Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:126 Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 25 januari 1996 Ingvar Carlsson Lena Hjelm-Wallén (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att regeringen avger förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att Sverige utan villkor erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som behörig i fråga om tvister som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 3 2 Ärendet och dess beredning................................. 4 3 Bakgrund................................................... 4 3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll....... 4 3.2 Domstolens verksamhet m.m........................... 5 3.3 Konsekvenser av fällande domar...................... 7 4 Överväganden............................................... 8 Bilaga Domar i mål mot Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996.............................................. 20 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses i artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 2 Ärendet och dess beredning Enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-konventionen) kan konventionsstaterna avge förklaring att Europa-domstolens jurisdiktion i frågor om tolkning och tillämpning av konventionen är tvingande för staten. Den 15 juni 1966 deponerade Sverige hos Europarådets generalsekreterare en förklaring enligt denna artikel av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj 1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor om tolkning eller tillämpning av konventionen samt av det första och det fjärde tilläggsprotokollet domstolens jurisdiktion skulle vara tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966:33, bet. UU3, rskr. 152). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senare förnyats för ytterligare femårsperioder (prop. 1971:13, 1975/76:120, 1980/81:96, 1985/86:94 och 1990/91:79) och löper således ut den 13 maj 1996. Regeringen måste därför ånyo ta ställning till frågan om ett förlängt erkännande av domstolens jurisdik- tion. I fråga om bakgrunden till den ursprungliga svenska förklaringen hänvisas till vad dåvarande chefen för Justitiedepartementet anförde i proposition 1966:33. Sverige har varit underkastat Europadomstolens jurisdiktion sedan år 1966. I regeringens proposition om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen med utgångspunkt i Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande Inkorpo-rering av Europakonventionen (SOU 1993:40) att Sverige utan begränsning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet, bör erkänna Europadomstolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade erkännandet av domstolens jurisdiktion löper ut. Fri- och rättighetskommitténs betänkande har remissbehandlats. Någon särskild remissbehandling av detta ärende har därför inte ansetts behövlig. En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över kommitténs betänkande finns i bilaga 3 till propositionen 1993/94:117. En sammanställning av remiss- yttranden har publicerats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ds 1993:90, reviderad upplaga). 3 Bakgrund 3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll Europakonventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952(prop. 1951:165, bet. UU11, rskr. 251:2). Senare har Sverige också ratificerat elva tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953:32, 1964:87, 1983/84:31, 1984/85:123, 1985/86:18, 1991/92:165 samt 1994/95:115). Genom de första, fjärde, sjätte och sjunde tilläggsprotokollen har antalet skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar behörigheten för Europadomstolen att avge rådgivande yttranden till Europarådets ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen innefattar vissa förändringar i förfarandet inför Europakommissionen och Europadomstolen. Det femte protokollet gäller sättet att utse ledamöter i kommissionen och domstolen. Det nionde protokollet ger också en enskild klagande rätt att hänskjuta ett mål till domstolens prövning. Det tionde rör om- röstningsreglerna i Europarådets ministerkommitté vid behandling av klagomål enligt artikel 32 i konventionen. Det elfte protokollet innefattar en genomgripande reformering av övervakningssystemet enligt konventionen. De två sistnämnda protokollen har ännu inte trätt i kraft. Samtliga stater som ratificerat konventionen har numera avgett förklaringar enligt artikel 46. Också rätten för enskilda enligt artikel 25 att anföra klagomål till kommissionen har numera erkänts av samtliga konventionsanslutna stater. Av Europarådets medlemsstater är det endast Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Makedonien, Moldavien och Ukraina som ännu inte har ratificerat konventionen. Finland, Irland, Island, Nederländerna, Rumänien, Slovenien och Schweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Det schweiziska godkännandet av den enskilda klagorätten omprövas dock vart tredje år. Övriga stater har erkänt domstolens behörighet för tidsperioder varierande mellan två och fem år. Danmark och Norge har liksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åt gången. Konventionen och protokollen nr 1-8 till denna har införlivats med svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995. Också protokoll nr 9 har med verkan från den 1 augusti 1995 införlivats med svensk rätt (prop. 1994/95:115, bet. 1994/95:UU12, rskr. 1994/95:214). I samband med färdigställandet av regeringens proposition om inkorporering av Europa- konventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) utarbetades en ny översättning av konventionen och dess tilläggsprotokoll. Den nya översättningen har intagits som bilaga 2 till Konstitutionsutskottets betänkande, 1994/95:KU5. 3.2 Domstolens verksamhet m.m. Domstolen hade vid utgången av år 1995 avgjort 527 mål. Flertalet domar har meddelats under perioden efter år 1980. Fram till dess hade endast ett åttiotal mål prövats av domstolen. Av de mål som domstolen avgjort rör 31 Sverige. I 21 av dessa mål har fastställts att Sverige har brutit mot konventionen. 10 av de fällande domarna rör avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning av förvaltningsbeslut, i ett fall kombinerat med ägande-rättskränkning. Fyra mål rör frågor i anslutning till omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller motsvarande tidigare gällande lagstiftning. Några mål rör kravet på opartisk domstolsprövning och rätten till muntlig förhandling inför domstol. De övriga fällande domarna rör andra rättsområden. De 21 fällande domarna kan jämföras med antalet fällande domar i några andra länder, t.ex. Italien (85), Storbritannien (37), Belgien (35), Österrike (35), Frankrike (34) Nederländerna (23), Danmark (2) och Norge (1). En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns i bilagan. För närvarande är endast ett mål mot Sverige anhängigt i domstolen. Detta rör frågan om fackliga stridsåtgärder vidtagna mot en oorganiserad arbetsgivare för att förmå denne att träffa kollektivavtal kan anses utgöra en kränkning av arbetsgivarens rätt till skydd för sin negativa föreningsfrihet och om staten, genom att i lagstiftning eller på annat vis ha underlåtit att skydda arbetsgivaren mot stridsåtgärderna, kan ådra sig ansvar för konventionsbrott. Antalet mål som prövats av domstolen har alltså ökat avsevärt under de senaste åren. År 1982 hänsköts 10 mål till domstolens prövning. År 1995 hänsköts 113 mål på begäran av en stat eller av kommissionen. Protokoll nr 9, som också ger den enskilde klaganden en rätt att hänskjuta mål till domstolens prövning, har hittintills tillämpats endast i ett fåtal fall. I 31 fall har domstolen med tillämpning av detta protokoll avslagit den enskildes begäran om att få målet prövat. Eftersom de mål som prövas av domstolen först måste granskas av kommissionen kan det vara av intresse att se målutvecklingen hos denna för att kunna bedöma domstolens framtida arbetsbörda. Antalet registrerade klagomål hos kommissionen har ökat från några 100 per år i början av 1980-talet till ca 3 500 vid utgången av 1995. Härtill kommer det stora antalet klagomål som inte registrerats - 10 200 vid utgången av år 1995. Den ökande måltillströmningen sammanhänger med att konventionssystemet blivit mer känt i flera stater, men också med utvidgningen av antalet medlemsstater i Europarådet. Måltillströmningen har gett upphov till stora balanser hos kommissionen och det kan ta 4-5 år innan ett klagomål slutligt prövats av konventionsorganen. Genom protokoll nr 11 till konventionen har ett försök gjorts att åstadkomma en mer rationell målhantering (se prop. 1994/95:115). Enligt detta protokoll skall den nuvarande kommissionen och domstolen avskaffas och ersättas av en ny domstol med heltidsarbetande ledamöter. Reformen träder i kraft ett år efter det att samtliga konventionsstater ratificerat protokoll nr 11 vilket kan beräknas ha skett under år 1996 eller 1997. År 1995 registrerades 165 klagomål mot Sverige hos kommissionen. Flertalet av de klagomål som har riktats mot Sverige har dock prövats av kommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats. Åtskilliga har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I några fall har staten och den klagande träffat förlikning i saken. De klagomål mot Sverige som för närvarande är under handläggning vid kommissionen gäller frågor av skiftande art. Alltjämt förekommer mål om omhändertagande av barn. En påtaglig ökning av antalet utlänningsmål har kunnat konstateras på senare år. Vidare handläggs för närvarande mål om rättsprövning, skyddet för privatlivet och sjukvårdssekretessen, brottsskadeersättning, Justitiekanslerns tillsyn över domstolarna, samernas jakt- och fiskerätt samt ifrågasatt tillämpning av medverkansreglerna i brotts-balken på skattebedrägeri. 3.3 Konsekvenser av fällande domar Genom den tolkning som domstolen har gett vissa av konventionens bestämmelser har det visat sig att svensk rätt och svensk rättstillämpning inte i alla delar stått i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Domstolens avgöranden har därför lett till ett antal lagstiftningsåtgärder på olika områden. Som en följd av domen i målet Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23, Ser. A No 52) har bl.a. införts en bestämmelse i 3 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719) som innebär att ett expropriationstillstånd förfaller, om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning till domstol inom ett år från det att tillståndet beviljades (prop. 1987/88:69, bet. 1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189). Domstolens domar i målen Skoogström och McGoff (dom 1984-10-02 resp. 1984-10- 26, Ser. A No 83) har föranlett ändringar av de svenska häktnings- och anhållandereglerna i 24 kap. rättegångsbalken (prop. 1986/87:112, bet.1987/88:JuU7, rskr.1987/88:30). Ändringarna innebär bl.a. att häktnings- förhandling alltid måste hållas inom 96 timmar efter det att den misstänkte berövats friheten, vilket har medfört att domstolarna ibland måste hålla häktningsförhandling på lördagar och söndagar samt andra helgdagar. Dessa regler har senare reviderats, dock utan att huvud-regeln ändrats (SFS 1995:1310). Domstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut som ansetts röra den enskildes civila rättigheter (se t.ex. målen Pudas och Bodén (dom 1987-10-27 i båda fallen, Ser. A No 125) har lett till att ett nytt prövningsförfarande (rättsprövning) har införts. Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, bet.1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189) skall Regeringsrätten, på ansökan av enskild pröva om ett avgörande som träffats av regeringen eller av en förvaltningsmyndighet som sista instans strider mot någon rättsregel. Efter den 1 januari 1995 skall prövningen av en förvaltningsmyndighets beslut göras av kammarrätt (SFS 1994:1759). Förfarandet gäller sådana förvaltningsärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda. Också andra lagstiftningsåtgärder har måst vidtagas. För närvarande övervägs bl.a. konsekvenserna av dom-stolens dom i målet Holm (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-A) som gäller sammansättningen av domstol i tryckfrihetsmål. Frågan har behandlats i Domarutredningens betänkande SOU 1994:99, Domaren i Sverige inför framtiden. Den rättspraxis som utvecklas av domstolen får allt större betydelse för konventionsstaternas interna lagstiftning. I de stater - de flesta - där konventionen utgör en del av den nationella rätten påverkar konventionen och domstolens praxis den nationella rättstillämpningen direkt. I Sverige kan - särskilt i Högsta domstolens praxis - iakttas att konventionsorganens avgöranden i ökad utsträckning tas i beaktande vid tolkningen av svenska rättsregler. I lagstiftningsarbetet är det numera inte ovanligt att utförliga resonemang förs om konventionsförenligheten av sådana lagförslag som berör den enskildes konventionsskyddade rättigheter. Utveckligen av praxis i Strasbourg måste således fortlöpande följas av regeringen, av domstolarna och av rättstillämpande myndigheter. Detta har blivit särskilt viktigt sedan konventionen inkorporerats med svensk rätt. 4 Överväganden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att regeringen avger | | förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen att Sverige | | utan villkor erkänner Europadomstolens jurisdiktion i fråga om | | tvister om tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen. | -------------------------------------------------------------------- Fri- och rättighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har riktat någon invändning mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Sverige har nu under snart 30 år varit underkastat Europadomstolens jurisdiktion. Samtliga konventionsanslutna stater har numera också godtagit denna jurisdiktion. Erkännande av domstolens jurisdiktion enligt artikel 46 och av den enskilda klagorätten enligt artikel 25 har för de stater som på senare år blivit medlemmar av Europarådet kommit att bli en förutsättning för medlemsskap. I regeringens proposition om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen att Sverige utan begränsning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet bör erkänna Europadomstolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade erkännandet av domstolens jurisdiktion löper ut. Genom att godkänna protokoll nr 11 till konventionen har riksdagen också godtagit att Sverige utan tidsbegränsning eller andra villkor underkastar sig den nya Europa- domstolens jurisdiktion såvitt gäller tolkningen och tillämpningen av Europakon- ventionen. Enligt regeringens uppfattning bör en ny förklaring enligt artikel 46 kunna avges utan begränsning i tiden. Erkännandet behöver inte längre förknippas med ömsesidighetsvillkor. Det skall avse domstolens behörighet enligt såväl konventionen som det första, det fjärde, och det sjunde tilläggsprotokollet. Domar i mål mot Sverige* Svenska Lokmannaförbundet (dom 1976-02-06, Ser. A No 20 Målet rörde främst i vad mån en rätt för fackförening att sluta kollektivavtal kunde härledas ur artikel 11 i konventionen (skyddet för före- ningsfriheten). Statens avtalsverk hade vägrat sluta kollektivavtal med Svenska Lokmannaförbundet. Lokmannaförbundet ansåg att förbundets rättigheter enligt artikel 11 därigenom blivit kränkta och att avtalsverkets handlingssätt också varit diskriminerande mot förbundet eftersom Avtalsverket slutit kollektivavtal med flera andra stora fackföreningskollektiv och oberoende förbund. Domstolen, som konstaterade att Lokmannaförbundet på olika sätt kunde agera i förhållande till den svenska regeringen och att förbundet hade rätt att förhandla med Avtalsverket, fann, liksom kommissionen, att någon kränkning av konventionen inte förevarit. Schmidt och Dahlström (dom 1976-02-06, Ser. A No 21) Målet rörde fackliga rättigheter. Klagandena var anslutna till SACO respektive SR. Dessa förbund hade deltagit i en konflikt på arbetsmarknaden som innefattat såväl strejk som lockout. Sedan konflikten avblåsts träffades kollektivavtal, vilket bl.a. innefattade rätt till retroaktiva lönepåslag, dock inte för medlemmar i förbund som varit uttagna i konflikten. Klagandena, som inte personligen varit uttagna i konflikt, klagade över att de inte erhållit de retroaktiva tilläggen och gjorde gällande att detta innefattade brott mot artikel 11 (skyddet för föreningsfriheten) och att de utsatts för en dis- kriminerande behandling i strid med artikel 14. Domstolen, som konstaterade att konventionen inte ger någon rätt till retroaktiv löneersättning, fann att klagandena inte på något vis förvägrats rätten att som medlemmar av en fackförening främja sina intressen och således att något konventionsbrott inte ägt rum. Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23, Ser. A No 52 och dom 1984-12- 18, Ser. A No 88) Målet gällde två fastigheter i Stockholm som under lång tid, 25 respektive 12 år, varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna byggnadsförbud. Fastighetsägarna saknade enligt svensk lag möjlighet att få * Hänvisningarna avser publikationen Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgments and Decisions, Carl Heymanns Verlag KG, Köln. tid för tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning. Domstolen fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domstolen fann också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom att fastighetsägarna enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellan dem och Stockholms stad prövad i domstol. Fastighetsägarna tillerkändes skadestånd av svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Skoogström (dom 1984-10-02, Ser. A No 83) Målet rörde samma fråga som målet McGoff, se nedan. I domen avskrev domstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klaganden träffat förlikning. Enligt förlikningen åtog sig regeringen att vidta lagstift- ningsåtgärder i syfte att bringa rättegångsbalkens regler i överens-stämmelse med artikel 5 (3) i konventionen. Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. McGoff (dom 1984-10-26, Ser. A No 83) Målet gällde hur länge en person får hållas frihetsberövad innan frihets-berö- vandet skall prövas av en domstol. McGoff var häktad i sin frånvaro, greps och placerades i häkte och förvarades där under 15 dagar innan häktningsfrågan prövades vid en förhandling i tingsrätten där McGoff var närvarande. Domstolen fann att denna tidsperiod överskred vad som avses med uttrycket „promptly„ i artikel 5 (3) i konventionen. I bestämmelsen anges att var och en som berövats sin frihet har rätt att bli ställd inför domstol „promptly„. Domstolen fann således att denna artikel blivit kränkt. McGoff tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Leander (dom 1987-03-26, Ser. A No 116) Målet gällde tillämpningen av bestämmelserna i personalkontrollkungörelsen (1969:446). Leander anställdes som vikarierande museitekniker vid marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till örlogsbasen inom militärt skyddsområde. Efter en kort tid blev Leander uppsagd. Han informerades om att skälet härtill var resultatet av den personkontroll som utförts beträffande honom. Han informerades dock inte närmare om vad som legat till grund för resultatet av personalkontrollen. Leander gjorde gällande att personalkontrollen inneburit brott bl.a. mot artiklarna 8 (rätten till skydd för privatlivet) och 10 (rätten till yttrande-och åsiktsfrihet) samt mot artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel för att påtala konventionsbrott). Europadomstolen fann enhälligt att någon kränkning inte förevarit av artiklarna 8 och 10. Domstolens majoritet fann inte heller att artikel 13 blivit kränkt eftersom Leander hade vissa möjligheter att anföra klagomål hos Rikspolisstyrelsen och kammarrätten, då det gällde att få information om utfallet av personalkontrollen, samt hos Justitie-ombudsmannen och Justitiekanslern. Pudas (dom 1987-10-27, Ser. A No 125) Målet gällde om det krav på domstolsprövning av tvister om civila rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i konventionens artikel 6 (1) gäller vid prövning av en fråga om indragning av trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen (1979:559). Pudas, som bedrev taxirörelse i Norrbotten, fick sitt trafiktillstånd indraget. Svensk rätt medgav inte att en sådan fråga kunde bli prövad av domstol. Domstolen fann att artikeln var tillämplig och att avsaknaden av domstolsprövning innefattade en kränkning av nämnda artikel. Pudas tillerkändes ideellt skadestånd med 20 000 kr samt ersättning för rättegångskostnader. Bodén (dom 1987-10-27, Ser. A No 125) Liksom i fallet Sporrong-Lönnroth gällde målet expropriationstillstånd och möjligheten att få en tvist om ett sådant tillstånd prövad av domstol. Eftersom någon sådan möjlighet inte fanns enligt svensk rätt fann domstolen att artikel 6 (1) blivit kränkt. Bodén tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Olsson (dom 1988-03-24, Ser A No 130) Målet gällde omhändertagande och fosterhemsplacering av makarna Olssons tre barn enligt lagen om vård av unga och huruvida de åtgärder som vidtagits av svenska myndigheter innefattade en kränkning av artikel 8 i konventionen (skyddet för familjefriden). Domstolen fann att beslutet att omhänderta barnen var berättigat men att placeringen av barnen i olika fosterhem långt ifrån det ursprungliga föräldrahemmet och långt ifrån varandra innebar en kränkning av artikel 8. Föräldrarna tillerkändes skadestånd med 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Ekbatani (dom 1988-05-26, Ser. A No 134) Målet gällde om de svenska reglerna för rättegång i hovrätt uppfyllde kriterierna i artikel 6 i konventionen, som bl.a. ger var och en åtalad person rätt att få sin sak prövad av domstol vid en „fair and public hearing„. Ekbatani dömdes vid en tingsrätt för olaga hot till dagsböter efter sedvanlig huvudförhandling. Den hovrätt till vilken Ekbatani överklagat domen avgjorde målet utan huvudförhandling i enlighet med reglerna i den svenska rättegångsbalken och fastställde därvid tingsrättens dom. Domstolen fann att artikel 6 kränkts eftersom Ekbatani förvägrats muntlig förhandling i hovrätten. Ekbatani tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Langborger (dom 1989-06-22, Ser. A No 155) Målet gällde om bostadsdomstolen genom sin sammansättning med intresseledamöter kunde anses som en opartisk domstol i den mening som avses i artikel 6 i konventionen i en tvist mellan en hyresgäst som inte var ansluten till Hyresgästernas Riksförbund och en hyresvärd som var ansluten till Sveriges Fastighetsägarförbund. Tvisten gällde giltigheten av en s.k. förhandlingsklausul ingången mellan Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Fastighetsägarförbund. Vid prövningen av målet bestod bostadsdomstolen av två juristdomare och två intresseledamöter utsedda på förslag av de nämnda intresseorganisationerna. Europadomstolen fann att det inte fanns anledning att hysa något tvivel om intresseledamöternas personliga opartiskhet. Men de hade enligt domstolen nära förbindelse med de organisationer som nominerat dem och som båda hade ett intresse av att förhandlingsklausulen ej förklarades ogiltig. Europadomstolen ansåg därför att klaganden hade rimlig anledning att misstänka att intresse- ledamöterna hade ett gemensamt intresse som stred mot hans eget i rättegången och att den intressebalans som normalt ligger i bostads-domstolens sammansättning därför kunde rubbas. Europadomstolen fann således att artikel 6 i konventionen hade kränkts. Langborger tillerkändes ersättning för rät- tegångskostnader. Eriksson (dom 1989-06-22, Ser. A No 156) Målet rörde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen (1980:620) sedan ett omhändertagandebeslut blivit hävt. Klagomål an- fördes av barnets mor och barnet självt i första hand enligt artiklarna 6 och 8 i konventionen. När målet prövades hade flyttningsförbudet varit i kraft under sex år från det omhändertagandet hävts. Även om det ursprungliga flyttningsförbudet varit motiverat, kunde, enligt Europa-domstolen, det långvariga förbudet i kombination med umgänges-rättsbegränsningar inte anses acceptabelt. Begränsningarna var f.ö. inte heller lagligen grundade. I dessa hänseenden fann domstolen att artikel 8 kränkts. Klagandena saknade möjlighet att få prövning i domstol av de beslutade begränsningarna i umgängesrätten. Denna brist fann Europa-domstolen utgöra en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes skadestånd med 300 000 kr jämte ersättning för rättegång kostnader. Tre Traktörer (dom 1989-07-07, Ser. A No 159) Målet gällde indragning av utskänkningstillstånd enligt lagen (1977:293) om handel med drycker. Klaganden, ett aktiebolag som drev en restaurangrörelse i Helsingborg, fick sitt utskänkningstillstånd indraget. Klaganden gjorde gällande att beslutet kränkt bolagsmännens äganderätt och således artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt att en kränkning också förelegat av artikel 6 därigenom att klaganden saknade laglig möjlighet att få återkallelsebeslutet prövat av domstol. Europadomstolen fann att en kränkning av artikel 6 förevarit i sistnämnda hänseende men fann att någon annan kränkning av konventionen inte förekommit. Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Allan Jacobsson (dom 1989-10-25, Ser. A No 163) Målet gällde huruvida ett långvarigt byggnadsförbud utfärdat med stöd av byggnadslagen (1947:385) innefattade en kränkning av klagandens äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Målet gällde också om beslut att inte ge byggnadslov innefattade en prövning av klagandens civila rättigheter så att klaganden hade en rätt enligt konventionen att få beslutet om förlängning av byggnadsförbuden prövade av domstol. Europadomstolen fann att någon kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte förevarit men att avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning av besluten om förlängning av byggnadsförbudet utgjorde en kränkning av artikel 6 i konventionen. Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Håkansson och Sturesson (dom 1990-02-21, Ser. A No 171-A) Målet gällde prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (1979:230). Klagandena hade av lantbruksnämnden och regeringen fått avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd beträffande en jord-bruksfastighet som de inköpt för 240 000 kr. Priset ansågs överstiga marknadsvärdet. I enlighet med bestämmelserna i jordförvärvslagen utbjöds fastigheten till försäljning på offentlig auktion varvid lant-bruksnämnden förvärvade den för 172 000 kr enligt åsatt marknads- värdering. Klagandena gjorde gällande bl.a. brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet därigenom att klagandenas rätt till skydd för deras egendom blivit kränkt genom lantbruksnämndens och regeringens beslut. De påstod också att artikel 6 blivit kränkt eftersom de saknade möjlighet att få tvisten om deras rätt till fastigheten prövad av svensk domstol. Europadomstolen biföll klagomålen i sistnämnda hänseende men fann i övrigt att någon kränkning av konventionen inte hade förekommit. Klagandena tillerkändes ersättning för rättegångskostnader. Mats Jacobsson (dom 1990-06-28, Ser. A No 180-A) Målet gällde främst om ett beslut om ändring av en fastställd byggnadsplan innefattade en prövning av en tvist om klagandens civila rättigheter på ett sätt som medförde att klaganden skulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt de vid denna tid gällande svenska reglerna, innefattade en kränkning av artikel 6. Klaganden tillerkändes skadestånd med 10 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Skärby m.fl. (dom 1990-06-28, Ser. A No 180-B) Målet gällde främst om ett beslut om avslag på byggnadslov med hänvisning till rådande byggnadsförbud för det område inom vilket klagandenas fastighet var belägen, innefattade en prövning av en tvist om klagandenas civila rättigheter på ett sätt som medförde att klagandena skulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt de vid denna tid gällande svenska reglerna innefattade en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes skadestånd med 30 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Nyberg (dom 1990-08-31, Ser. A No 181-B) Målet rörde omhändertagande av barn. I domen avskrev domstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klagandena träffat förlikning. Genom förlikningen tillerkändes klagandena ersättning med 225 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Darby (dom 1990-10-23, Ser. A No 187) Målet gällde rätt till nedsättning av församlingsskatt enligt lagen (1951:611) om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan (dissenterskattelagen). Som förutsättning för skattelindring enligt dissenterskattelagen gällde vid denna tid bl.a. att den skattskyldige var mantalsskriven i Sverige för inkomståret i fråga. Klaganden, som var finsk medborgare, var bosatt på Åland men arbetade i Sverige. Han var inte mantalsskriven i Sverige men ansågs ändå, med hänsyn till den tid som han faktiskt varit bosatt i Sverige, vara skattskyldig i Sverige. Eftersom han inte var mantalsskriven i riket ansåg dock skattedomstolarna att klaganden inte kunde få nedsättning av församlingsskatt enligt bestämmelserna i dissenterskattelagen. Klaganden gjorde bl.a. gällande att denna rättstillämpning innefattade brott mot hans rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 och att rättstillämpningen var diskriminerande mot honom såvitt gällde såväl hans rätt till skydd för religionsfriheten som äganderätten. Europadomstolen, som inte gick in på en prövning av religionsfrihetsfrågan, fann att en kränkning av artikel 14 förekommit därigenom att klaganden utsatts för en diskriminerande rättstillämpning vad gällde beskattningen. Klaganden tillerkändes skadestånd med 8 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Fredin (dom 1991-02-18, Ser. A No 192) Målet gällde huruvida beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) om av-veckling av en grustäkt på klagandenas fastighet stått i strid med klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt om tvisten om grustäkten rört klagandenas civila rättigheter så att rätt till domstolsprövning förelegat enligt artikel 6 i konventionen. Domstolen konstaterade att indragningen av klagandenas tillstånd till grustäkt på fastigheten inte var att anse som egendomsberövande i konventionens mening utan som en åtgärd med syfte att reglera användningen av fastigheten. Domstolen konstaterade att åtgärden hade stöd i lag och hade ett legitimt syfte, naturskyddet, samt att återkallelsen av tillståndet inte kunde anses stå i disproportion till syftet. Någon kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet ansågs därför inte ha förevarit. Däremot ansåg domstolen att beslutet rört klagandenas civila rättigheter och att de därför borde haft möjlighet att få tvisten om indragningen av tillståndet prövad av domstol. Artikel 6 ansågs därför kränkt. Klagandena tillerkändes skadestånd med 10 000 kr samt ersättning för rättegångskostnader. Cruz-Varas (dom 1991-03-20, Ser. A No 202) Målet gällde huruvida verkställigheten av ett avvisningsbeslut enligt utlänningslagen (1989:529) stått i strid med artiklarna 3 och 8 i konven- tionen samt om regeringens underlåtenhet att följa kommissionens rekommendation om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet stått i strid med artikel 25 i konventionen. Klaganden, som var medborgare i Chile, avvisades till Chile sedan han nekats uppehållstillstånd. Han påstod sig tidigare ha blivit torterad i Chile och hyste allvarlig fruktan för att detta skulle upprepas om han tvingades återvända. Domstolen fann att verkställigheten av avvisningen inte stått i strid med artiklarna 3 och 8 i konventionen. Inte heller innefattade regeringens underlåtenhet att efter-komma kommissionens rekommendationer om inhibition av verkställig-heten brott mot artikel 25. Någon kränkning av konventionen ansågs således inte ha förekommit. Helmers (dom 1991-10-29. Ser. A No 212-A) Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång. Klaganden, som sökt men inte fått anställning som universitetslärare, hade väckt enskilt åtal för förtal mot en medlem av den nämnd som haft att avge yttrande i tillsättningsärendet och mot nämndens föredragande. Såväl tingsrätt som hovrätt ogillade åtalet. Klaganden gjorde gällande bl.a. att en kränkning av artikel 6 förevarit eftersom hovrätten inte hållit muntlig förhandling innan målet avgjordes. Domstolen fann, med hänsyn till omständigheterna i målet och dess betydelse för klagandens rykte som yrkesman och för hans karriär, att hovrätten borde ha hållit förhandling i målet för att tillgodose kravet på rättvis rättegång. En kränkning av artikel 6 ansågs därför ha ägt rum. Klaganden tillerkändes skadestånd med 25 000 kr. Andersson (dom 1991-10-29, Ser. A No 212-B) Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång. Klaganden hade dömts för förseelse mot vägtrafikkungörelsen (1972:603) för att ha kört traktor på motortrafikled. Domen fastställdes av hovrätten utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden gjorde gällande att hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit en kränkning av artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet inte gav upphov till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna och överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling i hovrätten inte medfört brott mot artikel 6. Fejde (dom 1991-10-29, Ser. A No 212-C) Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång. Klaganden hade ådömts ett bötesstraff för brott mot vapenlagen (1973:1176) för det han innehaft ett gevär utan föreskriven licens. Domen fastställdes av hovrätten utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden gjorde gällande att hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit en kränkning av artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet inte gav upphov till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna och överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling i hovrätten inte medfört brott mot artikel 6. M och R Andersson (dom 1992-02-25, Ser. A No 226-A) Målet gällde omhändertagande av barn för samhällsvård, främst huruvida av socialnämnden beslutade begränsningar av vårdnadshavarens rätt till umgänge med en omhändertagen son, stått i överenskommelse med artikel 8 i konventionen (skyddet för privat- och familjelivet). Under tid då sonen varit placerad i fosterhem hade socialnämnden förbjudit allt umgänge samt också telefon- och brevkontakter mellan vårdnadshavaren och sonen. Nämndens beslut hade fastställts av länsrätt och kammarrätt. Klagandena gjorde gällande att umgängesrestriktionerna stod i strid med artikel 8 i konventionen. Medan kommissionen fann att restriktionerna, såvitt avsåg brev och telefonkontakter, ej var lagligen grundade och därför i strid med konventionen, riktade domstolen ingen kritik mot rättsenligheten av de beslutade åtgärderna. Domstolen fann däremot att - även om åtgärderna haft det legitima syftet att skydda barnets intresse - åtgärderna inte kunde anses nödvändiga för detta syfte. Av detta skäl fann domstolen att artikel 8 blivit kränkt. Vårdnadshavaren och sonen tillerkändes skadestånd med 50 000 kr vardera samt ersättning för rättegångskostnader. Rieme (dom 1992-04-22, Ser. A No 226-B) Målet gällde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen (1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam- hällsvård hävts. Det rörde också klagandens möjligheter till umgänge med barnet under tiden för flyttningsförbudet. Klagandens barn hade år 1977 vid knappt ett års ålder omhändertagits för samhällsvård och placerats i fosterhem. Omhändertagandet hävdes år 1984. Samtidigt förbjöds klaganden att flytta barnet från fosterhemmet. Någon reglering av um-gängesrätten ägde emellertid inte rum. Flyttningsförbudet hävdes år 1989. Klaganden gjorde gällande att de vidtagna åtgärderna hindrat hans åter-förening med barnet. Europadomstolen, som inte fann anledning att kritisera berörda myndigheter, bedömde åtgärderna som nödvändiga i barnets intresse. Klaganden vann alltså inte gehör för påståendet om att en kränkning av konventionen ägt rum. Olsson II (dom 1992-11-27, Ser. A No 250) Målet gällde främst s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen (1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för samhällsvård hävts. Klagandenas barn hade varit omhändertagna för samhällsvård och placerade i olika fosterhem sedan år 1980. Omhänder-tagandebesluten och dessas genomförande har prövats av Europa-domstolen i en tidigare dom (Olsson mot Sverige, dom den 24 mars 1988, Ser. A Vol. 130). Efter flera rättegångar hävdes omhändertagandet år 1987. Kort därefter förbjöds föräldrarna att flytta barnen från respektive fosterhem. Likaså begränsades föräldrarnas rätt till umgänge med barnen, utan att denna åtgärd var lagligen grundad och utan möjlighet för föräldrarna att få umgängesrätt fastställd av domstol. Klagandena gjorde gällande att de svenska myndigheternas handläggning innefattade ett flertal konventionsbrott, främst mot artikel 8. Europadomstolen bedömde de vidtagna åtgärderna som nödvändiga i barnens intresse. Domstolen fann emellertid att den bristande lagligheten av umgängesbegränsningarna och avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning innebar brott mot artiklarna 8 resp. 6, vilket regeringen också vidgått. Övriga klagomål ogillades. Klagandena tillerkändes skadestånd med 50 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader. Holm (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-A) Målet gällde huruvida en enskild part erhållit en opartisk rättegång i ett tryckfrihetsmål. Klaganden hade väckt enskilt åtal avseende förtal mot författaren till en bok utgiven av Tidens Bokförlag AB samt skadeståndstalan mot förlaget. Klagandens talan grundade sig på vissa uttalanden som