Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
En översyn av den statliga lönegarantin, Dir. 2023:168
Departement: Arbetsmarknadsdepartementet
Beslut: 2023-12-07
Beslut vid regeringssammanträde den 7 december 2023
Sammanfattning
En särskild utredare ska föreslå ett nytt, ändamålsenligt och
rättssäkert regelverk för den statliga lönegarantin. Det nya
lönegarantisystemet ska syfta till att förhindra missbruk av
lönegarantin samtidigt som den enskilde som har rätt till
lönegarantiersättning skyndsamt får utbetalningen. Enskildas
integritet ska också värnas. I det nya lönegarantisystemet ska
en myndighet ges huvudansvaret för lönegarantiärenden, och
utgångspunkten ska vara att Skatteverket blir den myndigheten. I
huvudansvaret ska ingå uppgifter som kontroll, beslut och
utbetalning av lönegarantiersättning, liksom en möjlighet att
stoppa och att kräva tillbaka felaktiga utbetalningar.
Utredaren ska bl.a.
• analysera lönegarantisystemet ur ett helhetsperspektiv och
lämna förslag på ett nytt, ändamålsenligt och rättssäkert
lönegarantisystem, där en myndighet, i första hand Skatteverket,
ska ha huvudansvaret för lönegarantiärenden,
• bedöma och lämna förslag på vad en ansökan om lönegaranti bör
innehålla och hur förfarandet för att inleda ett
lönegarantiärende bör utformas,
• bedöma och lämna förslag på hur en effektiv och välavvägd
kontroll bör utformas samt vilka uppgiftsskyldigheter och
möjligheter till informationsutbyte som ska finnas, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2025.
Ett nytt, ändamålsenligt och rättssäkert lönegarantisystem
Den statliga lönegarantin är ett skydd för arbetstagare som
innebär att staten, upp till ett visst belopp, betalar
arbetstagarens fordringar mot en arbetsgivare som har försatts i
konkurs eller som genomgår företagsrekonstruktion. Lönegarantin
betalas ut i form av lönegarantiersättning och omfattar
innestående lön, uppsägningslön, pensionsfordringar i viss
utsträckning, annan ersättning på grund av anställningen samt
semesterlön och semesterersättning. De svenska reglerna om
lönegaranti finns i huvudsak i lönegarantilagen (1992:497).
Rätten till lönegaranti framgår även av Europaparlamentets och
rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för
arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens. Direktivet ställer
krav på att medlemsländerna ska skydda arbetstagare vid
arbetsgivares insolvens. Lönegarantisystemet är en
skyddslagstiftning till arbetstagarens förmån, och en skyndsam
hantering av lönegarantiärenden bör därför eftersträvas.
I det nuvarande lönegarantisystemet är många aktörer med olika
roller inblandade. Tingsrätterna utser konkursförvaltare eller
rekonstruktör. Konkursförvaltaren eller rekonstruktören fattar
beslut i frågan om en fordran ska betalas enligt lönegarantin
och ansvarar alltså för myndighetsutövning. I vissa konkurser,
där det kan antas att fordringar utan förmånsrätt kan få
utdelning, kan ett så kallat bevakningsförfarande äga rum. I
sådana konkurser underrättar förvaltaren i stället den
utbetalande myndigheten om fordringar som omfattas av
lönegarantin. Om förvaltaren bedömer att en fordran är klar ska
underrättelsen ske snarast och förvaltaren ska också bevaka
fordran för arbetstagarens räkning i konkursen. För övriga
fordringar ska underrättelsen ske utan dröjsmål när fordran
blivit utdelningsgill. Tvisteförfarandet skiljer sig åt mellan
konkurser med respektive utan bevakning, och tvister handläggs i
tingsrätt. Kronofogdemyndigheten utövar tillsyn över
konkursförvaltarna och rekonstruktörerna samt fattar beslut om
lönegaranti i gränsöverskridande situationer. Även tvister efter
beslut som fattats av Kronofogdemyndigheten handläggs i
tingsrätt. Sju länsstyrelser gör en översiktlig kontroll och
verkställer utbetalningarna. Kammarkollegiet disponerar anslaget
för lönegarantin och länsstyrelserna begär medel från
Kammarkollegiet för utbetalningar. Kammarkollegiet kan också på
länsstyrelsens uppdrag företräda staten i återkravsärenden i
domstol. Ingen aktör har något huvudansvar för
lönegarantiärenden.
