Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer ·
1995/96:188 ·
Hämta Doc ·
Avgifter enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Ansvarig myndighet: Miljödepartementet
Dokument: Prop. 188
Regeringens proposition
1995/96:188
Avgifter enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 1996
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. Förslagen innebär att huvudmannen för en
allmän vatten- och avloppsanläggning får ökade möjligheter att fördela
anläggningsavgifter och brukningsavgifter med beaktande av lokala förhållanden
och säsongsvisa variationer. Vidare föreslås att anläggningens huvudman skall få
ökade möjligheter att säkerställa betalningen av anläggningsavgiften.
Som ett led i en effektivisering av Statens va-nämnds verksamhet föreslås
också vissa ändringar av reglerna om bl.a. beslutförhet och kravet på delgivning
av handlingar.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4
2 Lagtext.................................................... 5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar..................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd............................................ 7
3 Ärendet och dess beredning................................. 9
4 Bakgrund................................................... 10
5 Avgifter................................................... 10
5.1 Fördelning av avgiftsuttaget........................ 10
5.2 Differentiering av anläggningsavgiften.............. 13
5.3 Säsongstaxa för brukningsavgift..................... 16
5.4 Anslutning till allmän va-anläggning................ 20
6 Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid
Statens va-nämnd........................................... 22
6.1 Inledning........................................... 22
6.2 Beslutförhet........................................ 23
6.3 Delgivning av handling.............................. 24
6.4 Statens va-nämnds behörighet i mål om återbetalning av
va-avgifter ........................................ 25
7 Ikraftträdande............................................. 26
8 Konsekvenser............................................... 26
9 Författningskommentarer.................................... 27
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar..................... 27
9.2 Lagen (1976:839) om Statens va-nämnd................ 28
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1995:71)
Avgifter i va-lagen...........................
30
Bilaga 2 Författningsförslag i departementspromemorian
(Ds 1995:71) Avgifter i va-lagen..............
31
Bilaga 3 Rationalisering av formerna för prövning av mål och
ärenden vid Statens va-nämnd..................
34
Bilaga 4 Förteckning över de remissinstanser som beretts
tillfälle att yttra sig över promemoriorna
Avgifter i va-lagen och Rationalisering av
formerna för prövning av mål och ärenden vid
Va-nämnden....................................
38
Bilaga 5 De till Lagrådet remitterade lagförslagen...........
39
Bilaga 6 Lagrådets yttrande..................................
43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1996 .. 46
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom
anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större
fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det
anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för
att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
--------------------------------------------------------------------
Huvudmannen är, trots bestäm-
melserna i första stycket, inte
skyldig att låta en fastighet
kopplas till en allmän
va-anläggning innan engångsavgift
enligt 27 § har betalats eller, om
avgiften skall fördelas, innan
godtagbar säkerhet ställts.
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund.
--------------------------------------------------------------------
Om kostnaden för en viss fastig-
hets eller vissa fastigheters
vattenförsörjning eller avlopp på
grund av särskilda förhållanden i
beaktansvärd omfattning avviker
från vad som i övrigt gäller inom
verksamhetsområdet, bestäms en-
gångsavgift med hänsyn till dessa
skillnader.
--------------------------------------------------------------------
Om det med hänsyn till vattenför-
sörjningen, till behovet av en
tillfredsställande avloppsrening
eller av andra skäl under en viss
mindre del av året behövs särskilda
åtgärder av säsongsbetonad karaktär
vid en allmän va-anläggning, får
periodiska avgifter för den delen
av året bestämmas med tillämpning av
en taxenivå som är högst dubbelt så
hög som den som tillämpas för huvud-
delen av året.
37 §2
--------------------------------------------------------------------
Va-nämnden prövar mål angående Va-nämnden prövar mål angående
inlösen eller ersättning enligt 15 inlösen eller ersättning enligt 15
eller 16 § samt mål som rör tvist eller 16 §, mål enligt 29 a § om
mellan huvudman och fastig- återbetalning av avgift samt mål
hetsägare om som rör tvist mellan huvudman och
fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och
fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
--------------------------------------------------------------------
6. skadestånd eller annan 6. skadestånd eller annan påföljd
påföljd enligt 29, 29 a eller 30 §,enligt 29 eller 30 §,
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1976:842
2Senaste lydelse 1987:134.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
Härigenom föreskrivs att 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §1
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av
förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om
att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om
betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall
prövas av Statens va-nämnd,
--------------------------------------------------------------------
3. när saken är uppenbar eller
målet är av enkel beskaffenhet.
--------------------------------------------------------------------
Handläggning som avses i första Handläggning som avses i första
stycket 1 kan enligt uppdrag av stycket kan enligt uppdrag av
ordföranden också ombesörjas av ordföranden också ombesörjas av
annan lagfaren tjänsteman vid annan lagfaren tjänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill nämnden, vilken förordnats därtill
av nämnden. av nämnden.
18 §
--------------------------------------------------------------------
Skall inlaga, kallelse, Skall nämnden underrätta någon om
föreläggande, beslut eller annan innehållet i en handling eller om
handling enligt bestämmelse i något annat, får det ske genom
denna lag eller eljest delgivning. Delgivning skall an-
tillställas part, sker det genom vändas, om det är särskilt föreskri-
delgivning. vet eller om det med hänsyn till
syftet med bestämmelsen om under-
rättelse framgår att delgivning bör
ske, men bör i övrigt användas bara
om det krävs med hänsyn till
omständigheterna.
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1991:853.
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv (dir. 1995:90) för en översyn
av bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lagen). Uppdraget lämnades till Plan- och byggutredningen (M 1992:03). I
uppdraget ingår bl.a. att
- pröva kommunens skyldighet att ordna vatten- och avloppsförsörjning,
- undersöka möjligheterna att bättre samordna kommunens ansvar med den enskilde
fastighetsägarens i syfte att få till stånd ett bättre resursutnyttjande och
lokala kretsloppsanpassade lösningar,
- granska principerna för avgifter, taxa och redovisning,
- överväga möjligheterna att anpassa avgifter och taxa till miljö- och
naturresursförhållanden och
- granska va-lagens normgivningssystem.
Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), Stockholms stad och Svenska
kommunförbundet har i skrivelser till Miljödepartementet betonat vikten av att
va-lagen ändras i olika avseenden och att dessa ändringar kommer till stånd så
snart som möjligt. De har därvid hänvisat bl.a. till ett förslag till ny va-lag
som utarbetats av en arbetsgrupp inom den av Civildepartementet våren 1992
tillsatta Avgiftsgruppen (C 1992:4).
Från VAV:s sida har föreslagits att några särskilt angelägna frågor behandlas
med förtur vid sidan av Plan- och byggutredningens arbete. En sådan ordning
skulle kunna leda till att dessa ändringar i va-lagen kan träda i kraft redan
under år 1996. Som särskilt angelägna har framhållits frågor om fördelning av
avgiftsuttaget vid t.ex. knapphet på resurser, förskott på anläggningsavgift,
behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt
va-huvudmannens möjlighet att godkänna en fastighets va-installation.
Miljödepartementet har behandlat de angivna frågorna i promemorian Avgifter i
va-lagen (Ds 1995:71). Där lämnas förslag som syftar till att ge huvudmannen för
en va-anläggning ökade möjligheter att använda särtaxa för anläggningsavgifter,
möjlighet att använda säsongstaxa samt rätt att ta ut förskott på
anläggningsavgift. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. Det
lagförslag som lämnats i promemorian finns i bilaga 2.
Statens va-nämnd har i promemorian Rationalisering av formerna för prövning av
mål och ärenden vid Va-nämnden lämnat förslag till ändringar av de
förfaranderegler som nämnden har att tillämpa i mål och ärenden enligt va-lagen.
Förslagen avser bl.a. ändring av domförhetsreglerna och kravet på delgivning av
handlingar. Promemorian finns i bilaga 3.
Miljödepartementet har remitterat båda promemoriorna. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Miljödepartementet (dnr M95/4707/9).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot förslagen i remissen. Lagrådet har dock
uttalat att förslagen i fråga om 8 § andra stycket och 26 § tredje stycket
va-lagen bör ges en annorlunda utformning. Regeringen har följt Lagrådets
förslag med en mindre språklig avvikelse i 8 § andra stycket.
4 Bakgrund
Ändamålet med allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-anläggningar) är att
tillgodose hushållens normala behov av vatten- och avloppsförsörjning. Den som
driver en allmän va-anläggning, dvs. anläggningens huvudman, skall därför i
första hand utrusta anläggningen med anordningar som är nödvändiga med hänsyn
till hushållens behov. Industriföretag och andra brukare som har särskilda krav
beträffande vattenkvalitet eller särskilt behov av avloppsrening har i dessa
delar i princip att själva svara för sin va-försörjning. Detta kan i och för sig
ske genom anslutning till en allmän va-anläggning men anslutningen sker då med
stöd av en särskild överenskommelse och omfattas inte av lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen).
Va-anläggningens huvudman fastställer det område inom vilket vattenförsörjning
och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen. Detta område utgör
anläggningens verksamhetsområde. Inom verksamhetsområdet har huvudmannen en
skyldighet att tillhandahålla både vatten och avlopp. Den som äger en fastighet
inom verksamhetsområdet skall betala avgifter till huvudmannen om fastigheten
behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte med
större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen.
Avgiftsskyldigheten inträder när huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt
och därefter underrättat fastighetsägaren om detta.
Huvudmannen skall bestämma en taxa som anger grunderna för beräkning av
avgifterna. Vid utformningen av taxan skall beaktas bl.a. att det totala
avgiftsuttaget inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga
kostnader för anläggningen (självkostnadsprincipen). Avgiftsskyldigheten skall
fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund (den sociala
kostnadsfördelningsregeln).
5 Avgifter
5.1 Fördelning av avgiftsuttaget
Avgift som huvudmannen för en allmän va-anläggning tar ut får inte överskrida
vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgift kan
tas ut som engångsavgift (anläggningsavgift) eller som periodisk avgift
(brukningsavgift). Anläggningsavgift tas normalt ut i samband med att en
fastighet ansluts till en allmän va-anläggning. Avgiften skall i princip
motsvara fastighetens andel av kostnaderna för anläggandet av va-anläggningen.
Med brukningsavgift avses en avgift som tas ut periodiskt och som är avsedd att
täcka fastighetens andel i kostnaderna för driften av va-anläggningen.
Huvudmannens uttag av avgifter skall som huvudregel fördelas mellan
fastigheterna efter den „nytta„ som de anses ha av va-anläggningen. Detta
uttrycks i va-lagen på så sätt att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan
fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Det innebär att en fastighet som
ligger intill vatten- eller avloppsverket får betala samma avgift som en
fastighet som ligger långt från verket. Lika nyttighet betingar således samma
pris oberoende av transportsträcka. Denna nyttoprincip, som också är ett uttryck
för den kommunala likställighetsprincipen, får som huvudregel genombrytas bara
när det finns avsevärda kostnadsskillnader i fråga om va-försörjningen för
fastigheterna. Högsta domstolen har (NJA 1981 s. 640 I) uttryckt saken så att
va-avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som
varje särskild fastighet har av va-anläggningen.
