Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1996/97:159 ·
Hämta Doc ·
Skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 159
Regeringens proposition
1996/97:159
Skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet
för rättegångskostnader
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 juni 1997
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den skyldighet att i vissa fall ställa säkerhet
för rättegångskostnader som föreskrivs i lagen (1980:307) om skyldighet
för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader tas bort
såvitt avser den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom
Europeiska unionen (EU) eller i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES). En sådan person föreslås vidare få
samma rätt som svenska medborgare att kräva säkerhet för
rättegångskostnader av en utländsk kärande. På motsvarande sätt likställs
också juridiska personer bildade enligt lagstiftningen i ett land inom EU
eller EES i övrigt med svenska juridiska personer.
Ändringarna syftar i första hand till att bringa bestämmelserna i över-
ensstämmelse med EG-fördraget och dess diskrimineringsförbud.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för
utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader 4
3 Ärendet och dess beredning 6
4 Gällande ordning 6
5 Behovet av en lagändring 8
6 Kostnadsmässiga konsekvenser 10
7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 10
8 Författningskommentar 11
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag 12
Bilaga 2 Lagrådets yttrande 14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1997 15
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångs-
kostnader.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut-
ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Om en utländsk medborgare som
inte är bosatt här i landet eller en
utländsk juridisk person vill väcka
talan vid svensk domstol mot en
svensk medborgare eller en svensk
juridisk person, skall på svarandens
yrkande käranden ställa säkerhet
för de rättegångskostnader som han
genom lagakraftägande avgörande i
målet kan bli skyldig att betala.
Om en utländsk medborgare som
inte har hemvist här i landet eller en
utländsk juridisk person vill väcka
talan vid svensk domstol mot en
svensk medborgare, mot någon som
har hemvist i Sverige eller mot en
svensk juridisk person, skall på
svarandens yrkande käranden ställa
säkerhet för de rättegångskostnader
som han genom lagakraftägande
avgörande i målet kan bli skyldig
att betala.
Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande
jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och
den som är sökandens motpart i ett ärende.
Vid tillämpningen av denna lag
likställs den som är medborgare
eller har hemvist i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området och juridiska personer
som har bildats enligt ett sådant
lands lagstiftning med svenska
medborgare och svenska juridiska
personer.
Den som är statslös eller politisk
flykting skall i fråga om skyldig-
heten att ställa säkerhet enligt
denna lag vara likställd med en
medborgare i den stat där han är
bosatt.
Den som är statslös eller politisk
flykting skall i fråga om skyldig-
heten att ställa säkerhet enligt
denna lag vara likställd med en
medborgare i den stat där han har
hemvist.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2. De nya bestämmelserna gäller också i mål som är anhängiga vid
svensk domstol vid ikraftträdandet. Har säkerhet i ett sådant mål ställts
av en kärande som inte längre omfattas av en skyldighet att ställa
säkerhet, skall säkerheten återgå.
3 Ärendet och dess beredning
Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) meddelade den 26
september 1996 ett förhandsavgörande där det klargjordes att bestämmel-
serna i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader (i fortsättningen kallad 1980 års lag)
inte är förenliga med EG-fördragets diskrimineringsförbud (målet C-
43/95 Data Delecta Aktiebolag och Ronny Forsberg mot MSL Dynamics
Ltd).
Presidenten i Svea hovrätt hade dessförinnan i ett brev till Justitiede-
partementet påtalat att bestämmelserna i lagen inte borde gälla för käran-
de från länder inom Europeiska unionen (EU) eller länder i övrigt inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
I denna proposition föreslås en lagändring som avser att bringa 1980
års lag i överensstämmelse med EG-fördraget.
Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Sveriges Industriförbund har
beretts tillfälle att yttra sig över ett utkast till lagrådsremiss med ett för-
slag till ändring som i huvudsak överensstämmer med propositionens
förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt den föreslagna ändringen eller
lämnat förslaget utan erinringar. Svea hovrätt och Sveriges Industriför-
bund har lämnat synpunkter av lagteknisk karaktär. Yttrandena finns till-
gängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju94/1344).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 maj 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 1. Lagrådet föreslår två lagtekniska
justeringar. Yttrandet finns i bilaga 2.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag.
