Regeringskansliets rättsdatabaser

Beslut vid regeringssammanträde den 20 juni 2001. Sammanfattning av uppdraget Ordningen vid stora evenemang är av central betydelse inte bara för att viktiga möten skall kunna genomföras utan också för att värna demonstrationsfriheten och stärka enskildas rättstrygghet. Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg 14-16 juni 2001 tillkallar regeringen en kommitté för att se över polisens möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar. I uppdraget ingår att göra en kartläggning och analys av händelserna vid Göteborgsmötet. Kommittén skall, med utgångspunkt i den analysen och i erfarenheter av liknande evenemang, överväga och föreslå åtgärder som med behållen respekt för demonstrationsfriheten kan leda till att allvarliga ordningsstörningar kan förebyggas och bekämpas. Frågor som kan aktualiseras är bland annat - förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper - polisens planering, förberedelser och organisation inför större internationella evenemang, - det internationella polissamarbetet, - regler och rutiner för tillfälliga gränskontroller mot andra Schengenländer, - polisens beredskap och kompetens för ingripanden mot allvarliga ordningsstörningar, - förutsättningar för identifiering av deltagare i ordningsstörande folksamlingar och andra åtgärder för att säkra bevisning, - polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m., - polisens möjligheter att använda viss utrustning för att bekämpa allvarliga ordningsstörningar, - reglerna om att använda beredskapspolisen. Det står kommittén fritt att överväga också andra frågor som kommittén finner motiverade med anledning av uppdraget. Kommittén skall inte uttala sig om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstols prövning, såsom frågor om ersättning. I sitt arbete skall kommittén beakta om enskilda som kan bidra med information är eller riskerar att bli föremål för brottsutredning. Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2002. Bakgrund Under senare tid har det varit vanligt att internationella möten om t.ex. världshandelsfrågor har uppmärksammats av olika opinionsgrupper som har anordnat demonstrationer eller gjort sina åsikter hörda på annat sätt. Samtidigt har det vid flera tillfällen förekommit att sådana möten har skakats av ordningsstörande folksamlingar där deltagare bl.a. kastat sten, förstört bilar och lokaler samt angripit polisen. Senast inträffade detta vid Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001. Ordningsstörningar och våld av det slag som förekom vid Göteborgsmötet utgör ett hot mot demokratin i flera avseenden. För det första hotar de att hindra våra demokratiskt valda företrädare från att mötas och diskutera samarbete kring viktiga politiska frågor. För det andra hindras demokratiska organisationer från att utöva sin grundlagsfästa rätt att anordna demonstrationer eller på annat sätt uttrycka sina åsikter. Dessutom leder angreppen till att människor skadas, egendom förstörs och samhället känns otryggare. Inför Göteborgsmötet förde polisen en dialog med politiska organisationer och grupper som anordnade demonstrationer eller på annat sätt bedrev opinionsbildning i samband med mötet. Regeringens mening är att detta samtal bör fortsätta och utvecklas. Det är polisväsendet som har det grundläggande ansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med evenemang av detta slag. Det hindrar inte att även andra myndigheter och organisationer har viktiga uppgifter i det avseendet. Frågan om vilka befogenheter polisen bör ha när det gäller att upprätthålla ordning och säkerhet vid större evenemang är inte ny. Frågan har senast övervägts i samband med beredningen av Polisrättsutredningens delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60). Övervägandena ledde till ändringar i polislagen för att ge polisen rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Polisen fick också rätt att under vissa förutsättningar spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till visst område eller utrymme och möjlighet att anvisa deltagare i en folksamling att följa viss väg (prop. 1996/97:175). Lagändringarna trädde ikraft den 1 april 1998. Även om det har förflutit förhållandevis kort tid sedan ikraftträdandet, kan det efter händelserna vid Göteborgsmötet finnas skäl att överväga om