Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1995/96:133 · Hämta Doc ·
Några frågor om rättsprövning m.m.
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 133
Regeringens proposition 1995/96:133 Några frågor om rättsprövning m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 15 februari 1996 Lena Hjelm-Wallén Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen), som nu är tidsbegränsad, skall permanentas. Vidare föreslås en ny bestämmelse i rättsprövningslagen, enligt vilken muntlig förhandling skall hållas i rättsprövningsärenden, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. I propositionen övervägs om rättsprövningslagens tillämpningsområde bör utvidgas samt om det i svensk rätt bör införas en generell möjlighet till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser myndighetsutövning mot en enskild. I dessa avseenden läggs inga förslag fram. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut................................... 3 3 Ärendet och dess beredning ................................ 4 4 Permanentning av rättsprövningslagen ...................... 5 5 Muntlig förhandling i rättsprövningsärenden................ 7 6 Rättsprövningslagens tillämpningsområde.................... 10 7 Fullföljdshänvisning....................................... 13 8 Dröjsmålstalan ............................................ 13 9 Kostnader.................................................. 16 10 Författningskommentar...................................... 16 Bilaga 1 Delar av kommitténs sammanfattning av betänkandet .. 17 Bilaga 2 Kommitténs lagförslag............................... 19 Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig ellerberetts tillfälle att yttra sig över betänkandet ........................ 22 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag......................... 23 Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................. 24 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde .................... 26 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse, dels att ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Muntlig förhandling -------------------------------------------------------------------- 3 a § Domstolen skall hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obe- hövligt. Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juni 1988. Den tillämpas på beslut juni 1988. som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1997. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 3 Ärendet och dess beredning I januari 1992 tillkallades den kommitté som kom att anta namnet Fri-och rättighetskommittén (Ju 1992:01). I utredningens uppdrag (dir. 1991:119) ingick att överväga en förstärkning av regeringsformens fri- och rättighetsskydd, att utreda frågan om vidgade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut samt att överväga om och i så fall hur den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) kunde införlivas med svensk rätt. Kommittén fick stor frihet att ta upp olika frågor på de områden som uppdraget avsåg. Fri- och rättighetskommittén överlämnade i april 1993 sitt delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Betänkandet har lett till lagstiftning (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, bet. 1994/95:KU5, rskr. 1994/95:11, SFS 1994:1219, SFS 1994:1468). Genom SFS 1994:1219 har Europakonventionen inkorporerats i svensk rätt. I bet. 1994/95:KU5 finns en ny översättning av konventionen. I augusti 1994 överlämnade kommittén sitt slutbetänkande Domstolsprövning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117). I betänkandet föreslås att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) permanentas och att det i lagen införs en bestämmelse om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden. Vidare föreslås att det skall införas en möjlighet till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser myndighetsutövning mot en enskild. Regeringen behandlar de nämnda förslagen i denna proposition. Kommittén föreslår inga ändringar vad gäller rättsprövningslagens tillämpningsområde eller domstolsprövningens omfattning i rättsprövningsärenden. Slutligen föreslår kommittén att en helt ny princip införs i förvalt- ningsrätten, enligt vilken förvaltningsbeslut som huvudregel skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna del av betänkandet är föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet och berörs därför inte i propositionen. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet i relevanta delar finns i bilaga 1. Kommitténs lagförslag i dessa delar finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 94/3382). I propositionen behandlas även frågan om fullföljdshänvisning i samband med avgöranden som kan bli föremål för rättsprövning. Lagrådet Regeringen beslutade den 25 januari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5 och kommenteras i avsnitt 5. 4 Permanentning av rättsprövningslagen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Rättsprövningslagen permanentas. | -------------------------------------------------------------------- Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker eller har ingen erinran mot att rättsprövningslagen permanentas. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen gäller bl.a. att var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Vid tiden för Sveriges anslutning till Europakonventionen år 1952 ansågs att bestämmelserna i artikel 6 om rättegångsgarantier i full utsträckning var täckta av rättegångsbalken (prop. 1951:165 s. 12). Vid den tidpunkten förutsattes att uttrycket „civila rättigheter och skyldigheter„ syftade på sådant som traditionellt brukar räknas till civilrätten. Europadomstolen har emellertid senare i ett stort antal fall ansett att även tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten, som rör förhållandet mellan enskilda personer och det allmänna, gäller civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i konventionen. I Sverige har sedan gammalt förvaltningsbeslut i stor utsträckning överprövats i administrativ ordning. Sedan Europadomstolen i flera fall funnit att Sverige kränkt artikel 6.1 genom att klaganden inte hade möjlighet att få sitt ärende prövat av domstol (Sporrong och