Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 1995/96:49 Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 oktober 1995 Ingvar Carlsson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen). I propositionen föreslås även att Sverige vid tillträdet skall avge förklaringar beträffande vissa av bestämmelserna i konventionen. Konventionen innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete vid brottsutredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade tillgångar och av brottsverktyg. Enligt konventionen åläggs parterna bl.a. att straffbelägga gärningar som innefattar penningtvätt, dvs. förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från brottslig verksamhet. Syftet med konventionen är att stärka det internationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Ärendet och dess beredning................................. 4 3 Förverkandekonventionen.................................... 5 3.1 Bakgrund............................................ 5 3.2 Förverkandekonventionens huvudsakliga innehåll...... 6 4 Sveriges tillträde till förverkandekonventionen............ 7 5 Nuvarande svenska regler i jämförelse med konventionen m.m. 8 5.1 Definitioner (kapitel I, artikel 1)................. 8 5.2 Åtgärder som skall vidtas på nationell nivå (kapitel II) 8 5.2.1 Förverkande (artikel 2)....................... 8 5.2.1.1 Allmänt.............................. 8 5.2.1.2 Förklaring beträffande artikel 2..... 9 5.2.2 Förberedande åtgärder m.m. (artiklarna 3-5) .. 12 5.2.3 Penningtvättbrott (artikel 6)................. 12 5.2.3.1 Allmänt.............................. 12 5.2.3.2 Förklaring beträffande artikel 6..... 13 5.2.3.3 Övriga bestämmelser rörande penning- tvättbrott ......................... 15 5.3 Internationellt samarbete (kapitel III)............. 16 5.3.1 Gällande svenska bestämmelser................. 16 5.3.1.1 Bevisupptagning...................... 17 5.3.1.2 Användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat................................... 18 5.3.1.3 Verkställighet av utländska brottmålsdomar....................... 18 5.3.1.4 Säkerhetsåtgärder.................... 20 5.3.2 Förverkandekonventionens regler (kapitel III) .21 5.3.2.1 Avdelning 1: Principer för inter- nationellt samarbete (artikel 7)..... 21 5.3.2.2 Avdelning 2: Bistånd med efterspaning (artiklarna 8-10).................... 21 5.3.2.3 Avdelning 3: Säkerhetsåtgärder (artiklarna 11 och 12)............... 23 5.3.2.4 Avdelning 4: Förverkande (artiklarna 13-17)................... 24 5.3.2.5 Avdelning 5: Vägran och uppskjutande av samarbete (artiklarna 18-20)...... 30 5.3.2.6 Avdelning 6: Underrättelser (delgivning) och skyddande av tredje mans rättigheter (artiklarna 21 och 22)............... 32 5.3.2.7 Avdelning 7: Procedurregler samt andra allmänna bestämmelser (artiklarna 23-35)................... 35 5.4 Konventionens slutbestämmelser (artiklarna 36-44)............................ 39 6 Behovet av tillämpningsföreskrifter........................ 39 7 Kostnader.................................................. 40 Bilaga 1 Europarådets konvention om penningtvätt, efter- forskning, beslag och förverkande av vinning av brott ........................................... 41 Bilaga 2 Sammanfattning - departementspromemorian Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17)........................................ 72 Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian.................................... 73 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995.. 74 . 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott med de förklaringar beträffande artiklarna 2, 6, 21 och 25 som regeringen förordat. 2 Ärendet och dess beredning Inom Europarådet har utarbetats ett flertal konventioner om inbördes rättshjälp och annat samarbete i brottmål. Bland dessa konventioner kan nämnas 1957 års konvention om utlämning (utlämningskonventionen), 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälps-konventionen), 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), 1972 års konvention om överförande av lagföring (lagföringskonventionen) och 1983 års konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). I september 1990 antog Europarådets ministerråd en ny konvention om internationellt samarbete i brottmål: konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime, ETS No. 141), i fortsättningen kallad förverkandekonventionen. Syftet med den nya konventionen är att utveckla och förstärka samarbetet bl.a. för att kunna förverka vinsterna från allvarligare brottslighet. Konventionen öppnades för undertecknande den 8 november 1990 och Sverige undertecknade den samma dag. Sedan tre stater - Storbritannien, Nederländerna och Schweiz - ratificerat konventionen trädde den i kraft den 1 september 1993. Övriga stater som hittills tillträtt konventionen är Bulgarien, Italien, Finland, Norge och Litauen. I likhet med Sverige har ett flertal stater undertecknat konventionen. Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas att konventionen är öppen för anslutning även av andra än Europarådets medlemsstater. USA och Kanada har deltagit vid utarbetandet och Australien har den 28 september 1992 undertecknat konventionen. Konventionstexten i engelsk lydelse och i svensk översättning finns i bilaga 1. Till konventionen har också utarbetats en förklarande text. I Justitiedepartementet har upprättats en departementspromemoria, Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17). I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda konventionen och att Sverige vid tillträdet skall göra vissa förbehåll. I promemorian behandlas även vissa förslag till lagändringar i syfte att öka möjligheterna att lämna en annan stat bistånd i form av förhör under förundersökning. Dessa frågor har tagits upp i prop. 1995/96:4 Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet, som regeringen överlämnade till riksdagen i juni månad i år. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians sammanfattning finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju93/965). 3 Förverkandekonventionen 3.1 Bakgrund Organiserad internationell brottslighet och annan allvarlig kriminalitet ger ofta upphov till stora vinster. En viktig del av brottsbekämpningen är därför att beröva gärningsmännen vinsterna av deras verksamhet. Syftet med förverkandekonventionen är att utveckla samarbetet i fråga om förverkande av utbyte av brott. Den ovan nämnda brottmålsdomskonventionen innehåller visserligen också bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande. Konventionen gäller dock endast verkställighet av slutliga avgöranden och omfattar inte säkerhetsåtgärder. Endast ett fåtal stater har anslutit sig till brottmålsdomskonventionen och dess praktiska betydelse har visat sig vara mycket begränsad. Förverkandekonventionen är avsedd att ge möjlighet till rättsligt samarbete under alla stadier i förfarandet, dvs. från förundersökningsskedet fram till dess att det finns ett slutligt beslut om förverkande. År 1988 antog FN en konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (FN:s narkotikabrottskonvention), som syftar till att förstärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna mot den internationella narkotikabrottsligheten. Konventionen innehåller bl.a. krav på parterna att kriminalisera förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinster från den illegala narkotikahandeln, dvs. förfaranden som brukar kallas penningtvätt. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1990/91:127 om Sveriges tillträde till FN:s narkotikabrottskonvention, m.m.). Förverkandekonventionen har utarbetats med narkotikabrottskonven-tionen som förebild. Många av de frågor som behandlas i narkotikabrottskonventionen tas upp även i förverkandekonventionen. Konventionen innehåller förutom bestämmelser om förverkande också regler om penningtvätt. Till skillnad från narkotikabrottskonventionen är emellertid förverkandekonventionen inte begränsad till någon viss typ av förbrott. Syftet är att den skall kunna omfatta alla slags brott och särskilt sådana brott som medför stora ekonomiska vinster. Frågan om penningtvätt har också varit aktuell i andra internationella sammanhang. Särskilt bör nämnas EG-direktivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt (91/308/EEG). Genom införandet av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt den 1 januari 1994 har Sverige genomfört direktivet i svensk lagstiftning (prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37, rskr. 1992/93:375). 3.2 Förverkandekonventionens huvudsakliga innehåll Förverkandekonventionen är indelad i fyra kapitel. Kapitel I innehåller definitioner av vissa termer som skall gälla vid konventionens tillämpning. Kapitel II gäller åtgärder på nationell nivå. I kapitel III, som är indelat i sju avdelningar, behandlas frågor om internationellt samarbete. Kapitel IV innehåller konventionens slutbestämmelser med bl.a. regler om ikraftträdande och reservationsmöjligheter. Konventionen innehåller således två huvuddelar, nämligen dels regler som skall gälla nationellt och dels föreskrifter om det internationella samarbetet. När det gäller den första delen föreskrivs att den nationella lagen skall ge möjligheter att förverka vinning av brott och föremål som använts som hjälpmedel vid brott. Säkerhetsåtgärder som beslag och liknande skall kunna vidtas. En annan viktig punkt gäller kriminaliseringen av s.k. penningtvättbrott. Parterna skall straffbelägga uppsåtliga förfaranden som innefattar hjälp att omsätta eller överlåta brottsligt förvärvad egendom. Även gärningar som innebär döljande av egendomens ursprung och liknande förfaranden omfattas av bestämmelserna. Skyldigheten att kriminalisera handlingar av detta slag föreligger oavsett om förbrottet är underkastat partens domsrätt. Parterna kan begränsa sin kriminalisering till vissa förbrott eller kategorier av förbrott. En central del i förverkandekonventionen gäller det internationella samarbetet för att öka möjligheterna att förverka egendom som utgör vinning av brott eller hjälpmedel vid brott. Parterna skall anpassa sin lagstiftning så att det skall vara möjligt såväl att verkställa ett i en annan stat meddelat beslut om förverkande som att vidta säkerhetsåtgärder för att säkra ett framtida förverkande. Det sagda skall gälla oberoende av om det är fråga om sak- eller värdeförverkande. Parterna skall också lämna varandra hjälp vid identifiering och spårande av egendom som kan vara underkastad förverkande. En huvudprincip är att den anmodade staten skall godta det beslut som har meddelats i den ansökande staten. Någon omprövning under verkställighetsförfarandet av t.ex. den tilltalades skuld får således i allmänhet inte ske. Samarbete får vägras bl.a. om den sökta åtgärden skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens lag eller inkräkta på dess suveränitet, säkerhet, allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen. Är ärendet sådant att det enligt den anmodade statens uppfattning inte motiverar åtgärden ifråga eller är den brottslighet med vilken åtgärden har samband att anse som ett politiskt eller fiskaliskt brott, kan samarbete också vägras. Grund för vägran är även att frågan redan har prövats genom ett lagakraftvunnet avgörande i en annan stat. Även i fall när den brottslighet med vilken åtgärden har samband inte utgör brott enligt den anmodade statens lag kan samarbete vägras. Konventionen innehåller vidare regler till skydd för tredje mans intressen. Konventionen ger bl.a. utrymme för att avslå en framställning om verkställighet av förverkande, om tredje mans möjligheter att ta till vara sin rätt inte har tillgodosetts. Enligt konventionen bör tvister i anledning av dess tillämpning lösas genom förhandlingar mellan berörda parter eller genom att parterna enas om att hänskjuta tvisten t.ex. till skiljedom. I anslutning härtill kan tilläggas att Europarådets ministerkommitté i september 1991 antog en rekommendation - Recommendation No.R(91)12 - angående handläggningen vid sådant skiljeförfarande. 4 Sveriges tillträde till förverkandekonventionen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Sverige skall tillträda konventionen. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: En avgörande förutsättning för att med framgång kunna bekämpa allvarlig kriminalitet är att det finns effektiva möjligheter att beröva gärningsmännen vinsterna från den brottsliga verksamheten. Det gäller framför allt, men inte uteslutande, narkotikabrottsligheten där just den stora lönsamheten är själva drivkraften bakom brottsligheten. I takt med den ökande rörligheten mellan olika länder ökar också över huvud taget brottslighet med internationella förgreningar. En effektiv brottsbekämpning förutsätter därför i allt högre grad ett utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete. FN:s narkotikabrottskonvention från år 1988 medför att parterna åtar sig att bredda de brottsbekämpande åtgärderna genom att bl.a. kriminalisera gärningar som innebär bistånd med att omsätta vinsterna från illegal narkotikahantering. I detta hänseende innebär förverkandekonventionen en ytterligare utveckling på det sättet att det internationella samarbetet utvidgas till andra former av allvarlig kriminalitet. Konventionen kan förväntas få betydelse också genom att dess principer sannolikt kommer att tillämpas även i förhållande till utom- europeiska stater. Förverkandekonventionen förutsätter att överensstämmande förverkanderegler finns i de till konventionen anslutna länderna. En bred anslutning till konventionen ökar därför möjligheten till samarbete internationellt i dessa frågor. Sverige har sedan länge deltagit i det straffrättsliga samarbetet främst inom Europarådets ram. För Sveriges del är erfarenheterna därav positiva. Som EU- medlem tar Sverige nu också del i EU:s rättsliga och inrikes samarbete, vilket kommer att väsentligt öka våra möjligheter att bedriva kampen mot den internationella brottsligheten på ett effektivt sätt. Det är regeringens avsikt att Sverige aktivt skall medverka i detta samarbete. Vad gäller det arbete som utanför EU - främst inom Europarådets ram - bedrivs mot internationell brottslighet kommer Sverige också i fortsättningen att delta aktivt och bidra till att utveckla det ytterligare. Ratifikation av förverkandekonventionen utgör ett naturligt led i det internationella straffrättsliga samarbetet. Regeringen föreslår därför att en sådan ratificering nu sker. 5 Nuvarande svenska regler i jämförelse med konventionen m.m. 5.1 Definitioner (kapitel I, artikel 1) Konventionens inledande artikel innehåller definitioner av vissa termer som skall gälla vid konventionens tillämpning. I artikeln föreskrivs att i konventionen avses med „vinning„ varje ekonomisk fördel av brott och med „egendom„ all slags egendom. Vidare definieras i artikel 1 „hjälpmedel„, „förverkande„ och „förbrott„. Definitionerna är vidsträckta för att konventionen skall kunna få en så omfattande tillämpning som möjligt. Det har därför överlämnats till de tillträdande staterna att begränsa konventionens tillämpningsområde på olika sätt genom avgivande av förklaringar. Regeringen återkommer till detta beträffande artiklarna 2 och 6. 5.2 Åtgärder som skall vidtas på nationell nivå (kapitel II) 5.2.1 Förverkande (artikel 2) 5.2.1.1 Allmänt Allmänna regler om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Enligt 1 § skall utbyte av brott enligt balken förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ersättning för kostnader i samband med ett brott (förlag), om mottagandet av ersättningen utgör brott enligt balken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas. Utbyte av brott avser således såväl den konkreta egendom som mottagits som det i pengar uppskattade värdet av det mottagna. I 2 § föreskrivs att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken eller som frambragts genom sådant brott får förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om det annars föreligger särskilda skäl. Förverkande kan också komma i fråga beträffande egendom, vars användande utgör brott eller egendom med vilken någon i annat fall har tagit brottslig befattning. Detta gör förverkande möjligt bl.a. i fall då det föreligger sådan befattning med t.ex. dyrkar, vapen eller förfalskningsverktyg som enligt 23 kap. 2 § brottsbalken utgör straffbelagd förberedelse. På samma sätt som i fråga om utbyte av brott kan i stället för egendomen dess värde förklaras förverkat. I 3 § ges vissa särskilda regler om förverkande i fall då något brott ännu inte har ägt rum. Sålunda får förverkande beslutas i fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar således sikte på typiska brottsverktyg. Under vissa förutsättningar kan också föremål som är ägnade att användas som vapen mot liv eller hälsa eller som hjälpmedel vid skadegörelse förverkas. Eftersom 3 § tar sikte på förverkande av särskilt farliga föremål, gäller att förverkande kan ske endast av föremålet i fråga och inte av dess värde. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller endast i fråga om brott enligt brottsbalken. Motsvarande förverkandebestämmelser finns emellertid i viss specialstraffrättslig lagstiftning, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64). Till skillnad från 1 och 2 §§ är däremot 3 § tillämplig inte endast i fråga om brott enligt brottsbalken utan även när det gäller brott enligt andra författningar. Enligt förverkandekonventionens artikel 2, punkt 1 skall parterna anpassa sin lagstiftning så att det blir möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom som motsvarar värdet av vinningen. Som har påpekats är syftet att förverkandebestämmelserna skall ha en så vidsträckt tillämpning som möjligt. Av denna anledning är definitionen av begreppet utbyte vidsträckt. Utbyte avser enligt artikel 1 „varje ekonomisk fördel av brott„. Någon uttrycklig begränsning till något visst eller vissa brott har inte tagits in i konventionen. I stället har det överlämnats åt parterna att avgöra i vilken utsträckning förverkande bör komma i fråga. Enligt punkt 2 har därför en part rätt att begränsa tillämpningen till vissa bestämda brott eller vissa kategorier av brott. 5.2.1.2 Förklaring beträffande artikel 2 -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Vid tillträdet till konventionen bör Sverige| | i enlighet med artikel 2, punkt 2 avge en förklaring om att | | bestämmelsen i artikel 2, punkt 1 för Sveriges del skall vara | | tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid | | brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, | | narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om | | förbud mot vissa dopningsmedel. Beträffande annan brottslighet | | bör Sverige förbehålla sig rätten att, i den utsträckning så är | | motiverat med hänsyn till brottstypen, föreskriva förverkande i | | mer begränsad omfattning. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Att Sverige vid tillträdet till konventionen skall göra förbehåll om att artikel 2, punkt 1 för Sveriges del skall vara tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken och narkotikastrafflagen. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Riksåklagaren delar uppfattningen att konventionens tillämpningsområde bör begränsas på visst sätt, men framhåller att det framstår som angeläget att Sverige inte begränsar konventionens användbarhet mer än vad som är absolut nödvändigt eftersom varje enskilt förbehåll torde medföra att konventionens genomslagskraft försvagas. Enligt Riksåklagaren krävs ytterligare överväganden innan slutlig ställning tas till hur förbehållen skall utformas. Liknande synpunkter framförs av överåklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Västerås och Luleå samt av Rikspolisstyrelsen. Riksåklagaren och överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås anser vidare att konventionen skall vara tillämplig även på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Rikspolisstyrelsen föreslår att möjligheter skapas för att utbyte av varusmugglingsbrott skall kunna förverkas. Skälen för regeringens förslag: Begreppet utbyte av brott torde i allt väsentligt motsvara vinning med den innebörd som detta uttryck har enligt förverkandekonventionen. Trots det ger konventionens förverkandebestämmelser anledning till vissa tillämpningsproblem. Även om förverkande av utbyte kan komma i fråga vid brottsbalksbrotten och många brott inom specialstraffrätten, så sträcker sig lagstiftningen inte alltid lika långt som förverkandekonventionen. Detta gäller t.ex. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Enligt 9 § varusmugglingslagen kan sålunda i fråga om egendom som varit föremål för varusmugglingsbrott endast egendomen eller, om egendomen inte längre finns i behåll, dess värde förklaras förverkat. Förverkande kan alltså inte ske i fråga om annat utbyte av ett varu- smugglingsbrott. Även hjälpmedel skall kunna förverkas enligt artikel 2. Med hjälpmedel avses enligt artikel 1 egendom som har använts eller „varit avsedd att användas„ vid brott. Detta senare går längre än vad som är generellt möjligt att förverka enligt svensk lag, även om egendom av detta slag i många fall kan förverkas enligt 36 kap. 2 eller 3 § brottsbalken. Något behov av en generell utvidgning av möjligheterna till förverkande kan enligt regeringens mening inte anses föreligga. Frågan om hur långt dessa möjligheter skall sträcka sig får i stället övervägas särskilt för varje brott. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang göra sådana överväganden. Enligt regeringens mening bör den möjlighet att begränsa bestämmelsernas tillämpning som står till buds därför utnyttjas av Sverige. Såsom konstateras i departementspromemorian är svårigheten emellertid hur denna begränsning skall utformas. Enligt konventionen förutsätts det att tillämpningen begränsas till vissa brott eller „kategorier„ av brott. Det bör samtidigt betonas att artikel 2 endast avser åtgärder på det nationella planet och att särskilda regler gäller för det internationella samarbetet. Det torde betyda att parterna bör ha relativt stor frihet att anpassa tillämpningen av förverkandebestämmelserna till de nationella lagarna. Som några remissinstanser framhållit är det emellertid viktigt att inte begränsa konventionens tillämpningsområde mer än vad som kan anses vara nödvändigt. De nationella bestämmelserna kommer ju att ange ramarna för hur långt det internationella samarbetet kommer att kunna sträcka sig och målsättningen bör, enligt regeringens mening, vara att detta samarbete skall få en så vidsträckt omfattning som möjligt. Syftet med konventionen är att komma åt framför allt allvarligare former av kriminalitet. De bestämmelser som är av central betydelse för förverkande av vinning av sådan brottslighet återfinns i brottsbalken och narkotikastrafflagen. Förverkandebestämmelserna i båda dessa lagar är utformade på ett sådant sätt att konventionens förverkandebestämmelser inte ger någon anledning till några tillämpningsproblem, varför artikel 2 för Sveriges del generellt bör kunna gälla utbyte och hjälpmedel för vilka förverkande enligt dessa lagar kan komma i fråga. Som framhållits av Riksåklagaren och överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås bör även lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel omfattas av konventionens tillämpningsområde. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel har utarbetats med narkotikastrafflagen som förebild, varför även möjligheterna till förverkande överensstämmer med dem som ges enligt sistnämnda lag. Den svenska lagstiftningen medger dock i stor utsträckning förverkande beträffande annan allvarlig brottslighet. Som exempel kan nämnas varusmuggling av annat än narkotika, t.ex. vapen, och människosmuggling. Även om förverkandebestämmelserna knutna till dessa brottstyper inte medger lika långtgående möjligheter till förverkande som förverkandekonventionen avser är det enligt regeringens mening angeläget att skapa så goda generella förutsättningar som möjligt för ömsesidigt samarbete avseende förverkande. Den förklaring som Sverige, i enlighet med artikel 2, punkt 2, avger bör därför vara utformad så att den klargör att möjligheter till förverkande ges också vid annan brottslighet än enligt brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel, om än att förutsättningarna vid andra brott kan vara något mer restriktiva. Detta bör kunna åstadkommas genom att Sverige i sin förklaring anger att Sverige beträffande annan brottslighet än brottsbalken, narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel förbehåller sig rätten att, i den utsträckning så är motiverat med hänsyn till brottstypen, föreskriva förverkande i mer begränsad omfattning. Som tidigare framhållits anser regeringen att målsättningen bör vara att förverkandekonventionens bestämmelser skall få en så vidsträckt tillämpning som möjligt. Vid framtida överväganden beträffande förverkandebestämmelser knutna till olika brottstyper bör därför hänsyn tas till förverkandekonventionens bestämmelser. 5.2.2 Förberedande åtgärder m.m. (artiklarna 3-5) Enligt artikel 3 skall parterna anta den lagstiftning som behövs för att det skall vara möjligt att identifiera och spåra egendom som skall kunna förverkas och förhindra transaktioner som gäller sådan egendom. Dessa föreskrifter uppfylls för svensk del genom bestämmelserna i rättegångsbalken om kvarstad, beslag och husrannsakan. Enligt artikel 4, punkt 1 gäller att banksekretess inte får utgöra hinder mot att domstol eller annan behörig myndighet skall kunna besluta att dokument från banker eller andra handlingar med uppgifter om finansiella eller kommersiella förhållanden skall tas i beslag. Dessa föreskrifter är uppfyllda i svensk rätt. Det finns sålunda inte några särskilda begränsningar som hindrar att handlingar som rör ekonomiska förhållanden tas i beslag, om de har betydelse för utredning om brott. De rekommendationer som anges i punkt 2 om införande av speciella spaningsmetoder som t.ex. rapporteringsskyldighet för banker, teleavlyssning m.m. innefattar inte några bindande förpliktelser för parterna. Det kan dock anmärkas att en skyldighet för banker och andra kreditinstitut att rapportera om transaktioner som kan tyda på penningtvätt följer av 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. I Finansdepartementet bereds för närvarande direktiv till en översyn av lagstiftningen om penningtvätt för att göra den effektivare. Utredningen skall bl.a. överväga om särskilda regler behövs avseende frysning av tillgångar samt om det bör införas regler om kontrollerat genomförande av transaktioner rörande tillgångar som misstänks vara föremål för penningtvätt. Den skall också överväga om lagen skall omfatta flera aktörer än i dag, bl.a. med hänsyn till att penningtvätt kan förekomma också utanför den krets av banker m.fl. som i dag omfattas av lagen om penningtvätt. Frågor om tvångsmedel med anknytning till databaserade uppgifter behandlas i Datastraffrättsutredningens betänkande Information och den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110). Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Artikel 5 behandlar möjligheten för den som berörs av ett beslut om förverkande enligt artikel 2 eller av en förberedande åtgärd enligt artikel 3 att få sin sak rättsligt prövad. Bestämmelsen omfattar även tredje man. Vederbörande skall ha tillgång till „effektiva rättsmedel„. Därmed avses bl.a. att vederbörande skall underrättas om åtgärden i fråga och ha möjlighet att påkalla domstolsprövning och kunna anlita rättsligt biträde och åberopa vittnen. Svensk rätt uppfyller konventionens krav i dessa hänseenden. 5.2.3 Penningtvättbrott (artikel 6) 5.2.3.1 Allmänt Enligt artikel 6 åtar sig parterna att straffbelägga s.k. penningtvättbrott. I punkt 1 föreskrivs att parterna skall kriminalisera omsättning eller överlåtelse av egendom som utgör vinning av brott, om det sker i syfte att dölja egendomens olagliga ursprung eller för att bistå någon som är inblandad i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina handlingar (a). Kriminaliseringen skall vidare omfatta gärningar som innebär döljande av egendomens ursprung, förfogandet över den eller dess förflyttande eller döljande av äganderätten eller andra rättigheter till den med vetskap om att egendomen utgör vinning av brott (b). Punkterna c och d anger vissa ytterligare gärningar som parterna skall belägga med straff med reservation för vad som följer av en parts konstitutionella principer och grundläggande rättsbegrepp. Det gäller förvärv, innehav eller användning av egendom med kännedom om att egendomen utgör vinning av brott (c), samt delaktighet i eller samverkan och sammansvärjning till brott enligt a-c, försök till sådant brott, medhjälp eller bistånd genom råd och dåd (d). Bestämmelserna i artikel 6 är som tidigare har angetts utformade efter mönster från FN:s narkotikabrottskonvention från år 1988. Det gäller såväl deras sakliga innehåll som det förbehåll för grundläggande nationella rättsprinciper m.m. som anges i fråga om punkterna c och d. Sverige har anslutit sig till narkotikabrottskonventionen. I samband därmed omarbetades bestämmelserna om häleri och häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Ändringarna innebär bl.a. att straffansvaret utvidgats till att omfatta den som otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom. Även den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från ett brottsligt förvärv kan fällas till ansvar enligt de nya reglerna. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323, SFS 1991:451). 5.2.3.2 Förklaring beträffande artikel 6 -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Vid tillträdet till konventionen bör Sverige| | i enlighet med artikel 6, punkt 4 avge en förklaring om att | | bestämmelsen i artikel 6, punkt 1 för Sveriges del skall gälla | | egendom som härrör från brottsligt förvärv. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Att förbehåll bör göras om att konventionens bestämmelser skall gälla i fråga om egendom som härrör från brott enligt brottsbalken eller narkotikastrafflagen. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Riksåklagaren delar uppfattningen att konventionens tillämpningsområde bör begränsas på visst sätt, men framhåller att det framstår som angeläget att Sverige inte begränsar konventionens användbarhet mer än vad som är absolut nödvändigt eftersom varje enskilt förbehåll torde medföra att konventionens genomslagskraft försvagas. Enligt Riksåklagaren krävs ytterligare överväganden innan slutlig ställning tas till hur förbehållen skall utformas. Liknande synpunkter framförs av överåklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Västerås och Luleå samt av Rikspolisstyrelsen. Riksåklagaren och överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Västerås anser vidare att konventionen skall vara tillämplig även på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om häleri och häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken täcker i och för sig gärningar enligt artikel 6, punkterna a och b och delvis också enligt punkt c i förverkandekonventionen. Samtidigt måste understrykas att förverkandekonventionen sträcker sig längre än narkotikabrottskonventionen. Den är inte begränsad till narkotikabrottslighet utan gäller generellt. Även om de svenska häleribestämmelserna också har en mera generell omfattning, kan de inte utan vidare tillämpas på de aktuella bestämmelserna i förverkandekonventionen. De nya häleribestämmelserna är tillämpliga endast på egendom som härrör från brottsliga förvärv. Denna begränsning utesluter ansvar för häleri för t.ex. den som hjälper någon annan att omsätta pengar som utgör undanhållna skattebelopp. Sådan egendom anses inte härröra från något brottsligt förvärv (jfr prop. 1990/91:127 s. 40). Några motsvarande begränsningar finns inte i förverkandekonventionen. Som tidigare har påpekats definieras i konventionen vinning som „varje ekonomisk fördel„ av ett brott. På samma sätt som i fråga om förverkandebestämmelserna har det överlämnats åt konventionsstaterna att bestämma i fråga om vilka förbrott straffbestämmelserna om penningtvätt skall tillämpas. Enligt artikel 6 punkt 4 kan straffbestämmelserna begränsas till vissa förbrott eller kategorier av sådana brott. Eftersom tillämpliga svenska straffbestämmelser uppställer vissa begränsningar som saknar motsvarighet i konventionen, bör den möjlighet till sådan förklaring som finns enligt punkt 4 utnyttjas av Sverige. Denna förklaring bör kunna utformas relativt fritt. I promemorian konstateras att listan på de förbrott på vilka de svenska häleribestämmelserna är tillämpliga skulle bli ganska lång, om de skulle anges särskilt samt att en sådan ordning förefaller ganska opraktisk. För att konventionen skall komma att omfatta den viktigaste straffrättsliga lagstiftningen har i promemorian uppställts ett förbehåll om att artikel 6, punkt 1 skall gälla endast egendom som härrör från brott enligt brottsbalken och narkotikastrafflagen. Regeringen instämmer i bedömningen att en uppräkning av de förbrott som kan bli aktuella förefaller komplicerad och opraktisk. Som har framhållits av bl.a. Riksåklagaren är det emellertid angeläget att Sverige inte begränsar konventionens användbarhet mer än vad som är absolut nödvändigt. En lämplig ordning för att åstadkomma detta bör enligt regeringens mening kunna vara att Sverige förklarar att konventionen i berört avseende generellt är tillämplig inom de ramar som den svenska häleribestämmelsen anger. Tekniskt sett bör förklaringen med hänsyn härtill utformas så att artikel 6, punkt 1 i konventionen görs tillämplig på sådan egendom som härrör från brottsligt förvärv. Såsom framhållits vid artikel 2 bör vid framtida överväganden av den svenska lagstiftningens utformning förverkandekonventionens bestämmelser tas i beaktande med syfte att konventionens tillämpningsområde skall göras så vidsträckt som möjligt. 5.2.3.3 Övriga bestämmelser rörande penningtvättbrott Enligt punkt 1 d skall parterna straffbelägga samverkan och annan delaktighet i penningtvättbrott liksom gärningar som motsvarar stämpling, förberedelse och försök till sådant brott. Undantag får göras om en sådan kriminalisering skulle vara stridande mot konstitutionella principer eller andra grundläggande rättsbegrepp. Motsvarande bestämmelser finns i narkotikabrottskonventionen. Bestämmelserna om samverkan och delaktighet motsvaras av de svenska straff- bestämmelserna om anstiftan och annan medhjälp. Däremot är gärningsformerna stämpling, förberedelse och försök inte belagda med straff när det gäller häleri. Frågan om sådan straffbeläggning behandlades i propositionen om Sveriges anslutning till narkotikabrottskonventionen. I det sammanhanget gjordes bedömningen att en lagändring inte krävdes för en svensk anslutning till konventionen. En utgångspunkt för tolkning av konventionsbestämmelserna var enligt propositionen (prop. 1990/91:127 s. 19 f.) att konventionen skall kunna tillämpas av länder med olika rättssystem och att det därför ansetts nödvändigt att i viss mån ta hänsyn till den nationella lagstiftningen i de olika staterna. Det torde därför enligt propositionen vara tillåtet att ge utrymme för sådana mera allmänna principer som lett till att den nationella lagstiftningen ut- formats på visst sätt. Överväganden av det slaget hade för Sveriges del lett till att de aktuella gärningsformerna inte kriminaliserats i fråga om häleri. Någon skyldighet att utvidga kriminaliseringen på denna punkt kunde mot bakgrund av det sagda inte anses följa av konventionen. Inte heller av andra skäl borde enligt propositionen någon utvidgning ske. Uttalandena i propositionen mötte inga invändningar under riksdagsbehandlingen. Motsvarande synpunkter gör sig gällande även i förhållande till förverkande- konventionen. Inte heller i detta sammanhang kan någon kriminalisering av de aktuella gärningsformerna anses vara nödvändig för att uppfylla konventionens krav. Samtidigt bör dock åter understrykas att flertalet av de gärningsformer som anges i punkt 1 d kan straffas som anstiftan eller annan medhjälp. I artikel 6, punkt 2 a föreskrivs vidare skyldighet att straffbelägga penningtvättbrotten oavsett huruvida förbrottet i sig självt faller under den nationella jurisdiktionen. När det gäller häleribrott gäller enligt svensk rätt inte något krav på att förbrottet skall ha begåtts i Sverige. Bestämmelsen i konventionen torde således stå i överensstämmelse med svensk rätt. Genom punkt 2 b ges parterna möjlighet att föreskriva att penningtvättbrotten inte skall tillämpas i fråga om den som har begått förbrottet. Enligt svensk rätt föreligger visserligen inte något hinder mot att döma en tjuv för häleri för befattning med det stulna, om han inte kan överbevisas om stölden eller om stölden men inte häleriet skulle vara preskriberat. Däremot skall inte samtidigt dömas för stöld och häleri. Häleriet är i det fallet en straffri efterhandling. Huvudregeln enligt konventionen tycks närmast vara den omvända. Det förbehåll för den nationella lagstiftningens utformning som följer av punkt 2 innebär att den svenska lagstiftningen inte strider mot konventionen. I de fall då vetskap, uppsåt eller avsikt utgör ett särskilt rekvisit i bestämmelserna om penningtvättbrott anges i punkt 2 c att domstolen skall ha rätt att dra slutsatsen att rekvisitet är uppfyllt utifrån de faktiska omständigheterna. Det är således inte nödvändigt att föra särskild bevisning om att det förelegat sådant direkt uppsåt som avses i t.ex. punkt 1 a. Motsvarande bestämmelse finns i narkotikabrottskonventionen (art. 3 punkt 3). Principen överensstämmer med svensk rätt. Enligt punkt 3 bör parterna överväga att straffbelägga handlande enligt punkt 1 även i de fall då vederbörande handlat oaktsamt (a), handlat i vinningssyfte (b) eller för att främja fortsatt brottslig verksamhet (c). Innebörden torde vara att understryka behovet av att i vissa fall straffbelägga befattning med egendom som utgör utbyte av brott, även om något direkt syfte att bistå den som förövat förbrottet inte föreligger. De svenska häleribestämmelserna i deras lydelse efter den 1 juli 1991 omfattar i viss utsträckning även sådana förfaranden. Punkt 3 innehåller dock inte några obligatoriska föreskrifter. 5.3 Internationellt samarbete (kapitel III) I konventionens tredje kapitel behandlas frågor om internationellt samarbete. Kapitlet är indelat i sju avsnitt, i vilka behandlas principer för internationellt samarbete, bistånd med efterspaning, säkerhetsåtgärder, förverkande, vägran och uppskjutande av samarbete, underrättelser och skyddande av tredje mans rättigheter och slutligen procedurregler samt andra allmänna bestämmelser. Tyngdpunkten i fråga om förverkandekonventionen gäller det internationella samarbetet. Det är därför lämpligt att först lämna en redogörelse för gällande svenska regler, varefter konventionens bestämmelser i kapitel III kommer att behandlas. 5.3.1 Gällande svenska bestämmelser Som har nämnts inledningsvis har Sverige anslutit sig till ett flertal europeiska konventioner om samarbete och rättshjälp i brottmål, bl.a. 1959 års rättshjälpskonvention, 1970 års brottmålsdomskonvention, 1972 års lagföringskonvention och överförandekonventionen från år 1983. Nedan lämnas en redogörelse för de svenska bestämmelserna rörande bevisupptagning, användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat, verkställighet av utländska brottmålsdomar samt bestämmelser om säkerhetsåtgärder. 5.3.1.1 Bevisupptagning Rättshjälpskonventionen omfattar bevisupptagning för utredning, överlämnande av bevismaterial eller handlingar samt delgivning m.m. Bestämmelserna om bevisupptagning vid svensk domstol och om delgivning här på begäran av utländska myndigheter är i princip samma för brottmål och tvistemål. De viktigaste bestämmelserna finns i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk myndighet. Enligt 1946 års lag kan en svensk domstol på begäran av en utländsk domstol föranstalta om bl.a. förhör med part eller bevisupptagning genom vittne, sakkunnig eller syn. En förutsättning för att bevisupptagning i brottmål skall kunna äga rum enligt lagen är att den gärning som framställningen gäller motsvarar brott enligt svensk lag. Vissa begränsningar gäller också i fråga om brott som har karaktären av politiskt brott. Svenska myndigheters möjligheter att begära motsvarande rättshjälp utomlands regleras i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. För att lagen skall vara tillämplig krävs enligt 1 § att frågan gäller ett mål eller ärende som är anhängigt vid domstol. Mellan de nordiska länderna gäller en överenskommelse av den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42, jfr cirkulär 1995:419 om statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning). Överenskommelsen omfattar såväl brottmål som tvistemål. Det bör framhållas att det också finns ett informellt, oreglerat, samarbete mellan svenska och utländska polismyndigheter och åklagarmyndigheter. Det förekommer sålunda att åklagare i samband med en förundersökning i en annan stat håller förhör på begäran av en utländsk åklagarmyndighet. Den svenska lagstiftningen saknar emellertid regler om sådan internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet som gäller förhör. Det innebär att Sverige inte kan bistå främmande stat med sådana åtgärder om den som skall höras inte medverkar frivilligt. Att genom tvångsmedel tvinga fram förhöret är således inte tillåtet. Eftersom många länder har ett krav på ömsesidighet i sin lagstiftning på området, kan denna brist dessutom inverka negativt på Sveriges möjligheter att få motsvarande hjälp. I propositionen 1995/96:4 Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet, som regeringen överlämnat till riksdagen, har regeringen därför föreslagit bl.a. att det införs regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att lämna utländsk undersökningsdomare eller åklagare bistånd med förhör på förundersökningsstadiet. Härigenom kan tvångsmedel tillgripas om den som skall höras inte medverkar frivilligt. 5.3.1.2 Användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat Lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) ger möjlighet att använda beslag och kvarstad i fråga om bl.a. egendom som har betydelse för utredning av brott. Enligt lagen kan husrannsakan ske för att söka efter föremål som är underkastade beslag. Vissa begränsningar för lagens tillämpning gäller. I utomnordiska förhållanden uppställs sålunda bl.a. ett krav på att den gärning som framställningen gäller motsvarar brott för vilket enligt svensk lag fängelse i minst ett år kan följa. Om framställningen kommer från en nordisk stat, gäller att åtgärden enligt lagen får vidtas om svårare straff än böter kan följa på brottet. 5.3.1.3 Verkställighet av utländska brottmålsdomar Åtagandena enligt brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen regleras i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Närmare tillämpningsföreskrifter ges i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Enligt den internationella verkställighetslagen kan regeringen förordna att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts eller beslutats i en främmande stat får verkställas i Sverige eller att verkställighet av en motsvarande dom eller beslut som meddelats i Sverige får verkställas i någon annan stat. Överförandekonventionen gäller endast överförande av till fängelse dömda personer och de bestämmelser i internationella verkställighetslagen som är tillämpliga på denna konvention kan därför förbigås i detta sammanhang. En framställning om verkställighet som gäller brottmålsdomskonventionen skall enligt internationella verkställighetslagen göras hos Utrikesdepartementet som, såvida inte regeringen direkt avslår framställningen, skall överlämna den till Riksåklagaren för vidare handläggning (8 §). Riksåklagaren skall ansöka om prövning av framställningen hos tingsrätten. Ensam behörig domstol enligt lagen är Stockholms tingsrätt (35 §). Gäller framställningen böter eller förverkande kan dock Riksåklagaren i vissa fall själv pröva framställningen (16 §). Om framställningen prövas av rätten skall rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Rätten avgör saken genom dom (9 §). Om det inte finns hinder mot verkställighet här i landet, skall rätten bestämma ny påföljd enligt vad som enligt svensk lag gäller för motsvarande brott (11 §). I 5 och 6 §§ i lagen anges vissa omständigheter som utgör hinder för verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom. Verkställighetshindren enligt 5 § är absoluta medan 6 § innehåller fakultativa regler. Hinder mot verkställighet föreligger enligt 5 § bl.a. om domen inte har vunnit laga kraft, om den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om verkställighet skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige eller strida mot Sveriges internationella förpliktelser, om dom som avser samma gärning har meddelats här i landet eller om dom har meddelats i en annan stat och den tilltalade har frikänts eller verkställighet av påföljden redan ägt rum eller pågår. Enligt 6 § får en ansökan om verkställighet avslås bl.a. om det brott som verkställigheten gäller utgör ett politiskt eller militärt brott, om förundersökning pågår för samma brott eller åtal har väckts här i landet, om påföljden inte kan verkställas här eller om preskription har inträtt i fråga om påföljden. I flertalet fall ankommer det på regeringen att pröva om absoluta verkställighetshinder föreligger, medan prövningen i övrigt är delad mellan regeringen och domstolen. Vad som i lagen sägs om påföljd skall också tillämpas i fråga om förverkande (4 § tredje stycket). Det innebär att verkställighetshindren gäller även i fråga om förverkande. Vissa av verkställighetshindren är dock till sin karaktär sådana att de praktiskt sett har betydelse endast för frihetsberövande. I fråga om förverkande finns i lagen dessutom vissa särskilda regler. Avser förverkandet visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom, skall omräkning ske enligt den växelkurs som gällde vid tiden för beslutet. Jämkning av beloppet kan ske om beloppet överstiger det belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag om rättegången ägt rum i Sverige. Har ett föremål förverkats eller angår förverkandet någon annan än den dömde, får rätten besluta om förverkande endast om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag i en rättegång i Sverige (14 §). Om förverkandet angår någon annan än den dömde skall särskild talan föras mot honom om han inte har hörts i den utländska rättegången (9 §). Penningbelopp eller annan egendom som har förverkats med stöd av lagen tillfaller svenska staten (36 §). Regeringen kan dock, på begäran av den stat som har begärt verkställighet, förordna att ett föremål som har förklarats förverkat skall återlämnas till den staten. Internationella verkställighetslagen innehåller också bestämmelser om verkställighet utomlands av svenska brottmålsdomar. Av dessa bestämmelser kan nämnas att enligt 29 § får verkställighet inte påbörjas i Sverige sedan en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat, om det inte är fråga om en frihetsberövande påföljd och den dömde är häktad. Internationella verkställighetslagen förutsätter i princip ömsesidighet, dvs. att Sverige har ingått en överenskommelse med en främmande stat om verkställighet av brottmålsdomar. Utöver domar och beslut som är meddelade i stater anslutna till brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen kan lagen efter regeringens förordnande tillämpas också i förhållande till andra stater med vilka Sverige har ingått andra överenskommelser än de två tidigare nämnda. Sålunda har lagen gjorts tillämplig i förhållande till Storbritannien och Nordirland i fråga om en år 1989 träffad överenskommelse om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott samt i förhållande till Thailand enligt en överenskommelse samma år om överförande av frihetsberövande påföljd. Slutligen är lagen också tillämplig i fråga om stater som har tillträtt FN:s narkotikabrottskonvention avseende förverkande som avses i konventionen. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ internationella verkställighetslagen gäller formellt endast vid verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen. Några motsvarande regler har inte ansetts behövliga enligt överförandekonventionen med hänsyn till att det enligt denna konvention alltid står öppet för en stat att avslå en framställning om straffverkställighet. Det finns heller inte några särskilda regler i lagen för de fall då verkställighet skall ske i Sverige med stöd av någon annan överenskommelse som Sverige har ingått med en främmande stat. I förarbetena till lagen har det dock förutsatts att motsvarande prövning bör göras även när det gäller andra överenskommelser som Sverige ingår, under förutsättning att innehållet i överenskommelsen inte lägger hinder i vägen (prop. 1972:98 s. 107). Sådana föreskrifter har intagits i 1977 års förordning (se bl.a. 21 a och 21 b §§ som gäller överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland samt FN:s narkotikabrottskonvention). Kravet på att det skall finnas en bindande överenskommelse med en annan stat är inte absolut. Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för särskilda fall förordna att lagen skall tillämpas trots att någon överenskommelse med den främmande staten inte föreligger. På det nordiska området gäller särskilda regler. Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) reglerar bl.a. möjligheterna att överflytta verkställighet av straff och förverkande till något annat nordiskt land. Lagen har tillkommit i nordiskt samarbete och övriga nordiska länder har motsvarande lagstiftning. 5.3.1.4 Säkerhetsåtgärder Förutom när det gäller beslag för att säkerställa bevismaterial är lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) tillämplig också i fråga om egendom som kan förverkas på grund av brott. Enligt 2 a § lagen kan beslag eller kvarstad komma i fråga för att säkerställa framtida verkställighet av beslut om sak- eller värdeförverkande som meddelas i en annan stat. Åtgärden kan vidtas när som helst under det utländska brottmålsförfarandets gång, således såväl innan åtal har väckts som efter det att dom har meddelats i den främmande staten. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är att också det slutliga beslut om förverkande som meddelas i den främmande staten får verkställas i Sverige. I första hand är möjligheterna att använda de nu berörda säkerhetsåtgärderna avsedda att utnyttjas i avvaktan på att den utländska domen kan verkställas i Sverige. Den beslagtagna egendomen skall då stanna kvar i Sverige till dess verkställighet av domen kan ske. Enligt 2 § andra stycket tvångsmedelslagen finns emellertid också möjlighet att i vissa fall ta ett föremål i beslag och överlämna det till den främmande staten, oberoende av om verkställighet av domen kommer att sökas i Sverige. Situationen kan vara den att det inte finns något verkställighetsavtal med den främmande staten. Verkställighetsfrågor regleras av internationella verkställighetslagen och som tidigare har påpekats förutsätter en tillämpning av den lagen i regel att det finns en överenskommelse med den främmande staten. Även om ett verkställighetsavtal med den främmande staten finns, kan det i vissa fall vara mera lämpligt att direkt överlämna egendomen till den främmande staten än att egendomen blir kvar i Sverige i avvaktan på att en framställning görs om verkställighet enligt internationella verkställighetslagen. Förutsättningarna för att den nu behandlade regeln skall kunna tillämpas är att egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och att det föreligger särskilda skäl att överlämna egendomen till den främmande staten. Tvångsmedelslagen är som har framgått tillämplig också i förhållandet mellan de nordiska staterna. I sådana fall gäller dock vissa särskilda regler som medger verkställighet i något större utsträckning än annars. Vissa bestämmelser om säkerhetsåtgärder finns också i internationella verkställighetslagen. Enligt 18 § kan egendom som förklarats förverkad enligt en dom eller ett beslut som meddelats i en annan stat tas i beslag sedan framställning om verkställighet av domen har gjorts i Sverige. Till skillnad från tvångsmedelslagen medger denna bestämmelse inte beslag innan dom har meddelats i den främmande staten. En förutsättning för beslag enligt bestämmelsen är att beslag hade kunnat ske enligt svensk lag i en rättegång i Sverige. Riksåklagaren eller domstolen (Stockholms tingsrätt) beslutar om beslaget. 5.3.2 Förverkandekonventionens regler (kapitel III) 5.3.2.1 Avdelning 1: Principer för internationellt samarbete (artikel 7) Enligt artikel 7 skall parterna samarbeta med varandra i största möjliga utsträckning vid brottsutredningar och andra rättsliga förfaranden som avser förverkande av vinning och hjälpmedel. Bestämmelsen får anses ge uttryck för mera allmänna principer för samarbetet. 5.3.2.2 Avdelning 2: Bistånd med efterspaning (artiklarna 8-10) Enligt artikel 8 skall parterna på begäran lämna varandra största möjliga hjälp vid identifiering och spårande av hjälpmedel, vinning eller annan egendom som kan vara underkastad förverkande. Samarbetet skall omfatta varje möjlig åtgärd för att tillhandahålla och säkra bevisning i fråga om egendomen. Den begärda åtgärden skall enligt artikel 9 verkställas i enlighet med den anmodade statens lag och, i den utsträckning denna lag tillåter, i överensstämmelse med de procedurregler som den ansökande staten begär. Artikel 8 och 9 förutsätter att en formell framställning har gjorts. I artikel 10 anges att en part även utan att en framställning har gjorts kan överlämna information, om det skulle främja den andra partens möjligheter att inleda eller fortsätta en brottsundersökning. Artikel 8-10 gäller således rättshjälp framför allt i syfte att säkra bevisning. Svenska regler om internationellt samarbete i dessa frågor finns i 1946 års lag om bevisupptagning och i tvångsmedelslagen. Eftersom det här är fråga om efterforskning av egendom är det i första hand möjligheterna till husrannsakan och beslag enligt tvångsmedelslagen som är av intresse. Är någon i en främmande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för någon där straffbelagd gärning, kan enligt 2 § första stycket tvångsmedelslagen egendom som kan antas ha betydelse för utredning om brott tas i beslag och överlämnas till den främmande staten. Om framställningen inte kommer från någon av de nordiska staterna, får en åtgärd enligt 2 § inte vidtas om vissa angivna hinder mot utlämning skulle ha förelegat enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott. Detta innebär bl.a. ett krav på att gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag fängelse i mer än ett år kan följa. Något motsvarande villkor anges inte uttryckligen i förverkandekonventionen. Av artikel 18, punkt 1 c framgår dock att framställningen får avslås om ärendet enligt den anmodade parten inte är av sådan vikt att det motiverar den begärda åtgärden. Om brottet inte har högre maximistraff än fängelse ett år, bör denna undantagsregel vara tillämplig. Det torde också i praktiken vara så att ett internationellt förfarande knappast kommer att inledas för lindrigare brott. Sammanfattningsvis bör därför nu angivna begränsningar i tvångsmedelslagen inte anses strida mot konventionen. I den mån upptagning av någon annan form av bevisning blir aktuell regleras detta av 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol. Enligt denna lag kan en svensk domstol föranstalta om bevisupptagning genom förhör med part eller genom vittne, sakkunnig eller syn. Också skriftliga bevis kan begäras fram genom ett sådant förfarande. En förutsättning för att bevisupptagning i brottmål skall kunna äga rum enligt lagen är att den gärning som framställningen gäller motsvarar brott enligt svensk lag. Förverkandekonventionen medger inte rätt att vägra bistånd för utredning annat än då framställningen inbegriper någon form av tvångsmedel, artikel 18, punkt 1 f. Förverkandekonventionen innehåller inte någon definition av vad som skall avses med tvångsmedel enligt konventionen. Frågan får därför i första hand avgöras utifrån den anmodade statens eget rättssystem. Enligt 5 § 1946 års lag skall svensk lag gälla för handläggningen. Det innebär att rättegångsbalkens regler om viten och hämtning är tillämpliga. Det bör därför vara förenligt med konventionen att vägra bevisupptagning, om gärningen i fråga inte utgör brott enligt svensk lag. 1946 års lag innehåller liksom tvångsmedelslagen vissa begränsningar när det gäller brott som har karaktären av politiskt brott (1 § andra stycket). Detta är förenligt med förverkandekonventionen. Om gärningen utgör politiskt brott, får samarbete vägras enligt artikel 18, punkt 1 d. I anslutning till artikel 9 bör påpekas att det vid bevisupptagning enligt 1946 års lag finns utrymme för att tillämpa en utländsk formföreskrift i den mån det inte strider mot svensk lag (8 §). Enligt artikel 8 skall bistånd för att säkra bevisning lämnas „i största möjliga utsträckning„. Det är inte alldeles klart vilka förpliktelser detta innebär. Bestämmelsen bör dock tolkas i ljuset av vilka grunder för vägran som får åberopas. Enligt artikel 18, punkt 2 får en framställning om bistånd för bevissyfte - om åtgärden avser tvångsmedel - avslås, om motsvarande åtgärd inte får vidtas enligt den anmodade statens lag i samband med förundersökning eller rättegångsförfarande i ett liknande inhemskt ärende. I många fall bör de möjligheter att lämna rättshjälp för bevissäkring enligt 1946 års lag och tvångsmedelslagen motsvara vad som är möjligt i ett motsvarande svenskt ärende. Vissa begränsningar gäller dock i fråga om möjligheterna att lämna internationellt bistånd på förundersökningsstadiet. Det gäller t.ex. utländska åklagares möjligheter att hos svenska åklagare utverka förhör med misstänkta m.fl. Som tidigare har påpekats förekommer ett informellt och för svensk del oreglerat samarbete med polis- och åklagarmyndigheter i andra länder. Detta informella samarbete utesluter dock användning av tvångsmedel. Sådana begränsningar kan inte anses vara förenliga med de åtaganden som följer av förverkandekonventionen. Den svenska regleringen är också från andra synpunkter otillfredsställande och bör ändras oberoende av ett svenskt tillträde till förvekandekonventionen. Regeringen har därför i den tidigare nämnda propositionen 1995/96:4 Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet föreslagit att det införs regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att lämna utländsk undersökningsdomare eller åklagare bistånd med förhör på förundersökningsstadiet. Härigenom kommer tvångsmedel att kunna tillgripas om den som skall höras inte medverkar frivilligt. Vidare föreslås i propositionen bl.a. att även en annan utländsk myndighet än en undersökningsdomare eller åklagare skall bli behörig att göra framställning om förhör i den utsträckning Sverige kommit överens om detta med den främmande staten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. 5.3.2.3 Avdelning 3: Säkerhetsåtgärder (artiklarna 11 och 12) Artikel 11 föreskriver att en stat på begäran av en annan stat, som har inlett ett straffrättsligt förfarande eller annat förfarande som syftar till förverkande, skall vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder som „spärrande„ eller „beslag„ för att förhindra överlåtelse eller annat förfogande över egendom som kan komma att begäras förverkad. Åtgärderna skall kunna vidtas för att säkra såväl sakförverkande som värdeförverkande. Säkerhetsåtgärderna skall enligt artikel 12 verkställas i enlighet med reglerna i den anmodade statens lag. Säkerhetsåtgärder som beslag och kvarstad kan enligt tvångsmedelslagen vidtas för att för en annan stats räkning säkerställa förverkande. Enligt 1 § får på begäran av en främmande stat beslutas om beslag och kvarstad om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i den främmande staten för en gärning som är straffbelagd där. Detsamma gäller om en separat talan förs om förverkande i den främmande staten. Av 2 a § tvångsmedelslagen följer att samma typ av åtgärder får vidtas på begäran av främmande stat för att säkra framtida verkställighet här i landet av utländska förverkanden. Den typ av åtgärder som denna lag erbjuder är i överensstämmelse med förverkandekonventionen. Som har framgått av det tidigare anförda förutsätter åtgärder enligt 2 a § tvångsmedelslagen att ett beslut om förverkande som meddelas i den främmande staten kan verkställas här i landet. Verkställighet av utländska brottmålsdomar regleras i internationella verkställighetslagen. Det innebär att villkoren för tvångsmedelslagens tillämpning i stor utsträckning är desamma som enligt internationella verställighetslagen. Dessa villkor kommer att behandlas i det följande i samband med förverkandekonventionens regler om verkställighet av förverkande. Den svenska konstruktionen, att säkerhetsåtgärder för att säkerställa verkställighet här i landet av framtida förverkande kan meddelas på begäran av främmande stat endast under förutsättning att det utländska förverkandebeslutet som sådant är verkställbart i Sverige, måste anses vara i överensstämmelse med förverkandekonventionen. Denna förutsätter nämligen inte att egendom som belagts med kvarstad eller liknande i något fall skall överlämnas till den främmande staten för verkställighet där. Det kan därför inte ställas krav på svenska säkerhetsåtgärder i fall där Sverige inte kan fullfölja åtgärden genom att verk- ställa det utländska avgörandet. Av det anförda följer att tvångsmedelslagens regler om säkerhetsåtgärder sammantaget medför att förverkandekonventionens bestämmelser härom är uppfyllda i svensk rätt. 5.3.2.4 Avdelning 4: Förverkande (artiklarna 13-17) Artikel 13 motsvarar i sak narkotikabrottskonventionen (art. 5, punkt 4 a) och liksom i den konventionen anvisas två alternativa möjligheter. Den anmodade staten skall antingen låta det utländska avgörandet vara direkt verkställbart eller överlämna framställningen till egna behöriga myndigheter för att där utverka ett beslut om förverkande och därefter verkställa detta. Föreskrifterna är tillämpliga i fråga om både sak- och värdeförverkande. Bestämmelser om verkställighet av utländska domar och beslut om förverkande finns i internationella verkställighetslagen. Denna lag bygger i första hand på reglerna i brottmålsdomskonventionen. Huvuddragen i lagen har redovisats tidigare. Påpekas bör ånyo att lagen också gäller verkställighet av förverkande, såväl sak- som värdeförverkande. Även om lagen i första hand är tillämplig på verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen, har i förarbetena förutsatts att lagens regler skall ha motsvarande tillämpning i förhållande till andra internationella överenskommelser om straffverkställighet som Sverige ingår, under förutsättning att överenskommelsen medger det (prop. 1972:98 s. 107). I 5 och 6 §§ i lagen anges vissa omständigheter som utgör hinder för verkställighet här i riket av en utländsk brottmålsdom. Som tidigare har angetts är verkställighetshindren enligt 5 § absoluta medan 6 § innehåller fakultativa regler. Enligt 5 § gäller bl.a. att verkställighet inte får ske, om domen inte vunnit laga kraft (punkt 1), om den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, av annan anledning än att gärningsmannen vid tiden för brottet var under femton år inte skulle ha kunnat ådömas någon påföljd (punkt 2). Den sistnämnda bestämmelsen tar enligt förarbetena sikte bl.a. på fall då de allmänna straffrihetsgrunderna såsom nöd, nödvärn eller samtycke skulle innebära att gärningsmannen inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet (prop. 1972:98 s. 110). Verkställighetshinder föreligger vidare, om verkställigheten skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här (punkt 4). Hinder för verkställighet föreligger också om en dom som avser samma gärning har meddelats här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts (punkt 6) eller om den dömde genom dom som har meddelats i en annan stat än den som gjort framställningen har frikänts eller dömts till påföljd som kan verkställas eller håller på att verkställas eller om den dömde genom sådan dom har förklarats skyldig till brottet utan att någon påföljd har dömts ut (punkt 7). Slutligen skall verkställighet vägras, om den i övrigt skulle strida mot brottmåls- domskonventionen. Bestämmelserna i punkt 6 och 7 grundas på brottmålsdomskonventionens regler om „ne bis in idem„, dvs. att en dom som har verkställts eller håller på att verkställas i en annan konventionsstat utgör hinder mot en ny prövning i en annan konventionsstat för samma gärning (art. 53-55, jfr prop. 1972:98 s. 42 och 111 f.). De hinder för verkställighet enligt 5 § internationella verkställighetslagen som nu har redovisats har motsvarighet i förverkandekonventionen (art. 18, punkt 4 e, punkt 1 f, punkt 1 a och b samt punkt 1 e). Kravet på dubbel straffbarhet regleras i punkt 2. Till skillnad från brott- målsdomskonventionen (art. 4) innehåller förverkandekonven-tionen inte någon uttrycklig hänvisning till att verkställighet skall vägras även i sådana fall då gärningen i och för sig är straffbelagd i den anmodade staten men då straffansvar ändå är uteslutet på grund t.ex. av att nöd eller någon annan straffrihetsgrund förelegat. Formuleringen i förverkandekonventionen (art. 18, punkt 1 f) att verkställighet får vägras, om „gärningen inte skulle ha utgjort brott enligt den anmodade statens lag„ får dock anses täcka även sådana fall. Till skillnad från brottmålsdomskonventionen innehåller förverkande- konventionen (art. 18, punkt 1 e) inte någon närmare beskrivning av i vilka fall reglerna om „ne bis in idem„ utgör hinder för verkställighet. Det får dock antas att förverkandekonventionens regler på denna punkt har samma innebörd som den äldre konventionen. 