ytterligare lagstiftningsåtgärder behövs. Uppdraget Kommittén skall överväga och föreslå åtgärder när det gäller polisens arbete för att säkra ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka den enskildes rättstrygghet i samband med stora evenemang. Uppdraget omfattar att se över polisens befogenheter och arbetssätt när det gäller att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar i sådana sammanhang. Också organisatoriska frågor kan behöva övervägas. Översynen skall föregås av en kartläggning och analys av händelserna i samband med Göteborgsmötet. Kartläggning och analys av händelserna i samband med Göteborgsmötet m.m. Kommittén skall kartlägga och analysera polisväsendets planering och organisation för säkerhetsfrågorna inför mötet. Den skall bl.a. undersöka hur underrättelseinformation har använts i arbetet, tillgången till polisresurser och utrustning samt hur polispersonalen har utbildats och förberetts för uppgiften. Den skall också granska polismyndighetens samverkan med Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen och andra polismyndigheter samt med åklagarväsendet och andra berörda myndigheter. Samarbetet och dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper skall också studeras. Kartläggningen skall också omfatta åklagarväsendets, domstolsväsendets och kriminalvårdens planering inför mötet. Kommittén skall bedriva sitt arbete i nära samverkan med berörda myndigheter. Den skall också beakta andra myndigheters utvärderingar, analyser och granskningar. Utredningen skall inhämta upplysningar om de lagregler och den ordning som finns i andra europeiska länder, särskilt de nordiska, när det gäller polisens befogenheter och möjligheter att förebygga och bekämpa allvarliga ordningsstörningar. Kartläggningen och analysen skall utgöra underlag för kommitténs överväganden om ordningsstörningar kan undvikas eller minska genom ändrade regler eller om myndigheternas planering, samverkan eller insatser i övrigt kan utformas annorlunda. Huvuduppgiften är att se över polisväsendets befogenheter och arbetssätt och föreslå förbättringar. Om inte annat anges omfattas andra myndigheter av uppdraget på det sättet att polisväsendets samverkan med berörda myndigheter och organisationer skall analyseras. Kartläggningen skall beakta hur dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper har genomförts. Frågan om hur dialogen med politiska organisationer och opinionsgrupper kan utvecklas ingår i huvuduppgiften. I den utsträckning kommitténs överväganden föranleder författningsändringar skall förslag till sådana läggas fram. Följande frågor är av särskilt intresse att överväga. Förutsättningarna för att utveckla och förstärka polisens dialog med politiska organisationer och andra opinionsgrupper För en öppnare och effektivare polisverksamhet är det naturligt och ändamålsenligt att enskilda medborgares engagemang och inflytande ökar. I polisens och andra myndigheters arbete med att förebygga och bekämpa ordningsstörningar vid större evenemang behöver polisen och andra myndigheter samråda med politiska organisationer, andra opinionsgrupper och arrangörer. Inför Göteborgsmötet förde polisen en dialog med flera sådana organisationer eller grupper. Det är nödvändigt att hela tiden utveckla och förstärka formerna för samrådet mellan polisen och enskilda medborgare i allt praktiskt polisarbete. Det kan nämnas att polisens arbete för att bättre kunna förebygga och bekämpa oroligheter vid större idrottsevenemang omfattar en fortlöpande dialog mellan polisen, idrottsföreningarna och supporterklubbarna. Polisens planering, förberedelser och organisation inför stora internationella evenemang Stora internationella evenemang ställer särskilda krav på polisens organisation vid planering och andra förberedelser. Organisationen måste bl.a. beakta kraven på samverkan mellan olika polismyndigheter, mellan den centrala och lokala nivån inom polisväsendet och mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen. Också åklagarväsendet och kriminalvården måste integreras i planeringen. Planering och förberedelser måste ske i samverkan mellan myndigheterna och i vissa hänseenden mellan myndigheterna och Regeringskansliet eller andra mötesarrangörer. Underrättelseinformation från inhemska och utländska källor måste sammanställas, analyseras och användas som