Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 19 oktober 1995 Ingvar Carlsson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att ett nytt tvångsmedel, hemlig kamera-övervakning, införs. Förslaget innebär att polisen skall kunna bedriva spaning mot en person genom att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror. Den föreslagna regleringen ansluter nära till bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning. Dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror skall få användas vid förundersökning angående brott för vilket minimistraffet inte understiger två års fängelse samt vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott om gärningen är straffbar. Beslut om tillstånd till hemlig kameraövervakning skall fattas av rätten på ansökan av åklagaren. Hemlig kameraövervakning får användas endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Domstolens tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats. Enligt förslaget skall alla de platser som det kan antas att den misstänkte kommer att uppehålla sig på kunna övervakas. Förslaget innehåller också regler om hävande av beslut och granskning och bevarande av upptaget bildmaterial. Även i dessa delar ansluter förslaget till reglerna om hemlig teleavlyssning. Vidare föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall omfatta också hemlig kameraövervakning. Det nya tvångsmedlet skall således i vissa fall kunna användas även vid utredning av allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. I propositionen föreslås att bestämmelserna om hemlig kamera-övervakning tas in i en ny lag vars giltighet begränsas till elva månader. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Lagtext.................................................... 5 2.1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning ....... 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål........ 7 2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 8 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m...................... 10 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m............................. 12 3 Ärendet och dess beredning................................. 13 4 Bakgrund................................................... 13 5 Nuvarande ordning.......................................... 15 5.1 Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m......... 15 5.2 Hemlig teleavlyssning m.m........................... 17 6 Behov av ändringar......................................... 19 7 Användning av övervakningskameror som tvångsmedel.......... 21 7.1 Allmänna utgångspunkter............................. 21 7.2 Dolda övervakningskameror vid utredning av allvarligare brott 23 7.3 Brottsmisstankens styrka och utredningsläget........ 27 7.4 Begränsning till viss plats......................... 30 7.5 Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m.............. 32 7.6 Granskning och bevarande av upptagna bilder......... 35 7.7 Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m.......... 36 7.8 Parlamentarisk kontroll............................. 37 8 Kostnader.................................................. 38 9 Ikraftträdande ............................................ 38 10 Författningskommentar...................................... 38 10.1 Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning...... 38 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål........ 41 10.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 41 10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.......... 41 10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. ........................... 41 Bilaga 1 Betänkandets lagförslag............................. 43 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Polisens användning av övervaknings- kameror vid förundersökning (SOU 1995:66)........... 49 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag......................... 50 Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................. 58 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 1995.............................................. 60 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om hemlig kameraövervakning, 2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser omtvångsmedel i vissa brottmål, 3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hoskommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig ellerkrigsfara m.m., 5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning Härigenom föreskrivs följande. 1 § Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas. 2 § Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning angående 1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller 2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. 3 § Hemlig kameraövervakning får användas endast om 1. någon är skäligen misstänkt för brottet, 2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt 3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. 4 § Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken. I ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning skall det anges vilken plats och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet. 5 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kameraövervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet. 6 § I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk. 7 § En upptagning som har gjorts vid hemlig kameraövervakning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken. Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall förstöras omedelbart efter det att de har granskats. Upptagningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall därefter omedelbart förstöras. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången av år 1996. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 -------------------------------------------------------------------- Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27 av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till hemlig kamera-övervakning får meddelas enligt lagen (1995:000) om hemlig kameraövervakning, även om brottet inte omfattas av 2 § i den lagen. -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver- hemlig teleövervakning skulle vakning eller hemlig kamera- medföra sådan fördröjning eller övervakning skulle medföra sådan annan olägenhet, som är av fördröjning eller annan olägenhet, väsentlig betydelse för som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren. åtgärden ges av åklagaren. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1989:651. 2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse. 16 kap. 1 §2 Nuvarande lydelse Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3. denna lag enligt - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -------------------------------------------------------------------- 5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar- hållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning och hem- lig teleövervakning på grund av beslut av domstol, undersök- ningsledare eller åklagare - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Föreslagen lydelse Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3. denna lag enligt - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -------------------------------------------------------------------- 5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar- hållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig tele- övervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol, undersök- ningsledare eller åklagare - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. **FOOTNOTES** 1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Senaste lydelse 1995:490. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 §1 -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap. 27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken, rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller enligt 27 kap. 9 § rättegångs- hemlig kamera-övervakning enligt balken skulle medföra sådan lagen (1995:000) om hemlig fördröjning eller annan olägenhet kamera-övervakning skulle medföra som är av väsentlig bety-delse sådan fördröjning eller annan för utredningen, får åtgär-den olägenhet som är av väsentlig beslutas av åklagaren. I fråga betydelse för utredningen, får om kvarhållande av för-sändelse åtgärden beslutas av åklagaren. I enligt 27 kap. 9 § rättegångs- fråga om kvarhållande av balken får åtgärden även beslutas försändelse enligt 27 kap. 9 § av undersökningsledaren. Anmälan rättegångsbalken får åtgärden även som avses i tredje stycket i beslutas av undersöknings- nämnda paragraf skall göras hos ledaren. Anmälan som avses i den som har fattat beslutet. tredje stycket i nämnda paragraf Denne skall pröva beslagsfrågan. skall göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan. -------------------------------------------------------------------- Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av andra beslut med stöd av första stycket, skall det genast stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå, bestå, skall det upphävas. skall det upphävas. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. **FOOTNOTES** 1 Senaste lydelse 1989:652. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera. -------------------------------------------------------------------- I fråga om användningen av övervakningskamera vid för- undersökning i brottmål gäller lagen (1995:000) om hemlig kameraövervakning. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 3 Ärendet och dess beredning Den 16 februari 1995 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare för att se över frågor om användningen av övervaknings-kameror. Enligt direktiven (dir 1995:18) skall utredningen göra en genomgripande översyn av reglerna i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. och särskilt överväga bl.a. frågan om en utvidgad rätt för polisen att använda övervakningskameror. Utredningen överlämnade i juli 1995 delbetänkandet Polisens användning av övervaknings- kameror vid förundersökning (SOU 1995:66). Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitie-departementet (dnr 95/2760). De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. Lagrådet Regeringen beslutade den 5 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades till Lagrådet finns i bilaga 3. Lagrådet har godtagit förslagen men anfört vissa lagtekniska synpunkter. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Regeringen återkommer till detta i författningskommentaren. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. 4 Bakgrund År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-övervakning (prop. 1975/76:194, bet. 1976/77:JuU14, rskr. 1976/77:93). Dessförinnan saknades i princip lagstiftning om sådan övervakning. Lagen kom till för att förstärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning med hjälp av TV-apparatur. I lagstiftningsärendet diskuterades huruvida även polisens användning av övervakningskameror skulle omfattas av den nya lagen. Departementschefen uttalade därvid att det var av betydelse att regler om polisens och andra myndigheters TV-övervakning inte var eller kunde framstå som mer liberala än de som gällde för övriga. Den i lagen föreskrivna tillståndsplikten för TV-övervakning kom således att gälla även för polisen. Polisens användning av övervakningskameror har allt sedan tillkomsten av 1977 års lag om TV-övervakning varit föremål för diskussion, bl.a. i ett flertal utredningar. Tvångsmedelskommittén anförde i delbetänkandet Hemlig avlyssning m.m. (Ds Ju 1981:22) att övervakning med dold fjärrstyrd TV-kamera kan ses som den optiska motsvarigheten till hemlig avlyssning genom dold mikrofon med den skillnaden att medborgarna inte är skyddade mot TV-övervakning genom grundlagen eller brottsbalken utan endast genom lagen om TV-övervakning. Kommittén uttalade att TV-övervakning av det slag som regleras i lagen om TV-övervakning (övervakning av „plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten„) inte är av så integritetsvådlig natur att det fanns anledning att på ett mera påtagligt sätt begränsa tvångsmedlets användning inom polisens brottsutredande verksamhet. I linje härmed föreslog kommittén att polisens användning av övervakningskameror vid utredning av brott för vilka det endast var föreskrivet fängelse inte skulle omfattas av den lagen. År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen med uppgift att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket. I kommissionens PM nr 5, som behandlar polisens insatser mot narkotikan, föreslog kommissionen att lagen om TV-övervakning skulle ändras så att den inte gällde kameror som polisen använde vid spaning och utredning av narkotikabrott. Kommissionen ansåg att det från integritetssynpunkt knappast kunde vara någon avgörande skillnad om polisen vid sidan av kikare och andra kameror också fick utnyttja TV-kameror. Kommissionen menade vidare att TV-övervakning på en plats där man ändå alltid löper risk att iakttas med andra metoder inte kunde vara alltför integritetskränkande, även om den inte skedde öppet. Utredningen om TV-övervakning m.m. fick år 1985 i uppdrag att se över lagen om TV-övervakning. Enligt direktiven skulle utredaren bl.a. uppmärksamma de särskilda problem som kunde vara förenade med polisens användning av TV-övervakning. I betänkandet Optisk- elektronisk övervakning (SOU 1987:74) föreslog utredningen att det skulle införas en bestämmelse i rättegångsbalken som gav polisen rätt att efter tillstånd från domstol använda dold övervakningsapparatur vid förundersökning i brottmål. Enligt förslaget skulle domstolen kunna meddela sådant tillstånd endast om någon var skäligen misstänkt för brott för vilket det inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år och om åtgärden var av synnerlig vikt för utredningen. Vidare föreslog utredningen att tvångsmedlet skulle omfattas av bestämmelserna i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, det vill säga att övervakning med dolda TV-kameror skulle få användas vid utredning av vissa allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet, även om det för brottet var föreskrivet ett straffminimum på mindre än två år. Samtliga dessa förslag om polisens rätt att få använda dolda fjärrmanövrerade TV-kameror i den brottsutredande verksamheten togs under övervägande i prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor. Departementschefen uttalade där att hon inte ansåg att användningen av sådana kameror borde införas som metod i det reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet. Hon poängterade dock att detta ställningstagande i första hand tog sikte på förundersökningar i allmänhet. Såvitt avsåg Säkerhetspolisens arbetsmetoder hän- visade hon till SÄPO-kommitténs pågående arbete. I sitt slutbetänkande, SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personal- kontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51), tog SÄPO- kommittén upp till behandling bl.a. frågor om Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Så behandlades t.ex. frågan om det borde införas en möjlighet för Säkerhetspolisen att i vissa situationer få använda dels hemlig teknisk avlyssning med hjälp av dolda mikrofoner, s.k. buggning, dels övervakning med dolda fjärrstyrda kameror. Kommittén kom i betänkandet fram till att Säkerhetspolisen under vissa förutsättningar borde få använda såväl dolda mikrofoner som dolda fjärrmanövrerade kameror vid brottsutredningar. Kommittén motiverade sitt ställningstagande vad gäller användningen av kameror bl.a. med att övervakning med handmanövrerade kameror, vilket är den metod som i dag står till buds för Säkerhetspolisen, kan vara riskfylld för den som sköter kameran och att användningen kan innebära att en pågående utredning avslöjas. Enligt kommittén borde reglerna för användningen av dolda kameror utformas på samma sätt som för ett tvångsmedel. SÄPO-kommitténs förslag blev föremål för en hel del remisskritik, där det bland annat framhölls att kommittén inte hade redovisat vilket behov Säkerhetspolisen hade av att använda dolda övervakningskameror vid brottsutredningar. Vidare avsåg kritiken vilken grad av misstanke som skulle föreligga för att tvångsmedlet skulle få användas och vilka platser som skulle få bevakas. Säkerhetspolisen har i december 1994 överlämnat en promemoria till Justitiedepartementet, där man uppger att Säkerhetspolisen behöver få tillgång till moderna tekniska hjälpmedel för att kunna bedriva en effektiv spaningsverksamhet och att dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror utgör ett sådant hjälpmedel (dnr 94/4922). Säkerhetspolisen har i promemorian föreslagit vissa lagändringar. 5 Nuvarande ordning 5.1 Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. trädde i kraft den 1 juli 1990 och ersatte då lagen (1977:20) om TV-övervakning. I sistnämnda lag föreskrevs krav på tillstånd för att använda en övervakningskamera som var anbringad så att den kunde riktas mot plats som var upplåten för eller annars utnyttjades av allmänheten. Lagen föreskrev vidare att den som använde en övervakningskamera skulle upplysa om detta på ett verksamt sätt. Lagen var tillämplig på i stort sett all användning av fjärrstyrda övervakningskameror och innebar för polisens del att man inte längre fick lov att använda dolda fjärrstyrda övervakningskameror i sin brottsutredande verksamhet. Lagen om övervakningskameror gäller i likhet med föregångaren all användning av fjärrstyrda övervakningskameror och reglerar således även polisens hantering av denna apparatur. Den nya lagen har också bibehållit systemet med tillstånds- och upplysningsplikt och innebär för polisens del att förbudet mot att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid en förundersökning finns kvar. Lagen omfattar inte användningen av handmanövrerade övervakningskameror och polisen är således oförhindrad att använda sådana kameror i sin verksamhet. Lagen om övervakningskameror m.m. inleds med en legaldefinition av begreppet övervakningskameror. Med övervakningskameror avses TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning (1 §). I lagen uppställs ett generellt krav på att övervakningskameror skall användas med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet (2 §). Vidare föreskrivs att upplysning om en övervakningskamera skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt (3 §). Undantag från upplysningsplikten görs för övervakningskameror som används till skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. förklarats utgöra skyddsobjekt samt för övervakningskamera som används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning. Länsstyrelsen får dessutom i andra fall medge undantag från upplysningsplikten, om det finns synnerliga skäl för det. Här avses situationer där det finns ett starkt behov av att använda en övervakningskamera utan att behöva informera om det, bl.a. fall där hänsyn till allmän ordning och säkerhet gör sig särskilt gällande, såsom vid övervakning av här i landet anordnade internationella sammankomster, vissa statsbesök och liknande arrangemang (prop. 1989/90:119 s. 43). Enligt lagen krävs tillstånd att använda en övervakningskamera för att kameran skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde (4 §). De platser som avses är inte bara platser som allmänheten brukar frekventera utan alla platser dit allmänheten över huvud taget har tillträde. Begreppet är därmed vidare än t.ex. begreppet „allmän plats„ i straffrättslig mening och omfattar även områden i naturen som allmänheten kan sägas ha tillträde till. Exempel på platser dit allmänheten normalt inte har tillträde är gemensamma utrymmen i flerfamiljshus samt utrymmen i affärer, varuhus och banker till vilka endast personalen har tillträde (samma prop. s. 17 och 44). I lagen har, på samma sätt som gäller för upplysningsplikten, gjorts undantag från tillståndskravet för kameror som används vid bevakning av skyddsobjekt och vid automatisk hastighetsövervakning. Vidare är s.k. TV-backspeglar, dvs. kameror som av trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatta på fordon, maskiner eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller användaren, undantagna från tillståndskravet. Ytterligare ett undantag från tillståndskravet utgörs av polismyndigheters eller räddningsledares rätt att under högst 14 dagar ha övervakningskameror uppsatta utan tillstånd under förutsättning att användningen av kameran är oundgängligen nödvändig vid olyckshändelse eller överhängande fara för en sådan eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Ärenden om tillstånd prövas av länsstyrelsen (7 §). En grundläggande förutsättning för att ett tillstånd skall beviljas är att sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 § första stycket). Är t.ex. syftet med övervakningskameran att förhindra stöld skall det framgå att andra sätt, t.ex. att låsa in egendomen, ter sig allt för omständliga eller kostsamma (samma prop. s. 46). Om denna grundläggande förutsättning är uppfylld skall tillstånd meddelas om den information som kan förmedlas genom kameran och den rätt att behandla eller bevara bilder som kan komma att förenas med tillståndet kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till den utrustning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter (5 § andra stycket). När integritetsintrånget inte kan anses vara av ringa betydelse skall tillstånd meddelas bara om intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket). Ett tillstånd att använda en övervakningskamera får, om sökanden av särskilda skäl har behov av det, förenas med rätt att behandla och bevara bilder som tagits med kameran. För att få inspelningsrätt krävs vidare att risken för integritetsintrång är liten eller att kameran används för att förebygga brott, förhindra olyckor eller tillgodose något annat därmed jämförligt ändamål (6 §). Bankerna utgör exempel på användare som kan vara beroende av att få bevara bilder av inträffade rån för att övervakningen inte skall förlora sitt syfte. Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om hur övervakningen får anordnas. Uppgifterna skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som får användas och det område som får övervakas. Länsstyrelsen skall också meddela de övriga villkor som behövs för tillståndet, vilket även kan tidsbegränsas (10 §). Ändras förutsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela nya villkor eller återkalla tillståndet (13 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (15 §). Straffbestämmelserna avser den som bryter mot upplysningsplikten eller tillståndskravet. Även den som inte iakttar ett villkor som länsstyrelsen har meddelat eller behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan rätt omfattas av straffbestämmelserna. I ringa fall döms inte till ansvar. 5.2 Hemlig teleavlyssning m.m. I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för medborgarna mot tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller andra förtroliga försändelser samt mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller andra förtroliga medelanden (2 kap. 6 § regeringsformen). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen. Reglerna i 27 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör exempel på sådana lagreglerade begränsningar. Någon motsvarande begränsning beträffande hemlig avlyssning finns inte. Sådan avlyssning är kriminaliserad genom straffbestämmelsen om olovlig avlyssning i 4 kap. 9 a § brottsbalken. Något grundlagsskydd mot dold optisk övervakning finns inte, bortsett från det skydd mot optisk avläsning av munrörelser som skyddet mot hemlig avlyssning i 2 kap. 6 § regeringsformen innefattar. Det finns inte heller någon bestämmelse i brottsbalken som kriminaliserar hemlig optisk övervakning. Det förbud som finns mot sådan övervakning följer av bestämmelserna i lagen om övervakningskameror m.m. (se ovan). Trots avsaknaden av grundlagsskydd och straffbestämmelser i brottsbalken för dold optisk övervakning behöver de integritets-kränkningar som kan bli följden av en sådan övervakning inte på något mer avgörande sätt skilja sig från dem som kan följa av hemlig teleavlyssning. Det finns även andra likheter mellan dessa metoder för personövervakning. Det kan därför finnas skäl att något redogöra för reglerna för hemlig teleavlyssning. Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet inte understiger fängelse i två år eller för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff (18 § andra stycket). Hemlig teleavlyssning kan också komma i fråga vid misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av angivet kvalificerat slag. Som allmän utgångspunkt gäller att hemlig teleavlyssning får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse, den s.k. proportionalitetsprincipen (1 § tredje stycket). För tillstånd till sådan avlyssning krävs vidare - utöver att någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårhetsgrad - att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte (20 §). En teleanläggning till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får alltså inte avlyssnas. Frågor om hemlig teleavlyssning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Ett tillstånd skall meddelas att gälla viss tid och anläggning. Tiden, som inte får bestämmas längre än nödvändigt, får inte överstiga en månad från dagen för beslutet (21 §). Hemlig teleavlyssning får inte ske av telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer att en avlyssning avser ett sådant meddelande skall avlyssningen avbrytas och upptagningar eller uppteckningar som omfattas av förbudet skall omedelbart förstöras (22 §). Föreskrifter ges också om hävande av beslut (23 §) och om tid för granskning och förstöring av upptagningar och uppteckningar (24 §). Vidare finns en bestämmelse om verkställighet (25 §). Regeringen redovisar varje år genom en skrivelse till riksdagen hur reglerna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och det närbesläktade tvångsmedlet hemlig teleövervakning har tillämpats (se regeringens skrivelse 1995/96:9). Regeringen har nyligen avlämnat en proposition till riksdagen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (prop. 1994/95:227). I propositionen föreslås ändringar av ifrågavarande regler i rättegångsbalken för att anpassa dem till den tekniska utvecklingen på teleområdet och till förändringarna på telemarknaden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. Utöver rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning finns sådana regler också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. och i lagen (1991:572) om särskild utlännings-kontroll. 6 Behov av ändringar Lagen om övervakningskameror m.m. omfattar, som tidigare redovisats, även polisens användning av dolda fjärrstyrda övervakningskameror (i fortsättningen används benämningen dolda övervakningskameror). Detta innebär att den i lagen föreskrivna tillstånds- och upplysningsplikten gäller även för polisens verksamhet, med undantag för automatisk hastighetsövervakning. Det finns dock en viss begränsad möjlighet för polisen och andra att använda dolda övervakningskameror. Som tidigare redogjorts för kan länsstyrelsen medge undantag från upplysningsplikten om det finns synnerliga skäl för det. I praxis har emellertid denna möjlighet till undantag tolkats restriktivt. Endast i de fall som polisen kan åberopa hänsyn till allmän ordning och säkerhet torde det finnas ett visst utrymme för användning av dold övervakningskamera (jfr RÅ 1994 ref. 33). Eftersom polisens användning av övervakningskameror präglas av att den i många fall måste vara hemlig för att fylla sin funktion, innebär det att polisen i dag huvudsakligen är hänvisad till att använda handmanövrerade TV-kameror. Denna metod, som är helt oreglerad, är förenad med en rad olägenheter. I vissa situationer är det inte möjligt att bedriva övervakning med spanare utrustade med handmanövrerade kameror, t.ex. därför att förhållandena på platsen inte tillåter att en spanare håller sig dold. Även om det i och för sig skulle vara möjligt att dölja en spanare kan det vara omöjligt att avlösa denne utan risk för upptäckt. I andra fall måste övervakningen pågå under så lång tid att man inte kan avvara nödvändiga personalresurser. Detsamma gäller övervakningar som kräver att många spanare tjänstgör samtidigt, vilket exempelvis kan vara fallet när övervakningen avser en byggnad med flera in- och utgångar. Ett annat problem vid spaning - som hänger samman med att antalet spanare är begränsat - är att det finns risk för att spanaren blir igenkänd om han måste befinna sig i den övervakade personens närhet. Det kan i sådana fall vara svårt för en spanare att undvika att bli avslöjad. Övervakning med handmanövrerade kameror kan också medföra fara för spanarens personliga säkerhet. I dessa fall innebär en övervakning helt enkelt en alltför stor risk för att han skall angripas av dem som övervakas. I sådana situationer måste man av säkerhetsskäl avstå från övervakning. I de nu beskrivna situationerna skulle övervakning med dolda övervakningskameror vara mycket värdefull. En fördel med sådana kameror är också att de i vissa avseenden är överlägsna människan i registreringsförmåga. En dold övervakningskamera kan av tekniska skäl registrera händelser som en handmanövrerad kamera inte registrerar, eftersom den spanare som bemannar kameran aldrig upptäcker att det finns något intressant att dokumentera. Det är emellertid ofrånkomligt att det i de flesta fall är en fördel att ha personal på platsen. Användningen av dolda övervakningskameror kan alltså inte ersätta användningen av handmanövrerade TV-kameror utan får snarare ses som ett komplement till sådana kameror. Däremot kan man tänka sig den situationen att en övervakningskamera monteras upp och att spanaren - dold på en plats i närheten, men på ett sådant avstånd att han inte utan kamerans hjälp hade kunnat se vad som sker - via en monitor tar del av vad som sker på den övervakade platsen. I den situationen behöver syftet med övervakningen inte främst vara att dokumentera en viss händelse. De problem med handmanövrerade kameror som har redogjorts för ovan gäller såväl för den öppna polisen som i Säkerhetspolisens verksamhet. För Säkerhetspolisens del är användning av dolda övervakningskameror särskilt intressant i arbetet med att avslöja brott mot rikets säkerhet och bekämpa terrorism. I detta arbete bedrivs spaning i olika former, varav en är s.k. objektsspaning, som bedrivs mot såväl personer som platser. Syftet med spaningen är oftast att observera en persons förehavanden, att identifiera de personer som vederbörande träffar eller att se vad som händer på en viss plats. En förutsättning för att detta skall kunna genomföras effektivt är att personen eller platsen kan övervakas under en längre tid. Vid spaningsinsatser av detta slag används i dag i relativt stor utsträckning övervakning med handmanövrerade TV-kameror. Vad som nu har sagts gör det sammanfattningsvis tydligt att en rätt att använda dolda övervakningskameror skulle innebära att polisen kan dels utföra spaningsuppgifter mot mål där detta hittills inte varit möjligt, dels utföra en effektivare spaning med större precision samt dessutom frigöra spaningspersonal för andra insatser. 7 Användning av övervakningskameror som tvångsmedel 7.1 Allmänna utgångspunkter Som tidigare redovisats har polisen endast mycket begränsade möjligheter att använda dolda övervakningskameror i sitt arbete. I den rent brottsutredande verksamheten är polisen hänvisad till att använda handmanövrerade kameror. Polisen har emellertid ett behov av att kunna använda dolda övervakningskameror i sin brottsutredande verksamhet (se avsnitt 6). Den utrustning som behövs finns tillgänglig på marknaden och användningen av sådana kameror torde inte vara förenad med några större praktiska svårigheter. Frågan blir då om polisen, inklusive Säkerhetspolisen, bör få möjlighet att, utan krav på särskilt tillstånd från länsstyrelsen och utan att upplysning om utrustningen lämnas, använda dolda övervakningskameror vid förundersökning i brottmål. Från kriminalpolitisk synpunkt är det angeläget att polisen i brottsutredningar får använda sig av de tekniska hjälpmedel som finns för att därigenom uppnå en så hög uppklarningsfrekvens som möjligt. Dolda övervakningskameror utgör sådana tekniska hjälpmedel. Det är emellertid ofrånkomligt att dold personövervakning kan medföra betydande intrång i den personliga integriteten, bl.a. på det sättet att sådan övervakning även kommer att drabba personer som inte är föremål för en brottsutredning. Vid bedömningen av om en användning av dolda övervakningskameror bör tillåtas måste därför en avvägning göras mellan intresset av effektivitet i den brottsutredande verksamheten och ett starkt skydd för den personliga integriteten. Det kan naturligtvis ifrågasättas om det från integritetssynpunkt är någon större skillnad mellan användningen av handmanövrerade TV-kameror, kikare, stillbildskamera etc. och användningen av dolda övervakningskameror. Det torde dock stå klart att användning av en dold övervakningskamera ger möjlighet till en betydligt mer effektiv övervakning än annan användning av optisk utrustning. En annan skillnad, som är av stor betydelse, är att en övervakningskamera som inte hanteras på platsen alltid gör det möjligt för den som använder kameran att undgå att bli upptäckt samt att vara anonym för den som utsätts för övervakningen. Redan häri ligger att integritetsintrånget är avsevärt större än när kameran manövreras på platsen. Omfattningen av de integritetskränkningar som kan bli följden av att dolda övervakningskameror får användas är svår att uppskatta. All tvångsmedelsanvändning utgör intrång i den privata sfären. Beroende på vilket tvångsmedel som används blir det fråga om ingrepp i den personliga integriteten i fysisk mening (skyddet för den personliga friheten), den kroppsliga integriteten (skyddet för kroppens integritet mot ingrepp i kroppen eller våld mot kroppen) eller den personliga integriteten i ideell mening (skyddet för privatlivet och för personligheten). Exempel på tvångsmedel som innebär intrång av sistnämnda slag är hemlig teleavlyssning. Vid en jämförelse mellan detta tvångsmedel och användningen av dolda övervakningskameror finner man vissa likheter. Båda metoderna är hemliga till sin natur och måste ske dolt för att fylla sin funktion. Detta innebär att den person som tvångsmedlet riktas mot inte har någon möjlighet att ifrågasätta beslutet. Det skydd mot missbruk av olika tvångsmedel som ligger i att den som drabbas av åtgärden kan få saken prövad av domstol faller bort. Rätten att överklaga blir illusorisk. Inte heller kan någon kontroll ske från allmänhetens sida eftersom reglerna om sekretess hindrar massmedia och allmänheten från insyn i ärendet. Hemlig teleavlyssning och användning av dolda övervakningskameror företer stora likheter även med avseende på omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som kan bli följden av tvångsmedels-användningen. Enligt regeringens mening kan övervakning med dold övervakningskamera i vissa situationer vara ett väl så ingripande tvångsmedel som hemlig teleavlyssning. Om t.ex. kameran riktas mot ett fönster i en bostad och därigenom registrerar vad som försiggår i någons hem kan detta uppfattas som ett minst lika stort intrång som om någons telefon avlyssas. Om en kamera installeras utanför ett politiskt partis lokaler, ett hotell som frekventeras av prostituerade eller en porrklubb torde tvångsmedlet från integritetssynpunkt kunna jämställas med hemlig teleavlyssning. Genom avlyssning kan innehållet i ett samtal, och därigenom en persons, åsikter m.m., dokumenteras i sin helhet men en övervakningskamera kan registrera ett snabbt och omfattande händelseförlopp, vilket i efterhand kan granskas i detalj. I båda fallen är dokumentationen sådan att den i regel inte kan ifrågasättas. Vidare är den genomslagskraft som en bild har när den når offentligheten oomstridd. Regeringen delar utredningens uppfattning att enskilda personer - i t.ex. sådana situationer som har berörts i det föregående - i allmänhet kan uppfatta det som lika besvärande om informationen finns bevarad på film som om det finns en ljudupptagning bevarad. Vad som nu redovisats talar för att dolda övervakningskameror bör kunna tillåtas under vissa förutsättningar som en metod i det polisiära arbetet och att en reglering för användningen av dolda övervaknings-kameror - på samma sätt som gäller för hemlig teleavlyssning - måste vara omgärdad av sådana rättssäkerhetsgarantier att risken för missbruk minimeras. Bestämmelserna måste vidare utformas på ett sådant sätt att de kan accepteras av allmänheten som ett nödvändigt redskap för de brottsutredande myndigheterna i kampen mot den grövre kriminaliteten. Regleringen bör enligt regeringens mening innefatta ett starkt skydd för den personliga integriteten. Det blir här av avgörande betydelse att i möjligaste mån undvika att personer som är ovidkommande för en brottsutredning drabbas av tvångsmedlet. 7.2 Dolda övervakningskameror vid utredning av allvarligare brott -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett nytt tvångsmedel, hemlig kameraöver- | | vakning, införs genom att dolda fjärrmanövrerade övervaknings- | | kameror får användas vid förundersökning avseende grova brott. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser anser dock att den föreslagna regleringen gjorts allt för snäv och att större flexibilitet bör eftersträvas. Några remissinstanser, däribland Polismyndigheten i Stockholm, Hovrätten för Övre Norrland, Datainspektionen och juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet avstyrker förslaget i dess helhet. Även Åklagarmyndigheten i Stockholm avstyrker att tvångsmedlet utformas på det sätt som utredningen har föreslagit. Polismyndigheten i Stockholm anser bl.a. att polisens rätt att fotografera och filma, även med handmanövrerade kameror, samt att bevara upptaget bildmaterial bör regleras på ett mer sammanhängande sätt. Myndigheten anser vidare, vilket även Rikspolisstyrelsen och flera andra remissinstanser har framhållit, att tvångsmedlet bör kunna användas vid förundersökning avseende en rad brott som inte omfattas av utredningens förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser att det krävs en ytterligare genomgång av de möjligheter som finns att reglera området i fråga samt att flera frågor bör utredas vidare. Data- inspektionen anser att det föreslagna tvångsmedlet är att jämställa med buggning och att ett tillåtande av dolda övervakningskameror skulle innebära en toleransförskjutning när det gäller användningen av tvångsmedel i samhället. Av de tunga integritetsskäl som kan åberopas och som enligt Datainspektionen inte fullt ut tillgodoses i förslaget avstyrker inspektionen bestämt att det genomförs. Även juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att förslaget bör jämställas med buggning. Åklagarmyndigheten i Stockholm förordar att bestämmelserna utformas på olika sätt beroende på vilka platser som skall övervakas. Skälen för regeringens förslag: Som ovan har anförts kan en användning av dold övervakningskamera, åtminstone i vissa fall, jämföras med hemlig teleavlyssning när det gäller risker för intrång i den personliga integriteten. Denna omständighet innebär att tillämpningsområdet för ett nytt tvångsmedel av ifrågavarande slag måste begränsas kraftigt. Utredningen har som en första begränsning föreslagit att dolda övervakningskameror endast skall få användas vid förundersökningar. Ingen remissinstans har givit uttryck för någon annan inställning. Även regeringen anser att en användning av dolda övervak- ningskameror bör reserveras för utredning av brott. En användning av tvångsmedlet enbart för att förhindra brott bör således i princip inte godtas. Regeringen återkommer till denna fråga i det följande. Utredningen har anfört att, på samma sätt som gäller för hemlig teleavlyssning, användning av dolda övervakningskameror inte bör komma i fråga vid utredning av bagatellartad brottslighet. Regeringen delar den uppfattningen. För att tvångsmedlet skall få användas bör de brott som skall utredas vara av viss svårhet. I detta sammanhang aktualiseras frågan om kravet på brott av viss svårhet bör ställas i relation till hur de dolda övervakningskamerorna är tänkta att användas. Bör man ställa samma krav på att övervakningen endast får avse utredning av vissa brott oavsett hur övervakning sker i praktiken? Det förhåller sig otvivelaktigt på det sättet, vilket också har framhållits av några remissinstanser, att riskerna för integritetsintrång kan variera mycket beroende på bl.a. den plats som skall övervakas. Det är därför rimligt att överväga en ordning som innebär att kravet på brott av viss svårhet ställs i relation till hur övervakningen är tänkt att gå till. För övervakning av någons bostad skulle det då krävas att brottet är grövre än vad som skulle vara fallet när övervakningen avser t.ex. en plats där människor ändå kan förvänta sig att bli iakttagna. Motsvarande resonemang gör sig för övrigt gällande även avseende andra rekvisit för tvångsmedelsanvändningen. Frågan är emellertid inte okomplicerad. Det torde vara svårt att förutsäga vilken grad av intrång i den personliga integriteten som kan bli följden av en övervakning och detta gäller oavsett hur övervakningen utförs. Vidare finns det risk för att en differentierad reglering utifrån hur övervakningskameran skall användas för med sig vissa praktiska olägenheter. En sådan reglering riskerar också att bli otydlig och svår att tillämpa. När det gäller regler om straffprocessuella tvångsmedel är det särskilt angeläget att dessa är tydliga och inte lämnar utrymme för godtycke. Det är en svår avvägning men det borde enligt regeringens mening inte vara omöjligt att utforma reglerna så att de lämnar utrymme för en bedömning i det enskilda fallet och där man således kan ta hänsyn till hur övervakningen är tänkt att gå till i praktiken, t.ex. vilken plats som skall övervakas, och hur övervakningen kan komma att drabba tredje man. Utredningen har med hänsyn till den snäva tidsram som givits utredningen inte haft någon möjlighet att närmare analysera den nu angivna problematiken. Det finns således inget underlag för att nu gå fram med ett förslag där bestämmelserna utformas med hänsyn till de olika situationer som kan aktualiseras vid en övervakning med dolda övervakningskameror. Frågan bör dock beredas vidare i ett annat sammanhang. Frågan är då vilka brott som skall kunna utredas med hjälp av dolda övervakningskameror. Avgränsningen kan här ske på olika sätt, t.ex. genom att man anknyter till straffskalans övre gräns eller genom en s.k. brottskatalog där lagtexten innehåller en uttömmande uppräkning av de brott där tvångsmedlet kan komma i fråga. En annan teknik som kan användas är att utgå från det minimistraff som är föreskrivet för brottet. Härigenom undviker man att brott, för vilka straffskalan är vid, omfattas av bestämmelserna när brottet i det enskilda fallet är mindre grovt, vilket utgör en garanti för att endast de verkligt grova brotten kommer att omfattas av tvångsmedlet. Denna ordning är också mer överskådlig än en omfattande brottskatalog. Utredningen har föreslagit att avgränsningen görs utifrån ett brotts minimistraff. Lika med utredningen anser regeringen att de brott som i första hand bör komma i fråga för användningen av dolda övervakningskameror är grovt narkotikabrott, grov varusmuggling av narkotika, grova brott mot rikets inre och yttre säkerhet, mycket grova våldsbrott och frihetskränkande brott, grovt rån, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och grova sabotagebrott. Straffskalan för de nu angivna brotten spänner över fängelse i lägst två år och upp till tio år eller livstid. I dessa fall är det fråga om utredning av så grova brott att intresset av att vid behov kunna tillgripa användningen av dolda övervakningskameror för att få brottet utrett i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående intressen (jfr prop. 1988/89:124 s. 41). Det är emellertid angeläget att även kunna använda dold övervakningskamera vid utredning av straffbara fall av försök, förberedelse och stämpling till brott som har ett minimistraff på två års fängelse. De så kallade förbrott som det nu är fråga om är många gånger så grova och har ett sådant straffvärde att det framstår som orimligt att inte kunna använda dolda övervakningskameror som ett hjälpmedel vid förundersökningen. Det kan röra sig om försök, förberedelse eller stämpling till exempelvis mord, människorov, grovt rån, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika. Det kan också gälla vissa av de allmänfarliga brotten enligt 13 kap. brottsbalken, t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage och vissa av brotten mot rikets yttre säkerhet enligt 19 kap. brottsbalken, t.ex. högförräderi och grovt spioneri. Sakligt sett kan det finnas minst lika starka skäl att få använda dolda övervakningskameror i dessa brotts- utredningar som när det gäller fullbordade brott. Den avgränsning som nu har beskrivits stämmer överens med vad som gäller för hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. rättegångsbalken. Enligt 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål får emellertid hemlig teleavlyssning förekomma vid utredning av vissa allmänfarliga brott och vissa brott mot rikets inre och yttre säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än två års fängelse. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till sådana brott om gärningen är straffbar. Exempel på brott som omfattas av 1952 års lag men inte av bestämmelserna i 27 kap. 18 § rättegångs- balken är sabotage, olovlig kårverksamhet, spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. 1952 års tvångsmedelslag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen innebär utökade möjligheter för Säkerhetspolisen att uppdaga brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Den brottslighet som faller inom Säkerhetspolisens ansvarsområde är speciell till sin karaktär och utredningarna berör en begränsad krets människor. Detta innebär att användningen av dolda övervakningskameror - på samma sätt som hemlig teleavlyssning - i allmänhet bör kunna accepteras av medborgarna vid utredning av dessa brott. Med en avgränsning av brotten i enlighet med vad som ovan redovisats kommer en rad andra allvarliga brott för vilka minimistraffet är lägre än två års fängelse inte att kunna utredas med hjälp av dolda övervakningskameror. Den remisskritik som har framförts gäller i stor utsträckning detta förhållande. Sådana brott skulle kunna vara grovt häleri där den kriminella verksamheten sker på fast adress, seriebrottslighet i form av t.ex. grov stöld, bilinbrott och tillgrepp av fortskaffningsmedel samt grov utpressning. Dessa brott är dessutom mycket svårutredda. Även andra brott såsom t.ex. rån, grovt bedrägeri och grov förskingring kan framhållas i sammanhanget. Det är naturligtvis ett viktigt samhällsintresse att kunna utreda dessa brott och regeringen är inte främmande för att dolda övervakningskameror skall kunna användas i dessa fall. Det finns dock i detta lagstiftningsärende inte något underlag för en sådan mer finmaskig reglering. Även denna fråga bör beredas vidare i ett annat sammanhang. Det blir här än mer fråga om den avvägning mellan motstående intressen - effektivitet i brottsbekämpningen och ett starkt integritetsskydd för medborgarna - som inledningsvis har berörts. Att som flera remissinstanser föreslagit sätta gränsen för användningen av tvångsmedlet vid utredning av brott med minimistraff sex månaders fängelse - och därigenom uppnå enhetlighet med vad som gäller för hemlig teleövervakning - anser regeringen i nuläget skulle föra för långt. Remissutfallet i övrigt ger också stöd för detta ställningstagande. Genom den reglering utredningen föreslagit skapas garantier för att enskilda personer inte utsätts för integritetsinkränkningar i andra fall än när skyddsintresset rimligen bör vika för nödvändigheten att värna om viktiga samhällsintressen. Den för ett brott angivna straffskalan anses uttrycka samhällets värdering av brottets svårhetsgrad. Är för brottet föreskrivet ett minimistraff som inte understiger två års fängelse får brottet därför anses vara så allvarligt att användning av dold övervakningskamera kan tillåtas. I övriga fall bör tills vidare intresset av att kunna utreda brott få träda tillbaka. Denna avvägning, som flertalet remissinstanser ställt sig bakom, tillgodoser enligt regeringens mening såväl integritetsaspekten som intresset av en effektiv brottsutredande verksamhet. Med en sådan avgränsning kombinerad med bestämmelserna i 1952 års tvångsmedelslag skapas också en ändamålsenlig reglering som stämmer överens med vad som gäller för hemlig teleavlyssning. Mot bakgrund av det nu anförda föreslår regeringen att dolda övervak- ningskameror skall få användas vid förundersökning avseende brott som har ett minimistraff som inte understiger två års fängelse, och vid försök, förberedelse och stämpling till sådana brott samt vid de brott som anges i 1952 års tvångsmedelslag. Det bör framhållas att för övriga brott är polisen, i den mån det är praktiskt möjligt, oförhindrad att använda handmanövrerade TV-kameror. Som tidigare slagits fast skall hemlig kameraövervakning vara ett hjälpmedel i förundersökningen och får inte användas enbart i syfte att förhindra brott. En annan sak är givetvis att användningen i vissa fall kan leda till att brottet inte kommer till fullbordan. På det sättet får kameraövervakningen en preventiv bieffekt, som i det enskilda fallet kan vara av stort värde (jfr prop. 1988/89:124 s. 42) 7.3 Brottsmisstankens styrka och utredningsläget -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: För att polisen skall få använda dolda | | övervakningskameror skall det krävas att en person är skäligen | | misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för | | utredningen. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser anser att kravet på misstankegrad bör sättas lägre. Vissa remissinstanser anser att dolda övervakningskameror skall kunna användas även om det inte finns någon för brottet misstänkt person. Skälen för regeringens förslag: Skälig misstanke I rättegångsbalken förekommer olika uttryckssätt för att ange en viss grad av sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. En förhållandevis låg grad av misstanke uttrycks genom att någon kan misstänkas för brott. En högre grad av misstanke ligger i att någon är skäligen misstänkt. När någon är på sannolika skäl misstänkt för brott föreligger en ännu högre grad av misstanke. För flera av de straffprocessuella tvångsmedlen enligt rättegångs-balken gäller att de endast får tillgripas om någon är skäligen misstänkt för brott. Detta är fallet t.ex. när det gäller reseförbud och anmälnings-skyldighet (25 kap. 1 § ) samt för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 och 19 §§ ). För att häktning skall få ske krävs enligt huvudregeln att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott av viss svårhet men häktning får också under vissa omständigheter ske på skälig misstanke (24 kap. 1 och 3 §§). Den lägre misstanke-graden, kan misstänkas, gäller för att kunna kvarhålla en person för förhör (23 kap. 9 §). Genom förslaget att begränsa användningen av dolda övervaknings-kameror till utredningar av brott för vilket minimistraffet inte understiger två års fängelse görs tillämpningsområdet för tvångsmedlet relativt snävt. På samma sätt blir valet av misstankegrad av betydelse både för hur effektivt detta hjälpmedel kan bli i den brottsbekämpande verksamheten och för omfattningen av de integritetskränkningar som tvångsmedlet kan komma att medföra. Återigen måste dessa två motstående intressen vägas mot varandra och en rimlig balans finnas. Som utredningen har funnit kan det knappast komma i fråga att ställa så höga krav på graden av misstanke som följer av att den mesta bevisningen redan är säkrad. I sådana fall skulle en dold kameraövervakning inte göra särskilt stor nytta. Om man däremot ställer alltför låga krav på misstankegraden ökar naturligtvis risken för att oskyldiga människor kommer att drabbas. Risken för att det i samhället sprids en föreställning av att det finns dolda övervakningskameror överallt ökar också i så fall, vilket i sin tur innebär att tvångsmedlet som sådant för med sig obehag även för dem som inte är övervakade. Dessa negativa konsekvenser kan endast undvikas genom att regleringen omgärdas av relativt hårda restriktioner. Detta talar för att välja en hög misstankegrad. Å andra sidan har allmänheten ett starkt intresse av att allvarliga brott klaras upp. En förutsättning för att de brottsutredande myndigheterna skall klara detta är att man får tillgång till effektiva hjälpmedel, t.ex. dolda övervakningskameror. Det fordras emellertid då att kravet på vilken misstankegrad som skall ha uppnåtts innan kameran tas i bruk inte sätts för högt. Utredningen har föreslagit att det skall krävas att någon är skäligen misstänkt för brott. En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande anfört att tvångsmedlet, för att få avsedd effekt, bör få sättas in på ett tidigare stadium och att det bör vara tillräckligt att någon kan misstänkas för brott. Flera remissinstanser har instämt i det särskilda yttrandet. Det skulle naturligtvis vara till fördel för den brottsutredande verksamheten om dolda övervakningskameror kunde sättas in på ett tidigare stadium än när någon blivit skäligen misstänkt för brottet. På samma sätt som när det gäller vilka brott som bör kunna utredas med hjälp av dolda övervakningskameror blir det här av betydelse hur övervakningen är tänkt att gå till i praktiken. I vissa situationer, när risken för integritetsintrång hos tredje man är minimal, är det enligt regeringens mening inte orimligt med en lägre misstankegrad än skäligen misstänkt. I andra fall är en sådan misstankegrad utesluten. Även i detta fall krävs alltså en sådan mer flexibel reglering som det inte finns något underlag för att åstadkomma i detta lagstiftningsärende. Integritetsaspekterna måste därför få väga tungt i sammanhanget. Regeringen anser därför att misstankegraden skälig misstanke är den nivå som bör gälla tills vidare. Även remissutfallet ger stöd för detta ställningstagande. Genom att man väljer denna misstankegrad uppnås också enhetlighet i förhållande till vad som krävs för att jämförbara tvångsmedel såsom hemlig teleavlyssning skall få användas. Några remissinstanser har, i motsats till vad utredningen föreslagit, förordat en reglering som innebär att dolda övervakningskameror skulle kunna användas även i de fall där det inte går att peka ut en viss person som misstänkt för brottet. En sådan ordning skulle vara till fördel utredningsmässigt i vissa situationer, t.ex. när polisen upptäcker en s.k. tjuvgömma eller ett parti narkotika ute i skogen. I och för sig bör en sådan reglering kunna förenas med kravet på ett minimistraff om två års fängelse. Som framhållits under remissbehandlingen bör det, t.ex. med ledning av den mängd narkotika som har upptäckts, vara möjligt att bedöma om det för brottet är föreskrivet ett lägsta straff om fängelse i två år. Att sådana fall inte är särskilt vanligt förekommande är inte heller något avgörande skäl mot att utforma bestämmelserna på det sättet. En specialreglering för de nu aktuella fallen skulle därför kunna övervägas. Det är emellertid svårt att på förevarande underlag överblicka vilka konsekvenser en sådan reglering skulle föra med sig. Frågan bör därför bli föremål för fortsatta överväganden. Mot bakgrund härav vill regeringen inte nu föreslå bestämmelser som innebär att misstanke om brott inte behöver hänföra sig till en viss person. Regeringen föreslår att det krävs att någon är skäligen misstänkt för brott för att dolda övervakningskameror skall få användas. Synnerlig vikt för utredningen I prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor behandlas rekvisitet synnerlig vikt för utredningen vid prövning av ärenden om hemlig teleavlyssning. Departementschefen anförde då bl.a. följande (sid 44 f.). „Uttrycket synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis avse att avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom. I de flesta fall har telefonavlyssning en indirekt verkan: den bidrar till att kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger uppslag till vidare spaning och bildar underlag för andra åtgärder/.../ Synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte inskränka sig till obetydliga detaljer, som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på att utredningsläget gör avlyssningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra, mindre ingripande metoder. En slentrianmässig bedömning får inte förekomma i fråga om vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns skäl att räkna med att avlyssningen - ensam eller i förening med andra åtgärder - verkligen kan få effekt. I och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot att få fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från teleavlyssning. Kan personlig övervakning (skuggning) eller andra åtgärder användas som alternativ, bör det ändå vara tillåtet med teleavlyssning, om alternativen skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller vara förenade med avsevärd risk att den pågående utredningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand pröva andra metoder.„ Mot bakgrund av de jämförelser som tidigare gjorts mellan hemlig teleavlyssning och användningen av dolda övervakningskameror är det mycket som talar för att rekvisitet synnerlig vikt för utredningen också bör gälla i det senare fallet. Departemenschefens uttalanden i propositionen om vissa tvångsmedelsfrågor bör i allt väsentligt kunna vara vägledande för hur uttrycket synnerlig vikt för utredningen bör uppfattas vid prövning av ärenden om hemlig kameraövervakning. Övervakning med dolda övervakningskameror bör också kunna ske i de fall andra spaningsmetoder skulle vara förenade med stora risker för den för uppdraget avdelade personalen. Regeringen föreslår således att hemlig kameraövervakning endast skall få användas om det är av synnerlig vikt för utredningen. 7.4 Begränsning till viss plats -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Hemlig kameraövervakning får endast avse en| | sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig.| | Övervakningen får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det| | intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte| | eller för något annat motstående intresse. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning förutsätter, såsom redovisats i det föregående, att någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårhetsgrad. Fråga uppstår då om beslutet skall avse antingen den misstänktes person oberoende var han upphåller sig eller en viss plats som den misstänkte har anknytning till. För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i 24 - 27 kap. rättegångsbalken, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Frågan huruvida ett tillstånd till hemlig kameraövervakning skall avse en viss person eller plats hänger samman med de tre redovisade principerna. Om ett tillstånd till hemlig kameraövervakning skulle avse en viss person blir principerna svåra att tillämpa. Det skulle t.ex. i den situationen inte gå att tillämpa proportionalitetsprincipen eftersom det på förhand inte skulle vara känt vilka eller hur många platser som skulle komma att övervakas. Vid en förundersökning som avser ett viss brott skulle, beroende på omständigheterna, övervakning av en allmän plats kanske anses vara godtagbar medan övervakning av en enskild plats, t.ex. genom att kameran riktades mot ett bostadsfönster, inte skulle kunna komma i fråga. Även andra, rent praktiska, skäl talar mot att knyta övervakningen till en viss person. Om det inte på förhand kan anges vilka platser som kan bli aktuella för övervakning torde det ändå inte gå att undvara spaningspersonal på platsen. Den misstänkte måste ju hela tiden bevakas och kameror skulle behöva sättas upp och monteras ned beroende på den misstänktes rörelsemönster. Det torde vara förenat med betydande svårigheter och opraktiskt att organisera en övervakning på det sättet. Det finns även en risk för att antalet kameror skulle bli mycket stort. Det nu anförda talar för att tillstånd till hemlig kameraövervakning i stället bör knytas till en viss plats. Det kan naturligtvis röra sig om flera olika platser och antalet platser bör också kunna utvidgas genom nya beslut. Av avgörande betydelse är emellertid att det finns en koppling till den misstänkte. Som tidigare redovisats får åtgärden endast avse den som är skäligen misstänkt för brott. Detta innebär nu inte att den misstänkte ständigt måste uppehålla sig på platsen och således finnas med på bild. Ett sådant krav skulle reducera användningsområdet i alltför stor utsträckning. Det bör dock kunna antas att han så småningom besöker den plats som skall övervakas. Det bör vara tillräckligt att det är fråga om ett kort besök. Om det emellertid från början står klart att den misstänkte aldrig besöker en plats som i sig är av intresse i förundersökningen, t.ex. en lägenhet i en utredning om grovt koppleri, bestående i uthyrning av lägenheten, bör användning av dolda övervakningskameror inte komma i fråga. Inte heller kan sådan övervakning av en plats tillåtas om det inte finns någon som är skäligen misstänkt. Detta kan naturligtvis ses som en brist men följer av det tidigare redovisade ställningstagandet att tvångsmedlet endast får avse den som är skäligen misstänkt för brott av viss svårhet. Nästa fråga blir då om samtliga platser skall kunna övervakas eller om dessa bör begränsas på något sätt. Vissa begränsningar följer av reglerna i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid. Att t.ex. tränga in i någons hem för att där montera en dold övervakningskamera är således förbjudet. Enligt regeringens mening saknas skäl att göra några ändringar i detta avseende. En annan sak är att sådana utrymmen och platser kan bevakas så länge kameran placeras på något annat ställe. Vidare är t.ex. en privatperson oförhindrad att frivilligt upplåta sin bostad eller trädgård för att polisen där skall kunna montera en övervakningskamera och övervaka någon annan. Frågan är emellertid om användningen av det nya tvångsmedlet bör begränsas ytterligare, t.ex. till övervakning av allmänna platser eller platser dit allmänheten har tillträde. En annan tänkbar begränsning är att förbjuda övervakning med dolda övervakningskameror av vissa särskilt integritetskänsliga platser. Det skulle från effektivitetssynpunkt innebära ett allvarligt avbräck om användningen av dolda övervakningskameror begränsades på något av de sätt som nu nämnts. Det förefaller också tämligen onyanserat att t.ex. förbjuda en övervakning som består i att övervakningskameran riktas mot fönstret i en bostad. Omständigheterna kan uppenbarligen i bland vara sådana att tvångsmedlet bör kunna komma i fråga även för bostadsutrymmen. Samma resonemang gör sig gällande avseende platser som kan antas vara särskilt integritetskänsliga. Den omständigheten att dolda övervakningskameror endast får användas för utredning av grova brott, att åtgärden endast får avse den som är skäligen misstänkt, att åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen samt att bl.a. proportionalitetsprincipen skall tillämpas vid tillståndsgivningen utgör enligt regeringens mening tillräckliga garantier för att tvångsmedlet endast kommer att användas i de fall som det kan anses befogat. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår regeringen ingen begränsning av de platser som får övervakas med dolda övervaknings-kameror utom de som följer av att åtgärden endast får avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig och av de allmänna principer som gäller för all tvångsmedelsanvändning. På samma sätt som för övriga tvångsmedel enligt rättegångsbalken bör proportionalitetsprincipen komma till uttryck i lagtexten. 7.5 Beslut om tvångsmedelsanvändningen m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Frågor om hemlig kameraövervakning skall | | prövas av allmän domstol på ansökan av åklagaren. I ett beslut att| | tillåta sådan övervakning skall det anges vilken plats och under| | vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte överstiga en månad| | från beslutet. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En överväldigande majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Någon remissinstans har anfört att tiden för tillståndet bör vara längre. Ytterligare någon remissinstans har anfört att åklagaren bör kunna besluta om åtgärden. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts är det angeläget att skapa fullgoda rättsskyddsgarantier när det gäller användningen av dolda övervakningskameror. Rätten att besluta om tvångsmedlets användning är i detta sammanhang av central betydelse. Det framstår som mindre lämpligt att överlåta beslutanderätten till den myndighet som skall verkställa åtgärden. Detsamma kan sägas om den myndighet som leder de aktuella förundersökningarna. Utredningen har anfört att beslut om tillstånd till åtgärden bör fattas av ett organ som är så fristående från förundersökningen som möjligt. Regeringen delar den uppfattningen. Även den omständigheten att användningen av övervakningskamerorna sker i hemlighet utan insyn vare sig för allmänheten eller den misstänkte talar för en sådan lösning. Mot denna bakgrund förefaller det mest lämpligt att frågor om hemlig kameraövervakning prövas av domstol på samma sätt som redan sker med det närbesläktade tvångsmedlet hemlig teleavlyssning. Det framstår som rimligast att den som leder den aktuella förundersökningen skall kunna begära rättens tillstånd till hemlig kameraövervakning. Eftersom dolda övervakningskameror endast skall kunna användas i sådana förundersökningar där en åklagare är förundersökningsledare föreslår regeringen att frågor om hemlig kameraövervakning skall prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Rätten skall alltså pröva om förutsättningarna för användningen av tvångsmedlet är uppfyllda. Denna prövning kan sägas innefatta två led. Det ena ledet hänför sig till en prövning huruvida samtliga rekvisit, så som de kommit till uttryck i lagtexten, föreligger i det enskilda fallet. Prövningen avser här t.ex. brottets svårhetsgrad, den grad av misstanke som får anses föreligga och om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Det andra ledet innehåller en mer allmän lämplighets-bedömning där bl.a. proportionalitetsprincipen skall beaktas. Rätten skall här ta ställning till exempelvis om vad som står att vinna med åtgärden motiverar densamma. De faktiska förutsättningarna för att få tillstånd att använda dolda övervakningskameror i en viss brottsutredning kan naturligtvis komma att ändras över tiden i takt med att förundersökningen fortskrider och utredningsläget förändras. Det är angeläget att bestämmelserna om hemlig kameraövervakning ger garantier för att tvångsmedlet inte används om vissa förhållanden, som har utgjort en nödvändig förutsättning för domstolens tillstånd, har ändrats. Sådana garantier uppnås bäst genom en med vissa tidsintervaller återkommande domstolsprövning av meddelade tillstånd. Frågan är då hur länge ett tillstånd skall gälla innan domstolen skall pröva frågan på nytt. När det gäller tillstånd till hemlig teleavlyssning skall ett sådant enligt 27 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken meddelas att gälla för viss tid som inte får bestämmas längre än nödvändigt och aldrig längre än en månad från dagen för beslutet. Den valda tidsramen motiveras i lagens förarbeten med att det mer sällan finns anledning att ompröva tillstånd med tätare intervall än en månad och att täta omprövningar dessutom innebär en viss risk för att det går slentrian i prövningen (prop. 1988/89:124 s. 54 f.). Detta resonemang synes även vara giltigt beträffande användningen av dolda övervakningskameror. Säkerhets- polisen har dock föreslagit att tillståndstiden bör bestämmas till en avsevärt längre tidsperiod. Man har som skäl härför anfört att det ibland vid s.k. agentvärvningar är nödvändigt att hålla ett objekt under bevakning under relativt lång tid och att den tid som gäller för hemlig teleavlyssning därför är för kort. Enligt utredningen har det inte framkommit något som tyder på att det hos den öppna polisen skulle finnas ett behov av längre tillståndstider än en månad. Detta talar med styrka för att reglera tiden för tillstånd på motsvarande sätt som för hemlig teleavlyssning. Det förefaller vidare mindre lämpligt att reglera tillståndstiderna olika för den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Den omständigheten att Säkerhetspolisen behöver underställa kameraanvändningen domstolens prövning en gång i månaden torde enligt regeringens mening inte vara av avgörande betydelse för tvångsmedlets användbarhet. Tvärtom kommer en sådan återkommande prövning, utan att det där emellan förflyter alltför lång tid, att utgöra just den garanti mot att tvångsmedlet missbrukas som bör eftersträvas. Regeringen föreslår därför att ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning inte skall få bestämmas att gälla för längre tid än en månad från dagen för beslutet. Frågan är om det bör finnas en möjlighet för annan än domstol att i brådskande fall meddela interimistiskt beslut om tvångsmedlet. Av utredningen framgår att något sådant behov inte tycks föreligga i den öppna polisens verksamhet. Det påståendet har mött gensaga från några av remissinstanserna. Enligt regeringens mening saknas det dock tillräckliga skäl för att införa en generell möjlighet till interimistiska beslut avseende användningen av dolda övervakningskameror. Enligt utredningen är situationen för Säkerhetspolisens del delvis en annan än för den öppna polisen. Utredningen har framhållit att det ibland torde förekomma fall där dold kameraövervakning behöver sättas in i det närmaste omedelbart för att åtgärden skall ge avsett resultat. Detta behov kan tillgodoses antingen genom en jourtjänstgöring för domstolarna som då skulle kunna knyta an till vad som gäller för prövning av häktningsfrågor. Ett annat alternativ är att åklagaren ges befogenhet att interimistiskt besluta om tvångsmedlet med skyldighet att genast anmäla detta till rätten för prövning. Det lämpliga i att belasta domstolarnas jourorganisation för häktningsfrågor med ytterligare prövningar av tvångsmedelsfrågor kan ifrågasättas, även om antalet fall säkert inte skulle bli många. Behovet av jourdomstolar för prövning av nu aktuella frågor förefaller också tveksamt mot bakgrund av reglerna i 1952 års tvångsmedelslag. I den lagen finns i dag en bestämmelse som ger åklagare befogenhet att fatta interimistiska beslut om bl.a. hemlig teleavlyssning. En förutsättning härför är att det kan befaras att ett inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet av väsentlig betydelse för utredningen. Beslutet skall ofördröjligen anmälas till rätten som har att skyndsamt ta upp ärendet till prövning. De fall där Säkerhetspolisen har ett behov av att omedelbart få använda dolda övervakningskameror och där det alltså inte går att avvakta domstolens tillstånd omfattas i allt väsentligt av utredningar om brott där bestämmelserna i 1952 års tvångsmedelslag är tillämpliga. Det framstår därför som lämpligt att knyta an till denna redan fungerande reglering. Regeringen föreslår därför att åklagaren skall ha rätt att interimistiskt besluta om hemlig kameraövervakning med stöd av reglerna i 1952 års tvångsmedelslag. Vidare bör den rätt som åklagare har att med stöd av lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. fatta interimistiska beslut om hemlig teleavlyssning omfatta även hemlig kameraövervakning. Vad som nu anförts om rollfördelningen mellan domstol och åklagare avseende befogenhet att besluta om tvångsmedlet gör sig inte gällande när ett sådant beslut skall hävas. I likhet med vad som är fallet vid t.ex. häktning bör åklagaren kunna häva ett beslut om tillstånd att använda dolda övervakningskameror om det inte längre finns skäl för beslutet. Samma skyldighet bör gälla för domstolen. 7.6 Granskning och bevarande av upptagna bilder -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Bilder som har tagits upp med dolda över- | | vakningskameror skall granskas snarast möjligt. Granskningen | | skall i princip vara förbehållen rätten, åklagaren eller undersök-| | ningsledaren men även annan som anlitas för eller hörs i utred- | | ningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet. | | Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall | | förstöras omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall,| | i de delar som de är av betydelse från utredningssynpunkt, | | bevaras tills förundersökningen har lagts ned eller avslutats. | | Om åtal väcks skall upptagningarna bevaras till dess målet har | | avgjorts slutligt. Omedelbart därefter skall upptagningarna | | förstöras. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran. Säkerhetspolisen har anfört att bildmaterial som kan vara av betydelse för framtida brottsbekämpning bör få sparas en längre tid. Några remissinstanser har haft synpunkter på den lagtekniska utformningen. En remissinstans anser att förslaget i denna del bör bli föremål för ytterligare överväganden. Datainspektionen har framhållit att upptagningarna kan komma att omfattas av datalagens tillståndsplikt. Skälen för regeringens förslag: Upptaget bildmaterial måste givetvis granskas för att man skall kunna pröva om det har betydelse för en pågående utredning. Som utredningen framhållit är det från integritetssynpunkt av vikt att denna granskning görs så fort som möjligt. Det är av samma skäl angeläget att den personkrets som utför granskningen begränsas. Regeringen föreslår därför motsvarande reglering för granskning av upptagna bilder som gäller för upptagningar eller uppteckningar som gjorts vid hemlig teleavlyssning (27 kap. 24 § rättegångsbalken). Detta innebär att det i första hand är rätten, undersökningsledaren eller åklagaren som får granska det upptagna bildmaterialet. Även en sakkunnig eller någon annan som anlitas för eller hörs i utredningen kan ges tillfälle att granska bildmaterialet. Saknar det upptagna bildmaterialet betydelse för förundersökningen finns det inte någon anledning att spara det. Sådant bildmaterial skall därför förstöras omedelbart. Visar granskningen däremot att materialet har betydelse för förundersökningen skall det sparas. När det gäller frågan hur länge materialet får bevaras förhåller det sig givetvis på det sättet att så får ske så länge det kan vara av intresse för den utredning för vilken tillstånd till tvångsmedelsanvändningen har givits. Sådant intresse föreligger till dess den aktuella förundersökningen har lagts ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet har avgjorts slutligt. Från Säkerhetspolisen har det framhållits att bildmaterial från tidigare nedlagda förundersökningar kan få förnyad aktualitet i senare brottsutredningar, t.ex. när ett främmande lands underättelseofficer gör upprepade värvningsförsök. Säkerhetspolisen har med anledning härav föreslagit en lagreglering som skulle göra det möjligt för myndigheten att spara visst material. Utredningen har emellertid framhållit att det skulle bli svårt för Säkerhetspolisen att i många situationer utesluta att det upptagna materialet skulle kunna komma till användning i en framtid. En möjlighet för Säkerhetspolisen att bevara bildmaterial under en längre, kanske obestämd tid skulle därför enligt utredningen innebära en risk för att inspelat material som en gång haft relevans för en brottsutredning sedan skulle behöva sparas hur länge som helst. Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Risken för att gammalt bildmaterial kan komma att sparas under mycket lång tid kan enligt regeringens mening, även vägt mot den nytta för Säkerhetspolisen som skulle kunna bli fallet, inte anses godtagbar. I och för sig skulle man kunna överväga en undantagsregel som innebar att Säkerhetspolisen fick bevara bilderna under en viss bestämd längre tid. En sådan lösning förefaller emellertid inte ändamålsenlig med tanke på de långa tider som är aktuella för att syftet med en specialreglering för Säkerhetspolisens räkning skall uppnås. Regeringen föreslår därför att upptaget bildmaterial endast får bevaras till dess att den aktuella förundersökningen har lagts ned, avslutats eller, om åtal väcks, målet avgjorts slutligt och att denna reglering skall gälla såväl för den öppna polisen som för Säkerhetspolisen. 7.7 Bestämmelsernas lagtekniska utformning m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Bestämmelserna om hemlig kamera-övervakning| | tas in i en ny lag vars giltighetstid begränsas till elva | | månader. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överenstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av att nu gå fram med en provisorisk lagstiftning. Några remissinstanser anser att bestämmelserna redan nu bör tas in i rättegångsbalken. Skälen för regeringens förslag: Polisens användning av dolda övervakningskameror vid förundersökning omfattas i dag, som redovisats inledningsvis, av reglerna i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Utredningen har framhållit att polisens behov av sådana kameror måste ses mot bakgrund av vad som bör gälla för användningen av övervakningskameror i övrigt, alltså för sådan kameraövervakning som inte sker dolt. Eftersom utredningen fortsätter sitt arbete med att göra en översyn av lagen om övervakningskameror kommer frågan om användning av dolda övervakningskameror att få behandlas på nytt i ett större sammanhang. Utredningen utesluter inte att den översynen kan ge anledningen till vissa justeringar av de förslag som behandlas i detta ärende. Regeringens förslag innebär att ett nytt tvångsmedel tillskapas. Det är angeläget att utan tidsutdräkt skapa möjligheter för de brottsutredande myndigheterna att kunna använda sig av tvångsmedlet. Som anförts under bl.a. avsnitt 7.2 bör dock bestämmelserna om hemlig kameraövervakning övervägas vidare med inriktning på att skapa ett mer flexibelt system som bättre än det nu föreslagna kan ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare pågår för närvarande en relativt omfattande översyn av olika straffprocessuella tvångsmedel. Resultatet av denna översyn kan få betydelse för regleringen av hemlig kameraövervakning. I belysning av vad som nu har sagts anser regeringen att en reglering av användningen av dolda övervakningskameror tills vidare bör vara tidsbegränsad. Bestämmelserna kan lämpligen träda i kraft den 1 februari 1996 och gälla till utgången av samma år. Därefter kan bestämmelserna, om så anses önskvärt, ges förlängd giltighetstid eller permanentas. Den naturliga platsen för en reglering av det nya tvångsmedlet borde vara rättegångsbalken. Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska karaktär och att ifrågavarande bestämmelser föreslås få begränsad giltighetstid är dock en sådan placering mindre lämplig. En reglering av polisens möjligheter att använda dolda övervakningskameror kan inte heller tas in i lagen om övervakningskameror. Den lagen reglerar nämligen användningen av övervakningskameror i helt andra sammanhang än vad som nu är aktuellt. Det framstår i stället som mest lämpligt att de nya bestämmelserna tas in i en särskild lag. Det är vad regeringen föreslår. 7.8 Parlamentarisk kontroll -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Regeringen bör till riksdagen redovisa de | | brottsutredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna i | | lagen om hemlig kameraövervakning. | -------------------------------------------------------------------- Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Sedan flera år tillämpas beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning den ordningen att regeringen årligen i en skrivelse till riksdagen redovisar de brottsutredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna. Redovisningen omfattar inte den tvångsmedelsanvändning som hänför sig till de brott som avses i 1952 års tvångsmedelslag. Den redovisning som lämnas till riksdagen torde allmänt sett vara av stort värde. Regeringen anser därför att motsvarande redovisning bör lämnas när det gäller det nya tvångsmedlet hemlig kameraövervakning. I redovisningen bör uppgifter lämnas om bl.a. antalet ärenden och meddelade tillstånd, vilka brott det varit fråga om, vilka tillståndstider som har förekommit, hur länge tvångsmedelsanvändningen i det enskilda fallet rent faktiskt har pågått samt i vilken utsträckning hemlig kameraövervakning har fyllt avsett ändamål. Därutöver bör redovisningen belysa i vilken omfattning personer som är ovidkommande för en brottsutredning har drabbats av tvångsmedlet. 8 Kostnader Kostnaderna för bevakning med hjälp av TV-kameror som manövreras på platsen är höga, bl.a. därför att denna övervakningsmetod tar betydande personalresurser i anspråk. Av den anledningen tvingas inte sällan de brottsutredande myndigheterna att avstå från sådan övervakning. Mot bakgrund härav innebär det nu framlagda förslaget inte några besparingar i egentlig mening för den öppna polisen. De brottsutredande myndigheterna får däremot tillgång till ett effektivt vapen i kampen mot den grova brottsligheten, vilket på annat sätt kan förväntas leda till besparingar. Någon beräkning i detta avseende låter sig emellertid inte göras. De kostnader som förslaget för med sig i form av anskaffning av teknisk utrustning m.m. förutsätter inte att de brottsutredande myndigheterna tillförs ytterligare medel. För Säkerhetspolisen innebär förslaget en årlig besparing på cirka 750 000 kronor. 9 Ikraftträdande Lagen om hemlig kameraövervakning bör träda i kraft den 1 februari 1996 och gälla till utgången av samma år (se avsnitt 7.7). Övriga lagändringar bör träda i kraft den 1 februari 1996. Några övergångsbestämmelser behövs inte. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag om hemlig kameraövervakning 1 § Paragrafen, som har fått sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet, innehåller en definition av begreppet hemlig kameraövervakning. Med benämningen „hemlig kameraövervakning„ markeras att lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. inte är tillämplig på denna typ av kameraanvändning. Den tekniska apparatur som omfattas av paragrafen överensstämmer däremot med den legaldefinition av begreppet övervakningskamera som finns i 1 § i lagen om övervak-ningskameror. Någon särskild föreskrift om separata tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder har inte tagits med, eftersom ett tillstånd till hemlig kamera-övervakning alltid är förenat med en rätt att behandla och bevara bilderna. I likhet med lagen om övervakningskameror omfattar lagen endast kameror som används för personövervakning och som inte manövreras på platsen (jfr prop. 1989/90:119 s. 14 f. och 39 ff.). Av paragrafens ordalydelse framgår, i enlighet med Lagrådets förslag, att lagen endast är tillämplig på optisk personövervakning. Lagen omfattar således inte ljudupptagning. 2 § I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att hemlig kameraövervakning skall få användas. Detta har behandlats i avsnitt 7.2. Tvångsmedlet kan dock användas även vid vissa andra brott, vilket följer av förslaget till ändring av 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (se nedan). Hemlig kameraövervakning får användas endast om en förunder-sökning har inletts. 3 § I paragrafen anges ytterligare förutsättningar för att hemlig kameraövervakning skall kunna användas. Av första stycket framgår att någon måste vara skäligen misstänkt för brottet. Misstankegraden har behandlats i avsnitt 7.3. Vidare anges i paragrafen att åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen. Innebörden härav har behandlats i avsnitt 7.3. I första stycket har också proportionalitetsprincipen kommit till uttryck (se avsnitt 7.4). I andra stycket anges att användning av dold övervakningskamera är begränsad till viss, särskilt angiven, plats. Det måste vara en plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. I detta ligger att det måste finnas en direkt koppling mellan den misstänkte och den plats som skall övervakas, vilket emellertid inte innebär att den misstänkte ständigt måste finnas med i bild. Det måste dock kunna antas att han - i vart fall vid något tillfälle - besöker den plats som skall övervakas. Det kan röra sig om flera olika platser och det är inget som hindrar att antalet platser utökas genom nya domstolsbeslut. Huruvida övervakningen av en viss plats i det enskilda fallet kan anses godtagbar skall bedömas utifrån en proportionalitetsavvägning. Kravet på att övervakningen skall avse viss plats har behandlats i avsnitt 7.4. 4 § I första stycket anges att det är rätten som prövar frågor om hemlig kameraövervakning på ansökan av åklagaren. Detta har behandlats i avsnitt 7.5. Åklagaren saknar möjlighet att fatta interimistiska beslut om tvångsmedlet såvida det inte är fråga om brott enligt 1952 års tvångsmedelslag eller tillämpning av 28 § i lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara. Vidare anges att de allmänna bestämmelserna i 19 kap. i rättegångsbalken om laga domstol i brottmål skall tillämpas. Enligt andra stycket skall rätten i sitt beslut ange vilken eller vilka platser som får övervakas och hur länge övervakningen får pågå (avsnitt 7.5). Rätten får aldrig lämna tillstånd för längre tid än en månad. Om det krävs längre övervakning får åklagaren ansöka på nytt och rätten får då göra en ny självständig prövning om det finns förutsättningar för att fatta ett beslut att tillåta tvångsmedlet eller inte. På samma sätt som vid omprövning av andra tvångsmedel, t.ex. häktning, ligger det i sakens natur att domstolens bedömning bör bli striktare ju längre tid som förflyter utan att förundersökningen förs framåt. 5 § Paragrafen, som reglerar hävande av beslut om hemlig kameraövervakning, innebär att åklagaren och rätten har ett kontinuerligt ansvar för tvångsmedelsanvändningen. Även under löpande tillståndstid skall åklagaren eller domstolen agera om det framkommer att förutsättningarna för beslutet har fallit bort. Endera skall då häva beslutet. Polisen är skyldig att hålla åklagaren underrättad om omständigheter som har betydelse för om beslutet skall hävas. Om åklagaren har hävt ett beslut bör domstolen underrättas härom. Domstolen bör givetvis underrätta åklagaren om det är rätten som har hävt beslutet. 6 § Av paragrafen framgår att ett beslut om hemlig kameraövervakning kan överklagas på samma sätt som gäller för övriga tvångsmedel i 25-28 kap. rättegångsbalken. 7 § Paragrafen behandlar vad som skall gälla i fråga om granskning och bevarande av upptaget bildmaterial (se avsnitt 7.6). I första stycket anges att granskningen skall göras så fort som möjligt. Granskning måste sedan ske kontinuerligt under utredningen. Att kretsen av dem som får granska materialet är begränsad framgår av hänvisningen till 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken. Andra stycket innehåller bestämmelser om att bildmaterialet inte får bevaras längre än nödvändigt. Det bildmaterial som bedöms sakna betydelse skall därför förstöras omedelbart efter granskningen. Sedan målet avgjorts slutligt - genom dom som vunnit laga kraft eller genom att förundersökningen har lagts ned eller avslutats - skall upptagningarna förstöras. Lagras bildmaterialet på ett datormedium kan reglerna i datalagen (1973:289) om tillståndspliktiga personregister bli tillämpliga. 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål 5 § Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning. Paragrafen ger i förhållande till 2 § i lagen om hemlig kamera-övervakning utvidgande möjligheter att använda dolda övervaknings-kameror vid utredning av brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur (se avsnitt 7.2). Enligt första stycket får sådana övervakningskameror användas vid utredning av de brott som anges i lagen även om det för brottet är stadgat ett lägre minimistraff än två års fängelse. Lagen är tillämplig också på försök, förberedelse och stämpling till angivna brott om gärningen är straffbar. I andra stycket har införts en regel som innebär att åklagaren i brådskande fall själv får besluta även om hemlig kameraövervakning. Av 6 § i 1952 års tvångsmedelslag framgår att åklagaren i ett sådant fall ofördröjligen skall anmäla detta skriftligen till rätten som skyndsamt skall ta upp ärendet till prövning. 10.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 16 kap. 1 § Genom ett tillägg till paragrafen, som behandlar vilken tystnadsplikt som har företräde framför principen om meddelarfrihet, omfattas även beslut om hemlig kameraövervakning av paragrafen. 10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. 28 § Paragrafen har gjorts tillämplig på hemlig kameraövervakning. Enligt första stycket kan åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om hemlig kameraövervakning om det kan befaras att det skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens tillstånd till åtgärden. I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring. 10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. 1 § Andra stycket är nytt. Hänvisningen till lagen om hemlig kameraövervakning innebär att det straffprocessuella tvångsmedlet uttömmande regleras där. Dolda övervakningskameror kan alltså inte användas med stöd av lagen om övervakningskameror om åtgärden endast är avsedd att utgöra ett led i en pågående förundersökning. Detta innebär t.ex. att bestämmelsen i 3 § tredje stycket i lagen om övervakningskameror inte är tillämplig på det nya tvångsmedlet. Länsstyrelsen kan således inte medge undantag från upplysningsplikten för att på så sätt möjliggöra dold kameraanvändning i rent brottsutredande syfte. Inte heller är länsstyrelsens tillstånd av betydelse i sammanhanget. Däremot innebär hänvisningen till lagen om hemlig kameraövervakning inte någon ytterligare begränsning, utöver vad som redan följer av lagen om övervakningskameror, av polisens mycket små möjligheter att använda dolda övervakningskameror i andra fall än vid förundersökning, även om övervakningen i ett sådant fall skulle kunna främja en pågående brottsutredning. Syftet med övervakningen måste emellertid då primärt vara ett annat än att utreda brott. För sådana situationer gäller fortfarande lagen om övervakningskameror. Betänkandets lagförslag 1 Förslag till lag (1995:000) om särskild användning av övervakningskameror, m.m. Härigenom föreskrivs följande. 1 § Särskild användning av övervakningskamera innebär att TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbar utrustning, utan att manövreras på platsen och utan att upplysning om utrustningen lämnas, används för personövervakning vid förundersökning. 2 § Särskild användning av övervakningskamera får ske vid förundersökning angående 1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller 2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. 3 § Särskild användning av övervakningskamera får ske endast om 1. någon är skäligen misstänkt för brottet, 2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt 3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. 4 § Frågor om särskild användning av övervakningskamera prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken. Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet. 5 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om särskild användning av övervakningskamera, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet. 6 § En upptagning som har gjorts vid särskild användning av övervakningskamera skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken. Upptagningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras. 7 § I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk. Denna lag träder i kraft den....och gäller till och med den.... 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § -------------------------------------------------------------------- Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27 av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till särskild användning av övervakningskamera får meddelas enligt lagen (1995:000) om särskild användning av övervakningskameror, m.m., även om brottet inte omfattas av 2 § i den lagen. -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver- hemlig teleövervakning skulle vakning eller särskild användning medföra sådan fördröjning eller av övervakningskamera skulle annan olägenhet, som är av medföra sådan fördröjning eller väsentlig betydelse för annan olägenhet, som är av utredningen, får tillstånd till väsentlig betydelse för åtgärden ges av åklagaren. utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren. Denna lag träder i kraft den 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 § -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap. 27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken, rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller enligt 27 kap. 9 § rättegångs- särskild användning av balken skulle medföra sådan övervakningskamera enligt lagen fördröjning eller annan olägenhet (1995:000) om särskild användning som är av väsenlig betydelse för av övervakningskameror, m.m. utredningen, får åtgärden skulle medföra sådan fördröjning beslutas av åklagaren. I fråga eller annan olägenhet som är av om kvarhållande av försändelse väsenlig betydelse för enligt 27 kap. 9 § rättegångs- utredningen, får åtgärden beslutas balken får åtgärden även beslutas av åklagaren. I fråga om av undersökningsledaren. Anmälan kvarhållande av försändelse enligt som avses i tredje stycket 27 kap. 9 § rättegångsbalken får nämnda paragraf skall göras hos åtgärden även beslutas av den som har fattat beslutet. undersökningsledaren. Anmälan som Denne skall pröva beslagsfrågan. avses i tredje stycket nämnda paragraf skall göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan. -------------------------------------------------------------------- Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av andra beslut med stöd av första stycket, skall det genast stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå, bestå, skall det upphävas. skall det upphävas. Denna lag träder i kraft den 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera. -------------------------------------------------------------------- I lagen (1995:000) om särskild användning av övervaknings- kameror, m.m. finns bestäm- melser om användningen av övervakningskamera i vissa fall. Denna lag träder i kraft den Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning (SOU 1995:66) Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Östergötlands län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Malmö, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyn-digheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Polismyndigheten i Helsingborg, Datainspektionen, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska polisförbundet. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om hemlig kameraövervakning Härigenom föreskrivs följande. 1 § Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om utrustningen lämnas. 2 § Hemlig kameraövervakning får användas vid förundersökning angående 1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller 2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. 3 § Hemlig kameraövervakning får användas endast om 1. någon är skäligen misstänkt för brottet, 2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt 3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Åtgärden får endast avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. 4 § Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I fråga om laga domstol tillämpas 19 kap. rättegångsbalken. I ett beslut att tillåta hemlig kameraövervakning skall det anges vilken plats och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet. 5 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig kameraövervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet. 6 § I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut i brottmål angående åtgärd som avses i 25-28 kap. samma balk. 7 § En upptagning som har gjorts med hemlig kameraövervakning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 27 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken. Upptagningar som saknar betydelse från utredningssynpunkt skall förstöras omedelbart efter att de granskats. Upptagningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. De skall därefter omedelbart förstöras. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 och gäller till utgången av år 1996. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § -------------------------------------------------------------------- Tillstånd enligt 27 kap. Tillstånd enligt 27 kap. rätte- rättegångsbalken till hemlig gångsbalken till hemlig tele- teleavlyssning eller hemlig avlyssning eller hemlig teleövervakning får meddelas, teleövervakning får meddelas, även även om brottet inte omfattas om brottet inte omfattas av 27 av 27 kap. 18 eller 19 § kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken. rättegångsbalken. Tillstånd till hemlig kamera-övervakning får meddelas enligt lagen (1995:000) om hemlig kameraövervakning, även om brottet inte omfattas av 2 § i den lagen. -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning, hemlig teleöver- hemlig teleövervakning skulle vakning eller hemlig kamera- medföra sådan fördröjning eller övervakning skulle medföra sådan annan olägenhet, som är av fördröjning eller annan olägenhet, väsentlig betydelse för som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren. åtgärden ges av åklagaren. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse. 16 kap. 1 § Nuvarande lydelse Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3. denna lag enligt - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -------------------------------------------------------------------- 5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar- hållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning och hem- lig teleövervakning på grund av beslut av domstol, undersök- ningsledare eller åklagare - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Föreslagen lydelse Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 3. denna lag enligt - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -------------------------------------------------------------------- 5 kap. 1 § såvitt avser uppgift om kvar- hållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig tele- övervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol, undersök- ningsledare eller åklagare - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 § -------------------------------------------------------------------- Kan det befaras att inhämtan- Kan det befaras att inhämtande de av rättens tillstånd till av rättens tillstånd till hemlig hemlig teleavlyssning eller teleavlyssning eller hemlig hemlig teleövervakning enligt teleövervakning enligt 27 kap. 27 kap. 18 eller 19 § 18 eller 19 § rättegångsbalken, rättegångsbalken eller kvarhållande av försändelse enligt kvarhållande av försändelse 27 kap. 9 § rättegångsbalken eller enligt 27 kap. 9 § rättegångs- hemlig kameraövervakning enligt balken skulle medföra sådan lagen (1995:000) om hemlig fördröjning eller annan olägenhet kameraövervakning skulle medföra som är av väsenlig betydelse för sådan fördröjning eller annan utredningen, får åtgärden olägenhet som är av väsenlig beslutas av åklagaren. I fråga betydelse för utredningen, får om kvarhållande av försändelse åtgärden beslutas av åklagaren. I enligt 27 kap. 9 § rättegångs- fråga om kvarhållande av balken får åtgärden även beslutas försändelse enligt 27 kap. 9 § av undersökningsledaren. Anmälan rättegångsbalken får åtgärden även som avses i tredje stycket beslutas av undersöknings- nämnda paragraf skall göras hos ledaren. Anmälan som avses i den som har fattat beslutet. tredje stycket nämnda paragraf Denne skall pröva beslagsfrågan. skall göras hos den som har fattat beslutet. Denne skall pröva beslagsfrågan. -------------------------------------------------------------------- Om undersökningsledaren eller Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett åklagaren har meddelat ett beslut med stöd av andra beslut med stöd av första stycket, skall det genast stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall anmälas hos rätten. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätten skall skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet snabbt. Anser pröva ärendet snabbt. Anser rätten rätten att beslutet inte bör att beslutet inte bör bestå, bestå, skall det upphävas. skall det upphävas. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. skall ha följande lydelse. -------------------------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Med övervakningskameror avses i denna lag TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som i lagen sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera. -------------------------------------------------------------------- I fråga om användningen av övervakningskamera vid för- undersökning i brottmål gäller lagen (1995:000) om hemlig kameraövervakning. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-10-11 Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, justitierådet Gertrud Lennander, regeringsrådet Rune Lavin. Enligt en lagrådsremiss den 5 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om hemlig kameraövervakning, 2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser omtvångsmedel i vissa brottmål, 3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hoskommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna underkrig eller krigsfara m.m. samt 5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Kvart. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I lagrådsremissen föreslås ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, hemlig kameraövervakning, vilket skall få användas vid förundersökning angående grova brott. Enligt nu gällande regler kan polisen, efter medgivande av länsstyrelsen, i undantagsfall använda fjärrstyrda dolda övervakningskameror i sin verksamhet, 3 § tredje stycket lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m., men övervakning med sådana kameror får inte ske uteslutande som ett led i en pågående förunder- sökning. Enligt Lagrådets mening framstår det från kriminalpolitisk synpunkt som angeläget att polisen, när det gäller utredning av så grova brott som den föreslagna lagstiftningen tar sikte på, får använda sig av hemliga övervakningskameror som ett tekniskt hjälpmedel även i rent brottsutredande syfte. Eftersom tvångsmedlet till sin natur är starkt integritetskränkande är det emellertid från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att förutsättningarna för dess användning är noggrant avvägda och preciserade. Den föreslagna lagstiftningen, vilken är avsedd att vara tidsbegränsad i avbidan på slutförandet av den pågående översynen av lagen om övervakningskameror m.m., har utformats efter mönster av reglerna i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning. I lagen uppställs garantier för att tillstånd endast ges, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och avser allvarligare brottslighet för vilken någon är skäligen misstänkt, samt för att övervakningen inte blir alltför omfattande eller långvarig. Med hänsyn till det anförda anser Lagrådet att de remitterade förslagen kan godtas. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om hemlig kameraövervakning vill Lagrådet anmärka följande. Enligt Lagrådets mening bör det av 1 § framgå, att det nya tvångsmedlet uteslutande avser optisk övervakning och inte sådan ljudupptagning som kan ske med TV-kamera och liknande utrustning. Detta syfte uppnås om ordet „optisk„ sätts in före „personövervakning„. I den sista satsen kan uttrycket „utrustningen„ leda tanken fel. Lagrådet föreslår att det byts ut mot „övervakningen„. Bestämmelsen skulle därför få följande lydelse: „Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas.„ Övriga lagförslag lämnas utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallén, Hellström, Freivalds, Persson, Tham, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning.