Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1998:95 Beslut vid regeringssammanträde den 12 november 1998. Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall föreslå regler som innebär att den ursprunglige ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom. Utredaren skall ta ställning till vilka fall av olovlig hantering som alltid skall leda till att den ursprunglige ägarens rätt består. Vid utformningen av förslagen skall utredaren utifrån bl.a. konsumentintressen ta ställning till om de nya bestämmelserna skall omfatta alla former av handel eller om viss handel skall undantas. Utredaren skall dessutom ta ställning till om den ursprunglige ägarens rätt skall vara evig eller om det behövs preskriptionsregler av något slag. Bakgrund När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över den men inte inser eller bör inse säljarens bristande förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro. I fråga om lösöre avgörs i svensk rätt sedan lång tid tillbaka konflikten mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren på så sätt att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Förvärvaren gör ett s.k. exstinktivt förvärv (exstinktionsprincipen). Alternativet till exstinktionsprincipen är vindikationsprincipen. Den innebär att den ursprunglige ägarens äganderätt består även om förvärvaren är i god tro. Den ursprunglige ägaren har således enligt denna princip alltid rätt att få tillbaka egendomen utan att betala någon s.k. lösen. En internationell jämförelse visar att den svenska regleringen är ganska ovanlig. I England, Frankrike, USA och Danmark är vindikationsprincipen huvudprincip. I England är undantagen mycket begränsade, medan man i Frankrike och USA särbehandlar viss ordinär handel. Dansk rätt tar viss hänsyn till ägarens möjligheter att gardera sig mot förlust av egendomen. I Finland och Norge är exstinktionsprincipen utgångspunkten, men när det gäller bl.a. stöldgods är godtrosförvärv över huvud taget inte möjligt. Regler om godtrosförvärv av lösöre finns i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro. En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att förvärvaren inte - enligt lagens nuvarande lydelse - borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten har rätt att få tillbaka egendomen bara mot lösen. Det sätt som den ursprunglige ägaren blivit av med egendomen på har hittills inte spelat någon roll för möjligheten att göra godtrosförvärv. Det är således möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods. Framför allt på den punkten har lagen kritiserats. Frågan hur konflikten mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren bör lösas, särskilt vid förvärv av stöldgods, har under de senaste decennierna behandlats av flera utredningar. Förslag till lösningar har redovisats i betänkandena Godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965:14), Förvärv i god tro (SOU 1984:16) och senast Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52). 1984 års betänkande låg till grund för den gällande lagen, medan 1995 års betänkande har utmynnat i förslag till lagändringar i propositionen Godtrosförvärv (prop. 1997/98:168). Utvecklingen kan sägas ha gått i riktning mot ett allt mindre utrymme för godtrosförvärv. I den nyss nämnda propositionen konstaterar regeringen att principen att man kan göra godtrosförvärv också av stöldgods är svår att förankra i det allmänna rättsmedvetandet och att det inte går att komma ifrån att lagen i detta hänseende förmedlar ett budskap som från kriminalpolitiska utgångspunkter är olyckligt. Regeringen anför att dessa omständigheter bör tillmätas stor vikt i ett läge där rättsordningen måste ge hög prioritet åt brottsförebyggande åtgärder. En klar och enkel regel som säger att den som blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt att få tillbaka den skulle ge en tydlig signal att handel med stöldgods inte tolereras och att man aldrig kan räkna med att få behålla det man köpt, om det visar sig att det är stulet. Vidare är exstinktionsmöjligheterna betydligt mindre i flera jämförbara länder. Regeringens slutsats i propositionen är att inriktningen bör vara att vindikationsprincipen skall gälla i fråga om stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods. Skälen för slutsatsen utvecklas i propositionen på s. 8 f. Eftersom förslaget i betänkandet (SOU 1995:52) innebar att det även fortsättningsvis skulle vara möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods, har regeringen funnit att ett genomförande av vindikationsprincipen fordrar ett nytt beredningsunderlag. Regeringen anger därför i propositionen sin avsikt att tillsätta en utredning under år 1998 med uppdrag att ta fram ett lagförslag som bygger på att vindikationsprincipen skall gälla vid åtminstone stöld. I väntan på det nya utredningsförslaget och den fortsatta beredningen av detta föreslår regeringen i propositionen bl.a. att godtrosförvärvslagen skall ändras så att kraven på godtrosförvärv av lösöre skärps. Enligt förslaget skall en förvärvare som borde ha misstänkt att överlåtaren saknade behörighet att förfoga över egendomen inte anses ha varit i god tro. Behovet av en utredning Som regeringen sagt i prop. 1997/98:168 bör lagen ändras så att vindikationsprincipen gäller i fråga om stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods. En sådan ändring är av stor principiell och praktisk betydelse och detaljerna i en ny reglering måste övervägas noga. Bl.a. krävs en noggrann analys av hur gränsdragningen skall göras när det gäller i vilka fall godtrosförvärv skall vara omöjligt. Vidare måste det utredas närmare om det behövs lämpliga ersättningsregler eller dylikt för att neutralisera effekter som är betänkliga från konsumentsynpunkt. Det måste även analyseras om andra slag av lös egendom skall regleras på samma sätt som lösöre. Även andra frågor aktualiseras. I enlighet med den bedömning som regeringen gör i propositionen behövs ett genomarbetat utredningsförslag som kan granskas kritiskt av en bred samling remissinstanser. Uppdraget att ta fram ett sådant lagförslag bör ges till en särskild utredare. Utredningsuppdraget Utredaren skall föreslå regler som går ut på att vindikationsprincipen skall gälla vid åtminstone stöld av lösöre. Reglerna skall således innebära att den ursprunglige ägaren alltid har rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har stulits från honom. Utgångspunkten är att exstinktionsprincipen även i fortsättningen skall tillämpas i sådana fall när den rätte ägaren inte blivit av med egendomen genom brott men att särregler alltså skall gälla för stöldgods och egendom som bör jämställas med stöldgods. Utredaren skall utgå från den utförliga redovisning av svenska och utländska förhållanden och de överväganden som finns i betänkandet Godtrosförvärv av lösöre? (SOU 1995:52). På grund av uppdragets inriktning behövs dock en fördjupad analys av främst de rättsliga frågor som aktualiseras vid en partiell övergång till vindikationsprincipen. Den nuvarande utformningen av godtrosförvärvsreglerna ställer relativt höga krav för att någon skall anses vara i god tro. Emellertid visar bl.a. den senaste utredningen att detta förhållande inte ens har nått fram till dem som har att tillämpa lagen och än mindre till allmänheten. Lagen har också kritiserats för att inte leda till rimliga resultat. På en ny reglering måste det därför ställas krav att lagen blir enkel och resultatet förutsägbart. På så sätt finns det en möjlighet att nå ut med innehållet i lagen och att reglerna accepteras i det allmänna rättsmedvetandet. En regel som godtas av de allra flesta leder också till färre tvister. Givetvis har det ur kriminalpolitisk synvinkel betydelse att bestämmelserna förmedlar budskapet att en köpare aldrig kan räkna med att få behålla det han köpt, om det visar sig att det är stulet. Vilka obehöriga förfaranden bör omöjliggöra godtrosförvärv? En fråga som utredaren måste ta ställning till är vilka fall av olovlig hantering som bör leda till att den ursprunglige ägarens rätt består även om förvärvaren är i god tro. En nära till hands liggande lösning kan vara att anknyta till de fall där den olovliga hanteringen utgör brott. Denna lösning har man valt i bl.a. Finland och Norge. I så fall måste man noggrant analysera hur gränsdragningen närmare bestämt bör göras och vilka brott som alltså skall göra godtrosförvärv omöjligt. Utredaren skall således bedöma om vindikationsreglerna bör gälla inte bara vid stöld utan även vid andra tillgreppsbrott, vid t.ex. bedrägeri och andra oredlighetsbrott och vid förskingring och andra trolöshetsbrott. Ett alternativ kan vara att inte anknyta till vissa brott utan låta den ursprunglige ägarens rätt bestå i alla de fall där egendomen obehörigen tagits från ägaren. En fördel med en sådan lösning är att förvärvarens rätt inte görs beroende av straffrättsliga bedömningar som görs i efterhand. Även andra lösningar är tänkbara. Ursprunglige ägarens medverkan Oavsett vilken lösning som väljs, skall utredaren överväga vilken betydelse det bör ha att den ursprunglige ägaren har medverkat till att han blivit av med egendomen. Så kan t.ex. den som olovligen förfogar över egendom ha fått denna i sin besittning genom en civilrättsligt giltig rättshandling från ägarens sida. Det kan vara rimligt att den som har anförtrott någon annan egendom får bära risken framför en godtroende förvärvare vid ett olovligt förfogande med egendomen. Ett sådant synsätt bär upp reglerna i en del av de rättsordningar som utgår från vindikationsprincipen. Sålunda tillämpas i Finland och Norge exstinktionsprincipen vid förvärv av anförtrodd egendom, medan