Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Vårdnad, boende, umgänge, Dir. 2002:89
Departement: Justitiedepartementet
Beslut: 2002-06-27
Beslut vid regeringssammanträde den 27 juni 2002. Sammanfattning av uppdraget En parlamentarisk kommitté skall utvärdera 1998 års reform om vårdnad, boende och umgänge. Kommittén skall särskilt undersöka - hur socialnämnderna har klarat av sina nya arbetsuppgifter, - vad reformen har inneburit för strävandena att föra bort vårdnadsfrågor från domstolarna och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens, - hur de nya reglerna om gemensam vårdnad och boende tillämpas och vilka följder reformen i denna del har fått. Kommittén skall även utvärdera 1996 års reform om barns rätt att komma till tals. Kommittén skall därutöver göra en översyn av reglerna om verkställighet i 21 kap. föräldrabalken. En av kommitténs huvuduppgifter är att överväga om verkställigheten även i framtiden skall handläggas av allmän förvaltningsdomstol eller om handläggningen i stället bör flyttas till allmän domstol eller någon statlig förvaltningsmyndighet. Vidare skall kommittén överväga om man genom att utveckla medlingsinstitutet eller på annat sätt kan uppmuntra samförståndslösningar. En annan uppgift är att utreda om dagens regler om tvångsmedel och verkställighetshinder är lämpliga och ändamålsenliga. Också frågan om barnets rätt att komma till tals i verkställighetsmål skall uppmärksammas. Även vissa andra frågor om vårdnad, boende och umgänge skall utredas. Bakgrund 1998 års vårdnadsreform Den 1 oktober 1998 ändrades föräldrabalkens regler om vårdnad, boende och umgänge (prop. 1997/98:7, bet. 1997/98:LU12). Ändringarna syftade till att betona vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens. Ett annat syfte med reformen var att bereda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad. Ett viktigt inslag var en satsning på socialnämndernas arbete. Föräldrar som är överens kan numera reglera vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av socialnämnden. Ett avtal som godkänts av nämnden gäller och kan verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Föräldrarna kan få hjälp av kommunen att ingå ett sådant avtal. Genom reformen vidgades domstolens möjlighet att besluta om gemensam vårdnad. Domstolen kan nu besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig detta. En förutsättning är dock att gemensam vårdnad är bäst för barnet. Principen att föräldrar med gemensam vårdnad skall kunna enas i frågor som rör barnet modifierades något. Sålunda infördes en möjlighet att besluta om umgänge också när föräldrarna har gemensam vårdnad. Det blev vidare möjligt att vid gemensam vårdnad besluta vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med, vilket anses innebära att domstolen även kan besluta att barnet skall bo hos var och en av föräldrarna (s.k. växelvis boende). I december 1998 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att redovisa konsekvenserna av reformen och dess påverkan på socialtjänstens familjerättsliga arbete. Socialstyrelsen redovisade uppdraget i en skrivelse i april 2001. Som ett led i Regeringskansliets arbete med att följa upp 1998 års reform hölls i juni 2001 en hearing med berörda myndigheter och organisationer. 1996 års reform om barns rätt att komma till tals Den 1 januari 1996 infördes i föräldrabalken uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad och umgänge (prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2). Ändringarna innebar att domstolen vid bedömningen av barnets bästa skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Den som gör en utredning i mål om vårdnad och umgänge skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen. Genom 1998 års vårdnadsreform gjordes bestämmelserna om barns rätt att komma till tals tillämpliga även på mål om barns boende och vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal. Samtidigt markerades att barnets vilja inte endast är en omständighet att beakta vid bedömningen av barnets bästa utan också något som ibland bör beaktas fristående. Verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken Verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge regleras i 21 kap. föräldrabalken. Bestämmelserna är tillämpliga även för verkställighet av vissa utländska avgöranden. Mål om verkställighet prövas av allmän förvaltningsdomstol. Domstolen får uppdra åt en lämplig person (s.k. medlare) att verka för att den som har hand om barnet frivilligt fullgör sina skyldigheter. Misslyckas detta, skall domstolen besluta om verkställighet. Verkställighet får vägras, om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens avgörande eller socialnämndens godkännande av föräldrarnas avtal och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan prövas på nytt. Verkställighet får vägras också när det finns en risk som inte är ringa för att barnets själsliga eller kroppsliga hälsa skadas. Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då domstolen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller om barnet inte har fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande vis. Beslutar domstolen om verkställighet, får den förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Behovet av en utredning 1998 års vårdnadsreform och 1996 års reform om barns rätt att komma till tals Såväl 1998 års vårdnadsreform som 1996 års reform om barns rätt att komma till tals har varit i kraft under ett antal år. Tiden är nu mogen att låta utvärdera reformerna. Verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken Någon egentlig översyn av verkställighetsreglerna har inte gjorts sedan de infördes i föräldrabalken i slutet av 1960-talet. Genom de ändringar som har gjorts under de senaste årtiondena i föräldrabalken har sambandet mellan verkställighetsreglerna och vårdnadsreglerna delvis gått förlorat. Ett exempel är att reglerna om verkställighet fortfarande bygger på att gemensam vårdnad uppkommer direkt på grund av lag. En allmän översyn av verkställighetsreglerna bör nu göras, varvid vissa frågor bör uppmärksammas särskilt. Även andra frågor bör utredas Vid behandlingen av 1998 års vårdnadsreform tillkännagav riksdagen att möjligheten att från samhällets sida hjälpa föräldrar att nå överenskommelser om barnets försörjning borde övervägas tillsammans med vissa frågor om umgängesavdrag (se bet. 1997/98:LU12, rskr. 1997/98:230). Riksdagen har också tillkännagett att en analys bör göras av möjligheten att införa en automatisk prövning av vårdnadsfrågan i fall där den ena föräldern gjort sig skyldig till grov brottslighet mot den andra föräldern (bet. 2001/02:LU9, rskr. 2001/02:146). Det framstår som lämpligt att de frågor som riksdagen tagit upp övervägs i detta sammanhang. I bl.a. frågor och interpellationer i riksdagen och i utredningsbetänkanden har framförts synpunkter på och förslag till ändringar i regelsystemet. Även vissa av dessa frågor bör utredas nu. Uppdraget En kommitté med parlamentarisk förankring skall tillkallas och får följande uppdrag. En utvärdering av 1998 års vårdnadsreform Kommitténs huvuduppgift är att undersöka hur de nya reglerna om vårdnad m.m. tillämpas av domstolar och socialnämnder. På grundval av undersökningen skall kommittén ta ställning till om reglerna bör ändras i något avseende för att reformens grundläggande syften skall uppnås, nämligen att underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens, att bereda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och att betona principen om barnets bästa. Utvärderingen skall inriktas på hur socialnämnderna har klarat av sina nya arbetsuppgifter och vad reformen har inneburit för strävandena att föra bort vårdnadsfrågorna från domstolarna. Har de nya reglerna blivit det instrument för att nå samförståndslösningar som avsetts? En annan huvudfråga är vilka följder de nya reglerna om gemensam vårdnad och boende har fått. Det skall särskilt uppmärksammas hur de tillämpas när det har förekommit övergrepp eller misstanke om detta. Skulle det visa sig att möjligheten för domstolarna att besluta om växelvis boende mot en förälders vilja har fått negativa effekter, skall kommittén överväga om möjligheten bör begränsas eller avskaffas. En närliggande fråga är beslutanderätten inom ramen för gemensam vårdnad. Kommittén skall överväga om de regler om beslutsfattande som i dag gäller vid gemensam vårdnad är lämpligt