Lönnroth, Pudas och Bodén), infördes rättsprövningslagen i syfte att säkerställa att svensk rätt motsvarar Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1 (prop. 1987/88:69, bet. 1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189, SFS 1988:205). Lagen, som trädde i kraft den 1 juni 1988, var avsedd att tillämpas på beslut som meddelades till utgången av år 1991. Lagens giltighetstid har därefter förlängts vid två tillfällen, vid det senaste tillfället till utgången av år 1997. (Se prop. 1990/91:176, bet. 1991/92:KU12, rskr. 1991/92:51, SFS 1991:1825 samt prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165, SFS 1994:1759.) I det senaste lagstiftningsärendet anfördes som skäl för att inte föreslå en permanentning av lagen att Fri- och rättighetskommittén just hade avslutat sitt arbete och att beredningen av betänkandet ännu inte hade påbörjats (prop. 1994/95:27 s. 169). Sedan lagen trädde i kraft har bl.a. den förändringen skett att det numera är kammarrätt som rättsprövar förvaltningsmyndigheters avgöranden, medan Regeringsrätten endast prövar avgöranden av regeringen (SFS 1994:1759). I Sverige har under en lång tid pågått en utveckling mot att allt fler förvaltningsbeslut överprövas av domstolar, särskilt i fall där inslaget av rättslig prövning överväger. Fri- och rättighetskommittén föreslår, som nämnts i avsnitt 3, att huvudregeln skall vara att förvaltningsmyndigheters beslut skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Även om kommitténs förslag genomförs, kommer rättsprövningslagen inte att bli överflödig, eftersom regeringen med all sannolikhet kommer att kvarstå som högsta instans i en rad förvaltningsärenden samt i vissa ärenden som första och enda instans. I en del förvaltningsärenden är en förvaltningsmyndighet slutlig instans. I de fall för- valtningsärenden rör den enskildes civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 av Europakonventionen måste den enskilde vara garanterad en rätt till domstolsprövning. En sådan rätt har tillskapats genom införandet av rättsprövningslagen. Domstolarna skall enligt rättsprövningslagen pröva om ett förvaltningsbeslut strider mot någon rättsregel. I förarbetena till rättsprövningslagen (prop. 1987/88:69 s. 23 f.) uttalades att prövningen bör inriktas på frågor om rättsenlighet och att detta innebär att Regeringsrätten även bör kunna överpröva den faktabedömning som ligger till grund för tillämpningen av föreskrifter. Vidare anfördes att Regeringsrätten även bör kunna pröva om det förekommit något fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet samt om beslutet uppfyller regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet och allas likhet inför lagen. Enligt Europadomstolen skall en domstol som avses i artikel 6.1 vara behörig att bedöma saken i hela dess vidd („to determine all the aspects of the matter„). Detta krav anses inte uppfyllt om domstolen bara har befogenhet att göra en inskränkt laglighetsprövning som utesluter faktabedömning och bevisvärdering. Europadomstolens avgörande i målet Fredin II mot Sverige (dom 1994-02-23, Ser. A Vol. 283-A), som kommenteras närmare i avsnitt 5, ger ett starkt stöd för ett antagande att domstolen godtar prövningens omfattning i rättsprövningsärenden. Till förmån för rättsprövningslagen talar också flera avgöranden av Europakommissionen. I fallet Denev (ansökan 15104/89, beslut den 6 november 1989) klagade en person på att han saknade möjlighet att få domstols- prövning av ett beslut av lantbruksnämnden att vägra honom jord- förvärvstillstånd. Klaganden hade inte utnyttjat möjligheten att ansöka om rättsprövning. Kommissionen avvisade ansökningen såsom uppenbart ogrundad och anförde som skäl att ingenting tydde på att en prövning enligt rättsprövningslagen inte skulle ha uppfyllt kraven på domstolsprövning enligt artikel 6.1. I fallet Bengtsson (ansökan 18660/91, beslut den 7 december 1994) gällde klagomålet bl.a. att Regeringsrättens prövning av ett av regeringen meddelat beslut om expropriationstillstånd inte uppfyllde kraven enligt artikel 6.1. Kommissionen fann att rättsprövningen uppfyllde de krav på domstolsprövningens omfattning som följer av artikel 6.1 och avvisade klagomålet i denna del som uppenbart ogrundat. En liknande ståndpunkt har kommissionen intagit i fallet Allan Jacobsson II som nu är föremål för prövning i kommis- sionen beträffande en annan fråga (se avsnitt 5). Rättsprövningslagen har varit i kraft i drygt sju år och erfarenheterna av lagens tillämpning har hittills varit goda. Rättsprövningsinstitutet kommer säkert att behövas under överskådlig tid framöver. Allt talar för att den prövning som domstolarna gör enligt lagen motsvarar kraven på domstolsprövningens omfattning enligt Europakonventionen. Regeringen anser därför att tiden nu är mogen att permanenta rättsprövningslagen. 5 Muntlig förhandling i rättsprövningsärenden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En bestämmelse om muntlig förhandling införs| | i rättsprövningslagen. Enligt denna skall domstolen hålla muntlig| | förhandling, om sökanden begär det och det inte är up-penbart | | obehövligt. | -------------------------------------------------------------------- Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan utom två tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag eller lämnar det utan erinran. Regeringsrätten påpekar att Europakonventionens krav på muntlighet gäller som svensk lag, sedan konventionen inkorporerats. Det är därför onödigt att på annat håll ha särskilda bestämmelser om muntlighet som kanske sträcker sig längre än konventionskravet. Ett ytterligare skäl mot förslaget är enligt Regeringsrätten den pågående rättsutvecklingen på området. Sveriges domareförbund anser att frågan om muntlig förhandling bör belysas ytterligare inom ramen för den pågåen- de översynen av förvaltningsprocesslagen. Hovrätten för Övre Norrland och Malmö tingsrätt har vissa synpunkter på den lagtekniska utformningen. Skälen för regeringens förslag: Rättsprövningslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om handläggningsform. Sådana bestämmelser finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291). I förvaltningsprocessen gäller som huvudregel enligt 9 § förvaltningsprocesslagen att förfarandet