sträckan Sundsvall–Nyland och då en ny
bandel på sträckan Nyland–Örnsköldsvik–Umeå är utbyggd i sin helhet
som Botniabanan får en avgörande betydelse för regionens
trafikförsörjning. Botniabanan medför betydligt kortare restider mellan
orterna längs Norrlandskusten och näringslivet ges möjlighet till
effektivare godstransporter. Genom möjligheterna till dagpendling för
boende längs banan vidgas arbetsmarknaden och tillgängligheten till t.ex.
högre utbildning. Banans betydelse för regionens långsiktiga utveckling
är dock svårbedömd. Anläggningskostnaden beräknas till ca 1,6 miljarder
kronor för upprustning av Ådalsbanan och ca 8 miljarder kronor för
sträckan Nyland–Örnsköldsvik–Umeå. En utbyggnad av Botniabanan
innebär att kapaciteten för godstransporter mer än fördubblas jämfört
med i dag och att känsligheten för störningar i järnvägstransporterna i
övre Norrland minskar samt möjliggör en restid mellan exempelvis
Umeå och Stockholm på 5 timmar och 15 minuter. Utredaren bedömer
att Botniabanans samhällsekonomiska nytta är ungefär lika stor som dess
kostnad och att den otillräckliga samhällsekonomiska lönsamheten
medför att det nu inte är motiverat att besluta om ett genomförande. Vid
en eventuell utbyggnad av banan anser utredaren att den bör byggas ut
söderifrån och därav följer att den högst prioriterade etappen bör vara
upprustningen av Ådalsbanan på sträckan Sundsvall–Nyland. Vidare
pekar utredaren på möjligheten att öka godstransportkapaciteten på den
nuvarande stambanan genom övre Norrland genom att använda sexaxliga
lok samt genom att reducera den nuvarande trafiken med norrgående
nattåg.
Remissinstanserna: Botniabanan välkomnas av bl.a. SJ, Banverket,
Boverket, berörda länsstyrelser, de flesta kommunerna utmed banan samt
ett antal intresseorganisationer. Boverket anser att beslut om att bygga
Botniabanan inte bör skjutas på framtiden.
Ett tiotal remissinstanser är negativa till projektet, bl.a. Vägverket, VTI,
Sjöfartsverket och Luftfartsverket, Riksantikvarieämbetet, ett antal
intresseorganisationer samt ett fåtal inlandskommuner. VTI delar
utredningens bedömning att den samhällsekonomiska lönsamheten är så
tveksam att en utbyggnad av Botniabanan inte kan förordas i dag. Ett
antal remissinstanser är tveksamma och tycker att man skall avvakta med
beslut, bl.a. NUTEK, Länsstyrelsen i Jämtland samt Skogsindustrin och
Industriförbundet.
Länsstyrelsen i Jämtland anser att beslut om Botniabanan inte kan tas
förrän en samlad analys gjorts av hela Norrlands framtida
transportbehov. Skogsindustrin och Industriförbundet är oroliga att andra
investeringar får stå tillbaka på grund av att projektet är så pass dyrt.
Bristen på redovisning av regionala utvecklingseffekter till följd av
Botniabanan kritiseras av ett 30-tal remissinstanser, bl.a. SJ, Banverket,
NUTEK, AMS, Boverket, ett antal kommuner samt ett antal
intresseorganisationer. Remissinstanserna pekar på att
sysselsättningseffekter, näringslivseffekter, förbättrad
kompetensförsörjning, underlättande av arbetspendling m.m. borde tagits
upp i utredningen.
Länsstyrelsen i Gävleborg anser utifrån erfarenheter i länet att
effekterna för den regionala utvecklingen av en välutvecklad järnväg är
stora och inte alls svårbedömbara. Ett fåtal remissinstanser, bl.a.
Vägverket och Luftfartsverket håller med utredaren om att de regionala
utvecklingseffekterna inte kan beläggas.
25 remissinstanser har påpekat att Botniabanan har fått en negativ
särbehandling i den samhällsekonomiska kalkylen eftersom
restidsvinsterna har värderats på ett annat sätt än för andra projekt. Bl.a.
Banverket, Boverket, länsstyrelserna, ett antal kommuner samt ett antal
intresseorganisationer har påpekat detta. VTI, SIKA, Naturvårdsverket
och NUTEK anser att justeringarna i kalkylen är rimliga. Några av
kommunerna samt några järnvägsintressenter anser att person- och
godsprognoserna i utredningen är för låga medan intressenter för flyg
och sjöfart anser att dessa är för höga.
Vad gäller etapputbyggnad anser ett 10-tal remissinstanser i likhet med
utredaren att banan bör byggas söderifrån. Ett par kommuner och
Banverket anser att en noggrannare utredning bör göras av vilken etapp
som ger störst effekt. Fem remissinstanser anser att Botniabanan kommer
att ge effekt först när hela är utbyggd.
Regeringens bedömning: Väl fungerande järnvägskommunikationer i
Norrland är en viktig förutsättning för att näringslivet i norra Sverige
skall kunna vara konkurrenskraftigt bl.a. på den internationella
marknaden. Regeringen anser att avsaknaden av en järnväg längs
Norrlands relativt tättbefolkade kuststräckor begränsar möjligheterna till
en effektiv trafikförsörjning. Regeringen anser vidare att en utbyggnad av
Botniabanan bör ske söderifrån i etapper. Ådalsbanan utgör en naturlig
fortsättning av Ostkustbanan, exempelvis trafikerar SJ fr.o.m. i år
sträckan Sundsvall–Härnösand med snabbtåg. I ett senare skede bör
Ådalsbanan mellan Sundsvall och Långsele införlivas i
stomjärnvägsnätet. Som en första etapp av Botniabanan bedömer
regeringen att en särskild satsning bör göras för att rusta upp sträckan
mellan Sundsvall och Nyland till en standard som möjliggör en effektiv
snabbtågs- och godstrafik.
Trafikhuvudmannen i Västernorrlands län erhåller i dag ett årligt
statsbidrag för regionaltågstrafik på Ådalsbanan.
Med de begränsade långsiktiga ekonomiska ramar för investeringar i
infrastruktur som föreslås i denna proposition bedömer regeringen att det
inte är möjligt att genomföra Botniabanan i sin helhet.
Regeringen avser att snarast tillkalla en förhandlingsman för att med
berörda parter förhandla om förutsättningarna för ett avtal om
finansiering och utbyggnad av hela Botniabanan mellan Sundsvall och
Umeå under planeringsperioden. En utgångspunkt för
förhandlingsmannen bör vara att lokala och regionala parter deltar i
finansieringen av anläggningskostnaderna för sträckan Nyland–
Örnsköldsvik–Umeå. Utifrån denna förutsättning bör prövas
möjligheterna att bl.a. genom alternativ finansiering av andra
infrastrukturprojekt skapa ett utrymme för finansiering av Botniabanan.
Med tanke på projektets omfattning kommer ytterligare resurser utöver
föreslagen planeringsram att behövas. Regeringen avser att på grundval
av resultatet av förhandlingsmannens arbete återkomma till riksdagen
angående finansiering och genomförande av Botniabanan i samband med
vårpropositionen, om förutsättningar visar sig föreligga.
7.4.5 Götalandsbanan m.m.
Utredningar om Götalandsbanan m.m.: Den 21 april 1994 uppdrog
regeringen till Banverket att utreda förutsättningarna för en utbyggnad av
den s.k. Götalandsbanan längs sträckan Göteborg–Borås–Jönköping–
Gripenberg. I uppdraget ingick bl.a. att bedöma de samhällsekonomiska
konsekvenserna av projektet och effekterna för regional utveckling, miljö
och markanvändning. Banverket redovisade uppdraget den 15 januari
1996. Banverket har studerat två alternativa bansträckningar anpassade
för höghastighetståg, dels i en sträckning via Landvetters flygplats i
Göteborg, dels i en sträckning via Lerum. Anläggningskostnaden för
sträckan Göteborg–Gripenberg beräknas till mellan 10,7 och 12,8
miljarder kronor. Utredningen visar bl.a. att Lerumsalternativet bedöms
vara samhällsekonomiskt lönsamt medan de samhällsekonomiska
nyttorna är ungefär lika stora som anläggningskostnaderna för
alternativet via Landvetter.
SJ och ett antal berörda kommuner har även lanserat ett förslag om att
anlägga en anslutande höghastighetsjärnväg till Götalandsbanan, den s.k.
Europabanan, från Jönköping söderut längs E 4 till Helsingborg. Dessa
intressenter har uppskattat att anläggningskostnaderna för sträckan
Jönköping–Helsingborg är ca 8,8 miljarder kronor.
Remissinstanserna: Banverkets utredning om Götalandsbanan har
remissbehandlats av Banverket. Projekt Götalandsbanan som
representerar Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län,
Jönköpings län, Östergötlands län och Södermanlands län,
Göteborgsregionens kommunalförbund samt Bollebygds, Borås,
Ulricehamns, Jönköpings, Nässjö, Tranås, Boxholms, Mjölby,
Linköpings, Norrköpings och Nyköpings kommuner framför bl.a.
följande. Götalandsbanan tillgodoser ett eftersatt transportbehov i en
befolkningstät region som saknar sammanhängande järnvägsförbindelse.
Banan är samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt lönsam samt
möjliggör att snabb tågtrafik förbinder internationella flygplatser med
varandra. Anläggningskostnaderna kan bli upp till 1,5 miljard kronor
lägre än de som Banverket redovisat, vilket medför en högre
samhällsekonomisk lönsamhet. Om banan byggs ut i etapper bör den
första etappen bli sträckan Borås–Jönköping, i syfte att möjliggöra
genomgående tågtrafik i de mest befolkningstäta regionerna.
Alingsås kommun framför att Götalandsbanan är ett intressant
framtidsprojekt, men förutsätter att Västra stambanan kommer att
fortsätta att vara den viktigaste transportleden genom västra
Mellansverige. Länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs län anser att
man i första hand skall utnyttja de möjligheter som Västra stambanan
ger. SJ anser att det är angeläget att fatta beslut om ett nytt framtida
järnvägssystem för snabbare persontrafik, där både Götalandsbanan och
Europabanan ingår. Vidare har SJ gjort en egen studie som visar att tåget
skulle få en större marknadsandel än den som Banverkets utredning
visar. Partille kommun kan inte acceptera de föreslagna sträckningarna
genom kommunen, utan föredrar i stället en sträckning i tunnel. En
övervägande del av remissinstanserna anser att en sträckning via
Landvetters flygplats är den bästa.
Regeringens bedömning: Regeringen anser att utredningen om
Götalandsbanan visar att en komplettering av den nuvarande
järnvägsinfrastrukturen genom de folkrika tätortsregionerna i södra
Sverige kan skapa möjlighet till en ytterligare utveckling av järnvägen
som persontransportmedel.
Behov av att avlasta Västra och Södra stambanan kan uppkomma om
trafikvolymerna ökar kraftigt. Götalandsbanan och Europabanan bör ses
som två alternativ bland flera för att skapa avlastning av befintliga
järnvägar. Regeringen bedömer att det under kommande planperiod inte
finns finansiellt utrymme att realisera dessa projekt.