utformade mot bakgrund av förutsättningarna att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Kommittén skall uppmärksamma de problem som Kommittén mot barnmisshandel har pekat på när det gäller att tillförsäkra barn psykiatrisk vård och behandling (se SOU 2001:72). Kommittén skall eftersträva att regelsystemet blir så utformat att gemensam vårdnad fungerar i det dagliga livet utan att alltför stora avsteg görs från principen att föräldrar med gemensam vårdnad skall kunna enas om det som rör barnet. Det är viktigt att bestämmelserna står i samklang med den familjerättsliga regleringen i övrigt; även föräldrar som bor tillsammans kan ha svårigheter att komma överens. Bestämmanderätten vid gemensam vårdnad bör så långt det är möjligt och lämpligt vara densamma för föräldrar som bor tillsammans som för särlevande föräldrar. En utgångspunkt beträffande gemensam vårdnad är att det inte skall ske en återgång till den ordning som gällde före 1998 års reform och som innebar att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad i sig uteslöt den vårdnadsformen. En utvärdering av 1996 års reform om barns rätt att komma till tals Kommittén skall undersöka hur domstolar och socialnämnder tillämpar de nya bestämmelserna från år 1996, med de ändringar som gjordes år 1998. På grundval av undersökningen skall kommittén överväga om reglerna bör ändras för att syftet med reformen skall uppnås, nämligen att skapa garantier för att barn får komma till tals och att barnets vilja blir beaktad i tillbörlig utsträckning. Det skall också övervägas om det finns anledning att ytterligare stärka barnets rätt att komma till tals. Att komma till tals är dock en rättighet för barnet, inte någon skyldighet. I samband med 1996 års reform betonades vikten av att reglerna inte verkar så att barnet utsätts för obehörig påverkan eller så att det pressas att ta ställning. Kommittén skall särskilt analysera vilka konsekvenser reformen fått med avseende på barnets bästa. Har den lett till att berättigade skyddsintressen satts åt sidan eller har den fått andra oönskade effekter? Om kommittén kommer fram till att så är fallet, skall kommittén överväga hur reglerna kan ändras för att bättre ta till vara barnets intressen. En översyn av verkställighetsreglerna i 21 kap. föräldrabalken Kommittén skall göra en allmän översyn av verkställighetsreglerna. Kommittén skall därvid undersöka hur reglerna tillämpas och ta ställning till i vad mån de bör ändras. Utgångspunkterna för kommitténs överväganden skall vara att allmän domstols och socialnämnds beslut om vårdnad m.m. skall följas, att verkställighet skall ske skyndsamt och att samförståndslösningar skall sökas. Kommittén skall särskilt uppmärksamma följande frågor. En första fråga är vilket organ som skall pröva verkställighet av avgöranden om vårdnad m.m., överflyttning av barn och vite. Domstolsutredningen föreslog i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) att verkställigheten skulle handläggas av tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Kommittén skall redovisa de skäl som talar för och emot att handläggning sker vid allmän domstol eller statlig förvaltningsmyndighet i stället för som i dag vid allmän förvaltningsdomstol samt ta ställning till om målen bör flyttas bort från förvaltningsdomstolarna. Anser kommittén att verkställighetsfrågorna bör prövas vid allmän domstol eller statlig förvaltningsmyndighet, skall det lämnas förslag på hur målen bör handläggas och vilka organisationsändringar som bör göras. En särskild fråga är i så fall hur lekmannainflytandet alltjämt kan tillgodoses. Allmän förvaltningsdomstol har ganska stora möjligheter att vägra verkställighet, och det kan ifrågasättas om dagens ordning i praktiken inte innebär att det kan bli fråga om en omprövning av allmän domstols avgörande. Kommittén skall överväga om de nuvarande reglerna kan stramas upp utan att skyddet för barnet för den skull sätts åt sidan. En fråga som särskilt bör uppmärksammas är om möjligheten att vägra verkställighet vid ändrade förhållanden bör vara kvar eller om det är tillräckligt att den som inte är nöjd med avgörandet kan få det omprövat i allmän domstol. Senare års reformer har syftat