Förutsättningarna för undantag från huvudregeln redovisas av Åke Bouvin -
Jörgen Qviström (VA-lagstiftningen En kommentar, 2:a uppl. 1993, s. 119) enligt
följande.
„Ehuru förarbetena till lagstiftningen inte kan sägas vara helt tydliga i
förevarande hänseende måste emellertid, enligt Högsta domstolen, kravet på
skälig och rättvis fördelning anses innebära, att nyttoprincipen kan och skall
frångås när det beträffande viss fastighet föreligger sådana särförhållanden i
fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållandena i övrigt som är ägnade
att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va-försörjningen till
fastigheten. Detta har motsvarande tillämpning när särförhållandena gäller
flera fastigheter (R 1976 Ab 378). Om kostnaderna att förse ett visst
bebyggelseområde med vatten och avlopp ställer sig avsevärt högre än inom
verksamhetsområdet i övrigt, skall kostnadsskillnaden alltså föranleda
huvudmannen att besluta en högre särtaxa för detta bebyggelseområde. Enligt
NJA 1981:640 II skall kostnadsjämförelsen göras efter förhållandena vid den
allmänna va-anläggningen som helhet. Avgöranden från Va-nämnden och
Vattenöverdomstolen ger vid handen att huvudmannen har bevisbördan för att
förhållandena verkligen är sådana att rätt till ett högre taxeuttag för viss
bebyggelse föreligger. I den praktiska tillämpningen har kravet på
kostnadsskillnad uppenbarligen hållits högt, dock utan att närmare preciseras,
och huvudmannen har i många fall misslyckats fullgöra bevisskyldigheten.„
Från senare tid kan noteras två avgöranden (NJA 1993 s. 700 I och II) där
Högsta domstolen godtagit taxor med för vissa fastigheter förhöjd
anläggningsavgift. I båda avgörandena fann Högsta domstolen att särförhållanden
- svåra markförhållanden resp. stort avstånd (ca 500 m) till ledningsnätet -
avsevärt fördyrat va-försörjningen till fastigheterna. Vidare beaktade Högsta
domstolen att ytterligare bebyggelse under överskådlig framtid inte planerades
att anslutas till utbyggnaden av det nya va-nätet.
De redovisade fallen har gällt anläggningsavgifter. Däremot synes varken
Högsta Domstolen eller Vattenöverdomstolen vid något tillfälle ha godtagit att
brukningsavgifter utformats såsom säsongstaxa eller särtaxa. Från Statens
va-nämnd kan dock noteras ett fall (BVa 39/90) av särskilt intresse. Va-nämnden
godtog här att huvudmannen bestämde avgiften med utgångspunkt från förhållandena
den månad under året då vattenförbrukningen var som högst.
I departementspromemorian redovisas den kritik som bl.a. Vatten- och
avloppsverksföreningen (VAV) har framfört mot den gällande ordningen. VAV anser
att det i stort sett inte ges några möjligheter att differentiera va-taxan efter
lokala förhållanden. Vidgade möjligheter att differentiera taxan skulle enligt
VAV bidra till att de allmänna va-anläggningarnas resurser utnyttjades mer
effektivt, vilket skulle komma hela va-kollektivet till godo i form av bättre
service eller lägre avgifter. Som exempel har VAV nämnt en prissättning som tar
hänsyn till sådana lokala förhållanden som vattenbrist eller att den befintliga
va-anläggningens kapacitet är fullt utnyttjad. Sådan prissättning skulle kunna
användas vid utformandet av t.ex. en säsongstaxa eller en särskild industritaxa.
Regeringen konstaterar att den gällande ordningen är utformad med utgångspunkt
i att vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten är grundläggande
för hälsa och välfärd. Samtidigt är det en verksamhet som innebär att den
allmänna va-anläggningens huvudman har en monopolställning inom sitt
verksamhetsområde. Det finns därför särskild anledning att uppmärksamma vilka
principer som bör gälla för bl.a. taxa och uttag av avgifter. I likhet med vad
som gäller i dag måste brukarna ha ett starkt skydd mot att utsättas för en
godtycklig prissättning. Samtidigt är det angeläget att de allmänna
va-anläggningarna utformas och drivs på ett rationellt sätt och med beaktande av
miljö-, hälso- och resurshushållningsaspekter.
En rationell drift leder till att brukarna får en bättre service och lägre
avgifter. Minst lika viktigt är emellertid att en rationell drift skapar bättre
möjligheter att tillgodose allmänna miljö- och hälsoskyddsintressen. Om
avgifterna tillåts spegla kostnaderna för de tjänster som va-verken
tillhandahåller skulle detta hos brukarna sannolikt leda till en större
medvetenhet om värdet av tjänsterna. I bristsituationer eller andra motsvarande
situationer då va-försörjningen är hårt ansträngd skulle en ökad medvetenhet och
ett ändrat beteende hos brukarna kunna leda till att huvudmannen får bättre
möjligheter att hushålla med resurserna. Med den utgångspunkten borde därför en
något friare prissättning kunna tillåtas om det främjar miljö-, hälso- och
resurshushållningsaspekter och samtidigt kan ske utan att brukarnas intressen
riskerar att skadas. Som redovisats i avsnitt 3 har Plan- och byggutredningen i
uppdrag att göra en mera allmän översyn av va-lagen. I avvaktan på resultatet av
detta arbete föreslås nu endast vissa begränsade ändringar i lagen.
5.2 Differentiering av anläggningsavgiften
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Huvudmannen för en allmän va-anläggning ges|
| ökade möjligheter att differentiera anläggningsavgiften. Särskild|
| avgift får bestämmas om speciella förhållanden medför att kostnaden|
| för en fastighets eller en grupp av fastigheters vattenförsörj- |
| ning och avlopp i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i|
| övrigt gäller inom verksamhetsområdet. |
--------------------------------------------------------------------
Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsenligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i sak att
kraven för en differentiering av anläggningsavgiften sätts något lägre än i dag.
Villaägarna avstyrker dock med hänvisning till att det allmänna intresset av en
rationalisering av de allmänna va-anläggningarna inte får drivas på bekostnad av
den enskilde brukarens rättssäkerhet. Från flera håll, bl.a. Kammarrätten i
Jönköping och Riksrevisionsverket, har efterlysts en precisering av vilken nivå
som avses med begreppet beaktansvärd omfattning.
Skälen för regeringens förslag: Det är i dag en grundläggande princip att en
och samma taxa skall gälla inom en allmän va-anläggnings hela verksamhetsområde.
Det finns endast begränsade möjligheter att bestämma en taxa som innebär att en
särskild anläggningsavgift skall gälla för vissa fastigheter inom området. Av
redovisningen i avsnitt 5.1 framgår att kraven för att använda en särskild
anläggningsavgift blivit något högt ställda i den praktiska tillämpningen. Från
allmän synpunkt bör det vara en fördel om det skapas ökade möjligheter att
anpassa taxan till lokala förhållanden. Detta synsätt delas av de flesta
remissinstanserna. Förutom det allmänna intresset av att va-anläggningarna drivs
rationellt bör en ökad flexibilitet kunna leda till att man vid anläggande och
utbyggnad av vatten- och avloppssystem i högre grad än i dag överväger lokala,
kretsloppsanpassade anläggningar. En ökad möjlighet till lokal anpassning med
här angivna utgångspunkter torde i allmänhet inte medföra någon risk att
brukarna skall bli otillbörligt missgynnade. Regeringen finner därför att kraven
för bestämmande av en särskild anläggningsavgift bör kunna ställas något lägre
än enligt gällande praxis. En sådan ökad flexibilitet som avses här innebär att
en särskild anläggningsavgift kan vara både högre och lägre än vad som i övrigt
gäller inom ett verksamhetsområde.
Särtaxa för anläggningsavgift
En grundläggande förutsättning för bestämmande av en särtaxa har i praxis
ansetts vara att det skall finnas sådana särförhållanden som medför att
kostnaden för fastighetens va-försörjning avviker från vad som i övrigt är
normalt inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde. Med
särförhållanden avses då i första hand områdets topografiska eller geologiska
karaktär. Det har däremot varit mera tveksamt i vilken utsträckning det kan
godtas att ett stort avstånd från den allmänna va-anläggningen skall kunna
motivera en särtaxa.
Som redovisas i promemorian har Statens va-nämnd föreslagit att redan
beaktansvärda kostnadsskillnader skall tillåtas slå igenom i avgiftssättningen.
I promemorian angavs att uttrycket „beaktansvärd„ borde utmärka att det skulle
vara fråga om en skillnad som visserligen är klart markerad utan att det för den
skull behöver vara fråga om rena undantagsfall.
Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande anfört att kraven för
differentiering av anläggningsavgiften kan sänkas något i förhållande till vad
som gäller i dag. Domstolen anser dock att förslaget i promemorian innebär
alltför lågt ställda krav. Enligt domstolens bedömning skulle begreppet
„beaktansvärd„ innebära att särtaxa skulle kunna användas när kostnadsskillnaden
är i storleksordningen 15-20 procent. Ett så lågt krav skulle kunna leda till
att det uppkommer ett stort antal särtaxor inom verksamhetsområdet och att den
s.k. nyttoprincipen uttunnas i alltför hög grad. Vattenöverdomstolen föreslår i
stället att särförhållanden skall få beaktas först då dessa i „betydande„
omfattning avviker från det normala.
Högsta domstolens praxis (jfr NJA 1993:700, I) kan uppfattas så att begreppet
„avsevärt„ innebär att en särtaxa kan användas när kostnadsskillnaderna är i
storleksordningen 50 procent. Regeringen delar Vattenöverdomstolens bedömning
såtillvida att en sänkning av nivån till så små kostnadsskillnader som 15-20
procent normalt sett inte bör utgöra skäl att bestämma en särtaxa. Det bör
framhållas att enbart den omständigheten att det finns en kostnadsskillnad
enligt gällande praxis inte utgör en tillräcklig grund för att bestämma en
särtaxa. En grundläggande förutsättning är att kostnadsskillnaden uppkommit på
grund av särförhållanden. I den delen innebär förslaget i promemorian ingen
skillnad mot den praxis som utvecklats genom Högsta domstolens avgöranden.
Vid bedömningen av förutsättningarna för en särtaxa bör hänsyn även tas till
det antal fastigheter som berörs. Gäller utbyggnaden av va-anläggningen endast
några få fastigheter bör kravet på kostnadsskillnad normalt hållas högt. För den
enskilde fastighetsägaren finns då ofta inget annat alternativ än en anslutning
till den befintliga allmänna anläggningen. I dessa fall gör sig
konsumentintresset starkt gällande. Detta intresse innebär att inte varje
avvikelse från den normala kostnadsbilden skall kunna utgöra grund för en
särskild anläggningsavgift. Det bör i sådana fall vara fråga om
kostnadsskillnader som närmar sig den nivå som Högsta domstolen i dag godtagit.
Det bör framhållas att konsumentintresset innebär att det också finns en övre
gräns för hur mycket den särskilda anläggningsavgiften kan få avvika från den
som i övrigt gäller för den aktuella anläggningen. Detta följer av att det
grundläggande kravet på fördelning efter skälig och rättvis grund fortfarande
ligger kvar.
Vid större utbyggnader, t.ex. i samband med en nyexploatering, finns det
normalt flera alternativ att ordna va-försörjningen. Förutom en anslutning till
nätet för den allmänna va-anläggningen finns ofta alternativet att ordna en
lokal va-anläggning. Den som avser att exploatera området har då att jämföra de
olika alternativen med utgångspunkt från bl.a. kostnader för anläggande och
drift av anläggningen. Vid en nyexploatering av ett område framstår det som
naturligt att det skall vara de faktiska kostnaderna för de skilda alternativen
som skall ligga till grund för bedömningen, inte en jämförelse mellan taxa och
faktiska kostnader. Ökade möjligheter att använda särskild anläggningsavgift kan
därför i vissa områden förbättra möjligheterna att få till stånd lokala miljö-
och kretsloppsanpassade lösningar, i stället för att ge exploatören ett
ekonomiskt intresse av att välja en lösning som från kostnads- eller
miljösynpunkt är mindre lämplig.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att förutsättningarna för en
särtaxa inte låter sig kvantifieras i form av en procentsats för alla
situationer. Kostnadsskillnaderna måste också som nyss nämnts ställas i relation
till den planerade utbyggnaden. Enligt regeringens uppfattning bör den avvägning
som skall göras, trots de invändningar som framförts från vissa remissinstanser,
kunna uttryckas så att kostnaderna för en viss fastighets eller vissa
fastigheters vattenförsörjning eller avlopp i beaktansvärd omfattning skall
avvika från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet för att en särskild
anläggningsavgift skall kunna användas.
Förslaget bygger på att kostnaderna för en viss fastighets eller vissa
fastigheters va-försörjning skall jämföras med de kostnader som i övrigt gäller
inom verksamhetsområdet. Ett särskilt problem uppstår om en kommun direkt eller
genom ett kommunalt bolag driver olika anläggningar med skilda
verksamhetsområden. I praxis har ansetts att samma taxa skall gälla över hela
kommunen. Mot den bakgrunden anser regeringen att jämförelsen bör avse samtliga
de verksamhetsområden inom vilka kommunen driver va-anläggningar.
Genom att kravet på kostnadsskillnader ställs något lägre än i dag ökar
huvudmannens möjligheter att differentiera taxan efter lokala förhållanden. En
sådan förändring kan antas få stor betydelse vid utbyggnad av allmänna
anläggningar inom s.k. saneringsområden, dvs. äldre bebyggelseområden med
bristfällig va-försörjning och där särförhållanden gör utbyggnaden särskilt
kostsam. Genom att särtaxan kan innebära både högre och lägre avgifter skapas
ökade förutsättningar för att lokala miljö- och kretsloppsanpassade lösningar
kan bli ett reellt alternativ till en anslutning till verksamhetsområdets
huvudanläggning.
Ett annat viktigt område för tillämpningen av särtaxa gäller anslutning av
fastigheter som används för näringsverksamhet. Som tidigare nämnts (avsnitt 4)
har industriföretag och andra brukare än hushåll i vissa fall att själva svara
för sin va-försörjning. Va-lagen kan dock vara tillämplig på företag som har ett
volymmässigt stort behov av vatten- och avloppsrening. Anslutningen kan i ett
sådant fall medföra att huvudmannen tvingas till en kostsam utbyggnad av
va-anläggningen. Förslaget kommer att skapa förutsättningar för avgifter som
bättre speglar de verkliga kostnaderna för en anslutning av sådana fastigheter.
5.3 Säsongstaxa för brukningsavgift
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Huvudmannen för en allmän va-anläggning ges|
| möjlighet att fastställa en brukningsavgift som innebär att |
| avgiften för en viss mindre del av året får bestämmas till ett |
| högre belopp (säsongstaxa) än vad som bestäms för huvuddelen av |
| året. Säsongstaxan får användas om det med hänsyn till vattenförsörj-|
| ningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av |
| andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär.|
| Avgiften får bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst|
| dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året. |
--------------------------------------------------------------------
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Förslaget om en möjlighet för huvudmannen att använda en
säsongstaxa har i sak med endast få undantag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet och Vatten-
och avloppsverksföreningen (VAV), ifrågasätter dock behovet av en gräns för
avgifternas storlek. Andra instanser, bl.a. Kammarrätten i Jönköping, vill ha
ett klargörande av vad som skall anses som den normala avgiften.
Skälen för regeringens bedömning: Huvudmannens möjlighet att differentiera
brukningsavgifter är, som framgår av avsnitt 5.1, mycket begränsad. De problem
som uppmärksammats beträffande möjligheten att differentiera avgifter omfattar
både frågor om skälig och rättvis fördelning av avgifterna och frågor kring
vattenförsörjningen som sådan.
Även om tillgången på vatten av god kvalitet totalt sett är tillfredsställande
i Sverige finns det områden där vattenförsörjningen är ett problem. Det gäller
bl.a. områden där renvatten är en bristvara, t.ex. i många av
skärgårdskommunerna, och områden där anläggningar för vattenförsörjningen av
kostnadsskäl inte är fullt utbyggda. Det senare gäller ofta för kommuner med en
stor andel fritidsbebyggelse. I sådana kommuner kan det uppstå behov av att
anpassa en anläggnings kapacitet till förutsättningar som gäller under några
månader om året. I bl.a. skärgårdskommuner och fjällkommuner med många
fritidshus eller med turistanläggningar kan problemen vara påtagliga, särskilt
om vattenförsörjningen är beroende av tillgång till grundvatten eller om
särskilda avloppslösningar behövs för den period då belastningen är som störst.
Frågor om skyddet av grundvatten och dess betydelse för vattenförsörjningen
har behandlats utförligt av Grundvattenutredningen (M 1993:15). Enligt
utredningen har problem med brist på vatten visat sig lokalt i många områden
främst längs kusterna. Utredningen anger också i sitt slutbetänkande
Grundvattenskydd (SOU 1995:45) som mål för en bättre hushållning med
grundvattnet bl.a. att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och
miljöaspekter motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen även utanför
områden där det finns en bristsituation.Som Grundvattenutredningen redovisat är
det viktigt att brukarna på olika sätt uppmärksammas på att vatten inte är en
oändlig resurs. Syftet kan delvis nås genom information och föreskrifter om
användningen av vatten. Ett komplement till dessa åtgärder bör emellertid kunna
vara att brukningsavgifterna för vatten i vissa fall tillåts variera över året,
dvs. någon form av knapphetsprissättning. Inom områden där brist på vatten
förekommer är vattentillgången ofta lägst just under den tid av året då
efterfrågan är som störst. Även om vatten får anses vara en relativt
prisokänslig vara saknar priset ändå inte betydelse för användandet. Om avgiften
när tillgången är knapp är markerat högre än den avgift som gäller under
huvuddelen av året finns det skäl att anta att priset kan fungera som ett
styrmedel. I en bristsituation bör differentierade avgifter således kunna
stimulera till en bättre hushållning med vatten.
Metoden att genom differentierade taxor skapa styrmedel för att uppnå ett från
miljö- och resurshushållningssynpunkt önskvärt beteende är inte ny. Inom den
kommunala renhållningen infördes redan år 1991 (SFS 1991:647) en motsvarande
möjlighet för kommunen att differentiera renhållningstaxan. Målet i det
sammanhanget var att stimulera till källsortering av avfall. Utvecklingen har
visat att differentierade renhållningstaxor är ett verksamt bidrag till arbetet
för att nå miljömålen inom avfallsområdet. Även om problemen med brist eller
knapphet på vatten är begränsade geografiskt sett, finns det anledning att anta
att liknande styrmedel kan vara verksamma även när det gäller hushållning med
vatten. Regeringen anser att huvudmannen för en allmän va-anläggning bör ha
möjlighet att av miljö- och resurshushållningsskäl anta en särskild taxa för
perioder med särskilt hög vattenförbrukning.
En annan sida av behovet av differentierade avgifter är som nämnts frågan om
en skälig och rättvis fördelning av va-kostnaderna. Frågan är särskilt aktuell i
kommuner där en hög andel av fastigheterna är avsedda för fritidsboende eller
olika typer av turistanläggningar. I sådana kommuner förutsätter hänsynen till
både miljön och hälsan att va-anläggningarna tillförs den extra kapacitet som
behövs för att under ett par månader möta behov av mer säsongsbetonad karaktär.
Huvudmannen kan tillgodose behovet av extra kapacitet på olika sätt. En väg är
att va-anläggningen dimensioneras efter behovet under högsäsong. Detta har dock
nackdelen att anläggningen under större delen av året har överkapacitet. En
annan väg är att behovet tillgodoses genom mer tillfälliga, ofta kostsamma
lösningar. Dagens taxesystem med begränsade möjligheter till differentiering kan
då medföra att de boende i kommunen får bära en förhållandevis stor del av
avgifterna. Det kan emellertid ifrågasättas om det är skäligt och rättvist att
de permanent boende i kommunen skall belastas med högre brukningsavgifter av den
anledningen att huvudmannen vidtar åtgärder av tillfällig, säsongsbetonad
karaktär för att tillgodose ett behov som föreligger under en begränsad del av
året på grund av turism eller fritidsboende. Regeringen anser därför att även
kostnadsaspekten bör kunna vara en grund för att tillåta huvudmannen att i vissa
fall anta en särskild taxa för perioder med särskilt hög belastning på den
allmänna va-anläggningen.
Frågan om säsongstaxa har en naturlig anknytning till att vattenförbrukningen
är särskilt hög under en viss period av året. Det hindrar dock inte att en
säsongstaxa kan vara motiverad också med hänsyn till förhållandena när det
gäller avloppsreningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i sitt
remissyttrande uppmärksammat situationen i flera fjällkommuner där det
förekommer mycket stora säsongsmässiga variationer hänförliga till turism och
fritidsboende. I dessa kommuner gäller problemen enbart avloppshanteringen. Inom
flera områden ingår inte ens vattenförsörjningen i den allmänna anläggningens
verksamhet. I fjällkommunerna Malung och Älvdalen har hänsynen till bl.a. de
känsliga recipienterna tvingat kommunerna till extraordinära åtgärder som
medfört extra kostnader för utbyggnad av bl.a. anläggningar för magasinering av
avloppsvatten och dubbla behandlingslinjer.
I promemorian knöts inte förutsättningarna för säsongstaxan enbart till
vattenförbrukningen, utan även till „andra behov av säsongsmässig karaktär„.
Därmed avsågs även verksamheter med anknytning till avloppshantering. Det kan
emellertid finnas skäl att starkare markera att även kostnaderna för att möta
ett säsongsmässigt behov av åtgärder för avloppsrening bör kunna läggas till
grund för en säsongstaxa.