underlag för planering och beslut. Av intresse i detta sammanhang är bl.a. det internationella rättsliga samarbetet och utbytet av information som behövs för brottsutredningar. Det är också nödvändigt, inte minst för att värna demonstrationsfriheten, att upprätthålla en dialog med politiska organisationer och opinionsgrupper. Om resultatet av kommitténs arbete visar på brister i den nu rådande organisationen för planering och förberedelser skall kommittén föreslå lämpliga åtgärder. Kommittén skall uppmärksamma att polisens organisation är föremål för diskussion. SÄPO/Rikskrimkommittén (Den centrala polisen, SOU 2000:25) föreslog i april 2000 bl.a. att Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen skulle slås samman. Regeringen har som ett led i det ärendets fortsatta beredning uppdragit åt Rikspolisstyrelsen att se över gränsdragningen mellan den öppna polisen och Säkerhetspolisen samt mellan Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna (Ju2000/2240/PÅ). Uppdraget skall redovisas senast den 29 juni 2001. Rikspolisstyrelsen har i polisväsendets budgetunderlag för åren 2002-2004 hemställt att regeringen låter utreda frågan om att bilda en myndighet, Polisen. Kommitténs överväganden i fråga om organisationen och samverkan inom polisväsendet kommer att beröra många frågor som omfattas av Säpo/Rikskrimkommitténs och Rikspolisstyrelsens förslag. Kommittén skall noga följa Regeringskansliets fortsatta beredning av dessa förslag. Det internationella polissamarbetet Ett välutvecklat internationellt polissamarbete är en förutsättning för att kunna förbereda händelser som Göteborgsmötet. Den svenska polisen deltar aktivt i bl.a. det nordiska polis- och tullsamarbetet med sambandsmän (PTN), Schengen, Europol och Interpol samt Östersjösamarbetet. Inom ramen för dessa samarbetsformer utbyts information om personer och föremål. Vissa internationella samarbetsformer är reglerade i särskilda avtal. Polisen kan lämna personuppgifter ur polisregister till andra länders polismyndigheter och till internationella polisorganisationer om det följer av internationella överenskommelser. Rikskriminalpolisen är ansvarig för kontakterna på central nivå. I brottsutredningar kan polismyndigheterna samarbeta direkt och självständigt med polismyndigheter i andra nordiska länder. En betydande andel av de personer som omhändertogs eller greps, anhölls och häktades för brott i samband med händelserna i Göteborg var hitresta utländska medborgare. Även i övrigt finns uppgifter om att andelen hitresta från utlandet var relativt stort bland dem som stod för ordningsstörningarna i Göteborg. Det kan antas att vissa av dessa tidigare tagit del i andra allvarliga ordningsstörningar. För att förhindra liknande händelser är det av central betydelse att kunna utbyta information och underrättelser med andra länder. Sammanfattningsvis är det viktigt att det internationella samarbetet fördjupas och utvidgas. Kommittén bör i detta avseende föreslå de ändringar i regelverk, rutiner och annat som dess kartläggning och analys kan föranleda. Gränskontrollen i Schengenområdet Från den 25 mars i år deltar Sverige operativt i Schengensamarbetet tillsammans med alla EU-länder utom Storbritannien och Irland. Även Norge och Island deltar, trots att de inte är EU-länder. Schengensamarbetet innebär att de deltagande länderna har upphävt personkontrollen vid sina gränser mot andra Schengenländer (inre gräns) men behållit personkontrollen mot alla länder utanför Schengenområdet (yttre gräns). I vissa fall kan personkontroll vid inre gräns vara betydelsefull för att hindra att personer som kan misstänkas anstifta, förbereda eller begå brott reser in i landet. Regeringen kan därför enligt Schengenkonventionens bestämmelser tillfälligt införa kontroller vid Sveriges inre gräns om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller rikets säkerhet. Med stöd av 5 kap. 2 § utlänningsförordningen (1989:547) får regeringen i sådana fall besluta att kontroll under en begränsad tid skall genomföras även vid en inre gräns. Om ett omedelbart ingripande krävs får polismyndigheten i samråd med Rikspolisstyrelsen vidta nödvändiga åtgärder i avvaktan på regeringens beslut. I samband med Göteborgsmötet genomfördes en sådan inresekontroll vid den svenska gränsen mot Danmark (färjelinjen Fredrikshavn - Göteborg). Kommittén