är skriftligt. Domstolarna, inklusive Regeringsrätten, får hålla muntlig förhandling beträffande en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I kammarrätterna (och länsrätterna) gäller dessutom att muntlig förhandling skall hållas, om en enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter ha rätt till en rättvis och offentlig förhandling („a fair and public hearing„). I den proposition som låg till grund för införandet av rättsprövningslagen diskuterades frågan om muntlig förhandling (prop. 1987/88:69 s. 28 f.). Det anfördes att konventionstexten enligt svensk uppfattning inte kan tas till intäkt för ett absolut krav på muntlig förhandling inför domstol men att frågan ännu inte hade prövats av Europadomstolen. Det påpekades också att rättegångar i vårt land är öppna för insyn även vid ett skriftligt förfarande genom allmänhetens grundlagsskyddade rätt att ta del av allmänna handlingar. Slutsatsen blev att frågan om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden tills vidare borde lösas med tillämpning av de allmänna regler i ämnet som finns i förvaltningsprocesslagen. I samband med att frågan om en förlängning av rättsprövningslagens giltighetstid behandlades första gången påpekade Lagrådet att en rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsförfarandet borde skrivas in i lagen så snart som möjligt i syfte att undvika konflikter med konventionen (prop. 1990/91:176 s. 17). Regeringen valde emellertid att inte förorda någon särlösning för rättsprövningsärendena med den huvudsakliga motiveringen att det ännu inte var möjligt att av Europadomstolens praxis dra några generella slutsatser om kravet på muntlig förhandling samt att Domstolsutredningen enligt sina direktiv skulle se över reglerna om rätt för en part att få till stånd en muntlig förhandling i förvaltningsprocessen (a. prop. s. 11). Konstitutionsutskottet menade i sitt betänkande Normgivningsfrågor m.m. (1991/92:KU12) att regeringen i ett lämpligt sammanhang borde pröva förut- sättningarna att vidga möjligheten till muntlig förhandling i rättspröv- ningsärenden. Europadomstolens praxis i fråga om kravet på muntlig förhandling enligt artikel 6.1 har nu hunnit bli ganska omfattande. Av denna praxis kan sammanfattningsvis utläsas följande. En part har i allmänhet rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Om parten uttryckligen avstår från muntlig förhandling, behöver en sådan inte hållas. Den som inte begär muntlig förhandling anses ha avstått från sin rätt till en sådan förhandling. Om prövningen i överrätten är begränsad till rent rättsliga aspekter, har parten inte rätt till en ny muntlig förhandling. (Jfr Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. s. 157 f. samt Danelius i Svensk Juristtidning 1994 s. 357 f. och 1995 s. 602 f.) Europadomstolen har numera prövat frågan om muntlig förhandling i ett rättsprövningsärende, nämligen i målet Fredin II mot Sverige (dom 1994-02-23, Ser. A Vol. 283-A). Klaganden hade begärt förlängning av den tid inom vilken han skulle avveckla och återställa en grustäkt, för vilken täkttillståndet hade upphört att gälla. Regeringsrätten avslog hans begäran om muntlig förhandling med den motiveringen att den inte fann sådana omständigheter föreligga som enligt 9 § andra stycket förvaltningsprocesslagen utgör skäl för muntlig förhandling samt konstaterade att regeringens beslut inte stred mot någon rättsregel. Två regeringsråd ansåg att muntlig förhandling borde hållas med hänsyn till Europadomstolens praxis. Europadomstolen slog fast att Regerings- rätten agerat som första och enda domstolsinstans i ärendet, att dess jurisdik- tion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunde röra faktiska omständigheter samt att klagandens talan i målet kunde ge upphov till såväl rättsfrågor som sakfrågor. Domstolen fann därför att artikel 6.1, i vart fall under sådana omständigheter, garanterar den enskilde en rätt till muntlig för- handling och att Regeringsrättens vägran att hålla en sådan innebar en kränkning av artikeln. Europadomstolen har ännu inte tagit ställning till om en rätt till muntlig förhandling föreligger även i det fall rättsprövningsärendet endast rör en ren rättsfråga. Ett sådant fall är nu föremål för Europakommissionens bedömning i ärendet Allan Jacobsson II (ansökan 16970/90). I betänkandet Några frågor om Regeringsrätten (SOU 1992:138) föreslås en ny regel om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen, vilken skall omfatta processen i alla instanser, både i vanliga mål och i rättsprövningsärenden. Förslaget utgår från Domstolsutredningens förslag i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106). Det förslag som presenteras i 1992 års betänkande innebär att muntlig förhandling skall hållas på begäran av en enskild part i mål som avser frihetsberövande, sanktionsavgift, äganderätt till egendom, rätt att fortsätta viss näringsverksamhet eller rätt till vårdnad om eller umgänge med barn. En parts begäran om muntlig förhandling skall dock inte behöva bifallas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om sammanträdet av annan anledning är uppenbart obehövligt. Förslagen är fortfarande under beredning i Justitiedepartementet. Från och med den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen som svensk lag, vilket innebär att konventionen är direkt tillämplig och kan åberopas av enskilda inför svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar. Artikel 6.1 innehåller en bestämmelse om rätt till „en rättvis och offentlig förhandling„. Regeringsrätten liksom en av Lagrådets ledamöter har därför ansett det onödigt att införa en särskild regel om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden. Regeringen delar inte denna uppfattning. Som uttalades i samband med inkorporeringen av Europakonventionen (prop. 1993/94:117 s. 40 f.), medför inkorporeringen ingen ändring av den svenska lagstiftarens skyldighet att löpande se till att den inhemska lagstiftningen uppfyller de krav som konventionen ställer. Enligt regeringens mening är det dessutom väsentligt att tydliggöra de möjligheter som finns för den enskilde att få till stånd en munt- lig förhandling i ett rättsprövningsärende. Rätten till muntlig förhandling i dessa ärenden bör därför uttryckligen