Förutsättningar för att få tillämpa säsongstaxa
Enbart den allmänna hänsynen till vattentillgångarna eller intresset av en
skälig fördelning av kostnader kan inte anses vara tillräckliga skäl för en
säsongstaxa. I likhet med vad som gäller beträffande den kommunala
likställighetsprincipen enligt 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) bör det
krävas att det skall finnas sakliga skäl för ett avsteg från huvudregeln. Som
tidigare redovisats (avsnitt 5.1) har beträffande va-lagen en förutsättning
ansetts vara att det i något avgörande hänseende funnits avsevärda skillnader i
förhållande till vad som normalt gäller. Förutom vad som i föregående avsnitt
föreslagits i fråga om anläggningsavgifter finns det inte anledning att gå ifrån
den principen. För att en säsongstaxa skall vara motiverad bör det därför finnas
avsevärda skillnader mellan förhållandena under den period då den särskilda
taxan avses gälla och situationen under övriga delar av året.
Bedömningen av vad som är en avsevärd skillnad har ofta gjorts med
utgångspunkt från kostnaderna. Kostnadsjämförelser vid en bedömning av vad som
skall betraktas som säsongsmässiga behov kan emellertid i vissa fall vara svåra
att göra när hänsyn skall tas till skyddet för vattentillgångarna, till
särskilda recipientförhållanden eller till de permanentboendes nytta av
anläggningen. Sådana jämförelser kommer oundvikligen att innehålla inslag av
uppskattade alternativkostnader och kan därför ibland vara en osäker måttstock.
Ett mer rättvisande alternativ kan därför i många fall vara att utgå från
vattenförbrukningen. Det bör tekniskt sett inte innebära några problem att göra
relevanta och rimligt noggranna jämförelser mellan vattenförbrukningen under
högsäsong och förbrukningen av vatten under resten av året. En sådan jämförelse
ger ofta ett godtagbart mått på den utbyggnad som skett även på
avloppsreningssidan. Frågan om det finns avsevärda skillnader bör därför också
kunna avgöras med utgångspunkt i vattenförbrukningen inom va-området.
Jämförelsen kan då lämpligen avse va-områdets totala vattenförbrukning under
perioden med den högsta belastningen och den genomsnittliga vattenförbrukningen
under en lika lång period när förbrukningen är normal. För att göra sådana
jämförelser kan behövas mätperioder som även beaktar variationer över åren.
Frågan vad som skall betraktas som en avsevärd skillnad i vattenförbrukningen
måste bedömas från fall till fall med hänsyn både till kostnaden för att klara
den högre förbrukningen och de problem ett ökat vattenuttag kan innebära.
Utgångspunkten bör därvid vara förhållandet inom verksamhetsområdet. Inom
områden där det råder en brist på vatten kan redan en ökning av
vattenförbrukningen med 20 procent utgöra en avsevärd skillnad, särskilt om
tillgången på vatten under denna period är lägre än under andra delar av året.
Däremot kan inom områden med en god vattentillgång och även i övrigt goda
förhållanden en ökning med 50 procent inte regelmässigt anses som en avsevärd
skillnad.
Utformningen av säsongstaxan
En säsongstaxa innebär givetvis inte någon förändring av den grundläggande
självkostnadsprincipen. En säsongstaxa innebär endast att avgiftsuttaget
fördelas annorlunda. Såsom några av remissinstanserna, bl.a.
Vattenöverdomstolen, påpekar innebär användandet av en säsongstaxa att
brukningsavgiften för övriga delar av året måste anpassas så att det totala
avgiftsuttaget inte blir för högt.
Fördelningen av avgifterna bör naturligtvis följa regeln om en fördelning
efter skälig och rättvis grund. I promemorian föreslogs att det inte borde stå
huvudmannen fritt att fördela avgifterna helt efter eget skön. Förslaget om
begränsningar i huvudmannens befogenheter har kritiserats av bl.a. VAV som anser
att risken för godtycklig prissättning får anses som begränsad. I de fall
huvudmannen är ett kommunalt bolag torde kommunen ha stor möjlighet att påverka
avgiftsnivån innan den fastställs. Som också framhölls i promemorian finns det
inte någon begränsning när det gäller den kommunala renhållningstaxan. Den taxan
fastställs emellertid av kommunfullmäktige vilket garanterar en demokratisk
beslutsprocess. Motsvarande ordning finns inte inom va-området. Tvärtom är det
så att kommunen har ett mycket begränsat inflytande över sådana enskilda
va-anläggningar som enligt 31 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar har allmänförklarats och därför också omfattas av lagen.
Regeringen finner mot den bakgrunden att det finns anledning att i vissa
avseenden begränsa huvudmannens möjligheter att differentiera taxan.
I promemorian framhölls att högsta tillåtna avgift enligt säsongstaxan bör
vara så hög att det skapas utrymme för att använda taxan som ett styrmedel för
vattenförbrukningen. Å andra sidan måste brukarna skyddas mot en oskälig
prissättning. En sådan avvägning har också de flesta remissinstanserna
tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Uppfattningen delas dock inte av Svenska
kommunförbundet som anser att den styrande effekten kan bli helt otillräcklig
och att förslaget t.o.m. kan anses som en begränsning i jämförelse med de
förutsättningar som gäller i dag.
Avvägningen mot brukarnas intressen innebär att en säsongstaxa inte kan få
innebära att brukningsavgiften höjs obegränsat. Som föreslogs i promemorian bör
brukningsavgiften i nu aktuella situationer få bestämmas till högst den dubbla
avgiften jämfört med den som bestäms för huvuddelen av året. Regeringen är
medveten om att den föreslagna säsongstaxans styrande effekt kan bli begränsad.
Som framhållits i avsnitt 5.1 saknas det dock skäl att i detta sammanhang lämna
förslag som innebär annat än begränsade ändringar av va-lagen. För tydlighetens
skull bör framhållas att med dubbla avgiften avses brukningsavgiftens nivå under
en viss tidsperiod jämfört med brukningsavgiftens nivå under övriga delar av
året, inte det totala avgiftsuttaget under perioden med säsongstaxa i jämförelse
med det totala avgiftsuttaget under hela återstoden av året.
5.4 Anslutning till allmän va-anläggning
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Huvudman för en allmän va-anläggning skall |
| inte vara skyldig att låta en fastighet kopplas till anlägg- |
| ningen innan engångsavgift (anläggningsavgift) enligt 27 § har |
| betalats eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar |
| säkerhet ställts. |
--------------------------------------------------------------------
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att fastighetsägarens rätt att
bruka den allmänna anläggningen görs beroende av att föreskriven
anläggningsavgift har betalats.
Remissinstanserna: Förslaget att huvudmannen skall ha möjlighet att ta ut
anläggningsavgiften i förskott har i huvudsak bemötts positivt. Konsumentverket
och Villaägarna anser dock att förslaget strider mot vad som allmänt gäller
angående förskottsbetalning vid konsumenttjänster. Flera
instanser, bl.a. Statens va-nämnd, ifrågasätter om kravet på betalning bör
knytas till brukningsrätten. Va-nämnden är också tveksam över hur förslaget
förhåller sig till fastighetsägarens rätt att få avgiften uppdelad på årliga
betalningar.
Skälen för regeringens förslag: Huvudmannen för en va-anläggning har en
långtgående skyldighet att låta en fastighetsägare bruka anläggningen.
Förutsättningarna är att fastigheten ligger inom anläggningens verksamhetsområde
och att fastigheten har ett behov av anordningar för vattenförsörjning och
avlopp som inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.
Fastighetsägarens brukningsrätt är däremot inte i något avseende kopplad till
betalningen av anläggningsavgiften.
I många kommuner uppgår anläggningsavgiften för anslutning av en enstaka
villafastighet till mer än 100 000 kr. Avgiften är således av avgörande
betydelse för huvudmannens möjlighet att finansiera en utbyggnad av en allmän
anläggning. Som framhölls i promemorian har huvudmannen fått allt svårare att
driva in anläggningsavgifterna. Detta gäller särskilt när fastigheten har sålts
kort efter det att den anslutits till den allmänna anläggningen. Huvudmannen är
då hänvisad till att försöka driva in avgiften från den tidigare ägaren, något
som i praktiken visat sig vara svårt. Förhållandena har också bekräftats av
flera remissinstanser.
Regeringen anser inte att de invändningar mot förslaget som framförts av
Konsumentverket och Villaägarna utgör tillräckliga skäl mot att införa någon
form av förskottsbetalning. Regleringen av vatten och avlopp har en starkt
offentligrättslig karaktär. Det är således inte fråga om något normalt
avtalsförhållande mellan säljare och köpare. Detta kommer särskilt till uttryck
genom huvudmannens skyldighet att tillhandahålla vattenförsörjning och avlopp.
Med hänsyn till den skyldigheten har han också ett berättigat intresse av att en
utbyggnad av va-anläggningen blir finansierad. Frågan om finansieringen har
också en rättviseaspekt. Om anläggningsavgiften inte betalas kommer kostnaderna
för utbyggnaden av anläggningen oundvikligen att påverka avgifterna för de
övriga brukarna inom anläggningens verksamhetsområde. Regeringen anser det
därför angeläget att huvudmannen ges en möjlighet att säkerställa betalningen av
anläggningsavgiften.
Som Va-nämnden anfört i sitt remissyttrande bör dock inte möjligheten att ta
ut betalning knytas till brukningsrätten. Va-nämnden förordar som ett alternativ
att möjligheten att ta ut betalning knyts till nästa steg i en fastighets
anslutning till det allmänna ledningsnätet, nämligen själva kopplingen till den
allmänna anläggningen. Enligt Va-nämndens förslag får en fastighet inte utan
huvudmannens medgivande kopplas till en allmän va-anläggning innan föreskriven
anläggningsavgift har betalats.Regeringen förordar en lösning enligt den modell
som Va-nämnden redovisat. Härigenom får huvudmannen också bättre möjligheter att
ingripa mot att en fastighet obehörigen kopplas till den allmänna anläggningen.
Enligt den gällande ordningen kan huvudmannen endast undantagsvis, som en sista
utväg, stänga av vattentillförseln. När det gäller obehörigen anslutna
fastigheter föreligger naturligtvis inte samma problem.
I enlighet med vad Lagrådet anfört har bestämmelsen utformats så att
huvudmannen inte skall vara skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän
va-anläggning innan anläggningsavgiften har betalats.
Ett särskilt problem uppkommer i de fall där fastighetsägaren enligt nuvarande
bestämmelser har rätt att få anläggningsavgiften fördelad på årliga betalningar
under högst tio år. Förutsättningen för en sådan fördelning är att avgiften
uppgår till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens bärkraft och
övriga omständigheter samt att fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet. Om
rätten att ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen skall förutsätta
att hela avgiften är betald kommer möjligheten till en fördelning att helt
förlora sin betydelse.
Rätten till fördelning av anläggningsavgiften får anses vara ett viktigt skydd
för fastighetsägaren. För att inte skyddet skall förloras behöver regeln om
tillkoppling utformas så att möjligheten till fördelning bibehålls. En möjlig
väg är att föreskriva att redan den första årliga betalningen ger
fastighetsägaren rätt att koppla fastigheten till den allmänna anläggningen. En
sådan lösning kan i och för sig anses acceptabel eftersom rätten till fördelning
av avgiften förutsätter att godtagbar säkerhet har ställts. Den har dock
svagheten att den inte knyter an till det moment som är det viktigaste, nämligen
att godtagbar säkerhet har ställts. Det primära är ju att huvudmannen kan
säkerställa att hela avgiften blir betald. I de fall fastighetsägaren har rätt
att få betalningen av avgiften fördelad på flera år skall fastighetsägaren ha en
möjlighet att koppla sin fastighet till den allmänna anläggningen genom att
ställa en godtagbar säkerhet.
6 Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Statens
va-nämnd
6.1 Inledning
Statens va-nämnd tillkom år 1970 som en för hela landet central nämnd med
exklusiv behörighet att som första instans avgöra tvister i va-ärenden.
Förfarandet vid nämnden regleras i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd. Utöver
reglerna i den lagen och i instruktionen (1970:350) för Statens va-nämnd gäller
beträffande handläggningen hos nämnden även förvaltningslagen (1986:223).
Fullföljd mot Va-nämndens beslut sker hos allmän domstol (Svea hovrätt i dess
sammansättning som vattenöverdomstol). Det har därför ansetts naturligt att
förfarandet enligt lagen om Statens va-nämnd i vissa avseenden anknyter till
rättegångsbalken. Det har också ansetts naturligt att Va-nämnden, i den mån
förvaltningslagen inte ger någon ledning, beaktar vissa allmänna principer i
balken.
De förfaranderegler som tillämpas i Va-nämnden har i stora delar stått sig
oförändrade sedan lagen infördes år 1976. Det har heller inte framkommit annat
än att lagen har skapat förutsättningar för en ändamålsenlig process i de mål
och ärenden som nämnden har att handlägga.
Samhällets ökande krav på besparingar innebär dock att formerna för en
myndighets verksamhet alltid måste prövas. Med beaktande av de krav som
rättssäkerheten ställer bör alla möjligheter övervägas som kan leda till en mer
rationell hantering av verksamheten. Som ett led i detta arbete har på
regeringens uppdrag hos Va-nämnden upprättats promemorian Rationalisering av
formerna för prövning av mål och ärenden vid Va-nämnden.
6.2 Beslutförhet
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Statens va-nämnd är beslutför med ordföranden|
| ensam när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffenhet.|
| Ordföranden får uppdra åt en lagfaren tjänsteman vid nämnden att|
| handlägga ärenden om stadfästelse av förlikning, fatta beslut i |
| avvaktan på nämndens slutliga beslut, i visst fall pröva frågor om|
| överlämnande av mål till annan myndighet samt i övrigt fatta |
| beslut i ärenden när saken är uppenbar eller målet är av enkel |
| beskaffenhet. |
--------------------------------------------------------------------
Statens va-nämnds förslag: Va-nämndens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Enligt Regeringens förslag skall dock nämndens ordförande
få rätt att uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga
ärenden i något fler fall än enligt Va-nämndens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de instanser som har yttrat sig över förslaget
har tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran. Några instanser, bl.a. Lunds
universitet och Kammarrätten i Jönköping, har föreslagit språkliga justeringar.
Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men ifrågasätter om det inte räcker
med att ange att målet är av enkel beskaffenhet.
Skälen för regeringens förslag: I Va-nämnden sker i dag all materiell prövning
med fullsutten nämnd. Bland va-målen förekommer emellertid, liksom i annan
dömande verksamhet, sådana mål där saken redan från början eller efter viss
förberedelse kan sägas vara uppenbar eller av enkel beskaffenhet och där den
slutliga prövningen inte kräver någon stor sakkunskap på va-området. Det kan
t.ex. röra sig om fall av betalningsvägran där talan bestrids utan angivande av
direkta skäl och fall där bestridandet uteslutande grundas på kvittningsgill
motfordran av sådan beskaffenhet att den inte kan prövas av Va-nämnden.
Utökade möjligheter för Va-nämndens ordförande att ensam fatta beslut i vissa
av nämndens ärenden är helt i överensstämmelse med de principer som gäller inom
domstolsväsendet.
I Va-nämndens promemoria föreslås att nämnden skall vara beslutför med
ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel
beskaffenhet. Regeringen anser att förslaget är i full överensstämmelse med de
strävanden som i dag måste gälla. Utan att göra avkall på rättssäkerheten bör
okomplicerade mål där saken är uppenbar eller där målet är av enkel beskaffenhet
kunna avgöras av ordföranden ensam. I dessa mål skulle en sådan ordning också
kunna förkorta handläggningstiden avsevärt.
Som sekreterare hos Va-nämnden har vanligtvis tjänstgjort fiskaler i hovrätt
eller kammarrätt. Vissa ändringar i domarkarriären har dock medfört att
fiskalerna numera bara i begränsad omfattning är tillgängliga för uppdrag av det
här slaget. Det har därför blivit allt vanligare att hovrätts- eller
kammarrättsassessorer tjänstgör som sekreterare. Den utvecklingen skapar i viss
utsträckning ändrade förutsättningar för arbetet hos nämnden. En positiv sida är
att det skapas ökade förutsättningar för att frigöra ordföranden från
handläggning av mål och ärenden som är av rutinartad karaktär. En annan sida är
att sekreterartjänsterna behöver göras mer kvalificerade för att de skall anses
som attraktiva och därigenom vara ett meningsfullt steg i domarkarriären.
Va-nämndens förslag innebär att ordföranden skall få ökade möjligheter att
uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga ärenden. Förslaget
innefattar ärenden där fråga inte är om en prövning i sak, utan närmast är av
expeditionell natur.
Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Lunds Universitet har därvid anfört att prövningen av sådana frågor som
avses i förslaget uppenbarligen utan betänkligheter borde kunna överlämnas till
nämndens sekreterare, som med sin bakgrund kan anförtros betydligt mera
kvalificerade bedömningar vid allmän domstol.
Regeringen delar den uppfattning som Lunds Universitet gett uttryck för.
Nämndens sekreterare skulle vid tjänstgöring i domstol haft att självständigt
handlägga mål av kvalificerad art. Detta skulle kunna motivera att de hos
Va-nämnden anförtroddes betydligt mer kvalificerade uppgifter. Nämndens sakliga
kompetens inom va-området och den praxisbildande effekt som dess beslut får
medför dock att det finns anledning att iaktta en viss restriktivitet i
jämförelse med vad som gäller inom domstolarna.
Regeringen anser emellertid att det bör finnas en möjlighet att gå något
längre än vad som föreslås i promemorian. Motsvarande betraktelsesätt som kommer
till uttryck i förslaget om Va-nämndens beslutförhet bör också kunna anläggas
beträffande sekreterares möjlighet att handlägga ärenden. Är ärendet av sådan
karaktär att de icke lagfarna ledamöternas deltagande inte är påkallat bör det
också kunna handläggas av en sekreterare.
Det ankommer på Va-nämndens ordförande att svara för att sekreteraren har
tillräcklig erfarenhet för de ärenden som överlämnas. De närmare formerna för
överlämnande av ärenden bör utvecklas genom nämndens egna rutiner.
6.3 Delgivning av handling
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Bestämmelserna för Statens Va-nämnd om |
| delgivning av handlingar utformas så att de stämmer överens med |
| vad som gäller i allmän domstol. |
--------------------------------------------------------------------
Statens Va-nämnds förslag: Om en handling tillställs part endast för kännedom
eller endast för att parten skall beredas tillfälle till yttrande behöver
delgivning ske bara när det påkallas av omständigheterna.
Remissinstanserna: Förslaget om lättnader i kravet på delgivning av handlingar
har tillstyrkts av de instanser som yttrat sig över förslaget.
Vattenöverdomstolen föreslår dock att lagtexten utformas i enlighet med
förebilderna i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 §
förvaltningsprocesslagen.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian anförs bl.a. följande. Den
nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges parterna
är betungande för handläggningen. Det är inte sakligt befogat med ett så
omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser räcker det normalt
med att försändelsen skickas med post i vanligt brev. Efter mönster från
ändringen i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 §
förvaltningsprocesslagen (prop. 1990/91:11 s. 52 f) bör en viss uppmjukning
kunna ske av delgivningskravet i lagen om Statens va-nämnd. Detta gäller
framförallt handlingar som översänds för kännedom när det inte behövs något
yttrande eller någon annan åtgärd från mottagarens sida samt underrättelser av
olika slag, t.ex. om beviljade anstånd. Också när översändandet bara sker för
att ge en part tillfälle att yttra sig, exempelvis över en återkallelse av
talan, bör kommunikationen normalt ske utan delgivning.
Det krav på delgivning som i dag uppställs i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd är utan tvivel både onödigt kostsamt och betungande. För de allmänna
förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna gäller sedan år 1991
förenklade regler för delgivning. I förvaltningsprocesslagen och i
rättegångsbalken föreskrivs att om rätten skall underrätta någon om innehållet i
en handling eller om något annat skall delgivning användas om det är särskilt
föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om
underrättelse framgår att delgivning bör ske. I övrigt skall delgivning
tillgripas bara om det är påkallat av hänsyn till omständigheterna. Reglerna
innebär att domstolarna skall pröva i varje enskilt fall om en formell
delgivning är befogad eller om det räcker t.ex. med att ett meddelande skickas
med post på vanligt sätt eller att kontakt tas per telefon. Avgörande för denna
bedömning är hur viktigt meddelandet eller handlingen är för mottagaren.
Några skäl för att andra regler skall tillämpas i Va-nämnden än de som
tillämpas i domstolarna är svåra att finna. Det är allmänt sett också en fördel
för rättstillämpningen med enhetliga regler. Va-nämndens beslut överklagas hos
allmän domstol. Regeringen anser därför i likhet med Vattenöverdomstolen att
kravet på delgivning bör utformas med utgångspunkt i de regler som gäller enligt
rättegångsbalken.
6.4 Statens va-nämnds behörighet i mål om återbetalning av va-avgifter
--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I va-lagen skall uttryckligen anges att |
| Statens va-nämnd prövar mål om återbetalning av va-avgifter, när en|
| kommun vägrat bygglov.Statens va-nämnds förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.|
| Skälen för regeringens förslag: Va-nämnden har i promemorian |
| föreslagit att behörighetsregeln i 37 § lagen (1970:244) om |
| allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) ändras så att|
| det tydligt framgår att Va-nämnden prövar mål om återbetalning av|
| va-avgifter. |
| I 37 § va-lagen anges vilka frågor som prövas av Va-nämnden. Förutom|
| vissa inlösen- och ersättningsfrågor anges här sju olika punkter|
| som berör tvister mellan huvudman och fastighetsägare. Avsikten |
| med regleringen torde vara att uppräkningen skall vara |
| fullständig. I samband med att bestämmelsen om återbetalning av |
| va-avgifter när en kommun vägrat bygglov infördes år 1987 gjordes|
| endast den begränsade ändringen i 37 § att frågan togs upp i en av|
| de punkter som berör tvister mellan huvudman och |
| fastighetsägare. Detta trots att en sådan talan alltid riktas |
| mot kommunen och därför inte i egentlig mening faller in under |
| uppräkningen. |
| Regeringen delar Va-nämndens bedömning att det bör framgå direkt av|
| uppräkningen i 37 § att nämnden även prövar frågor enligt 29 a §.|
| |
| |
| |
| 7 Ikraftträdande |
| Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. |
| |
| |
| |
| 8 Konsekvenser |
| Förslagen beträffande särtaxa och säsongstaxa innebär ingen ökning|
| av de offentliga utgifterna, endast att uttaget av avgifter |
| fördelas något annorlunda mellan fastighetsägarna. Genom den ökade|
| möjligheten att anpassa verksamheten till lokala förhållanden bör|
| verksamheten kunna drivas mer rationellt, vilket leder till |
| bättre service och lägre avgifter för brukarna och bättre |
| möjligheter att tillgodose allmänna miljö- och |
| hälsoskyddsintressen. |
| Genom att den allmänna anläggningens huvudman inte skall vara |
| skyldig att låta en fastighet kopplas till anläggningen innan |
| anläggningsavgiften har betalats, får huvudmannen bättre |
| möjligheter att säkerställa finansieringen av en utbyggnad av |
| anläggningen. Detta skapar i sin tur förutsättningar för lägre |
| avgifter för brukarna. |
| Rationaliseringen av förfarandet i Statens va-nämnd bör kunna leda|
| till vissa besparingar, om än i marginell omfattning. |
| |
| |
| |
| 9 Författningskommentarer |
| 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna|
| vatten- och avloppsanläggningar |
| |
| 8 § |
| Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt |
| 5.4. |
| Fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna va-anläggningen är|
| inte beroende av om anläggningsavgiften är betald. Ändringen |
| innebär att huvudmannen inte skall vara skyldig att låta |
| fastighetsägaren koppla sin fastighet till den allmänna |
| anläggningen innan engångsavgiften (anläggningsavgiften) har |
| betalats. Om fastighetsägaren enligt 27 § andra stycket har rätt|
| att få avgiften fördelad på årliga betalningar får fastigheten |
| kopplas till den allmänna anläggningen om fastighetsägaren ställer|
| godtagbar säkerhet. |
| |
| |
| 26 § |
| I paragrafen införs två nya stycken som behandlar |
| förutsättningarna för att i en särskild taxa bestämma avgifter med|
| beaktande av lokala förhållanden och säsongsmässiga behov. |
| |
| Andra stycket |
| Andra stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna |
| motiveringen, avsnitt 5.2. |
| Förslaget innebär ökade möjligheter att bestämma särtaxa för an-|
| läggningsavgift. Enligt Högsta domstolens praxis får huvudmannen|
| anta särtaxa med för viss fastighet förhöjd anläggningsavgift när|
| det för fastigheten finns sådana särförhållanden som medför avsevärda|
| skillnader i kostnaden för va-försörjningen i jämförelse med vad|
| som i övrigt gäller inom va-anläggningens verksamhetsområde. Det|
| nu föreslagna undantaget anknyter nära till den praxis som har |
| utvecklats. Förslaget avviker endast vad gäller kravet på |
| kostnadsskillnad, som i praxis har hållits högt. Genom att nivån|
| enligt förslaget läggs vid beaktansvärda skillnader kommer särtaxa|
| för anläggningsavgift att kunna bestämmas i något fler fall än de|
| rena undantagsfallen. Det bör betonas att en särtaxa även kan |
| medföra att avgiften bestäms till ett lägre belopp än det som utgår|
| enligt den normala taxan. |
| |
| Tredje stycket |
| Tredje stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna |
| motiveringen, avsnitt 5.3. |
| Förslaget innebär att huvudmannen i vissa fall ges möjlighet att|
| för del av året bestämma en högre brukningsavgift än den som skall|
| gälla för huvuddelen av året. Förutsättningarna för den högre |
| brukningsavgiften är att det med hänsyn till vattenförsörjningen,|
| till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av |
| andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda |
| åtgärder av säsongsmässig karaktär vid en allmän va-anläggning. |
| Förslaget innebär att brukningsavgift enligt säsongstaxa får |
| bestämmas till en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som|
| tillämpas för huvuddelen av året. |
| |
| |
| 37 § |
| Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt |
| 6.4. |
| Ändringen innebär att det i lagen uttryckligen anges att |
| Va-nämnden prövar mål enligt 29 a § om kommunens skyldighet att i|
| vissa fall betala tillbaka va-avgift. |
| |
| |
| 9.2 Lagen (1976:839) om Statens va-nämnd |
| 6 § |
| Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt |
| 6.2.Paragrafen ändras i två avseenden. Ändringen i första stycket|
| innebär att Va-nämnden är beslutför med ordföranden ensam även i|
| sådana fall när saken är uppenbar eller målet är av enkel |
| beskaffenhet. Ändringen i andra stycket innebär att ordföranden i|
| ökad utsträckning får möjlighet att uppdra åt lagfaren tjänsteman i|
| nämnden att handlägga mål och ärenden. |
| |
| Första stycket |
| I Va-nämndens promemoria föreslogs att nämnden skulle vara |
| beslutför med ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet|
| annars är av enkel beskaffenhet. Några remissinstanser, bl.a. |
| Lunds universitet och Kammarrätten i Jönköping, har av |
| tydlighetsskäl föreslagit att „och„ skall ersättas med „eller„. |
| Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men ifrågasätter om|
| det inte räcker att ange att målet är av enkel beskaffenhet.I 1 kap. 3 a §
rättegångsbalken anges att tingsrätt vid |
| huvudförhandling i tvistemål är domför med en lagfaren domare när|
| huvudförhandling hålls i förenklad form och när „målet är av enkel|
| beskaffenhet„. Huvudförhandling i förenklad form får enligt 42 |
| kap. 20 § samma balk, oavsett parternas samtycke, hållas i |
| omedelbart samband med förberedelsen, om „saken är uppenbar„. I |
| 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar anges att|
| länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av mål|
| i vilket saken är uppenbar. |
| Förutsättningarna „saken är uppenbar„ och „målet är av enkel |
| beskaffenhet„ är inte synonyma. Det kan inte heller anses att |
| förutsättningen „saken är uppenbar„ med nödvändighet innebär att|
| målet är av enkel beskaffenhet. Det finns därför som Va-nämnden har|
| föreslagit skäl att skilja på de båda förutsättningarna. |
| Avgörande för frågan om nämndens beslutförhet bör vara att målet kan|
| avgöras utan tillgång till den särskilda sakkunskap och |
| erfarenhet som de övriga, icke lagfarna, ledamöterna besitter. |
| I det fall saken är uppenbar finns det därför inget behov av att|
| de övriga ledamöterna deltar i avgörandet även om målet inte i och|
| för sig är av enkel beskaffenhet. Anses saken inte vara uppenbar|
| men målet ändå av enkel beskaffenhet är frågan om ledamöternas |
| deltagande inte lika självklar. I den sammantagna bedömningen av|
| målets svårhetsgrad ligger dock en bedömning av även sakfrågans |
| svårhetsgrad. Ett mål av enkel beskaffenhet förutsätter att |
| sakfrågan är relativt okomplicerad. Va-nämnden bör därför vara |
| beslutför med ordföranden ensam både i det fallet att saken är |
| uppenbar och i det fallet att målet är av enkel beskaffenhet. |
| Som föreslagits bör i lagtexten av tydlighetsskäl „och ... annars"|
| ersättas med „eller„. |
| |
| Andra stycket |
| Ändringen i andra stycket innebär att ordförandenkan uppdra åt |
| annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga sådana mål och|
| ärenden som anges i första stycket. Som anförts i avsnitt 6.1 bör|
| de närmare formerna för överlämnande av ärenden utvecklas genom |
| nämndens egna rutiner. Med hänvisning till vad som anförts i |
| författningskommentaren till första stycket om nämndens |
| beslutförhet bör viss restriktivitet gälla avseende mål där saken|
| inte är uppenbar. |
| |
| |
| 18 § |
| Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt |
| 6.3. |
| Ändringen innebär att Va-nämnden skall tillämpa samma delgivnings-|
| regler som gäller i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.|
--------------------------------------------------------------------
| Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1995:71) |
| Avgifter i va-lagen |
| |
| Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv för en översyn |
| av bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg-|
| ningar (va- lagen). Uppdraget lämnades till Plan- och |
| byggutredningen. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen |
| (VAV) har föreslagit att några särskilt angelägna frågor skall |
| behandlas med förtur, vid sidan av utredningens arbete. En sådan|
| ordning skulle enligt VAV kunna leda till att de mest angelägna |
| ändringarna i va-lagen skulle kunna träda i kraft redan under år|
| 1996. |
| De frågor som VAV uppmärksammat avser fördelning av avgiftsuttaget|
| vid t.ex. knapphet på resurser, förskott på anläggningsavgift, |
| behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av |
| dagvatten (LOD) samt va-huvudmannens möjlighet att meddela |
| bestämmelser om fastighets va-installation. |
| De nu aktuella frågorna har en mycket varierande grad av kom- |
| plexitet. De lämpar sig därför olika väl för en utbrytning från det|
| uppdrag som lämnats till Plan- och byggutredningen. Med hänsyn |
| till bl.a. frågornas komplexa natur saknas skäl att i detta |
| sammanhang lämna förslag om behovet av förbindelsepunkt vid |
| lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt om rätten att |
| meddela bestämmelser om fastighets va-installation. |
| I promemorian lämnas förslag om att huvudmannen för en allmän |
| va-anläggning ges möjlighet att fastställa en säsongstaxa för |
| periodisk avgift (brukningsavgift) som innebär att avgiften för |
| del av året får bestämmas till högre belopp än vad som bestäms för|
| huvuddelen av året. En sådan taxa får användas om det krävs av |
| hänsyn till vattenförsörjningen eller för att i övrigt möta behov av|
| säsongsbetonad karaktär. Avgiften föreslås få bestämmas till högst två|
| gånger den normala avgiften. |
| Huvudmannen föreslås vidare få ökade möjligheter att bestämma en|
| särtaxa för engångsavgift (anläggningsavgift). Enligt gällande |
| praxis får särtaxa användas om särförhållanden medför att kostnaden|
| för en fastighets vattenförsörjning och avlopp i avsevärd |
| omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksam- |
| hetsområdet. Enligt förslaget får särtaxa antas redan vid beaktan-|
| svärda skillnader. |
| Slutligen föreslås att huvudmannens skyldighet att låta en fastig-|
| hetsägare bruka den allmänna va-anläggningen skall göras beroende|
| av att föreskriven engångsavgift (anläggningsavgift) har |
| betalats. Huvudmannen får således rätt att ta ut förskottsavgift.|
--------------------------------------------------------------------
| Författningsförslag i departementspromemorian (Ds 1995:71) |
| Avgifter i va-lagen |
| |
| Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna |
| vatten- och avloppsanläggningar |
| Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:244) om allmänna |
| vatten- och avloppsanläggningar1 |
| dels att 8 och 27 §§ skall ha följande lydelse, |
| dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 27 a och|
| 27 b. |
-------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------
| Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse |
8 §
-------------------------------------------------------------
| Huvudman för allmän | Huvudman|
| va-anläggning är skyldig |för allmän va-anläggning är,|
| att låta ägare av |när föreskriven engångsav-|
| fastighet inom anlägg- |gift har betalats, |
| ningens verksamhetsområde |skyldig att låta ägare av |
| bruka anläggningen, om |fastighet inom anlägg- |
| fastigheten behöver |ningens verksamhetsområde |
| anordningar för vattenför- |bruka anläggningen, om |
| sörjning och avlopp samt |fastigheten behöver anord-|
| behovet ej kan med större |ningar för vattenförsörjning|
| fördel tillgodoses på |och avlopp samt behovet |
| annat sätt. Huvudmannen är |ej kan med större fördel |
| dock berättigad till det |tillgodoses på annat sätt.|
| anstånd med utförandet av |Huvudmannen är dock |
| de för brukandet nödvändiga |berättigad till det anstånd|
| arbetena som behövs för |med utförandet av de för |
| att samordningen med |brukandet nödvändiga arbe-|
| andra arbeten ej skall |tena som behövs för att |
| väsentligt försvåras. |samordningen med andra |
| |arbeten ej skall |
| |väsentligt försvåras. |
27 §
Avgift skall utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de
grunder som anges i 24-26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift och som
periodiska avgifter.