skall, om kartläggningen föranleder det, överväga om det finns behov av ändrade regler eller rutiner för tillfälliga kontroller mot andra Schengenländer. Polisens beredskap och kompetens för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar De allvarliga ordningsstörningar som ägde rum i Göteborg ställde höga krav på de polismän som deltog och på deras utrustning. Händelserna visar att det finns ett behov av poliser med särskild träning, kapacitet och utrustning för uppgifter av detta slag. Inom polisen finns särskilda insatsstyrkor. I första hand är det piketerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Hos Polismyndigheten i Stockholms län finns dessutom den nationella insatsstyrkan som numera utan särskilda restriktioner får användas i de situationer där dess kompetens är till nytta. Den nationella insatsstyrkan är samordnad med piketpolisen i Stockholm. De nämnda enheterna har allt mer kommit att fungera som en nationell resurs, som genom förstärkningsrörelser används över hela landet. Det gällde vid Göteborgsmötet men också många andra händelser. Till följd av polismyndigheternas relativa autonomi finns det vissa skillnader mellan styrkornas taktiska uppträdande, utrustning m.m. Allteftersom styrkorna i ökande utsträckning arbetar tillsammans vid olika händelser ökar behovet av samordning av deras uppträdande. Rikspolisstyrelsen har uppmärksammat dessa frågor och ser för närvarande över dem inom ramen för ett särskilt taktikprojekt. Kommittén skall överväga hur det ska säkerställas att polisen har den beredskap och kompetens som behövs för att ingripa mot allvarliga ordningsstörningar. Kommittén skall hålla sig underrättad om hur Rikspolisstyrelsens utvecklingsarbete bedrivs och bedöma behovet av att i större utsträckning koordinera och samöva de olika piketstyrkorna och den nationella insatsstyrkan. Möjligheter att identifiera deltagare i ordningsstörande folksamlingar Vid flera demonstrationer på senare tid har deltagare uppträtt maskerade. Vid Göteborgsmötet var ett stort antal av de mest aktiva i angreppen mot polisen och skadegörelsen maskerade. Maskeringen hade rimligen inget annat syfte än att försvåra identifiering av deltagarna och på det viset hindra lagföring. Rätten att demonstrera är en fundamental rättighet i vårt samhälle. Den är därför skyddad i regeringsformen. Demonstrationsfriheten får bara begränsas om det behövs med hänsyn till ordning och säkerhet vid demonstrationen eller till trafiken samt om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka epidemi. Det är polismyndigheten som prövar frågor om tillstånd att anordna demonstration. Polisen har rätt att i samband med tillståndsprövningen meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid demonstrationen. Det är för närvarande inte möjligt att föreskriva att demonstranter inte får vara maskerade. En sådan föreskrift har ansetts gå utöver de begränsningar av demonstrationsfriheten som regeringsformen tillåter. Våra grannländer Norge och Danmark har infört förbud mot att uppträda maskerad vid demonstrationer. I t.ex. den danska lagstiftningen görs undantag från förbudet om demonstrantens avsikt med att dölja ansiktet är att skydda sig mot vädret eller något annat godtagbart skäl. Även i Sverige har frågan om förbud mot maskering vid demonstrationer diskuterats. Frågan har också prövats av riksdagen vid flera tillfällen de senaste åren. Så sent som i februari i år behandlade Justitieutskottet en motion om rätt för polisen att identifiera maskerade demonstranter, även om inget brottsligt inträffat (2000/01:JuU11). Konstitutionsutskottet har bl.a. i betänkandet 1999/2000:KU11 behandlat en motion om förbud mot att bära mask vid demonstrationer. Riksdagen har dock vid samtliga tillfällen avslagit de motioner som väckts i ämnet. Det krävs naturligtvis starka skäl för varje åtgärd som skulle kunna uppfattas som en begränsning av demonstrationsfriheten. I en demokrati som vår måste det finnas ett mycket stort utrymme för den enskilde att offentligt ge uttryck för sina åsikter, oavsett vilka åsikterna är och hur den enskilde väljer att framföra dem. All maskering vid demonstrationer behöver inte bero på en vilja att undgå identifiering av polisen för att på så sätt hindra lagföring i Sverige. Det kan undantagsvis finnas godtagbara skäl för att inte avslöja den egna identiteten vid en demonstration. Vid demonstrationer mot diktaturregimer kan deltagare eller anhöriga riskera repressalier om det blir känt vem som deltagit i protestaktioner mot regimen. Även andra som demonstrerar fredligt kan av olika skäl vara rädda för efterräkningar. Det kan också tänkas fall då användare av masker eller annan maskering utgör ett symboliskt eller humoristiskt inslag i en fredlig demonstration. Vidare finns det människor som av religiösa skäl döljer sitt ansikte. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser skall kommittén utreda även denna fråga. Vid den översynen måste hänsyn tas till att demonstrationsfriheten är skyddad i regeringsformen och att en reglering av rätten att vara maskerad vid demonstrationer kan kräva grundlagsändringar. Hänsyn bör också tas till hur rätten att vara maskerad påverkar demonstrationsrätten och den personliga säkerheten för den som inte är maskerad. Den lösning som kan bli aktuell måste utgöra en från demokratisk utgångspunkt godtagbar avvägning mellan den fundamentala rätten att demonstrera och samhällets intresse av att förebygga och klara upp allvarlig brottslighet. Polislagens bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden och andra regler som syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga brott m.m. Utöver den grundläggande regleringen i regeringsformen finns bestämmelser i ordningslagen (1993:1617) om demonstrationer och andra allmänna sammankomster. Polismyndigheten får enligt ordningslagen bl.a. meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid demonstrationen (2 kap 16 §). Dessutom får polismyndigheten under vissa förutsättningar ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning (2 kap. 22-24 §§). Enligt polislagen får polisen ingripa mot personer som uppträder ordningsstörande. Bestämmelserna innebär att personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får avvisas eller avlägsnas från ett område eller ett utrymme. Detsamma gäller om det behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas. Om avvisande eller avlägsnande inte räcker för att uppnå avsett resultat, får polisen också tillfälligt omhänderta personen (13 § polislagen). Den omhändertagne får inte hållas kvar längre än sex timmar (16 § polislagen). En polisman får använda våld för att utföra dessa uppgifter i den mån det är nödvändigt. Allmänna förutsättningar för våldsanvändning är att andra medel skall vara otillräckliga och att våldet, med hänsyn till omständigheterna, är försvarligt (10 § polislagen). Polislagen innehåller också bestämmelser om bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande åtgärder. År 1998 tillkom 13 b och 13 c §§ i polislagen sedan det visat sig att bestämmelserna i 13 § polislagen var otillräckliga för att polisen skulle komma till rätta med ordningsstörningar i stora folksamlingar. 13 § polislagen kräver att förutsättningarna för ett ingripande prövas för varje enskild person. Bestämmelsen i 13 c § innebär att polisen kan inskränka sin prövning till frågan om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den som ingripandet riktar sig mot kan betraktas som deltagare i folksamlingen. Bestämmelserna syftar till att upprätthålla allmän ordning och inte i första hand till att säkra framtida lagföring för brott. När det finns misstanke om att brott förövats kan i stället reglerna i rättegångsbalken om förhör, medtagande till förhör, gripande, anhållande och häktning (se 23-24 kap. rättegångsbalken) bli av betydelse. Kommittén skall överväga om reglerna om avvisning, avlägsnande och tillfälligt frihetsberövande samt andra åtgärder som kan vidtas vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade. Kommitténs arbete i denna del bör i första hand inriktas på de regler som har till syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, dvs. bestämmelserna i polislagen. Kommittén är emellertid fri att, i den mån det föranleds av kommitténs iakttagelser under utredningsarbetet, se över också ordningslagens och rättegångsbalkens regler samt straffrättsliga bestämmelser på området. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i att behovs- och proportionalitetsprinciperna (8 § polislagen) också fortsättningsvis skall utgöra grundprinciperna vid polisingripanden. Givetvis måste även Sveriges internationella åtaganden beaktas i detta sammanhang. En av de arbetsmetoder som används av polisen är att ringa in eller "stänga av" en folksamling som utgör en allvarlig fara för den allmänna ordningen eller säkerheten. Ett ingripande enligt 13 c § polislagen förutsätter att polisen på platsen gör en prövning av om folksamlingen som sådan kan anses ha stört den allmänna ordningen och om den som ingripandet inriktar sig mot kan betraktas som deltagare i folksamlingen. Polisen kan givetvis inte ingripa mot de personer som endast råkat hamna i folksamlingen. Enligt gällande rätt måste prövningen ske så snabbt att avstängningen inte i sig blir att betrakta som ett frihetsberövande. Det finns inte några särskilda bestämmelser om kvarhållande av personer i folksamling i polislagen. En särskild fråga som skall utredas är därför möjligheterna för polisen att hålla kvar personer som deltagit i ordningsstörande folksamlingar. Polisens utrustning m.m. En polisman har enligt 10 § polislagen rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Rätt att använda våld förutsätter alltid att andra åtgärder är otillräckliga och våldet är försvarligt. Då har en polisman som möts med våld eller hot om våld, som med laga stöd skall frihetsberöva någon och möts av motstånd eller som med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme rätt att använda våld. I vissa situationer där en polisman tvingas göra bruk av sin rätt att använda våld kan det vara otillräckligt att använda enbart kroppskrafter. Då aktualiseras användning av olika hjälpmedel, som batong, tårgas eller skjutvapen. Dessutom används hundar och hästar i polisverksamheten. Polisens befogenheter när det gäller användningen av hjälpmedel och annan utrustning regleras ytterst av polislagens allmänna regler om polisingripanden och våldsanvändning (se särskilt 8 och 10 §§ polislagen). Dessutom finns föreskrifter på lägre författningsnivå som, inom denna ram, ger riktlinjer för användningen av vissa typer av hjälpmedel. Bestämmelser om användning av skjutvapen finns t.ex. i kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten. Särskilda myndighetsföreskrifter finns också för användningen av tårgas. Det bör också nämnas att allmänna straffrättsliga ansvarsfrihetsregler, som reglerna om nödvärn, kan ha betydelse för rätten att använda hjälpmedel i en konkret situation. Kommittén skall överväga om de bestämmelser som styr polisens användning av hjälpmedel och annan utrustning vid allvarliga ordningsstörningar är ändamålsenligt utformade. Beredskapspolisen Beredskapspolisen är totalförsvarspliktiga som skrivs in med civilplikt efter det att de lämnat fältförbanden. De är avsedda att användas - som ett komplement - för skydd och bevakning av viktiga anläggningar. De har inte den kompetens och utrustning som krävs för att kunna användas vid allvarliga ordningsstörningar. Bestämmelser om när beredskapspoliser får användas finns i förordningen (1986:616) om beredskapspolisen. Tidigare kunde beredskapspoliser kallas in för tjänstgöring endast i syfte att höja försvarsberedskapen. Genom en ändring i förordningen år 1999 öppnades en möjlighet att använda beredskapspoliser även i fredstid, om samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Det rör sig om extrema och allvarliga situationer av närmast nationell omfattning där polisens vanliga resurser inte räcker till. De situationer som avses är sådana där det krävs att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen. I fredstid kan beredskapspoliser användas endast efter överenskommelse med varje enskild beredskapspolisman. Kommittén skall överväga om det finns anledning att utvidga möjligheterna att använda beredskapspoliser i fredstid. Uppdragets genomförande Utredningsarbetet skall bedrivas skyndsamt. Kommittén skall med förtur ta sig an uppgiften att kartlägga och analysera händelserna i samband med Europeiska rådets toppmöte i Göteborg. Till stöd för kommittén i dess arbete med förslagen skall en referensgrupp med representanter för riksdagspartierna inrättas. Kommittén kan också, om så behövs, inrätta arbetsgrupper för särskilda arbetsuppgifter. Kommittén skall i sitt arbete samverka med berörda myndigheter och andra organisationer. Kommittén kan redovisa sitt uppdrag i ett eller flera delbetänkanden. Uppdraget skall slutredovisas senast den 31 maj 2002. (Justitiedepartementet)