anges. På grund av rättsprövnings- institutets speciella karaktär bör den nya bestämmelsen införas i rätt- sprövningslagen. Europakonventionens innebörd utvecklas ständigt genom konventionsorganens praxis. En generellt utformad regel om muntlig förhandling är därför att föredra framför en uppräkning av olika typer av mål i vilka en rätt till muntlig förhandling skall finnas, såsom har föreslagits i de ovan nämnda betänkandena. Enligt regeringens förslag skall domstolen hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. De flesta ärenden som prövas enligt rättsprövningslagen rör sådana civila rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 6.1 av Europakonventionen. För dessa fall får det avgöras med ledning av konventionsorganens praxis huruvida en muntlig förhandling är uppenbart obehövlig eller ej. I de fall Europakonventionen genom sin praxis kräver muntlig förhandling kan det aldrig vara obehövligt att en sådan hålls i den svenska domstolen. Enligt Europadomstolens hittillsvarande praxis har domstolarna inte ansetts skyldiga att hålla muntlig förhandling, om parten inte har framställt en begäran om detta. Enligt en av Lagrådets ledamöter skulle det till följd av en utveckling av Europadomstolens praxis kunna uppkomma fall där den svenska domstolen inte är skyldig att hålla muntlig förhandling enligt den föreslagna bestämmelsen i rättsprövningslagen, eftersom sökanden inte har begärt muntlig förhandling, men där en sådan skyldighet föreligger enligt Europakonventionen. Regeringen anser inte detta vara ett skäl mot att bestämmelsen införs. Skulle Europadom-stolens praxis utvecklas i en sådan riktning, måste den svenska dom- stolen givetvis hålla muntlig förhandling i enlighet med Europakonventionen, om det framgår att sökanden vill ha en sådan förhandling. Det skulle dessutom kunna ge regeringen anledning att återkomma till riksdagen med förslag till förändrad lydelse av bestämmelsen. 6 Rättsprövningslagens tillämpningsområde -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Rättsprövningslagens tillämpningsområde bör| | för närvarande inte utvidgas. | -------------------------------------------------------------------- Kommitténs bedömning: Kommittén uttalar att ärenden som rör tillämpningen av gynnande föreskrifter är av sådan art att de inte kräver en möjlighet till domstolsprövning ur Europakonventionens synvinkel. Enligt kommittén finns det för närvarande inte något som tyder på att prövning av domstolsliknande nämnder inte skulle uppfylla konventionens krav på domstolsprövning. Kommittén föreslår inga ändringar såvitt gäller rättsprövningslagens tillämpningsområde. Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har uttalat sig i denna fråga. Riksskatteverket tillstyrker att inga ändringar görs avseende rättsprövningslagens tillämpningsområde. Regeringsrätten anser att det numera finns anledning att anta att uttrycket „civila rättigheter och skyldigheter„ i Europakonventionens artikel 6 sträcker sig betydligt längre än vad 8 kap. 3 § regeringsformen gör. Hit räknas även rätten till statliga bidrag m.m. i vissa fall. Enligt Regeringsrätten finns även anledning att erinra om att rätten att utnyttja fast egendom faller under konventionsuttrycket. Regeringsrätten menar att hänvisningen vad gäller förvaltningsärendets art mycket väl kan ske till artikel 6 i konventionen. Denna uppfattning delas av Lantbrukarnas Riksförbund. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anser att kommittén borde ha övervägt om inte tiden är mogen att sluta an till Europakonventionens uttryck „civila rättigheter och skyldigheter„ vad gäller gränsdragningen för vad som kan bli föremål för rättsprövning i stället för hänvisningen till8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen. Fakultetsnämnden anför vidare att vissa av undantagen från lagens tillämpningsområde i 2 § framstår som betänkliga ur Europakonventionens synvinkel, främst undantaget för beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder. Skälen för regeringens bedömning: Begreppet „civila rättigheter och skyldigheter„ En förutsättning för rättsprövning är att förvaltningsärendet rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, dvs. rör tillämpningen av civilrättsliga eller betungande offentligrättsliga normer. Ärenden som gäller tillämpningen av gynnande föreskrifter, t.ex. rätten till statliga lån och bidrag, kan inte bli föremål för rättsprövning. I förarbetena till rättsprövningslagen antogs att man med bred marginal skulle täcka vad som rimligen kan falla under Europakonventionens begrepp „civila rättigheter och skyldigheter„, om man bestämde tilllämpningsområdet genom en hänvisning till 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen (prop. 1987/88:69 s. 21). En hänvisning till regeringsformen ansågs vara att föredra framför en användning av begreppet „civila rättigheter och skyldigheter„, eftersom avgränsningen av tillämpningsområdet på så sätt skulle bli klarare och det dessutom kunde verka förvirrande att använda ordet „civila„ i detta sammanhang. Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att begreppet „civila rättigheter och skyldigheter„ inte avser enbart sådana förhållanden som det är fråga om i ovannämnda paragrafer i regeringsformen utan att därmed också kan avses rätten till sociala förmåner inom ramen för olika försäkringssystem (Feldbrugge mot Nederländerna och Deumeland mot Västtyskland, domar 1986-05-29, Ser. A Vol. 99 och 100). På senare tid har domstolen funnit artikel 6.1 tillämplig även på sociala förmåner utan egentliga privaträttsliga inslag, under förutsättning att det enligt inhemsk rätt varit fråga om individuella lagreglerade rättigheter av ekonomisk art (Salesi mot Italien, dom 1993-02-26, Ser. A Vol. 257-E och Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom 1993-06-24, Ser. A Vol. 263). I svensk rätt finns exempel på att beslut avseende statliga bidrag och stöd i olika former inte kan överklagas till domstol. Regeringsrätten har nyligen haft att bedöma om vissa statliga bidrag till jordbrukare kan anses röra civila rättigheter enligt artikel 6.1. Regeringsrätten anförde i sitt beslut den 22 november 1995 (mål nr 4302-1995) att även om det finns omständigheter som i viss mån kan anses tala för att rätten till de aktuella ekonomiska bidragen faller inom tillämpningsområdet för artikel 6, kan några säkra uttalanden om att så är fallet för närvarande inte göras. Högsta domstolen hade tidigare beträffande samma omtvistade bidrag sagt att den europeiska rättspraxis som har utvecklats starkt talar för att rätten till de ifrågavarande ekonomiska bidragen bör anses röra civila rättigheter i konventionens mening (NJA 1994 s. 657). Europadomstolen har gett begreppet „civila rättigheter och skyldigheter„ en allt vidare tolkning. Huruvida tvister om statliga bidrag och stöd på t.ex. jordbrukets område kan anses gälla civila rättigheter har ännu inte prövats av Europadomstolen. På grund av den utvidgning som ständigt sker av begreppets innehåll, är det inte någonsin möjligt att definitivt ta ställning till om vår lagstiftning helt och hållet uppfyller konventionens krav på rätt till domstolsprövning. En utvidgning av rättsprövningslagens tillämpningsområde kräver noggranna överväganden. Regeringen är inte nu beredd att lägga fram förslag till ändringar i detta avseende men har för avsikt att noga följa utvecklingen på området och vid behov föreslå nödvändiga ändringar. Beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande Normgivningsfrågor m.m. (1991/92:KU12), som godtagits av riksdagen (rskr. 1991/92:51), uttalat att regeringen i lämpligt sammanhang bör pröva förutsättningarna att låta rättsprövningslagen gälla beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder. I 2 § första stycket rättsprövningslagen undantas från lagens tillämp- ningsområde beslut av en sådan nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. I andra stycket görs undantag för bl.a. beslut av arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder. Beträffande dessa nämnder finns inget formellt krav på att ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ordföranden i en arrendenämnd eller hyresnämnd skall dock vara lagfaren (2 och 5 §§ lagen [1973:188] om arrendenämnder och hyresnämnder). Både ordföranden och vice ordföranden i en övervakningsnämnd skall vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare (37 kap. 2 § brottsbalken). Enligt bestämmelser i jordabalken, brottsbalken och vissa andra lagar kan de flesta beslut som meddelas av arrende-, hyres- och övervakningsnämnder komma under domstolsprövning eller prövning av en sådan nämnd som avses i 2 § första stycket rättsprövningslagen. I fråga om vissa beslut är dock dessa nämnder slutinstans. I förarbetena till rättsprövningslagen sägs att starka skäl talar för att arrendenämnder, hyresnämnder och övervakningsnämnder bör likställas med domstolar med hänsyn till att deras funktion, organisation, utred- ningsmöjligheter och självständiga ställning i allt väsentligt motsvarar vad som brukar utmärka en domstol (prop. 1987/88:69 s. 36). Enligt artikel 6.1 i konventionen skall den enskilde vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter ha tillgång till en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Av Europadomstolens praxis framgår att som domstol kan godkännas även organ som betecknas som nämnder, råd m.m. Huruvida de svenska arrende-, hyres- och övervakningsnämnderna uppfyller domstolskravet i konventionen har ännu inte prövats av konventionsorganen. Det finns dock inget som direkt tyder på att så inte skulle vara fallet. Enligt regeringens bedömning finns därför för närvarande inga skäl att låta rättsprövningsinstitutet omfatta beslut av dessa nämnder. 7 Fullföljdshänvisning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu införa en regel| | om fullföljdshänvisning i samband med avgöranden som kan bli | | föremål för rättsprövning. | -------------------------------------------------------------------- Kommittén nämner i korthet vad som sägs om fullföljdshänvisning i rättsprövningslagens förarbeten (prop. 1987/88:69) men har för övrigt inte behandlat frågan. Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Några särskilda regler om att den som kan ansöka om rättsprövning av ett beslut skall underrättas om denna möjlighet i samband med beslutet finns inte. Konstitutionsutskottet har i det ovannämnda betänkandet Normgivningsfrågor m.m. (1991/92:KU12) uttalat att regeringen bör pröva förutsättningarna för att införa bestämmelser om fullföljdshänvisning i samband med avgöranden som kan bli föremål för rättsprövning. I förarbetena till rättsprövningslagen diskuterades behovet av regler om fullföljdshänvisning (prop. 1987/88:69 s. 29). Det antogs att kunskap om den nya möjligheten till domstolsprövning skulle spridas snabbt i vida kretsar. Man erinrade om den serviceskyldighet som myndigheterna har enligt förvaltningslagen (1986:223) och menade att det knappast är påkallat att därutöver ha en särskild regel om att den som kan begära rättsprövning skall underrättas om detta i samband med beslutet. Man påpekade också att någon generell skyldighet att ge fullföljdshänvisning inte föreligger i gällande rätt och nämnde beslut som kan överklagas genom kommunalbesvär som exempel på fall för vilka det inte före- skrivs någon sådan skyldighet. Det har enligt regeringens uppfattning inte framkommit något som ger anledning att bedöma frågan om fullföljdshänvisning annorlunda idag än som skedde vid tillkomsten av rättsprövningslagen. Regeringen finner därför inte skäl att lägga fram något förslag om införande av en regel om fullföljdshänvisning. 8 Dröjsmålstalan -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Någon generell möjlighet till s.k. dröjs-| | målstalan i förvaltningsärenden bör inte införas. | -------------------------------------------------------------------- Kommitténs förslag: En enskild part skall ha en generell möjlighet till dröjsmålstalan i sådana förvaltningsärenden som har väckts av parten och som avser myndighetsutövning. Genom ett studium av den tillsynsverksamhet som bedrivs av Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern (JK) och konstitutionsutskottet anser sig kommittén ha funnit ett visst underlag för att kunna konstatera att myndigheterna ibland inte fattar beslut inom rimlig tid. Kommittén menar att en möjlighet till dröjsmålstalan är av vikt för att den svenska rättsordningen skall väl ansluta sig till den europeiska standarden. En lagreglerad generell rätt till dröjsmålstalan finns i Tyskland, Frankrike och Österrike. Kommittén påpekar att man i svensk rätt på grund av EG-direktiv nyligen har infört en rätt till dröjsmålstalan i vissa lagar på det finansiella området, t.ex. bankrörelselagen (1987:617). Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande. Om myndigheten inte har avgjort ett ärende inom sex månader från det att det väcktes, får parten begära att länsrätten prövar om ärendet onödigt uppehålls. Om domstolen finner att så är fallet, skall den förelägga myndigheten att avgöra målet inom en bestämd tid. Om myndigheten inte följer föreläggandet, får domstolen på begäran av parten förordna att ärendet överlämnas för avgörande till den myndighet som skulle ha prövat ett överklagande. Saknas en sådan överinstans, får domstolen själv överta ärendet eller förordna att ärendet skall prövas på annat sätt. Även regeringens handläggning av förvaltningsärenden föreslås kunna bli föremål för dröjsmålstalan. I sådana fall skall prövningen göras av Regeringsrätten. Tre av ledamöterna i kommittén anser att frågan inte är tillräckligt utredd och har därför reserverat sig mot förslaget. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan avstyrker de flesta kommitténs förslag. JO, Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Regeringsrätten, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Riksskatteverket, Boverket, Statens jordbruksverk, Landstingsförbundet m.fl. anser att förslaget bygger på ett bristfälligt underlag och att det inte är utrett att det verkligen behövs en generell möjlighet till dröjsmålstalan. JO anser det vara en svaghet i utredningen att förslagets förhållande till stadgandet i 11 kap. 7 § regeringsformen över huvud taget inte berörs. JO påtalar vidare att ett rubbande av instansordningen kan medföra problem. En del remissinstanser, däribland Riksförsäkringsverket, Sundbybergs kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation, menar att det i svensk rätt finns tillräckliga medel mot långsam ärendehandläggning och pekar på JO:s och JK:s tillsynsverksamhet, tjänstefelsansvaret samt det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207). Andra, t.ex. Länsstyrelsen i Uppsala län och Länsstyrelsen i Hallands län, anser att det kan behövas bättre medel mot långsam handläggning av ärenden men att man i så fall bör bygga vidare på dem som redan finns i stället för att införa ett helt nytt institut. En möjlighet vore att ge JO och JK vidgade befogenheter, t.ex. på så sätt att de kunde ges rätt att förelägga myndigheter att avgöra ärenden inom en viss tid, om de anser att ärendena onödigt uppehålls. Kammarkollegiet m.fl. invänder att förvaltningsärendena är av så olika slag att en gemensam tidsfrist på sex månader inte kan passa i samtliga fall. Kammarkollegiet liksom Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att dröjsmålstalan i sig är resurskrävande och kan leda till längre handläggningstider totalt sett. JK uttalar att tanken att införa en talemöjlighet mot senfärdiga myndigheter ter sig principiellt intressant men att kommittén inte har kunnat peka på att det mer allmänt skulle råda sådana missförhållanden som skulle motivera ett generellt införande av detta nya institut. JK tillägger att det kan vara klokt att avvakta erfarenheterna av den nyligen införda möjligheten till dröjsmålstalan på det finansiella området, innan saken bedöms mer generellt. Bland de remissinstanser som inte har någon erinran mot kommitténs förslag kan nämnas Jönköpings tingsrätt, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Finansinspektionen, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Svenska Bankföreningen. Skälen för regeringens bedömning: I svensk rätt finns krav på att myndigheterna skall handlägga sina ärenden med skyndsamhet. Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) skall ett förvaltningsärende där någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Även i vissa specialförfattningar finns bestämmelser om skyndsam handläggning. I samband med tillkomsten av förvaltningslagen uttalade konstitutionsutskottet att det med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder inom förvaltningen torde vara vanskligt att i förvaltningslagen införa några mera preciserade bestämmelser om tidsfrister i handläggningen (bet. 1985/86:KU21 s. 10). I artikel 6.1 av Europakonventionen, som avser domstolarnas handläggning av mål, ges rätt till förhandling inom skälig tid. Det krävs varken enligt EG-rätten eller Europakonventionen att det skall finnas en allmän rätt till dröjsmålstalan i förvaltningsärenden. En grundläggande förutsättning för att införa en rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen finns ett behov av ett sådant institut. Såsom flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i Sverige medel mot långsam handläggning, främst genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet. Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden hos JO, JK och konstitutionsutskottet visar i och för sig att det ibland förekommer oacceptabelt långa handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och även hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett omfattande problem. I de fall långa handläggningstider förekommer är det inte klarlagt vad detta i allmänhet beror på. Är hög arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken, är det tveksamt om handläggningstiderna totalt sett blir kortare, om det ges en rätt till dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i längre handlägg- ningstider både hos förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller uteslutas att bestämda handläggningstider och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen. Det är även osäkert vilka kostnadseffekter ett införande av en generell rätt till dröjsmålstalan skulle få. Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot bakgrund av det anförda anser regeringen att kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör genomföras. 9 Kostnader Regeringens förslag om att rättsprövningslagen skall permanentas och att en bestämmelse om muntlig förhandling skall införas i lagen torde för domstolarnas del medföra endast marginella kostnadsökningar. Regeringens bedömning är att dessa kostnadsökningar ryms inom nuvarande resursramar. Några andra kostnader kommer inte att uppstå till följd av förslagen. 