Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1995/96:184 · Hämta Doc ·
Tillträde till högre utbildning m.m.
Ansvarig myndighet: Utbildningsdepartementet
Dokument: Prop. 184
Regeringens proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 mars 1996 Lena Hjelm-Wallén Carl Tham (Utbildningsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen redogör regeringen för sina överväganden och förslag i fråga om ändringar i reglerna för tillträde - behörighet och urval - till högre utbildning. Syftet med ändringarna är att skapa ett system som är tydligt, överblickbart och rättssäkert för sökande till universitet och högskolor. Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft vid antagningen inför studier höstterminen 1997. I propositionen föreslås vidare en ändring i högskolelagen som innebär att universitet och högskolor ges ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd. Slutligen föreslås att riksdagen återkallar dels sitt bemyndigande till regeringen att besluta om nedläggning av Verket för högskoleservice, dels sitt godkännande av att ett statligt helägt servicebolag bildas. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434).... 5 3 Ärendet och dess beredning................................. 6 4 Allmänna utgångspunkter.................................... 7 5 Sammanfattning av regeringens förslag och bedömningar...... 9 6 Gymnasieskolan och högskolan i förändring ................. 11 6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. 11 6.2 Eleverna i gymnasieskolan........................... 12 6.3 Högskolan........................................... 13 6.4 Sökande till högskolan ............................. 14 7 Grundläggande behörighet................................... 16 7.1 Grundläggande behörighet för studerande från gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning....................... 17 7.2 Motsvarandebedömningar.............................. 20 7.3 Grundläggande behörighet enligt den s.k. 25:4-regeln 21 8 Särskild behörighet - standardbehörigheter................. 22 9 Urval...................................................... 26 9.1 Betyg som urvalsgrund............................... 27 9.2 Högskoleprovet...................................... 29 9.3 Annat särskilt prov................................. 30 9.4 Arbetslivserfarenhet................................ 31 9.5 Urval baserat på särskilda skäl..................... 32 9.6 Lottning som urvalsmetod............................ 32 10 Studenternas rättssäkerhet................................. 33 10.1 Antagningsordning................................... 33 10.2 Studenternas möjlighet att överklaga................ 34 11 Antagningsprocessen........................................ 35 12 Avskiljande av studenter m.m............................... 38 12.1 Lärosätenas ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd 38 12.2 Utvärdering av Högskolans avskiljandenämnds verksamhet 41 12.3 Regler för avskiljande.............................. 42 12.4 Passiva studenter................................... 43 13 Genomförandefrågor......................................... 44 Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandena Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) och Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)........... 45 Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41)........ 48 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Behörighet och urval - förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71) samt promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) 52 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser avseende Utbildningsdepartementets remiss Avskiljande av studenter från högskoleutbildning............................. 63 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..... 64 Rättsdatablad.................................................... 65 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. antar regeringens förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434), 2. godkänner riktlinjerna för behörighet och urval till högre utbildning (avsnitten 7, 8 och 9), 3. återkallar sitt godkännande av att ett statligt helägt servicebolag med högskolorna som företrädare för staten bildas enligt senare beslut av regeringen, 4. återkallar sitt bemyndigande till regeringen att besluta om nedläggning av Verket för högskoleservice. 2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 och 7 §§ högskolelagen (1992:1434) skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 3 § -------------------------------------------------------------------- Kan inte alla behöriga sökande Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, till en utbildning tas emot, skall urval göras bland de skall urval göras bland de sökande. sökande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om urval. 7 §1En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som domare. -------------------------------------------------------------------- Nämndens beslut i avskiljande- Nämndens beslut i avskiljande- frågor får överklagas till allmän frågor får överklagas till allmän förvaltningsdomstol av studenten. förvaltningsdomstol av studenten och högskolan. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det, omprövas efter två år. _________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Den äldre lydelsen av 4 kap. 7 § gäller för beslut som har meddelats av nämnden före ikraftträdandet. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1995:96. 3 Ärendet och dess beredning Riksdagen beslutade år 1992 om en universitets- och högskolereform, som trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:1, bet. 1992/93:UbU3, rskr. 1992/93:103). En ny lag beslutades för högskolans verksamhet. År 1993 beslutade riksdagen att budgetåret 1993/94 införa ett nytt resurstilldelningssystem för högskolorna samt utbildningsuppdrag för varje enskild högskola (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363). Regeringen bemyndigade i december 1993 chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (dir. 1993:143). En av uppgifterna för utredningen, som benämns RUT-93, var att belysa hur behörighets- och urvalsreglerna utvecklats samt hur antagningssystemet och informationen till studenterna fungerar. I oktober 1994 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:126) utredningen i uppdrag att bl.a. lägga förslag till förändringar i högskole- förordningens regler om tillträde till grundläggande högskoleutbildning. Syftet skulle vara att skapa en nationell ordning som är överblickbar för de enskilda vad beträffar kopplingen mellan gymnasieskolan, vuxenutbildningen och högskolan. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt de studerandes rättssäkerhet i antagningsprocessen. Utredningen överlämnade i april 1995 delbetänkandet Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) samt i juli 1995 delbetänkandet Behörighet och urval Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71). Utredningen har även publicerat arbetsrapporter under sitt utredningsarbete. En sammanfattning av betänkandena finns i bilaga 1. Utredningen överlämnade i mars 1996 sitt slutbetänkande Reform och förändring (SOU 1996:21), som är föremål för beredning i regeringskansliet. Utredningens delbetänkanden om tillträde till högre utbildning har remissbehandlats. Remissammanställningar finns i bilaga 2 respektive 3. En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har haft till uppgift bl.a. att bedöma behovet av justeringar och förtydliganden i betygssystemen för de frivilliga skolformerna. Arbetsgruppen har funnit skäl att utifrån gymnasieskolans synvinkel föra fram till diskussion frågor om behörighet och urval till högskolan, särskilt mot bakgrund av den reformerade gymnasieskolan. Arbetsgruppen presenterade i september 1995 promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56). Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av arbetsgruppens förslag finns i bilaga 1. Remissammanställningen i bilaga 3 innefattar även remissvaren på arbetsgruppens promemoria. Riksdagen fattade våren 1995 beslut om att en central högskolemyndighet, Högskoleverket, skulle inrättas den 1 juli 1995. Riksdagen beslutade då också om vilka uppgifter som skall vila på Högskoleverket samt Verket för högskoleservice (prop. 1994/95:165, bet. 1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386). Vidare fastslogs Högskoleverkets ansvar vad gäller att besluta om universitetens och högskolornas rätt att utfärda examina. Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (bet. 1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308) framhållit att en utvärdering av erfarenheterna från Högskolans avskiljandenämnds verksamhet borde göras. Även regelsystemet för avskiljande av studenter från högskoleutbildning borde ses över. Vidare begärde riksdagen att nuvarande regler ändras så att företrädare för högskolan kan uppträda som part i Avskiljandenämnden vid prövning av ett avskiljandeärende. Justi-tiekanslern (JK) har föreslagit regeringen att det i högskolelagen förs in en regel om talerätt för lärosätena i avskiljandefrågor. JK har också förordat att det aktuella lärosätet ges partsställning hos nämnden. Sedan regeringen inhämtat visst ytterligare underlag har frågorna remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr U95/3484/UH). Det ankommer på regeringen att besluta närmare om regler för tillträde - behörighet och urval - till högre utbildning. Eftersom dessa regler är så viktiga för den enskilda studenten, anser regeringen att det finns skäl att låta riksdagen ta ställning till huvuddragen i de förändringar av högskole- förordningen som planeras. Ändringarna innebär också att Högskoleverket kommer att få vissa nya uppgifter i förhållande till dem som förelades riksdagen i propositionen Ett högskoleverk (prop. 1994/95:165). 4 Allmänna utgångspunkter Den svenska högskolan har under det senaste årtiondet genomgått stora förändringar. Det totala antalet studerande i högskolan har ökat med omkring 50 procent, från cirka 200 000 i mitten av 1980-talet till uppskattningsvis cirka 300 000 läsåret 1995/96. Genom förstärkningen av i första hand de mindre och medelstora högskolorna har den högre utbildningen också blivit en av de starkaste krafterna för utvecklingen i landets olika regioner. I slutet av 1980-talet inleddes även en reformering av högskolans inre organisation tillsammans med en långtgående decentralisering. De enskilda universiteten och högskolorna har i dag ett ansvar för att inom vida ramar utforma sitt utbud av utbildningar men även för att besluta om innehållet i dessa. Detta har lett till ett stort behov av information om alla de utbildningar som erbjuds de sökande till högskolan. Även beslutsbefogenheter när det gäller regler för behörighet, urval och antagning till högskolan har i hög grad överförts till de enskilda lärosätena. Det har kommit att innebära att det för relativt likartade utbildningar formulerats olika behörighets- och urvalsregler. De sökandes meriter har därmed kommit att bedömas på olika sätt vid olika universitet och högskolor. Möjligheterna för de enskilda att överblicka och bedöma chanserna att bli antagna till olika program eller kurser har därmed blivit mindre än de skulle behöva vara. Detta skapar svårigheter för i första hand dem som kommer från mindre studievana miljöer. Även gymnasieskolan har reformerats för att möta krav från ett snabbt föränderligt arbetsliv och samhälle, där behovet av ökade kunskaper och breddad kompetens blir alltmer framträdande. Den linjeindelade gymnasieskolan har omvandlats till en program- och kursbaserad gymnasieskola med en gemensam kärna av allmänna ämnen. Det relativa betygssystemet med betyg i varje ämne har ersatts av kunskapsrelaterade betyg efter varje kurs. Alla gymnasieprogram är nu treåriga, vilket innebär att de som i framtiden lämnar gymnasieskolan efter fullföljd utbildning i allmänhet kommer att ha bättre kunskaper än de som lämnade gymnasieskolan före reformen. Fler människor får härigenom bättre förutsättningar att kunna studera vid högskolan. Reformeringen av gymnasieskolan innebär genomgripande förändringar i förutsättningarna för högskolorna. Förändringarna i högskolan respektive gymnasieskolan, som genomförts samtidigt, har i alltför hög grad skett oberoende av varandra. Högskolan har därigenom tvingats söka sina lösningar i en oklar situation. Det har också skapat en stor osäkerhet hos de studerande i gymnasieskolan om vilka villkor som skall gälla för tillträde till högskolan, dvs. för behörighet och urval till olika utbildningar. Reglerna för tillträde till högskolan skall enligt regeringens mening i sina huvuddrag vara en angelägenhet för riksdag och regering, eftersom högskolan ingår i ett nationellt utbildningssystem. Statsmakterna skall ha ansvar för utformningen av dessa regler. Den enskilda högskolan skall även fortsättningsvis vara antagningsmyndighet med ansvar för antagningen i enlighet med de nationella reglerna. Regeringens avsikt med föreliggande proposition är att presentera ett system för tillträde till högskolan som är tydligt, överblickbart och rättssäkert för de enskilda sökandena och som samtidigt underlättar högskolans grannlaga arbete med antagning till högre studier. Den högre utbildningen står nu inför en period av ytterligare expansion. Regeringen planerar att ge förutsättningar för att öka antalet studerande vid högskolan med i första hand cirka 30 000 inom en treårsperiod. Detta kommer att bereda både fler ungdomar och fler vuxna goda möjligheter till en studieplats inom högskolan. Även detta understryker behovet av att skapa ett stabilt, överblickbart och rättssäkert system för tillträde till högskolan. Det är angeläget att tillträdesreglerna utformas så att de sökande i största möjliga utsträckning kommer in på den utbildning de i första hand önskar och har förutsättningar att genomföra. Reglerna för tillträde bör också upplevas som rättvisa och bidra till att ge så god information som möjligt om de förkunskapskrav som bedöms nödvändiga för att klara studierna på rimlig tid. God information om de krav högskolestudierna ställer ger den enskilde möjlighet att själv bedöma sin förmåga att klara studier. Det är i sista hand den enskilde som måste ta ansvaret för sina egna studier samtidigt som högskolan aktivt måste stödja de studerande i deras arbete. Genom ett sådant ömsesidigt ansvarstagande minskar behovet av formella regler. 5 Sammanfattning av regeringens förslag och bedömningar De förändringar som regeringen föreslår respektive avser att genomföra är i sammanfattning följande. Grundläggande behörighet I högskoleförordningen införs kompletteringar som avser sökande med slutbetyg enligt det nya betygssystemet för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För sökande med betyg enligt det gamla betygssystemet kommer nuvarande regler fortsatt att gälla. Benämningen „allmän behörighet„ ändras till „grundläggande behörighet„. Grundläggande behörighet skall den ha som - från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller specialutformat program och har lägst betyget Godkänd på kurser omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs för ett fullständigt program eller - från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst betyget Godkänd i kurser omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs för ett slutbetyg från gymnasial vuxenutbildning. Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för högskolornas bedömning av grundläggande behörighet när det gäller sökande som har kunskaper från annan utbildning än gymnasieskolan eller gymnasial vuxenutbildning, t.ex. folkhögskola, eller från annan verksamhet än utbildning. Särskild behörighet Högskoleverket skall efter hörande av Statens skolverk samt universitet och högskolor utveckla och fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter för att uttrycka kraven på särskild behörighet för de program och kurser som vänder sig till nybörjare i högskolan. För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de konstnärliga examina) enligt högskoleförordningen skall Högskoleverket efter hörande av Statens skolverk samt universitet och högskolor bestämma vilka standardbehörigheter som skall gälla. För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan skall respektive högskola besluta vilka standardbehörigheter som skall gälla, alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla. Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas på sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan. Urval Vid urval bland de sökande till högskoleutbildning skall som regel minst en tredjedel av platserna besättas på grundval av betyg och minst en tredjedel på grundval av resultatet på högskoleprovet. Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som grund för urvalet skall fastställas av regeringen efter förslag från Högskoleverket. Särskilt prov får användas som urvalsinstrument endast till utbildningar som leder fram till vissa yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och vilka kvalifikationer hos den sökande som provet skall mäta skall framgå tydligt för den sökande. Till de flesta kurser eller program skall antagningen ske med andra urvalsinstrument. Av sökande med resultat från högskoleprovet skall - hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och poäng för högskoleprovet, - hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet. För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på minst halvtid. Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av poäng för arbetslivserfarenhet. Sökande som av olika skäl inte kan bedömas på ett lämpligt sätt med de urvalsmetoder som behandlats ovan skall kunna åberopa särskilda skäl. Lottning skall endast få användas när det inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med likvärdiga meriter åt. Studenternas rättssäkerhet Varje högskola skall fastställa en antagningsordning i syfte att förbättra informationen om vilka regler som gäller och att öka rättssäkerheten för studenterna. Antagningsordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt och fastställas av styrelsen för högskolan. Antagningsprocessen Den gemensamma serviceverksamheten för antagningen bör också fortsättningsvis bedrivas i myndighetsform. Verket för högskoleservice (VHS) bör alltså bibehållas som myndighet och riksdagen bör återkalla bemyndigandet för regeringen att lägga ned verket och att i stället bilda ett servicebolag för verksamheten. Avskiljandefrågor Det aktuella lärosätet ges ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd. Lärosätet skall därmed kunna överklaga ett beslut av nämnden i fråga om avskiljande av en student från högskoleutbildning. 6 Gymnasieskolan och högskolan i förändring 6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen Under senare år har flera olika beslut fattats i syfte att åstadkomma en kvalitetshöjning inom den gymnasiala utbildningen. År 1991 beslutade riksdagen om en reform av gymnasieskolan och vuxenutbildningen (prop. 1990/91:85, bet. 1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356). Ett av reformens syften var att åstadkomma en kvalitetshöjning och höja den allmänna utbildningsnivån. Härigenom förbereds eleverna för ett livslångt lärande i ett samhälle där det blir allt mer nödvändigt med återkommande utbildning. Ett annat syfte var att skapa en flexibel gymnasieskola som kan anpassa sig efter elevernas önskemål om studieinriktning. Reformen innebar bl.a. att över 500 linjer och specialkurser i gymnasieskolan ersattes av 16 nationella program, samtliga treåriga. Till dessa kommer specialutformade program, som är likvärdiga med de nationella programmen, och individuella program. Reformen började genomföras läsåret 1992/93 och fr.o.m. 1997 kommer nästan alla som lämnar gymnasieskolan att ha följt ett treårigt program. En kärna av allmänna ämnen, s.k. kärnämnen, ger alla elever, oavsett programmets inriktning, en gemensam kunskap att bygga vidare på. Den nya gymnasieskolan är kursbaserad och bygger på att varje kurs åsätts ett visst antal gymnasiepoäng. Poängen definieras som det antal undervisningstimmar som beräknas behövas för att varje elev normalt skall inhämta kursen. Reformeringen av den kommunala vuxenutbildningen genomfördes läsåret 1992/93. Den gymnasiala vuxenutbildningen syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar får i gymnasieskolan. Gymnasial vuxenutbildning följer samma kursplaner som gymnasieskolan. Omfattningen av gymnasial vuxenutbildning anges också med gymnasiepoäng. För att få slutbetyg krävs liksom i gymnasieskolan att den studerande har slutfört samtliga kärnämneskurser. Riksdagen har också beslutat om ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen (prop. 1992/93:250, bet. 1993/94: UbU2, rskr. 1993/94:93). Det tidigare relativa betygssystemet ersattes av ett mål- och kunskapsrelaterat system. Betygssättningen knyts till varje kurs, inte till ämne. Ett ämne kan bestå av flera kurser på vilka betyg sätts. Betygen följer en fyrgradig skala, nämligen Icke godkänd (IG), Godkänd (G), Väl godkänd (VG) och Mycket väl godkänd (MVG). Till skillnad från det relativa betygssystemet skall det nya betygssystemet ge besked om i vilken utsträckning en elev tillägnat sig den kunskap som studierna i de aktuella kurserna syftar till. Detta besked riktar sig såväl till den enskilda eleven som till bl.a. den läroanstalt där eleven vill fortsätta sina studier. Utgångspunkten är att betygen också skall kunna fungera som ett urvalsinstrument för fortsatta studier. För betygen Godkänd och Väl Godkänd finns betygskriterier som fastställs av Statens skolverk. Läsåret 1994/95 infördes en ny läroplan och nya kursplaner vilka, tillsammans med det samtidigt införda nya betygssystemet, innebär en tydlig betoning av att varje elev skall nå vissa fastställda kunskaper. Alla program har i dag inslag av ämnen som förr var uppdelade på studieförberedande treåriga linjer och yrkesinriktade tvååriga linjer. Riksdagen beslutade år 1995 att ta bort beteckningarna studie- respektive yrkesförberedande utbildningar för att markera de förändringar som har skett - förändringar som bl.a. har till syfte att öppna vägen för fortsatta studier för elever från alla program. Införandet av obligatoriska kärnämneskurser har betytt en förstärkning av de allmänteoretiska kunskaperna inom främst gymnasieutbildningar med yrkesämnen. Karaktärsämnena, som i högre grad än andra ämnen förenar teori och praktik, har fått ett innehåll och en struktur som bl.a. gör dem användbara i fortsatta studier. 6.2 Eleverna i gymnasieskolan Intresset för högskolestudier bland gymnasieleverna är i dag större än någonsin tidigare. År 1995 räknade betydligt fler än hälften av samtliga elever i sista årskursen med att läsa vidare på universitet eller högskola. Under 1970- och 1980-talen var detta intresse avsevärt mindre. Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen omfattar för närvarande mer än hälften av eleverna i gymnasieskolan. Här finns merparten av dem som tidigt varit inriktade mot en högskoleutbildning. Eleverna har högre betyg än inom andra program och könsfördelningen är jämnare. Om man räknar in eleverna från motsvarande, tidigare förekommande studieförberedande linjer dominerar dessa elever bland yngre sökande till merparten av universitetens och högskolornas utbildningar. Den nya gymnasieskolan har emellertid inneburit vissa förändringar när det gäller intresseinriktningen bland eleverna. Exempelvis har det nya Medieprogrammet attraherat relativt många elever med höga betyg från grundskolan och en ganska stor andel av dessa elever kan förväntas vilja fortsätta till högskolan. Detsamma kommer sannolikt att bli fallet för eleverna från det Estetiska programmet. Läsåret 1994/95 hade dessa elever de högsta grundskolebetygen i gymnasieskolan näst efter eleverna på Naturvetenskaps-, Samhällsvetenskaps- och Medieprogrammen. Industriprogrammet utgör ett tredje exempel på förändrad intresseinriktning. Under läsåret 1994/95 och hösten 1995 har antalet elever på Industriprogrammet påtagligt ökat; programmet hade relativt få sökande i starten. Tack vare en markant tillströmning av flickor med goda grundskolebetyg har eleverna på Industriprogrammet nu klart högre medelbetyg än tidigare årskullar. 6.3 Högskolan Den högskolereform som genomfördes år 1977 innebar en radikal omläggning av den högre utbildningen. Ett viktigt mål för reformen var att göra denna utbildning mer tillgänglig, vilket ledde till att nya tillträdesregler utformades. Allmän behörighet till högskoleutbildning fick den som genomgått minst tvåårig linje i gymnasieskolan. Högskolan skulle även göras mer tillgänglig för vuxna med annan bakgrund och den s.k. 25:4-regeln blev därför gällande för hela högskolan. Som följd av 1977 års reform organiserades en stor del av högskolans utbildningar i allmänna och lokala utbildningslinjer. Det dåvarande Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fastställde utbildningsplanerna för de allmänna utbildningslinjerna och även vilka särskilda behörighetskrav som skulle gälla för tillträde till dessa. UHÄ ansvarade också för antagningen till flertalet av de allmänna linjerna. Högskolorna beslutade om antagningen till de lokala linjerna och fristående kurserna. En avveckling av denna centrala reglering påbörjades under slutet av 1980- talet och fullföljdes år 1993. Då beslutade riksdagen om en genomgripande universitets- och högskolereform som genomfördes den 1 juli 1993. Reformen innebar att regeringens och riksdagens styrning när det gällde högskolan i huvudsak skulle inriktas på resultaten - i kvalitativ och kvantitativ mening. Varje universitet och högskola fick därmed det fulla ansvaret för sin utbildning och för organisationen av studierna fram till de examina som regeringen beslutat om i högskoleförordningen. Reformen avsåg bl.a. att möjliggöra större mångfald i utbildningsutbudet vid universitet och högskolor. Även där mer eller mindre fasta utbildningsprogram utformats, skulle skillnader kunna råda beträffande såväl studiernas uppläggning och de särskilda förkunskapskraven som utbildningarnas tyngdpunkt och innehåll m.m. 1993 års reform innebar att varje universitet och högskola blev sin egen antagningsmyndighet. UHÄ lades ned. Lärosätena fick rätt att inom högskoleförordningens vida ramar självständigt fastställa tillträdesbestäm- melserna för sina utbildningar, i fråga om såväl särskild behörighet som urval. Verket för högskoleservice har i sin årsrapport för budgetåret 1993/94 (VHS skriftserie 1995:2) redovisat vissa erfarenheter av högskolereformen vad gäller tillämpningen av tillträdesbestämmelserna. De förändringar som skett innebär som regel att behörighetskraven har skärpts samt att skilda universitet och högskolor har fastställt olika förkunskapskrav för utbildningar med samma eller likartad benämning. Det har även förekommit att vissa högskolor ändrat tillträdesreglerna med kort varsel. Det har därmed blivit svårt för de sökande att få klarhet om vilka regler som gäller och att få en överblick över sina möjligheter att komma in på en önskad utbildning. 6.4 Sökande till högskolan De som söker till högskolan har en heterogen utbildningsbakgrund. Under lång tid framöver kommer troligen majoriteten av de sökande att ha en annan utbildningsbakgrund än den nya gymnasieskolan. Elever som kommer direkt från gymnasieskolan utgör normalt sett en minoritet av dem som varje år söker till en utbildning i högskolan. Detta förhållande gäller trots att direktövergången har ökat under senare år. Ungefär 34 procent av de totalt cirka 240 000 personer som inför antagningen höstterminen 1995 konkurrerade om en utbildningsplats var redan registrerade vid en högskoleutbildning. 24 procent återkom efter uppehåll från högskolestudier. 32 procent hade inte tidigare läst vid svensk högskola och hade slutfört en gymnasieskoleutbildning före 1994/95 eller hade en annan svensk utbildning eller en utländsk utbildning. Endast 10 procent kom direkt från gymnasieskolan. Det är numera fler kvinnor än män bland sökande både till längre och till kortare högskoleutbildningar. Av de 105 000 sökande inför höstterminen 1995, som inte tidigare studerat vid högskolan var drygt 60 000 (58 procent) kvinnor. Bland sökande under 25 år var könsfördelningen ganska jämn, men i åldern 25 år eller äldre var andelen kvinnor nästan 63 procent. Det var betydligt fler kvinnor än män som hade slutbetyg från endast tvåårig gymnasieskola. Sökande inför höstterminen 1995, som ej tidigare läst i högskolan,fördelade per kön, ålder och utbildningsbakgrund (Källa: SCB) Av de tidigare nämnda 105 000 sökande var cirka 30 procent 25 år eller äldre och drygt en tredjedel hade en utbildning från utlandet, kommunal vuxenutbildning, folkhögskola eller annan äldre svensk utbildning. Reglerna för tillträde till högskolan måste således tillämpas på mycket heterogena grupper av sökande. Utbildningsbakgrund bland sökande som inte tidigare studerat vid högskolan, framskrivning för åren 1995/96 - 2009/10 (Källa: SCB) 7 Grundläggande behörighet Bakgrund Enligt 1 kap. 8 § högskolelagen skall den grundläggande högskoleutbildningen väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag när det gäller konstnärlig utbildning. Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen, om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Regeringens föreskrifter om allmän behörighet finns i 8 kap. 3-5 §§ högskoleförordningen. Enligt 8 kap. 4 § nämnda förordning gäller följande. Allmän behörighet har den som fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller har motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller den som genom annan verksamhet förvärvat motsvarande kunskaper. Allmän behörighet har också den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och där är behörig till högre utbildning. Den som har annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska skall ha de kunskaper i svenska som behövs. Den som har finska som modersmål och har haft svenska som ämne i finskt gymnasium eller motsvarande finsk skolform under tre år eller mer skall anses ha de kunskaper i svenska som behövs. Enligt 5 § i samma kapitel skall även den anses ha allmän behörighet som fyller 25 år senast under det kalenderår då utbildningen börjar och varit yrkesverksam minst fyra år före det kalenderår då utbildningen börjar eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet samt har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan (25:4- regeln). Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor. Enligt punkt 14 i övergångsbestämmelserna till högskoleförordningen gäller till utgången av år 1999 att den har allmän behörighet som uppfyller kraven på sådan behörighet enligt bestämmelserna i deras äldre lydelse. 7.1 Grundläggande behörighet för studerande från gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I högskoleförordningen införs kompletteringar| | som avser sökande med slutbetyg enligt det nya betygssystemet | | för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För | | sökande med betyg enligt det gamla betygssystemet kommer nu- | | varande regler fortsatt att gälla. | | Benämningen „allmän behörighet„ ändras till „grundläggande | | behörighet„. | | Grundläggande behörighet skall den ha som | | - från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller | | specialutformat program och har lägst betyget Godkänd på kurser | | omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs | | för ett fullständigt program | | eller | | - från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst | | betyget Godkänd i kurser omfattande minst 90 procent av antalet | | gymnasiepoäng som krävs för ett slutbetyg från gymnasial vuxenut-| | bildning. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen för uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform föreslår i sitt delbetänkande Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) att den har allmän behörighet som 1. fullföljt ett nationellt eller specialutformat program och därvid har lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av den minsta garanterade tiden för ett fullständigt program, 2. har lägst betyget Godkänd i kärnämnena engelska, matematik, naturkunskap, religionskunskap, samhällskunskap och svenska i den omfattning dessa ämnen har för Övriga program enligt bilaga 2 till skollagen, 3. har lägst betyget Godkänd på specialarbete. Utredningen framhåller att införandet av ett nytt betygssystem i gymnasieskolan gör en precisering av de nuvarande reglerna för allmän behörighet nödvändig. Enligt utredningen är syftet med behörighetskrav till en viss högskoleutbildning å ena sidan att garantera en viss startnivå för den berörda utbildningen och å andra sidan att ge besked till presumtiva sökande om vad som krävs för att framgångsrikt kunna genomföra den aktuella utbildningen. Utredningen understryker att det är viktigt att högskolans utbildning kan bygga på att de studerande har tillräckliga förkunskaper. Inte minst är detta en förutsättning för att man på rimlig tid skall kunna nå de utbildningsmål som finns angivna i examensordningen. I sitt delbetänkande Behörighet och urval (SOU 1995:71) föreslår utredningen att beteckningen „allmän behörighet„ skall ersättas av „grundläggande behörighet„. Som skäl anförs att denna term är mer rättvisande, eftersom allmän behörighet har varit tillräcklig endast för ett mindre antal högskoleutbildningar. Arbetsgruppens förslag: En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet ställer sig i sin promemoria Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) bakom utredningens förslag till grundläggande behörighet. Därutöver föreslår arbetsgruppen att ämnet svenska som andraspråk skall kunna utgöra ett alternativ till ämnet svenska. Remissinstanserna: En mycket stor majoritet av remissinstanserna instämmer i utredningens förslag. Nästan samtliga remissinstanser stöder förslaget om lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av den minsta garanterade tiden för ett fullständigt program. En klar majoritet anser att det skall krävas minst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen utom idrott och hälsa samt estetisk verksamhet. Majoriteten tillstyrker förslaget om minst betyget Godkänd på specialarbetet. De enda tydligt avvikande remissinstanserna är Högskolan i Växjö och Riksrevisionsverket. Båda konstaterar att utredningens förslag innebär en inte obetydlig skärpning av de nu gällande villkoren för allmän behörighet. Vidare framhåller dessa remissinstanser att utredningen varken presenterar empiriskt material, analys eller principiella resonemang som grund för sina förslag. Skälen för regeringens förslag: En höjning av den allmänna utbildningsnivån är angelägen från såväl de enskildas som samhällets synpunkt. Högre utbildning ger förutsättningar för bättre livskvalitet, ökar individens möjligheter på arbetsmarknaden och främjar tillväxten i samhällsekonomin. En alltmer välutbildad arbetskraft kommer att behövas i alla samhällssektorer i framtiden. Det är därför angeläget att fler ungdomar väljer att gå vidare till högre utbildning. Även vuxna måste ges möjlighet att genomgå en grundläggande högsko- leutbildning eller att vidareutbilda sig. Den gymnasiereform som tidigare beskrivits och som innebär bl.a. att samtliga gymnasieutbildningar nu är treåriga är ett led i arbetet med att åstadkomma en generell höjning av kunskapsnivån. Regeringen vill nu följa upp gymnasiereformen genom att föreslå vissa förändringar i behörighetsvillkoren för högskolestudier. De nuvarande reglerna för allmän behörighet lades fast innan det var klart hur betygssystemet i den nya gymnasieskolan skulle komma att utformas. Reglerna innehåller inte någon bestämmelse om att de sökande skall ha uppnått en viss lägsta betygsnivå eller uppfylla något annat särskilt kvalitetskrav. En elev med ettor i slutbetyg i alla ämnen är således allmänt behörig till högskolan. Detta beror på att gymnasiebetygen tidigare inte dokumenterat någon kunskapsnivå som bestämts av kursplanens mål. De nya behörighetsvillkor som regeringen föreslår och som redovisats ovan innebär att en anpassning görs till det nu gällande betygssystemet i gymnasieskolan. Villkoren överenstämmer med punkt 1 i utredningens förslag. De nya villkoren för behörighet innebär en skärpning i förhållande till dagens regler. I den nya gymnasieskolan anges i kursplaner vilka kunskaper eleverna lägst skall ha för att bli godkända på en kurs. Betygen relateras således till angivna mål för kursen. Som stöd för lärarens betygssättning finns därtill betygskriterier som förtydligar kraven för betygen Godkänd och Väl Godkänd. I förhållande till det gamla betygssystemet har de kunskapskrav eleverna skall uppfylla markerats tydligare. Med det nya betygssystemet ställs större krav på elevernas prestationer för att nå ett godkänt betyg än vad som tidigare ställdes för de lägsta betygen.Det är väsentligt att högskolan är tillgänglig för så många som möjligt. Den skärpning av de grundläggande behörighetsvillkoren som regeringen föreslår innebär att eleverna måste ha godkänt i flertalet kärnämnen. Någon skärpning därutöver, som utredningen föreslagit, är inte lämplig. I enlighet med utredningens förslag bör benämningen „allmän behörighet„ ändras till „grundläggande behörighet„. Det är en mer adekvat beteckning, som antyder att det i de flesta fall förekommer ytterligare behörighetsvillkor för olika utbildningar. En elev som på grund av studiesvårigheter i något ämne valt bort detta ämne kan följa ett s.k. reducerat program. Kurser som kan väljas bort får uppgå till högst 10 procent av poängtalet för ett fullständigt program. Även en elev som har slutbetyg från ett maximalt reducerat program (90 procent av ett fullständigt program) kommer således att få grundläggande behörighet om han/hon godkänns på alla kurser. En elev som gått i gymnasial vuxenutbildning uppfyller kraven på grundläggande behörighet om eleven fått slutbetyg och har godkänts på kurser omfattande minst 90 procent av det antal gymnasiepoäng som krävs för slutbetyg. Enligt nu gällande högskoleförordning får en högskola besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor, om det föreligger särskilda skäl. Denna regel kommer att finnas kvar och kan användas t.ex. när det gäller utländska studenter. Detta är naturligt i en tid när lärosätena önskar främja stude- randeutbyte och anstränger sig att erbjuda undervisning också på engelska för att göra sina utbildningar internationellt tillgängliga. Regeln kan också tillämpas t.ex. för sådana kurser som högskolorna erbjuder med distansunder- visning, om syftet är att genom denna undervisningsform nå nya grupper studenter. Också i andra fall kan högskolorna med stöd av regeln frånfalla något eller några behörighetsvillkor. Med hänsyn till att det än så länge finns endast begränsade erfarenheter av gymnasieskolans nya betygssystem är det angeläget att de berörda myndigheterna, Skolverket och Högskoleverket, följer utvecklingen och återkommer till regeringen med förslag till åtgärder, om de finner skäl till det. 7.2 Motsvarandebedömningar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för| | högskolornas bedömning av grundläggande behörighet när det gäller| | sökande som har kunskaper från annan utbildning än gymnasieskolan| | eller gymnasial vuxenutbildning, t.ex. folkhögskola, eller från | | annan verksamhet än utbildning. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: De nuvarande reglerna bör finnas kvar, dvs. varje högskola skall bedöma om den sökandes meriter motsvarar dem som föreskrivs för att gymnasiestuderande skall uppfylla kraven på grundläggande behörighet. Regeln om motsvarandebedömning kan ge behörighet för sökande som läst reducerat program, för sökande från kommunal vuxenutbildning och för sökande med utländska gymnasiebetyg om de i övrigt uppfyller kraven på grundläggande behörighet enligt utredningens förslag. Utredningen föreslår även att motsvaranderegeln skall omfatta folkhögskolestu- derande och att regeln skall tolkas så att följande utbildningar ger grundläggande behörighet: 1) tre års folkhögskoleutbildning eller 2) två års folkhögskoleutbildning som bygger på minst ett års gymnasiestudier eller på grundskola och minst ett års yrkesverksamhet eller 3) ett års folkhögskoleut- bildning som bygger på minst två års gymnasiestudier. Folkhögskolorna bör få förtroendet att utfärda intyg för de elever som uppfyller dessa krav. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag, oftast utan några särskilda kommentarer. Sveriges lantbruksuniversitet anser att det behövs en central instans som hjälper antagningsmyndigheterna med mot- svarandebedömningar genom t.ex. bedömningshandböcker så att högskolorna gör enhetliga bedömningar. Högskolan i Växjö anser att förordningen bör preciseras när det gäller kraven i svenska för utomnordiska sökande. Mitthögskolan tar upp de utländska sökande som inte har en avslutad gymnasieutbildning och ställer frågan vilka krav på kompletteringar som skall ställas på denna grupp. Folkbildningsrådet påpekar att de sex kärnämnen som nämns redan finns i de behörighetsgivande folkhögskolekurserna. Vidare anser Folkbildningsrådet och Högskolan i Växjö att man bör ta in och precisera utredningens förslag i hög- skoleförordningen. Linköpings universitet anser att högskolorna skall ha rätt att medge undantag från kraven i svenska och engelska för studenter - särskilt med tanke på Erasmus-studenter som vill ta examen i Sverige. Kunskapskraven i svenska och engelska är också en stötesten för invandrarelever, även om de har bedrivit akademiska studier i sitt hemland. Vidare anser universitetet att motsvarandebedömningarna kan bli olika mellan högskolorna och att det därför bör vara tydligare föreskrivet i förordningen vad som skall gälla. Likartade syn- punkter lämnas från Mitthögskolan. Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om allmän behörighet för de grupper som har en utbildning som motsvarar ett fullföljt program i gymnasieskolan behöver preciseras. Det gäller bl.a. sökande från folkhögskola eller annan behörighetsgivande utbildning samt sökande med utländsk gymnasieut- bildning. Det är angeläget att alla sökande med likartad bakgrund blir enhetligt bedömda. Verket för högskoleservice (VHS) ger ut en s.k. bedömningshandbok, där bl.a. de motsvarandebedömningar finns samlade som nu tillämpas av de universitet och högskolor, som har slutit avtal med VHS. VHS samlar också bedömningar av utländska utbildningar i en särskild handbok. Enligt regeringens mening bör Högskoleverket efter hörande av universitet och högskolor fastställa vilka regler som skall gälla för de ovannämnda grupperna. Därvid skall beaktas att, som tidigare nämnts, sökande som uppfyller kraven på allmän behörighet enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993 skall anses ha dylik behörighet - i fortsättningen benämnd grundläggande behörighet - t.o.m. år 1999. Utredningens förslag vad gäller sökande med folkhögskola, som stöds av Folkbildningsrådet, anser regeringen väl avvägt. Regler med denna innebörd bör därför fastställas av Högskoleverket. Flera remissinstanser påpekar att det finns ett behov av att precisera vilka krav som skall ställas på utländska studenter när det gäller kunskaper i svenska. Enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993 skulle kunskaperna motsvara två årskurser på någon linje i gymnasieskolan eller den förberedande utbildningen i svenska för utomnordiska gäststuderande och invandrarstudenter. Denna utbildning reglerades i en särskild förordning. Högskoleverket bör fastställa de regler som behövs när det gäller vilka krav som skall ställas på utländska studenters svenskkunskaper. Riksdagen har beslutat att svenska som andraspråk numera är ett alternativt kärnämne som ger behörighet. Detta skall framgå av de nya reglerna. I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1. 7.3 Grundläggande behörighet enligt den s.k. 25:4-regeln Enligt gällande regler skall också den anses ha allmän behörighet som fyller 25 år senast under det kalenderår då utbildningen börjar, varit yrkesverksam i minst fyra år och har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan. Utredningen anser att någon ändring för denna grupp inte behöver göras. Regeringen delar denna bedömning. Före 1993 års universitets- och högskolereform var kraven kunskaper motsvarande minst två årskurser i engelska. Enligt den övergångsbestämmelse som tidigare nämnts har detta betydelse t.o.m. år 1999. I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1. 8 Särskild behörighet - standardbehörigheter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Högskoleverket skall efter hörande av | | Statens skolverk samt universitet och högskolor utveckla och | | fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter för att | | uttrycka kraven på särskild behörighet för de program och kurser| | som vänder sig till nybörjare i högskolan. | | För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de | | konstnärliga examina) enligt högskoleförordningen skall Högskole-| | verket efter hörande av Statens skolverk samt universitet och | | högskolor bestämma vilka standardbehörigheter som skall gälla. | | För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i | | högskolan skall respektive högskola besluta vilka | | standardbehörigheter som skall gälla, alternativt att något krav| | på särskild behörighet inte skall gälla. | | Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas| | på sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett system med standard- behörigheter införs som skall gälla för merparten av de kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan. Dessa skall fastställas av Högskoleverket efter hörande av universitet och högskolor, Statens skolverk och Folkbildnings- rådet. De skall formuleras som krav på minst betyget Godkänd på vissa kurser inom gymnasieskolans nationella program. Vidare skall det framgå för vilka utbildningar de är tänkta att gälla. Varje högskola avgör om en viss standardbehörighet skall gälla för en viss kurs eller ett visst program. Utredningen föreslår 16 olika standardbehörigheter. Standardbehörighet 1 innehåller samma krav som utredningen föreslår skall gälla för grundläggande be- hörighet. När det gäller övriga standardbehörigheter ställs krav på genomgångna kurser i gymnasiet, i huvudsak från Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen. Utredningens förslag till standardbehörigheter definieras utifrån ett antal kurser i gymnasieskolan. Det skall dock finnas olika vägar att uppnå behörigheterna genom motsvarandebedömningar, som högskolorna själva gör. Enligt utredningen är syftet med att ordna behörighetsreglerna i standardbehörigheter att 1. standardbehörigheterna skall kunna gälla för merparten av de utbildningar som är avsedda för sökande som inte tidigare bedrivit högskolestudier, 2. systemet med standardbehörigheter skall kunna beskrivas enkelt och i termer som är begripliga även för dem som saknar erfarenhet från högskoleområdet, 3. systemet skall kunna utformas så att det för en viss standardbehörighet skall vara möjligt att förutsäga i stort sett vilka typer av utbildningar som den ger behörighet för under en relativt lång tid framöver, oberoende av studieort, 4. en sökande skall kunna få sin behörighetsnivå prövad, oberoende av om han eller hon söker till en utbildning eller ej, 5. den som vid ett visst tillfälle har bedömts svara mot kraven för en viss standardbehörighet skall anses ha denna behörighet även vid senare ansökningstillfällen. Arbetsgruppens förslag: Standardbehörigheter bör utvecklas och innehålla kurser även från andra program än Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapspro- grammen. Därmed ges ökade möjligheter för elever från andra program att få behörighet till högskolestudier. Högskoleverket bör få i uppdrag att i samråd med Statens skolverk göra en genomgång av vilka kurser i övrigt som bör ingå i en förteckning över standardbehörigheter. En sådan förteckning skall fastställas av regeringen i högskoleförordningen, alternativt av Högskoleverket i samråd med Statens skolverk. Remissinstanserna: En klar majoritet av universiteten och högskolorna förordar utredningens förslag om standardbehörigheter. Bland kommunerna är de flesta av den åsikten att arbetsgruppens förslag är att föredra. Flera remissinstanser, bl.a. Högskolan i Halmstad, Idrottshögskolan och Folkbildningsrådet, hävdar att utredningens förslag om standardbehörigheter är alltför inriktade mot matematik och naturvetenskapliga ämnen. Ett flertal remissinstanser anser att utredningens förslag inte innehåller tillräckliga krav på förkunskaper i språk. Några remissinstanser uttrycker åsikten att utredningens förslag inte uppmuntrar till tvärvetenskapliga studier. Skälen för regeringens förslag: Bakgrund Enligt 4 kap. 2 § högskolelagen avgör - som anförts inledningsvis i avsnitt 7 ovan - den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen, om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Regeringens föreskrifter om särskild behörighet finns i 8 kap. 6 § högskoleförordningen. Av bestämmelsen framgår att de krav på särskilda förkunskaper som en högskola uppställer skall vara relevanta för den aktuella utbildningen. Kraven får avse kunskaper i ämne i gymnasieskolans nationella program eller motsvarande kunskaper, kunskaper från en eller flera högskolekurser och andra villkor som betingas av utbildningen eller är av betydelse för det yrkesområde som utbildningen förbereder för. Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor. Allmänna överväganden De grundläggande behörighetskraven anger den breda gemensamma basen för högskolestudier. För många utbildningar behöver kompletterande krav anges avseende de mer specialiserade förkunskaper som anses nödvändiga för att klara utbildningen. I grunden är det dock den enskilda individen som har ansvaret för sina studier och den uppgift man går in i när man påbörjar en utbildning vid ett universitet eller en högskola. De sökande måste förmodas vara i stånd att bedöma om de har reella förutsättningar för att kunna följa en viss utbildning. Också lärosätena har ett ansvar som är relevant i detta sammanhang, nämligen ansvaret för att ta hand om studenterna och ge goda förutsättningar för att de skall nå framgång i studierna. Det är därför angeläget att de särskilda behörighetskraven inte blir alltför omfattande. Enligt högskolelagen skall högskolans grundläggande utbildning väsentligen bygga på kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper. Utredningen har i sina förslag om särskild behörighet, de s.k. standardbehörigheterna, för ett stort antal utbildningar angivit förkunskapskrav som obligatoriskt uppnås endast på Naturvetenskapsprogrammet. Effekterna av detta förslag blir enligt Högskoleverket att kompletteringsstudier efter avslutade gymnasiestudier blir nödvändiga för stora grupper studerande. Detta är inte tillfredsställande. Många högskolor framhåller i sina remissvar att utredningens förslag till standardbehörigheter är alltför inriktade på ämnet matematik. En annan invändning är att de inte passar särskilt bra för utbildningsprogram av mer tvärvetenskaplig karaktär. De studenter som antas till högskolan måste självfallet ha de kunskaper som är en nödvändig förutsättning för framgångsrika studier. Det finns emellertid många andra faktorer än förkunskaper som påverkar studenternas studieresultat. En del av dessa, t.ex. de som har med studentens sociala situation att göra, kan hög- skolorna inte i någon större utsträckning påverka. Faktorer som hänger samman med undervisningssituationen är däremot i högsta grad högskolans ansvar. Vissa universitet och högskolor har i sina årsredovisningar för budgetåret 1994/95 beskrivit sina erfarenheter av försök med ändringar av utbildningens uppläggning och arbetssätt. Det framgår att sådana förändringar kan ha stor betydelse för om studenterna klarar sina studier. Regeringens bedömning är således att särskilda behörighetskrav bör tillämpas relativt restriktivt. Regeringen delar utredningens uppfattning att de särskilda behörighetskrav som likväl behövs bör ordnas i form av standardbehörigheter men dessa bör vara färre än vad utredningen föreslagit. Vidare behöver innehållet i standardbehörigheterna övervägas närmare; utredningens förslag till standardbehörigheter utgår från en annan definition av den grundläggande behörigheten än den regeringen lägger fram i denna proposition. Det förslag till standardbehörigheter som utredningen lagt fram utgår vidare i högre grad från sådana kunskaper som eleverna får på Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogram-men; även vissa kurser som eleverna läser inom andra program kan enligt regeringens mening vara en bra grund för högskolestudier. Högskoleverket bör, efter hörande av Statens skolverk samt universitet och högskolor, utveckla och fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter. Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas på sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan. Det nu sagda gäller för de utbildningar som genomförs av utbildningsanordnare vars rätt att utfärda examina bestäms av Högskoleverket. För Sveriges lantbruksuniversitet bör regeringen eller den myndighet som regeringen utser fastställa reglerna om särskild behörighet. Överväganden angående behörighetsregler för utbildningar som leder till yrkesexamen De utbildningar som leder till en yrkesexamen (exklusive de konstnärliga examina) enligt högskoleförordningen bör ha nationellt gällande behörig- hetsregler. Därför skall Högskoleverket fastställa vilka standardbehörigheter som skall gälla för dessa utbildningar. I förordningens examensordning har regeringen fastställt de krav som skall vara uppfyllda för respektive examen genom att ange målen och antal poäng för utbildningen. Det förhållandet att kraven är uttryckta på ett sådant sätt att de ger varje universitet och högskola stor frihet vad gäller uppläggning och innehåll i utbildningarna, motiverar inte att reglerna för behörighet är olika. Tvärtom är det önskvärt att studenterna vet att de bedöms lika, oberoende av vilken högskola de söker till. Det finns ändå ett stort utrymme för sådan profilering av utbildningen som högskolorna önskar. Eftersom de utbildningar som avslutas med en yrkesexamen i de flesta fall leder mot yrken som statsmakterna har intresse av att reglera är det också av vikt att utbildningarna i stor utsträckning kan bedrivas på samma villkor. De utbildningar som leder till yrkesexamen är i de flesta fall mycket populära och har många sökande. Behörighetskraven skall enligt regeringens mening inte påverkas av detta utan ange endast vilka förkunskaper som är nödvändiga för att följa den aktuella utbildningen. Det skall vara möjligt för personer med olika bakgrund att konkurrera på lika villkor om dessa platser. Behörighetskraven bör därför vara så utformade att de inte i realiteten utgör ett hinder för vissa grupper sökande. Den enskilda högskolan bör alltså inte få fastställa högre krav på särskild behörighet än vad Högskoleverket föreskrivit. Antalet sökande till olika kurser och utbildningsprogram varierar emellertid och det kan finnas behov av att något avvika från behörighetskraven t.ex. för att bereda fler sökande plats. Högskolorna bör därför kunna frångå de särskilda behörighetskraven, t.ex. om antalet behöriga sökande till en viss utbildning är färre än antalet platser. I dessa fall kan högskolorna samtidigt erbjuda studenterna en möjlighet att på ett enkelt sätt komplettera sina kunskaper, antingen genom en mer etablerad samverkan med komvux eller genom att integrera kompletterande undervisning i den ordinarie utbildningen. Det finns redan nu många positiva erfarenheter av sådana åtgärder. Den möjlighet som redan finns för en högskola att, om det finns särskilda skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor bör behållas. Den möjliggör dispens också i andra fall än de nu nämnda. Överväganden angående behörighetsregler för övriga kurser och program För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan skall högskolorna själva besluta vilka standardbehörigheter som skall gälla, alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla. Om det för vissa kurser eller program finns behov av att ställa andra behörighetskrav än som kan uttryckas i form av standardbehörigheter skall Högskoleverkets godkännande till detta inhämtas. I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några behörighetsvillkor, se strax ovan. Behovet av lagändring De nya regler om behörighet som regeringen föreslagit i avsnitt 7 och 8 kräver ingen ändring i högskolelagen. Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer nämligen meddela de föreskrifter som behövs. 9 Urval Bakgrund Enligt 4 kap. 3 § högskolelagen skall urval göras bland de sökande om inte alla behöriga sökande till en utbildning kan tas emot. Enligt 1 § samma kapitel skall högskolorna ta emot behöriga sökande så långt det kan ske med hänsyn till det krav på hög kvalitet som gäller. Enligt 8 kap. 7 § högskoleförordningen skall vid urval till grundläggande högskoleutbildning hänsyn tas till den sökandes möjlighet att tillgodogöra sig sådan utbildning. Enligt 8 § i samma kapitel skall vid urvalet användas en eller flera av urvalsgrunderna betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning samt arbetslivserfarenhet. Även särskilda skäl som den sökande har åberopat skall kunna användas. Högskoleprov får dock inte användas som enda urvalsgrund för hela antagningen till en utbildning. Vid i övrigt likvärdiga meriter får urval också ske med hänsyn till kön i syfte att förbättra rekryteringen av studenter från kraftigt underrepresenterat kön. Överväganden Trots den fortsatta utbyggnaden av den högre utbildningen kommer inte alla behöriga sökande att kunna beredas plats i önskad utbildning. Det blir därför nödvändigt att också fortsättningsvis tillämpa ett urvalsförfarande. Urvalsreglernas funktion är att rangordna de sökande på ett lämpligt sätt. Betyg är det urvalsinstrument som det finns mest erfarenhet av och som synes ha det högsta prognosvärdet. Det måste löna sig att lägga ner arbete på studierna i gymnasieskolan och därför bör betygen vara en viktig urvalsgrund. För dem som inte har fått så höga betyg i gymnasieskolan men som senare har utvecklat sin studieförmåga utgör högskoleprovet ett lämpligt urvalsintrument. Många sökande har en annan bakgrund än gymnasieskolan och saknar alltså betyg som kan kon- kurrera i ett betygsurval. Även för denna grupp är högskoleprovet ett lämpligt urvalsinstrument. Under en relativt lång period framöver torde majoriteten av de sökande komma att ha sifferbetyg från gymnasiet. Det kommer också att finnas sökande som har betyg enligt både det gamla och det nya betygssystemet. Ytterligare många sökande kommer att ha en annan bakgrund än svensk gymnasieutbildning, t.ex. utländsk utbildning eller annan svensk utbildning. Det är därför nödvändigt att använda ett urvalssystem som bygger på urvalsgrupper och som ger sökande med olika bakgrund likvärdiga chanser. Det är alltså av vikt att sökande med s.k. 25:4-behörighet inte missgynnas. Sökande med gamla gymnasiebetyg och sökande med betyg enligt det nya betygssystemet skall vid antagningen behandlas i olika urvalsgrupper. Som riktlinje bör gälla att antalet platser för dessa grupper skall stå i proportion till antalet sökande i varje grupp. Sedan något år tillbaka är det möjligt för elever från gymnasieskolan att genomgå prövning för att få högre betyg i kurser som ingår i slutbetyget. De betyg som sålunda erhållits skall kunna tillgodoräknas. De nya regler om urval som föreslås skall gälla för sådana sökande till kurser och program, som inte sedan tidigare är antagna till högskolan. Reglerna behöver således inte tillämpas för sådana studenter som redan är registrerade vid högskolan och som söker till kurser i avsikt att fortsätta sin utbildning, t.ex. fördjupningskurser. Sådana studenter kan alltså ges förtur. 9.1 Betyg som urvalsgrund -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Som regel skall minst en tredjedel av | | platserna besättas på grundval av betyg. | | Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som | | grund för urvalet skall fastställas av regeringen efter förslag | | från Högskoleverket. | | Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be- | | myndigas genom en ändring i högskolelagen att föreskriva om | | urval. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Enligt utredningen kommer de sökande från den nya gym- nasieskolan att ha mer skiftande bakgrund än tidigare och ha följt kurser med olika svårighetsgrad. Det är bara kärnämnena och de kurser som ingår i den sär- skilda behörigheten som dessa sökande har gemensamt. Sökandena kan också ha studerat under olika lång tid. Därför blir det i många fall svårare än tidigare att bedöma sökandenas studieförmåga.Utredningen beskriver tre alternativa modeller för hur betygen kan värderas men förordar en modell som innebär att man bara räknar med betygen på kurser som ingår i behörighetskraven utökade med ett antal kurser som ger kunskaper som är speciellt viktiga för den sökta utbild- ningen. Kurserna bör kallas meritkurser och anges i en särskild förteckning. Utred- ningen föreslår ett relativt detaljerat system för hur detta skall fungera. Betyg på kurser omfattande maximalt 1500 poäng får användas och meritvärdet grundas på kursens poäng multiplicerat med en betygsfaktor. Utredningen anser att betyg inte bör ha en lika central roll i det nya systemet som i det gamla eftersom variationen av kurser är mycket större nu. Utredningen tvivlar också på de nya betygens prognosvärde. Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen anser att urvalet till högskolan i minsta möjliga utsträckning skall störa arbetet i gymnasieskolan. Det vore därför enligt gruppen olyckligt om ett stort antal kurser skulle sakna meritvär- de i urvalet. Man befarar att det skulle innebära att elever i taktiskt syfte fäster mindre vikt vid vissa kurser och nöjer sig med godkänt betyg. Därför bör 90 procent av kurserna i slutbetyget ingå i beräkningsunderlaget. De kurser som krävs för särskild behörighet skall ingå och i övrigt får eleverna räkna med de högsta betygen inom ramen för 90 procent av kurserna i slutbetyget, dvs. även lokala kurser. Gruppen lägger också förslag till jämförelsetal för de nya betygen; betygen omvandlas till siffervärden. Gruppen anser att man vid beräkningen av meritvärdet bör ta hänsyn till kursernas omfattning uttryckt i gymnasiepoäng.Arbetsgruppen föreslår vidare att beräkningsmetoden för betygsjäm- förelse skall fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla oavsett vilken utbildning det gäller. Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas. Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att alla universitet och hög- skolor bör tillämpa samma beräkningsmodell. VHS anser att det är bråttom med att fastställa meritvärderingssystem och urvalsregler för att hinna med för- ändringar i ADB-systemen. Högskoleverket anser att förändringarna i den nya gym- nasieskolans betygssystem är så stora att det krävs ett omfattande utvecklings- arbete innan antagningen kan genomföras, oavsett om det skall ske samordnat eller lokalt. Behovet av att beräkna betygen på ett enhetligt sätt är enligt Högskoleverket uppenbart och verket föreslår att bestämmelser om hur betygen skall poängberäknas tas in i högskoleförordningen. Verket tillstyrker att vid meritvärderingen hänsyn tas till kursernas omfattning. Uppsala universitet avstyrker förslaget om förbud mot att använda betyg som enda urvalsgrund. Det saknas enligt universitetet grund för att anta att de nya gymnasiebetygen blir så svaga som urvalskriterier att ett förbud behövs. Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att eleverna i gymnasieskolan på ett tydligt sätt kan uppfatta dels att de kunskaper de förvärvar i gymnasiet är centrala för studier på högskolenivå, dels att framgångsrika gymnasiestudier förbättrar antagningsmöjligheterna till högskolan. De nya betygen bör värderas på ett enhetligt sätt och därför bör regler om hur värderingen skall ske fastställas av regeringen. Regeringen avser att ge Högskoleverket i uppdrag att efter hörande av Statens skolverk, VHS samt uni- versitet och högskolor inkomma med förslag om hur de nya gymnasiebetygen skall värderas. Arbetet skall ha arbetsgruppens förslag som utgångspunkt. Högskoleverkets uppdrag skall också gälla meritvärdering av de gamla gymnasiebetygen. Som regel bör minst en tredjedel av platserna besättas på grundval av betyg. De nya urvalsregler som regeringen föreslår i detta avsnitt och de följande kräver - vid sidan av vissa förordningsändringar - en ändring i 4 kap. 3 § högskolelagen. Skälet till att en ändring krävs i denna paragraf är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att föreskriva om urvalet, varvid regeringen skall följa de riktlinjer som anges ovan och nedan; när nuvarande lydelse av paragrafen tillkom förutsattes att regeringen skulle meddela endast verkställighetsföreskrifter till lagregeln (prop. 1992/93:1 s. 89). 9.2 Högskoleprovet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Som regel skall minst en tredjedel av | | platserna besättas på grundval av resultatet på högskoleprovet.| -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att varken gymnasiebetyg eller högskoleprov skall få användas som enda urvalsinstrument för hela antagningen. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser anser att högskoleprovet är ett viktigt urvalsinstrument som kompletterar betygen. En stor del av remissinstanserna anser att en högskola inte skall få använda endast betyg eller högskoleprov som urvalsgrund för ett sökalternativ. Skälen för regeringens förslag: Högskoleprovet var ursprungligen avsett för sökande som var behöriga enligt den s.k. 25:4-regeln. Användningen har dock successivt vidgats. Även eleverna i gymnasiet får numera göra högskoleprovet. Provet, som avser att mäta allmänna studiefärdigheter, består av fem delprov, nämligen ordkunskap, läsförståelse, tolkning av diagram, numerisk-logisk förmåga och läsförståelse i engelska. Användningen av högskoleprovet som urvalsinstru- ment varierar mellan olika högskolor och utbildningar. En version av högskoleprovet kommer från och med våren 1996 att försöksvis erbjudas dyslektiker, på liknande sätt som det anpassats för synskadade från och med våren 1995. Erfarenheterna av urvalsreglerna efter 1993 års reform visar att de flesta universitet och högskolor använder högskoleprov och betyg som de viktigaste urvalsinstrumenten. I vissa fall sker urvalet dock nästan uteslutande från den grupp som har tagit högskoleprovet. Detta utestänger sökande med enbart gym- nasiebetyg och bör enligt regeringens mening inte få förekomma. Enligt regeringens mening skall som regel minst en tredjedel av de sökande antas på grundval av resultat från högskoleprovet. 9.3 Annat särskilt prov -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Särskilt prov får användas som urvals- | | instrument endast till utbildningar som leder fram till vissa | | yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper | | eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och| | vilka kvalifikationer hos den sökande som provet skall mäta | | skall framgå tydligt för den sökande. | | Till de flesta kurser eller program skall antagningen ske med | | hjälp av andra urvalsinstrument. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen ändring av gällande regler. Remissinstanserna: Majoriteten av universiteten och högskolorna anser att nuvarande regler bör behållas. Härigenom kan den kunskap och erfarenhet som uppnåtts hos de lokala antagningsmyndigheterna användas på ett sätt som höjer examinationsfrekvensen och minskar risken för icke fullbordade studier. Skälen för regeringens förslag: Förutom betyg och högskoleprov kan högskolorna använda annat särskilt prov som urvalsinstrument. Vid sidan av de prov som används vid urval till de konstnärliga utbildningarna förekommer flera andra slags prov. Ett exempel är det s.k. arkitektprovet, som använts under en längre tid. Detta innebär att de sökandes lämplighet bedöms på grundval av inlämnade arbetsprover. Vidare används särskilda intervjuförfaranden kompletterade med skriftliga prov för antagning till läkarutbildningen. Till vissa språkämnen används språktester. Utredningen lämnar i sin arbetsrapport nr 3 Urvalsmetoder en lista på de särskilda urvalsmetoder som tillämpades under läsåret 1994/95. De särskilda proven har successivt växt fram sedan mitten av 1980-talet. De krävde under en lång tid särskilt godkännande av regeringen, senare av UHÄ. Anledningen till att regeringen var återhållsam med att ge tillstånd till sådana urvalsmetoder var bl.a. att studenterna före den 1 juli 1993 kunde överklaga den centrala antagningen men inte antagning genom särskilda prov. Efter denna tidpunkt är urvalsförfarandet inte nationellt reglerat och urvalsbesluten kan inte överklagas. Reglering av vilka prov som får förekomma saknas. Enligt regeringens mening skall det i normalfallet vara möjligt att komma in även på mycket eftertraktade utbildningar på enbart betyg eller på grundval av resultatet på högskoleprovet. Därför skall de särskilda urvalsproven användas restriktivt. Det bör ankomma på Högskoleverket att besluta om för vilka utbildningar särskilda prov får användas och om de villkor som skall gälla för detta. I den mån särskilda prov skall förekomma skall det gälla sådana utbildningar som leder fram till yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper, t.ex. vård- eller lärarutbildningarna, eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och vilka egenskaper hos den sökande det skall mäta skall framgå för den sökande på ett tydligt sätt. Till de konstnärliga utbildningarna skall det även i fortsättningen vara möjligt att anta samtliga genom särskilda prov. Det bör ankomma på Högskoleverket att i samarbete med berörda högskolor ut- värdera de olika prov som förekommer så att ytterligare erfarenheter kan vinnas. 9.4 Arbetslivserfarenhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Av sökande med resultat från högskoleprovet| | skall | | - hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och| | poäng för högskoleprovet, | | - hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet. | | För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på | | minst halvtid. | | Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av| | poäng för arbetslivserfarenhet. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en viss andel av platserna tillsätts efter urval på särskild grund och att de sökande som erhåller poäng för arbetslivserfarenhet skall ingå i denna grupp. Remissinstanserna: Många är tveksamma till utredningens förslag på denna punkt eftersom systemet då blir mindre överblickbart för den enskilde och försvårar för sökanden att bedöma sina chanser att komma in i högskolan. Vissa högskolor anser också att utredningen är alltför negativ till sökande med arbetslivserfarenhet. Skälen för regeringens bedömning: Formerna för meritvärdering av de sökande som har erfarenhet från arbetslivet har diskuterats av flera utredningar under årens lopp. Samtidigt som alla är eniga om att det är värdefullt - både för de yngre studenterna och för lärarna - att erfarenhet från arbetslivet kan komma högskolan till godo, har man haft uppenbara svårigheter att finna ett lämpligt sätt att poängsätta dessa meriter. De regler som gällde före den 1 juli 1993 in- nebar att lägst fem års arbetslivserfarenhet gav 0,5 poäng att lägga till poängen för högskoleprovet som är maximalt 2,0 poäng. Av den som antogs på grundval av högskoleprovet fick hälften tillgodoräkna sig detta tillägg. Efter 1993 års reform har de flesta universitet och högskolor kvar detta sätt att värdera arbetslivserfarenheten. Eftersom dessa regler fungerar tillfredsställande finns det ingen anledning att genomföra en förändring. Emellertid är det en rättvisefråga för de sökande att arbetslivserfarenhet bedöms lika överallt. Högskoleverket bör fastställa närmare föreskrifter för beräkningar av poäng för arbetslivserfarenhet. 9.5 Urval baserat på särskilda skäl -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Sökande som av olika skäl inte kan bedömas på| | ett lämpligt sätt med de urvalsmetoder som behandlats ovan skall| | kunna åberopa särskilda skäl. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att högst en fjärdedel av platserna får antas efter andra grunder än de som tidigare nämnts. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna välkomnar möjligheten att göra urval på särskild grund. Skälen för regeringens förslag: Sökande med olika former av funktionshinder kan ha svårt att hävda sig i den reguljära urvalsprocessen. Därför måste det finnas ett utrymme för högskolorna att göra en friare bedömning av dessa sökan- de. Detsamma gäller för sökande med en unik kompetens som av något skäl inte kan bedömas rättvist i ett urval som baseras på de ovan nämnda grunderna. Liksom tidigare bör sökande med kunskaper i ett invandrarspråk kunna åberopa särskilda skäl när det gäller utbildningar till sådana yrken som har behov av tvåspråkig personal, t.ex. inom det sociala området eller inom undervisningssektorn. Vid den lokala antagningen kan det förekomma att antalet sökande som åberopar vissa typer av speciella meriter är så litet att det inte är meningsfullt att upprätta en särskild urvalsgrupp för dem. Detta kan gälla t.ex. sökande med folkhögskoleutbildning. För att inte dessa sökande skall missgynnas bör det vara möjligt för högskolorna att göra ett särskilt urval. I övrigt bör högskolorna vara återhållsamma med urval baserat på särskilda skäl. Regeringen delar inte utredningens uppfattning att man bör ge större utrymme i urvalsprocessen än nu angivits för individuella hänsyn. Enligt regeringens mening bör regler för tillträde och urval vara överblickbara för de enskilda och dessa skall kunna bedöma vilka chanser som finns att komma in på en viss utbildning. 9.6 Lottning som urvalsmetod -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Lottning skall endast få användas när det | | inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med | | likvärdiga meriter åt. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningens förslag överenstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993 medgavs lottning när de sökande hade likvärdiga meriter. Flera universitet och högskolor har i sina remissvar framhållit att lottning bör få användas i framför allt två situationer. Den ena är när det urvalsinstrument man använder, främst betyg eller högskoleprov, inte kan skilja de sökande åt. Den andra gäller urval till vissa kurser där resursinsatserna för meritvärdering är för höga i förhållande till utbildningskostnaderna eller där omständigheterna är sådana att lämpliga urvalskriterier saknas. Enligt regeringens mening bör lottning kunna användas som urvalsmetod men endast när det inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med likvärdiga meriter åt. Regeringen vill här erinra om att enligt nu gällande regler får högskolorna vid i övrigt likvärdiga meriter göra ett urval med hänsyn till kön i syfte att förbättra rekryteringen av studenter från kraftigt underrepresenterat kön. Denna möjlighet skall ha utnyttjats, i den mån förutsättningarna härför förelegat, innan lottning får användas. 10 Studenternas rättssäkerhet 10.1 Antagningsordning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Varje högskola skall fastställa en | | antagningsordning i syfte att förbättra informationen om vilka | | regler som gäller och att öka rättssäkerheten för studenterna. An-| | tagningsordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt och | | fastställas av styrelsen för högskolan. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat frågan om antagningsordning är positiva till förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Eftersom högskolorna numera är antagningsmyndigheter är det viktigt att de regler som gäller för antagningen till en viss högskola finns samlade i ett särskilt dokument, som bör kallas antagningsordning. Denna skall fastställas av styrelsen för högskolan. Antagningsordningen skall omfatta regler om behörighet och urval till de kurser och utbildningsprogram som finns vid högskolan, om anmälan till utbildning, om formerna för hur besluten fattas och om studenternas insyn i antagningsverksamheten. En antagningsordning kommer, som påpekats av Överklagandenämnden för högskolan m.fl., att få stor betydelse för studenternas rättssäkerhet bl.a. därför att den ökar klarheten om vilka lokala regler som gäller. Antagningsordningen kan ses som ett kvalitetssäkringsinstrument, vari processer och kriterier i antagningsförfarandet blir synliga för de sökande och dokumenterade för högskolan. 10.2 Studenternas möjlighet att överklaga -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Någon ändring av bestämmelserna om rätten| | att överklaga beslut om behörighet och urval bör inte genomföras.| -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag: Utredningen föreslår att överklaganderätten skall omfatta - beslut - fattade i samband med antagningen - om att en sökande inte uppfyller kraven för behörighet; sådana beslut omfattas av överklaganderätten också enligt gällande rätt - beslut - fattade utan samband med antagningen - om att en person inte uppfyller kraven för en viss standardbehörighet - tillämpningen av de regler för urval som anges i antagningsordningen, dock ej resultatet av prov, intervjuer och andra jämförbara urvalsgrunder. Remissinstanserna: En majoritet av universiteten och högskolorna anser att tillämpningen av urvalsreglerna inte skall få överklagas, då detta skulle innebära att antagningsprocessen blir förlängd och mer resurskrävande. Bland övriga remissinstanser är ett betydande antal positiva till att sådan tillämpning skall få överklagas. Vad gäller överklaganderätten i fråga om beslut - fattade utan samband med antagning - om att en person inte uppfyller kraven för en viss standardbehörighet, anser en stor andel att dessa beslut skall kunna överklagas. Skälen för regeringens bedömning: Bakgrund Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen svarar en särskild överklagandenämnd för prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsendets område. Nämndens beslut i anledning av ett överklagande dit får inte överklagas. Enligt 13 kap. 2 § högskoleförordningen är det Överklagandenämnden för högskolan som prövar överklaganden av beslut av en högskola. De beslut som får överklagas är - bortsett från vissa beslut om tillsättning av tjänster - beslut om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning, beslut om tillgodoräknande av kurs och beslut om avslag på en students begäran att få examensbevis eller utbildningsbevis. Överväganden Beslut om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning är en av de frågor som nu omfattas av studenternas rätt att överklaga. Någon ändring i detta avseende bör inte göras. Genom införandet av dels gemensamma regler för behörighetskraven, dels krav på en antagningsordning skapas klarhet för studenterna om vilka regler som gäller. Behovet av en regel om att en person skall kunna dels få till stånd en prövning - fristående från antagningsförfarandet - av frågan huruvida personen uppfyller en viss standardbehörighet, dels få rätt att överklaga ett sådant beslut är mot den bakgrunden inte stort; kraven för att standardbehörigheten skall anses uppfylld är tydliggjorda och prövningen och överprövningen kan ske inom ramen för ett antagningsförfarande. Eftersom en dylik regel dessutom torde vara förknippad med praktiska svårigheter för antagningsmyndigheterna, bl.a. när det gäller samordningen dem emellan i anslutning till prövningen, bör den inte införas. Regeringen anser inte heller att förslaget att ge studenterna rätt att överklaga tillämpningen av de regler om urval som anges i antagningsordningen bör genomföras. Enligt 4 kap. 1 § högskolelagen skall högskolorna ta emot de sökande som uppfyller behörighetskraven, så långt detta kan ske med hänsyn till det krav på kvalitet som gäller. En bestämmelse om att tillämpningen av urvalsreglerna kan överklagas skulle stå i viss motsättning till nämnda föreskrift (se prop. 1992/93:1 s. 48). Genom att styrelsen för högskolan i antagningsordningen skall fastställa vilka regler som skall gälla för en viss kurs eller ett visst utbildningsprogram blir reglerna tydliggjorda. Det åligger högskolans ledning att se till att reglerna efterföljs. Också Högskoleverket har - inom ramen för sin tillsynsverksamhet - att vaka över detta. Mot denna bakgrund blir behovet av en rätt att överklaga tillämpningen av urvalsreglerna inte framträdande. En överklagandeprocedur skulle dessutom göra hela antagnings- processen mycket långdragen. 11 Antagningsprocessen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den gemensamma serviceverksamheten för | | antagningen skall också fortsättningsvis bedrivas i | | myndighetsform. Verket för högskoleservice skall alltså bibehållas| | som myndighet och riksdagen bör återkalla bemyndigandet för | | regeringen att lägga ned verket och att i stället bilda ett | | servicebolag för verksamheten. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens förslag i prop. 1994/95:165 inrättades Högskoleverket. Verket övertog de uppgifter som Kanslersämbetet och Rådet för grundläggande högskoleutbildning hade. Vidare övertog Högskoleverket de myndighetsuppgifter som Verket för högskoleservice (VHS) hade. I propositionen föreslogs att VHS serviceuppgifter, främst medverkan vid antagning av studenter, upphandling och juridisk service, skulle - så snart det var tekniskt möjligt - föras över till ett helägt statligt bolag med högskolorna som företrädare för staten. I avvaktan härpå renodlades VHS uppgifter till att omfatta enbart serviceuppgifterna och verket ombildades till en uppdragsmyndighet. Regeringen begärde riksdagens bemyndigande att senare inrätta ett servicebolag och lägga ned VHS. Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386). I avsikt att ta fram underlag för ett slutligt ställningstagande till över- gången till bolagsform tillkallades en särskild utredare. Utredaren överlämnade i juni 1995 betänkandet Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. (SOU 1995:73) om förutsättningarna för bildandet av servicebolaget. Betänkandet remitterades till samtliga universitet och högskolor inklusive vårdhögskolorna samt till bl.a. Riksrevisionsverket, Statskontoret, Kammarkollegiet, Konkurrensverket, Nämnden för offentlig upphandling, Högskoleverket och VHS. Remissvaren visade att inga universitet och högskolor hade något att erinra mot bildandet av ett servicebolag. Två av högskolorna föredrog dock en annan organisationsform. Flertalet av de centrala myndigheterna framförde invändningar mot bildandet av ett servicebolag med hänvisning till bl.a. de allmänna kriterier som statsmakterna angivit som villkor för att statlig verksamhet skall bolagiseras. Mot bakgrund av den syn på den högre utbildningen som regeringen har redovisat under avsnitt 4 i denna proposition och de av vissa remissinstanser framförda invändningarna mot bildandet av ett servicebolag har regeringen tagit frågan under förnyat övervägande. Målsättningen för systemet för anmälan och antagning av studerande till eftergymnasial utbildning i vid mening behöver definieras under hänsynstagande till flera aspekter. Omfattande och delvis detaljerad information behövs både till sökande och antagningsmyndigheter om sökmöjligheter och antagningssituation under olika skeden av sök- och antagningsproceduren. Utbyggnaden av den högre utbildningen förstärker ytterligare behovet av överblick över sökande och antagningsmöjligheter. Allmänhet och antagningsmyndigheter i hela landet skall därvid ha likvärdiga möjligheter till information. Systemet skall kunna utgöra ett stöd både för antagningsmyndigheterna och de sökande. En allt större del av de sökande kommer att komma från grupper som inte tidigare sökt högskoleutbildning. Detta kommer i sin tur att ställa höga krav på rekryteringen och en ökad dialog mellan högskolan, skolväsendet och arbetsmarknaden. Det är önskvärt att informationen till de sökande därvid enkelt kan kopplas till datorbaserad information som tillhandahålls av Högskoleverket. Systemet skall vidare kunna användas för ett rationellt urvals- och an- tagningsförfarande inom det eftergymnasiala utbildningsväsendet som helhet, både i situationer med översökta utbildningar och när lediga platser behöver förmedlas till sökande. Slutligen bör systemet kunna utgöra ett effektivt in- strument för att i varje antagningsomgång snabbt ta fram statistik över sökande och antagna för samtliga berörda utbildningar i riket. Systemet bör därvid kunna ge Högskoleverket tillgång till data för verkets uppföljning av rekryteringen till högre utbildning. Även den nettoberäknade statistik om sökande och faktiska nybörjare m.m. som Statistiska centralbyrån producerar på Högskoleverkets uppdrag bör kunna förbättras ytterligare och tas fram snabbare. För överblickens och samordningens skull bör även landstingskommunala och enskilda utbildningsanordnare medverka. Behoven av samverkan mellan myndigheter är generellt av större omfattning för antagningen till utbildningsprogram än för antagningen till enskilda kurser. Även i de fall själva antagningen kan ske utan samverkan mellan myndigheterna krävs ändå samverkan med hänsyn till behoven av dels en effektiv information till sökande och antagningsmyndigheter, dels statistik. Förutsättningen för att nå dessa två mål är således en samverkan mellan samtliga antagningsmyndigheter. En sådan samverkan mellan antagningsmyndigheterna är nödvändig och bör därför vara obligatorisk. Den ger grunden för att bygga upp ett nationellt system som utnyttjar modern informationsteknik. Det gemensamma systemet skall inte hindra att antagningsmyndigheterna på egen bekostnad har särskilda system för eget bruk. Det gemensamma systemet behöver kunna medge en integrering mellan lokala och centrala funktioner. Det behöver byggas upp och underhållas långsiktigt med stor teknisk och ekonomisk stabilitet. Eventuellt kan nuvarande antagningssystem utgöra en grund. Det är både ett nationellt intresse och bör vara en angelägenhet för varje antagningsmyndighet att ett sådant system kan byggas upp. Regeringen anser att det är mest rationellt att staten centralt finansierar systemutveckling och systemunderhåll samt driften i den omfattning den enligt ovanstående är obligatorisk för samtliga antagningsmyndigheter. Användarna bör svara för driftskostnaderna i övrigt i förhållande till sitt utnyttjande av systemet. Vad som nu anförts innebär att regeringen inte avser att utnyttja riksdagens bemyndigande att inrätta ett servicebolag för högskolan. Regeringen har därför genom beslut den 21 december 1995 givit VHS i uppdrag att utveckla system för antagning av studenter till högskoleutbildning. VHS kommer att ges en delvis ändrad roll. Dess instruktion kommer därför att ändras. VHS bör efter samråd i lämpliga former med universitet och högskolor besluta om tekniska rutiner för det gemensamma systemet. Regeringen anser att VHS styrelse även fortsättningsvis bör ha en tydlig förankring hos användarna. Med den angivna inriktningen av verksamheten blir det naturligt att därvid även beakta behovet av representation för de studerande. Regeringen avser att återkomma till de anslagsmässiga konsekvenserna i budgetpropositionen för år 1997. 12 Avskiljande av studenter m.m. 12.1 Lärosätenas ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Det aktuella lärosätet ges ställning som part| | i Högskolans avskiljandenämnd. Lärosätet skall därmed kunna över-| | klaga ett beslut av nämnden i fråga om avskiljande av en student| | från högskoleutbildning. | -------------------------------------------------------------------- Justitiekanslerns förslag: Överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Alla tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag: Bakgrund Enligt 4 kap. 6 § högskolelagen får regeringen meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten lider av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som nyss nämndes, bedöms föreligga en påtaglig risk för att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen. Enligt 4 kap. 7 § samma lag skall en för högskolan gemensam nämnd pröva frågor om avskiljande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som domare. Studenten får överklaga beslut i avskiljandefrågor till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet får inte överklagas av det aktuella lärosätet. Enligt 1 § förordningen (1987:915) om avskiljande av studenter från högskoleutbildning får en student avskiljas under de villkor som anges i 4 kap. 6 § högskolelagen och prövas frågor om avskiljande på anmälan av ett lärosäte av Högskolans avskiljandenämnd. Enligt 10 § samma förordning har nämnden ansvar för att ärendena blir tillräckligt utredda. Ärendet Utbildningsutskottet anförde i sitt betänkande Vissa högskolefrågor (bet. 1993/94:UbU16 s. 16) bl.a. att det ofta upplevs som otillfredsställande att beslut av Högskolans avskiljandenämnd endast får överklagas av studenten. Detta innebär att en högskola inte kan få sin anmälan prövad i högre instans. Utskottet hemställde att riksdagen av regeringen skulle begära en ändring av gällande författning av innebörd att företrädare för högskolan kan uppträda som part vid prövningen av anmälan om avskiljande. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr. 1993/94:308). Från Justitiekanslern (JK) har till regeringen inkommit en skrivelse den 23 oktober 1995, som tillkommit efter inspektion som JK genomfört hos nämnden. I skrivelsen har JK, i syfte att stärka allmänna intressens ställning i ärenden om avskiljande av studenter från högskoleutbildning, föreslagit att det aktuella lärosätet får ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd. Nämndens eget utredningsansvar enligt förvaltningsprocessuella principer bör dock enligt JK kvarstå. JK har vidare föreslagit att respektive lärosäte skall utföra sin talan men ha möjlighet att anlita ombud. JK erinrar om att rättssäkerhetsaspekterna i förfarandet betonades vid tillkomsten av Högskolans avskiljandenämnd. Även om nämnden har utredningsansvar vid handläggningen av ärenden kan det innebära avsevärda svårigheter att bedöma hur långt nämndens skyldigheter på denna punkt egentligen bör sträcka sig i det enskilda fallet. JK menar att nämndens objektiva ställning kan komma att sättas i fråga, t.ex. om nämnden på eget initiativ närmare söker utreda av studenten lämnade uppgifter. Det kan emellertid finnas starka skäl för att sådana uppgifter verkligen blir ifrågasatta och utredda inför beslut i ärendet. Enligt JK kan det inte bortses ifrån att det ibland kan lämnas oriktiga eller ofullständiga uppgifter vilket kan leda till materiellt felaktiga beslut. JK diskuterar frågan huruvida en särskild ombudsman bör inrättas som partsföreträdare för lärosätena i frågor om avskiljande av studenter. JK konstaterar emellertid att en sådan handläggningsordning synes bli omständlig och stannar vid att respektive lärosäte bör utföra sin talan men ha möjlighet att anlita ombud; det är lärosätet som har bäst kännedom om den student lärosätet vill skall avskiljas från högskoleutbildning. Näst intill samtliga remissinstanser tillstyrker JK:s förslag i dess helhet. Några yttrar sig särskilt om utredningsansvaret och anser att detta ytterst skall åvila nämnden; Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, ser emellertid nämndens roll som den beslutande och endast i undantagsfall som den utredande. Vårdhögskolan i Borås menar att en särskild ombudsman bör inrättas som obligatorisk partsföreträdare för lärosätena i frågor om avskiljande. Uppsala universitet, SACO och SFS anser att studentens talan bör föras genom ombud så att styrkebalansen mellan de två parterna inte blir påtagligt ojämn; SACO och SFS anser att ersättning för studentens kostnader för ett ombud skall utbetalas av allmänna medel. Överväganden Som framgår ovan inskränker sig lärosätets befattning med ärenden om avskiljande i huvudsak till att lärosätet anmäler frågan till prövning hos nämnden. Bortsett från anmälans innehåll utgör således de uppgifter som studenten lämnar i ärendet i princip det enda underlag som nämnden tillförs för sin prövning. Det kan vara så att de uppgifter studenten lämnar är oriktiga eller ofullständiga och att detta inte blir klarlagt inom ramen för nämndens eget utredningsansvar. Det finns således en risk för att nämnden fattar beslut på ett oriktigt eller ofullständigt underlag. Någon annan än nämnden bör, för det allmännas räkning, svara för att inför nämnden lägga fram den kompletterande utredning som anses erforderlig. Det är av vikt att det underlag nämnden skall fatta beslut på är så fylligt och rättvisande som möjligt. Det är också viktigt att ett beslut om avskiljande kan fattas så snabbt som möjligt. Genom att även någon annan än den student som det är fråga om lägger fram utredning hos nämnden torde nämnden kunna fatta beslut snabbare än i dag och på ett bättre underlag än nu. Det lärosäte som anmäler frågan om avskiljande till nämnden bör ha ansvaret för att lägga fram nämnda utredning. När ett lärosäte får ett sådant ansvar är det lämpligt att ansvaret förenas med en ställning som part. Lärosätet kan representeras av en tjänsteman eller av ett fristående ombud. Det yttersta ansvaret för att ärendena blir tillräckligt utredda skall även fortsättningsvis åvila nämnden. Att lärosätena ges utökad talerätt i frågor om avskiljande från hög- skoleutbildning ligger i linje med den utveckling som skett inom det förvaltningsprocessuella området (jfr prop. 1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55-56). I anslutning till den utvecklingen har regeringen genom en ändring i förordningen om avskiljande av studenter från högskoleutbildning föreskrivit att det aktuella lärosätet skall vara studentens motpart sedan handlingarna i ärendet har överlämnats till allmän förvaltningsdomstol (se SFS 1996:54). Ändringen träder - liksom de allmänna föreskrifterna om tvåpartsprocess i allmän förvaltningsdomstol - i kraft den 1 maj 1996. När det gäller vad vissa remissinstanser har anfört om att studentens talan bör föras genom ombud som bekostas av allmänna medel gör regeringen följande överväganden. Studenten kan naturligtvis anlita juridisk hjälp för att driva saken. I vissa fall kan studenten beviljas allmän rättshjälp. I de fall detta inte kan ske får de överväganden som gjordes av justitieutskottet i samband med nyssnämnda proposition om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna betydelse (se bet. 1995/96:JuU7 s. 7-9). Utskottet ansåg i sitt av riksdagen antagna betänkande att reformen om tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen inte förutsatte att möjligheterna att få rättshjälp i förvaltningsmål utökades. Utskottet fäste därvid vikt vid att förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar skulle kvarstå; utskottet ansåg frågan om detta ansvar så betydelsefull att den borde ägnas särskild uppmärksamhet vid en kommande utvärdering av reformen. Ovan har regeringen funnit att motsvarande ansvar för Högskolans avskiljandenämnd också skall kvarstå. Vid den utvärdering av nämndens verksamhet som senare bör komma till stånd (se nästa avsnitt) bör också i detta sammanhang särskild uppmärksamhet ägnas åt utredningsansvaret. Regeringens förslag i detta avsnitt kräver - vid sidan av vissa förordningsändringar - en ändring i 4 kap. 7 § högskolelagen. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1996. 12.2 Utvärdering av Högskolans avskiljandenämnds verksamhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Högskolans avskiljandenämnd har ännu inte| | handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden för att en utvär- | | dering skall vara meningsfull. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: I sitt tidigare nämnda, av riksdagen antagna betänkande (bet. 1993/94:UbU16 s. 12-14) behandlade utbildningsutskottet två motioner, i vilka det föreslogs en översyn av reglerna om avskiljande. Utskottet framhöll bl.a. att det är angeläget med en utvärdering av erfarenheterna från Högskolans avskiljandenämnds verksamhet. Vid den inspektion som JK företog hos Avskiljandenämnden i mars 1995 diskuterades med utgångspunkt i utbildningsutskottets betänkande frågan om avskiljande av studenter. I detta sammanhang berördes också socialutskottets betänkande 1993/94:SoU26 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m. Vad gällde frågan om en utvärdering av Avskiljandenämndens verksamhet och praxis ansåg nämnden att frågan var för tidigt väckt främst med hänsyn till att nämnden inte har handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden. Sedan Avskiljandenämnden tillkom år 1987 hade 20 ärenden avgjorts i sak. Av dessa hade i 17 ärenden anmälningarna lett till ett avskiljande. Kammarrätten hade prövat elva överklaganden av slutliga beslut, varav domstolen upphävt två. Regeringsrätten hade prövat ett ärende i sak. Den vanligaste orsaken till avskiljande var psykisk störning. Många av ärendena rörde studenter i vårdutbildningar. JK har - i sin i föregående avsnitt nämnda skrivelse - anfört att han instämmer i Avskiljandenämndens uppfattning att tiden inte är mogen för en allmän utvärdering av nämndens verksamhet och praxis. Skälet härför är främst att antalet handlagda ärenden ännu är begränsat. Som riksdagen uttalat är det angeläget med en utvärdering av erfarenheterna från nämnden. I likhet med Avskiljandenämnden och JK anser regeringen emellertid att nämnden ännu inte har handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden för att en utvärdering skall vara meningsfull. Ett ytterligare skäl för att avvakta med utvärderingen är den väsentliga förändring av avskiljandeförfarandet som regeringen föreslår i föregående avsnitt. Det är av värde om effekten av förändringen kan ingå i utvärderingen. 12.3 Regler för avskiljande -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna för avskiljande bör| | inte vidgas. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Utbildningsutskottet anförde i det betänkande som nämns ovan att regeringen bör överväga möjligheten att vidga de nuvarande förutsättningarna för avskiljande. Uttalandet gjordes i samband med behandlingen av två motioner i vilka det framfördes att det är orimligt att avskiljandereglerna saknar koppling till den kommande yrkesrollen. Utskottet erinrade om lärosätenas ansvar när det gäller godkännande av praktiska moment på undervisnings- och vårdområdena. Det är enligt utskottet rimligt att förutsätta att godkända prov visar att studenten bedömts lämplig för den kommande yrkesverksamheten. Högskolans avskiljandenämnd framförde vid JK:s tidigare nämnda inspektion att nämndens verksamhetsområde är väl avvägt och att det inte finns några gränsdragningsproblem gentemot det disciplinära förfarandet som varje högskola har att svara för. Enligt nämndens uppfattning finns därför inte skäl att för närvarande överväga några förändringar vad avser nämndens verksamhetsområde. I ett yttrande den 9 februari 1994 över Riksdagens revisorers rapport Disciplinärenden inom hälso- och sjukvården tog Avskiljandenämnden upp frågan om hur en students olämplighet för det yrke studierna syftar till bör behandlas. Avskiljandenämnden anförde följande. Nämnden har under sin hittillsvarande verksamhet gjort studiebesök på ett flertal högskolor. Avskiljandenämnden har därvid erfarit att det i princip, även i fall där nämnden inte kan fatta beslut om avskiljande, finns ett behov av att skilja den studerande från en utbildning när det är uppenbart att den studerande på grund av bristande förutsättningar är olämplig för det yrke som studierna syftar till. När företrädare för Avskiljandenämnden och högskolan har penetrerat frågan har det ofta visat sig att det avsedda resultatet hade kunnat nås genom en mer konsekvent och fast tillämpning av gällande regler om prövning och bedömning av olika prov och av praktik, där sådan ingår i utbildningen. Avskiljandenämnden framhåller att det ankommer på högskolan att i samband med att studenten går igenom olika delar av utbildningen pröva om studenten har gjort detta med godkänt resultat. Prövningen avser såväl genomgångna kurser och prov som genomgångna praktikperioder. Ett avskiljande från studier på grund av olämplighet för den kommande yrkesrollen i de fall då ett avskiljande inte kan ske enligt föreskrifterna i 4 kap. 6 § högskolelagen bör då kunna ske genom att den studerande inte godkänns. Nämndens uttalanden i yttrandet har remissbehandlats (tillsammans med den skrivelse från JK som nämnts i föregående avsnitt). Många remissinstanser delar helt Avskiljandenämndens uppfattning. Flera understryker att ytterligare reglering inte behövs. Ett antal instanser tar, med hänsyn till studentens rättssäkerhet, avstånd från att i högskolelagen införa att olämplighet för det yrke studierna syftar till kan utgöra grund för avskiljande. Det upplevs som vanskligt att inom ramen för ett avskiljandeförfarande göra bedömningar av en students förmåga och lämplighet att i framtiden utöva ett visst yrke. Många remissinstanser anser att det i första hand är högskolornas ansvar att bedöma en students lämplighet för den kommande yrkesverksamheten, men att högskolelagen ändå bör kompletteras med en möjlighet till avskiljande av en student som bedöms olämplig för det yrke studenten utbildar sig till. De möjligheter som redan finns för att åstadkomma en mer konsekvent och fast tillämpning av gällande regler om prövning och bedömning av olika prov och av praktik har påtalats både av högskolorna och andra. Utbildningsutskottet ansåg i det tidigare nämnda betänkandet att regeringen bör söka klarlägga i vilken utsträckning högskolorna genom att underkänna prov förmår studenter, som bedöms olämpliga för den avsedda yrkesverksamheten, att avbryta utbildningen. Regeringen har därför i samband med den remissbehandling som nämndes i föregående avsnitt ställt motsvarande fråga till högskolorna. Av svaren framgår att högskolorna saknar statistik på området. En del högskolor redovisar att ett fåtal studerande, som bedömts olämpliga för den avsedda yrkesverksamheten, har förmåtts avbryta utbildningen. Många redovisar högskolans agerande vid underkännande eller avrådan. Flera högskolor framför synpunkter och förslag på hur högskolorna bör agera. Flera högskolor anger att underkännande av prov och av moment som avser yrkespraktik kan fylla en bättre funktion än vad som hittills varit fallet. Flera högskolor har infört begränsningar i antalet provtillfällen och praktikmoment. Några högskolor har aviserat en översyn av dessa frågor.Enligt regeringens mening är det främst i utbildningar som leder till vård- eller undervisningsyrken som det kan vara aktuellt att avskilja studenter som är olämpliga för det yrke studierna syftar till. Regeringen instämmer i Högskolans avskiljandenämnds uppfattning att sådant avskiljande bör kunna göras genom att den studerande inte godkänns vid prövning och bedömning av olika prov och av praktikmoment. Underkännande av prov, och särskilt av moment som avser yrkespraktik, synes inte alltid ha använts i den utsträckning som kunde ha varit möjlig. Regeringen anser att det är viktigt att högskolorna har förmåga att hantera dessa svåra ärenden. Frågorna bör lyftas upp och diskuteras inom högskolorna för att underlätta framtida beslut. En diskussion mellan högskolorna är nödvändig för att få fram tydliga principer för i vilka fall underkännande eller avrådan bör tillgripas. Det bör också finnas rutiner, som är kända för både lärare och studenter, för hur dessa frågor skall hanteras. 12.4 Passiva studenter Högskoleverket har i sin tillsynsverksamhet erfarit att det hos universitet och högskolor råder oklarhet om hur man skall förfara med studenter som brister i studieaktivitet. Denna oklarhet upplevs som ett problem både i den grundläggande högskoleutbildningen och i forskarutbildningen. Frågan har ställts på sin spets i ett ärende - som nu är föremål för bedömning hos JK - där ett universitet beslutade att en passiv doktorand förverkat sin studieplats. Högskoleverket har för avsikt att - efter det att JK har redovisat sin bedömning - ta upp frågan inom ramen för verkets tillsynsverksamhet. Regeringen kommer sedan att vidta de åtgärder som kan behövas för att lösa eventuella kvarstående problem. 13 Genomförandefrågor De nya reglerna för grundläggande och särskild behörighet samt urval till högre utbildning bör träda i kraft vid antagningen inför studier höstterminen 1997. Sammanfattning av delbetänkandena Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) och Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56). Sammanfattning av delbetänkandet Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) Nu gällande bestämmelser för allmän behörighet för högskolestudier fastställdes innan den nya gymnasieskolans form och innehåll var fastslagna. Höstterminen 1997 kommer de första eleverna från den nya gymnasieskolan att söka till högre utbildning. Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform, RUT- 93, har av regeringen fått i uppdrag att föreslå bestämmelser för allmän behörighet, som skall komma att gälla från och med höstterminen 1997. Utredningen föreslår att benämningen allmän behörighet ändras till grundläggande behörighet. Utredningen föreslår att den aktuella paragrafen i högskoleförordningen preciseras så att för allmän behörighet för studerande från ett nationellt program i den nya gymnasieskolan krävs - lägst betyget Godkänd på kurser motsvarande 90 procent av programmet - lägst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen, dvs. dekurser som är gemensamma för samtliga nationella gymnasieprogram, med undantag för ämnena idrott och hälsa samt estetisk verksamhet. - lägst betyget Godkänd på specialarbetet. Utredningen vill även behålla gällande regler som innebär att även den som har motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller den som genom annan verksamhet förvärvat motsvarande kunskaper är behörig, respektive den s.k. 25:4- regeln. Utredningen diskuterar också hur reglerna om motsvarandebedömning bör tillämpas i olika fall, bl.a. för studerande från den kommunala vuxenutbildningen och för studerande som läst ett reducerat program i gymnasieskolan. Sammanfattning av delbetänkandet Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71) Behörighet Utredningen föreslår att behörighetskraven skall ändras med anledning av den nya gymnasieskolans betygssystem. De föreslår inledningsvis att den allmänna behörigheten istället bör kallas grundläggande behörighet. Utredningen presenterar ett förslag med standardbehörigheter. Dessa skall kunna användas för att uttrycka den särskilda behörigheten för större delen av de sökalternativ som förekommer i högskolan och som är avsedda för nybörjare. Utredningen lämnar förslag på 16 standardbehörigheter. Den första skall utgöras av den grundläggande behörigheten. Högskoleverket skall fastställa standardbehörigheter och en förteckning för vilka utbildningsområden som normalt hör till var och en av dessa. Den enskilda högskolan skall själv avgöra vilka standardbehörigheter och eventuella andra förkunskapskrav som skall gälla som särskild behörighet för högskolans utbildningar. Utredningen föreslår att en enskild person skall kunna få prövat om han/hon uppfyller kraven för en viss standardbehörighet eller ej, även om vederbörande inte söker till en viss utbildning. Urval Utredningen föreslår att det centrala och det lokala antagningssystemet bör samordnas.Vidare anser de att det skall finnas flera olika metoder för urval och att urvalsmetoden anpassas till den utbildning det gäller och de speciella förutsättningar som gäller för denna. Utredningen föreslår att man som en komplettering till nu gällande urvalsmetoder inför urval på särskild grund i högskoleförordningen. Denna urvalsmetod skall användas för att kunna ta hänsyn till speciella förkunskaper eller erfarenheter vid antagningen som kan anses vara meriterande för utbildningen. Utredningen diskuterar betyg som urvalsinstrument och i samband med detta de tidigare och de nya gymnasiebetygen och deras respektive värde som urvals- och prognosinstrument. Vidare diskuteras även hur de nya betygen skall värderas, dvs. efter vilken metod ett jämförelsevärde skall framtas. De presenterar i samband med detta tre olika modeller för beräkning av betygsjämförelsetal, av vilka de rekommenderar modell 3. I anslutning till det diskuteras hur olika kurser skall värderas i ett sammantaget betygsjämförelsetal. Information Utredningen föreslår att det skall införas en studenthandbok, vari information skall presenteras om samtliga högskoleutbildningar och vilka behörighetskrav som gäller på olika lärosäten. Ansvarig för studenthandboken skall då vara Högskoleverket. Vidare diskuterar de möjligheterna att tillhandahålla sådan information på Internet. Rättssäkerhet Utredningen föreslår att regeringen inför begreppet antagningsalternativ. Ett antagningsalternativ föreslås dels precisera vilken studerandeplats en sökande söker till, dels vilka rättigheter och skyldigheter en antagen student har. Utredningen föreslår att det vid varje högskola skall finnas en lokal antagningsordning. Denna skall precisera de regler som används vid antagning av studenter. Vidare tar utredningen upp frågan om studentens insyn i antagningsprocessen. Slutligen diskuteras vissa utvidgningar i möjligheten att överklaga antagningsbeslut. Utredningen diskuterar hur den sökande ska få sin behörighetsstatus uttryckt i standardbehörigheter bestämd, samt om ett sådant besked skall kunna överklagas. Regelsystemet Utredningen föreslår en rad ändringar i högskoleförordningen som följd av de förslag som framförs. Sammanfattning av promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) Syftet med promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! har varit att utifrån gymnasieskolans synvinkel lyfta fram frågor om behörighet och urval till högskolan till diskussion. När det gäller allmän behörighet anför arbetsgruppen att kursplanen i svenska som andraspråk har sådan kunskapsnivå att ämnet kan utgöra grund för allmän behörighet. Arbetsgruppen är positiv till det system med standardbehörigheter som RUT-93 föreslår, men vill att kurser från andra program än Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen också skall finnas med bland standardbehörigheterna. Därför föreslås att Högskoleverket tillsammans med Statens skolverk får i uppdrag att gå igenom vilka kurser som bör ingå i en förteckning över standardbehörigheter. För att eleverna skall kunna planera sina högskolestudier anser arbetsgruppen att en sådan förteckning skall fastställas av regeringen i högskoleförordningen eller av Högskoleverket i samråd med Statens skolverk. Enligt arbetsgruppen går det nya betygssystemet i gymnasiet att använda för urval och bör betyg även i fortsättningen vara den viktigaste urvalsgrunden. I betänkandet diskuteras tre metoder att bestämma ett jämförelsetal som skulle kunna användas för betygsurval. Arbetsgruppen förordar en modell där de bästa betygen i 90 procent av kurserna i slutbetyget från en fullständig gymnasieutbildning skall räknas samt att betyg i längre kurser skall väga tyngre än betyg i kortare kurser. Vidare skall beräkningsmetoden för betygsjämförelsetal fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla oavsett utbildning. Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Allmän behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) Remissinstanserna Yttranden över delbetänkandet har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Arbetsgivarverket, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Kanslersämbetet, Centrala Studiestödsnämnden (CSN), Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungliga Tekniska Högskolan, Högskolan i Luleå, Danshögskolan, Högskolan i Borås, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Växjö, Högskolan i Örebro, Idrottshögskolan i Stockholm, Konstfack, Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthögskolan, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Statens skolor för vuxna; Norrköping, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges lantbruks- universitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun, Lunds kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Elevorganisationen i Sverige, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Sam- arbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande, Sveriges Folkhög- skolestuderandes Förbund, Sveriges Förenade Studentkårer, Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Vårdhögskolan i Örebro. Dessutom har särskilt yttrande inkommit från idrottslärarna vid Tumba gymnasium. Sammanfattning av remissvaren Allmänt Remissinstanserna instämmer till övervägande del i de övergripande dragen i utredarens förslag. Ett tiotal instämmer till fullo med utredarens förslag. Universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Umeå tillstyrker helt eller i hög utsträckning förslaget i sin helhet. Flera instämmer i, ingen bestrider, utredarens påstående att det inte kan ligga i linje med intentionerna med den nya gymnasieskolan att en elev skall kunna endast passivt närvara i vissa kurser. Linköpings universitet anser att utredarens förslag i större utsträckning borde ha präglats av att behörighetsprövningen decentraliserats till de enskilda lärosätena, det ökade studentutbytet samt att RUT-93:s förslag om standardbehörigheter ställer behörighetsfrågan i ett nytt ljus. Konstfack, Danshögskolan, Teaterhögskolan och Operahögskolan förutsätter att de även framledes kommer att kunna få ge dispens från kravet på allmän behörighet. De anser att det bästa urvalsinstrumentet och även prognosinstrumentet för de konstnärliga högskolorna är de särskilda konstnärliga urvalsprov som de låter samtliga sökande få genomgå. Teaterhögskolan anser att gymnasiet i mycket liten utsträckning innehåller undervisning som på något som helst sätt förbättrar de sökandes möjligheter att studera på Teaterhögskolan. Högskolan i Växjö anser om utredningens förslag att „om så görs leder detta till en icke obetydlig höjning av kraven för allmän behörighet„. Högskolan i Växjö saknar genomgående mer redovisning av analysen och kommentarer från utredaren, samt redovisning av erfarenheter som stöder deras förslag. RRV, som poängterar att de kommenterar förslaget strikt ur ett effektivitetsperspektiv, anser att utredaren endast redovisar ett generellt resonemang. De efterlyser genomgående mer empiri och resonemang från utredaren. Sveriges Förenade Studentkårer är i princip positiva till betänkandet, och anser att det utgår från den nya gymnasieskolan och dess förutsättningar. Sveriges folkhögskolestuderandes förbund kritiserar att utredarens förslag bekräftar högskolans teoretiska inriktning, vilken de tycker är beklaglig. Elevorganisationen förkastar i princip hela förslaget, eftersom de inte accepterar betyg som en kunskapsmätare, och ej heller som urvalsinstrument. Allmän behörighet för studerande från gymnasieskolan En mycket klar majoritet instämmer i princip med den av utredaren föreslagna ändringen av 4 § i högskoleförordningen. Nästan samtliga remissinstanser instämmer i förslaget om minst betyget Godkänd i 90 procent av kurserna. Två stycken anser att det borde vara krav på 100 procent. En tydlig majoritet anser att det skall krävas minst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen, förutom idrott och hälsa, samt estetisk verksamhet. Uppsala universitet anser att kraven på engelska för allmän behörighet bör höjas. Vidare skriver de: „Det bör särskilt beaktas att just denna garanti för en bred bas från gymnasieskolan utgör en återhållande faktor i de krav på s k collegeår mellan gymnasieskola som framförs från tid till annan„.Karolinska institutet och SACO anser att även historia borde vara kärnämne. Majoriteten tillstyrker utredarens förslag om krav på minst betyget Godkänd på specialarbetet. Uppsala universitet, Stockholms universitet, Mälardalens högskola, Karolinska institutet och Umeå kommun instämmer i förslaget, men vill tillfoga att specialarbete bör införas även i Komvux, då specialarbetet är en viktig förberedelse och erfarenhet inför högre studier. Mitthögskolan anser att det inte finns någon anledning att kräva betyget Godkänd på specialarbetet från vare sig gymnasiet eller komvux, då studenterna får lära sig självständigt, vetenskapligt arbete i högskolevärlden. Majoriteten av remissinstanserna delar utredarens uppfattning att kärnämnena idrott och hälsa samt estetisk verksamhet kan undantas från kravet på betyget Godkänd. Flera av dessa instämmer i utredarens bedömning att dessa ämnen kan undantas, då de inte ingår i komvux. Flera remissinstanser invänder mot att undanta dessa två ämnen. Högskolan i Trollhättan/Uddevalla och Örebro kommun anser att dessa två kärnämnen bör ingå, då det annars sänder en signal till eleverna att ämnena inte är viktiga. Karolinska institutet, Idrottshögskolan, Sveriges Förenade Studentkårer och idrottslärarna vid Tumba gymnasium anser att idrott och hälsa bör ingå enligt nyss nämnda skäl. Kungliga Musikhögskolan anför samma skäl vad gäller estetisk verksamhet. Högskolan i Skövde samt Högskolan i Gävle/Sandviken är av åsikten att behörigheten till högskolan borde lägga större vikt vid den kommunikativa förmågan. Karolinska institutet föreslår att det tydligt bör stå angivet i gymnasie- betyget om betyget ger allmän behörighet eller ej. Högskolan i Jönköping anser att svenska som andraspråk inte skall vara behörighetsgivande på lärarutbildningar, eftersom det ställs höga krav på lärarens kunskaper i svenska. Staten skolverk påpekar att svenska som andraspråk redan är ett kärnämne, sedan riksdagens beslut 8 juni 1995. Allmän behörighet eller grundläggande behörighet Ett mindre antal remissinstanser anser att grundläggande behörighet vore en bättre benämning än allmän behörighet. Majoriteten har dock inte kommenterat denna fråga. Motsvarandebedömningar Sammantaget efterfrågar de mindre högskolorna i högre utsträckning en mer enhetlig, centraliserad bedömning och regelverk för motsvarandebedömningar än vad universiteten gör. Detta efterfrågas också av RRV. Ett betydande antal är tveksamma till det s.k. samlade betygsdokumentet från Komvux, då detta inte ger en tydlig bild av kunskaperna hos den sökande på samma sätt som ett gymnasiebetyg eller ett intyg från gymnasiet. Särskilt kritiska till ett samlat betygsdokument är Lunds universitet. Ett flertal av remissinstanserna tycker att uttrycket „erforderliga kunskaper i svenska„ bör preciseras. Sveriges lantbruksuniversitet efterfrågar ett klarläggande vad gäller behörighet via en kombination av gymnasium och komvux. En stor andel framhåller att det är viktigt att tydligare fastslå regler för bedömning av allmän behörighet för studenter med invandrarbakgrund. Flera anser också att reglerna i framtiden bör möjliggöra en generös bedömning av utländska betyg. Vidare understryks betydelsen av att lösa frågan om allmän behörighet för elever med folkhögskolebakgrund, så att regelverket är fastslaget till år 1999. Linköpings universitet är av den åsikten att det inte är nödvändigt med krav på svenskkunskaper, i de fall undervisningen bedrivs helt eller till stor del på engelska. Allmän behörighet genom 25:4-regeln En stor majoritet tycker att 25:4-regeln bör finnas kvar. Ett mindre antal remissinstanser anser att studerande från 25:4-kvoten har en tydligt högre avbrottsfrekvens. Flera anser att det borde ställas samma formella kunskapskrav på sökande via 25:4-regeln som på studenter med gymnasiebetyg. Chalmers anser att det bör ställas krav på gymnasiebetyg i matematik för denna grupp. De som anser att det bör ställas högre krav än idag på sökande via 25:4-regeln är Chalmers, Högskolan i Växjö och Umeå kommun. I regeringens remiss ställdes frågan om det räcker att endast ställa krav på betyget Godkänd i kärnämnena svenska, engelska och matematik I stort sett samtliga remissinstanser framhåller att det inte räcker med betyget Godkänd i endast dessa tre kärnämnen. Växjö kommun, Vårdhögskolan i Kristianstad och Högskolan i Kristianstad anser att förslaget är bra eller godtagbart. Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Skövde, Danshögskolan, Statens skola för vuxna i Härnösand, Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande, Östersunds kommun samt LO anser att en begränsning av antalet kärnämnen skulle begränsas till svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. Högskolan i Växjö vill begränsa ämnena till svenska och engelska. Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Behörighet och urval - förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71) samt promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) 1. Remissinstanserna avseende delbetänkandet Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU 1995:71) Yttranden över SOU 1995:71 har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Verket för högskoleservice (VHS), Centrala studiestödsnämnden (CSN), Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Karolinska institutet, Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Teaterhögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Mälardalens högskola, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i Örebro, Linköpings universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göteborgs universitet, Chalmers tekniska högskola AB(CTH), Högskolan i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Mitthögskolan, Högskoleutbildningen på Gotland, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges lantbruksuniversitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun, Lunds kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i Värmland, Kalmar läns vårdhögskola, Landstingets högskola i Kristianstad, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden, Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i Malmö, Vårdhögskolan i Vänersborg och Vårdhögskolan i Växjö, Ersta högskola, Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande (SAMVUX), Sveriges Folk- högskolestuderandes Förbund och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS). Dessutom har yttranden kommit in från de tekniska fakulteterna vid Lunds universitet, Linköpings universitet och Högskolan i Luleå, naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet, Malmöhus läns landsting, Utbildningsnämnden i Värmlands läns landsting, Sveriges Industriförbund, ABB Industrigymnasium, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk, Riksföreningen för Lärare i Moderna Språk, Socialdemokratiska Studentförbundet, Språkgruppen, Stockholms Universitets Studentkår (SUS), Studievägledare vid komvux i Danderyd, Järfälla, Kungsängen, Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Täby, Vallentuna, Upplands Väsby, Vaxholm och Åkersberga, Svenska folkhögskolans lärarförbund, Sveriges Vägledarförening, Teologiska doktorandrådet, Vårdhögskolornas rektorskollegium, Väggaskolan och Överklagandenämnden för högskolan. 2. Remissinstanserna avseende promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) Yttranden över Ds 1995:56 har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Socialstyrelsen, Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Karolinska institutet, Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Danshögskolan, Kungl. Konsthögskolan, Operahögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Mälardalens högskola, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i Örebro, Linköpings universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göteborgs universitet, Chalmers tekniska högskola AB(CTH), Högskolan i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Högskolan i Luleå, Mitthögskolan, Högskoleutbildningen på Gotland, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Statens skolor för vuxna i Norrköping, Sveriges lantbruksuniversitet, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Lunds kommun, Ystads kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun, Bollnäs kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Luleå kommun, Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Kronobergs län, Landstinget i Malmöhus län, Landstinget i Örebro län, Landstinget i Västerbottens län, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i Värmland, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden, Vård- högskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Uppsala, Vårdhögskolan i Vänersborg och Vårdhögskolan i Växjö, Ersta högskola och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS). Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges Industriförbund, ABB Industrigymnasium, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk, Språkgruppen, Stockholms Universitets Studentkår (SUS) och Väggaskolan. 3. Sammanfattning av remissvaren 3.1 Allmänt Många remissinstanser understryker att de anser att 1993 års universitets- och högskolereform var viktig för att skapa en ökad mångfald inom den svenska utbildningen. Ingen uttrycker att reformen var ett steg i fel riktning. Ett flertal remissinstanser anser att behörighets- och urvalssystemet tydligt måste avspegla och harmoniera med dels högskolevärldens ökade mångfald, dels den nya gymnasieskolans utformning. Ett genomgående tema i remissyttrandena är att de poängterar vikten av att regeringen i god tid innan höstterminen 1997 ger tydliga och klara besked om behörighets- och urvalssystemet. En stor del av remissinstanserna är av den åsikten att antagningskraven har en central roll att fylla inom utbildningssektorn genom att dels ge tydliga signaler till presumtiva studenter, dels vara till vägledning för dem i gymnasiet eller då de skall värdera sin behörighetsstatus enligt andra behörighetsgrupper. Linköpings universitet anför följande om denna fråga: „Ett system av behörighets- och urvalsregler måste av de sökande uppfattas både som möjligt att överblicka och att anpassa sina gymnasiestudier till och som rättvist. Ur högskolans synpunkt bör det garantera vissa förkunskaper och studiefärdigheter samt uppmuntra de studerande att utnyttja gymnasieskolan på ett sätt som främjar de framtida studier man vill välja. ... olika vägar genom gymnasieskolan är olika bra för olika framtida utbildningar och för olika framtida yrkesverksamheter.„ Bland vårdhögskolorna instämmer majoriteten i hög utsträckning med utredningen. Ett flertal remissinstanser anser att det är viktigt att antagningssystemet tydligt måste premiera vad man läst i gymnasiet och vilket resultat som uppnåtts. Flera företrädare för gymnasieskolan poängterar detta. T.ex. Lunds skolstyrelse skriver att högskolans antagningsregler måste utformas så att stor hänsyn tas till de förändringar som skett inom gymnasieskolan. Ett annat vanligt påpekande är att det vore olyckligt om det skulle bli en kraftig förändring av behörighets- och urvalssystemet så snart efter 1993 års högskolereform. Högskolan i Skövde framhåller att innan en sådan normbildning har ägt rum och har „satt sig„, finns inga reella möjligheter att dra vittgående slutsatser och göra omfattande förändringar i den struktur som är under implementation. Högskolan i Kalmar anför att „man låter de nya systemen finna sina former innan man gör alltför långtgående förändringar.„ Statens skolverk markerar genomgående i sitt remissyttrande att högskolans utformning och system för behörighet och urval inte i tillräcklig utsträckning motsvarar utformningen av och syftet med den nya gymnasieskolan. Skolverket instämmer till stora delar med den syn som företräds i promemorian. Landstingsförbundet framhåller att det är bra att arbetsgruppen belyser frågor om behörighet och urval till högskolan ur gymnasieskolans synvinkel. Högskolan i Kalmar anser att det är „önskvärt med ett ökat samspel mellan gymnasieskolan och den högre utbildningen.„ Högskolan i Trollhättan-Uddevalla säger: „Det är angeläget att centrala initiativ tas i syfte att åstadkomma en samverkan högskolorna emellan vad gäller utformning av behörighets- och urvalssystemet.„ Göteborgs universitet menar att de båda betänkandena inte har tagit tillräcklig hänsyn till de senaste årens utveckling, men välkomnar strävan efter att skapa större enhetlighet i behörighets- och urvalsfrågorna. RRV anser att gymnasieskolan och högskolevärlden har genomgått genomgripande förändringar tämligen oberoende av varandra: „RUT-93 och arbetsgruppen bakom promemorian företer stora skillnader i synsätt, vilket torde ha sin utgångspunkt i att de var för sig tämligen strikt utgår från respektive perspektiv. RRV anser att ett gemensamt hehetsperspektiv skulle kunna öka möjligheterna att utveckla ett väl fungerande system där övergången från gymnasie- till högskolestudier underlättas.„ RRV påtalar också att helhetsperspektivet riskeras när olika delfrågor behandlas i separata betänkanden och skrivelser. 4. Behörighet 4.1 Allmän behörighet Flera remissinstanser ställer sig bakom den syn på allmän behörighet som företräds av utredningen, bl.a. Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges lantbruksuniversitet och SUS. Frågan om allmän behörighet har redan behandlats i utredningens tidigare delbetänkande Allmän behörighet (SOU 1995:41), och i en del yttranden hänvisas till dessa remissvar. Mitthögskolan och Växjö kommun anför att betyget Godkänd på specialarbete som krav för grundläggande behörighet även bör gälla komvux, och Högskolan i Gävle- Sandviken finner att frågan behöver utredas ytterligare. Mitthögskolan, Idrottshögskolan och Kungl. Musikhögskolan anser att det är fel att utesluta idrott/hälsa och estetisk verksamhet ur den grundläggande behörigheten. Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och Svenska folkhögskolans lärarförbund vill att det skall framgå tydligt av högskoleförordningen att den grundläggande behörigheten kan uppnås genom folkhögskolestudier. Ett femtontal remissinstanser, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm, SAF, Vårdhögskolan i Växjö, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk m.fl., instämmer i att svenska som andraspråk skall kunna ingå i den grundläggande behörigheten som ett alternativ till svenska. Hälsohögskolan i Värmland motsätter sig dock förslaget. Enligt Högskolan i Växjö bör kraven på förkunskaper i svenska för utomnordiska sökande preciseras i högskoleförordningen. 4.2 Särskild behörighet Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om ett system med standardbehörigheter, men några är av en annan åsikt. Till exempel framför Stockholms Universitets Studentkår (SUS) att de inte är övertygade om att standardbehörigheterna fungerar eller behövs. Uppsala universitet, Högskolan i Örebro, Högskolan i Jönköping m.fl. anser att standardbehörigheterna skall avgöras och bestämmas av Sveriges Universitets- och Högskoleförbund genom en frivillig överenskommelse mellan högskolorna. Högskolan i Örebro skriver följande i sitt remissvar: „Det nybildade Sveriges Universitets- och Högskoleförbund tillsammans med den nya serviceorganisationen ökar i hög grad möjligheterna till gemensamt utvecklingsarbete och till erfarenhetsutbyte mellan läroanstalterna. Vi tror att det med dessa förutsättningar finns goda möjligheter att i växande grad integrera antagningsfrågorna i utbildningsprocessen och öka kvaliteten i detta viktiga initialskede av utbildningen„. Majoriteten av universiteten och högskolorna, däribland Lunds universitet, Stockholms universitet, KTH och Högskolan i Gävle-Sandviken är emot central reglering av den särskilda behörigheten medan Kommunförbundet, Dramatiska institutet, Göteborgs kommun m.fl. föredrar centralt fastställda behörighetskrav. Högskoleverket tillstyrker att standardbehörigheterna skall ha generell giltighet, men bedömer inte att det är lämpligt att verket föreslår eller fastställer standardbehörigheter, vilket motiveras med att: „Verkets tillsyn men även uppföljningar och utvärderingar kan få en minskad trovärdighet om verket skall kontrollera tillämpningen och effekterna av bestämmelser som det själv utfärdat„. Ett tjugotal remissinstanser, såsom Skolverket, Högskolan Dalarna, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Växjö, Kommunförbundet, Hälsohögskolan i Umeå och Vårdhögskolan i Borås, stödjer arbetsgruppens förslag att Högskoleverket i samråd med Statens skolverk bör få i uppdrag att undersöka vilka andra kurser som kan utgöra standardbehörigheter. Umeå universitet avvisar förslaget, men är positiv till att ge studerande från traditionellt icke studieförberedande gymnasieprogram större möjligheter att bedriva högskolestudier. Flera remissinstanser håller med arbetsgruppen om att kurser från andra program än de traditionellt teoretiska skall kunna ingå i standard- behörigheterna, t.ex. Folkbildningsrådet, Högskolan i Halmstad och SFS. Idrottshögskolan anför att det är av intresse ur både individ- och sam- hällsperspektiv att bredda grunden för rekrytering till universitet och högskola. Enligt Landstingsförbundet innebär sannolikt elevernas ökade benägenhet att välja efter intresse att elever med förutsättningar att bli framgångsrika i sina högskolestudier finns i hela gymnasieskolan, dvs. även på de yrkesinriktade programmen. RRV, Högskolan i Kristianstad, Vårdhögskolan i Gävle m.fl. framhåller att standardbehörigheternas innehåll bör diskuteras vidare. Stockholms universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Gävle-Sandviken m.fl. hävdar att Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskaps-programmet ger de bästa förutsättningarna för högskolestudier på grund av de krav som ställs på studietekniska färdigheter, språkkunskaper, god allmän orientering och i många fall goda förkunskaper i matematik. För att alla antagna skall ha förutsättningar att klara utbildningen understryker Stockholms universitet att det är bättre att behörighetskraven sätts för högt än för lågt. Högskoleverket pekar på att effekten av standardbehörigheterna i relation till tillgången på studenter från olika program medför att kompletteringsstudier kan bli nödvändiga för stora grupper studerande. En vanlig kommentar från remissinstanserna är att de föreslagna standardbehörigheterna inte innehåller tillräckliga krav på förkunskaper i språk. Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå, Konstfack, SAF, Hälsohögskolan i Jönköping m.fl. uttrycker åsikten att Engelska B skall kunna ingå bland standardbehörigheterna. Högskolan i Skövde belyser att Engelska A motsvarar 110 timmar engelska, vilket är färre timmar än eleverna har haft hitintills. Då många högskoleutbildningar har hälften eller mer av kurslitteraturen på engelska förordar Riksföreningen för Lärare i Moderna Språk att även Engelska C skall ingå i standardbehörigheterna. I arbetsgruppens betänkande diskuteras skillnaden mellan kurserna i karaktärsämnena på Elprogrammet och fysikkursen på Naturvetenskapsprogrammet, och hur eleverna på Elprogrammet skulle kunna tillgodoräkna sig en del av fysikkursen. Lunds universitet betonar att det är en fundamental skillnad mellan den teoretiska överbyggnaden på Naturvetenskapsprogrammet och Elprogrammets inriktning på praktisk tillämpning, varför universitetet tar avstånd från en sådan motsvarandebedömning. Likaså Högskolan i Karlskrona/Ronneby finner att det just är skillnaden mellan dessa kurser som är betydelsefull och avgörande för lyckade studier. Högskolan Dalarna, Örebro läns landsting, Vårdhögskolan i Boden och Norrköpings, Olofströms och Borlänge kommuner m.fl. tillstyrker förslaget att standardbehörigheterna skall fastställas i högskoleförordningen, medan bl.a. Högskolan i Luleå och Hälsohögskolan i Stockholm avvisar förslaget. Lunds universitet, Vårdhögskolan i Gävle, Karolinska institutet och Högskolan i Gävle/Sandviken delar den syn som företräds av utredningen, nämligen att vid krav på särskild behörighet avses minst betyget Godkänd och om särskilda skäl föreligger kan betyget Väl godkänd krävas. Några remissinstanser, däribland Folkbildningsrådet, SFS och Socialdemokratiska Studentförbundet, motsätter sig betygskrav utöver betyget Godkänd. Statens skolor för vuxna i Härnösand är också negativ till att ha högre behörighetskrav än betyget Godkänd, eftersom det medför stora informationsproblem och troligtvis skulle leda till att antalet behörighetskompletteringar ökar. Umeå universitet och Högskolan i Skövde är däremot angelägna att det skall finnas möjlighet att kräva Väl godkänd för särskild behörighet. 4.3 Prövning av standardbehörigheter Av de remissinstanser som har valt att kommentera rätten till förhandsprövning av standardbehörigheter tillstyrker flertalet förslaget, t.ex. Högskoleverket, Högskolan i Örebro och SFS. Linköpings universitet och Mälardalens högskola menar, till skillnad från utredningen, att prövningen inte skall äga generell giltighet utan endast gälla det lärosäte där den har gjorts. Högskolan i Växjö, Sveriges lantbruksuniversitet och Konstfack vill att prövningen skall ske centralt, och Verket för högskoleservice, Högskolan i Kalmar och Högskolan i Jönköping föreslår att VHS får i uppdrag att göra förhandsbedömningarna. Av rättssäkerhetsskäl föredrar Umeå universitet att prövningen görs av ett för högskolorna gemensamt samverkansorgan. 5. Urval 5.1 Fritt tillträde När det gäller fritt tillträde till högskolan instämmer de flesta yttrandena i att det skall vara målet på lång sikt, bl.a. Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm, LO och SFS. Några, såsom SUS och Göteborgs universitet, nämner att fritt tillträde kräver mer resurser. Högskolan i Karlstad är beredd att stödja målet under förutsättning att kvaliteten på utbildningen kan bibehållas. Även Högskolan i Falun/Borlänge ifrågasätter att kvaliteten kan upprätthållas om alla behöriga skall beredas plats. Mälardalens högskola efterlyser överenskommelser mellan högskolorna för att uppnå målet, och Vårdhögskolan i Växjö ser gärna att samverkan sker genom högskolornas rektorskonferenser/kollegium. 5.2 Urvalsregler Statskontoret framför att ramar för de lokala urvals- och antagningsreglerna bör regleras centralt, och RRV finner att en samordning av antagningsreglerna borde kunna minska kostnaderna, men att det är oklart hur samordningen skulle gå till. Bland andra Stockholms universitet, Högskolan i Kalmar och Vårdhögskolan i Lund- Helsingborg delar utredningens uppfattning att det inte skall finnas skillnader i urvalsregler mellan program och fristående kurser för en nybörjare som söker till högskolan, medan SUS avstyrker förslaget. Enligt Karolinska institutet kan en sådan samordning inte appliceras på KI:s utbildningsutbud, eftersom kurserna kräver andra förkunskaper och urvalsregler än programmen. Majoriteten av remisserna är positiva till att det skall finnas flera urvalsgrunder, och Statens skolverk, TCO, SAF m.fl. betonar vikten av att alternativa urvalsmetoder utvecklas. Både Mitthögskolan och SFS vill att det skall bestämmas i högskoleförordningen att minst två urvalsgrunder skall användas vid urval av sökande. Vårdhögskolan i Vänersborg påtalar att ingen urvalsmetod bör användas som enda urvalsgrund. En annan synpunkt, som förs fram av Umeå universitet, är att hög- skoleförordningen skall innehålla en paragraf som gör urval genom en kombination av gymnasiebetyg och högskolemeriter möjligt. SUS förutsätter att högskolorna också fortsättningsvis kan anta studenter på akademiska meriter. CSN framhåller att sambandet mellan urvalsmetoder och studenternas möjligheter att lyckas med sina studier bör beaktas, på grund av att den som tidigare studerat vid högskola eller motsvarande måste visa tillräckliga studieresultat för att beviljas studiemedel. Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och Svenska folkhögskolans lärarförbund förordar att kvotsystemet med sökande från folkhögskola som egen kvotgrupp bibehålls. Om det inte är möjligt anför Folkbildningsrådet att i andra hand „skall en jämförelse ske mellan studieomdöme och betyg på ett sätt som är enhetligt över landet„. 5.3 Betyg som urvalsinstrument Några remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Umeå universitet och Högskolan i Örebro, instämmer i den syn på betygens användbarhet i urvalssammanhang som RUT-93 företräder. Skolverket understryker dock att det inte finns något underlag för att påstå att det nya målrelaterade betygssystemet har sämre prognosvärde för högskolestudier än det gamla betygssystemet. Några andra remisser, t.ex. Högskolan i Växjö, TCO och SUS, håller med arbetsgruppen om att betyg även fortsättningsvis skall vara ett av de viktigaste urvalsinstrumenten. Mälardalens högskola gör bedömningen att betyg bör kunna användas som enda urvalsgrund till ett visst sökalternativ. Ett trettiotal remissinstanser, universiteten i Uppsala, Stockholm, Umeå och Linköping, KTH m.fl., Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Kommunförbundet m.fl., ansluter sig till den modell (3) för betygsurval som förespråkas av RUT-93, några med förbehåll att den är minst dålig att bygga vidare på. Ett femtontal instanser föredrar i stället den modell som arbetsgruppen förordar, t.ex. Mitthögskolan, Handelshögskolan i Stockholm, TCO, SFS och Vårdhögskolan i Uppsala. I några yttranden, bl.a. från Göteborgs universitet, Högskolan i Jönköping och Socialdemokratiska Studentförbundet, betraktas modell 1 (bygger på medelvärde över betygen i alla kurser) i RUT-93 som mest lämplig för att beräkna betygsjämförelsetal. Socialdemokratiska Studentförbundet kritiserar begreppet meritkurser som används i modell 3 för att det är oklart definierat och kan leda till för mycket godtycke. Statens skolverk befarar att modell 3 medför att ett ganska stort antal kurser inte kommer att räknas in i betygsurvalet, vilket ger eleverna signaler att dessa kurser inte är viktiga. Därför föreslår Skolverket en modell där varje betyg viktas och multipliceras med summan av alla kurspoäng inom det betyget, och därefter adderas den uppnådda poängen för varje betyg. Högskoleverket, Uppsala universitet, LO m.fl. är positiva till att vikta kurserna i omfattning. Högskolan i Falun/Borlänge, SAF och Växjö kommun är däremot mycket tveksamma till att vikta kurserna. SAF anför att antalet timmar inte avspeglar kursens svårighetsgrad, och att det bör vara upp till högskolan att bestämma hur betygen skall viktas. Högskolan i Falun/Borlänge, Örebro läns landsting och Örebro kommun anser att jämförelsetal bör räknas på fullt program, vilket Örebro kommun motiverar med att kommunen inte vill missgynna elever som „väljer att inte gå den lättare vägen„. För att det inte skall bli en fördel att läsa reducerat program bör därför de kurser som saknas i det reducerade programmet räknas som underkända. Bollnäs, Umeå och Lunds kommuner, Örebro läns landsting och Väggaskolan poängterar att de lokala kurserna måste få tas med i beräkningsunderlaget. Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Statens skolverk, Högskoleverket, Handelshögskolan i Stockholm och Vårdhögskolan i Boden, ställer sig bakom arbetsgruppens förslag att beräkningsmetoden för betygsjämförelsetal bör fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla utbildningar, och några instanser avstyrker förslaget, däribland Uppsala universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Karlstad. Karolinska institutet vill att metoden för beräkning av betygsjämförelsetal skall utvecklas av högskolorna i samråd med Skolverket. KTH m.fl. framför att beräkningsmetoden av betygsjämförelsetal bör vara lika för samma kategorier av utbildningar och anges i antagningsordningen. Vidare bör de inbördes förhållandena mellan betygsstegen analyseras ytterligare innan betygsfaktorerna fastställs. Växjö kommun kritiserar utredningen för att ta för lätt på översättningsregler för sökande med äldre svenska gymnasiebetyg och för att inte alls ta upp hur utländska gymnasiebetyg skall hanteras. 5.4 Urval på särskild grund Flera remissinstanser välkomnar möjligheten att göra urval på särskild grund, t.ex. Stockholms universitet, Umeå universitet, Kommunförbundet och SUS. Umeå universitet hyser dock viss oro över rättssäkerheten, och Stockholms universitet gör förbehållet att bedömningen av sökande måste ske utifrån den sökandes möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Då urvalet baseras på subjektiva bedömningar hävdar högskolan i Trollhättan/Uddevalla att förslaget snarare minskar än ökar rättssäkerheten. RRV påtalar att det utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv skall framgå i högskolornas antagningsordningar vad som gäller för särskild grund. Karolinska institutet bedömer att högskolorna själva måste få bestämma omfattningen av detta urval med hänsyn till respektive antagningsalternativ. Vårdhögskolan i Borås, Lunds kommun och Socialdemokratiska Studentförbundet efterlyser en ytterligare precisering av förslaget. Göteborgs kommun påpekar att förslaget innebär att det blir svårt att göra en särskild bedömning av funktionshindrade studenters meriter. Möjligheterna att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet bör utredas vidare, enligt Linköpings universitet. KTH m.fl. är positiva till att arbetslivserfarenhet kan utgöra en av kriterierna för urval på särskild grund, och LO:s åsikt är att användning av omfattande erfarenheter av verksamhet inom arbetslivet som urvalsgrund är ett steg i rätt riktning. Bl.a. Uppsala och Stockholms universitet avstyrker författningsreglering av beräkningsmetod för betygsjämförelsetal. 5.5 Övriga urvalsmetoder Lunds universitet, Högskolan i Karlstad, Vårdhögskolan i Gävle, SUS och Socialdemokratiska Studentförbundet delar utredningens uppfattning att lottning endast skall användas i undantagsfall. Uppsala universitet vill ge utrymme för lottning om det i övrigt föreligger synnerliga skäl, och Göteborgs universitet och Umeå universitet anför att lottning bör kunna användas av resursskäl - när det inte är rimligt att göra urval enligt de föreslagna föreskrifterna. SUS föreslår att systemet med poäng för arbetslivserfarenhet skall avskaffas i och med att det tenderar att fungera som ett kösystem. Högskolan i Karlstad och Högskolan i Jönköping vill att arbetslivserfarenhet även fortsättningsvis skall kunna tillgodoräknas i kombination med högskoleprovet. Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund anser att prov inte är ett nyanserat sätt att mäta studieförmågan eller lämpligheten inför ett yrke, men att prov i vissa fall kan fungera som komplement. Slutligen framhåller Socialdemokratiska Studentförbundet att utbildning skall vara tillgänglig för alla, varför varken högskoleprov eller andra prov skall vara avgiftsbelagda. 6. Information Ett stort antal remissinstanser anser att informationen och överskådligheten för den enskilde starkt har försämrats i och med 1993 års reform. Samtliga anser att informationen måste göras tydligare för den presumtive studenten och de övriga kategorier som behöver ha översikt över högskoleväsendets tillträdesvillkor. Högskoleverket uttrycker detta som följer: „De korta vägarna mellan beslut och verkställighet och det rika utbudet av kurser och program har ett stort värde men den starkt decentraliserade strukturen inom hela utbildningssystemet har medfört uppenbara friktioner i gränssnittet mellan gymnasieskolan och högskolan.„ 6.1. Studenthandbok Utredningens förslag om en studenthandbok tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna. Bl.a. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Högskolan i Kalmar, Högskolan i Luleå och Vårdhögskolan Gävle stöder förslaget om en årligen utkommande studenthandbok, då de anser att den vore ett komplement till den information som produceras vid universitet och högskolor. Dock hävdar SLU och Teaterhögskolan att en studenthandbok inte kan ersätta den lokala informationen. Lunds universitet, Stockholms universitet m.fl. avstyrker förslaget då de anser att en sådan trycksak dels skulle innehålla för mycket inaktuell information, dels sakna färsk information. Ett flertal remissinstanser anser att förslaget med att presentera sådan information på Internet vore positivt, då de anser att den ständigt kan hållas aktuell. En remissinstans varnar för en övertro på Internet, då de anser att det inom de närmaste åren kommer att vara en viss andel presumtiva studenter som inte har tillgång till Internet. 7. Rättssäkerhet Remissinstanserna understryker den stora betydelsen av att systemet för bestämning av behörighet samt regelverket för urval måste vara tydligt och överskådligt för den enskilde. Därmed ska den som ämnar studera på högskolenivå skall kunna planera sin framtid och sitt eventuella kompletteringsbehov, samt även kunna få klara besked om sin egen behörighetsstatus. 7.1. Motsvaranderegler En klar majoritet av remissinstanserna delar inställningen att det är viktigt att ha en generös inställning till bedömningen av personer med utländska betyg. Ett flertal av de mindre högskolorna markerar att det vore fördelaktigt med en central servicefunktion för motsvarandebedömning, då de själva har för få fall för att skaffa sig en tillräcklig erfarenhetsbas för en säker hantering av motsvarandebedömningar. 7.2. Antagningsordning En större del av remissinstanserna tillstyrker idén om en antagningsordning vid varje högskola. Ingen avstyrker. 7.3. Besvärsrätt Majoriteten av remissinstanserna anser att den enskilde inte skall kunna överklaga urvalsbeslut, då de anser att det på ett olyckligt sätt skulle förlänga och göra antagningsprocessen mer resurskrävande. Högskolan i Växjö skriver t.ex. „Möjligheten att ändra felaktiga beslut om urval regleras redan idag lokalt av den enskilda högskolan. Om man väljer att formalisera detta i högskolans regelverk är risken stor att antagningsprocessen blir så utdragen att syftet med förslaget motverkas.„ Förteckning över remissinstanser avseende Utbildningsdepartementets remiss Avskiljande av studenter från högskoleutbildning Yttranden över remissen har inkommit från Länsrätten i Stockholms län, Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Högskoleverket, Högskolans avskiljandenämnd, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, Högskolan i Luleå, Danshögskolan, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Örebro, Idrottshögskolan i Stockholm, Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthögskolan, Mälardalens högskola, Operahögskolan i Stockholm, Teaterhögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i Värmland, Kalmar läns vårdhögskola, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden, Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg, Vårdhögskolan i Malmö, Vårdhögskolan i Växjö, Sveriges lantbruksuniversitet, Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Vårdförbundet SHSTF, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Sveriges Förenade Studentkårer. Utbildningsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Sahlin, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Tham Regeringen beslutar proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m. Rättsdatablad -------------------------------------------------------------------- Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för bak- ändrar, upphäver eller omliggande EG-regler upprepar ett normgiv- ningsbemyndigande -------------------------------------------------------------------- Lag om ändring i hög- 4 kap. 3 § skolelagen (1992:1434) Illustration: Uggla och mus, Lasse Åberg