4 Gällande ordning
En utländsk medborgare som inte är bosatt i Sverige eller en utländsk
juridisk person som vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk
medborgare eller en svensk juridisk person skall på yrkande av svaranden
ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom ett lagakraft-
ägande avgörande kan bli skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns
i 1 § i 1980 års lag. Skyldigheten att ställa säkerhet gäller i både mål och
ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål
och en sökande i ett ärende och med svarande den som är tilltalad i
brottmål och den som är motpart i ett ärende. Den som är statslös eller
politisk flykting anses i fråga om skyldigheten att ställa säkerhet likställd
med en medborgare i den stat där han är bosatt.
Enligt 2 § behöver säkerhet inte ställas i mål som handläggs enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, mål vid
fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist, ansökningsmål enligt
13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291), växelmål och checkmål, mål som
har tagits upp efter offentlig stämning och mål vid förvaltningsdomstol
eller Marknadsdomstolen. Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall
om talan väcks genom genstämning. Ett yrkande om säkerhet skall
framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet (se
4 §). När yrkandet om säkerhet har framställts skall domstolen förelägga
käranden att inom en viss tid ställa säkerhet. Ställs inte säkerhet som
godkänns av svaranden eller av domstolen skall talan avvisas. Enligt 3 §
skall säkerhet enligt lagen bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas
såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer
gemensamt, vara solidarisk. Med svarandens medgivande kan dock även
annan säkerhet ställas. Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av
den som domstolen utser.
I 5 § anges att utländska medborgare och utländska juridiska personer
är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet i den mån det har avtalats
i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige. Utländ-
ska kärande skall också jämställas med svenska medborgare och svenska
juridiska personer i fråga om rätten att kräva säkerhet om överenskom-
melse finns om det. Med avtal som nyss nämnts skall jämställas åtagande
som regeringen har gjort i förhållande till en annan stat eller del av stat
vid ömsesidigt internationellt samarbete för indrivning av underhållsbi-
drag. Av regeringens tillkännagivande (1996:625) om befrielse i vissa
fall för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader,
m.m. framgår när bestämmelsen är tillämplig i förhållande till en viss stat
och om det enligt överenskommelsen gäller särskilda villkor.
1980 års lag ersatte en lag från 1886 (1886:84 s. 14) om skyldighet för
utländska medborgare att ställa säkerhet i rättegång vid svensk domstol.
Enligt den gamla lagen var alla utländska medborgare skyldiga att, om
det yrkades, ställa säkerhet för rättegångskostnader. Detta ansågs inte
tillfredsställande och i den nya lagen undantogs därför de utlänningar
som var bosatta i Sverige från den skyldigheten. Lagen ändrades också i
vissa andra avseenden och genomgick en språklig omarbetning.
Skyldigheten för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångs-
kostnader skall ses mot bakgrund av att svenska domar i princip inte är
verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan han därför
gå miste om ersättning för rättegångskostnader, om käranden saknar till-
gångar i Sverige. Främmande stater, vars medborgare är befriade från
skyldigheten att ställa säkerhet i rättegång, har som regel åtagit sig att
verkställa dom eller beslut angående rättegångskostnad som har med-
delats här i landet. Motsvarande utfästelser har gjorts från svensk sida (se
prop. 1985/86:161, bet. 1986/87:JuU2, rskr. 1986/87:18). Bestämmelser
om verkställighet i Sverige av utländska rättegångskostnadsbeslut finns i
lagen (1986:1042) om verkställighet av vissa utländska beslut om rätte-
gångskostnader.
När det gäller rättegångskostnadsbeslut som har meddelats i en stat
som är medlem i EU eller EFTA, med undantag för beslut meddelade i
Belgien, Grekland och Liechtenstein, kan internationell verkställighet
numera också utverkas med stöd av bestämmelserna i 1988 års konven-
tion om domstols behörighet och om verkställighet av domar på pri-
vaträttens område (Luganokonventionen; jfr lagen [1992:794] med an-
ledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen). När konventionen
om Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning till Brysselkonventio-
nen, den parallella konvention om behörighet, erkännande och verkstäl-
lighet av privaträttsliga domar som gäller mellan EU:s medlemsstater
inbördes, har tillträtts av samtliga medlemsstater, kan detta ske inom
hela EU.