till att bana väg för samförståndslösningar. Föräldrar uppmuntras i dag att försöka lösa frågor som rör barnet innan en process inleds i domstol. Ju tidigare samarbetssamtal eller andra åtgärder kommer till stånd, desto lättare har föräldrarna att komma överens. Det är naturligt att nu gå vidare med inriktning på samförståndslösningar i de fall då allmän domstols avgörande inte följs och verkställighet söks. Erfarenheterna visar att medling vanligen är ett bra sätt att lösa tvister på verkställighetsstadiet. Kommittén skall överväga hur medlingsinstitutet kan utvecklas och förbättras. Frågor som skall uppmärksammas är om den tidsfrist inom vilken ett medlingsuppdrag som regel skall slutföras bör förlängas och om det i vissa svåra fall bör vara möjligt att utse flera medlare. En annan fråga som skall tas upp är om det bör vara möjligt att vid verkställighet utse medlaren eller någon annan person att under viss kortare tid närvara när umgänge utövas. Det skall också utredas om medlingsuppdraget bör inriktats på att få föräldrarna att nå samförståndslösningar i stället för att som i dag ta sikte på att få en tredskande part att rätta sig efter allmän domstols dom eller ett godkänt avtal (se 21 kap. 2 § föräldrabalken). Inte minst för barnets skull är det angeläget att allmän domstols avgöranden följs och kan genomdrivas. I dag kan två typer av tvångsmedel vara aktuella vid verkställighet: vite och polishämtning. Vite är inte alltid ett effektivt medel, och hämtning kan ofta vara en för barnet mycket ingripande åtgärd. Det är möjligt att andra åtgärder skulle vara lämpligare för att förmå den som har hand om barnet att fullgöra sina skyldigheter och bättre tillgodose barnets bästa. Det skall utredas vilka tvångsmedel som bör finnas och vilka förutsättningar som bör gälla för dem. Verkställigheten har många gånger föregåtts av en process i allmän domstol. Om barnet har fått komma till tals då, torde det som regel saknas anledning att undersöka barnets vilja också vid verkställigheten (se prop. 1994/95:224 och prop. 1997/98:7). Ibland kan det dock ha förflutit så lång tid att barnets inställning kan ha ändrats. Inte minst i dessa fall är det viktigt att barnet får göra sin röst hörd. Kommittén skall överväga om det behövs några lagändringar eller andra åtgärder för att tillförsäkra barnet rätten att komma till tals vid verkställigheten. Kommittén skall vidare överväga om verkställighetsreglerna bör ändras för att bättre samordnas med vårdnadsreglerna. Kommittén skall därutöver göra en språklig och redaktionell översyn av verkställighetsreglerna. I detta sammanhang skall kommittén också utreda om mål om överflyttning av barn enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn bör föras samman till ett eller några beslutande organ. Antalet sådana mål är få och genom att föra samman dem skulle möjligen den kompetens som behövs lättare kunna upprätthållas. Samtidigt är den principiella ordningen att länsrätterna har generell kompetens som första instans och att "specialforum" bör undvikas i möjligaste mån. Avvikelse från denna princip kan tänkas om tillräckligt starka skäl talar för det. Enbart det förhållandet att det rör sig om ett begränsat antal mål har dock i andra sammanhang inte ansetts vara ett sådant skäl (se prop. 1993/94:133 s. 32 och 1999/2000:142 s. 48). I Regeringskansliet pågår i övrigt en översyn av 1989 års lag. Andra frågor som skall utredas Domstolsprocesser om vårdnad Familjedomstolar och expertledamöter i familjemål har tidigare övervägts och avvisats. Det har inte framkommit något som föranleder att kommittén bör överväga dessa frågor på nytt. Samtidigt är det viktigt att domstolarna har tillgång till ett fullgott beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan behövas i vårdnadsmålen. Domstolen ansvarar för att frågor om vårdnad blir tillbörligt utredda. Kommittén skall bedöma om domstolarna och socialnämnderna i dag får tillgång till allt det beslutsunderlag som kan behövas. Om förhållandena inte anses tillfredsställande, skall kommittén föreslå hur domstolarna och socialnämnderna kan få tillgång till bättre underlag. Det är dock angeläget att barn- och ungdomspsykiatrins resurser inte tas i anspråk i alltför stor utsträckning och att målen inte onödigt drar ut på tiden (jfr bet. 1999/2000:LU15 s. 6). Domstolen kan uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att göra en vårdnadsutredning. Som regel görs utredningen av en tjänsteman vid socialnämndens förvaltning. Kommittén skall ta ställning till om den som gör en sådan utredning bör få ta del av uppgifter från andra socialnämnder än den han eller hon är knuten till. En möjlighet att ta in uppgifter från andra socialnämnder finns när det gäller nämndens prövning av föräldrars avtal (se 6 kap. 17 a § föräldrabalken). Motsvarande bestämmelser saknas dock när det gäller den som gör en vårdnadsutredning (jfr JO 2000/01:317 och 332 samt RÅ 1986 not 622). Även möjligheten att vid en utredning få tillgång till uppgifter från hälso- och sjukvården bör ses över (jfr JO:s beslut den 12 juni 2001 i ärende 2435-2000). Kommittén skall - mot bakgrund av den kritik som i vissa sammanhang riktats mot domstolarna (se bl.a. Barnombudsmannens årsrapporter 2000 och 2002) - undersöka och beskriva vilken kompetens i vårdnadsfrågor som finns hos domarna och vilken kompetensutveckling som pågår. Anser kommittén att det finns brister, skall det övervägas hur domarnas kompetens kan stärkas ytterligare. Det är möjligt att jämsides driva både en vårdnadsprocess och en process om verkställighet. I undantagsfall kan detta leda till att ett slutligt avgörande kan dröja till dess sex olika domstolar har uttalat sig. Domar i vårdnadsmål vinner dessutom inte rättskraft på vanligt sätt. Domstolen har vissa möjligheter att komma till rätta med upprepade processer, t.ex. meddela dom utan att utfärda stämning och ålägga en part som inlett rättegång utan anledning att stå för motpartens rättegångskostnader. I en departementspromemoria föreslås krav på prövningstillstånd vid överklagande från tingsrätt till hovrätt (Ds 2001:36). Kommittén skall överväga om det behövs ytterligare lagändringar, och i så fall vilka, för att komma till rätta med långvariga och upprepade domstolsprocesser. Något förbud mot omprövning av ett vårdnadsavgörande kan inte komma i fråga. Däremot skall det utredas om det är möjligt och lämpligt att inskränka rätten till omprövning, t.ex. på så sätt att en talan inte får tas upp till prövning förrän en viss minsta tid har förflutit från det frågan senast avgjordes eller genom ett krav på väsentligen ändrade förhållanden. En annan åtgärd som skall övervägas är att inskränka rätten att överklaga interimistiska beslut. Även andra åtgärder är tänkbara. En utgångspunkt skall vara att barnets intressen skall tas om hand på bästa sätt och att de krav rättssäkerheten ställer inte får sättas åt sidan. Samförståndslösningar om barnets försörjning 1998 års vårdnadsreform inriktades, som framgått, på att underlätta för föräldrar att nå samförståndslösningar när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Under riksdagsbehandlingen uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att ett system där man eftersträvar samförstånd mellan föräldrarna även när det gäller deras underhållsskyldighet borde övervägas närmare (bet. 1997/98:LU12 s. 56). I det sammanhanget borde det enligt riksdagen även undersökas vilka förutsättningar som finns att med förändrade beräkningsmetoder, bl.a. i fråga om villkoren för avdragsrätten och dygnsberäkningen vid umgängesavdrag, åstadkomma förenklingar i tillämpnings- och administrativt hänseende. Frågan att låta samarbetssamtalen omfatta också barnets försörjning har under senare tid tagits upp av Familjeutredningen (SOU 2001:24 s. 197) och av Domstolsverket i verkets utvärdering av rättshjälpslagen (Dv-rapport 2001:6 s. 93 f. och 98 f.). Kommittén skall överväga de frågor om barnets försörjning och umgängesavdrag som sålunda tagits upp. Kommittén skall särskilt ta ställning till om kommunerna i framtiden bör vara skyldiga att erbjuda samarbetssamtal även beträffande barnets försörjning och om de bör vara skyldiga att hjälpa föräldrar att träffa avtal om underhåll. Umgänge Det är viktigt för barn att ha kontakt också med andra närstående än föräldrarna, t.ex. mor- och farföräldrar. Det är i första hand barnets vårdnadshavare som ansvarar för att barnets behov av umgänge med andra närstående tillgodoses. Rätten att väcka talan i domstol om sådant umgänge ligger i dag på socialnämnden. Kommittén skall undersöka hur socialnämndens möjlighet att föra talan används i praktiken samt överväga om det finns anledning att ändra reglerna så att vissa närstående ges möjlighet att själva föra talan om umgänge i domstol under vissa förutsättningar. Kommitténs utgångspunkt skall vara att domstolsprocesser om umgänge så långt möjligt bör undvikas. Även de krav som den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ställer när det gäller skydd för familjelivet och rätten till en rättvis rättegång skall uppmärksammas (se bl.a. Scozzari och Giunta mot Italien, Europadomstolens dom den 13 juli 2000 och Fidler mot Österrike, Europakommissionens beslut den 3 december 1997). Möjlighet att besluta om annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. genom brev, fax och telefon, finns i bl.a. Danmark och Finland. Sådan kontakt skulle kunna vara värdefull för barnet och stärka barnets rätt när direkt umgänge inte är lämpligt och när det är svårt att få till stånd ett regelbundet direkt umgänge, t.ex. därför att barnet bor långt från den ena föräldern. Frågan om att i Sverige införa en möjlighet för domstol att besluta om sådan kontakt övervägdes i samband med 1998 års vårdnadsreform. Det saknades dock då underlag för att bedöma hur regleringen slagit ut i andra länder och några regler föreslogs därför inte. Kommittén skall redogöra för de erfarenheter som finns av regler om annan form av kontakt samt ta ställning till om det bör införas en möjlighet för domstol att besluta om annan kontakt och, i så fall, vad som bör gälla för detta. Det arbete med en konvention om umgänge med barn som just avslutats inom Europarådet skall därvid beaktas. Situationer där ett umgänge ställer särskilda krav När det gäller föräldrar som gjort sig skyldiga till övergrepp, men också när det gäller föräldrar som t.ex. lider av allvarliga psykiska störningar eller missbrukar alkohol eller narkotika, ställer ett eventuellt umgänge särskilda krav. Detsamma gäller i de fall där en förälder som barnet bor tillsammans med har skyddade personuppgifter. Särskilda krav med avseende på umgänget kan även finnas när den ena föräldern genom beslut om besöksförbud har förbjudits kontakta den andra föräldern. För att socialnämnden skall få vetskap om sådana situationer och kunna hjälpa till så att barnet kan få sitt behov av umgänge tillgodosett infördes år 2001 en särskild anmälningsskyldighet till socialnämnden för åklagare och domstol (4 a § förordningen [1988:691] om tillämpning av lagen [1988:688] om besöksförbud). En domstol eller en åklagare som meddelar beslut om besöksförbud skall genast underrätta socialnämnden, om den som beslutet avses skydda och den mot vilken beslutet avses gälla har gemensamma barn under 18 år. Kommittén skall undersöka i vilken utsträckning socialtjänsten hjälper till för att underlätta umgänget i situationer där den ena föräldern meddelats besöksförbud och i andra situationer där umgänget ställer särskilda krav. Kommittén skall överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att i förekommande fall underlätta umgänget i de aktuella situationerna och för att skapa garantier för att umgänget sker under betryggande former. Kommittén skall i detta sammanhang uppmärksamma de oklarheter som Justitieombudsmannen har pekat på när det gäller medverkan av kontaktperson (se JO:s beslut den 25 april 2002 i ärende 3159-1999). Våld i hemmet Kommittén skall undersöka hur barnets bästa i dag tillgodoses i de fall där en förälder gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet mot den andra föräldern, framför allt våldsbrott (jfr bet. 2001/02:LU9). På grundval av den gjorda undersökningen skall kommittén överväga om några åtgärder bör vidtas för att bättre ta hand om barnets behov och intressen. Kommittén skall därvid ta ställning till om det bör införas en automatisk prövning av vårdnaden eller umgänget när en förälder begått vissa brottsliga handlingar mot den andre. Det ingår inte i kommitténs uppdrag att föreslå en lagändring som innebär att en förälder automatiskt förlorar vårdnaden i sådana situationer. I anslutning till våld i hemmet har en annan fråga väckts, nämligen den om talerätt. I dag kan socialnämnden väcka talan om överflyttning av vårdnaden. Det kan inte helt uteslutas att det skulle kunna ha positiva effekter och utgöra ett värdefullt bidrag till strävandena att stärka barnets rätt om man lät även andra göra det. När en tvist hamnar i domstol blir dock förhållandet mellan dem som agerar lätt mer konfliktfyllt än vad det annars skulle vara. Det är inte heller lämpligt att ge var och en som anser sig stå barnet nära en möjlighet att inleda en domstolsprocess. Kommittén skall överväga om en talerätt för närstående likväl bör införas och, i så fall, ange vilka förutsättningar som bör gälla för detta. Folkbokföring Enligt folkbokföringslagen (1991:481) skall en person folkbokföras där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Den som kan anses bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist. Detta gäller också för barn. Ett domstolsbeslut eller ett godkänt avtal om barnets boende får inte någon avgörande betydelse för barnets folkbokföring (prop. 1997/98:7 s. 58). Detta kan göra det svårt för föräldrarna att förutse de ekonomiska effekterna av ett beslut eller ett avtal om barnets boende. Barnets folkbokföring har betydelse bl.a. för vem av föräldrarna som har rätt att uppbära det särskilda bidraget för hemmavarande barn inom bostadsbidraget. Kritik har också riktats mot den praxis som utvecklats och som innebär att ett barn ibland alltjämt skall vara folkbokfört på den fastighet där familjen bodde innan föräldrarna separerade, trots att barnet till övervägande del vistas hos den förälder som flyttat därifrån. Någon avgörande betydelse bör inte heller i framtiden i folkbokföringssammanhang tillmätas en dom eller ett avtal om barnets boende. Mot bakgrund av den kritik som framförts skall kommittén dock kartlägga gällande praxis och lämna förslag till åtgärder för att öka förutsebarheten när det gäller folkbokföringen. Det är möjligt att förutsebarheten skulle kunna förbättras genom information till föräldrarna och genom utbildningsinsatser. En del av de problem som kan finnas särskilt vid växelvis boende kan eventuellt åtgärdas genom ändringar i andra regelsystem (så har skett genom ändrade regler om underhållsstöd vid växelvis boende, prop. 1999/2000:118). Det ingår inte i kommitténs uppdrag att överväga dubbel folkbokföring av barn som bor växelvis hos föräldrarna. Skrivelser och brev Ett flertal skrivelser och brev har kommit in till Justitiedepartementet de senaste åren med synpunkter på nuvarande lagstiftning på området. De ärenden som finns i departementet skall i den mån det bedöms lämpligt och i samråd med kommitténs ordförande överlämnas till kommittén. Övrigt Kommittén skall i första hand behandla de frågor som har tagits upp ovan. Kommittén är oförhindrad att ta upp även andra närliggande frågor om det bedöms motiverat. Arbetet skall ha ett barnperspektiv: frågorna skall ses med barnets ögon och barnet skall sättas i fokus. Kommittén skall redovisa och beakta gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden. Kommittén skall redogöra för effekterna för den nordiska rättslikheten av de förslag som läggs fram. Kommittén skall också uppmärksamma den studie av regelsystemen i Australien, Kanada och Storbritannien som Nordiska ministerrådet genomför och som skall redovisas vid utgången av år 2002. Kommittén skall i sitt arbete följa och beakta den fortsatta beredningen av de förslag som läggs fram i departementspromemorian Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser (Ds 2002:13) och i departementspromemorian Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer (Ds 2001:73). Även det pågående arbetet med en översyn av lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall beaktas. Kommittén skall föreslå de författningsändringar som behövs. Förslagens ekonomiska konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen (1998:1474), varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar förslagen innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna. Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 2004. (Justitiedepartementet)