5 § internationella verkställighetslagen innehåller vissa ytterligare verkställighetshinder. Av dessa tar punkt 3 sikte uteslutande på frihets- berövande påföljder och är därför inte tillämplig i detta sammanhang. Enligt punkt 5 skall en framställning avslås om verkställigheten skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Någon direkt motsvarande grund för avslag finns inte i förverkandekonventionen. Enligt artikel 18, punkt 1 b har dock en konventionsstat rätt att vägra samarbete, om verkställigheten skulle inkräkta på statens suveränitet, säkerhet, grundläggande principer för rättsordningen eller „andra väsentliga intressen„. Denna bestämmelse bör kunna åberopas om verkställighet enligt förverkandekonventionen skulle kollidera med någon annan internationell förpliktelse. Sammanfattningsvis bör vad som nu har anförts betyda att reglerna i för- verkandekonventionen är i överensstämmelse med de absoluta verkställighetsförbuden enligt 5 § internationella verkställighetslagen. Enligt 6 § får en ansökan om verkställighet avslås, om den aktuella gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott (punkt 1) eller om det finns anledning att anta att domen har föranletts eller den utdömda påföljden har skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politiska åtsikter (punkt 2). Verkställighet får också vägras, om den gärning som framställningen avser redan är föremål för lagföring här i landet (punkt 3), dvs. om gärningen omfattas av pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen inte skall väckas eller fullföljas. Verkställighet kan vidare vägras, om gärningen inte har begåtts i den stat där påföljden har bestämts (punkt 4), om påföljden inte kan verkställas här (punkt 5), om det kan antas att påföljden kan verkställas i den främmande staten (punkt 6), om den dömde inte har fyllt femton år (punkt 7) eller om preskription har inträtt i fråga om påföljden (punkt 8). Av de nu nämnda fakultativa avslagsgrunderna har den i första punkten angivna grunden att den gärning som påföljden avser utgör politiskt brott en direkt motsvarighet i förverkandekonventionen (art. 18, punkt 1 d). Detsamma skall emellertid enligt samma bestämmelse gälla också då gärningen utgör ett militärt brott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i förverkandekonventionen. I sammanhanget bör anmärkas att förbehåll för militärt brott har gjorts i fråga om andra internationella straffrättsliga överenskommelser, t.ex. lagföringskonven- tionen och utlämningskonventionen, se 8 § 3 lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen) och 5 § lagen (1957:668) om utlämning för brott. Förverkandekonventionen ger således inte utrymme för något direkt förbehåll för militära brott. Å andra sidan är förbehållet enligt internationella verkställighetslagen i fråga om militära brott inte ovillkorligt. Verställighet kan således ske även i fråga om militära brott. För det fall verkställighet enligt förverkandekonventionen i fråga om ett militärt brott skulle framstå som stötande, bör verkställighet i stället kunna vägras under hänvisning till att verkställigheten skulle strida mot grundläggande principer för den svenska rättsordningen (5 § 4 internationella verkställighetslagen jämfört med artikel 18 punkt 1 a och b i förverkandekonventionen). Att förverkandekonventionen saknar uttryckliga möjligheter till förbehåll i fråga om militära brott bör därför inte strida mot internationella verkställighetslagen. Det bör anmärkas att prövningen av om verkställighet bör vägras på nu angivna grund ankommer på regeringen (8 § internationella verkställighetslagen). Det bör innebära möjligheter till en allsidig bedömning av frågan om verkställighet bör ske eller inte. Vad som nu har sagts bör också gälla fakultativa verkställighetshinder enligt 6 § 2 internationella verkställighetslagen, nämligen att det finns grundad anledning att anta att domen föranletts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politiska åsikter eller att påföljden skulle ha skärpts av motsvarande skäl. Även i sådana fall bör det således vara möjligt att vägra verkställighet med hänvisning till grundläggande rättsprinciper här i riket. I den mån domen „föranletts„ av något av de angivna skälen kan det också i viss utsträckning vara möjligt att vägra verställighet på grund av att gärningen inte är belagd med straff enligt svensk lag. Fakultativt verkställighetshinder föreligger enligt 6 § 3 internationella verkställighetslagen, om den gärning som framställningen gäller omfattas av en här i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller av beslut om att åtal inte skall väckas eller fullföljas. Bestämmelsen grundas på artikel 6, punkterna c, e, och f i brottmålsdomskonventionen, som ger möjlighet att vägra verkställighet i dessa fall. Motsvarighet till dessa föreskrifter saknas i förverkandekonventionen. Av artikel 19 följer dock att den anmodade staten kan skjuta upp verkställigheten av en framställning från en annan stat, om verkställigheten kolliderar med ett rättsligt förfarande i den anmodade staten. Det innebär att den anmodade statens anspråk har företräde. Enligt artikel 20 föreligger också möjlighet till villkorad eller partiell verkställighet. Även artikel 16 kan vara tillämplig i angivna fall. Denna bestämmelse innehåller regler bl.a. om maximiförverkande. Finns det en risk för dubbelförverkande, är parterna skyldiga att samråda. Att Sverige och en annan stat konkurrerar i fråga om förverkande bör därför i praktiken inte möta några problem. Enligt 6 § 4 internationella verkställighetslagen föreligger vidare ett fakultativt verkställighetshinder, om den gärning som påföljden avser inte har begåtts i den stat där påföljden har bestämts. En liknande bestämmelse finns i 8 § lagföringslagen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte i förverkande- konventionen. Något större behov av att i fråga om förverkande vägra verkställighet på denna grund bör dock inte finnas. Tvärtom är ju ett av syftena med konventionen att stärka möjligheterna att förverka egendom oberoende av var den finns. Ett ökat internationellt samarbete kommer också medföra ett ökat antal fall av detta slag. Om t.ex. lagföring för en gärning som har begåtts utomlands överförs med stöd av lagföringskonventionen till den dömdes hemland, bör det inte vara främmande att medge verkställighet av förverkande av egendom som finns i Sverige. Det torde därför inte finnas behov av att tillämpa denna vägransgrund i förhållande till förverkandekonventionen.De verkställighetshinder som anges i 6 § 5 och 6, nämligen att påföljden inte kan verkställas här eller att påföljden kan verkställas i den främmande staten tar i första hand sikte på verkställighet av utdömda straffpåföljder och saknar betydelse i fråga om förverkande. Enligt 6 § 7 får verkställighet vägras om den dömde vid tiden för brottets begående inte hade fyllt femton år. En direkt motsvarighet saknas i förverkandekonventionen. Enligt svensk lag kan under vissa förutsättningar förverkande ske vid brott som har begåtts av någon under femton år (38 kap. 13 § brottsbalken). Om verkställighet i en sådan situation skulle framstå som stötande, bör verkställigheten i stället kunna vägras med hänsyn till grundläggande rättsprinciper. Slutligen föreligger enligt 6 § 8 fakultativt verkställighetshinder om en tillämpning av 36 kap. 15 § brottsbalken skulle innebära att förverkandet har bortfallit, dvs. att påföljdspreskription föreligger. Motsvarighet finns i artikel 18, punkt 4 c i förverkandekonventionen. Enligt 6 § andra stycket skall en preskriptionsavbrytande åtgärd som företagits i den främmande staten ha motsvarande verkan i Sverige. Bestämmelsen grundas på brottmålsdomskonventionen (art. 8). Förverkandekonventionen saknar motsvarighet till denna bestämmelse. Det innebär att enbart de svenska bestämmelserna om preskription blir att tillämpa. Sammanfattningsvis bör således bestämmelserna om verkställighetshinder i internationella verkställighetslagen vara i överensstämmelse med förverkandekonventionens föreskrifter. För förfarandet vid verkställigheten skall enligt artikel 14 i för- verkandekonventionen lagen i den anmodade staten gälla. Däremot skall den anmodade parten vara bunden av den bedömning av vad som är styrkt i målet som framgår av den dom eller det beslut som skall verkställas. Någon omprövning av t.ex. den tilltalades skuld får alltså i regel inte förekomma. Bestämmelsen är utformad med bl.a. artikel 42 i brottmålsdomskonventionen som förebild. Till skillnad från den konventionen ger dock förverkandekonventionen enligt punkt 3 möjlighet för en konventionsstat att göra förbehåll, om en sådan bundenhet skulle strida mot statens konstitutionella principer och grunderna för dess rättsordning. För svensk del gäller enligt 10 § andra stycket internationella verkställighetslagen att någon omprövning av skuldfrågan inte skall ske. Principen om bundenhet är alltså redan accepterad i Sverige. Av övriga föreskrifter i artikel 14 bör i detta sammanhang också nämnas att den ansökande staten ensam skall ha rätt att besluta angående en begäran om ny prövning av domen. Också denna bestämmelse är utformad med brottmålsdomskonventionen som förebild (art. 10, punkt 2). I artikel 15 anges att den anmodade parten skall förfoga över den förverkade egendomen i enlighet med vad dess nationella lag föreskriver. I anslutning till denna bestämmelse kan anmärkas att enligt 36 § internationella verkställighetslagen gäller att penningbelopp eller annan egendom som förklaras förverkad med stöd av lagen skall tillfalla svenska staten. Har ett föremål förklarats förverkat, kan regeringen förordna att föremålet i fråga skall överlämnas till den främmande staten. Oberoende av om en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat är enligt artikel 16, punkt 1 den ansökande staten oförhindrad att själv söka verkställa beslutet. Denna reglering skiljer sig från brottmålsdomskonventionen. Enligt artikel 11 i denna konvention kan verkställighet inte ske i den ansökande staten, så länge ansökan fortfarande är anhängig hos den främmande staten. För det fall Sverige har ansökt om verkställighet hos en främmande stat, finns det i överensstämmelse med brottmålsdomskonventionen i 29 § internationella verkställighetslagen en bestämmelse om verkställighetsförbud här i riket. Riksskatteverket har i sitt remissyttrande framfört bl.a. att mot bakgrund av att förverkandekonventionen förutsätter att man vid brottsbekämpningen utnyttjar effektiva och moderna metoder som bl.a. innebär att infomation snabbt vidarebefordras över gränserna framstår regeln om verkställighetsförbud som otidsenlig. Riksskatteverket framför att det skulle vara mycket olyckligt om egendom som anträffats i Sverige sedan verkställighet begärts utomlands, inte skulle kunna säkerställas och anser att de svenska bestämmelserna inte bör begränsa de möjligheter som konventionen ger. Regeringen kan i och för sig hysa viss förståelse för de synpunkter Riksskatteverket framför. Inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid enligt regeringens mening viktigt att dubbelförverkande inte sker. Regeln i 29 § internationella verkställighetslagen bör därför tillämpas också i fall som omfattas av förverkandekonventionen, på samma sätt som gäller för bl.a. narkotikabrottskonventionen. Genom att 29 § internationella verkställighetslagen görs tillämplig bör det inte föreligga någon risk för dubbelförverkande i de fall då det är Sverige som begär verkställighet i ett annat land. Gäller det en framställning till Sverige från en främmande stat, finns inte någon motsvarande reglering. Å andra sidan bör noteras att det i artikel 27, punkt d ii vid sidan av regeln om samråd i artikel 16, punkt 2 finns en föreskrift om att den ansökande staten i samband med framställningen om verkställighet skall ange om motsvarande åtgärd kan komma att ske i den ansökande staten. Vidare följer av artikel 31, punkt 3 att den ansökande staten har skyldighet att underrätta samtliga anmodade stater om att verkställighet har sökts i flera stater. Dessa regler bör utgöra tillräckliga garantier mot dubbelförverkande i det fall en främmande stat begär verkställighet i Sverige. Artikel 17 gäller möjligheter att ålägga fängelsestraff eller annan inskränkning av friheten i de fall en framställning om förverkande inte kunnat verkställas. Bakgrunden till bestämmelsen är att det i vissa länder finns möjligheter att ålägga fängelsestraff, om vederbörande saboterar verkställigheten. Artikel 17 innebär att den anmodade parten inte får vidta någon åtgärd som innebär frihetsberövande, om den ansökande parten har förklarat att så inte får ske. Som tidigare har nämnts skall verkställigheten vara underkastad bestämmelserna i den anmodade partens nationella lag. Svensk rätt tillåter inte frihetsberövande i motsvarande situationer. I fråga om framställningar från främmande stat bör bestämmelsen därför inte medföra några problem. Gäller det däremot verkställighet utomlands av dom eller beslut som meddelats i Sverige, kan beroende på lagstiftningen i den främmande staten fråga om frihetsberövande och andra liknande åtgärder uppkomma. Med hänsyn till att Sverige vid verkställighet inom landet inte tillåter frihetsberövande av detta slag, bör det heller inte få ske om verkställigheten skall äga rum utomlands. Regeringen kommer därför att i samband med tillträdet till konventionen meddela en föreskrift om att förbehåll mot frihetsberövande alltid skall göras. 5.3.2.5 Avdelning 5: Vägran och uppskjutande av samarbete (artiklarna 18-20) Flertalet av föreskrifterna i artikel 18 om möjligheterna att avslå en framställning om samarbete har redan behandlats (se avsnitt 5.3.2.2 och 5.3.2.4). I fråga om verkställighet av förverkande finns emellertid vissa ytterligare bestämmelser. Till en början föreligger enligt punkt 4 a möjlighet att vägra verkställighet, om lagen i den anmodade staten inte tillåter förverkande på grund av sådant brott som framställningen gäller. Bestämmelsen tar sikte på sådana brott som den anmodade parten i samband med ratificeringen undantagit från konventionens tillämpning. Punkt 4 b gäller vissa speciella fall där bifall till verkställighet skulle komma i konflikt med den anmodade partens nationella lag. Bestämmelsen ger möjlighet att vägra verkställighet om ländernas rättssystem är olika i frågan om sambandet mellan ett brott och vad som kan betecknas som vinning av brott eller som hjälpmedel vid brott. I 5 § 2 internationella verkställighetslagen föreskrivs att verkställighet inte får ske här i landet om den gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen på grund av annan anledning än att han är under femton år inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet. Skulle en konflikt uppkomma på det sätt som anges i punkt 4 b bör även en framställning om förverkande kunna avslås i enlighet med bestämmelsen i internationella verk- ställighetslagen. I sammanhanget kan också anmärkas att det enligt 14 § första stycket internationella verkställighetslagen finns möjlighet att sätta ned det belopp som yrkas förverkat, om beloppet uppenbarligen överstiger det belopp som hade kunnat förverkas enligt svensk lag. Av punkt 4 d framgår att verkställighet kan vägras, om framställningen inte grundas på en dom i brottmål eller om förverkandet inte grundas på en brottslig gärning. Internationella verkställighetslagen är tillämplig bara i fråga om påföljd eller förverkande som dömts ut eller beslutats på grund av brott (jfr 8 § andra stycket). Motsvarande bör gälla i fråga om förverkandekonventionen. Konventionen och svensk lagstiftning överensstämmer således i detta avseende. I brottmålsdomskonventionen, som internationella verkställighetslagen bygger på, finns i artikel 23 och 24 bestämmelser om opposition, dvs. omprövning av domar som meddelats i vederbörandes utevaro. Reglerna bygger på tanken att det i detta fall skall finnas möjlighet att få till stånd en prövning i den stat där verkställigheten skall ske. I 19-22 §§ internationella verkställighetslagen ges bestämmelser om rätt att föra oppositionstalan i Sverige i det fall verkställighet av en utevarodom överförts hit. Några motsvarande möjligheter till oppositionstalan ger inte förverkandekonventionen. I stället finns regler om att verkställighet får vägras. Enligt artikel 18, punkt 4 f kan den anmodade parten vägra verkställa ett beslut om förverkande, om beslutet har meddelats utan att den som berörs har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol och om rättegångsförfarandet inte har gett den tilltalade godtagbara möjligheter att försvara sig. Reglerna om utevarodom skall dock inte tillämpas, om domen meddelats efter omprövning eller efter överklagande på talan av den tilltalade. Vid bedömningen av om vederbörandes rättigheter har tillvaratagits skall, enligt punkt 6, också beaktas om denne avsiktligt undandragit sig det rättsliga förfarandet eller låtit bli att överklaga domen trots att han haft möjlighet till det eller om han försummat att inställa sig trots att han blivit vederbörligen delgiven kallelse eller har underlåtit att begära uppskov. I de situationer då det skulle framstå som stötande att verkställa en dom som har meddelats utan att den dömde har varit närvarande bör verkställighet kunna vägras med hänsyn till att detta skulle strida mot grundläggande svenska principer om den misstänktes rätt att försvara sig. Bestämmelsen i artikel 18 punkt 1 a om att samarbete kan vägras om den begärda åtgärden skulle strida mot de grundläggande principerna i den anmodade partens rättsordning torde kunna åberopas som stöd härför. Slutligen bör en bestämmelse i artikel 18, punkt 8 nämnas. Enligt denna får enbart den omständigheten att en framställning om samarbete gäller en juridisk person inte åberopas som grund för vägran. Verkställighet får heller inte vägras på grund av att den som framställningen gäller har avlidit eller, om framställningen avser en juridisk person, att denna blivit upplöst. 36 kap. 5 § brottsbalken medger i och för sig att förverkande riktas mot en juridisk person, t.ex. om denna beretts vinning genom brottet. Förverkande kan vidare ske hos annan än gärningsmannen, om vederbörande förvärvat egendomen med vetskap om egendomens samband med brottet eller om han hade skälig anledning att misstänka att ett sådant samband fanns. Svensk rätt utesluter således inte att förverkande kan ske i situationer som avses i punkt 8. Förverkande får dock inte ske utan att särskild talan riktats mot den hos vilken förverkande skall ske. Om förverkandet angår någon annan än den dömde, gäller enligt internationella verkställighetslagen att särskild talan skall föras mot honom och att verkställighet får ske bara om förverkande hade kunnat äga rum enligt svensk lag (9 och 14 §§). Bestämmelserna är i överensstämmelse med förverkandekonventionen. Det har redan tidigare påpekats att enligt tvångsmedelslagen gäller i fråga om säkerhetsåtgärder att beslag och kvarstad till säkrande av förverkande i regel kan ske endast om förverkande som beslutats i den främmande staten är verkställbart i Sverige. Som genomgången av internationella verkställighetslagens regler har visat är dessa regler i överensstämmelse med förverkandekonventionen. Det innebär i sin tur att också villkoren enligt tvångsmedelslagen för säkerhetsåtgärder som t.ex. beslag bör vara förenliga med konventionen. I fråga om förverkandekonventionens regler om säkerhetsåtgärder bör tilläggas följande. Om fråga uppkommer om hävande av en vidtagen åtgärd, skall enligt artikel 12 om möjligt den ansökande parten få tillfälle att yttra sig innan åtgärden hävs. I 9 § tvångsmedelslagen finns en föreskrift om att en främmande stat på vars begäran har förordnats om kvarstad eller beslag skall beredas tillfälle att yttra sig innan åtgärden hävs, om det inte är uppenbart obehövligt. Därmed bör föreskriften i artikel 12 vara uppfylld. Artiklarna 19 och 20 har omnämnts i avsnitt 5.3.2.4. 5.3.2.6 Avdelning 6: Underrättelser (delgivning) och skyddande av tredje mans rättigheter (artiklarna 21 och 22) Delgivning (artikel 21) Enligt artikel 21, punkt 1 skall parterna i största möjliga omfattning lämna varandra inbördes rättshjälp för delgivning av rättegångshandlingar med personer som berörs av säkerhetsåtgärder och förverkande. Detta åtagande skall enligt punkt 2 dock inte inverka på möjligheten att per post skicka rättegångshandlingar direkt till personer utomlands (a), eller möjligheten för judiciell personal, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den part som utfärdat beslutet att delge rättegångshandlingar direkt genom sina egna konsulära myndigheter eller genom judiciell personal, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den mottagande parten (b). I punkt 2 slås slutligen fast att en konventionsstat har rätt att motsätta sig sådant delgivnings- förfarande som avses i punkt 2 a eller b. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I enlighet med artikel 21, punkt 2 bör | | Sverige tills vidare utnyttja möjligheten att reservera sig mot | | bestämmelsen i artikel 21, punkt 2 b som innebär att handlingar | | kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på | | tjänstemannanivå. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte något förslag om förklaring beträffande artikel 21. Remissinstanserna: Av remissinstanserna uttalar sig endast Riksskatteverket särskilt över artikel 21 och erinrar om att Sverige såvitt avser Luganokonventionen reserverat sig mot att handlingar skall kunna sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Vidare har Riksskatteverket framfört att svenska myndigheter i dag inte torde vara ovillkorligen skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord framställning som härrör från utomnordisk myndighet. Enligt Riksskatteverkets mening bör de svenska delgivningsreglerna snarast bli föremål för en översyn och anpassas till internationell praxis, eftersom delgivningsförfarandet skulle effektiviseras om direktdelgivning tilläts. Skälen för regeringens förslag: Reglerna om delgivning enligt artikel 21, punkt 2 a av personer som berörs av beslut om förverkande eller av säkerhetsåtgärder motsvaras av föreskrifterna i kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk myndighet. För svensk del finns det inte något behov av att utnyttja möjligheten enligt punkt 2 till förbehåll mot att den främmande staten översänder handlingarna direkt eller via egna konsulära myndigheter till den person som söks för delgivning i enlighet med punkt 2 a. Som Riksskatteverket påpekat förhåller det sig emellertid annorlunda då fråga är om de situationer som anges i punkt 2 b, dvs. att handlingar skall kunna sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Sverige har reserverat sig mot tillämpningen av motsvarande bestämmelser i såväl 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur som konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen). Reservationen vid tillträdet till Haagkonventionen motiverades med att svenska myndigheter enligt svensk rätt inte torde vara ovillkorligt skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord framställning om delgivning som härrör från utomnordisk myndighet och att det knappast förelåg något praktiskt behov av att vid sidan av de i konventionen föreskrivna andra metoderna för överlämnande av delgivningshandlingar införa en sådan förpliktelse för de svenska delgivningsmyndigheterna (prop. 1969:32 s. 7 f.). Vid tillträdet till Luganokonventionen ifrågasattes om ett delgivnings- förfarande på tjänstemannanivå skulle innebära någon effektivitetsvinst för svenska förhållanden. En sådan ordning skulle enligt svenska bestämmelser (1 § kungörelsen 1909:24 s. 1 angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk myndighet) innebära att delgivningshandlingen får sändas direkt till länsstyrelse i stället för att sändas till det svenska centralorganet, dvs. Utrikesdepartementet. Vid tillträdet till Luganokonventionen framhölls att länsstyrelserna sedan flera år tillbaka i praktiken inte tagit någon befattning med delgivningsframställningar från utlandet. Detta gäller alltjämt. I stället ombesörjer Utrikesdepartementet delgivningen enligt delgivningslagens bestäm- melser, vilket i första hand innebär delgivning per post (ordinär delgivning) eller genom bistånd från polismyndighet (stämningsmannadelgivning). Enligt förarbetena om tillträdet till Luganokonventionen kunde det befaras att en tillämpning av konventionens bestämmelser om delgivning på tjänstemannanivå i Sverige - i strid med sitt syfte - skulle medföra en försämrad effektivitet och framhölls att Utrikesdepartementet bl.a. har en viktig samordnande och kontrollerande funktion som skulle riskera att gå förlorad (prop. 1991/92:128 s. 132). Vidare framhölls att de svenska bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden - sådana de kommit att tillämpas - inte är avpassade för sådana direktkontakter som avses samt att bestämmelserna var föremål för en mer samlad översyn. Det ansågs mot den bakgrunden förhastat att införa särbestämmelser som tog sikte enbart på Luganokonventionen, varför reservationsrätten utnyttjades (a. prop. s. 133). De omständigheter som legat till grund för reservationerna mot såväl Haagkonventionens som Luganokonventionens bestämmelser om delgivning på tjänstemannanivå är alltjämt gällande. I likhet med vad som framhölls vid tillträdet till Luganokonventionen bör därför Sverige tills vidare utnyttja den reservationsrätt som framgår av artikel 21, punkt 2. Skyddande av tredje mans rättigheter (artikel 22) I artikel 22 behandlas tredje mans rättigheter. Av bestämmelsen framgår att den anmodade staten när det gäller bistånd i form av säkerhetsåtgärder och verkställighet av beslut om förverkande skall godta de beslut som fattats i den ansökande staten angående tredje mans rättigheter till egendomen i fråga. Det gäller dock inte om tredje man inte haft möjlighet att nöjaktigt ta tillvara sina rättigheter (2 a), om beslutet är oförenligt med ett beslut som har meddelats i den anmodade staten i samma fråga (2 b), om beslutet skulle strida mot allmänna rättsprinciper (ordre public) i den staten (2 c) eller om beslutet står i strid med bestämmelser i den anmodade partens lag som innebär att den staten förbehållit sig domsrätt i frågan (2 d). Varken i tvångsmedelslagen eller internationella verkställighetslagen finns några direkta motsvarigheter till punkt 2 a. I den senare lagen finns emellertid bestämmelser (9 och 14 §§) som har samma syfte. De innebär bl.a. att om en framställning om verkställighet som gäller förverkande angår någon annan än den dömde särskild talan skall föras mot honom, om han inte har blivit hörd i den utländska rättegången. I fråga om punkterna 2 b och c föreligger verkställighetshinder enligt 5 § 4 och 6 internationella verkställighetslagen. Vad gäller punkt 2 d finns inte några sådana exklusiva jurisdiktionsregler i svensk lag. Tvångsmedelslagen innehåller inte några uttryckliga föreskrifter som motsvarar begränsningarna enligt artikel 22. Enligt huvudregeln förutsätter den lagen emellertid att ett framtida beslut om förverkande kan verkställas här. På det sättet blir bestämmelserna i internationella verkställighetslagen indirekt tillämpliga även i dessa fall. Det bör påpekas att enligt 14 § tredje stycket internationella verk- ställighetslagen gäller att förverkande som angår någon annan än den dömde får beslutas bara om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag vid en rättegång i Sverige. En begränsning som gäller enligt svensk lag och som kommer att gälla också i dessa sammanhang är att förverkande kan underlåtas om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt (36 kap. 1 § brottsbalken). Vad som nu har sagts bör innebära att gällande regler utgör en lämplig avvägning mellan intresset att tillgodose tredje mans intressen och önskemålet att kunna verkställa utländska avgöranden i Sverige. Förverkandekonventionen innehåller visserligen inte några direkta motsvarigheter till den svenska regleringen om särskild talan mot tredje man under verkställighetsförfarandet. Eftersom konventionen ger uttrycklig möjlighet att vägra verkställighet i det fall tredje mans rättigheter satts åsido bör det dock vara förenligt med konventionen att i enlighet med de svenska reglerna förena möjligheten till verkställighet med rätten för tredje man att göra sina anspråk gällande under verkställighetsförfarandet. Sammanfattningsvis måste därför de svenska reglerna anses vara i överensstämmelse med konventionen. 