Syftet med att se över lönegarantisystemet är att skapa ett
regelverk som är hållbart över tid, där missbruk av lönegarantin
förhindras samtidigt som den enskilde som har rätt till
lönegarantiersättning skyndsamt får utbetalningen. Enskildas
integritet ska också värnas. Det nu gällande lönegarantisystemet
är komplext, och möjligheterna till kontroll, uppföljning och
utvärdering är begränsade. Det finns ingen möjlighet att stoppa
beslutade utbetalningar om det visar sig att de är beslutade på
felaktiga grunder. Det finns tydliga indikationer på ett
relativt omfattande missbruk av lönegarantin. Företag används
som brottsverktyg och det förekommer att brottsupplägget
avslutas med att företag försätts i konkurs. För att möta de
utmaningar och behov som finns i dag behövs ett nytt,
ändamålsenligt och rättssäkert lönegarantisystem.
Förslag på ändringar av regelverket har lämnats tidigare
Regeringen gav den 15 oktober 2021 Skatteverket i uppdrag att
utreda och lämna förslag på åtgärder som krävs för att hindra
felaktiga utbetalningar som upptäcks i samband med handläggning
och kontroll av lönegarantiärenden samt lämna nödvändiga
författningsförslag. I uppdraget ingick att belysa hur
Skatteverket lämpligen bör hantera utbetalningarna
(Fi2021/03377).
Den 3 juni 2022 redovisade Skatteverket uppdraget i promemorian
Lönegaranti (A2022/01136). I promemorian föreslås
författningsändringar som, enligt Skatteverket, behöver
genomföras för att ansvaret för utbetalning av
lönegarantiersättning ska kunna överföras från länsstyrelserna
till Skatteverket. Bland annat föreslås att Skatteverket ska
kontrollera att en arbetstagare har rätt till
lönegarantiersättning och att möjligheterna att lämna uppgifter
mellan aktörerna i lönegarantiärenden ska utökas i syfte att
möjliggöra att felaktiga utbetalningar stoppas. Även ett nytt
förfarande för överprövning av beslut och återkrav av
lönegarantiersättning föreslås. Utöver vad som framgår av
regeringsuppdraget pekar Skatteverket på ytterligare delar av
lönegarantisystemet som behöver ses över, bl.a. om ett
förfarande för ansökan om lönegarantiersättning bör införas och
om ansvaret för beslut om lönegaranti bör flyttas till en
myndighet. Skatteverkets förslag har remissbehandlats.
Efter att Skatteverket hade påbörjat sitt regeringsuppdrag om
lönegarantin publicerade Riksrevisionen den 22 februari 2022 sin
rapport Den statliga lönegarantin – förekomst av missbruk och
myndigheternas kontrollarbete (RiR 2022:4). Enligt
Riksrevisionens rapport finns det tydliga indikationer på ett
relativt omfattande missbruk av den statliga lönegarantin.
Riksrevisionen bedömer att cirka 6–9 procent av utgifterna för
lönegarantin i konkurser kan kopplas till misstänkt missbruk,
vilket motsvarar 100–150 miljoner kronor ett genomsnittligt år.
I rapporten konstaterar Riksrevisionen att det är många aktörer
i lönegarantisystemet, vilket enligt revisionen försvårar
upptäckt av missbruk. Riksrevisionen konstaterar att ingen
myndighet har något övergripande ansvar för lönegarantisystemet.
Riksrevisionen anser vidare att myndigheterna har få möjligheter
att göra effektiva kontroller och stoppa felaktiga
utbetalningar. Systemet för rättelser och återkrav bedöms som
krångligt. Att den anställde snabbt ska kunna få ut ersättning
och att det ställs låga beviskrav ser Riksrevisionen som
riskfaktorer för bedrägeri. Riksrevisionen rekommenderar att
regeringen gör en större översyn av den statliga lönegarantin.
Enligt Riksrevisionens mening är regelverket om lönegaranti
mycket komplext men genom att den anställdes ansökan blir mer
formaliserad, och att en myndighet slutligen godkänner besluten,
bör medvetna eller omedvetna fel kunna minskas. Beslut,
utbetalning och uppföljning bör enligt Riksrevisionen
koncentreras till en myndighet, förslagsvis Skatteverket. På så
sätt kan ansvaret för systemet tydliggöras och möjligheten att
upptäcka och förhindra missbruk öka, enligt revisionen.
Uppdraget att göra en översyn av den statliga lönegarantin
Regleringen i det nuvarande lönegarantisystemet har i stora
delar stått oförändrad under lång tid och regelverket behöver
ses över i sin helhet. Uppdraget att se över lönegarantisystemet
omfattar en saklig och systematisk såväl som en språklig översyn
av regelverket. Inget hindrar att frågor som behandlats i
tidigare lagstiftningsärenden övervägs på nytt.
Ett nytt lönegarantisystem, där en myndighet, i första hand
Skatteverket, ges ett huvudansvar för lönegarantiärenden
För att komma till rätta med de samhällsproblem som felaktiga
beslut och felaktiga utbetalningar av lönegarantiersättning
medför, behöver antalet aktörer minska samt för- och
efterhandskontrollen öka. Förutsättningarna för att förebygga
brott och komma åt missbruket av lönegarantin ökar sannolikt om
en myndighet ges ett huvudansvar för lönegarantiärenden. Ett
sådant huvudansvar ska omfatta bl.a. handläggning i form av
kontroll, beslut och utbetalning av lönegarantiersättning,
liksom en möjlighet att stoppa och att kräva tillbaka felaktiga
utbetalningar.
I det nya lönegarantisystemet ska alltså beslut om lönegaranti
fattas av en myndighet i stället för av konkursförvaltare och
rekonstruktörer. Frågan om vilken aktör som ska fatta beslut om
lönegaranti har aktualiserats tidigare. Innan den nu gällande
lönegarantilagen trädde i kraft fanns två helt separata former
för hanteringen av lönegarantifrågor i konkurser. I konkurser
utan bevakning beslutades frågor om lönegarantiersättning av
kronofogdemyndigheten i det län där konkursgäldenären var
bosatt. Flera olika kronofogdemyndigheter beslutade alltså i
lönegarantiärenden. I konkurser där bevakning ägde rum
hanterades lönegarantiärendena av konkursförvaltarna inom ramen
för bevaknings- och anmärkningsförfarandet. När den nuvarande
lönegarantilagen trädde i kraft beslutades det att
konkursförvaltarna även fortsättningsvis skulle hantera
lönegarantifrågorna i bevakningskonkurser. Däremot fördes
beslutanderätten i lönegarantiärenden i konkurser utan bevakning
över från kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna.
Motiveringen var bl.a. att de ansågs ha de bästa
förutsättningarna för att utreda lönegarantiärendena. Förslaget
ansågs innebära inte bara en effektivitetsvinst för samhället
utan också en förbättring för arbetstagarna genom att de skulle
få sina lönefordringar snabbare ersatta (prop. 1991/92:139 s. 27
och 29).
Statens organisation har sedan dess förändrats genom s.k.
enmyndighetsreformer där myndigheter med regional struktur
samlats i en gemensam statlig organisation. Efter
organisationsförändringar av detta slag har t.ex. Skatteverket
och Kronofogdemyndigheten bildats. Dessa större myndigheter har
bl.a. bidragit till effektivisering och mer enhetlig tillämpning
av regelverk. Möjligheterna för en enda myndighet att skyndsamt
handlägga och fatta beslut om lönegaranti är därmed sannolikt
bättre i dag. Den tekniska utvecklingen möjliggör dessutom att
informationsutbytet mellan olika aktörer kan ske skyndsamt.
Det finns även andra anledningar till att en myndighet i stället
för flera aktörer bör ges ansvaret för bl.a. kontroll och beslut
om lönegarantiersättning. Troligtvis förbättras
förutsättningarna för ett rättssäkert system med ärenden som
behandlas mer enhetligt om beslut fattas av en myndighet i
stället för av flera aktörer. Vid en utökad kontroll kommer fler
personuppgifter och annan information att behöva behandlas än
vad som behandlas i dagens system. Om en myndighet får ansvaret
att göra kontrollerna i stället för att kontrollerna skulle
göras av flera konkursförvaltare och rekonstruktörer kommer
uppgifterna att hållas samlade hos en aktör. Effektivitetsskäl
samt intresset av att förebygga brott talar för att kontroll och
beslut bör ske hos en och samma aktör. Även om en myndighet
ansvarar för handläggningen av lönegarantiärenden kommer
konkursförvaltarnas och rekonstruktörernas uppgift att ta fram
underlag för beslut i lönegarantiärenden även i fortsättningen
att vara viktig, och överföring av sådana uppgifter till
ansvarig myndighet kommer att kunna vara en viktig del av
kontrollen.
När det gäller vilken myndighet som bör ha huvudansvaret för
lönegarantin kan konstateras att Skatteverket är en stor
myndighet med vana att handlägga ett stort antal ärenden på kort
tid, vilket talar för att myndigheten har förutsättningar att
handlägga även lönegarantiärenden. Skatteverket har dessutom en
etablerad kontrollverksamhet inom beskattningsverksamheten som
kan ge synergieffekter på kontroll av lönegarantiärenden. Det
noteras att Riksrevisionen föreslår att Skatteverket skulle
kunna vara den myndighet som ges ansvar för beslut, utbetalning
och uppföljning av lönegarantiärenden (RiR 2022:4, s. 88).
Skatteverket har haft en aktiv roll i reformarbetet med
lönegarantin, bl.a. genom regeringsuppdraget som resulterade i
promemorian Lönegaranti. Myndigheten är genom det arbetet väl
insatt i det komplexa lönegarantisystemet. I budgetpropositionen
för år 2024 framgår att regeringen i syfte att förbättra
kontrollen och motverka missbruk av den statliga lönegarantin
avser att, med utgångspunkt i vissa delar av förslagen i
Skatteverkets promemoria Lönegaranti, genomföra nödvändiga
regeländringar för att flytta ansvaret för utbetalning av
lönegarantiersättning från länsstyrelserna till Skatteverket.
Regeringen har därför föreslagit att Skatteverket fr.o.m. 2025
tillförs medel för kontroll av lönegarantiärenden och för att
betala ut ersättning från lönegarantin (prop. 2023/24:1 utg.omr.
14 avsnitt 4.5).
Utgångspunkten för utredaren ska därför vara att Skatteverket
blir den myndighet som ges huvudansvaret för lönegarantiärenden
i det nya lönegarantisystemet om inte starka sakliga skäl talar
emot det. Ansvaret ska omfatta bl.a. att ta emot ansökningar om
lönegaranti, att utföra för- och efterhandskontroller av
riktigheten i uppgifter, att fatta beslut om lönegaranti och att
betala ut lönegarantiersättning, samt att stoppa felaktiga
utbetalningar och att ansvara för återkrav. Förvaltningslagen
(2017:900) utgör grunden för myndigheters handläggning av
ärenden, men det kan behövas specialbestämmelser i
lönegarantisystemet. Det kan finnas fördelar med att
handläggning av lönegarantiärenden i gränsöverskridande
situationer ingår i huvudansvaret för lönegarantin, men
ärendenas särskilda karaktär kan också tala för att de även
fortsättningsvis ska hanteras av Kronofogdemyndigheten.