gjorts i boken om klagandens politiska uppfattning. Inför rättegången försökte klaganden jäva vissa medlemmar av juryn på den grunden att medlemmar av det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) inte borde ingå i juryn. Klaganden ansåg att dessas opartiskhet kunde ifrågasättas eftersom såväl bokens författare som förlaget var starkt knutet till den socialdemokratiska rörelsen. Jävsinvändingen ogillades. Då målet slutligen avgjordes hade fem av de nio jurymedlemmarna olika anknytning till SAP. Juryn fann ej de ifrågavarande uttalandena i boken brottsliga och klagandens talan lämnades därför utan bifall. Klaganden gjorde gällande att han på grund av juryns sammansättning inte fått en opartisk domstols-prövning på sätt anges i artikel 6. Europadomstolen fann, liksom kommissionen, med hänvisning till de särskilda omständigheterna i målet, att artikel 6 blivit kränkt eftersom Stockholms tingsrätt, i den samman-sättning den hade vid avgörandet av tryckfrihetsmålet, inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol. Domstolen konstaterade att det fanns en koppling mellan svarandena i tryckfrihetsmålet och fem av jurymedlemmarna som kunde ge upphov till frågor om dessas oberoende och opartiskhet. Härtill kom avsaknaden av möjlighet till överklagande av den frikännande domen. Klagandens yrkande om skadestånd ogillades medan ersättning för rättegångskostnader utdömdes. Zander (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-B) Målet gällde avsaknad av domstolsprövning av beslut om koncession för miljöfarlig verksamhet. Ett företag som bedrev avfallshantering hade erhållit Koncessionsnämndens för miljöskydd tillstånd att på vissa villkor fortsätta att hantera bl.a. hushållsavfall på ett avfallsupplag som gränsade till klagandenas fastighet. Klagandena hade motsatt sig det begärda tillståndet då de ansåg att det fanns risk att deras dricksvatten skulle förorenas som en följd av hanteringen. Regeringen fastställde Kon-cessionsnämndens beslut. Klagandena gjorde gällande att Koncessions-nämndens prövning av ärendet innefattade en prövning av deras civila rättigheter men att de saknat möjlighet till domstolsprövning av tillstånds-beslutet, vilket stred mot artikel 6. Domstolen fann, liksom kommissionen, att artikel 6 var tillämplig på tvisten och att artikeln blivit kränkt eftersom klagandena saknat möjlighet till domstolsprövning av beslutet. Klagandena tillerkändes ideellt skadestånd med 30 000 kronor vardera samt ersättning för rättegångskostnader. Fredin II (dom 1994-02-23, Ser. A No 283-A) Målet gällde rätt till muntlig förhandling inför Regeringsrätten i mål om rättsprövning. Klaganden är ägare till viss mark på vilken finns en grustäkt. Han har tidigare haft tillstånd att utvinna grus från täkten men fick detta tillstånd återkallat. Omständigheterna härikring har tidigare prövats av Europadomstolen (Fredin mot Sverige, dom den 18 februari 1991, Ser. A No 192). Hos länsstyrelsen begärde han därefter en för-längning av grustäktstillståndet för att avveckla och återställa grustäkten i enlighet med en av länsstyrelsen fastställd plan. Hans framställning avslogs och beslutet fastställdes av regeringen. Klaganden begärde rättsprövning av regeringens beslut hos Regeringsrätten och begärde därvid att regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet. Regeringsrätten avslog klagandens begäran om förhandling och konstaterade i sak att regeringens beslut inte stred mot någon bestämmelse i naturvårdslagen eller mot någon annan rättsregel. Två ledamöter var skiljaktiga bl.a. i frågan om muntlig förhandling bort hållas. Klaganden gjorde gällande att Regeringsrättens beslut att vägra honom muntlig förhandling i målet stred mot artikel 6 i konventionen. Europadomstolen konstaterade att regeringsrätten agerat som första och enda instans i målet, att dess jurisdiktion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunde röra de faktiska omständigheterna och att klagandens talan i detta fall gav upphov till såväl rättsfrågor som faktiska frågor, vilket illustrerats av minoritetens mening i regeringsrätten. Domstolen fann att artikel 6, i vart fall under sådana omständigheter, garanterar en rätt till en muntlig förhandling och att Regeringsrättens vägran att hålla en sådan förhandling utgjort en kränkning av artikel 6. Klaganden tillerkändes ett ideellt skadestånd med 15 000 kronor samt ersättning för rättegångskostnader. Ravnsborg (dom 1994-03-23, Ser. A No 283-B) Målet gällde frågan om artikel 6 i konventionen varit tillämplig när det gällde utdömande av böter för rättegångsförseelse och, i så fall, om avsaknaden av muntlig förhandling utgjort en kränkning av artikeln. Klaganden hade vid sammanlagt tre tillfällen dömts av tingsrätt respektive hovrätt för rättegångsförseelse till böter efter att ha uttalat sig otillbörligt i skrift. Utdömandet av böter hade inte i något fall föregåtts av muntlig förhandling. Klaganden gjorde gällande att domstolarna avgjort brottsanklagelser mot honom i strid mot artikel 6. Europadomstolen, som beaktade förseelsens rubricering enligt inhemsk lag, förseelsens natur samt straffets art och svårighetsgrad, kom till slutsatsen att artikel 6 inte varit tillämplig på förfarandena. Någon kränkning av konventionen hade därför inte ägt rum. UTRIKESDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén Regeringen beslutar proposition 1995/96:126 Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen.