Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1995/96:174 · Hämta Doc ·
Producentansvar för uttjänta bilar, m.m.
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 174
Regeringens proposition 1995/96:174 Producentansvar för uttjänta bilar, m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 28 mars 1996 Göran Persson Anna Lindh (Miljödepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår riktlinjer för hur ett producentansvar för uttjänta bilar skall fungera i Sverige. Producenterna skall ta hand om dessa bilar på ett miljöriktigt sätt och återvinna och återanvända materialet som ingår i bilarna. På detta sätt kan avfallsmängderna minimeras vid skrotning av bilar och behovet av nytt material kan därmed minskas. Den föreslagna ordningen skall direkt eller indirekt styra tillverkarna av bilar att konstruera bilar som är anpassade för en hög grad av återvinning. Regeringen avser att reglera producentansvaret genom att med stöd av bemyndigandet i renhållningslagen (1979:596) meddela föreskrifter om producentansvar. För att underlätta införandet av producentansvaret föreslår regeringen vidare en ändring av straffbestämmelsen i renhållningslagen såvitt avser producentansvaret. I propositionen behandlas också frågor som rör bilskrotnings-anläggningarna och bilskrotningslagen (1975:343). Regeringen föreslår regler om återvinningshantering vid anläggningarna. Regeringen föreslår också att bilskrotarna får rapporteringsskyldighet om återanvändning och återvinning av material från skrotade bilar. Naturvårdsverket blir enligt förslaget central tillsynsmyndighet enligt bilskrotningslagstiftningen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Lagtext.................................................... 3 2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) 3 2.2 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343) 5 3 Ärendet och dess beredning................................. 6 4 Producentansvar för uttjänta bilar......................... 6 4.1 Införande av ett system med producentansvar för uttjänta bilar............................................... 12 4.2 Producentansvarets närmare innehåll................. 15 4.3 Straffansvar vid överträdelser av producentansvar... 19 5 Behov av ändringar i bilskrotningssystemet................. 20 5.1 Bilskrotningsfonden................................. 21 5.2 Bilskrotarnas rapporteringsskyldighet............... 23 5.3 Skärpt miljöhantering vid bilskrotningsanläggningarna ....................... 23 5.4 Återvinningshantering vid bilskrotningsanläggningarna........................ 25 5.5 Tillsynsfrågor...................................... 25 6 Uppföljning av producentansvaret........................... 27 7 Författningskommentarer.................................... 27 7.1 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) 27 7.2 Förslaget till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343) 28 Bilaga 1 Kretsloppsdelegationens sammanfattning av sin rapport... 29 Bilaga 2 Författningsförslag i Kretsloppsdelegationens rapport... 32 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna...................... 40 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 1996.... 41 Rättsdatablad.................................................... 42 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. antar regeringens förslag tilllag om ändring i renhållningslagen (1979:596), 2. antar regeringens förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343), 3. godkänner vad regeringen anför om inriktningen av ett producentansvar för uttjänta bilar (avsnitt 4.1 och 4.2), 4. godkänner vad regeringen föreslår om avskaffandet av den högre skrotningspremien för fordon i bruk (avsnitt 5.1), 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen (1979:596) dels att 24 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 a § Om det behövs för att främja återanvändning eller återvinning av material av sådana skrotbilar eller delar av skrotbilar som avses i bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om demontering eller hantering av skrotbilar eller delar av skrotbilar. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ----------------------------------------------------------------------- 24 § 1 Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med Till böter eller fängelse i högst uppsåt eller av oaktsamhet sex månader skall den dömas om med 1. bryter mot 7 § första stycket, uppsåt eller av oaktsamhet 2. bryter mot 7 § andra stycket 1. bryter mot 7 § andra stycket, genom att yrkesmässigt eller 2. bryter mot 7 § andra stycket annars i större omfattning samla genom att yrkesmässigt eller in och forsla bort avfall, annars i större omfattning samla 3. inte fullgör vad som åligger in och forsla bort avfall, honom enligt föreskrift som 3. inte fullgör sina skyldigheter meddelats med stöd av 9 a §, enligt föreskrifter som meddelats 4. bryter mot föreskrift som med stöd av 9 a §. meddelats med stöd av 6 b §. ----------------------------------------------------------------------- I ringa fall döms inte till ansvar. Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet enligt 18 § andra stycket eller 19 § som fastighetsinnehavare. Till ansvar för gärning enligt första eller tredje stycket döms inte om ansvar kan ådömas enligt brottsbalken. Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1993:1619. 2.2 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343) Härigenom föreskrivs att det i bilskrotningslagen (1975:343) skall införas två nya paragrafer, 12 och 13 §§, av följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för bilskrotare att till den myndighet som regeringen bestämmer lämna uppgifter om återanvändningsgrad, återvinnings- grad eller andra förhållanden som rör de skrotbilar som bilskrotaren har tagit hand om. 13 § Statens naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen över efter- levnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. 3 Ärendet och dess beredning Kretsloppsdelegationen (M 1993:A) har på uppdrag av regeringen i rapporten Förslag till producentansvar för uttjänta bilar i Sverige (Rapport 1995:9) redovisat förslag till hur ett producentansvar för bilar kan utformas. Delegationen föreslår också vissa åtgärder för att öka miljöhänsynen vid skrotningsanläggningarna samt för att förbättra tillsynen över dessa och kontrollen över uttjänta bilar. En sammanfattning av delegationens rapport finns i bilaga 1. Författningsförslag i kretsloppsdelegationens rapport finns i bilaga 2. Delegationen har i sitt arbete haft överläggningar med biltillverkare och bilimportörer i Sverige samt med deras branschorganisation Bilindustriföreningen. Därvid har den närmare utformningen av ett producentansvar för bilar diskuterats och synpunkter har inhämtats. Bilindustriföreningen har för Kretsloppsdelegationen presenterat ett ramverk för ett miljöanpassat omhändertagande av uttjänta bilar. Vidare har Bilindustriföreningen presenterat ett åtagande om producentansvar och en utvecklad systembeskrivning över det tänkta producentansvaret. Kretsloppsdelegationens rapport är remissbehandlad av Miljödepartementet. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M95/2825/6). Lagrådet Förslaget till ändring i 24 § renhållningslagen (1979:596) innebär att straffbestämmelsen för producentansvar upphävs. När bestämmelsen infördes föranledde förslaget i denna del inte något yttrande av Lagrådet (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93: JoU 14, rskr. 1992/93:344). Mot denna bakgrund är förslaget att nu upphäva bestämmelsen av den beskaffenheten att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. 4 Producentansvar för uttjänta bilar Dagens bilskrotningssystem Regler om bilskrotning i Sverige infördes år 1975 och finns i bilskrotningslagen (1975:343) och bilskrotningsförordningen (1975:348). Skrotningsintyg, som visar att en skrotbil omhändertagits för skrotning, får endast utfärdas av auktoriserad skrotare eller av kommun som inrättat upplag eller annat mottagningsställe för skrotbilar. Skrotningsintyg berättigar bilägaren till skrotningspremie och avregistrering av bilen och därmed till befrielse att betala bilskatt samt att ha fordonet försäkrat. Premien finansieras genom avgifter på nyregistrerade fordon. Auktorisation av bilskrotare meddelas av länsstyrelsen. Auktorisationen innebär en kontroll av att bilskrotaren dels har behövliga tillstånd för att driva verksamheten, dels driver verksamhet på sätt som är förenligt med dessa tillstånd och med gällande lagstiftning om bebyggelse, naturvård och miljöskydd samt har tillgång till nödvändig maskinell utrustning. Utgångspunkter för ett producentansvar för uttjänta bilar I riksdagens beslut år 1975 om återvinning och omhändertagande av avfall lades principen om producentens ansvar för avfallshanteringen fast (prop. 1975:32, bet. 1975:JoU 10, rskr. 1975:161). Principen innebär att innan produktionen av en vara påbörjas, bör det vara känt hur avfall från både produktionsprocesser och uttjänta varor skall tas om hand. I propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling, den s.k. kretsloppspropositionen, behandlad av riksdagen år 1993, anfördes bl.a. att i ett samhälle med hög konsumtion av varor kan avfallsmängden i sig vara ett miljöproblem och att ett större ansvar borde läggas på producenterna att miljöanpassa varorna (prop. 1992/93:180, bet. 1992/93:JoU14, rskr.1992/93:344). Målsättningen måste vara att öka återvinningen och återanvändningen av samhällets resurser och att därmed förebygga uppkomsten av avfall. Ett effektivt sätt att uppnå detta var att ålägga den som producerar en vara att ta hand om varan när den är uttjänt. Propositionen innefattade också vissa ändringar i renhållningslagen (1979:596). Av renhållningslagen framgår sålunda att med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en förpackning. Med producent avses även den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssynpunkt. I renhållningslagen bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importerar eller säljer eller att avfallet från sådan verksamhet som de bedriver bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Föreskrifterna får även avse skyldighet att märka en vara eller förpackning samt att lämna uppgifter om insamling, återanvändnings- och återvinningsgrad eller andra förhållanden. Regeringen har hittills med stöd av bemyndigandet i renhållningslagen meddelat förordningar om producentansvar för returpapper (1994:1205), för förpackningar (1994:1235) samt för däck (1994:1236). I det nämnda riksdagsbeslutet år 1993 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling lades fast att dagens bilskrotningssystem skall utformas till ett återvinningssystem, där tillverkare och importörer har fysiskt och ekonomiskt ansvar att ta tillbaka uttjänta bilar och att återvinna material från dem. Det är nu dags att närmare utforma ett sådant återvinningssystem med producentansvar för bilar. Redan idag finns regler enligt miljöskyddslagstiftningen och kemikalielagstiftningen som syftar till att skydda hälsa och miljö vid hanteringen av skrotbilar. Detta är dock inte tillräckligt för att driva utvecklingen åt rätt håll. Drivkraften i ett återvinningssystem för bilar måste vara sådana åtgärder som stimulerar biltillverkarna att konstruera bilar som är anpassade för en mycket hög grad av återvinning med minskat behov av nytt råmaterial som följd. En uttjänt bils delar och material är resurser som bör utnyttjas på ett både miljömässigt och ekonomiskt godtagbart sätt. Det är bilproducenterna som såväl fysiskt som ekonomiskt ytterst bör ansvara för att uttjänta bilar tas om hand på ett miljöriktigt sätt och att material och komponenter återanvänds eller återvinns. Samverkan mellan den kompetens som finns i olika berörda sektorer i näringslivet är dock en nödvändig faktor i denna utveckling. Producenterna måste samarbeta med bilskrotningsbranschen, fragmenteringsföretag, material- och komponenttillverkare och andra aktörer på marknaden. Även myndigheter och konsumenter har sin del i utvecklingen och måluppfyllelsen. Den omställning mot kretslopp och producentansvar som nu pågår inom skilda verksamheter förändrar eller kommer att förändra på flera sätt arbetsvillkoren för dem som är sysselsatta i berörda verksamheter. I det fortsatta arbetet med att forma producentansvaret bör därför också beaktas frågor om utbildning, arbetsvillkor och förebyggande av arbetsmiljörisker under medverkan av berörda parter. Detta är självfallet viktigt också vad avser bilåtervinningen, särskilt beträffande de äldre bilarna som kan innehålla farliga kemiska ämnen och produkter. Regeringen vill betona vikten av att berörda myndigheter, främst Arbetarskyddsstyrelsen och Kemikalieinspektionen samverkar med berörda bransch- respektive arbetstagarorganisationer för att därigenom bättre tillgodose arbetsmiljökrav samt förebygga hälso- och miljörisker. En helhetssyn på bilens miljöbelastning Producentansvar för uttjänta bilar är ett medel för att minska bilens miljöbelastning. En helhetssyn på bilens miljöbelastning under hela dess livscykel omfattar emellertid miljöpåverkan ända från utvinning av råvara, vid tillverkning, under användning och till avfallsledet. Hela livscykeln behöver således beaktas för att på sikt utveckla mer miljöanpassade bilar. Åtgärderna för att komma tillrätta med miljöbelastningen är skiftande. För att minska trafikens miljöbelastning behövs ett brett angreppssätt. Arbete med denna inriktning bedrivs inom det av Statens naturvårdsverk initierade samarbetet Ett Miljöanpassat Transportsystem. En annan åtgärd är information till bilköparen. Idag ges ingen möjlighet för den enskilde bilkonsumenten att vid inköpet medvetet välja en bil som t.ex. består av återvunnet material. Det är inte heller möjligt för konsumenten att jämföra andra faktorer som påverkar den totala miljöpåverkan under bilens livslängd. Bilens miljöklass och deklarerade bränsleförbrukning ger dock vägledning om dess utsläpp av avgaser och koldioxid. Den helhetssyn som bilindustrin strävar efter i arbetet med att miljöanpassa bilen bör återspeglas i information till bilköparen. I bilindustrins arbete med att miljöanpassa bilen bör därför utvecklas miljövarudeklarationer som omfattar bilens miljöpåverkan under hela livscykeln, inklusive avfallsledet. Miljövarudeklarationer kan komma att bli betydelsefulla också vid offentlig upphandling. I detta sammanhang kan nämnas att Naturvårdsverket har startat ett samarbetsprojekt med Kemikalieinspektionen och Nämnden för Offentlig Upphandling i syfte att ta fram underlag och sprida information om hur miljöhänsyn kan tillgodoses i samband med offentlig upphandling samt ge exempel på detta. Naturvårdsverkets rapport Offentlig upphandling med miljöhänsyn (SNV Rapport 4508) utgör en första studie inom detta projekt. I rapporten finns bl.a. vägledning för miljöanpassad upphandling av fordon. En utgångspunkt vid formulering av vad en miljövarudeklaration kan innehålla beträffande bilar kan vara krav som uppköpare idag ställer på miljöinformation om bilar. Exempel på sådana krav, förutom de om bränsleförbrukning, kan vara krav på information om eventuell förekomst i bilen av nickel, krom, kvicksilver, kadmium, bromerande flamskyddsmedel och klorininnehållande plaster. Annan information kan gälla uppgifter om att bilen är förberedd för demontering och materialåtervinning genom märkning. Ett arbete har påbörjats med den svenska bilindustrin om information och märkning med avseende på bilars miljö-, energieffektivitets- och säkerhetsegenskaper. Syftet är att underlätta konsumenternas val vid bilköp. Arbetet bedrivs av Vägverket. En första konsumentinformation om bilars säkerhetsegenskaper avses att publiceras senast sommaren 1996. Eftersom bilindustrin är i hög grad internationell och många av de bilar som säljs i Sverige är tillverkade utomlands i likhet med att svensk bilindustri exporterar en stor del av sin bilproduktion bör arbetet med miljövarudeklarationer ske i internationell samverkan. Detta gäller också det viktiga arbetet med utbyte av farliga ämnen t.ex. bromerade flamskyddsmedel, ftalater och bly. Pågående aktiviteter som rör bilåtervinning I dag återvinns ca 75 viktprocent av en personbils stål- och metallmaterial. Resten deponeras eller förbränns. Äldre bilar är inte konstruerade med beaktande av återvinningsaspekter. Läget är ett annat i dag. Exempelvis består plastmaterialet i de bilar som byggs i dag som regel av material som i stor utsträckning är återvinningsbart. Detta medför att dessa bilar kommer att vara återvinningsbara i en betydligt större utsträckning än de äldre bilarna. Det är emellertid viktigt att utvecklingsarbetet för t.ex. ökad säkerhet och minskad bränsleförbrukning inte leder till att materialåtervinning försvåras, utan att utredningen i dessa frågor bedrivs parallellt. Bilindustrin har redan inlett diskussioner med myndigheterna om utbyte av vissa farliga kemiska produkter. Statens naturvårdsverk och Kemikalieinspektionen bör fortlöpande följa detta arbete. Erfarenheter från den svenska bilindustrin visar att den arbetar med sikte på att få till stånd återvinning av så gott som allt material i bilar. Exempel på pågående arbete är Environmental Recycling in Scandinavia (ECRIS). I ECRIS AB ingår Volvo Personvagnar AB samt fragmenterings- och demonteringsföretag. Inom ett nätverk kring ECRIS pågår bl.a. projekt om miljöbedömning med metodik för livscykelanalyser, materialåtervinning samt projekt för utveckling av demonteringsmetoder och verktyg. Ett nätverk har också byggts upp där Saab Automobile AB, myndigheter, högskolor m.fl. ingår i syfte att utnyttja tillgänglig kompetens inom området. Saab Automobile AB har under år 1995 i samarbete med lokala bilförsäljare och bildemonterare genomfört ett projekt för återvinning av skrotmaterial som uppstår hos bilskrotarna och i återförsäljarnas normala reparationsverksamhet. Det förbrukade materialet sorteras i plåt, plast, glas, vätskor, däck och batterier. Bildemonterarna hämtar materialet från återförsäljaren och inkluderar det i sin normala hantering. Dessutom ingår i projektet att utvärdera logistik med avseende på insamling och vidare transport av återvunnet material till materialtillverkare. Försöksverksamhet pågår också med att återvinna plast från uttjänta bilar. Bilindustriföreningen samarbetar med ECRIS och Saab i nämnda projekt. Bilindustriföreningen har också nyligen tagit initiativ till bildandet av en samrådsgrupp för berörda näringar och myndigheter. Syftet är bl.a. att gruppen skall behandla frågor som har samband med bilåtervinning. Sveriges Bilskrotares Riksförbund samarbetar i olika sammanhang med bilindustrin samt arbetar för en miljöanpassad bilskrotning. Utvecklingen internationellt och inom EU beträffande producentansvar för bilar Det ekonomiska producentansvaret ligger i linje med de principer som tillämpas inom EU. I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (ändrat genom rådets direktiv 91/156/EEG) föreskrivs att i enlighet med principen om att "förorenaren betalar" skall kostnaderna för bortskaffande av avfall belasta - den innehavare som låter en insamlare eller ett företag som avses i direktivets artikel 9, hantera avfallet och/eller - de tidigare innehavarna eller tillverkaren av den produkt från vilken avfallet härrör. Principen om förorenarens betalningsansvar (Polluter Pays Principle) är väl förankrad i internationella sammanhang. Principen kan sägas innebära att förorenaren skall bära kostnaderna för åtgärder som anbefalls av myndigheterna i syfte att säkerställa att miljön befinner sig i ett acceptabelt tillstånd. Det innebär vidare att kostnaderna skall återspeglas i priset på de varor och tjänster som givit upphov till föroreningarna. EU:s avfallspolicy (Council Resolution of 7 May 1990 on waste policy 90/C 122/02) anger bl.a. följande prioritetsordning för hantering av avfall: 1. förebyggande av uppkomst av avfall 2. återvinning och återanvändning 3. säkert slutligt omhändertagande av avfall. Inom EU tillhör skrotbilar en av de avfallsströmmarna som prioriterats och som ansetts behöva utredas med avseende på bl.a. återvinning. En arbetsgrupp under kommissionen har år 1994 lagt fram ett förslag till strategi för miljöanpassad insamling och återvinning av skrotbilar i medlemsländerna. Syftet med den föreslagna strategin är att förebygga uppkomsten av avfall, att utveckla teknik för återvinning och att påverka design och användning av bilar. Inom kommissionen pågår för närvarande arbete med att utfärda ett direktiv om skrotbilar med utgångspunkt i detta förslag. Arbetsgruppens förslag innehåller bl.a. återanvändnings- och återvinningsmål, skyldighet för biltillverkarna att tillhandahålla information om förekomst av miljöfarliga ämnen i bilarna och att upprätta demonteringsmanualer. Vidare föreslår arbetsgruppen att miljöfarliga vätskor dräneras och att komponenter och material som innehåller miljöfarliga ämnen demonteras så att fragmenteringsavfallet inte betraktas som miljöfarligt avfall. Fragmenteringsavfall är också en av de avfallsströmmar som prioriterats inom EU:s avfallsarbete. I några medlemsländer har system för återvinning och hantering av uttjänta bilar redan införts. I t.ex. Nederländerna finns en frivillig överenskommelse mellan staten å ena sidan och bilproducenter, bilskrotare, bilverkstäder och plåtverkstäder å andra sidan. Den 1 januari 1995 infördes en statlig återvinningsavgift på alla nya bilar. Avgiften betalas till en fond som administreras av bilproducenterna. Från fonden utbetalas bidrag till demonterare och återvinnare för att utveckla återvinningsverksamheter t.ex. kvalitetssäkringssystem för olika material, stimulera marknaden för återvunnet material från bilar och utveckla nya användningsområden för återtaget material. I Frankrike finns sedan år 1993 också en överenskommelse mellan staten och franska bilproducenter, fragmenterare, bilskrotare, stål-, metall- och plastindustri samt underleverantörer om bl.a. återvinnings- och återanvändningsmål. I Storbritannien bildades år 1991 ett konsortium (ACORD) med syfte att återvinna och slutligt ta omhand uttjänta bilar på ett miljöanpassat sätt. I konsortiet ingår biltillverkare och importörer, tillverkare av delar och komponenter, representanter för återvinnings- och avfallsindustrin, fackföreningar och företrädare för staten. En överenskommelse har också ingåtts mellan den brittiska regeringen och berörda industrigrenar om åtgärder för att bl.a. minska miljöbelastningen i samband med bilskrotning samt att minska avfallsmängden till deponi. Den tyska bilindustrin, bilimportörerna, berörda underleverantörer och bilskrotare har nyligen frivilligt åtagit sig ansvaret för att bygga upp system för återtagning och återvinning av uttjänta bilar i Tyskland. Också i andra EU-medlemsstater har system för återvinning av bilar införts eller vart fall påbörjats. Bilindustrin bedriver i internationell samverkan projekt om bl.a. återvinningsfrågor. Den europeiska bilindustrins gemensamma sammanslutning, ACEA, är i samband med bilåtervinning ett forum för informationsutbyte för bl.a. tekniska frågor rörande materialanvändning och materialåtervinning. Inom Europa har bilindustrin också enats om att samarbeta inom bilåtervinningsområdet. Det nu sagda visar att olika former för producentansvar för uttjänta bilar redan har införts eller förbereds i flera länder i EU. Att nu lägga ett ansvar för uttjänta bilar på bilproducenterna i Sverige ligger således i linje med utvecklingen i övriga Europa. Riksdagen har, som tidigare redan nämnts, lagt fast att bilskrotningssystemet skall utformas till ett återvinningssystem där tillverkare och importörer har fysiskt och ekonomiskt ansvar att ta tillbaka uttjänta bilar och återvinna material från dem. Regeringen anser därför att ett sådant system nu bör införas också i Sverige. Anmälan till EU-kommissionen Ett förslag om det tänkta producentansvaret måste anmälas till EU-kommissionen enligt rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, ändrat genom direktiven 88/182/EEG och 94/10/EG. Regeringen avser att efter avslutad riksdagsbehandling i frågan om producentansvar för uttjänta bilar, till kommissionen anmäla ett förslag till förordning härom. 