vindikationsprincipen gäller vid förvärv av stöldgods och annan icke anförtrodd egendom. Utredaren skall överväga om detta är en lämplig lösning även för Sverige. Tvesalu En liknade situation är tvesalufallet, dvs. när en säljare överlåter samma sak två gånger (jfr 1 kap. 5 § handelsbalken). Säljaren har inte rätt att förfoga över egendomen när han säljer den till den andre köparen. Godtrosförvärvslagen är tillämplig i förhållandet mellan den förste och den andre köparen. Det torde vara rimligt att den förste köparen, som inte har sett till att få egendomen i sin besittning, även fortsättningsvis får bära risken framför den andre köparen, under förutsättning att denne är i god tro och har fått egendomen i sin besittning. Utredaren skall även överväga vad som bör gälla vid tvesalu. Förvärv i den reguljära handeln Vid den närmare utformningen av vindikationsreglerna skall utredaren överväga om det bör göras skillnad mellan förvärv i den reguljära handeln och övriga förvärv, t.ex. försäljning på gatan. Om vindikationsprincipen gäller för alla former av handel, får den naturligtvis det tydligaste genomslaget när det gäller möjligheterna att med civilrättsliga regler motverka handel med stöldgods. Detta innebär samtidigt en enkel och klar lösning. Det kan dock invändas att en lösning utan undantag för den reguljära handeln skulle medföra otrygghet i det dagliga affärslivet och vara betänklig från konsumentsynpunkt. Utredaren skall bedöma bärkraften av dessa invändningar och samtidigt beakta önskemålet att reglerna bör vara lätta att förstå och tillämpa. Möjligen kan konsumentintresset bli tillräckligt väl tillgodosett genom andra regler än undantag i vindikationsreglerna. Sålunda kan konsumenten enligt köprättsliga regler under vissa förutsättningar vända sig mot säljaren med anspråk. En möjlighet kan vara att införa bestämmelser som klargör att säljaren alltid skall hålla konsumenten skadeslös när den rätte ägaren har rätt att få tillbaka det köpta. Preskription I svensk rätt finns inte några regler om preskription av äganderätt till lös egendom. De vindikationsregler som utredaren skall föreslå skulle därför kunna innebära att den ursprunglige ägaren ges en evig rätt till egendomen. Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det behövs regler om preskription av vindikationsrätten. Om utredaren finner att det finns ett behov av sådana regler, skall utredaren bl.a. ta ställning till vilken preskriptionstid som bör gälla och från vilken tidpunkt denna bör räknas. I samband med detta skall utredaren överväga om den ursprunglige ägaren efter preskriptionen bör ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen samt i så fall hur sådana regler bör vara utformade. Därvid aktualiseras även behovet av en regel om preskription av lösningsrätten. Enligt gällande rätt måste den ursprunglige ägaren göra anspråk på egendomen inom tre månader från det att han fick veta att den har påträffats (4 § andra stycket godtrosförvärvslagen). Vid dessa överväganden skall utredaren ta hänsyn till reglernas straffrättsliga konsekvenser, t.ex. vad gäller ansvar för häleri. Utredaren skall sträva efter att utforma sitt förslag så att oönskade följder på straffrättens område kan undvikas. Andra regler om godtrosförvärv I bl.a. 11 § avtalslagen, 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission och 25 kap. 7 § ärvdabalken finns särskilda bestämmelser om godtrosförvärv. Godtrosförvärvslagen är inte tillämplig i dessa fall (se 1 § andra stycket). Med utgångspunkt från de förslag som lämnas i fråga om godtrosförvärvslagen skall utredaren bedöma om även de särskilda reglerna om godtrosförvärv av lösöre bör ändras. Särskilda bestämmelser om godtrosförvärv finns för andra slag av lös egendom än lösöre, se t.ex. 2 kap. 10 § sjölagen (1994:1009), 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev och 3 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385). Reglerna bygger delvis på andra överväganden än dem som ligger till grund för reglerna om lösöre i godtrosförvärvslagen. Utredaren skall analysera om och i så fall i vilken mån vindikationsprincipen bör gälla även för dessa slag av lös egendom och föreslå de ändringar som utredaren bedömer vara motiverade. I detta sammanhang bör nämnas att förvärv av bl.a. enkla fordringar och byggnader på annans mark inte kan bli föremål för godtrosförvärv. Godtrosförvärvslagen gäller inte bara äganderätt utan även panträtt, och det är således möjligt att göra godtrosförvärv av panträtt i lösöre. Utredaren skall anpassa bestämmelserna om godtrosförvärv av panträtt till förslagen angående äganderätt. Även andra följdändringar kan aktualiseras. Övrigt Vid den närmare utformningen av reglerna får utredaren behandla även andra frågor som har samband med uppdraget. För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2000.