Med utgångspunkten att Skatteverket blir huvudansvarig myndighet
för lönegarantiärenden kan det finnas skäl att utvidga
Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet till att inkludera
även brott riktade mot lönegarantisystemet.
Utredaren ska därför
• analysera lönegarantisystemet ur ett helhetsperspektiv och
lämna förslag på ett nytt, ändamålsenligt och rättssäkert
lönegarantisystem, där en myndighet, i första hand Skatteverket,
ska ha huvudansvaret för lönegarantiärenden,
• säkerställa att alla förslag som lämnas för det nya
lönegarantisystemet fungerar med förfarandet i konkurser
respektive företagsrekonstruktioner,
• bedöma om lönegaranti bör ingå i Skatteverkets
brottsbekämpande verksamhet, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
Ett ansökningsförfarande kan förebygga missbruk av lönegarantin
I dag finns det inget krav på att arbetstagare formellt ska
ansöka om lönegaranti. Endast vid gränsöverskridande situationer
krävs det att arbetstagaren gör en sådan ansökan. En
gränsöverskridande situation är när en arbetstagare begär
betalning enligt garantin för en fordran mot en arbetsgivare som
har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land eller som är
föremål för ett insolvensförfarande i ett annat EU- eller
EES-land än Sverige (jfr 1 § 3 och 21 § lönegarantilagen). I
andra nordiska länder gör arbetstagaren en ansökan om
lönegaranti inte bara i gränsöverskridande situationer.
Ett ansökningsförfarande med krav på exempelvis identifiering
med e-legitimation skulle sannolikt kunna ha en dämpande effekt
på försök till bedrägerier mot eller missbruk av
lönegarantisystemet. Det skulle även i efterhand kunna bli
lättare att bevisa att den enskilde har lämnat felaktiga
uppgifter som underlag för beslutet om lönegaranti. Ett
kvalitativt ansökningsförfarande skulle troligen därmed kunna
förbättra förutsättningarna för att lagföra brott.
Missbruk av lönegarantin kan under vissa förutsättningar bedömas
som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken. Utbetalningar av
lönegarantiersättning ingår dock inte i bidragsbrottslagen
(2007:612). I samband med att bidragsbrottslagen utvärderades
2019 bedömde regeringen att de särskilda regler som finns i
bidragsbrottslagen, och som bl.a. innebär att brott kan begås av
grov oaktsamhet och genom underlåtenhet att anmäla ändrade
förhållanden, inte skulle bidra till att motverka de uppsåtliga
bedrägerier som riktas mot lönegarantin. Regeringen framhöll
samtidigt att lönegarantin i flera viktiga avseenden skiljer sig
från de förmåner som omfattas av bidragsbrottslagen, bl.a. genom
att det är en konkursförvaltare eller rekonstruktör som lämnar
uppgifter om en arbetstagares fordran till den utbetalande
myndigheten och inte den enskilde eller arbetsgivaren själv
(prop. 2018/19:132 s. 23). I samband med att beslutanderätten i
lönegarantiärenden förs över till en myndighet och ett
ansökningsförfarande införs, finns det anledning att utreda om
utbetalningar av lönegarantiersättning bör omfattas av
bidragsbrottslagens tillämpningsområde. Det är även något som
Skatteverket anfört i sin promemoria Lönegaranti. Lagen
(2008:206) om underrättelseskyldighet vid felaktiga
utbetalningar från välfärdssystemen har i dag samma
tillämpningsområde som bidragsbrottslagen (prop. 2018/19:132 s.
44 och 45). Av den anledningen finns det skäl att se över om
även den lagen bör inkludera lönegaranti, om bidragsbrottslagens
tillämpningsområde utökas. Ytterligare en närliggande fråga är
konkursförvaltarens skyldighet enligt konkurslagen (1987:672)
att underrätta allmän åklagare om misstänkta brott som upptäcks
under konkursförvaltningen. Enligt nuvarande regelverk ingår
inte exempelvis lönegarantibedrägerier, och det finns skäl att
se över om underrättelseskyldigheten bör utvidgas.
Vad som bör ingå i en ansökan och hur ett ansökningsförfarande
bör utformas behöver alltså analyseras. Det är viktigt att
förfarandet för att inleda ett ärende utformas på ett sådant
sätt att lönegarantin i det nya systemet fortsätter att vara
tillgänglig för dem som regelverket avser att skydda och att
lönegarantiärenden även fortsättningsvis kan hanteras skyndsamt.
Ett ansökningsförfarande skulle i vissa fall kunna bli
omständligt och öka den administrativa bördan för den enskilde
som har rätt till lönegaranti. Det är eftersträvansvärt att
ansökningsförfarandet är enkelt för såväl den som ansöker som
myndigheten som ska hantera ärendena. Det bör övervägas om det i
vissa situationer skulle vara mer lämpligt att exempelvis
konkursförvaltaren eller rekonstruktören initierar
lönegarantiärendet i stället för arbetstagaren.
Utredaren ska därför
• bedöma och lämna förslag på vad en ansökan om lönegaranti bör
innehålla,
• bedöma och lämna förslag på hur förfarandet för att inleda ett
lönegarantiärende bör utformas där enkelhet ska eftersträvas och
där digital inlämning av ansökan och efterföljande automatisk
hantering hos den ansvariga myndigheten ska vara möjlig,
• ta ställning till om det finns situationer då ett
ansökningsförfarande inte är lämpligt och hur ett ärende i dessa
fall ska inledas,
• ta ställning till om utbetalning av lönegarantiersättning bör
omfattas av bidragsbrottslagen och, som en följd av det, om
lönegarantiersättning bör inkluderas i tillämpningsområdet för
lagen om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar
från välfärdssystemen,
• bedöma om konkursförvaltares underrättelseskyldighet om
misstänkta brott som upptäcks under konkursförvaltningen bör
inkludera brott riktade mot lönegarantisystemet och i så fall
föreslå vilka brott, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
Avslag på lönegarantianspråk och ändring av beslut om
lönegaranti
Flera frågor som gäller beslutsfattandet i lönegarantiärenden
behöver utredas. Det behöver exempelvis övervägas hur
lönegarantibeslut bör utformas och vad de ska innehålla. Det är
även relevant att ta ställning till vilka som ska underrättas om
beslutet. I det nya lönegarantisystemet är det vidare viktigt
att förutsättningarna för att avslå lönegarantianspråk är
tydliga.
Den beslutande myndigheten kan enligt förvaltningslagen ändra
sitt beslut under vissa förutsättningar. Det behöver utredas om
dessa bestämmelser är tillräckliga eller om beslut om
lönegaranti bör kunna ändras i högre utsträckning än vad som
framgår av förvaltningslagen.
Utredaren ska därför
• bedöma och lämna förslag på hur beslut om lönegaranti ska
utformas, vad besluten ska innehålla, vilka som bör underrättas
om beslut och andra relevanta delar som hör till
beslutsfattandet,
• bedöma och lämna förslag på i vilka situationer och på vilka
grunder lönegarantianspråk ska kunna avslås,
• bedöma om beslut om lönegaranti bör kunna ändras i högre
utsträckning än vad som framgår av förvaltningslagen och i så
fall lämna förslag på i vilka situationer det ska kunna göras,
och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
En utökad kontroll och möjlighet att stoppa felaktiga
utbetalningar
Enligt förvaltningslagen ska en myndighet se till att ett ärende
blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En
välfungerande kontroll är en förutsättning för att
lönegarantibeslut ska kunna bli korrekta och för att förhindra
missbruk av lönegarantin.
Uppgifter som arbetstagaren, konkursförvaltaren eller
rekonstruktören har lämnat i ett lönegarantiärende kan behöva
stämmas av mot uppgifter som finns inom Skatteverket liksom hos
andra myndigheter såsom exempelvis Försäkringskassan och
Arbetsförmedlingen. Kompletterande uppgifter kan även behöva
inhämtas från andra aktörer, exempelvis konkursgäldenären eller
arbetstagarens bank. För att säkerställa korrekta beslut och
förhindra felaktiga utbetalningar behöver kontroller göras före
beslut. Det behöver också vara möjligt att göra kontroller efter
att beslut har fattats, exempelvis om nya uppgifter tillkommer
som kan ha betydelse för om ett beslut bör ändras. Under tiden
en efterhandskontroll pågår behöver det vara möjligt att kunna
stoppa framtida utbetalningar som har beslutats. Detsamma bör
gälla för det fall en efterhandskontroll visar att ett beslut om
utbetalning av lönegarantiersättning varit felaktigt.
Möjligheterna till kontroll behöver utformas så att
lönegarantiärenden kan hanteras skyndsamt samtidigt som
nödvändiga kontroller av riktigheten av uppgifter kan fullgöras.
I det nya lönegarantisystemet behöver kontrollen alltså vara
effektiv och välavvägd.
En kontroll som innebär ett utökat informationsutbyte mellan
aktörerna i systemet förutsätter noggranna överväganden vad
gäller sekretess, enskildas integritet och skydd för
personuppgifter.
Utredaren ska därför
• bedöma och lämna förslag på hur en effektiv och välavvägd
kontroll bör utformas i syfte att förhindra missbruk av
lönegarantin samtidigt som skyndsamhet och enskildas integritet,
inklusive skyddet för personuppgifter, värnas,
• bedöma och lämna förslag på vilka uppgiftsskyldigheter och
möjligheter till informationsutbyte som ska finnas,
• bedöma och lämna förslag på under vilka förutsättningar och på
vilket sätt beslutade utbetalningar ska kunna stoppas, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
Ett effektivt förfarande för överprövning och återkrav
Enligt förvaltningslagen överklagas myndighetsbeslut som
huvudregel till allmän förvaltningsdomstol. Vem som får
överklaga, hur överklagande görs, överklagandefrister m.m.
framgår också av förvaltningslagen. Det finns fördelar med att
tillämpa samma bestämmelser för överklagande oavsett ärendetyp,
men för vissa ärendetyper behövs det anpassade bestämmelser. Det
behöver därför analyseras om det finns behov av särskilda
bestämmelser för överklagande av lönegarantibeslut.
Det är viktigt att felaktigt utbetalad lönegarantiersättning kan
återkrävas. Dagens förfarande för återkrav är emellertid
komplext, vilket bl.a. leder till att det är svårt att återkräva
utbetald ersättning. Bestämmelserna om överprövning av
lönegarantibeslut och återkrav av lönegarantiersättning är inte
samordnade med varandra. Förfarandena för överklagande och
återkrav behöver vara effektiva, rättssäkra och anpassade efter ett
nytt lönegarantisystem där en myndighet, i första hand
Skatteverket, ansvarar för handläggningen.
Utredaren ska därför
• bedöma om det finns behov av särskilda bestämmelser för
överklagande av lönegarantibeslut och i så fall lämna sådana
förslag,
• lämna förslag på hur förfarandet för återkrav av
lönegarantiersättning ska utformas, och
• lämna nödvändiga författningsförslag.
Närliggande frågor
Utredaren är oförhindrad att ta upp andra närliggande frågor i
samband med de frågeställningar som ska utredas.
Konsekvensbeskrivningar
Utöver vad som följer av kommittéförordningen (1998:1474) ska
utredaren redovisa de konsekvenser som förslagen kan få för
berörda myndigheters verksamhet och organisation, liksom
konsekvenser för deras personal och personalförsörjning.
Kontakter och redovisning av uppdraget
Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta andra
utredningar och annat relevant arbete som bedrivs inom
Regeringskansliet, utredningsväsendet och inom EU. Utredaren ska
föra en nära dialog med berörda myndigheter, exempelvis
Skatteverket. Utredaren ska i sitt arbete inhämta synpunkter
från brottsbekämpande myndigheter samt, i den utsträckning som
det behövs, från andra relevanta myndigheter och organ samt
arbetsmarknadens parter.
Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2025.
(Arbetsmarknadsdepartementet)