5 Behovet av en lagändring
Regeringens förslag: Den som är medborgare eller har hemvist i ett
land inom EU eller i ett annat land inom EES och juridiska personer
bildade enligt ett sådant lands lagstiftning likställs vid tillämpningen
av 1980 års lag med svenska medborgare och svenska juridiska perso-
ner.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om förhållandet mellan 1980
års lag och Sveriges europeiska samarbete har aktualiserats i ett mål vid
svensk domstol, vilket föranledde Högsta domstolen att begära ett för-
handsbesked av EG-domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget (se av-
snitt 3). I målet hade en brittisk juridisk person väckt talan mot en svensk
medborgare och en svensk juridisk person om betalning för levererade
varor. De svenska svarandena yrkade att det brittiska bolaget skulle fö-
reläggas att ställa säkerhet för de rättegångskostnader det skulle kunna bli
skyldigt att betala. I tingsrätt och hovrätt lämnades yrkandet utan bifall
med hänvisning till att en tillämpning av 1980 års lag i enlighet med sva-
randenas yrkande skulle strida mot Luganokonventionen. Hovrätten an-
förde i sitt beslut att det måste anses strida mot de strävanden efter lika-
behandling som kännetecknar Luganokonventionen och det för Sveriges
del då gällande EES-avtalet om en part på grund av 1980 års lag skulle
hindras att väcka en talan i Sverige som enligt Luganokonventionen en-
dast kan väckas här. Högsta domstolen begärde hos EFTA-domstolen ett
rådgivande yttrande i frågan om det stred mot EES-avtalet – i första hand
artikel 4 – att av en kärande som är brittisk juridisk person kräva säkerhet
för rättegångskostnad enligt 1980 års lag, när något motsvarande krav
inte kan ställas på svenska juridiska personer. Sedan Sverige inträtt som
medlem i EU riktades i stället motsvarande fråga till EG-domstolen med
hänvisning till artikel 6 i EG-fördraget.
EG-domstolens avgörande i målet innebär att artikel 6 i EG-fördraget
skall tolkas så, att det strider mot den bestämmelsen att en medlemsstat
kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat
och som har väckt talan vid en domstol i förstnämnda stat mot medbor-
gare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för
de rättegångskostnader som de kan bli förpliktade att ersätta, när något
sådant krav inte kan ställas på juridiska personer som tillhör den med-
lemsstaten och det är fråga om en talan som har samband med utövandet
av de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten.
Mot bakgrund av att målet i sak avsåg varor som levererats före Sveri-
ges anslutning till EU gjorde Högsta domstolen bedömningen att tvisten
inte hade något samband med utövande av en sådan grundläggande frihet
som garanteras av gemenskapsrätten. Eftersom inte heller Luganokon-
ventionen kunde ge något stöd för att åsidosätta 1980 års lag bifölls yr-
kandet om att käranden skulle ställa säkerhet för rättegångskostnader.
EG-domstolen har också nyligen behandlat frågan om krav på säkerhet
för rättegångskostnader och förhållandet till artikel 6 i EG-fördraget när
det gäller fysiska personer som är medborgare i en annan medlemsstat än
rättegångsstaten (målet C-323/95 David Charles Hayes och Jeanette
Karen Hayes mot Kronenberger GmbH i likvidation). Ett sådant krav är
enligt EG-domstolens avgörande diskriminerande om motsvarande krav
inte ställs på medborgare i rättegångsstaten som varken har tillgångar
eller hemvist där. På samma sätt som i avgörandet med svensk anknyt-
ning, anges som en ytterligare förutsättning att det är fråga om en talan
som har samband med utövandet av de grundläggande friheter som ga-
ranteras av gemenskapsrätten.
Innebörden av diskrimineringsförbudet och dess förhållande till regle-
ringen i 1980 års lag, såsom det klarlagts genom EG-domstolens avgö-
randen, betyder att 1980 års lag måste ändras.
I det sammanhanget kan frågan ställas om en lag av ifrågavarande slag
fyller någon funktion. Den frågan ställdes också i det lagstiftningsärende
som föregick 1980 års lag. Behovet av bestämmelser om skyldighet att
ställa säkerhet bör ställas mot det förhållandet att medborgare och juri-
diska personer i många västeuropeiska stater på grund av internationella
avtal är befriade från denna skyldighet. Så är för övrigt fallet med med-
lemsländerna i EU, med undantag för juridiska personer från Grekland,
Irland och Storbritannien samt för medborgare i Portugal och Österrike
som inte har hemvist i en stat ansluten till den i Haag den 1 mars 1954
dagtecknade konventionen (SÖ 1957:53) angående vissa till civilproces-
sen hörande ämnen. För brottmålens del finns ytterligare undantag. För
övriga EES-länders del, dvs. Island, Liechtenstein och Norge, är situatio-
nen den att medborgare i Island och Norge samt juridiska personer från
Norge är undantagna från lagens tillämpningsområde genom internatio-
nella konventioner. För länder anslutna till Luganokonventionen, dvs.
samtliga EFTA-länder utom Liechtenstein och samtliga EU-länder utom
Belgien och Grekland, gäller dessutom – som nämnts ovan – att en dom
meddelad i en konventionsstat skall erkännas i en annan konventionsstat.
Luganokonventionens tillämpningsområde är dock begränsat till pri-
vaträtten med undantag för vissa, i huvudsak familjerättsliga mål.
Det nu sagda kan leda till slutsatsen att ett upphävande av 1980 års lag
skulle få liten praktisk betydelse. Mot detta kan anföras att lagen – även
om den inte tillämpas i mer än ett fåtal fall om året – kan fylla en preven-
tiv funktion när det gäller att avhålla utländska rättssubjekt utanför EU
eller EES i övrigt från att föra en svagt grundad talan vid svensk dom-
stol.
Det finns mot den nu skisserade bakgrunden inte i dag underlag för ett
beslut att helt upphäva lagen. Tillämpningsområdet bör dock förändras så
att lagen uppfyller dels EG-fördragets krav på ickediskriminering på
grund av nationalitet, dels det motsvarande krav som ställs upp i EES-
avtalet. Detta innebär dels att medborgare i ett land inom EU eller EES i
övrigt och juridiska personer från ett sådant land skall likställas med
svenska subjekt och alltså befrias från skyldighet att ställa säkerhet enligt
lagen, dels att de – för att helt likställas med svenska medborgare och
svenska juridiska personer – skall tilläggas rätt att kräva säkerhet för rät-
tegångskostnader av utländska kärande som inte omfattas av befrielsen
från lagens tillämpningsområde. När det gäller definitionen av juridiska
personer bör ett uttryckssätt väljas som inte är för snävt i förhållande till
EG-domstolens avgörande och som klargör att det beträffande juridiska
personer är nationaliteten som skall avgöra om de omfattas av den nu
föreslagna reformen. Likställigheten bör gälla juridiska personer som har
bildats enligt lagstiftningen i ett land inom EU eller EES i övrigt. Den
definitionen har sin förebild i annan svensk lagstiftning med anknytning
till det europeiska samarbetet (se t.ex. 2 kap. 1 § aktiebolagslagen
[1975:1385]) och återfinns också i EG-fördraget (se t.ex. artikel 58). Det
är emellertid inte nödvändigt att – på det sätt som sker i dessa
bestämmelser – begränsa regleringen till att omfatta juridiska personer
som dessutom har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga
verksamhet inom EU eller EES i övrigt.
Mot bakgrund av främst Luganokonventionens regler om verkställig-
het av domar och med beaktande av det huvudsakliga syftet med 1980
års lag anser regeringen att regleringen i 1980 års lag bör utsträckas till
att omfatta dem som har hemvist i Sverige och inom EU eller EES i öv-
rigt. Av samma skäl och också med beaktande av svårigheten att lagstift-
ningsvägen åstadkomma en lämplig avgränsning anser regeringen att det
inte är meningsfullt att begränsa den föreslagna ändringen till enbart
tvister som rör sådana grundläggande friheter som skyddas av gemen-
skapsrätten.
6 Kostnadsmässiga konsekvenser
Ändringen medför inga ökade kostnader för staten eller det allmänna i
övrigt.
7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Lagändringen bör träda i kraft snarast, lämpligen den 1 januari 1998.