4.1 Införande av ett system med producentansvar för uttjänta bilar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Ett producentansvar för uttjänta bilar i | | Sverige bör införas. Regeringen avser att meddela föreskrifter om| | producentansvar med utgångspunkt i de bemyndiganden som redan | | finns i renhållningslagen (1979:596). | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning att införa ett producentansvar. Delegationen avser dock att producentansvaret skall regleras tillsammans med bilskrotnings-verksamheten i en bilåtervinningslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till att införa producentansvar för uttjänta bilar. Vissa instanser bl.a. Konkurrensverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket och Naturvårds-verket stödjer ett lagstadgat producentansvar. Andra, t.ex. Kommerskollegium, Vägverket, Bilindustriföreningen och Sveriges bilskrotares riksförbund, anser att producentansvaret bör bygga på frivillighet. Statskontoret ansluter sig till delegationens förslag till återvinningslag. Ett flertal instanser anser att delegationens lagförslag innebär en alltför hög detaljeringsnivå. Kammarrätten i Jönköping är kritisk mot den lagstiftningsteknik som delegationen föreslår. Skälen för regeringens bedömning: Den svenska bilindustrin har genom Bilindustriföreningen förklarat sin avsikt att ta ett frivilligt producentansvar för bilar (Bilindustriföreningens ramverk för framtida system för miljöanpassat omhändertagande av uttjänta fordon i Sverige (september 1994) och bilproducenternas åtagande för uttjänta bilar (juni 1995). Bilindustriföreningen har också utvecklat en systembeskrivning för ett nytt miljö- och resursanpassat system för svensk bilåtervinning (maj 1995). Bilproducenterna har i sitt åtagande angett att de avser att ta sitt producentansvar i nära samarbete med bilskrotningsbranschen och andra berörda branscher. Regeringen anser i likhet med Kretsloppsdelegationen och flertalet remissinstanser att producentansvar för uttjänta bilar nu bör införas i Sverige. Enligt propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop. 1992/93:180), bör frivilliga lösningar eftersträvas om de miljöpolitiska målen kan uppnås på denna väg. Det finns ändå situationer där det krävs lagstiftning för att åstadkomma önskat resultat. En lagstiftning är inte heller under alla omständigheter en nackdel för företagen, t.ex. för att nå konkurrensneutralitet. Regeringen har mot bakgrund av det förslag Bilindustriföreningen har presenterat övervägt möjligheten av frivilligt producentansvar. Regeringen har dock i likhet med delegationen och flera remissinstanser kommit till den slutsatsen att grunden för producentansvaret bör vara författningsreglerad. Ett skäl till detta är att därmed omfattas alla producenter och systemet blir konkurrensneutralt. Ett annat skäl för författningsreglerat producentansvar är att statens möjlighet till tillsyn förbättras och därmed även förutsättningarna att snabbare via sanktioner eller ändrade regler ingripa om syftet med producentansvaret inte uppnås. I fråga om den valda författningsregleringen vill regeringen hänvisa till vad som redovisats inledningsvis under avsnitt 4 om producentansvar enligt renhållningslagen och anföra följande. Kretsloppsdelegationen har utgått från att det inte är lämpligt att låta renhållningslagens avfallsbegrepp avgränsa producentansvaret för bilar eftersom avfall är något som är utan värde och som upplevs som en belastning medan bilar enligt delegationen kan antas ha ett värde i framtiden även när de är uttjänta. Om avfallet skall betraktas som en tillgång eller en belastning kan variera utifrån betraktarens förutsättningar. Avfallet kan ha ett negativt värde och ändå vara föremål för handel genom att innehavaren måste betala för att bli av med det. Också i ett EU-rättsligt perspektiv kan avfallet som sådant väl vara föremål för handel. Det är alltså inte det eventuella värdet på avfallet som bör vara utgångspunkten vid ett producentansvar. Grundläggande är i stället att det gäller en vara eller produkt som tjänat ut och som kan komma ifråga för återanvändning eller återvinning. Ett producentansvar för bilar som bygger på delegationens förslag ryms inom renhållningslagens ramar. Begreppet avfall är inte enligt lagen beroende av avfallets eventuella värde. Utgångspunkten är att ägaren av bilen gör sig av med den för att få den skrotad. Det är alltså inte nödvändigt att skapa ett nytt lagverk för att i sak åstadkomma, vad delegationen föreslagit. Regeringen anser att man bör bygga vidare på de principer för producentansvar som hittills kommit till uttryck genom kretsloppspropositionen och renhållningslagen. Som ett ytterligare skäl till att inte använda renhållningslagens bemyndigande för föreskrifter för producenterna har Kretslopps-delegationen angett att även andra aktörer än producenterna, t.ex. bilskrotarna, måste ta sin del av ansvaret. Kretsloppsdelegationen föreslår en helt ny lag, bilåtervinningslagen, som enligt delegationen innehåller tydliga spelregler för såväl producenterna som bilskrotarna. Med tydligt angivna spelregler blir det, enligt delegationen, möjligt för producenter och bilskrotare att konkurrera med varandra om de uttjänta bilarna. Samtidigt ger spelreglerna utrymme för producenterna att samordna sina resurser där det behövs för att ta hand om det som inte har något värde. Regeringen delar uppfattningen att det är viktigt att möjligheterna till konkurrens om uttjänta bilar inte hämmas i regleringen av producenternas ansvar. I likhet med flera remissinstanser anser regeringen dock att det inte finns behov av en så ingående reglering av ansvarsfördelningen som föreslagits av Kretsloppsdelegationen. Ett producentansvar för bilar kommer att förutsätta att bilproducenter och bilskrotare i stor utsträckning samarbetar om bilskrotning. Redan detta torde innebära att ansvarsförhållandena kan redas ut på annat sätt än genom lagstiftning i enlighet med delegationens förslag. Sådant samarbete anges för övrigt i bilproducenternas nämnda förslag till åtagande av producentansvar. Det är dock viktigt att redan nu klargöra att det enligt regeringens förslag till producentansvar för uttjänta bilar endast är bilproducenterna som har producentansvar. Det sagda leder till att regeringen anser att bemyndigandet enligt renhållningslagen är tillräckligt och ändamålsenligt för att reglera producentansvaret för bilar. Regeringen avser att efter avslutat anmälningsförfarande i EU besluta en förordning om producentansvar för uttjänta bilar med utgångspunkt i renhållningslagens bemyndigande. För att i god tid sprida kunskap om de riktlinjer som bör gälla för ett sådant ansvar är det här befogat att lämna en närmare redogörelse för hur ett producentansvar för uttjänta bilar bör utformas. Utgångspunkten är att ett författningsreglerat producentansvar bör ange ramarna för ansvaret och att producenterna själva skall lämnas utrymme att bestämma den närmare utformningen och organisationen av ansvaret. Reglerna för producentansvaret bör vidare formuleras så att det erbjuder möjligheter till sund konkurrens. 4.2 Producentansvarets närmare innehåll -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: | | | | * Producentansvaret bör omfatta alla som yrkesmässigt | | tillverkar bilar i Sverige eller importerar bilar till | | Sverige. | | | | * Personbilar, bussar och lastbilar med en vikt av högst 3 500 | | kg bör omfattas av producentansvaret. | | | | * Producenter bör vara skyldiga att ta emot uttjänta bilar av | | egen tillverkning eller egen import som lämnas till dem för | | skrotning. | | | | * För bilar som förts ut på marknaden och registrerats efter det| | att producentansvaret har trätt i kraft bör producenten ta | | emot bilen kostnadsfritt för den siste bilägaren. | | | | * Producenter bör tillhandahålla demonteringsanvisningar för | | bilar. | | | | * Minst 85 viktprocent av en bil bör från år 2002 tas om hand | | vid skrotning genom återanvändning, materialåtervinning eller| | energiutvinning. Från år 2015 bör 95 viktprocent omhändertas på| | detta sätt. | | | | * Producenter bör rapportera till Statens naturvårdsverk om | | frågor som rör producentansvaret. | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Dock föreslår delegationen att en producent skall ansvara för alla bilar av samma fabrikat som proudcenten representerar oavsett om producenten tillverkat eller importerat just den aktuella bilen. Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker huvuddragen av förslagen. Landsorganisationen (LO) anser att det finns skäl att sträva efter likvärdigt omhändertagande för samtliga fordon oavsett tillverkningsår, i den utsträckning det är möjligt. Kammarrätten liksom Bilindustriföreningen avstyrker delegationens förslag vad avser producentansvar för äldre bilar. Motorbranschens Riksförbund anser att det statliga finansieringsstödet skall kvarstå för de bilar som sålts före producentansvarets införande. Flera remissinstanser har uttalat tveksamhet till föreslagna mål. Motormännens Riksförbund och Bilindustriföreningen anser att målen bör anpassas till kommande EU-mål. Kommunförbundet är tveksamt till hur kraven på högsta materialrestvikt till deponi skall kunna kontrolleras. TCO och LO avstyrker skärpningen av maxgränsen på 150 kg deponerat avfall eftersom det får retroaktiv verkan på bilar som redan är i bruk. Skälen för regeringens bedömning: Producentbegreppet m.m. Yrkesmässiga tillverkare och importörer av bilar bör omfattas av producentansvaret för uttjänta bilar. Försäljningsledet bör stå utanför det författningsstadgade ansvaret. Det finns däremot inte något hinder mot att producenterna själva på frivillig väg utnyttjar försäljningsledet för att underlätta för ägare av uttjänta bilar att lämna dem för skrotning. Producentansvaret bör omfatta alla bilar med en vikt av högst 3 500 kg som finns på marknaden när producentansvaret träder i kraft. Detta är, som redan nämnts, också i linje med riksdagens ställningstagande till förslaget till riktlinjer för ett nytt återvinningssystem för bilar. Detta innebär att det nuvarande bilskrotningssystemet bör omformas till ett bilåtervinningssystem där tillverkare och importörer har ett fysiskt och ekonomiskt ansvar att ta tillbaka uttjänta bilar och att återvinna material från dem. Beträffande dagens bilpark bör dock vissa inskränkningar göras i det ekonomiska ansvaret, vilket närmare framgår nedan. Genom att producentansvar nu införs för dessa bilar bör en stark drivkraft kunna utvecklas mot en kretsloppsanpassning av bilar. Ansvaret bör begränsas till de bilar producenten tillverkat eller importerat. Kretsloppsdelegationens förslag att producenten även skall ansvara för bilar som han själv inte tillverkat eller importerat, men som är av det märke producenten representerar leder enligt regeringens mening för långt. Såväl regeringens som delegationens förslag innebär dock en viss risk att en producent försvinner från marknaden och att inget producentansvar kan utkrävas. Dessa bilar omhändertas dock inom ramen för det system som gäller för alla bilar enligt bilskrot- ningslagstiftningen. Privatimporten av bilar uppgår till mellan 5 000 och 6 000 bilar per år och kommer sannolikt att öka mellan EU-medlemsstaterna. Eftersom producentansvaret för uttjänta bilar endast föreslås omfatta yrkesmässiga importörer kommer det för dessa bilar att inte finnas någon ansvarig producent. Enligt regeringens mening är detta inte heller nödvändigt med hänsyn till det av syftena med producentansvaret som innebär att driva utvecklingen mot bättre konstruerade bilar ur återvinningssynpunkt. Det får därför anses vara tillräckligt att privatimporterade bilar som tjänat ut kan omhändertas inom det system som gäller enligt bilskrotningslagstiftningen. Fordonskategorier som omfattas av producentansvar Dagens bilskrotningssystem omfattar personbilar och bussar med tjänstevikt av högst 3 500 kg. Vidare omfattas lastbilar med skåpkarosseri och en totalvikt av högst 3 500 kg. Tyngre fordon står i dag utanför detta system. För tyngre fordon har redan på marknadsmässiga grunder utvecklats system för att ta om hand fordonen. Detta beror på att reservdelar till dessa fordonstyper har ett stort värde. Ett stort antal begagnade tunga fordon exporteras dessutom från Sverige till länder i östra Europa samt till utvecklingsländer. Det finns enligt Kretsloppsdelegationen tio anläggningar för lastbilsskrotning i Sverige där merparten av alla tunga lastbilar slutligen skrotas och materialet återvinns. Regeringen har erfarit att bilindustrin arbetar med att även för tunga fordon ta fram skrotningsanvisningar som innehåller identifiering av återvinningsbart material, omhändertagande av miljöfarliga vätskor m.m. Regeringen konstaterar att även om principen för märkning av delar, teknisk återvinning och återtagning bör vara samma för lättare och tyngre fordon, saknas ännu erforderligt underlag för ett ställningstagande till ett producentansvar för husvagnar, traktorer, tyngre lastbilar och bussar baserat på samma ekonomiska och administrativa system som nu föreslås för lättare fordon. Regeringen anser i likhet med bl.a. Kretsloppsdelegationen att alla personbilar, bussar och lastbilar upp till en vikt av 3 500 kg bör omfattas av producentansvar. Producenternas skyldighet att ta emot uttjänta bilar och tillhandahålla demonteringsanvisningar Det bör ankomma på producenten att ta emot en uttjänt bil av egen tillverkning eller egen import som lämnas för skrotning. Producenten bör själv i så stor utsträckning som möjligt ansvara för hur mottagningen av uttjänta bilar lämpligast skall organiseras. Utgångspunkten bör vara att systemet gör det lätt för bilägare att lämna sin uttjänta bil till producenten. Bilindustrin anger i sitt förslag till ramverk för ett producentansvar sin avsikt att teckna avtal med återförsäljare och skrotare om inlämning och omhändertagande av skrotbilar. Eftersom den uttjänta bilen kan ha ett ekonomiskt värde är det viktigt, som tidigare har framhållits, att bibehålla konkurrensen om materialet i den uttjänta bilen så att detta kommer såväl bilägaren som återvinningen till godo. Förutsättningarna för en sund konkurrens på reservdelsmarknaden får inte slås undan av producentansvaret. Därför är det nödvändigt att utforma regler som inte ger producenten ensamrätten att förfoga över de uttjänta bilarna i alla led. Det bör således, i likhet med dagens situation, även vara möjligt för bilägare att kunna lämna bilen till en auktoriserad skrotare som inte är bunden av avtal med producent. Det innebär att bilägaren kan välja att lämna bilen till producenten och den han anlitar eller till en fristående auktoriserad skrotare. Den nuvarande skyldigheten för auktoriserade skrotare att ta emot skrotbilar bör också finnas kvar, eftersom det inte för alla bilar kommer att vara möjligt att utkräva ett författningsenligt producentansvar. Den återvinningsverksamhet som en auktoriserad skrotare bedriver i form av bl.a. reservdelsförsäljning och materialåtervinning bör naturligtvis också inräknas i återvinningsmålen för producentansvaret. Självfallet har producenterna möjlighet att själva bedriva skrotningsverksamhet som auktoriserad skrotare och därvid konkurrera med andra auktoriserade skrotare beträffande skrotning och återvinning av uttjänta bilar. Principen bör vara att producenterna har en skyldighet att ta emot alla uttjänta bilar av egen tillverkning eller egen import utan att ta betalt av den siste bilägaren, eftersom det normalt ligger inom ramen för ett producentansvar att också ta ett fullt ekonomiskt ansvar. Denna skyldighet bör gälla för bilar som förs ut på marknaden och registreras från och med den 1 januari 1998 eller vid den senare tidpunkt då en förordning om producentansvar träder i kraft. Det ankommer därför på bilproducenten att vidta lämpliga åtgärder för att göra det möjligt att iaktta sådan skyldighet från nämnda tidpunkt. För bilar som registrerats före denna tidpunkt bör producenterna ha en möjlighet att ta betalt av siste bilägaren. I avsnittet 5.1 redogörs för hur bilskrotningsfondens premiesystem påverkas av producentansvaret. Producenternas skyldighet att kostnadsfritt ta emot uttjänta bilar bör inskränkas till bilar som är registrerade enligt bilregisterkungörelsen (1972:599). Ett skäl till detta är att underlätta kontrollen över vilka bilar som omfattas av producentansvar. En viktig förutsättning för att återanvändning och återvinning men även miljöriktig hantering skall ske är att producenterna upprättar anvisningar om demontering av material och komponenter samt dränering av vätskor i de bilar som producenten tillverkat eller fört in i landet. Regeringen avser att föreskriva om detta i den kommande förordningen om producentansvar för uttjänta bilar. Återanvändnings- och återvinningsmålen Ett viktigt mål med producentansvaret är att få till stånd en ökad återanvändning och återvinning av material samt en minskad mängd avfall till deponi. Det bör åligga producenten att se till att dessa mål uppnås. Mängden avfall till deponi bör gradvis minimeras. Det är därför inte tillräckligt att ange ett procentuellt mål för hur mycket material som högst får deponeras. Genom att en viktgräns dessutom anges för hur mycket avfall som får deponeras kan en utveckling stimuleras mot lättare och mer material- och energisnåla återvinningsbara bilar. Följande mål bör vara vägledande i detta arbete. För uttjänt bil som omfattas av producentansvaret och som skrotas från 2002 bör minst 85% av bilen beräknat på nybilsvikten i genomsnitt per tillverkare omhändertas genom återanvändning och återvinning. Härvid bör gälla prioriteringsordningen återanvändning, materialåtervinning och energiutvinning. Det innebär att högst 15% av bilens vikt, beräknat på ovan beskrivet sätt får deponeras. För bil som skrotas från år 2015 bör målet skärpas så att minst 95% av bilen beräknat på nybilsvikten i genomsnitt per tillverkare omhändertas genom återanvändning och återvinning. Härvid bör samma prioriteringsordning gälla. Det innebär att högst 5% av bilens vikt beräknat på ovan beskrivet sätt får deponeras. Producenternas rapporteringsskyldighet För att statsmakterna skall kunna följa hur producentansvaret efterlevs bör producenterna vara skyldiga att informera central myndighet om sitt arbete med omhändertagande, återvinning m.m. av bilar. Regeringen anser att Naturvårdsverket bör ha funktionen som central myndighet i detta avseende och avser att föreskriva om detta i den kommande förordningen om producentansvar för uttjänta bilar. 4.3 Straffansvar vid överträdelser av producentansvar -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Regeringen bör få en möjlighet att för varje| | föreskrift om producentansvar föreskriva om en överträdelse av | | föreskriften skall vara förenad med bötesstraff eller inte. Därför| | bör straffbestämmelsen i 24 § 4 renhållningslagen (1979:596) | | upphävas. Bestämmelsen innebär att alla föreskrifter om | | producentansvar är förenade med straffsanktioner vid överträdelse.| -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 b § renhållningslagen får regeringen eller den myndighet regeringen föreskriver meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, importerar eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på ett sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfallshantering. Föreskrifterna får också avse skyldighet att märka en vara eller förpackning och skyldighet att lämna uppgifter om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden. Bestämmelser om producentansvar som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet i 6 b § renhållningslagen blir med automatik straffbelagda genom konstruktionen av 24 § 4 i samma lag där det sägs att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 b § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. All kriminalisering måste präglas av principerna om legalitet och förutsebarhet. Straffbestämmelserna måste ges ett sådant innehåll att det är möjligt för den enskilde att undvika att göra sig skyldig till den straffbara gärningen. Straffbestämmelserna måste vara tillräckligt preciserade. En straffsanktionerad skyldighet bör inte bestämmas efter en skönsmässig bedömning. När det gäller producentansvar måste producenterna således kunna förutse vilka konsekvenser ett agerande - eller snarare en underlåtenhet att agera - kan få och åklagare och domstolar måste kunna bedöma om en straffbelagd gärning har begåtts och i så fall vem som har ansvaret. Bestämmelserna om producentansvar för uttjänta bilar måste lämna ett utrymme för producenterna att själva bygga upp sina system för hur insamlingen skall gå till, på vilket sätt de skall underlätta för användarna att återlämna uttjänta produkter, hur information om insamlingssystem skall ges och hur återvinningen skall ske m.m. Dessutom tar ofta producenterna sitt ansvar genom att samverka, t.ex. genom insamlingsbolag, materialbolag och liknande som administrerar insamling och återvinning. Särskilda gemensamma bolag kan också bildas som handhar avgiftssystemet i producentansvaret. Detta kan leda till oklarheter när det gäller det straffrättsliga ansvaret i fråga om vem som är ansvarig och i vilken omfattning. Med den nu gällande straffbestämmelsen i 24 § 4 renhållningslagen skulle emellertid alla föreskrifter som regeringen meddelar om producentansvar bli straffbelagda. Regeringen anser därför att lagen bör ändras, så att regeringen för varje bestämmelse som ålägger producenten en skyldighet ges möjlighet att bedöma om skyldigheten skall förenas med straffansvar eller inte. Klart definierade skyldigheter, som att lämna uppgifter till någon myndighet och att märka varor och liknande, bör kunna kombineras med straff. För andra bestämmelser vars syfte snarare är att fastställa ett visst övergripande mål, måste andra medel väljas för att uppnå efterlevnad. En ändring av renhållningslagen i denna riktning skulle också överensstämma med en allmän strävan mot avkriminalisering inom lagstiftningen under senare år. I regeringens proposition Ett effektivare brottmålsförfarande (prop.1994/95:23) uttalades att kriminalisering bör användas med försiktighet och kriminalisering är inte alltid det enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden (s. 52). I syfte att uppnå ett effektivare producentansvar föreslår regeringen därför att den nuvarande straffbestämmelsen i 24 § 4 renhållningslagen upphävs. 5 Behov av ändringar i bilskrotningssystemet Ett producentansvar för uttjänta bilar som det nu föreslagna kan inte fungera självständigt utan koppling till den bilskrotningsverksamhet som i dag finns utbyggd i Sverige. Kretsloppsdelegationen har föreslagit en rad åtgärder som bl.a. kompletterar producentansvaret. Regeringen delar i flertalet fall delegationens syn på behovet av sådana åtgärder och lämnar i det följande förslag på dessa. Det sker en omfattande skrotning av bilar utan skrotningsintyg, s.k. administrativ skrotning. Regeringen avser därför att ytterligare överväga behovet av skärpning av reglerna om sådan skrotning. Även reglerna om auktorisation kan behöva skärpas varför regeringen avser att överväga också detta behov. När det gäller reglerna om skrotningsintyg samt avställning och flyttning av fordon är det regeringens uppfattning att nuvarande ordning i förening med de övriga förändringar som nu genomförs är tillräcklig för att säkerställa miljöhänsynen. 5.1 Bilskrotningsfonden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Den högre bilskrotningspremien för fordon i| | bruk avskaffas. | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker delegationens förslag eller tar inte ställning. Skälen för regeringens bedömning: I bilskrotningssystemet ingår regler om en bilskrotningspremie som utfaller till bilägaren om fordonet avregistrerats på grund av skrotningsintyg. De fordon som skrotningspremie utgår för är personbilar med vikt över 400 kg, bussar med totalvikt av högst 3 500 kg samt lastbilar med skåpkarosseri och med totalvikt av högst 3 500 kg. Från bilskrotningsfonden kan också - i mån av tillgängliga medel - ges bidrag till kommuner för att bekosta och samla in övergivna bilar i naturen och ställa i ordning platser där de stått. Vidare kan bidrag ges under viss tid till verksamhet för materialåtervinning av delar från fordon. Premien finansieras genom avgifter på dessa fordonsslag, i de fall försäljningsskatt skall betalas för fordonen enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Även privatimporterade fordon omfattas således av sådan avgift. Avgiftsskyldiga är tillverkare eller importörer eller i vissa fall - t.ex. vid privatimport - ägaren av bilen. Skrotningsavgiften betalas i samband med att bilen blir registrerad första gången i det svenska bilregistret. Skrotningsavgifterna uppbärs sedan den 1 januari 1995 av Vägverket. Avgifterna bildar bilskrotningsfonden som administreras av Vägverket. Fonden uppbär ingen ränta. Fondens saldo uppgår till ca 168 miljoner kronor (31 december 1995). I bilskrotningslagen (1975:343) ges bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om premiens och avgiftens storlek. Premiens storlek har ändrats ett flertal gånger under årens lopp. I enlighet med riksdagens skrivelse (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338) införde regeringen år 1991 en differentierad bilskrotningspremie i syfte att få till stånd en ökad utskrotning av äldre bilar i bruk. Premien är 1 500 kronor för bilar som skrotas inom nio månader efter tidpunkt för godkänd årlig kontrollbesiktning. För övriga bilar är premien 500 kronor. Enligt kretsloppsdelegationen kan den högre premiens avsedda funktion som incitament för utskrotning av äldre bilar i trafik ifrågasättas. Bilindustrin har i sina analyser av bilskrotningsfonden dragit samma slutsatser. Regeringen gör därför bedömningen att den högre premien för bilar som skrotas senast nio månader efter tidpunkt för godkänd årlig kontrollbesiktning kan avskaffas. Bilskrotningsavgiftens storlek har också ändrats ett flertal gånger, senast år 1993, och uppgår nu till 1 300 kronor. Det finns ingen koppling i fonden till det enskilda fordonet mellan inbetald avgift och utbetald premie. Systemet är uppbyggt så att intäkter till fonden från avgifter skall fortlöpande finansiera premieutbetalningar från fonden. Systemet innebär att fondens likviditet är känslig för förändringar i balansen mellan nybilsförsäljning och utskrotning. Årligen utskrotas mellan 150 000 till 200 000 fordon som omfattas av bilskrotningssystemet. Enligt prognoser gjorda av Bilindustriföreningen och Handelns utredningsinstitut kommer försäljningen av nya bilar att uppgå till mellan 180 000 och 250 000 under de närmaste åren. Syftet med bilskrotningspremien när den infördes var att den skulle utgöra en ekonomisk stimulans för att få till stånd en tillfredsställande skrotning, dvs. bilägaren skulle därmed förmås att lämna den uttjänta bilen till en auktoriserad skrotare. Regeringen anser att det är nödvändigt att, även vid ett producentansvar, behålla rätten till en skrotningspremie för bilägaren. Avsikten med premien är att den skall utgöra en drivfjäder för bilägaren att lämna bilen till skrotning och inte låta den bli stående på någon tomt eller i naturen. Innan ett system med producentansvar har utvecklats fullt ut är det enligt regeringens bedömning lämpligt att, åtminstone tills vidare, behålla den nuvarande statliga fondlösningen, dvs. staten administrerar inbetalningen av skrotningsavgifter och utbetalning av skrotningspremier. Regeringen avser att ändra bilskrotningspremier och avgifter samtidigt som en förordning om producentansvar träder i kraft. Demonterings- och återvinningsprojekt pågår hos bilskrotare och producenter i samarbete med andra berörda branscher med syfte bl.a. att utveckla effektiva och miljöanpassade skrotningsverksamheter för uttjänta bilar. Regeringen utgår därför från att effektiva skrotnings- och återvinningstjänster utvecklas så att oskälig kostnadsutveckling inte uppkommer för sådana tjänster. Regeringen avser att noga följa kostnadsutvecklingen för bilskrotning även under de kommande åren. Regeringen avser också att följa den statliga bilskrotningsfondens utveckling regelbundet så att regeringen kan vidta eventuellt nödvändiga korrigeringar genom avgifts- och premieändringar. Syftet med sådana åtgärder är att säkra utskrotningen av de bilar som förts in på marknaden före år 1998, eller vid den senare tidpunkt då en förordning om producentansvar träder i kraft, så att bilarna inte lämnas i naturen i stället för att skrotas.. Ett annat syfte är att säkerställa utskrotningen av de bilar för vilka det inte finns någon ansvarig producent eller vid andra likartade situationer. Regeringen återkommer till denna fråga under avsnitt 6. 5.2 Bilskrotarnas rapporteringsskyldighet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som | | regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för | | bilskrotarna att lämna uppgifter om återanvändning och återvinning| | av skrotbilar och andra förhållanden som rör de skrotbilar som | | bilskrotarna tagit hand om. Uppgifterna skall lämnas till den | | myndighet som regeringen bestämmer. En bestämmelse om detta | | införs i bilskrotningslagen. | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Hanteringen av skrotbilar skall dokumenteras så att hanteringen lätt kan överblickas. Av dokumentationen skall bl.a. framgå i vilken omfattning skrotbilen blir föremål för återanvändning och återvinning. Riktigheten av de dokumenterade uppgifterna skall intygas genom skrotningsintyg. Skrotningsintyget skall redovisas bl.a. till producenterna. Remissinstanserna: Har antingen inte haft någon erinran eller inte tagit ställning till delegationens förslag. Skälen för regeringens förslag: Ett viktigt syfte med producentansvar för varor är att materialet i uttjänta varor återanvänds eller återvinns. Det är producentens ansvar att varorna är konstruerade så att detta är möjligt. Däremot är det inte nödvändigt att producenten i varje enskilt fall är fysiskt delaktig i att återanvändningen eller återvinningen sker. Tillvaratagandet av delar och komponenter för återanvändning och återvinning som sker vid bilskrotningsföretag skall naturligtvis tillgodoräknas producenterna. Bilskrotare bör därför kunna åläggas en skyldighet att rapportera sådana uppgifter till en myndighet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om denna skyldighet. En bestämmelse härom bör införas i en ny paragraf i bilskrotningslagen. 5.3 Skärpt miljöhantering vid bilskrotningsanläggningarna -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: En miljöriktig hantering av skrotbilar | | vid bilskrotningsanläggningarna behöver säkerställas genom att | | särskilda föreskrifter om iakttagande av försiktighetsmått | | utfärdas. | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Statens naturvårdsverk, Bilindustriföreningen och Sveriges bilskrotares riksförbund är positiva till delegationens förslag i denna del. Andra remissinstanser har inte haft någon erinran mot eller inte tagit ställning till förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Reglerna för bilskrotning är i grunden desamma som när de först trädde i kraft år 1975 och är inte anpassade för dagens krav på miljöanpassad skrotning av bilar eller för att minimera avfallets farlighet. Det fanns två uttalade miljöpolitiska mål med införandet av bilskrotningssystemet år 1975, nämligen att förhindra att skrotbilar lämnas i naturen och att få bukt med problemen med de från miljösynpunkt dåligt skötta skrotbilsupplagen. Det första målet har i huvudsak uppnåtts. Däremot kvarstår i förhållandevis stor utsträckning problemet med de dåligt skötta skrotupplagen i vilket även inkluderas brister i den miljömässiga hanteringen vid demontering och skrotning av uttjänta bilar. Bilskrotningsanläggningarnas miljöpåverkan består i huvudsak av utsläpp av spilloljor och andra miljöfarliga vätskor till mark och vatten, buller samt hantering av avfallet. Vid demontering kan spill av motorolja, oljor från växellåda m.m., bromsvätska, kylarvätska och drivmedel förekomma. Blyhaltig batterisyra kan läcka ut i miljön om batterierna inte förvaras på säkert sätt. Stoft och organiska ämnen kan släppas ut till luften t.ex. i samband med demontering med svetsutrustning. Vid långvarig förvaring av bilvrak utomhus kan korrosion leda till att tungmetaller som kadmium, nickel, krom och koppar läcker ut till mark och vatten. PVC-plast i inredning och kabelhöljen och underredsmassa kan i äldre bilmodeller innehålla kadmiumhaltiga stabilisatorer förutom andra miljöfarliga tillsatsämnen. Stoppning, textil, instrumentpaneler, kretskort och vissa andra komponenter kan innehålla olika typer av bromerade flamskyddsmedel. PCB kan också förekomma i elektriska komponenter från äldre bilmodeller. Bly finns i de vikter som används till balansering av bilhjul och som avlagringar i motor och avgassystem. I likhet med Kretsloppsdelegationen och flera remissinstanser anser regeringen att reglerna för hanteringen av miljöfarliga och andra kemiska ämnen vid bilskrotningsanläggningarna behöver skärpas. Redan i dag gäller en allmän skyldighet för alla som yrkesmässigt hanterar en kemisk vara - dvs. en vara som innehåller eller har behandlats med ett kemiskt ämne eller beredning - att iaktta de försiktighetsmått som anges i 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Skyldigheten framgår av 2 § andra stycket förordningen (1985:835) om kemiska produkter och gäller utan att någon särskild föreskrift har meddelats. Enligt 30 § samma förordning får emellertid Statens naturvårdsverk meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått under förutsättning att det finns skäl med hänsyn till skyddet av den yttre miljön. Regeringen anser mot bakgrund av de miljöproblem som finns på bilskrotningsanläggningarna att regler om försiktighetsmått vid hanteringen av skrotbilar måste införas. 5.4 Återvinningshantering vid bilskrotningsanläggningarna -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen | | bestämmer får meddela föreskrifter om demontering eller annan | | hantering av skrotbilar för att främja återanvändningen eller | | återvinning av material. Bemyndigandet införs i en ny paragraf i| | renhållningslagen (1979:596). | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har antingen inte haft någon erinran mot eller inte särskilt kommenterat delegationens förslag. Skälen för regeringens förslag: Utöver vad som är direkt påkallat av miljöhänsyn är det också angeläget att demontering och annan hantering av skrotbilar sker med beaktande av återvinningsaspekten. Om demontering och hantering sker så att återanvändning och återvinning främjas minskar behovet av råvaror och avfallsdeponier. Genom en lagändring 1990 infördes i 2 a § renhållningslagen (1979:596) en allmän bestämmelse om att avfallshantering skall ske på ett sådant sätt att åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet främjas, om det behövs för att spara råvaror eller energi eller med hänsyn till miljövården (prop. 1989/90:100 (bil. 16), JoU 16, rskr. 241). Det synsätt som låg bakom denna lagändring har senare utvecklats ytterligare i bl.a. reglerna om producentansvar. När det gäller bilskrotningsverksamheten kommer sannolikt eventuella avtal mellan producenterna och bilskrotarna att innehålla sådana villkor för bilskrotarna som främjar återanvändningen och återvinningen. Alla bilskrotare kommer emellertid inte att vara bundna av sådana avtal. Den allmänna bestämmelsen i 2 a § renhållningslagen är inte tillräcklig för att aktivt driva bilskrotarna till ökad återvinningshantering. Inte heller kan föreskrifter om producentansvar meddelas i detta avseende. Regeringen anser därför att det behövs en regel som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att direkt föreskriva om att skrotbilar skall tas om hand så att de angivna aspekterna beaktas. Regeringen anser att en sådan bestämmelse bör införas som en ny paragraf i renhållningslagen. 5.5 Tillsynsfrågor -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I bilskrotningslagen (1975:343) införs en | | bestämmelse om att Statens naturvårdsverk är central | | tillsynsmyndighet enligt bilskrotningslagstiftningen. | -------------------------------------------------------------------- Kretsloppsdelegationens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte kommenterat frågan närmare. Skälen för regeringens förslag: Regeringen har erfarit att det finns brister i tillsynen över skrotningsanläggningarna. Det är kommunerna som i egenskap av tillsynsorgan enligt miljöskyddslagen (1969:387) ansvarar för tillsynen över bilskrotningsanläggningarna. Kommunerna är även tillsynsorgan enligt lagen (1985:426) om kemiska produkter. Regeringen erinrar i detta sammanhang om att organisations- och tillsynsfrågor ses över av Miljöbalksutredningen (1993:04). Det saknas således inte regler för tillsynen över skrotnings-anläggningarna. Däremot är det uppenbart att tillsynen kan förbättras och bedrivas effektivare. Av allt att döma varierar också tillsynen mellan kommunerna. Detta kan, förutom negativ inverkan på miljön, också innebära att ojämlika konkurrensförhållanden uppstår mellan bilskrotare i närliggande kommuner. Regeringen vill därför framhålla vikten av att kommunerna får vägledning i sin tillsyn över bilskrotningsanläggningar. Statens naturvårdsverk är central tillsynsmyndighet enligt såväl miljöskyddslagen och lagen (1985:426) om kemiska produkter som renhållningslagen. Naturvårdsverket bör i denna egenskap samordna kommunernas tillsynsverksamhet och bistå kommunerna i deras tillsynsarbete. Ett exempel på sådant stöd är det branschfaktablad rörande bilskrotningsverksamhet som verket har givit ut. Som tidigare har framgått bör föreskrifter om miljöhantering vid bilskrotningsanläggningarna införas. Detta är ett angeläget arbete och regeringen förutsätter att verket följer tillsynsmyndigheternas kontroll över att föreskrifterna efterlevs. Ett särskilt problem är att skrotbilar kan bli stående en längre tid hos auktoriserad skrotare i avvaktan på t.ex. att tappas på miljöfarliga oljor och andra vätskor. Regeringen anser att riktlinjen bör vara att en uttjänt bil som lämnas in för skrotning bör miljöhanteras, demonteras och skrotas snarast därefter. Den slutliga skrotningen bör i de flesta fall vara genomförd senast inom ett år från det bilen lämnades in till auktoriserad skrotare. Det ankommer på berörda branscher att verka för en sådan snabbare utskrotning av mottagna bilar. Det kan i detta sammanhang erinras om att länsstyrelsen enligt bilskrotningsförordningen (1975:348) kan bestämma högsta antal skrotbilar som får finnas i lager hos en auktoriserad bilskrotare. På så sätt kan snabbare omloppstider och slutskrotning tvingas fram. Även kommunerna har i sin egenskap som tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen denna möjlighet att begränsa antalet skrotbilar. Det är regeringens uppfattning att detta slags styrmedel kan utnyttjas mer effektivt än vad som idag synes vara fallet. Tillsyn enligt bilskrotningslagstiftningen Det krävs emellertid tillsynsinsatser över bilskrotarna också i ett annat avseende än de nu redovisade, nämligen att reglerna i bilskrotningslagstiftningen är uppfyllda. Länsstyrelserna prövar frågan om auktorisation av bilskrotarna, återkallelse av auktorisation och andra frågor i anslutning till detta. I länsstyrelsernas uppgifter ligger att fortlöpande hålla sig informerade om förhållanden som har betydelse för dessa frågor. Det finns dock behov av att länsstyrelserna kan få stöd i sitt arbete och att verksamheten kan samordnas från centralt håll.Bilskrotningslagen innehåller inte några tillsynsbestämmelser idag. Regeringen föreslår att bristen avhjälps genom att Statens naturvårdsverk görs till central tillsynsmyndighet enligt bilskrotningslagstiftningen. Valet av tillsynsmyndighet är naturligt, bl.a. med hänsyn till att Naturvårdsverket redan har rätt att meddela verkställighetsföreskrifter till lagen. En bestämmelse om verkets nya funktion bör införas i bilskrotningslagen. 6 Uppföljning av producentansvaret Utvecklingen vad gäller producentens ansvar för att iaktta sina förpliktelser bl.a. till ökad återanvändning och materialåtervinning och måluppfyllelse samt utvecklingen vad gäller miljöanpassad skrotning bör följas upp med regelbundet återkommande kontroller. I sådan kontroll bör vidare ingå att belysa den statliga bilskrotningsfondens utveckling och ange eventuella behov av förändringar vad avser avgifter och premier samt andra behövliga åtgärder beträffande det statliga bilskrotningssystemet med beaktande av producentansvaret för alla uttjänta bilar. Regeringen avser att uppdra åt Statens naturvårdsverk, att i samverkan med bl.a. Riksrevisionsverket och Vägverket, genomföra sådan uppföljning med en första rapportering till regeringen före utgången av år 1999. Uppföljningen bör ske i samverkan med berörda branschorganisationer. 7 Författningskommentarer 7.1 Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596) 8 a § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får genom detta lagrum rätt att utfärda föreskrifter om återvinningshanteringen. Genom sådana föreskrifter kan regleras bl.a. hur demontering av vissa komponenter eller sortering av olika materialslag skall ske, allt i syfte att främja återanvändning eller återvinning. I avsnitt 5.4 kommenteras frågan ytterligare. 24 § Ändringen innebär att bestämmelsen under punkten om straff för överträdelser av föreskrifter om producentansvar upphör att gälla. Ändringen får till följd att regeringen i enlighet med 8 kap 7 § andra stycket regeringsformen kan meddela föreskrifter om bötessanktioner för den som bryter mot föreskrifter om producentansvar. Ändringen har närmare kommenterats under avsnitt 4.3. 7.2 Förslaget till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343) 12 § I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om den uppgiftsskyldighet för bilskrotare som kan behövas för kontroll och genomförande av producentansvaret för bilar. Regeringen kan lämna över åt en myndighet att meddela sådana föreskrifter. Frågan behandlas närmare under avsnitt 5.2. 13 § Genom paragrafen utpekas Statens naturvårdsverk som central tillsynsmyndighet över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Under avsnitt 5.5 redogörs närmare för tillsynsfunktionen. Kretsloppsdelegationens sammanfattning av sin rapport Kretsloppsdelegationen föreslår ändringar i det regelverk som idag gäller för bilskrotning. Ändringarna bör genomföras oavsett förslaget om producentansvar för uttjänta bilar införs eller inte. Förslagen innefattar i huvudsak följande åtgärder: All bilskrotningsverksamhet skall demontera och omhänderta miljöfarliga ämnen, komponenter och vätskor före fragmentering. Detta syftar till att minska miljöriskerna. Naturvårdsverket föreslås utfärda föreskrifter om demontering och annan miljöhantering av uttjänta bilar. För att underlätta föreskriven demontering skall bilproducenter bli skyldiga att ta fram demonteringsanvisningar. Detta är en form av producentansvar som föreslås oavsett om ett heltäckande producentansvar för uttjänta bilar införs eller ej. Bilindustrin skall senast vid utgången av år 1996 till närmast berörda myndigheter presentera en plan för hur bilindustrin avser arbeta med utbyte till mindre miljöfarliga ämnen, komponenter och vätskor i bilar. All yrkesmässig bilskrotning måste vara auktoriserad. Dessutom föreslås all auktorisation att tidsbegränsas med möjlighet till förnyad auktorisation efter särskild prövning. De strängare auktorisationskraven syftar till miljösanering av dagens bilskrotningsverksamhet, förbättrad och enhetlig tillsyn samt vetskap om att bilskrotningsverksamheten utvecklas i takt med ökade miljökrav. Alla aktörer har ett ansvar för en bättre miljöanpassad hantering av skrot- bilar. Större krav ställs också på den siste bilägaren att lämna sin uttjänta bil till ett miljöanpassat slutligt omhändertagande. Kraven innefattar skärpta avställningsregler och minskade möjligheter att avregistrera bilar utan att de faktiskt skrotats. En bil skall inte avregistreras i samband med att den lämnas till en skrotare, utan först när det av skrotningsintyg framgår att bilen verkligen har blivit skrotad enligt gällande bestämmelser. Skrotningsintyget ges alltså en ny funktion. Skrotaren blir registrerad som skrotningsansvarig ägare till bilen till dess bilen är slutskrotad. En aktionsplan för omhändertagande av fragmenteringsavfall skall upprättas av Naturvårdsverket till 1996. Planen för fragmenteringsavfallet bör inriktas på att deponering av sådant avfall från bilar upphör på sikt. Kretsloppsdelegationen föreslår vidare att producentansvar för bilar formule- ras i en ny bilåtervinningslag, som bör kunna träda i kraft den 1 januari 1997. Förslagen innefattar i huvudsak följande åtgärder: Bilproducenter (tillverkare och importörer) skall ta del i ansvaret för en kretsloppsanpassad hantering av alla uttjänta bilar. Utifrån ett helhetsperspektiv har producenten det yttersta ansvaret för att driva utvecklingen mot alltmer återvinningsbara bilar och därigenom minska mängden avfall från bilar till deponi. Regeringen bemyndigas att formulera återanvändnings- och återvinningsmål. Producenterna skall ansvara för att målen nås. Målen skall vara dynamiska och möjliga att förfina allt eftersom erfarenheter vinns: - För bilar som skrotas från och med den 1 januari 2002 till och med den 31 december 2014 får det deponerade avfallet från en genomsnittlig per fabrikat skrotad bil inte uppgå till mer än 15 procent av samma bils jämförelsevikt enligt särskild definition. Det deponerade avfallet får dock aldrig uppgå till mer än 150 kg per sådan genomsnittlig bil. - För bilar som skrotas från och med den 1 januari 2015 får det deponerade avfallet och det med energiutvinning förbrända avfallet från en genomsnittlig per fabrikat skrotad bil sammanlagt inte uppgå till mer än 5 procent av samma bils jämförelsevikt enligt särskild definition. Det sålunda definierade avfallet får dock aldrig uppgå till mer än 50 kg per sådan genomsnittlig bil. Producenterna skall vartannat år till Naturvårdsverket lämna de uppgifter som behövs för uppföljningen av målen. Naturvårdsverket får närmare specificera krav på innehållet i producenternas rapportering och vilka uppgifter i övrigt som behövs för att möjliggöra en bedömning av måluppfyllelsen. Före utgången av år 1999 skall Naturvårdsverket göra en utvärdering av måluppfyllelsen. En bilåtervinningsbot införs som sanktion vid bristande måluppfyllelse. Uttjänta bilar har ett inneboende värde som successivt kommer att öka allt eftersom de kretsloppsanpassas. Producentansvaret formuleras så att producentansvaret inte hindrar konkurrens om uttjänta bilar, begränsar valfriheten för bilägaren vid inlämningen eller kommer i konflikt med äganderätten över skrotbilen. Producenten blir skyldig att - utan att ta betalt - ta emot uttjänta bilar av sitt fabrikat med en totalvikt understigande 3500 kilogram. Därvid blir producenten ägare till skrotbilen och skrotningsansvarig. Producenten skall underlätta för bilägare att lämna sin bil till skrotning. Producenten kan själv välja vägar till målen och organisera hanteringssystemet så att kostnadseffektivitet lättare uppnås. Därvid kan producenter välja att samordna sina resurser. Skrotare blir skyldiga att ta hänsyn till producentansvaret. - Om producenten för att underlätta återanvändning eller återvinning har upprättat demonteringsanvisningar, skall skrotaren följa dessa. - Innan en skrotbil fragmenteras, förbränns eller deponeras, måste skrotaren bestämma sig för vilka delar, komponenter och material som han önskar tillgodo- göra sig och ge producenten möjlighet att ta hand om resten (restbilen). Detta gör det möjligt för producenten att påverka återvinningens omfattning. Om producenten väljer att ta hand om restbilen, blir han skrotbilsägare och övertar det fortsatta skrotningsansvaret. Skrotare blir skyldiga att till producent redovisa hur skrotbilen avvecklats. Kretsloppsdelegationen föreslår dessutom följande åtgärder: En miljövarudeklaration för bilar bör tas fram där bilindustrin har huvudansvaret. Producenter bör utarbeta en plan för förebyggande av avfall från bilar. Planen bör presenteras till Naturvårdsverket under år 1999. Producenter bör märka alla komponenter och material i bilar för att underlätta sortering och återvinning. Den nuvarande statligt administrerade bilskrotningsfonden döps om till bilåtervinningsfond. Den skall, enligt samma rullande princip som idag, finansieras med en återvinningsavgift vid nyregistrering av bilar och användas till den premie som utgår till den s.k. siste bilägaren. Dessutom föreslås en ny återvinningspremie att utgå till producenterna för att exempelvis finansiera olönsam återvinningshantering av bilar som omfattas av producentansvaret men som den ifrågavarande producenten inte har fört in på marknaden eller har fört in på marknaden före införandet av de nya producentansvarsreglerna. Författningsförslag i Kretsloppsdelegationens rapport Kretsloppsdelegationen föreslår en ny bilåtervinningslag i stället för bilskrotningslagen (1975:343) vidare föreslås ändringar i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall Förslag till bilåtervinningslag Inledande bestämmelser 1 § Denna lag syftar till att åstadkomma ett sådant slutligt omhändertagande av bilar som dels främjar återanvändning och återvinning av material och komponenter, dels säkerställer att miljöfarliga ämnen, vätskor och komponenter tas om hand på ett godtagbart sätt. Producentansvar enligt denna lag kommer till uttryck där ett sådant ansvar är nödvändigt för att hela bilen skall omfattas av de i första stycket angivna syftena. 2 § I denna lag förstås med auktoriserad bilskrotare: bilskrotare som av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer har auktorisation för bil- skrotning, bilskrotare: fysisk eller jurdisk person som utför eller avser att utföra bilskrotning, bilskrotning: yrkesmässigt omhändertagande av utrangerade bilar för demontering eller slutskrotning eller för tillvaratagande av delar av sådana bilar för försäljning, fordonsvrak: fordon enligt definition i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall, miljöhantering: all hantering av skrotbil som omfattas av föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § 1, mottagningsbevis: skriftlig handling i vilken utfärdaren bekräftar att han förvärvat bil för skrotning enligt denna lag, producent: den som yrkesmässigt inom landet tillverkar bilar eller hit importerar bilar, restbil: den del av skrotbil som enligt 14 § erbjuds producent, skrotbil: bil som överlåtits eller överlämnats för skrotning enligt 6, 7 eller 9 §, skrotningsintyg: skriftligt intyg om att utförd demontering eller annan hantering av skrotbil har gjorts i enlighet med denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, särskild hantering: all hantering av skrotbil som omfattas av sådana särskilda bestämmelser som avses i 5 §, återvinningshantering: all hantering av skrotbil som omfattas av föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § 2. Beteckning på fordon eller i övrigt har i denna lag samma betydelse som i bilregisterkungörelsen (1972:599). Bilskrotning 3 § Bilskrotning får endast utföras av auktoriserad bilskrotare. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om auktorisation av bilskrotare. 4 § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter avseende demontering eller annan hantering av skrotbilar som syftar till att 1. säkerställa ett miljöriktigt omhändertagande av miljöfarliga ämnen, vätskor och komponenter (föreskrifter om miljöhantering) samt 2. främja återanvändning eller återvinning av material och komponenter (föreskrifter om återvinningshantering). 5 § I den mån bilskrotning omfattar hantering av material eller komponenter för vilka det i lag eller förordning meddelats särskilda bestämmelser, skall för sådan hantering de särskilda bestämmelserna tillämpas. Överlåtelse för skrotning och skyldighet att ta emot bil som överlämnas för skrotning 6 § Bil får överlåtas för skrotning. Sådan överlåtelse får endast ske till auktoriserad bilskrotare eller producent. Vid överlåtelse enligt första stycket skall förvärvaren genom mottagningsbevis bekräfta att han förvärvat bilen för skrotning. 7 § Producent är skyldig att, utan att betinga sig något vederlag, ta emot en bil som överlämnas till honom för skrotning. Vid sådant överlämnande skall producenten genom mottagningsbevis bekräfta att han förvärvat bilen för skrotning. Skyldighet enligt första stycket avser endast bilar av samma fabrikat som producenten tillverkar eller importerar och som har en totalvikt av högst 3.500 kilogram. Om skyldighet enligt första stycket skulle för viss producent visa sig ha sådan omfattning att den med hänsyn till producentens verksamhet kan anses oskäligt betungande, får regeringen medge undantag från skyldigheten. Producent är skyldig att informera om sin mottagningsskyldighet enligt första stycket och att underlätta för dem som önskar att till honom överlämna bil för skrotning. 8 § Vid producents försumlighet att ta emot en bil som överlämnas med stöd av 7 §, kan tillsynsmyndigheten besluta att bilen på producentens bekostnad skall omhändertas och överlämnas till auktoriserad bilskrotare. 9 § Auktoriserad bilskrotare får ej vägra ta emot en bil som överlämnas till honom för skrotning om begärt vederlag för mottagandet samtidigt erlägges. Vid överlämnande skall bilskrotaren genom mottagningsbevis bekräfta att han förvärvat bilen för skrotning. 10 § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om mottagningsbevis och om sådan skyldighet som avses i 7 § fjärde stycket. Skrotningsansvar och skrotningsintyg 11 § Skrotbil får överlåtas eller överlämnas endast till auktoriserad bilskrotare eller producent. Skrotningsintyg enligt 13 § som utfärdats före eller i samband med överlåtelsen eller överlämnandet skall lämnas till förvärvaren. 12 § Den som förvärvat skrotbil skall ombesörja att bilen blir föremål för den miljöhantering och den särskilda hantering som avses i denna lag. Utöver vad som följer av första stycket, skall producent som förvärvat skrotbil eller sådan restbil som avses i 14 § ombesörja att bilen blir föremål för den återvinningshantering som avses i denna lag. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om skrotningsansvar enligt första och andra styckena samt om undantag från sådant ansvar. 13 § Hantering av skrotbil som omfattas av bestämmelser i denna lag eller som meddelats med stöd av lagen, skall dokumenteras på sådant sätt att hanteringen lätt kan överblickas. Av dokumentationen skall också framgå den omfattning i vilken skrotbilen blir föremål för återanvändning eller återvinning. Riktigheten i dokumenterade uppgifter skall intygas (skrotningsintyg) enligt vad som särskilt anges i denna lag eller föreskrifter med stöd av lagen. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om skrotningsintyg och behörighet att underteckna sådant intyg. 14 § När miljöhantering och särskild hantering har slutförts, får skrotbilens ägare, med undantag som kan följa av bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena, inte låta fragmentera, deponera eller förbränna någon del av bilen, dess delar eller komponenter. I den mån skrotbilens ägare inte på annat sätt tillgodogör sig materialen eller komponenterna, skall han i stället erbjuda dessa (restbilen) till den producent som tillverkar eller importerar bilar av samma fabrikat som den skrotbil ur vilken restbilen uppkommit. Bestämmelserna i första stycket avser endast bilar som har en totalvikt av högst 3.500 kilogram. Restbilen omfattar det som av skrotbilen återstår efter miljöhantering och särskild hantering och som skrotbilens ägare till följd av bestämmelserna i första stycket väljer att erbjuda producenten. Skrotbilens ägare är skyldig att till den ansvarige producenten överlämna restbilen i den omfattning producenten begär det. Utan hinder av bestämmelserna i första stycket får skrotbilens ägare förfoga över den del som inte begärs överlämnad. Genom överlämnandet av restbilen eller del av den, förvärvar producenten äganderätten till bilen. Det som inte överlämnas anses därefter inte omfattas av bilen. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om villkor för överlämnande av restbil. Återanvändning och återvinning 15 § Skrotningsintyg avseende bil med en totalvikt av högst 3.500 kilogram skall redovisas till den producent som tillverkar eller importerar bilar av samma fabrikat som den bil intyget eller intygen avser. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan redovisning som avses i första stycket. 16 § Producent skall till den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer redovisa omfattningen av den bilåtervinning som åsyftas med denna lag. Redovisningsskyldighet enligt första stycket avser endast bilar av samma fabrikat som producenten tillverkar eller importerar och som har en totalvikt av högst 3.500 kilogram. Redovisning skall ske enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. 17 § Beträffande bilar som omfattas av redovisningsskyldighet enligt 16 §, bemyndigas regeringen ålägga producent ansvar för uppnående av vissa angivna återanvändnings- eller återvinningsmål. Återvinningsavgift och återvinningspremier 18 § För att främja sådan bilåtervinning som avses med denna lag, skall det finnas en bilåtervinningsfond som bildas av de återvinningsavgifter som skall erläggas enligt 19 §. Om fondens förvaltning meddelas bestämmelser av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. 19 § Återvinningsavgift skall betalas för bil som har en totalvikt av högst 3.500 kilogram i de fall försäljningsskatt skall betalas för sådana fordon enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Återvinningsavgift skall betalas även i de fall försäljningsskatt inte tas ut på grund av bestämmelserna i 4 § andra stycket nämnda lag. Om återvinningsavgift har betalats enligt första stycket, återbetalas avgiften om bilen, utan att ha överlåtits eller överlämnats för skrotning enligt 6, 7 eller 9 § denna lag, förs ut ur landet och på grund därav avregistreras i bilregistret. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om återbetalning enligt andra stycket. 20 § Bestämmelserna i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motor-fordon med undantag av 8, 15 och 16 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om återvinningsavgift. Vidare finns bestämmelser om åter-vinningsavgift i lagen (1984:151) om punktskatter och pris-regleringsavgifter. 21 § Ur bilåtervinningsfonden bestrids 1. kostnad för återvinningspremier, 2. bidrag till kostnad för åtgärd som vidtages av kommun för att ställa i ordning på plats där vrak av motordrivet fordon eller upplag av sådana vrak medför olägenhet från miljö- eller naturvårdsynpunkt, 3. bidrag under viss tid till verksamhet för materialåtervinning av delar från personbil, buss eller lastbil. 4. bidrag till kostnad som åsamkas annan än bilägaren för omhändertagande av bil för överlämnande enligt 7 eller 9 §. Bidrag enligt första stycket 2, 3 och 4 utgår endast i den mån bilåtervinningsfondens medel ej tages i anspråk för ändamål som avses i första stycket 1. 22 § Återvinningspremie utgår för 1. överlåtelse eller överlämnande av bil för skrotning, 2. återvinningshantering av skrotbil eller restbil. Premie enligt första stycket utgår endast för bil med en totalvikt av högst 3.500 kilogram. 23 § Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om återvinningspremiernas storlek och villkoren i övrigt för utbetalning av premie. För att främja de i 1 § angivna syftena får regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer inskränka rätten till premie. 24 § Fråga om bidrag som avses i 21 § första stycket 2, 3 och 4 prövas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. Registrering 25 § Den som yrkesmässigt inom landet tillverkar bilar (tillverkare) eller yrkesmässigt för in bilar till landet (importör) skall vara registrerad som producent hos förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om registreringsskyldighet enligt första stycket. Tillsyn m.m. 26 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. 27 § Tillsynsmyndigheten får meddela vitesförelägganden som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Iakttas inte ett föreläggande, får tillsynsmyndigheten låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. Straffbestämmelser 28 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som vägrar ta emot bil som överlämnas med stöd av 7 eller 9 §. 29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. bryter mot 3 § första stycket genom att utöva bilskrotning utan att vara auktoriserad bilskrotare, 2. utan behörighet utfärdar mottagningsbevis, 3. utan behörighet utfärdar skrotningsintyg, 4. bryter mot 11 § genom att överlåta skrotbil till annan än den till vilken sådan överlåtelse får ske, 5. bryter mot 12 § första stycket genom att inte ombesörja att skrotbil blir föremål för den miljöhantering och särskilda hantering som avses i denna lag eller annars bryter mot föreskrifter om miljöhantering som meddelats med stöd av denna lag, 6. bryter mot 14 § genom att låta fragmentera, deponera eller bränna en skrotbils delar eller komponenter utan att dessförinnan erbjuda dessa såsom restbil till ansvarig producent, 7. bryter mot 15 § första stycket genom att inte redovisa skrotningsintyg som han innehar eller har utfärdat, 8. bryter mot 16 § första stycket genom att inte lämna redovisning till förvaltningsmyndigheten. 30 § Till böter skall den dömas som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. bryter mot föreskrifter om återvinningshantering som regeringen eller förvaltningsmyndighet meddelat med stöd av denna lag, 2. bryter mot 6, 7 eller 9 § genom att inte utfärda mottagningsbevis, 3. bryter mot 11 § andra punkten genom att inte överlämna skrotningsintyg, 4. bryter mot 13 § genom att inte utfärda skrotningsintyg enligt föreskrifter som meddelats med stöd av bestämmelsen, 5. lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse i någon handling som avges enligt denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. 31 § I ringa fall döms inte till ansvar enligt denna lag. Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Bilåtervinningsbot 32 § Producent som inte uppnår återanvändnings- eller återvinningsmål som föreskrivits med stöd av 17 §, skall betala en särskild bot (bilåtervinningsbot). Boten tillfaller bilåtervinningsfonden. 33 § Bilåtervinningsbotens belopp skall bestämmas i relation till hur stor bristen i måluppfyllelsen är. Bot skall inte betalas om bristen är obetydlig. Regeringen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter för bestämmande av bilåtervinningsboten. Beslut om skyldighet att betala bilåtervinningsbot meddelas av den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. Övergångsbestämmelser --- Ändringar i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall Kretsloppsdelegationen föreslår ändringar i 1 - 3 §§ lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall enligt följande. -------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse 1 § I denna lag förstås med fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor, fordonsvrak: fordon som med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det har stått på samma plats eller andra omständigheter måste anses övergivet och som uppenbarligen har ringa eller inget värde. Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller, i fråga om fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, innehavaren och i fråga om övergivet fordon, den som senast varit ägare. -------------------------------------------------------------- Föreslagen lydelse 1 § I denna lag förstås med fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor, fordonsvrak: fordon som med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det har stått på samma plats eller andra omständigheter måste anses övergivet och som uppenbarligen har ringa eller inget värde, övergivet fordon: fordonsvrak eller fordon som i bilregistret är antecknat som övergivet. Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller, i fråga om fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, innehavaren och i fråga om övergivet fordon, den som senast varit ägare. -------------------------------------------------------------- 2 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om rätt för statlig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, får flyttning ske även om sådana förhållanden som avses i första stycket inte föreligger. Regeringen får överlämna åt en eller flera myndigheter att meddela tillstånd för andra myndigheter att besluta och verkställa flyttning av fordon. -------------------------------------------------------------- 2 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om rätt för statlig eller kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl. Även om sådana förhållanden som avses i första stycket inte föreligger, får flyttning ske av 1. fordon som under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor som avses i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, eller 2. övergivet fordon. Regeringen får överlämna åt en eller flera myndigheter att meddela tillstånd för andra myndigheter att besluta och verkställa flyttning av fordon. -------------------------------------------------------------- 3 § Fordon som flyttas med stöd av denna lag skall förvaras på en särskild för ändamålet avsedd uppställningsplats eller ställas så nära den plats där de anträffades att de lätt kan återfinnas. Fordonsvrak skall i stället skrotas eller undanskaffas på annat sätt, så snart det lämpligen kan ske. I beslut om flyttning skall anges om fordonet är att anse som fordonsvrak. -------------------------------------------------------------- 3 § Fordon som flyttas med stöd av denna lag skall förvaras på en särskild för ändamålet avsedd uppställningsplats eller ställas så nära den plats där de anträffades att de lätt kan återfinnas. Fordonsvrak skall i stället överlämnas för skrotning enligt bilåtervinningslagen (199x:x), så snart det lämpligen kan ske. I beslut om flyttning skall anges om fordonet är att anse som fordonsvrak. Förteckning över remissinstanserna Remissyttrande har inkommit från Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Överstyrelsen för civil beredskap, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Kommunikationsforskningsberedningen, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Svenska Kommunförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Halmstad kommun, Huddinge kommun, Bilindustriföreningen, Gotthard Nilsson AB, Motorbranschens Riksförbund, Motorhistoriska Riksförbundet, Motormännens Riksförbund, Stena Bilfragmentering AB, Svensk Däckåtervinning AB, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, MHF-Ungdom T-län, ECRIS, Borealis, Grafiten Industri Centrum, Plast- och Kemibranscherna, Jörgen Stendahl, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi, Gunnar Westerlund. Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig: Arbetslivsinstitutet, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Sveriges Industriförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Gröna Bilister, Miljöcentrum, Svenska Fordonskomponentgruppen, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges Fordonsbyggares Riksorganisation, Sveriges Mekanstandardisering. MILJÖDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 1996 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing Föredragande: Statsrådet Lindh Regeringen beslutar proposition 1995/96:174 Producentansvar för uttjänta bilar, m.m.. Rättsdatablad -------------------------------------------------------------------- Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för ändrar, upphäver eller bakomliggande EG- upprepar ett regler normgivnings- bemyndigande -------------------------------------------------------------------- Lag om ändring i 8 a § renhållningslagen (1979:596) -------------------------------------------------------------------- Lag om ändring i 12 § bilskrotningslagar (1975:343)