7.4.6 Inlandsbanan
Den 24 april 1996 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att bl.a. utifrån
trafikmässiga, miljömässiga, regionalpolitiska, kulturpolitiska och
försvarspolitiska utgångspunkter, föreslå hur de grundläggande villkoren
för trafiken på Inlandsbanan bör utformas. Den 12 september 1996
redovisade Statskontoret en delrapport angående arbetets inriktning och
uppdraget skall slutredovisas senast den 1 februari 1997. Regeringen
avser att under år 1997 återkomma till riksdagen angående de framtida
förutsättningarna för järnvägstrafiken på Inlandsbanan.
7.4.7 Plansamarbete med Norge
Regeringens bedömning: I juni 1993 beslöt den svenska
kommunikationsministern och den norska samferdselsministern att bilda
en gemensam samordningsgrupp för investeringar i väg och järnväg
mellan länderna bestående av representanter för de två departementen.
Gruppen har haft beslutade nationella planer som utgångspunkt för sitt
arbete och skall inom ramen för dessa bidra till ett rationellt och
samordnat genomförande av projekten.
Gruppen har speciellt beaktat förbindelsen Oslo–Göteborg. Denna
förbindelse ingår som en del av det prioriterade projektet Nordiska
Triangeln. Detta har gjort det möjligt att söka och erhålla särskilda EU-
bidrag till de svenska delarna. Dessa bidrag har främst avsett utredning
och projektering av järnvägsprojektet Nordlänken. På norsk sida har
under år 1996 särskilda tilläggsanslag beviljats för delsträckor på väg E 6
och på Østfoldbanen.
På delen vid Svinesund planeras en bro med anslutningar. Projektet
skall enligt en överenskommelse mellan svenska och norska
vägmyndigheter byggas som ett avgiftsfinansierat projekt.
Arbetet i samordningsgruppen har visat värdet av ett samordnat
underlag för planeringen av investeringarna i de väg- och
järnvägssträckningar som passerar gränsen mellan Sverige och Norge.
Både Sverige och Norge skall lägga fram nya infrastrukturplaner under
det närmaste året. Detta medför att det är möjligt att samordna
investeringsplanerna där en sådan samordning behövs. Regeringen anser
att arbetet i gruppen därför bör fortsätta och även omfatta en samordning
av planeringsarbetet där utbyggnadsbehov föreligger.
Den svenska regeringen bedömer att inriktningen i det gemensamma
planarbetet bör utformas mot bakgrund av att förbindelserna mellan
Göteborg och Oslo är en del i den Nordiska Triangeln. Den svenska
regeringen erfar att även den norska regeringen delar denna åsikt.
En god standard på dessa förbindelser är av stor betydelse för
utvecklingen av näringslivet i de berörda regionerna. Sträckan ingår i det
transeuropeiska transportnätverket – TEN – där EU:s medlemsländer
bl.a. skall verka för genomförandet av de i nätverket ingående projekten.
Målen, som uttryckes i gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av de
transeuropeiska transportnäten, anger att förbindelser även skall finnas
till länder som gränsar till unionen. Sverige har således ett ansvar att
samordna infrastrukturinvesteringarna med andra medlemsländer och
dessutom med Norge.
Väg E 6 norr om Uddevalla har i dag en varierande standard som bitvis
är låg med hänsyn till trafikmängden. De sämre avsnitten behöver byggas
om. Trafikmängderna motiverar inte högre standard än 13-metersväg
enligt Vägverkets utformningskriterier på delarna norr om Rabbalshede.
Regeringen anser att väg E 6 mellan Rabbalshede och den planerade
avgiftsfinansierade sträckan vid Svinesund skall byggas ut till denna
standard eller motsvarande under planperioden och att detta bör
inrymmas inom ramen för nationella stamvägar.
Upprustningen och utbyggnaden av järnvägen mellan Göteborg och
Oslo, den s.k. Nordlänken, påbörjades år 1994 med utbyggnaden av
Erikstadssvängen mellan Erikstad och Dalskog. Den tillgängliga
bankapaciteten på sträckan mellan Göteborg–Öxnered är i dagsläget hårt
utnyttjad och trafiken kommer enligt Banverkets prognoser att öka
ytterligare. Regeringen anser att Nordlänkens betydelse för såväl den
internationella som nationella järnvägstrafiken motiverar att en särskild
satsning görs för att förstärka kapaciteten på den hårt ansträngda
delsträckan Göteborg–Öxnered. På sträckan Öxnered–Kornsjö finns
möjlighet att utöka trafiken utan att förbättra spårkapaciteten.
Prop. 1996/97:53
Bilaga 1
Remissinstanser som yttrat sig över
Kommunikationskommitténs delbetänkande, Ny kurs
i trafikpolitiken (SOU 1996:26)
Statliga myndigheter
Rikspolisstyrelsen, Statens Räddningsverk, Post- och telestyrelsen,
Statens Järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket, Statens väg- och
transportforskningsinstitut (VTI), Statens institut för
kommunikationsanalys, Kommunikationsforskningsberedningen (KFB),
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens geotekniska institut (SGI),
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket,
Konjunkturinstitutet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Glesbygdsverket,
Riksantikvarieämbetet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Konkurrensverket, Boverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län,
Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i
Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län.
Landsting
Stockholms läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting,
Kristianstads läns landsting, Malmöhus läns landsting, Kalmar läns
landsting, Norrbottens läns landsting, Västmanlands läns landsting,
Jönköpings läns landsting, Älvsborgs läns landsting.
Kommuner och kommunalförbund
Flertalet kommuner och kommunalförbund har yttrat sig.
Övriga
Bilindustriföreningen, Bilspedition Transport & Logistics AB, Blekinge
länstrafik AB, Cykelfrämjandet, Forskningsgruppen för miljöstrategiska
studier vid FOA, Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet (FSJ), Före-
ningen Svenskt Flyg, Gröna bilister, Göteborgsregionens kommunalför-
bund, Göteborgsregionens Lokaltrafik AB, Handikappförbundens Sam-
arbetsorgan, Ingenjörsvetenskapsakademien, Institutet för transport-
forskning (TFK), Kommunalförbundet för Malmöhus läns
kollektivtrafik, Kooperativa förbundet (KF), Kungl Automobilklubben,
Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet , Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF), Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens
Riksförbund, OK bilisterna, Q 2000, SCA Forest and Timber AB,
Skånestyrelsen, SSAB Svenskt Stål AB, Stora Purchasing and Transport
AB, Svensk-Danska Broförbindelsen AB (SVEDAB), Svenska
Bussbranschens Riksförbund, Svenska Kommunförbundet, Svenska Lo-
kaltrafikföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Petroleum
Institutet, Svenska Vägföreningen, Svenska Åkeriförbundet, SACO;
Sveriges Järnvägars Tjänstemannaförbund, Sveriges Hamn- och Stuveri-
förbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Redareförening, Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Trafikflygföretagens Riksförbund,
AB Volvo, Västernorrlands Läns Trafik AB, Arkitekt- och ingenjörsfö-
retagen, Försäkringsförbundet, Aktion Skåne-Miljö, Framtida Järnvägs-
trafik, Skogsindustrierna, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, Turist-
delegationen.
Dessutom har ett antal organisationer och enskilda personer på eget
initiativ kommit in med skrivelser med anledning av Kommunikations-
kommitténs delbetänkande.
Prop. 1996/97:53
Bilaga 2
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 december 1996
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, von Sydow,
Pagrotsky,
Föredragande: statsrådet Uusmann
Regeringen beslutar proposition 1996/97:53 Infrastrukturinriktning för
framtida transporter.
Prop. 1996/97:53
101
98
Prop. 1996/97:53
Bilaga 1
Prop. 1996/97:53
Bilaga 3
Prop. 1996/97:53
Bilaga 4
Prop. 1996/97:53