Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1999:48 Beslut vid regeringssammanträde den 17 juni 1999. Sammanfattning av uppdraget Förverkandeutredningen (Ju 1997:02) ges i uppdrag att utöver vad som anges i de ursprungliga direktiven utreda ytterligare två frågor. För det första skall utredningen undersöka om möjligheterna att förverka mutor samt vinster från bestickning eller mutbrott bör utvidgas för att därigenom bättre uppfylla åtagandet i den inom OECD upprättade konventionen om bekämpande av korruption i internationella affärsförbindelser För det andra skall utredningen mot bakgrund av ett beslut inom EU undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa förklaringen till artikel 2 punkt 1 i Europarådets förverkandekonvention av år 1990. Artikeln föreskriver att parterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna förverka hjälpmedel och vinning av brott och Sverige har förklarat att artikeln skall vara tillämplig på endast vissa typer av brott. Utredningen skall lämna de förslag till författningsändringar som den finner nödvändiga. Tiden för uppdraget förlängs till utgången av oktober 1999. Huvuddirektiven Regeringen beslutade den 20 mars 1997 om direktiv till en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om att förverka vinning av brott (Dir. 1997:48). Utredningen antog namnet Förverkandeutredningen. Huvuduppgiften för utredningen är att, mot bakgrund av utvecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov organiserad brottslighet, särskilt narkotikabrottslighet, undersöka om dagens regler om att förverka vinning av brott är tillräckliga för att kunna angripa denna brottslighet på ett effektivt sätt. Utredningen skall också överväga om häleribestämmelserna bör ändras för att kriminalisera straffvärda, men i dag ej brottsliga förfaranden i fråga om tillgångar som på ett eller annat sätt har brottslig anknytning. Utredningen skall ta reda på utvecklingen i fråga om det internationella samarbetet när det gäller förverkande. Vid behov skall utredaren utarbeta förslag till lagändringar eller andra åtgärder som behövs för att effektivisera detta samarbete. Bestämmelserna i Europarådets förverkandekonvention av år 1990 skall beaktas med ambitionen att tillämpningsområdet skall göras så vidsträckt som möjligt. OECD-konventionen Inom OECD har en konvention förhandlats fram om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser. Sverige undertecknade konventionen den 17 december 1997. Nödvändiga lagstiftningsåtgärder för att Sverige skall kunna tillträda konventionen har vidtagits (prop. 1998/99:32, bet. 1998/99:JuU16, rskr. 1998/99:167). Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1999. Regeringen beslutade den 6 maj 1999 att Sverige skall ratificera konventionen (dnr UD1999/619/IH). Artikel 3.3 i konventionen föreskriver bl.a. att varje part skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att mutan och vinsten av bestickning av en utländsk offentlig tjänsteman, eller egendom av ett värde som motsvarar sådan vinst, kan beslagtas och förverkas. Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken skall utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I begreppet utbyte ligger att någon mottagit egendom eller något värde. Det innebär att en muta kan förverkas hos den som mottagit den och därmed gjort sig skyldig till mutbrott. Däremot torde förverkande inte kunna ske när mutan inte överlämnats, t.ex. om den blivit kvar hos den som erbjudit eller utlovat den. Det kan därför ifrågasättas om svensk lag till fullo uppfyller åtagandet i konventionen att själva mutan skall kunna förverkas. Regeringen ansåg att detta inte torde medföra att Sverige skulle vara förhindrat att tillträda konventionen, men att den närmare innebörden av åtagandet i denna del och dess konsekvenser för svensk lagstiftning borde hanteras inom ramen för den pågående utredningen om förverkande (a. prop. s. 61). Under riksdagsbehandlingen framfördes inte några synpunkter på regeringens bedömning i denna del. Utredningens uppdrag bör mot denna bakgrund utvidgas till att gälla frågan om den närmare innebörden av åtagandet i artikel 3.3 i konventionen och dess konsekvenser för svensk lagstiftning. Den gemensamma åtgärden och förverkandekonventionen Den 3 december 1998 antogs inom EU en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (EGT L 333, 9.12.1998, s. 1). Åtgärden kompletterar Europarådets förverkandekonvention av år 1990. Medlemsstaterna åtar sig i den gemensamma åtgärden att se till att deras lagstiftning om penningtvätt och förverkande är mer generellt tillämplig och inte begränsad till vissa brott eller brottstyper. Medlemsstaterna skall inte utnyttja rätten till reservationer till förverkandekonventionen och de skall vidta lämpliga åtgärder för att genomföra den gemensamma åtgärden så snart