Den nya regleringen bör gälla även i mål där talan har väckts före
ikraftträdandet. En säkerhet som redan har ställts av ett rättssubjekt som
inte längre kommer att omfattas av någon skyldighet att ställa säkerhet
bör inte – eftersom detta skulle innebära en fortsatt diskriminering – be-
stå. En sådan ordning kräver en särskild övergångsbestämmelse.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet
för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostna-
der
1 §
I det första stycket har ett tillägg gjorts som innebär ett förtydligande av
att även den som har hemvist i Sverige får rätt att kräva sådan säkerhet
som avses i lagen. Tillägget är en logisk följd av att personer med hem-
vist i ett land inom EU eller EES i övrigt likställs med svenska medbor-
gare enligt den ändring som görs i tredje stycket. I bestämmelsens inled-
ning görs en redaktionell ändring för att terminologin i lagen skall bli
enhetlig. Någon ändring i sak är inte avsedd (se prop. 1979/80:78 s. 9 och
20).
I ett nytt tredje stycke likställs vid tillämpningen av lagen en medbor-
gare i ett land inom EES, den som har hemvist i ett sådant land samt en
juridisk person som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning med
svenska medborgare och svenska juridiska personer. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Det valda uttryckssättet
förekommer som en samlande benämning också i annan lagstiftning med
anknytning till EU och EES, se t.ex. 8 kap. 2 § rättegångsbalken.
I det fjärde stycket görs motsvarande redaktionella ändring som i första
stycket.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet
för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostna-
der
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut-
ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Om en utländsk medborgare som
inte är bosatt här i landet eller en
utländsk juridisk person vill väcka
talan vid svensk domstol mot en
svensk medborgare eller en svensk
juridisk person, skall på svarandens
yrkande käranden ställa säkerhet
för de rättegångskostnader som han
genom lagakraftägande avgörande i
målet kan bli skyldig att betala.
Om en utländsk medborgare som
inte har hemvist här i landet eller en
utländsk juridisk person vill väcka
talan vid svensk domstol mot en
svensk medborgare, mot någon som
har hemvist i Sverige eller mot en
svensk juridisk person, skall på
svarandens yrkande käranden ställa
säkerhet för de rättegångskostnader
som han genom lagakraftägande
avgörande i målet kan bli skyldig
att betala.
Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande
jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och
den som är sökandens motpart i ett ärende.
Vid tillämpningen av denna lag
likställs den som är medborgare
eller har hemvist i ett land inom
Europeiska unionen eller i ett annat
land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och juridiska
personer som har bildats enligt ett
sådant lands lagstiftning med
svenska medborgare och svenska
juridiska personer.
Den som är statslös eller politisk
flykting skall i fråga om skyldig-
heten att ställa säkerhet enligt
denna lag vara likställd med en
medborgare i den stat där han är
bosatt.
Den som är statslös eller politisk
flykting skall i fråga om skyldig-
heten att ställa säkerhet enligt
denna lag vara likställd med en
medborgare i den stat där han har
hemvist.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2. De nya bestämmelserna gäller också i mål där talan har väckts före
ikraftträdandet. Säkerhet som har ställts av en kärande som inte längre
omfattas av en sådan skyldighet skall återgå.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-29
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 22 maj 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om
ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ragnar
Palmkvist.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget innebär bl.a. att det förs in ett nytt tredje stycke i 1 § i 1980 års
lag, där det sägs att, vid tillämpningen av lagen, den som är medborgare
eller har hemvist i ett land inom Europeiska unionen eller i ett annat land
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och juridiska personer
som har bildats enligt ett sådant lands lagstiftning skall likställas med
svenska medborgare och svenska juridiska personer.
Enligt Lagrådets mening bör lagtexten lämpligen förkortas så, att man
avstår från att nämna Europeiska unionen och enbart talar om ”ett land
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”.
Lagrådet förordar vidare att punkt 2 i övergångsbestämmelserna
förtydligas och ges följande lydelse:
”De nya bestämmelserna gäller också i mål som är anhängiga vid svensk
domstol vid ikraftträdandet. Har säkerhet i ett sådant mål ställts av en
kärande som inte längre omfattas av en skyldighet att ställa säkerhet,
skall säkerheten återgå.”
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Tham, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:159 Skyldighet för utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.
Prop. 1996/97:159
2
1
Prop. 1996/97:159
Bilaga 1
Prop. 1996/97:159
Bilaga 1
Prop. 1996/97:159
Bilaga 2
Prop. 1996/97:159