10 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut 3 a § Bestämmelsen, som är ny, behandlas i avsnitt 5. Genom bestämmelsen regleras frågan om muntlig förhandling i rättsprövningsärenden både i Regeringsrätten och i kammarrätterna. Muntlig förhandling skall hållas, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. I vilka fall det är uppenbart obehövligt att hålla muntlig förhandling får i allmänhet avgöras mot bakgrund av Europakommis- sionens och Europadomstolens praxis. Lagen skall inte längre vara tidsbegränsad. Denna fråga behandlas i avsnitt 4. Delar av kommitténs sammanfattning av betänkandet Rättsprövningslagen Våra förslag om domstolsprövning av förvaltningsbeslut innebär inte att rättsprövningslagen blir överflödig, då regeringen i vissa förvaltningsärenden kommer att kvarstå som överklagandeinstans samt i vissa förvaltningsärenden som första och enda instans. Vi föreslår därför att rättsprövningslagen permanentas, för att tillförsäkra den enskilde en sådan rätt till domstolsprövning som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Vi föreslår inga ändringar i lagens tillämp- ningsområde och inte heller vad avser domstolsprövningens omfattning. Beträffande rättsprövande instans övervägs för närvarande i regeringskansliet en nedflyttning av prövningen av vissa ansökningar om rättsprövning från Regeringsrätten till kammarrätt. Detta hänger samman med den pågående reformen om nedflyttning av prövningen av ansökningar om resning och återställande av försutten tid till kammarrätt. Det är nämligen mest ändamålsenligt att en och samma instans har möjlighet att tillämpa de olika prövningsinstituten då de ligger varandra nära. Tanken är inte att en lägre förvaltningsdomstol än Regeringsrätten skall kunna bevilja t.ex. resning av regeringsbeslut (prop. 1993/94:116 s. 23). Då arbete pågår rörande frågan om rättsprövande instans lägger vi inte fram något eget förslag på denna punkten men uttalar uppfattningen att ansökningar om rättsprövning av regeringens beslut inte bör ankomma på annan domstol än Regeringsrätten. I övriga fall bör ansökningar om rättsprövning av beslut av förvaltningsmyndigheter kunna prövas av kammarrätt såvida denna ges möjlighet att pröva ansökningar om resning av sådana myndigheters beslut. Vi föreslår slutligen att i rättsprövningslagen införs en regel om rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden. Av denna framgår att en enskild part på begäran skall ha rätt till sådan förhandling om förhandling inte är uppenbart obehövlig. Detta innebär att i de fall Europakonventionen genom sin praxis uppställer krav på sammanträde kan det aldrig vara obehövligt att sådant hålls i Regeringsrätten. Dröjsmålstalan En ytterligare förstärkning av den enskildes ställning gentemot den offentliga förvaltningen föreslår vi genom införandet av en möjlighet till s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den myndighet som har att fatta beslut i ärendet. Införandet av en generell möjlighet till talan mot den offentliga förvaltningens passivitet ansluter sig väl till den europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av förvaltningsbeslut då en sådan möjlighet sedan länge finns bl.a. i Tyskland, Frankrike och Österrike. Möjlighet till dröjsmålstalan bör finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. De förvaltningsorgan, mot vilkas passivitet den enskilde skall kunna föra talan är främst förvaltningsmyndigheterna men även regeringen och domstolar såvitt avser deras handläggning av förvaltningsärenden. Vi föreslår att dröjsmålstalan skall kunna väckas av en enskild part som påkallat ett förvaltningsbeslut men inte erhållit ett sådant inom sex månader från det att parten väckte ett förvaltningsärende hos en myndighet. Sådan talan får väckas hos allmän förvaltningsdomstol, alltså länsrätten. Såvitt avser för- valtningsärenden som handläggs av regeringen bör dock en talan om dröjsmål prövas av Regeringsrätten. I de fall det är en domstol som handlägger förvaltningsärenden, exempelvis personalärenden eller ärenden om utlämnande av allmän handling, prövas dröjsmålstalan av närmast högre domstol eller, om sådan inte finns av den domstol som har att pröva ansökan om resning av beslutet i ärendet. Om den prövande domstolen finner att ett ärende onödigt uppehålls får den sätta ut en tidsfrist inom vilken ärendet skall vara avgjort av myndigheten. Om efter tidsfristens utgång, eller efter eventuell förlängning av denna, ännu inget beslut fattats får den enskilde parten begära att domstolen flyttar över ärendet för avgörande till den myndighet som skulle prövat ett överklagande av beslutet. Sådan myndighet kan vara antingen en förvaltningsmyndighet, regeringen eller en domstol. Finns ingen överinstans får domstolen i ytterlighetsfall själv uppta ärendet till avgörande. Den sistnämnda möjligheten gäller dock inte vid dröjsmålstalan som väckes hos Regeringsrätten och avser regeringens underlåten- het att avgöra förvaltningsärende. Kommitténs lagförslag 1. Förslag till Lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223) dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av följande lydelse, [dels att 23 § skall ha följande lydelse.] -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Dröjsmålstalan 17 a § Har en myndighet inte avgjort ett förvaltningsärende som en enskild part väckt och som avser myndighetsutövning mot parten inom sex månader från det att ärendet väcktes, får denne begära att allmän förvaltningsdomstol prövar om ärendet onödigt uppehålls. Om ärendet handläggs av en domstol, prövas sådan dröjsmålstalan av närmast högre domstol eller, om sådan inte finns av den domstol som har att pröva ansökan om resning av beslut i ärendet. Om domstolen vid sin prövning av dröjsmålstalan finner att ärendet onödigt uppehålls, skall den förelägga den myndighet som talan avser att inom en bestämd tid avgöra ärendet. Följer myndigheten inte före- läggandet, får domstolen på begäran av parten förordna att ärendet skall överlämnas för avgörande till den myndighet som skulle prövat ett överklagande av beslutet. Om sådan överinstans inte finns, får domstolen själv överta ärendet eller om detta är uppenbart olämpligt förordna om annan prövning av ärendet. Talan mot domstols beslut i mål om dröjsmålstalan får inte föras. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut dels att lagen skall ha rubriken Lag (1988:205) om rättsprövning av förvaltningsbeslut, m.m., dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och 5 a §§, av följande lydelse, dels att 6 § samt ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Muntlig förhandling 3 a § Muntlig förhandling skall hållas i målet, om en enskild part begär det och sådan förhandling inte är uppenbart obehövlig. Dröjsmålstalan 5 a § Har regeringen inte avgjort ett förvaltningsärende som en enskild part väckt och som avser myndig- hetsutövning mot parten inom sex månader från det att ärendet väcktes, får denne begära att Regeringsrätten prövar om ärendet onödigt uppehålls. Om Regeringsrätten finner att ärendet onödigt uppehålls, skall den förelägga regeringen att inom en bestämd tid avgöra ärendet. 6 § -------------------------------------------------------------------- Vid rättsprövning är en avdelning Vid rättsprövning och prövning av regeringsrätten domför med tre enligt 5 a § är en avdelning av regeringsråd om prövningen är av Regeringsrätten domför med tre enkelt slag. Vid beslut att regeringsråd om prövningen är av avvisa en för sent inkommen enkelt slag. Vid beslut att ansökan om rättsprövning är avvisa en för sent inkommen ansökan avdelningen domför med tre om rättsprövning är avdelningen regeringsråd. I övrigt gäller om domför med tre regeringsråd. I regeringsrättens sammansättning övrigt gäller om Regeringsrättens lagen (1971:289) om allmänna sammansättning lagen (1971:289) om förvaltningsdomstolar. allmänna förvaltningsdomstolar. -------------------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juni 1988. Den tillämpas på beslut juni 1988. som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1994. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig eller beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet Riksdagens ombudsmän, Riksdagens revisorer, Högsta domstolens ledamöter, Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Jönköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Hallands län, Länsrätten i Kopparbergs län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, Stiftelsen Svenska Institutet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Socialstyrelsen, Vägverket, Generaltullstyrelsen, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Centrala studiestödsnämnden, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsmiljöfonden, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Press- tödsnämnden, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska kyrkans centralstyrelse, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Sundbybergs kommun, Göteborgs kommun, Karlstads kommun, Vännäs kommun, Kiruna kommun, Svenska Kom- munförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sve- riges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges domareförbund, Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige, Föreningen Den Nya Välfärden, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Föreningen Länsstyrelsernas Chefsjurister, Länsstyrelsen i Kristianstads län och Östersunds kommun. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse, dels att ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -------------------------------------------------------------------- Muntlig förhandling 3 a § Domstolen skall hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. -------------------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1 juni 1988. Den tillämpas på beslut juni 1988. som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1997. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-30 Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk- ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam. Enligt en lagrådsremiss den 25 januari 1996 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inger Kalmerborn. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: Staffan Magnusson och Leif Ekberg: I remissen föreslås att det i lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall föras in en ny paragraf som innebär att domstolen skall hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Förslaget grundar sig på ett förslag med motsvarande innehåll av Fri- och rättighetskommittén i betänkandet SOU 1994:117. Enligt vår mening kan det diskuteras om det i rättsprövningslagen behövs en bestämmelse om muntlig förhandling vid sidan om det krav på "a fair and public hearing" som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen. Vi vill dock inte motsätta oss att den föreslagna bestämmelsen införs. Leif Lindstam: I sitt yttrande över Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU 1994:117) Domstolsprövning av förvaltningsärenden avstyrkte Regeringsrättens ledamöter förslaget om att i rättsprövningslagen skulle införas en särskild bestämmelse om muntlig förhandling. Skälen härför har återgetts i remissprotokollet (avsnitt 5). Enligt min uppfattning bör redan av dessa skäl den föreslagna bestämmelsen inte införas i lagen. Bestämmelsen har utformats så att en första förutsättning för att muntlig förhandling skall hållas är att sökanden begär det. Visserligen sägs i remissprotokollet (avsnitt 5) att den som inte begär muntlig förhandling anses ha avstått från sin rätt till en sådan förhandling. Detta påstående kan dock vara alltför kategoriskt. Såvitt bekant ger Europadomstolens hittillsvarande praxis inte stöd för påståendet i det fall det är fråga om den första och enda domstolsprövningen och parten inte företräds av ett rättsbildat ombud. Det kan därför tänkas att en domstol, om sökanden inte begärt muntlig förhandling, i vissa fall kommer att vara skyldig enligt Europakonventionens bestämmelser men inte enligt den föreslagna paragrafen i rättsprövningslagen att hålla sådan förhandling. Detta förhållande minskar i viss mån värdet av den föreslagna bestämmelsen och förstärker skälen mot att den införs. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1996 Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hell-ström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:133 Några frågor om rätts-prövning m.m.