den träder i kraft. I den mån det krävs lagändringar skall medlemsstaterna inom tre år lägga fram de förslag som krävs. I samband med att förverkandekonventionen ratificerades utnyttjade Sverige rätten till reservationer avseende bl.a. artiklarna 2 och 6 (SÖ 1996:19). I det lagstiftningsarbete som föregick Sveriges ratifikation angav regeringen att man vid framtida överväganden av den svenska lagstiftningen bör beakta förverkandekonventionens bestämmelser med syfte att konventionens bestämmelser skall få en så vidsträckt tillämpning som möjligt (prop. 1995/96:49 s. 11). Riksdagen godtog detta. Artikel 6 punkt 1 behandlar penningtvättsbrott och föreskriver att parterna skall straffbelägga vissa åtgärder som vidtas med egendom som utgör vinning av brott. Sverige förklarade att artikeln endast skall gälla egendom som härrör från brottsligt förvärv. Regeringen har vidtagit nödvändiga åtgärder för att förklaringen skall kunna återkallas. I proposition till riksdagen om ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, m.m. (prop. 1998/99:19) gjorde regeringen bl.a. den bedömningen att förklaringen kunde återkallas med hänsyn till regeringens förslag till ändringar av brottsbalkens bestämmelser om häleri. Riksdagen har, i samband med antagandet av de i propositionen framlagda förslagen till ändringar i brottsbalken, lämnat regeringens bedömning om att förklaringen kan återkallas utan erinran (bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1999. Regeringen beslutade den 10 juni 1999 att förklaringen, med verkan fr.o.m. den 1 juli 1999, skall återkallas (dnr Ju1999/2704/L5). Detta innebär att det inte längre finns anledning för utredningen att överväga om häleribestämmelserna bör ändras. Enligt artikel 2 punkt 1 i förverkandekonventionen skall varje part vidta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är nödvändiga för att kunna förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning. Enligt artikel 2 punkt 2 kan en part förklara att punkt 1 i artikeln är tillämplig endast på de brott eller kategorier av brott som anges i förklaringen. I samband med att konventionen ratificerades förklarade Sverige att bestämmelsen i artikel 2 punkt 1 för Sveriges del skall vara tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Beträffande annan brottslighet förbehöll sig Sverige rätten att, i den utsträckning så är motiverat med hänsyn till brottstypen, föreskriva förverkande i mer begränsad omfattning (SÖ 1996:19). Begreppet utbyte av brott torde i allt väsentligt motsvara vinning med den innebörd som detta uttryck har enligt förverkandekonventionen. Trots detta ger konventionens förverkandebestämmelser anledning till vissa tillämpningsproblem. Även om förverkande av utbyte kan komma i fråga vid brottsbalksbrotten och många brott inom specialstraffrätten, så sträcker sig lagstiftningen inte alltid lika långt som förverkandekonventionen. Detta gäller t.ex. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Enligt 9 § varusmugglingslagen kan sålunda i fråga om egendom som varit föremål för varusmugglingsbrott endast egendomen förklaras förverkad eller, om egendomen inte längre finns i behåll, dess värde förklaras förverkat. Förverkande kan alltså inte ske i fråga om annat utbyte av ett varusmugglingsbrott. Med hjälpmedel avses enligt artikel 1 i förverkandekonventionen egendom som använts eller "varit avsedd att användas" vid brott. Detta senare går längre än vad som är generellt möjligt att förverka enligt svensk lag, även om egendom av detta slag i många fall kan förverkas enligt 36 kap. 2 eller 3 § brottsbalken (prop. 1995/96:49 s. 10). Det är lämpligt att frågan om innebörden av den gemensamma åtgärdens bestämmelser vad gäller Sveriges förklaring till artikel 2 punkt 1 i förverkandekonventionen, behandlas av utredningen. Uppdraget bör därför utvidgas till att gälla denna fråga. Det bör i detta sammanhang nämnas att Finansdepartementet nyligen har gjort en översyn av varusmugglingslagen (Ds 1998:53). I promemorian föreslås bl.a. att även vinning av varusmugglingsbrott skall kunna förverkas. Promemorian bereds för närvarande inom regeringskansliet. Uppdraget Utredaren skall överväga den närmare innebörden av artikel 3.3 i OECD-konventionen och artikel 1 a i den gemensamma åtgärden. Utredningen skall därvid utarbeta förslag till författningsändringar eller andra åtgärder som kan krävas för att Sverige dels till fullo skall uppfylla angivna åtaganden i OECD-kon-ventionen och den gemensamma åtgärden, dels kunna återkalla, eller i största möjliga mån begränsa, förklaringen till artikel 2 punkt 1 i förverkandekonventionen. Övrigt Dessa tilläggsdirektiv föranleder att den tid inom vilken utredningens uppdrag skall fullgöras bör förlängas. Utredningen medges därför förlängning med att slutredovisa arbetet till utgången av oktober 1999.