-------------------------------------------------------------
| Engångsavgift får ej sättas | |
| högre än att den svarar | |
| mot fastighetens andel i | |
| kostnaden för den allmänna | |
| va-anläggningens | |
| utförande. Uppgår eng- | |
| ångsavgift till belopp | |
| som är betungande med | |
| hänsyn till fastighetens | |
| ekonomiska bärkraft och | |
| övriga omständigheter, | |
| skall, om fastighetens | |
| ägare begär det samt god- | |
| tagbar säkerhet ställes, | |
| avgiften fördelas på årliga | |
| inbetalningar under viss | |
| tid, högst tio år. | |
Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.
-------------------------------------------------------------
| Skall engångsavgift | |
| fördelas på årliga | |
| inbetalningar, utgår ränta | |
| enligt 5 § räntelagen på | |
| varje del av avgiften | |
| som förfaller till betal- | |
| ning i framtiden från den | |
| dag då den första inbetal- | |
| ningen skall ske till | |
| dess ifrågavarande del av | |
| avgiften betalas eller | |
| ränta skall utgå enligt 27 § | |
| andra stycket. | |
27 a §
-------------------------------------------------------------
| |
Engångsavgiften |
| |får inte sättas högre än att|
| |den svarar mot fastig- |
| |hetens andel i kostnaden |
| |för den allmänna |
| |va-anläggningens utförande.|
| |Om kostnaden för en viss |
| |fastighets |
| |vattenförsörjning eller av-|
| |lopp på grund av särskilda|
| |förhållanden i beaktansvärd|
| |omfattning avviker från |
| |vad som i övrigt gäller |
| |inom verksamhetsområdet får|
| |dock engångsavgiften |
| |bestämmas med beaktande av|
| |dessa förhållanden. |
| | Uppgår|
| |engångsavgift till belopp |
| |som är betungande med |
| |hänsyn till fastighetens |
| |ekonomiska bärkraft och |
| |övriga omständigheter |
| |skall, om fastighetens |
| |ägare begär det och god- |
| |tagbar säkerhet ställs, av-|
| |giften fördelas på årliga |
| |inbetalningar under viss |
| |tid, högst tio år. |
| | Skall|
| |engångsavgift fördelas på |
| |årliga inbetalningar utgår|
| |ränta enligt 5 § räntelagen|
| |på varje del av avgiften |
| |som förfaller till betal- |
| |ning i framtiden från den |
| |dag då den första inbetal-|
| |ningen skall ske till |
| |dess ifrågavarande del av |
| |avgiften betalas eller |
| |ränta skall utgå enligt 27 §|
| |andra stycket. |
27 b §
-------------------------------------------------------------
| | Om|
| |det krävs av hänsyn till |
| |vattenförsörjningen eller |
| |för att tillgodose andra |
| |behov av säsongsbetonad |
| |karaktär får den periodiska|
| |avgiften för del av året |
| |bestämmas till ett högre |
| |belopp än vad som bestämts|
| |för huvuddelen av året. |
| |Avgiften för del av året får|
| |bestämmas till högst två |
| |gånger den normala |
| |avgiften. |
________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1976:842
Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Va-nämnden
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 uppdragit åt Va-nämnden
att inkomma med förslag i rubricerat hänseende.
Va-nämnden föreslår:
1. Ändring av reglerna om beslutförhörhet i 6 § lagen (1976:839) om Statens va-
nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
6 § Nämnden är beslutsför med ordförande ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av
förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om
att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om
betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall
prövas av statens va-nämnd,
3. när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som avses i första stycket 1 och 2 kan enligt uppdrag av ordföran-
den också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats
därtill av nämnden.
Kommentar:
All materiell prövning i va-målen sker idag med fullsutten nämnd. Bland va-målen
förekommer emellertid, liksom i all annan dömande verksamhet, sådana mål där
saken redan från början eller efter viss förberedelse kan sägas vara uppenbar
eller av enkel beskaffenhet och där slutliga prövningen inte kräver någon stor
sakkunskap på va-området. Det kan exempelvis röra sig om fall av
betalningsvägran, där talan om utfående av taxeenlig va-avgift bestrids utan
angivande av några beaktansvärda skäl, och fall där bestridandet uteslutande
grundas på kvittningsgill motfordran av sådan beskaffenhet att den inte kan
prövas av Va-nämnden. Saken kan vara uppenbar såväl när de av sökanden anförda
omständigheterna uppenbart inte kan föranleda bifall till hans talan som när
motpartens bestridande är uppenbart ogrundat.
Utan att göra avkall på rättssäkerheten borde mål av det här slaget kunna prövas
och avgöras av Va-nämndens ordförande som ensamdomare. Det skulle kunna
väsentligt förkorta handläggningstiden i dessa mål.
Kriterierna "uppenbar" och "av enkel beskaffenhet" är hämtade från
rättegångsbalken. Enligt 1 kap 3 a § rättegångsbalken är tingsrätt vid
huvudförhandling i tvistemål domför med en lagfaren domare bl. a. när
huvudförhandlingen hålls i förenklad form och när "målet är av enkel
beskaffenhet". Huvudförhandling i förenklad form får enligt 42 kap 20 § samma
balk, oavsett parternas samtycke, hållas i omedelbart samband med förberedelsen,
om "saken är uppenbar".
Nämnda kriterier bör i va-nämndslagen kunna förstås på ungefär samma sätt som i
rättegångsbalken. Med hänsyn framför allt till Va-nämndens sakliga kompetens och
ställning som centralt prövningsorgan för hela riket, torde dock en något
restriktivare tillämpning vara påkallad för Va-nämndens del.
Utöver den föreslagna utvidgningen av ensamdomarekompetensen innebär
ändringsförslaget att prövningen av sådana frågor som avses i 6 § första stycket
2 skall kunna överlämnas till nämndens sekreterare. Genom att prövningen i
sådant fall sker på ordförandens uppdrag säkerställs att sekreteraren, som skall
vara lagfaren, har bedömts besitta tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
Sekreterare hos Va-nämnden är vanligtvis fiskaler i hovrätt eller kammarrätt.
Vissa ändringar i domarkarriären har dock medfört att fiskalerna numera bara i
begränsad omfattning är tillgängliga för sekreteraruppdrag av det här slaget.
Rekryteringen måste därför inriktas på att i fortsättningen också kunna få
sekreterartjänster besatta med assessorer från hovrätt eller kammarrätt. För det
ändamålet behöver tjänsterna göras mer kvalificerade. Den föreslagna utökningen
av delegationsrätten är ett steg i den riktningen.
2. Uppmjukning av delgivningskravet i 18 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
18 § Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom
delgivning. Tillställs part handlingen endast för kännedom eller endast för att
beredas tillfälle till yttrande, behöver delgivning dock bara ske om det
påkallas av omständigheterna.
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Kommentar:
Den nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges
parterna är betungande för handläggningen. Det torde inte vara befogat med ett
så omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser borde det
normalt vara tillräckligt att försändelsen skickas med posten i vanligt brev.
Efter mönster från den i det här avseendet nyligen genomförda ändringen i 33 kap
2 § första stycket rättegångsbalken och 47 § förvaltningsprocesslagen (prop
1990/91:11 s 52 f) bör en viss uppmjukning kunna ske av delgivningskravet i
va-nämndslagen. Detta gäller framförallt s.k. förkännedomöversändanden av
handlingar under skriftväxlingen i ett mål, när det inte påfordras något
yttrande eller någon annan åtgärd från mottagarens sida, samt underrättelser av
olika slag, exempelvis om beviljade anstånd. Också när översändandet bara sker
för att ge en part tillfälle att yttra sig, exempelvis över en återkallelse av
talan, bör kommunikationerna normalt ske utan delgivning.
3. Förtydligande av Va-nämndens behörighet enligt 37 § lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
37 § Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16
§, mål om avgiftsåterbetalning enligt 29 a § samt mål som rör tvist mellan
huvudman och fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och
fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller
30 §,
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Kommentar:
Det torde ha varit lagstiftarens avsikt att Va-nämnden skall pröva mål om
avgiftsåterbetalning enligt 29 a § va-lagen. Lagtexten har dock fått en mindre
god utformning på denna punkt. Behörighetsregeln i lagens 37 § bör ändras så att
det tydligt framgår att Va-nämnden prövar sådana mål inte bara mellan huvudman
och fastighetsägare, i den mån denna partsställning över huvud taget är möjlig,
utan framför allt mellan kommun och fastighetsägare.
4. Ändringar i instruktionen (1970:350) för Statens va-nämnd.
Omröstning vid beslut om remissyttranden enligt 3 § andra stycket
va-nämndsinstruktionen synes böra följa samma regler som enligt 5 § första
stycket instruktionen jämfört med 7 § va-nämndslagen gäller för omröstning i
målen. Ett yttrande över exempelvis en va-taxas laglighet bör alltså i det här
hänseendet behandlas på samma sätt som ett beslut i samma fråga. Nu torde
omröstningsreglerna i 18 § förvaltningslagen vara tillämpliga.
Regeln i 16 § instruktionen att regeringen bestämmer om ersättning åt nämndens
sekreterare synes böra utgå. Sedan ändringen (1989:287) av 4 § i instruktionen
är det numera nämnden som tillsätter sekreterartjänsterna och som därvid också i
vanlig ordning bör bestämma ersättningen. För närvarande gäller att nämnden har
regeringens bemyndigande att bestämma avlöningsförmånerna för sekreterarna.