5.3.2.7 Avdelning 7: Procedurregler samt andra allmänna bestämmelser (artiklarna 23-35) Centralmyndighet och direkt översändande (artiklarna 23 och 24) Enligt artikel 23 skall varje stat utse en eller flera centralmyndigheter som skall svara för att avge eller motta framställningar om rättshjälp. Normalt skall alltså framställningarna gå via dessa centralmyndigheter. Genom artikel 24, punkt 2, öppnas dock möjlighet att i brådskande fall vända sig direkt till behörig myndighet i den anmodade staten. Samtidigt skall en kopia av framställningen skickas till den utsedda centralmyndigheten. Är den myndighet som tagit emot framställningen inte behörig, skall enligt punkt 4 framställningen lämnas över till den myndighet som är behörig samtidigt som den ansökande staten underrättas. Enligt punkt 3 skall en framställning också kunna göras via Interpol. Avser framställningen samarbete för spaningsändamål som inte omfattar användning av tvångsmedel utan endast information och liknande, skall enligt punkt 5 skriftväxling alltid kunna ske direkt mellan de berörda myndigheterna i respektive stat, oavsett om ärendet är brådskande eller inte. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att styrelsen, jämte Utrikesdepartementet, skall vara centralmyndighet enligt artikel 23, eftersom flera av konventionens bestämmelser förutsätter snabba, polisoperativa beslut. Om Utrikesdepartementet ensamt skall vara centralmyndighet innebär det, enligt Rikspolisstyrelsen, förutom onödig administrativ omgång också inblandning av ytterligare en eller flera kedjor av befattningshavare. Rikspolisstyrelsen anser inte att det skulle medföra några särskilda problem om man här använder sig av två centralmyndigheter; gemensamt kan dessa enligt Rikspolisstyrelsen täcka ansökande parts behov av såväl ytterligt snabba åtgärder som behovet av att ibland föra upp ett ärende till högsta möjliga officiella status. Tidigare har angetts att det förekommer ett informellt samarbete med andra länders polis- och åklagarmyndigheter i frågor som inte omfattar användningen av tvångsmedel. I sådana fall finns det inte några hinder mot skriftväxling direkt mellan myndigheterna. Är det fråga om användning av tvångsmedel, är läget däremot ett annat. Sverige har i fråga om rättshjälpskonventionen förklarat, att framställningar till Sverige om rättshjälp enligt konventionen skall göras på diplomatisk väg. Framställningen skickas därefter till Utrikesdepartementet. I brådskande fall kan en framställning göras direkt till Utrikesdepartementet. Framställningen vidarebefordras av departementet till behörig svensk domstol. Enligt internationella verkställighetslagen (8 §) gäller också att en framställning om verkställighet skall göras hos Utrikesdepartementet. Även enligt tvångsmedelslagen (5 §) skall en framställning från ett icke nordiskt land förmedlas av Utrikesdepartementet, om inte Sverige i förhållande till den främmande staten har kommit överens om en annan ordning. Enligt båda lagarna gäller att en prövning i vissa hänseenden skall göras innan framställningen lämnas vidare till den behöriga myndigheten. Sålunda gäller att regeringen skall avslå ansökningen, om det är uppenbart att den inte skall bifallas (8 resp. 6 §). I fråga om internationella verkställighetslagen gäller dessutom att prövningen också av vissa andra frågor är förbehållen regeringen, bl.a. huruvida ansökningen skall avslås med hänsyn till att det är fråga om ett politiskt eller militärt brott. Främst mot bakgrund av att det är regeringen som har att pröva de frågor som kan uppkomma finns det, enligt regeringens mening, i vart fall inte för närvarande skäl att frångå principen om att Utrikesdepartementet ensamt skall utgöra centralmyndighet för mottagande av framställningar av aktuellt slag. För flertalet fall är nuvarande svenska regler om skriftväxling i överens- stämmelse med förverkandekonventionen. Däremot ger varken internationella verkställighetslagen eller tvångsmedelslagen möjlighet till direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter ens i de undantagsfall som avses i konventionen. Frågan om att öppna möjligheter till en sådan direkt skriftväxling kompliceras av den prövning som det enligt de gällande reglerna ankommer på regeringen att göra. Någon möjlighet till förbehåll ger inte förverkandekonventionen. Möjligheten till direktkontakt är emellertid avsedd endast för undantags- situationer och myndigheten i fråga kan aldrig fatta några beslut som enligt svensk lag skall prövas av regeringen. Genom att en kopia samtidigt skall tillställas den utsedda centralmyndigheten då möjligheten till direktkommunikation utnyttjas får Utrikesdepartementet information om ärendet. Handläggningen kan därför följa den ordning som förutsätts i den svenska regleringen. Att Utrikesdepartementet fungerar som förmedlande instans bör för övrigt inte behöva medföra någon särskild tidsutdräkt med hänsyn till möjligheten att utnyttja moderna teleförbindelser som telefax och liknande. Formkrav samt tillämpliga språk (artikel 25) -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: I enlighet med artikel 25, punkt 3 bör | | Sverige avge en förklaring om att en framställning ställd till | | Sverige enligt konventionen skall vara avfattad på svenska, | | danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en | | översättning till något av dessa språk. | -------------------------------------------------------------------- Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: En framställning skall enligt artikel 25 alltid göras skriftligen. Vid anslutning till konventionen kan en förklaring avges om att en framställning och till den hörande handlingar skall inges i översättning till den anmodade statens språk eller till något av Europarådets officiella språk, engelska och franska. Det står också en stat fritt att godta andra språk än de nu nämnda. Tillämpliga språk enligt internationella verkställighetslagen är svenska, danska, norska och engelska (4 och 15 §§ förordningen 1977:178 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Det är lämpligt att motsvarande gäller i fråga om förverkandekonventionen. Övriga procedurregler (artiklarna 26-35) Enligt artikel 26 skall ingivna handlingar vara undantagna från legalisering. Artikel 27 gäller de formella kraven på innehållet i en framställning om samarbete och artikel 28 avser komplettering av ofullständiga framställningar. Bestämmelserna behöver inte kommenteras närmare. Om en stat har mottagit mer än en framställning som avser säkerhetsåtgärder eller verkställighet av förverkande, gäller enligt artikel 29 att detta inte får hindra att interimistiska åtgärder vidtas. Den stat till vilken framställningarna gjorts bör innan ytterligare åtgärder sker ta upp förhandlingar med de ansökande staterna. Det får ankomma på Utrikesdepartementet att i dessa fall ta kontakt med de berörda staterna. Några särskilda regler därom bör inte behövas. Enligt artikel 30 föreliggger skyldighet att lämna beslutsmotivering, om framställningen avslås. Artikel 31 gäller information som parterna är skyldiga att lämna varandra. Bestämmelsen har delvis berörts i det föregående och behöver inte några ytterligare kommentarer. Artikel 32 innehåller ett s.k. specialitetsförbehåll. En part kan som villkor för att bevilja en framställning om bistånd föreskriva att information eller bevis som lämnas ut inte får användas för något annat ändamål än det som uttryckligen har angetts i framställningen. I samband med ratificering kan en part förklara att ett sådant förbehåll alltid skall gälla i fråga om information som lämnas av den parten. För det fall upplysningar eller bevismaterial överlämnats till en svensk myndighet för att användas vid utredning eller i ett annat rättsligt förfarande med anledning av brott, gäller enligt 1 § lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet att myndigheten skall följa de begränsningar om möjligheterna att använda materialet som har ställts upp av den främmande staten. Genom denna bestämmelse kan således ett förbehåll som ställs av en främmande stat vid samarbete enligt förverkandekonventionen iakttas. Artikel 33 innehåller föreskrifter om sekretess. Den anmodade staten skall hålla innehållet i en framställning från en annan stat sekretessbelagd i den utsträckning annat inte krävs för att verkställa framställningen. Kan kravet på sekretess inte upprätthållas, skall den ansökande parten underrättas (punkt 1). Vidare skall den ansökande staten hålla information som den fått från en annan stat under sekretess i den utsträckning det begärs och inte strider mot grundläggande nationella rättsprinciper. Sekretessen får hävas till den del det är nödvändigt för att kunna fullfölja det rättsliga förfarandet (punkt 2). I enlighet med föreskrifterna i den nationella lagstiftningen skall en stat som med stöd av artikel 10 fått „spontan„ information hålla denna sekretessbelagd. I annat fall skall den part som lämnat informationen underrättas (punkt 3). I 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om s.k. förundersökningssekretess. Sekretess gäller bl.a. för uppgift som hänför sig till en förundersökning i brottmål eller till ett ärende om användning av tvångsmedel i sådant mål, om uppgiftens röjande skulle kunna innebära att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller att den framtida verksamheten skadas. Bestämmelsen om förundersökningssekretess i sekretesslagen kan i viss utsträckning också tillämpas när det gäller motsvarande åtgärder på begäran av en främmande stat. Ibland kan också den s.k. utrikessekretessen enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen vara tillämplig, dvs. sekretess föreligger om ett röjande av uppgiften i fråga skulle störa Sveriges förbindelser med en annan stat. Det bör dock noteras att den aktuella föreskriften i punkt 1 inte ställer upp något absolut krav på sekretess. Däremot torde punkterna 2 och 3 täckas direkt av reglerna om förundersökningssekretess. Det är här fråga om sekretess hos den stat som har fått informationen. Sammanfattningsvis torde Sverige genom det ovannämnda uppfylla de krav på möjlighet till sekretess som anges i artikel 33 i konventionen. Enligt artikel 34 skall kostnaderna för förfarandet i regel bäras av den anmodade staten. Regeln överensstämmer med vad som gäller enligt svensk lag. Artikel 35 behandlar underrättelseskyldighet i de fall då skadeståndsanspråk görs gällande. 5.4 Konventionens slutbestämmelser (artiklarna 36-44) Artiklarna 36-44 innehåller konventionens slutbestämmelser, dvs. bestämmelser om undertecknande, ikraftträdande, territoriell tillämpning och reservationer. I dessa frågor hänvisas till konventionstexten. 6 Behovet av tillämpningsföreskrifter Jämförelsen mellan de svenska lagreglerna och föreskrifterna i förverkande- konventionen visar att de svenska bestämmelserna om internationell rättshjälp m.m. i brottmål har täckning i konventionen och att några särskilda lagstiftningsåtgärder inte är nödvändiga för att kunna tillträda konventionen. Däremot måste bestämmelserna i internationella verkställighetslagen göras tillämpliga i förhållande till förverkandekonventionen. Det gäller bl.a. de ovillkorliga verkställighetshindren i 5 §, vissa av de fakultativa verkställighetshindren enligt 6 § samt regeln i 29 § om verkställighetsförbud i Sverige om en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat. Detsamma gäller reglerna för handläggningen m.m. Dessutom bör det införas en regel om att en framställning till en annan stat om verkställighet av förverkande alltid skall vara åtföljd av ett förbehåll mot frihetsberövande på grund av bristande fullgörelse (jfr artikel 17). Som har framgått av det föregående är internationella verkställighetslagen direkt tillämplig i fråga om ärenden enligt brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen (2 § första och andra styckena). För brottmålsdomskonventionen gäller bestämmelserna i 4-24, 26 och 28-41 §§ och för överförandekonventionen gäller 25 a, 25 b, 34 a, 35 och 37-41 §§. Det har dock förutsatts att lagen skall kunna göras tillämplig även i fråga om andra internationella överenskommelser som Sverige ingår. För sådana fall har regeringen fått befogenhet att meddela de bestämmelser som behövs (2 § tredje stycket). Bestämmelserna i 25-34 §§ skall dock alltid gälla i tillämpliga delar. Som också har redovisats tidigare har lagen gjorts tillämplig på en överenskommelse med Thailand om överförande av dömda, på en överenskommelse med Storbritannien om förverkande av utbyte av brott samt på FN:s narkotikabrottskonvention. Detta har skett genom att tillämpningsföreskrifter intagits i 21-21 b §§ förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. På motsvarande sätt bör internationella verkställighetslagen göras tillämplig på förverkandekonventionen. Regeringen har för avsikt att återkomma med sådana tillämpningsföreskrifter. 7 Kostnader Ett svenskt tillträde till förverkandekonventionen medför en förbättring av Sveriges internationella samarbete på brottmålsområdet. I den utsträckning framställningar enligt förverkandekonventionen kommer att göras till Sverige innebär tillträdet till konventionen en ökad belastning på rättsväsendet. Det torde dock röra sig om en endast försumbar förändring av den totala belastningen. Vidare måste även beaktas de effektivitetsvinster som ligger i att Sverige kan få bistånd i förverkandefrågor av andra länder enligt förverkandekonventionen. Sammanfattning - departementspromemorian Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17) I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till en inom Europarådet utarbetad konvention om förverkande m.m. Konventionen innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete vid brottsutredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade tillgångar och av brottsverktyg. Enligt konventionen åläggs parterna bl.a. att straffbelägga penningtvätt, dvs. förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från brottslig verksamhet. Syftet med konventionen är att stärka det internationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott. I promemorian föreslås att Sverige, som har undertecknat konventionen, ratificerar denna. Promemorian innehåller också förslag till lagändringar i syfte att öka möjligheterna att lämna en annan stat bistånd i form av förhör under förundersökning. Förslaget kan underlätta för åklagare att få motsvarande bistånd av andra stater. Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges Domareförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid Stats- åklagarmyndigheten för speciella mål och överåklagarna vid Region- åklagarmyndigheterna i Västerås, Härnösand och Luleå. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm- Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1995/96:49 Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention. . CONVENTION ON LAUNDERING, SEARCH, SEIZURE AND CONFISCATION OF THE PROCEEDS FROM CRIME KONVENTION OM PENNINGTVÄTT, EFTERFORSKNING, BESLAG OCH FÖRVERKANDE AV VINNING AV BROTT PREAMBLE INLEDNING The member States of the Council of Europe and the other States signatory hereto, Europarådets medlemsstater och övriga som undertecknat denna konvention, Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members; som beaktar att Europarådets ändamål är att uppnå en större enighet bland sina medlemmar, Convinced of the need to pursue a common criminal policy aimed at the protection of society; som är övertygade om behovet av att vidta gemensamma brottsbekämpande åtgärder för att skydda samhället, Considering that the fight against serious crime, which has become an increasingly international problem, calls for the use of modern and effective methods on an international scale; som anser att kampen mot allvarliga brott, som har blivit ett allt större internationellt problem, kräver ett utnyttjande av moderna och effektiva metoder på internationell nivå; Believing that one of these methods consists in depriving criminals of the proceeds from crime; som anser att en av dessa metoder består i att beröva brottslingar vinningen av deras brott; Considering that for the attainment of this aim a well-functioning system of international co-operation also must be established, som anser att även ett väl fungerande system för internationellt samarbete måste upprättas för att upppnå detta mål; Have agreed as follows: har kommit överens om följande: 75 CHAPTER I KAPITEL I USE OF TERMS DEFINITIONER Article 1 Artikel 1 Use of terms Definitioner For the purpose of this Convention: a. „proceeds„ means any economic advantage from criminal offences. It may consist of any property as defined in subparagraph b of this article; I denna konvention avses med a. „vinning„ varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar. Den kan bestå av all sådan egendom som anges i b i denna artikel; b. „property„ includes property of any description, whether corporeal or incorporeal, movable or immovable, and legal documents or instruments evidencing title to, or interest in such property; b. „egendom„ all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom; c. „instrumentalities„ means any property used or intended to be used, in any manner, wholly or in part, to commit a criminal offence or criminal offences. c. „hjälpmedel„ all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller brottsliga gärningar; d. „confiscation„ means a penalty or a measure, ordered by a court following proceedings in relation to a criminal offence or criminal offences resulting in the final deprivation of property; d. „förverkande„ sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom. e. „predicate offence„ means any criminal offence as a result of which proceeds were generated that may become the subject of an offence as defined in Article 6 of this Convention. e. „förbrott„ varje brottslig gärning som resulterat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt artikel 6 i denna konvention. 76 CHAPTER II KAPITEL II MEASURES TO BE TAKEN AT NATIONAL LEVEL ÅTGÄRDER SOM SKALL VIDTAS PÅ NATIONELL NIVÅ Article 2 Artikel 2 Confiscation measures Åtgärder för förverkande 1. Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to confiscate instrumentalities and proceeds or property the value of which corresponds to such proceeds. 1. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att kunna förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning. 2. Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that paragraph 1 of this article applies only to offences or categories of offences specified in such declaration. 2. Varje part kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument genom en förklaring, ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att punkt 1 i denna artikel är tillämplig endast på de brott eller kategorier av brott som anges i förklaringen. Article 3 Artikel 3 Investigative and provisional measures Åtgärder för att efterspana egendom och säkerhetsåtgärder Each party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to identify and trace property which is liable to confiscation pursuant to Article 2, paragraph 1, and to prevent any dealing in, transfer or disposal of such property. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att kunna identifiera och spåra egendom som kan förverkas enligt artikel 2, punkt 1, och för att förhindra handel med, överlåtelse eller undanskaffande av sådan egendom. 77 Article 4 Artikel 4 Special investigative powers and techniques Särskilda åtgärder och metoder för efterspaning 1. Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to empower its courts or other competent authorities to order that bank, financial or commercial records be made available or be seized in order to carry out the actions referred to in Articles 2 and 3. A Party shall not decline to act under the provisions of this article on grounds of bank secrecy. 1. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att domstolar eller andra behöriga myndigheter skall kunna förordna att bank- eller affärshandlingar eller andra handlingar rörande ekono- miska förhållanden skall göras tillgängliga eller beslagtas för att möjliggöra åtgärder som avses i artikel 2 och 3. En part skall inte vägra att vidta åtgärder enligt bestämmelserna i denna artikel under hänvisning till banksekretess. 2. Each Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be necessary to enable it to use special investigative techniques facilitating the identification and tracing of proceeds and the gathering of evidence related thereto. Such techniques may include monitoring orders, observation, interception of telecommunications, access to computer systems and orders to produce specific documents. 2. Varje part skall överväga att vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att kunna använda sådana särskilda metoder för efterspaning som underlättar identifiering och spårande av vinning och insamlande av bevis som har anknytning därtill. Sådana metoder kan innefatta beslut om rapporteringsskyldighet, övervakning, teleavlyssning, tillträde till datasystem och beslut om editionsföreläggande. 78 Article 5 Artikel 5 Legal remedies Rättsmedel Each party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that interested parties affected by measures under Articles 2 and 3 shall have effective legal remedies in order to preserve their rights. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den som berörs av åtgärder enligt artikel 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att kunna bevaka sina rättigheter. Article 6 Artikel 6 Laundering offences Penningtvättbrott 1. Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as offences under its domestic law, when committed intentionally: 1. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att enligt sin nationella lagstiftning belägga följande handlingar med straff när de begås uppsåtligen: a. the conversion or transfer of property, knowing that such property is proceeds, for the purpose of concealing or disguising the illicit origin of the property or of assisting any person who is involved in the commission of the predicate offence to evade the legal consequences of his actions; a. omsättning eller överlåtelse av egendom med vetskap om att egendomen utgör vinning, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att bistå en person som är delaktig i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina handlingar; b. the concealment or disguise of the true nature, source, location, disposition, movement, rights with respect to, or ownership of, property, knowing that such property is proceeds; and, subject to its constitutional principles and the basic concepts of its legal system: b. döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung, av dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning eller av äganderätten eller andra rättigheter till den med vetskap om att egendomen utgör vinning; och, med reservation för sina konstitutionella principer och grundbegreppen i sin rättsordning: c. the aquisition, possession or use of property, knowing, at the time of receipt, that such property was proceeds; c. förvärv, innehav eller användning av egendom om gärningsmannen vid mottagandet kände till att egendomen utgjorde vinning; d. participation in, association or conspiracy to commit, attempts to commit and aiding, abetting, facilitating and counselling the commission of any of the offences established in accordance with this article. d. delaktighet i brott som anges i denna artikel, samverkan eller sammansvärjning i avsikt att begå sådana brott, försök att begå eller medhjälp eller bistånd till, främjande av eller råd för genomförandet av sådant brott. 2. For the purpose of implementing or applying paragraph 1 of this article: a. it shall not matter whether the predicate offence was subject to the criminal jurisdiction of the Party; 2. För att genomföra eller tillämpa punkt 1 i denna artikel a. skall det inte tillmätas någon betydelse huruvida förbrottet var föremål för partens straffrättsliga domsrätt eller inte; b. it may be provided that the offences set forth in that paragraph do not apply to the persons who committed the predicate offence; b. kan föreskrivas, att gärning som anges i den punkten inte skall föreligga i fråga om den som har begått förbrottet. c. knowledge, intent or purpose required as en element of an offence set forth in that paragraph may be inferred from objective, factual circumstances. c. får vetskap, uppsåt eller avsikt som erfordras för att gärning som anges i den punkten skall föreligga härledas från yttre faktiska omständigheter. 3. Each Party may adopt such measures as it considers necessary to establish also as offences under its domestic law all or some of the acts referred to in paragraph 1 of this article, in any or all of the following cases where the offender: a. ought to have assumed that the property was proceeds: b. acted for the purpose of making profit; 3. Varje part kan vidta sådana åtgärder som den anser nödvändiga för att enligt sin nationella lagstiftning också straffbelägga alla eller vissa av de gärningar som avses i punkt 1 i denna artikel i något eller samtliga av följande fall då gärningsmannen a. borde ha insett att egendomen var vinning; b. handlat i vinstsyfte; c. acted for the purpose of promoting the carrying on of further criminal activity. c. handlat i syfte att främja fortsatt brottslig verksamhet. 4. Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or acession, by declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe declare that paragraph 1 of this article applies only to predicate offences or categories of such offences specified in such declaration. 4. Varje part kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare förklara att punkt 1 i denna artikel endast är tillämplig på sådana förbrott eller sådana kategorier av förbrott som anges i förklaringen. 79 CHAPTER III KAPITEL III INTERNATIONAL CO-OPERATION INTERNATIONELLT SAMARBETE Section 1 Avdelning I Principles of international co-operation Principer för internationellt samarbete Article 7 Artikel 7 General principles and measures for international co-operation Allmänna principer och åtgärder för internationellt samarbete 1. The Parties shall co-operate with each other to the widest extent possible for the purposes of investigations and proceedings aiming at the confiscation of instrumentalities and proceeds. 1. Parterna skall i största möjliga utsträckning samarbeta med varandra då det gäller brottsutredningar och rättsliga förfaranden som syftar till att förverka hjälpmedel och vinning. 2. Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to enable it to comply, under the conditions provided for in this chapter, with request: a. for confiscation of specific items of property representing proceeds or instrumentalities, as well as for confiscation of proceeds consisting in a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of proceeds: b. for investigative assistance and provisional measures with a view to either form of confiscation referred to under a. above. 2. Varje part skall vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att enligt villkoren i detta kapitel kunna verkställa framställningar som gäller a. förverkande av bestämda föremål som utgör vinning eller hjälpmedel liksom sådant förverkande av vinning som består av ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av vinningen. b. bistånd med efterspaning och säkerhetsåtgärder med avseende på de slag av förverkande som avses i a. ovan. 80 Section 2 Avdelning 2 Investigative assistance Bistånd med efterspaning Article 8 Artikel 8 Obligation to assist Skyldighet att lämna bistånd The parties shall afford each other, upon request, the widest possible measure of assistance in the identification and tracing of instrumentalities, proceeds and other property liable to confiscation. Such assistance shall include any measure providing and securing evidence as to the existence, location or move- ment, nature, legal status or value of the aforementioned property. Parterna skall på begäran lämna varandra bistånd i största möjliga omfattning vid identifiering och spårande av hjälpmedel, vinning och annan egendom som kan bli föremål för förverkande. Sådant bistånd skall innefatta alla åtgärder för att tillhandahålla och säkra bevisning angående förekomst, belägenhet eller för- flyttning, art, rättslig karaktär eller värde av den nämnda egendomen. Article 9 Artikel 9 Execution of assistance Verkställighet av bistånd The assistance pursuant to Article 8 shall be carried out as permitted by and in accordance with the domestic law of the requested Party and, to the extent not incompatible with such law, in accordance with the procedures specified in the request. Bistånd enligt artikel 8 skall lämnas i enlighet med och på de villkor som föreskrivs i den anmodade partens nationella lag och i enlighet med de förfaranden som anges i framställningen i den utsträckning det inte är oförenligt med den nationella lagen. Article 10 Artikel 10 Spontaneous information Frivillig information Without prejudice to its own investigations or proceedings, a Party may without prior request Om det inte är till skada för egna brottsutredningar eller rättsliga förfaranden kan en part utan att först ha 81 forward to another Party information on instrumentalities and proceeds, when it considers that the disclosure of such information might assist the receiving Party in initiating or carrying out investigations or proceedings or might lead to a request by that Party under this chapter. erhållit en framställning därom överlämna information om hjälpmedel och vinning till annan part, när den anser att lämnandet av sådan information skulle kunna bistå den mottagande parten att inleda eller genomföra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden eller kunna föranleda den mottagande parten att inkomma med en framställning enligt detta kapitel. Section 3 Avdelning 3 Provisional measures Säkerhetsåtgärder Article 11 Artikel 11 Obligation to take provisional measures Skyldighet att vidta säkerhetsåtgärder 1. At the request of another Party which has instituted criminal proceedings or proceedings for the purpose of confiscation, a Party shall take the necessary provisional measures, such as freezing or seizing, to prevent any dealing in, transfer or disposal of property which, at a later stage, may be the subject of a request for confiscation or which might be such as to satisfy the request. 1. På framställning av annan part som har inlett rättsliga förfaranden eller förfaranden för förverkande skall en part vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder, såsom spärrande eller beslag, för att förhindra handel med, överlåtelse eller undanskaffande av egendom som vid en senare tidpunkt kan begäras förverkad eller som annars kan tas i anspråk för att tillgodose framställningen. 2. A Party which has received a request for confiscation pursuant to Article 13 shall, if so requested, take the measures mentioned in paragraph 1 of this article in respect of any property which is the subject of the request or which might be such as to satisfy the request. 2. En part som har mottagit framställning om förverkande enligt artikel 13 skall på begäran vidta de i punkt 1 i denna artikel angivna åtgärderna beträffande all slags egendom som begärs förverkad eller som annars kan tas i anspråk för att tillgodose framställningen. 82 Article 12 Artikel 12 Execution of provisional measures Verkställighet av säkerhetsåtgärder 1. The provisional measures mentioned in Article 11 shall be carried out as permitted by and in accordance with the domestic law of the requested Party and, to the extent not incompatible with such law, in accordance with the procedures specified in the request. 1. De i artikel 11 angivna säkerhetsåtgärderna skall vidtas i enlighet med och på de villkor som föreskrivs i den anmodade partens nationella lag och i enlighet med de förfaranden som anges i framställningen i den utsträckning det inte är oförenligt med den nationella lagen. 2. Before lifting any provisional measure taken pursuant to this article, the requested Party shall, wherever possible, give the requesting Party an opportunity to present its reasons in favour of continuing the measure. 2. Innan en säkerhetsåtgärd som vidtagits enligt denna artikel hävs, skall den anmodade parten, om det är möjligt, ge den ansökande parten möjlighet att redovisa sina skäl för att åtgärden skall bestå. Section 4 Sektion 4 Confiscation Förverkande Article 13 Artikel 13 Obligation to confiscate Skyldighet att förverka 1. A Party, which has received a request made by another Party for confiscation concerning instrumentalities or proceeds, situated in its territory, shall: 1. En part som har mottagit en framställning om förverkande från en annan part beträffande hjälpmedel eller vinning som finns på dess område skall a. enforce a confiscation order made by a court of a requesting Party in relation to such instrumentalities or proceeds; or a. verkställa ett beslut om förverkande meddelat av en domstol i den ansökande staten avseende sådana hjälpmedel eller sådan vinning, eller b. submit the request to its competent authorities for the purpose of obtaining an order of confiscation and, if such order is granted, enforce it. b. överlämna framställningen till sina behöriga myndigheter för att utverka ett beslut om förverkande och, om ett sådant beslut meddelas, låta verkställa det. 2. For the purpose of applying paragraph 1.b of this article, any Party shall whenever necessary have competence to institute confiscation proceedings under its own law. 2. För tillämpningen av punkt 1.b i denna artikel skall varje part, när så är nödvändigt,vara behörig att inleda förfarande om förverkande enligt dess egen lagstiftning. 3. The provisions of paragraph 1 of this article shall also apply to confiscation consisting in a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of proceeds, if property on which the confiscation can be enforced is located in the requested Party. In such cases,when enforcing confiscation pursuant to paragraph 1, the requested Party shall, if payment is not obtained, realise the claim on any property available for that purpose. 3. Bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel skall också tillämpas på förverkande som består i ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av vinning, om egendom som kan tas i anspråk för förverkande finns på den anmodade partens område. Om betalning inte har erhållits, skall den anmodade parten i sådana fall när den verkställer förverkande enligt punkt 1, verkställa kravet i annan egendom som är tillgänglig för ändamålet. 4. If a request for confiscation concerns a specific item of property, the Parties may agree that the requested Party may enforce the confiscation in the form of a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of the property. 4. Om en framställning av förverkande avser ett bestämt föremål kan parterna komma överens om att den anmodade parten kan verkställa förerkandet i form av ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av egendomen. Article 14 Artikel 14 Execution of confiscation Verkställighet av förverkande 1. The procedures for obtaining and enforcing the confiscation under Article 13 shall be governed by the law of the requested Party. 1. Förfarandet för att uppnå och verkställa förverkande enligt artikel 13 skall regleras i enlighet med den anmodade partens lagstiftning. 2. The requested Party shall be bound by the the findings as to the facts in so far as they are stated in a conviction or juridical decision of the requesting Party or in so far as such conviction or juridical decision is implicity based on them. 2. Den anmodade parten skall vara bunden av den bedömning av vad som är styrkt i målet som uttryckligen framgår av den dom eller det beslut som skall verkställas eller som det indirekt framgår att domen eller beslutet grundar sig på. 3. Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that paragraph 2 of this article applies only subject to its constitutional principles and the basic concepts of its legal system. 3. Varje part kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare förklara att punkt 2 i denna artikel endast är tillämplig i den mån detta är förenligt med partens konstitutionella principer och grundbegreppen i dess rättsordning. 4. If the confiscation consists in the requirement to pay a sum of money, the competent authority of the request Party shall convert the amount thereof into the currency of that Party at the rate of exchange ruling at the time when the decision to enforce the confiscation is taken. 4. Om förverkandet består i ett åläggande att betala ett penningbelopp, skall den anmodade partens behöriga myndighet omräkna beloppet till den partens valuta enligt den växelkurs som gäller när beslutet om verkställighet av förverkandet fattas. 5. In the case of Article 13, paragraph 1.a, the requesting Party alone shall have the right to decide on any application for review of the confiscation order. 5. Vid tillämpningen av artikel 13 punkt 1.a skall den ansökande parten ensam ha rätt att besluta om varje ansökan om omprövning av beslutet om förverkande. 83 Article 15 Artikel 15 Confiscated property Förverkad egendom Any property confiscated by the requested Party shall be disposed of by that Party in accordance with its domestic law, unless otherwise agreed by the Parties concerned. All egendom som förverkats av den anmodade parten skall förfogas över av den parten i enlighet med dess nationella lag, såvida inte de berörda parterna kommit överens om annat. Article 16 Artikel 16 Right of enforcement and maximum amount of confiscation Rätt till verkställighet samt högsta belopp som kan förverkas 1. A request for confiscation made under Article 13 does not affect the right of the requesting Party to enforce itself the confiscation order. 1. En framställning om förverkande enligt artikel 13 påverkar inte den ansökande partens rätt att själv verkställa beslutet om förverkande. 2. Nothing in this Convention shall be so interpreted as to permit the total value of the confiscation to exceed the amount of the sum of money specified in the confiscation order. If a Party finds that this might occur, the parties concerned shall enter into consultations to avoid such an effect. 2. Ingenting i denna konvention skall tolkas så att det totala värdet av förverkandet får överstiga det penningbelopp som anges i beslutet om förverkande. Om en part finner att detta kan bli fallet, skall de berörda parterna samråda för att undvika detta. 84 Article 17 Artikel 17 Imprisonment in default Åläggande av fängelsestraff vid bristande fullgörelse The requested Party shall not impose imprisonment in default or any other measure restricting the liberty of a person as a result of a request under Article 13, if the requesting Party has so specified in the request. Den anmodade parten skall inte till följd av en framställning enligt artikel 13 ålägga fängelsestraff vid bristande fullgörelse eller vidta annan åtgärd som inskränker en persons frihet, om den ansökande parten i framställningen har förklarat att så inte får ske. 85 Section 5 Avdelning 5 Refusal and postponement of co-operation Vägran och uppskjutande av samarbete Article 18 Artikel 18 Grounds for refusal Skäl för avslag 1. Co-operation under this chapter may be refused if: 1. Samarbete enligt detta kapitel kan vägras om: a. the action sought would be contrary to the fundamental principles of the legal system of the requested Party; or a. den begärda åtgärden skulle strida mot de grundläggande principerna i den anmodade partens rättsordning, eller b. the execution of the request is likely to prejudice the sovereignty, security, ordre public, or other essential interests of the requested Party; or b. verkställighet av den begärda åtgärden sannolikt skulle skada den anmodade partens suveränitet, säkerhet, allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen, eller c. in the opinion of the requested Party, the importance of the case to which the request relates does not justify the taking of the action sought; or c. brottet inte är av sådan vikt att det enligt den anmodade partens uppfattning motiverar den begärda åtgärden, eller d. the offence to which the request relates is a political or fiscal offence; or d. brottet som framställningen avser är politiskt brott eller skattebrott, eller e. the requested Party considers that compliance with the action sought would be contrary to the principle of ne bis in idem; or e. den anmodade parten anser att bifall till den begärda åtgärden skulle strida mot principen ne bis in idem, eller f. the offence to which the request relates would not be an offence under the law of the requested Party if committed within its jurisdiction. However, this ground for refusal appplies to co-operation under Section 2 only in so far as the assistance sought involves coercive action. f. det brott som framställningen avser inte skulle utgöra brott enligt den anmodade partens lag om brottet förövats inom dess område. Detta skäl för avslag får emellertid tillämpas på samarbete enligt avdelning 2 endast om det begärda biståndet innebär användning av tvångsmedel. 2. Co-operation under Section 2, in so far as the assistance sought involves coercive action, and under Section 3 of this chapter, may also be refused if the measures sought could not be taken under the domestic law of the requested Party for the purposes of investigations or proceedings, had it been a similar domestic case. 2. Samarbete enligt avdelning 2 såvitt det begärda biståndet innebär användning av tvångsmedel och samarbete enligt avdelning 3 i detta kapitel kan även vägras, om de begärda åtgärderna inte skulle vara tillåtna enligt den amodade partens nationella lag för brottsutredningar eller rättsliga förfaranden om det gällt ett motsvarande inhemskt fall. 3. Where the law of the requested Party so requires, co-operation under section 2, in so far as the assistance sought involves coercive action, and under Section 3 of this chapter may also be refused if the measures sought or any other measures having similar effects would not be permitted under the law of the requesting Party, or, as regards the competent authorities of the requesting Party, if the request is not authorised by either a judge or another judicial authority, including public prosecutors, any of these authorities acting in relation to criminal offences. 3. Om det är nödvändigt enligt den anmodade partens lag kan även samarbete enligt avdelning 2 såvitt det begärda biståndet innebär användning av tvångsmedel och samarbete enligt avdelning 3 i detta kapitel, vägras, om de åtgärder som begärts eller andra åtgärder med motsvarande verkan inte skulle vara tillåtna enligt den ansökande partens lag eller, vad beträffar den ansö- kande partens behöriga myndigheter, om framställningen inte godkänts av en domstol eller någon annan rättslig myndighet, inbegripet allmän åklagare, i samband med handläggningen av brottmål. 4. Co-operation under Section 4 of this chapter may also be refused if: 4. Samarbete enligt avdelning 4 i detta kapitel kan även vägras om: a. under the law of the requested Party confiscation is not provided for in respect of the type of offence to which the request relates; or a. enligt den anmodade partens lag förverkande inte är möjligt vid den typ av brott som framställningen avser, eller b. without prejudice to the obligation pursuant to Article 13, paragraph 3, it would be contrary to the principles of the domestic laws of the requested Party concerning the limits of confiscation in respect of the relationsship between an offence and: b. det utan att inskränka skyldigheten enligt artikel 13, punkt 3 skulle strida mot sådana principer i den anmodade partens nationella lag som begränsar möjligheterna till förverkande med hänsyn till förhållandet mellan ett brott och: i. an economic advantage that might be qualified as its proceeds; or i. en ekonomisk fördel som kan betecknas som vinning därav, eller ii. property that might be qualified as its instrumentalities; or ii. egendom som kan betecknas som hjälpmedel; eller c. under the law of the requested Party confiscation may no longer be imposed or enforced because of the lapse of time; or c. förverkande enligt den anmodade partens lag inte längre kan åläggas eller verkställas på grund av preskription, eller d. the request does not relate to a previous conviction, or a decision of a judicial nature or a statement in such a decision that an offence or several offences have been committed, on the basis of which the confiscation has been ordered or is sought; or d. framställningen inte grundas på föregående dom i brottmål eller beslut av rättslig natur eller ett uttalande i ett sådant beslut om att ett eller flera brott har begåtts och på grundval av vilket förverkandet har beslutats eller begärts, eller e. confiscation is either not enforceable in the requesting Party, or it is still subject to ordinary means of appeal; or e. förverkandet inte kan verkställas hos den ansökande parten eller om förverkandet fortfarande är föremål för överklagande i ordinär ordning. f. the request relates to a confiscation order resulting from a decision rended in absentia of the person against whom the order was issued and, in the opinion of the requested Party, the proceedings conducted by the requesting Party leading to such decision did not satisfy the minimum rights of defence recognised as due to everyone against whom a criminal charge is made. f. framställningen avser ett beslut om förverkande som grundas på ett avgörande som har fattats utan att den person som berörs därav har varit närvarande och om, enligt den anmodade partens uppfattning, de rättsliga förfaranden som vidtagits av den ansökande parten och som ledde till ett sådant avgörande inte gav vederbörande de möjligheter att försvara sig som bör tillkomma den som är anklagad för brott. 5. For the purposes of paragraph 4. f of this article a decision is not considered to have been rendered in absentia if: 5. Vid tillämpning av punkt 4 f i denna artikel skall ett avgörande inte anses ha fattats in absentia om a. it has been confirmed or pronounced after opposition by the person concerned; or a. det har bekräftats eller meddelats efter opposition av den berörda personen, eller b. it has been rended on appeal, provided that the appeal was lodged by the person concerned. b. det har meddelats efter överklagande på talan av den berörda personen. 6. When considering, for the purposes of paragraph 4, f of this article, if the minimum rights of defence have been satisfied, the requested Party shall take into account the fact that the person concerned has deliberately sought to evade justice or the fact that that person, having had the possibility of lodging a legal remedy against the decision made in absentia, elected not to do so. The same will apply when the person concerned, having been duly served with the summons to appear, elected not to do so nor to ask för adjournment. 6. Vid bedömningen enligt punkt 4 f i denna artikel huruvida de minimiregler som bör gälla för möjligheterna att försvara sig har tillgodosetts, skall den anmodade parten beakta att den berörda personen avsiktligen har undandragit sig det rättsliga förfarandet eller att denne valt att inte överklaga det avgörande som fattats i hans frånvaro trots att han haft tillfälle att göra det. Detta gäller även de fall då den berörda personen efter att ha blivit vederbörligen delgiven kallelse valt att inte inställa sig och inte heller begärt uppskov. 7. A Party shall not invoke bank secrecy as a ground to refuse any co-operation under this chapter. Where its domestic law so requires, a Party may require that a request for co-operation which would involve the lifting of bank secrecy be authorised by either a judge or another judicial authority, including public prosecutors, any of these authorities acting in relation to criminal offences. 7. En part får inte åberopa banksekretess som skäl för vägran att samarbeta enligt detta kapitel. Om dess nationella lag gör det nödvändigt, kan en part kräva att en framställning om samarbete som skulle innebära hävande av banksekretess skall vara godkänd antingen av en domstol eller av någon annan rättslig myndighet, inbegripet allmän åklagare, i samband med handläggningen av brottmål. 8. Without prejudice to the ground for refusal provided for in paragraph 1. a of this article: 8. Utan att inskränka på de skäl för vägran som anges i punkt 1. a i denna artikel: a. that fact that the person under investigation or subjected to a confiscation order by the authorities of the requesting Party is a legal person shall not be invoked by the requested Party as an obstacle to affording any co-operation under this chapter; a. får det faktum att den som är föremål för utredning eller berörs av ett beslut om förverkande, meddelat av den ansökande partens myndigheter, är en juridisk person inte åberopas av den anmodade parten som hinder för att samarbeta enligt detta kapitel; b. the fact that the natural person against whom an order of confiscation of proceeds has been issued has subsequently died or the fact that a legal person against whom an order of confiscation of proceeds has been issued has subsequently been dissolved shall not be invoked as an obstacle to render assistance in accordance with Article 13, paragraph 1 a. b. får det faktum att en fysisk person mot vilken ett beslut om förverkande av vinning har fattats därefter har avlidit eller det faktum att en juridisk person mot vilken beslut om förverkande av vinning har fattats därefter har upplösts inte åberopas som hinder för att lämna bistånd i enlighet med artikel 13, punkt 1. a. Article 19 Artikel 19 Postponement Uppskov The requested Party may postpone action on a request if such action would prejudice investigations or proceedings by its authorities. Den anmodade parten kan skjuta upp en begärd åtgärd om den skulle vara till skada för dess myndigheters brottsutredningar eller rättsliga förfaranden. Article 20 Artikel 20 Partial or conditional granting of a request Partiellt eller villkorligt bifall till en framställning Before refusing or postponing co-operation under this chapter, the requested Party shall, where appropriate after having consulted Innan samarbete enligt detta kapitel avslås eller skjuts upp skall den anmodade parten, efter samråd med den 86 the requesting Party, consider whether the request may be granted partially or subject to such conditions as it deems necessary. ansökande parten där så är lämpligt, överväga huruvida framställningen kan medges delvis eller på de villkor som den anser nödvändiga. Section 6 Avdelning 6 Notification and protection of third parties´ rights Underrättelser och skyddande av tredje mans rättigheter Article 21 Artikel 21 Notification of documents Underrättelse om handlingar 1. The Parties shall afford each other the widest measure of mutual assistance in the serving of judicial documents to persons affected by provisional measures and confiscation. 1. Parterna skall i största möjliga omfattning lämna varandra inbördes rättshjälp för delgivning av rättegångshandlingar med personer som berörs av säkerhetsåtgärder och förverkande. 2. Nothing in this article is intended to interfere with: 2. Ingenting i denna artikel avser att inverka på a. the possibility of sending judicial documents, by postal channels, directly to persons abroad; a. möjligheten att per post skicka rättegångshandingar direkt till personer utomlands, b. the possibility for judicial officers, officials or other competent authorities of the Party of origin to effect service of judicial documents directly through the consular authorities of that Party or through judicial officers, officials or other competent authorities of the Party of destination. unless the Party of destination makes a declaration to the contrary to the Secretary General of the Council of Europe at the time of signature of when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession. b. möjligheten för judiciell personal, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den part som utfärdat beslutet att delge rättegångshandlingar direkt genom dess egna konsulära myndigheter eller genom judiciell personal, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den mottagande parten, om inte den mottagande parten genom en förklaring till Europarådets generalsekreterare vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument förklarar att så inte får ske. 3. When serving judicial documents to persons abroad affected by provisional measures or confiscation orders issued in the sending Party, this Party shall indicate what legal remedies are available under its law to such persons. 3. Vid delgivning av rättegångshandlingar med personer utomlands som berörs av säkerhetsåtgärder eller beslut om förverkande som fattats av den part som sänder handlingarna skall parten ange vilka rättsmedel som de enligt den partens lag har till sitt förfogande. Article 22 Artikel 22 Recognition of foreign decisions Erkännande av utländska beslut 1. When dealing with a request for co-operation under Sections 3 and 4, the requested Party shall recognise any judicial decision taken in the requesting Party regarding rights claimed by third parties. 1. Den anmodade parten skall vid handläggningen av en framställning om samarbete enligt avdelning 3 och 4 erkänna varje rättsligt beslut som fattats av den ansökande parten i fråga om rättigheter som gjorts gällande av tredje man. 2. Recognition may be refused if:a. third parties did not have adequate opportunity to assert their rights; or 2. Erkännande kan vägras om: a. tredje man inte haft tillräcklig möjlighet att hävda sina rättigheter, eller b. the decision is incompatible with a decision already taken in the requested Party on the same matter; or b. beslutet är oförenligt med ett beslut som redan har fattats av den anmodade parten i samma fråga, eller c. it is incompatible with the ordre public of the requested Party; or c. det är oförenligt med den anmodade partens allmänna rättsprinciper (ordre public), eller d. the decision was taken contrary to provisions on exclusive jurisdiction provided for by the law of the requested Party. d. beslutet har fattats i strid mot bestämmelser enligt vilka den anmodade parten har förbehållit sig domsrätten i frågan. 87 Section 7 Avdelning 7 Procedural and other general rules Proceduregler samt andra allmänna bestämmelser Article 23 Artikel 23 Central authority Centralorgan 1. The parties shall designate a central authority or, if necessary, aut- horities, which shall be responsible for sending and answering requests made under this chapter, the execution of such requests or the transmission of them to the authorities competent for their execution. 1. Parterna skall utse ett centralorgan eller, om så erfordras, flera sådana organ som skall svara för avsändande och besvarande av framställningar som görs enligt detta kapitel, handläggningen av sådana framställningar eller överlämnandet av dem till de behöriga myndigheterna för handläggning. 2. Each Party shall, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, communicate to the Secretary General of the Council of Europe the names and addresses of the authorities designated in pursuance of paragraph 1 of this article. 2. Varje part skall vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument meddela Europarådets generalsekreterare namn och adress på de enligt punkt 1 i denna artikel utsedda organen. Article 24 Artikel 24 Direct communication Direkt översändande 1. The central authorities shall communicate directly with one another 1. Centralorganen skall översända handlingar direkt mellan varandra 2. In the event of urgency, requests or communications under this chapter may be sent directly by the judicial authorities, including public prosecutors, of the requesting Party to such authorities of the requested Party. In such cases a copy shall be sent at the same time to the central authority of the requested Party through the central authority of the requesting Party. 2. I brådskande fall kan framställningar eller meddelanden enligt detta kapitel sändas av den ansökande partens rättsliga myndigheter, inbegripet allmän åklagare, direkt till den anmodade partens motsvarande myndigheter. I sådana fall skall den ansökande partens centralorgan samtidigt sända en kopia till den anmodade partens centralorgan. 3. Any request or communication under paragraphs 1 and 2 of this article may be made through the International Criminal Police Organisation (Interpol). 3. Framställningar eller meddelanden enligt punkt 1 och 2 skall kunna versändas genom Internationella Kriminalpolisorganisationen (Interpol). 4. When a request is made pursuant to paragraph 2 of this article and the authority is not competent to deal with the request, it shall refer the request to the competent national authority and inform directly the requesting Party that it has done so. 4. Om en framhållning sänds i enlighet med punkt 2 i denna artikel och den myndighet som mottagit framställningen inte är behörig att pröva den, skall myndigheten överlämna framställningen till den behöriga nationella myndigheten och omedelbart underrätta den ansökande staten därom. 5. Requests or communication under section 2 of this chapter, which do not involve coercive action, may be directly transmitted by the competent authorities of the requesting Party to the competent authorities of the requested Party. 5. Framställningar eller meddelanden enligt avdelning 2 i detta kapitel får, om de inte avser tvångsmedel, sändas av behöriga myndigheter hos den ansökande parten direkt till behöriga myndigheter hos den anmodade parten. 88 Article 25 Artikel 25 Form of request and languages Formkrav samt tillämpliga språk 1. All requests under this chapter shall be made in writing. Modern means of telecommunications, such as telefax, may be used. 1. Alla framställningar enligt detta kapitel skall göras skriftligt. Moderna telekommunikationer, såsom telefax, får användas. 2. Subject to the provisions of paragraph 3 of this article, translations of the requests or supporting documents shall not be required. 2. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 3 i denna artikel skall översättning av framställningar eller bifogade handlingar inte erfordras. 3. At the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, any Party may communicate to the Secretary General of the Council of Europe a declaration that it reserves the right to require that requests made to it and documents supporting such requests be accompanied by a translation into its own language or into one of the official languages of the Council of Europe or into such one of these languages as it shall indicate. It may on that occasion declare its readiness to accept translations in any other language as it may specify. The other Parties may apply the reciprocity rule. 3. Varje part kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godkännande- eller anslutningsinstrument i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare meddela att den förbehåller sig rätten att kräva att gjorda framställningar jämte till sådana framställningar fogade handlingar skall åtföljas av en översättning till dess eget språk eller till ett av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger. Parten kan samtidigt förklara sig beredd att godkänna översättningar till varje annat språk som den anger. De andra parterna kan tillämpa regeln om ömsesidighet. Article 26 Artikel 26 Legalisation Legalisering Documents transmitted in application of this chapter shall be exempt from all legalisation formalities. Handlingar som sänds i enlighet med detta kapitel skall vara undantagna från alla legaliseringsformaliteter. 89 90 Article 27 Artikel 27 Content of request Framställningens innehåll 1. Any request for co-operation under this chapter shall specify: 1. Varje framställning om samarbete enligt detta kapitel skall ange: a. the authority making the request and the authority carrying out the investigations or proceedings; a. den myndighet som gör framställningen och den myndighet som handlägger brottsutredningen eller det rättsliga förfarandet, b. the object of and the reason for the request; b. föremålet för framställningen samt skälen för den ; c. the matters, including the relevant facts (such as date, place and circumstances of the offence) to which the investigations or proceedings relate, except in the case of a request for notification; c. de ärenden, inbegripet de fakta som är av betydelse i ärendet (såsom tid och plats samt andra omständigheter rörande brottet), som brottsutredningen eller det rättsliga förfarandet avser utom då framställningen avser en begäran om underrättelse; d. in so far as the co-operation involves coercive ation: d. om samarbetet innebär användning av tvångsmedel: i. the text of the statutory provisons or, where this is not possible, a statement of the relevant law applicable; and i. texten till relevanta lagbestämmelser eller, där detta inte är möjligt, redogörelse för tillämplig lag; och ii. an indication that the measure sought or any other measures having similar effects could be taken in the territory of the requesting Party under its own law; ii. huruvida den begärda åtgärden eller andra åtgärder med liknande verkan kan komma att vidtas på den ansökande partens område i enlighet med dess egen lag. e. where necessary and in so far as possible: e. om det är nödvändigt och i den utsträckning det är möjligt i. details of the persons concerned, including name, date and place of birth, nationality and location, and, in the case of a legal person, its seat; and i. uppgifter om de personer som berörs, såsom namn, födelsedatum och födelseort och uppehållsort och, om framställningen gäller en juridisk person, platsen där denna har sitt säte, och ii. the property in relation to which co-operation is sought, its location, its connection with the person or persons concerned, any connection with the offence, as well as any available information about other persons´ *nterests in the property; and ii. den egendom i fråga om vilken samarbete begärs, dess belägenhet, dess samband med den eller de personer som berörs, varje samband med brottet liksom tillgänglig information om vilka intressen andra personer har i egendomen, och f. any particular procedure the requesting Party wishes to be followed. f. vilka särskilda formkrav som den ansökande parten önskar skall tillämpas. 2. A request for provisional measures under Section 3 in relation to seizure of property on which a confiscation order consisting in the requirement to pay a sum of money may be realised shall also indicate a maximum amount for which recovery is sought in that property. 2. En framställning om säkerhets- åtgärder enligt avdelning 3 som gäller beslag av egendom, i vilken ett beslut om förverkande som består i ett åläggande att betala ett penningbelopp kan verkställas, skall även ange det högsta belopp för vilket verkställighet söks i den egendomen. 3. In addition to the indications mentioned in paragraph 1, any request under Section 4 shall contain: 3. Utöver vad som anges i punkt 1 skall varje framställning enligt avdelning 4 innehålla: a. in the case of Article 13, paragraph 1.a: a. i fråga om artikel 13, punkt 1 a: i. a certified true copy of the confiscation order made by the court in the requesting Party and a statement of the grounds on the basis of which the order was made, if they are not indicated in the order itself; i. en bestyrkt kopia av det beslut om förverkande som meddelats av domstolen i den ansökande staten och en redogörelse för de skäl på vilka beslutet grundas, om de inte är angivna i beslutet; ii. an attestation by the competent authority of the requesting Party that the confiscation order is enforceable and not subject to ordinary means of appeal; ii. ett intyg av den ansökande partens behöriga myndighet om att beslutet om förverkande kan verkställas och inte är föremål för överklagande; iii. information as to the extent to which the enforcement of the order is requested; and iii. information om i vilken utsträckning verkställighet av beslutet begärs, och iv. information as to the necessity of taking any provisional measures; iv. information om nödvändigheten att vidta säkerhetsåtgärder; b. in the case of Article 13, paragraph 1.b, a statement of the facts relied upon by the requesting Party sufficient to enable the requested Party to seek the order under its domestic law; b. i fråga om artikel 13 punkt 1 b en redogörelse för de omständigheter som åberopas av den ansökande parten och som skall vara tillräckligt omfattande för att den anmodade parten skall kunna utverka ett beslut enligt sin nationella lag; c. when third parties have had the opportunity to claim rights, documents demonstrating that this has been the case. c. handlingar som visar att rättigheter som gjorts gällande av tredje man blivit prövade. Article 28 Artikel 28 Defective requests Ofullständiga framställningar 1. If a requests does not comply with the provisions of this chapter or the information supplied is not sufficient to enable the requested Party to deal with the request, that Party may ask the requesting Party to amend the request or to complete it with additional information. 1. Om en framställning inte uppfyller bestämmelserna i detta kapitel eller om den information som lämnats inte är tillräcklig för att den anmodade parten skall kunna pröva framställningen, kan den parten anmoda den ansökande parten att göra ändringar i framställningen eller komplettera den med ytterligare upplysningar. 2. The requested Party may set a time-limit for the receipt of such amendments or information. 2. Den anmodade parten kan bestämma en tidsfrist inom vilken sådana ändringar eller upplysningar skall göras. 3. Pending receipt of the requested amendments or information in relation to a request under Section 4 of this chapter, the requested Party may take any of the measures referred to in Sections 2 or 3 of this chapter. 3. I avvaktan på begärda ändringar eller upplysningar i fråga om en framställning enligt avdelning 4 i detta kapitel kan den anmodade parten vidta någon av de åtgärder som avses i avdelning 2 eller 3 i detta kapitel. 90 91 Article 29 Artikel 29 Plurality of requests Flera framställningar 1.Where the requested Party receives more than one request under Sections 3 or 4 of this chapter in respect of the same person or property, the plurality of requests shall not prevent that Party from dealing with the requests involving the taking of provisional measures. 1. Om den anmodade parten mottar fler än en framställning enligt avdelning 3 eller 4 i detta kapitel gällande samma person eller egendom, skall detta inte hindra parten från att handlägga de framställningar som innebär vidtagande av interimistiska åtgärder. 2. In the case of plurality of requests under Section 4 of this chapter, the requested Party shall consider consulting the requesting Parties. 2. Om flera framställningar enligt avdelning 4 i detta kapitel har gjorts, skall den anmodade parten överväga att samråda med de ansökande parterna. Article 30 Artikel 30 Obligation to give reasons Skyldighet att ange skäl The requested Party shall give reasons for any decision to refuse, postpone or make conditional any co-operation under this chapter. Den anmodade parten skall ange sina skäl för beslut att vägra, uppskjuta eller ställa upp villkor för samarbete enligt detta kapitel. Article 31 Artikel 31 Information Information 1. The requested Party shall promptly inform the requesting Party of: 1. Den anmodade parten skall genast underrätta den ansökande parten om a. the action initiated on a request under this chapter; a. den åtgärd som vidtagits till följd av en framställning enligt detta kapitel, b the final result of the action carried out on the basis of the request; b. det slutgiltiga resultatet av den åtgärd som vidtagits på grund av framställningen, c. a decision to refuse, postpone or make conditional, in whole or in part, any co-operation under this chapter; c. beslut att helt eller delvis vägra, uppskjuta eller ställa upp villkor för samarbete enligt detta kapitel, d. any circumstances which render impossible the carrying out of the action sought or are likely to delay it significantly; and d. varje omständighet som gör det omöjligt att verkställa den begärda åtgärden eller som sannolikt skulle kunna försena denna, och e. in the event of provisional measures taken pursuant to a request under Sections 2 or 3 of this chapter, such provisions of its domestic law as would automatically lead to the lifting of the provisional measure. e. om säkerhetsåtgärder vidtagits i enlighet med en framställning enligt avdelning 2 eller 3 i detta kapitel, sådana bestämmelser i dess nationella lag som automatiskt skulle leda till att säkerhetsåtgärderna upphävs. 2. The requesting Party shall promptly inform the requested Party of: 2. Den ansökande parten skall genast underrätta den anmodade parten om a. any review, decision or any other fact by reason of which the confiscation order ceases to be wholly or partially enforceable; and a. varje omprövning, beslut eller annan omständighet som innebär att beslutet om förverkande helt eller delvis upphört att vara verkställbart, och b. any development, factual or legal, by reason of which any action under this chapter is no longer justified. b. varje ny omständighet, faktisk eller juridisk, som innebär att åtgärder enligt detta kapitel inte längre är berättigade. 3. Where a Party, on the basis of the same confiscation order, requests confiscation in more than one Party, it shall inform all Parties which are affected by an enforcement of the order about the request. 3. Om en part på grund av samma beslut om förverkande gör framställning om verkställighet till fler än en part, skall samtliga parter som berörs av verkställighet av beslutet underrättas om framställningen. 91 92 Article 32 Artikel 32 Restriction of use Begränsningar i fråga om användningen 1.The requested Party may make the execution of a request dependent on the condition that the information or evidence obtained will not, without its prior consent, be used or transmitted by the authorities of the requesting Party for investigations or proceedings other than those specified in the request. 1. Den anmodade parten kan ställa som villkor för verkställighet att information eller bevismaterial som överlämnas inte utan dess samtycke får användas eller vidarebefordras av den ansökande partens myndigheter för andra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden än sådana som angetts i framställningen. 2. Each Party may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that, without its prior con- sent, information or evidence provided by it under this chapter may not be used or transmitted by the authorities of the requesting Party in investigations or proceedings other than those specified in the request. 2. Varje part kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare förklara att information eller bevismaterial som den tillhandahåller enligt detta kapitel inte utan dess samtycke får användas eller vidarebefordras av den ansökande partens myndigheter för andra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden än sådana som angetts i framställningen. Article 33 Artikel 33 Confidentiality Sekretess 1. The requesting Party may require that the requested Party keep confidential the facts and substance of the request, except to the extent necessary to execute the request. If the requested Party cannot comply with the requirement of confidentiality, it shall promptly inform the requesting Party. 1. Den ansökande parten kan kräva att den anmodade parten iakttar sekretess beträffande framställningen och dess innehåll utom i den omfattning som erfordras för att verkställa framställningen. Om den anmodade parten inte kan följa en begäran om sekretess, skall den genast underrätta den ansökande parten. 2. The requesting Party shall, if not contrary to basic principles of its national law and if so requested, keep confidential any evidence and information provided by the requested Party, except to the extent that its disclosure is necessary for the investigations or proceedings described in request. 2. Den ansökande parten skall, om så begärs och det inte står i strid med de grundläggande principerna i dess nationella lag, iaktta sekretess i fråga om bevismaterial och information som lämnats av den anmodade parten utom i den omfattning som de i framställningen angivna brottsutredningarna och rättsliga förfarandena kräver att uppgifterna röjs. 3. Subject to the provisions of its domestic law, as Party which has received spontaneous information under Article 10 shall comply with any requirement of confidentiality as required by the Party which supplies the information. If the other Party cannot comply with such requirement, it shall promptly inform the transmitting Party. 3. Med förbehåll för bestämmelserna i sin nationella lag skall den part som har mottagit frivillig information enligt artikel 10 följer de krav på sekretess som begärs av den part som lämnar informationen. Om den andra parten inte kan följa ett sådant krav, skall den genast underrätta den part som lämnar informationen. Article 34 Artikel 34 Costs Kostnader The ordinary costs of complying with a request shall be borne by the requested Party. Where costs of a substantial or extraordinary nature are necessary to comply with a request, the Parties shall consult in order to agree the conditions on which the request is to be executed and how the costs shall be borne. Den anmodade parten skall stå för sedvanliga kostnader som är förenade med verkställighet av de begärda åtgärderna. Om verkställigheten medför stora eller extraordinära kostnader, skall parterna samråda för att fastställa vilka villkor som skall gälla för verkställigheten och på vilket sätt kostnaderna skall bäras. 92 93 Article 35 Artikel 35 Damages Skadestånd 1. When legal action on liability for damages resulting from an act or omission in relation to co-operation under this chapter has been initiated 1. Om någon väcker talan om skadestånd till följd av en handling eller underlåtenhet i samband med samarbete enligt detta by a person, the Parties concerned shall consider consulting each other, where appropriate, to determinate how to apportion any sum of damages due. kapitel, skall, där så är lämpligt, de berörda parterna överväga att samråda med varandra för att fastställa på vilket sätt skadeståndsansvaret skall fördelas. 2. A Party which has become subject of a litigation for damages shall endeavour to inform the other Party of such litigation if that Party might have an interest in the case. 2. En part som är indragen i en rättslig tvist om skadestånd skall söka underrätta den andra parten om tvisten, om den parten kan ha intresse i saken. 93 94 CHAPTER IV KAPITEL IV FINAL PROVISIONS SLUTBESTÄMMELSER Article 36 Artikel 36 Signature and entry into force Undertecknande och ikraftträdande 1. This Convention shall be open for signature by the member States of the Council of Europe and non-member States which have participated in its elaboration. Such States may express their consent to be bound by: 1. Denna konvention är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater samt för icke-medlemsstater som har deltagit i utarbetande av konventionen. Sådana stater kan uttrycka sitt samtycke till att vara bundna av: a) signature without reservation as to ratification, acceptance or approval; or a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande; eller b) signature subject to ratification, acceptance or approval, followed by ratification, acceptance or approval. b) undertecknande med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, följt av ratifikation, godtagande eller godkännande. 2. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe. 2. Ratifikations-, godtagande- eller godkännadeinstrumenten skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare. 3. This Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which three States, of which at least two are member States of the Council of Europe, have expressed their consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of paragraph 1. 3. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då tre stater, av vilka minst två är medlemsstater i Europarådet, har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen i enlighet med bestämmelserna i punkt 1. 4. In respect of any signatory State which subsequently expresses its consent to be bound by it, the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of the expression of its consent to be bound by the Convention in accordance with the provisions of paragraph 1. 4. I förhållande till varje signatärstat som därefter uttrycker sitt samtycke till att vara bunden av konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter dagen för dess samtycke att vara bunden av konventionen i enlighet med bestämmelserna i punkt 1. Article 37 Artikel 37 Accession to the Convention Anslutning till konventionen 1. After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europe, after consulting the Contracting States to the Convention, may invite any State not a member of the Council and not having participated in its elaboration to accede to this convention, by a decision taken by the majority provided for in Article 20. d of the Statute of the Council of Europe and by the unanimous vote of the representatives of the Contracting States entitled to sit on the Committee. 1. Efter denna konventions ikraftträdande kan Europarådets ministerkommitté efter samråd med de fördragsslutande staterna inbjuda en stat som inte är medlem av Europarådet och som inte har deltagit i utarbetandet av konventionen att an- sluta sig till denna konvention genom ett beslut som fattats med den majoritet som anges i artikel 20. d i stadgan för Europarådet och genom enhälligt beslut av ombuden för de fördragsslutande stater som är berättigade att delta i kommittén. 2. In respect of any acceding State the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe. 2. I förhållande till en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då dess anslutningsinstrument deponerades hos Europarådets generalsekreterare. 94 95 Article 38 Artikel 38 Territorial application Territoriell tillämpning 1. Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply. 1. En stat kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument ange för vilket territorium eller vilka territorier denna konvention skall gälla. 2. Any State may, at any later date, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, extend the application of this Convention to any other territory specified in the declaration. In respect of such territory the Convention shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such declaration by the Secretary General. 2. En stat kan vid en senare tidpunkt, genom en förklaring ställd till Europarådets generalseskreterare, utsträcka tillämpningen av denna konvention till varje annat territorium som anges i förklaringen. I förhållande till ett sådant territorium träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog förklaringen. 3. Any declaration made under two preceding paragraphs may, in respect of any territory specified in such declaration, be withdrawn by a notification addressed to the Secretary General. The withdrawal shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of such notification by the Secretary General. 3. En förklaring som avgetts i enlighet med de båda föregående punkterna kan i förhållande till ett territorium som angetts i förklaringen återtas genom en underrättelse ställd till generalsekreteraren. Återtagande träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen. 95 96 Article 39 Artikel 39 Relationship to other conventions and agreements Förhållandet till andra konventioner och avtal 1. This Convention does not affect the rights and undertakings derived from international multilateral conventions concerning special matters. 1. Denna konvention inverkar inte på de rättigheter och åtaganden som följer av internationella multilaterala konventioner som gäller särskilda ämnen. 2. The Parties to the Convention may conclude bilateral or multilateral agreements with one another on the matters dealt with in this Convention, for purposes of supplementing or strengthening its provisions or facilitating the application of the principles embodied in it. 2. Konventionens parter kan ingå bilaterala och multilaterala överenskommelser med varandra i ämnen som behandlas i denna konvention i syfte att göra tillägg till eller stärka dess bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess principer. 3. If two or more Parties have already concluded an agreement or treaty in respect of a subject which is dealt with in this Convention or otherwise have established their relations in respect of that subject, they shall be entitled to apply that agreement or treaty or to regulate those relations accordingly, in lieu of the present Convention, if it facilitates international co-operation. 3. Om två eller flera parter redan har ingått en överenskommelse eller ett avtal beträffande en fråga som behandlas i denna konvention eller på annat sätt har fastlagt sina inbördes förhållanden beträffande denna fråga, har de rätt att tillämpa överenskommelsen eller avtalet eller att reglera sina förhållanden i enlighet därmed i stället för att tillämpa denna konvention, om det underlättar internationellt samarbete. 96 97 Article 40 Artikel 40 Reservations Förbehåll 1. Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for in Article 2, paragraph 2, Article 6, paragraph 4, Article 14, paragraph 3, Article 21, paragraph 2, Article 25, paragraph 3 and Article 32, paragraph 2. No other reservation may be made. 1. En stat kan vid tidpunkten för undertecknandet eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i artikel 2 punkt 2, artikel 6 punkt 4, artikel 14 punkt 3, artikel 21 punkt 2, artikel 25 punkt 3 och artikel 32 punkt 2. Något annat förbehåll får inte göras. 2. Any State which has made a reservation under the preceding paragraph may wholly or partly withdraw it by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall take effect on the date of receipt of such notification by the Secretary General. 2. En stat som har gjort förbehåll enligt föregående punkt kan helt eller delvis återta detta genom en underrättelse ställd till Europarådets ge- neralsekreterare. Återtagandet skall gälla från den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen. 3. A Party which has made a reservation in respect of a provision of this Convention may not claim the application of that provision by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the application of that provision in so far as it has itself accepted it. 3. En part som har gjort förbehåll för någon bestämmelse i denna konvention kan inte kräva att någon annan part skall tillämpa denna bestämmelse; om reservationen är partiell eller villkorlig kan parten dock kräva att bestämmelsen tillämpas i den utsträckning som parten själv har godtagit den. 97 98 Article 41 Artikel 41 Amendments Ändringar 1. Amendments to this Convention may be proposed by any Party, and shall be communicated by the Secretary General of the Council of Europe to the member States of the Council of Europe and to every non-member State which has acceded to or has been invited to asccede to this Convention in accordance with the provisions of Article 37. 1. Ändringar i denna konvention kan föreslås av varje part och skall översändas av Europarådets generalsekreterare till Europarådets medlemsstater och till varje icke-medlemsstat som har anslutit sig eller inbjudits att ansluta sig till denna konvention i enlighet med bestämmelserna i artikel 37. 2. Any amendment proposed by a Party shall be communicated to the European Committee on Crime Problems which shall submit to the Committee of Ministers its opinion on that proposed amendment. 2. Varje ändring som föreslås av en part skall översändas till Europarådets kommitté för brottsfrågor som skall tillställa ministerkommittén sitt yttrande över den föreslagna ändringen. 3. The Committee of Ministers shall consider the proposed amendment and the opinion submitted by the European Committee on Crime Problems and may adopt the amendment. 3. Ministerkomittén skall överväga den föreslagna ändringen och det yttrande som avgetts av Europarådets kommitté för brottsfrågor och kan anta ändringen. 4. The text of any amendment adopted by the Committee of ministers in accordance with paragraph 3 of this article shall be forwarded to the parties for acceptance. 4. Texten till varje ändring som antas av ministerkommittén i enlighet med punkt 3 i denna artikel skall översändas till parterna för godtagande. 5. Any amendment adopted in accordance with paragraph 3 of this article shall come into force on the thirtieth day after all Parties have informed the Secretary General of their acceptance thereof. 5. Varje ändring som antas i enlighet med punkt 3 i denna artikel träder i kraft den trettionde dagen efter det att samtliga parter har underrättat generalsekreteraren om sitt godtagande av ändringen. 98 99 Article 42 Artikel 42 Settlement of disputes Lösning av tvister 1. The European Committee on Crime Problems of the Council of Europe shall be kept informed regarding the interpretation and application of this Convention. 1. Europarådets kommitté för brottsfrågor skall hållas underrättad om tolkningen och tillämpningen av denna konvention. 2. In case of a dispute between Parties as to the interpretation or application of this Convention, they shall seek a settlement of the dispute through negotiation or any other peaceful means of their choice, including submission of the dispute to the European Committee on Crime Problems, to an arbitral tribunal whose decisions shall be binding upon the Parties, or to the International Court of Justice, as agreed upon by the parties concerned 2. Vid tvist mellan parter om tolkningen eller tillämpningen av denna konvention skall de söka uppnå en lösning genom förhandling eller andra fredliga medel efter deras eget val, inbegripet hänskjutande av tvisten till Europarådets kommitté för brottsfrågor, till skiljedomstol, vars avgöranden skall vara binda- nde för parterna, eller till Internationella domstolen efter överenskommelse mellan de berörda parterna. Article 43 Artikel 43 Denunciation Uppsägning 1. Any Party may, at any time, denounce this Convention by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. 1. En part kan när som helst säga upp denna konvention genom en underrättelse ställd till Europarådets generalsekreterare. 2. Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of receipt of the notification by the Secretary General. 2. Uppsägningen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader från den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen. 3. The present Convention shall, however, continue to apply to the enforcement under Article 14 of confiscation for which a request has been made in conformity with the provisions of this Convention before the date on which such a denunciation takes effect. 3. Konventionen i dess nuvarande lydelse skulle dock fortsätta att vara tillämplig på verkställighet av förverkande enligt artikel 14, om framställning därom har gjorts i enlighet med denna konvention innan den tidpunkt då en sådan uppsägning träder i kraft. Article 44 Artikel 44 Notification Underrättelse The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Convention of: Europarådets generalsekreterare skall underrätta Europarådets medlemsstater och varje stat som har anslutit sig till denna konvention om a. any signature; a. undertecknande, b. the deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession; b. deponering av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, c. any date of entry into force of this Convention in accordance with Articles 36 and 37; c. dag för konventionens ikraftträdande enligt artiklarna 36 och 37, d. any reservation made under Article 40, paragraph 1; d. varje reservation gjord enligt artikel 40, punkt 1, e. any other act, notification or communication relating to this Convention. e. andra åtgärder, underrättelser eller meddelanden som rör denna konvention. In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Convention. Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna konvention. Done at Strasbourg, this 8th day of November 1990, in English and in French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe, to the non-member States which have participated in the elaboration of this Convention, and to any State invited to accede to it. Upprättad i Strasbourg den 8 november 1990 på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar, som skall deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare skall översända en bestyrkt kopia till varje medlemsstat i Europarådet, till alla icke-medlemsstater som har deltagit i utarbetandet av konventionen och till varje stat som har inbjudits att ansluta sig till den. 99