Förteckning över de remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över
promemoriorna Avgifter i va-lagen och Rationalisering av formerna för prövning
av mål och ärenden vid Va-nämnden
Vattenöverdomstolen, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Glesbygdsmyndigheten,
Boverket, Statens råd för byggnadsforskning, Konsumentverket, Naturvårdsverket,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms
kommun, Österåkers kommun, Östhammars kommun, Nyköpings kommun, Norrköpings
kommun, Borgholms kommun, Oskarshamns kommun, Karlskrona kommun, Kristianstads
kommun, Höganäs kommun, Malmö kommun, Kungsbacka kommun, Tanums kommun,
Karlstads kommun, Lekebergs kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Timrå kommun,
Härjedalens kommun, Umeå kommun, Byggentreprenörerna, Naturskyddsföreningen,
Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Sveriges fastighetsägareförbund, Villaägarna, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen
De till Lagrådet remitterade lagförslagen
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------
| Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse |
8 §
Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom
anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större
fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det
anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för
att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
--------------------------------------------------------------------------
| | En|
| |fastighet får inte utan huvud- |
| |mannens medgivande anslutas till |
| |en allmän va-anläggning innan |
| |engångsavgiften har betalats |
| |eller, om avgiften enligt 27 § |
| |andra stycket skall fördelas, |
| |innan godtagbar säkerhet ställts. |
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund.
--------------------------------------------------------------------------
| | Om|
| |kostnaden för en viss fastighets |
| |eller vissa fastigheters vatten- |
| |försörjning eller avlopp på grund av|
| |särskilda förhållanden i beaktansvärd|
| |omfattning avviker från vad som i |
| |övrigt gäller inom verk- |
| |samhetsområdet bestäms engångs- |
| |avgiften med hänsyn till dessa |
| |skillnader. |
--------------------------------------------------------------------------
| | Om|
| |det med hänsyn till vattenför- |
| |sörjningen, behovet av en |
| |tillfredsställande avloppsrening |
| |eller av andra skäl behövs särskilda|
| |åtgärder av säsongsbetonad karaktär|
| |vid en allmän va-anläggning får den|
| |periodiska avgiften för del av året|
| |bestämmas till ett belopp som är |
| |högst två gånger högre än vad som |
| |bestäms för huvuddelen av året. |
37 §2
--------------------------------------------------------------------------
| Va-nämnden prövar mål angående inlösen| |
| eller ersättning enligt 15 eller |Va-nämnden prövar mål angående inlösen|
| 16 § samt mål som rör tvist mellan |eller ersättning enligt 15 eller |
| huvudman och fastighetsägare om |16 §, mål enligt 29 a § om |
| |återbetalning av avgift samt mål |
| |som rör tvist mellan huvudman och |
| |fastighetsägare om |
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och
fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser
och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
--------------------------------------------------------------------------
| 6. skadestånd eller annan påföljd | 6.|
| enligt 29, 29 a eller 30 §, |skadestånd eller annan påföljd |
| |enligt 29 eller 30 §, |
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1Lagen omtryckt 1976:842
2Senaste lydelse 1987:134.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
Härigenom föreskrivsatt 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens va-nämnd skall
ha följande lydelse,
--------------------------------------------------------------------------
| Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse |
6 §1
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller
avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av
förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om
att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om
betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall
prövas av Statens va-nämnd,
--------------------------------------------------------------------------
| | 3. när|
| |saken är uppenbar eller målet är av|
| |enkel beskaffenhet. |
--------------------------------------------------------------------------
| Handläggning som avses i första |
Handläggning |
| stycket 1 kan enligt uppdrag av |som avses i första stycket kan |
| ordföranden också ombesörjas av |enligt uppdrag av ordföranden också|
| annan lagfaren tjänsteman vid |ombesörjas av annan lagfaren |
| nämnden, vilken förordnats därtill |tjänsteman vid nämnden, vilken |
| av nämnden. |förordnats därtill av nämnden. |
18 §
--------------------------------------------------------------------------
| Skall inlaga, kallelse, förelägg- | Skall|
| ande, beslut eller annan |nämnden underrätta någon om |
| handling enligt bestämmelse i |innehållet i en handling eller om |
| denna lag eller eljest |något annat, får det ske genom |
| tillställas part, sker det genom |delgivning. Delgivning skall an- |
| delgivning. |vändas, om det är särskilt föreskri-|
| |vet eller om det med hänsyn till |
| |syftet med bestämmelsen om under- |
| |rättelsen framgår att delgivning bör|
| |ske, men bör i övrigt användas bara|
| |om det krävs med hänsyn till |
| |omständigheterna. |
Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet delges part,
som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
**FOOTNOTES**
1Senaste lydelse 1991:853.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-07
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 1996 (Miljödepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Bengt Nordqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar
8 §
Enligt paragrafens första stycke, som inte föreslås ändrat, är huvudmannen för
en allmän va-anläggning under vissa förutsättningar skyldig att låta en
fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen.
Förslaget till ett nytt andra stycke innebär en inskränkning i denna skyldighet,
eftersom brukningsrätten inte kan utnyttjas, om huvudmannen inte medger an-
slutning trots att engångsavgift inte har betalats. Möjligen föreligger en sådan
inskränkning redan enligt gällande rätt. Det har således hävdats att
brukningsrätten inte ger fastighetsägaren rätt att utan vidare koppla in sina
va-installationer till anläggningen; detta måste först anmälas till huvudmannen,
som skall bekräfta fastighetsägarens ställning som brukare (Bouvin-Qviström,
Va-lagstiftningen, andra upplagan s. 74). Lagrådet vill inte motsätta sig
förslaget i sak.
Brukningsrätten motsvarades i lagen (1955:314) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar av en anslutningsrätt. Termen "anslutning" ansågs i prop.
1970:118 s. 100 ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister.
Anslutningsbegreppet utgick därför ur 1970 års va-lag. Lagrådet anser det inte
lämpligt att återinföra anslutningsbegreppet.
Mot denna bakgrund och med vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslår
Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse: "Utan hinder av bestämmelserna
i första stycket är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas till
en allmän va-anläggning innan engångsavgift enligt 27 § har betalats eller, om
avgiften skall fördelas på årliga inbetalningar, innan godtagbar säkerhet har
ställts."
26 §
Andra stycket
Paragrafen innehåller för närvarande endast den regeln om fördelning av
avgiftsskyldigheten att denna skyldighet skall fördelas mellan fastigheterna
efter skälig och rättvis grund. Som anmärks i remissen har regeln i praxis
tolkats så att avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till den
huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av anläggningen och med
bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga, den
s.k. nyttoprincipen. Kravet på skälig och rättvis grund har emellertid ansetts
innebära att nyttoprincipen kan och skall frångås, när det beträffande en viss
fastighet föreligger sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och
läge eller förhållanden i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt
fördyra eller förbilliga va-försörjningen till fastigheten (se bl.a. NJA 1981 s.
640 I). De nämnda principerna är tillämpliga såväl med avseende på
anläggningsavgifter som i fråga om brukningsavgifter.
Avsikten med det remitterade förslaget i denna del är att ge ökat utrymme för en
differentiering av anläggningsavgifterna. I förevarande stycke har upptagits en
särskild regel om detta, som i anslutning till rådande praxis förutsätter att
det föreligger särskilda förhållanden för viss eller vissa fastigheter inom
verksamhetsområdet. Om kostnaden för fastighetens eller fastigheternas
vattenförsörjning eller avlopp på grund av sådana förhållanden "i beaktansvärd
omfattning" avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet, skall
anläggningsavgiften (engångsavgiften) enligt den nya regeln bestämmas med
beaktande av dessa skillnader. Begreppet "beaktansvärd" har av en remissinstans
ansetts kunna medföra att en så låg kostnadsskillnad som 15-20 procent skulle
kunna utgöra skäl att bestämma en särtaxa. Av motiven, avsnitt 5.2, framgår att
formuleringen visserligen är avsedd att innebära ett lägre krav på
kostnadsskillnad än det som enligt remissen kan härledas från nuvarande praxis,
dock inte så lågt som 15-20 procent.
Innebörden av förslaget beskrivs i remissens motiv på flera ställen så att
huvudmannen får möjlighet att ytterligare differentiera anläggningsavgifterna.
Med hänsyn härtill bör det påpekas att, så som regeln har avfattats enligt
förslaget, det blir inte endast en möjlighet utan också en skyldighet för
huvudmannen att i sådana fall som omfattas av regeln ta hänsyn till
kostnadsskillnaderna vid fastställande av taxa för anläggningsavgifter. Regeln
är emellertid allmänt hållen och måste i vissa lägen anses ge utrymme för olika
bedömningar i frågan huruvida särförhållanden beträffande viss eller vissa
fastigheter skall ge upphov till särskild anläggningstaxa eller ej, utan att
någondera bedömningen kan anses lagstridig (jfr i fråga om nuvarande regel NJA
1993 s. 700 I och II).
Eftersom den nya regeln har begränsats till engångsavgifter, skulle den möjligen
motsättningsvis kunna läsas så att huvudmannen vid fastställande av taxa för
brukningsavgifter (periodiska avgifter) inte är berättigad att ta hänsyn till
sådana särförhållanden i fråga om viss eller vissa fastigheter som kan ge upphov
till ökade kostnader. Även om det inte uttryckligen anges i motiven får
emellertid antas att detta inte har varit avsikten utan att nu rådande praxis
alltjämt skall gälla i fråga om dessa avgifter.
Tredje stycket
Enligt den nya regeln i detta stycke får, om det med hänsyn till vattenförsörj-
ningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl
behövs särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär vid en allmän va-anläggning,
den periodiska avgiften för del av året bestämmas till ett belopp som är två
gånger högre än vad som bestäms för huvuddelen av året.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot den nya regeln. Det bör emellertid påpekas
att vissa uttalanden i motiven kan tolkas så att huvudmannen har avsetts kunna
fastställa en säsongtaxa redan av det skälet att anläggningen dimensionerats för
att tillgodose ett behov som föreligger endast under en begränsad del av året på
grund av turism eller fritidsboende och således under större delen av året har
överkapacitet. Lagrådet vill framhålla att detta inte har stöd i den föreslagna
lagtexten, som ställer krav på att "särskilda åtgärder av säsongbetonad
karaktär" skall behövas. Dimensioneringen av anläggningen kan inte i sig anses
vara hänförlig till sådana åtgärder.
Innebörden av stycket skulle enligt Lagrådets mening komma till klarare uttryck,
om stycket ges följande avfattning: "Om det med hänsyn till vattenförsörjningen
eller till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl
under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongbetonad
karaktär vid en allmän va-anläggning, får periodiska avgifter för den delen av
året bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst dubbelt så hög som
den som tillämpas för huvuddelen av året."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
Förslaget lämnas utan erinran.
Miljödepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1995/96:188 Avgifter enligt lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar