Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1995:90 Beslut vid regeringssammanträde den 24 maj 1995 Sammanfattning av uppdraget Plan- och byggutredningen (M 1992:03) får genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag om bl.a. regleringen i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) samt att se över lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m.m. Utredningen skall vad gäller plan- och bygglagen - undersöka möjligheterna att stärka sambanden mellan den kommunala översiktliga planeringen och detaljplaneringen, särskilt med hänsyn till ökade miljökrav, - analysera behovet av ytterligare reglering i detaljplan och tillämpningen av det s.k. detaljplanekravet samt - utvärdera ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Utredningen skall i fråga om va-lagen särskilt - pröva kommunens skyldighet att ordna vatten- och avlopp, - undersöka möjligheterna att bättre samordna kommunens ansvar med den enskilde fastighetsägarens i syfte att i ökad omfattning få till stånd ett bättre resursutnyttjande och lokala kretsloppsanpassade lösningar, - granska principerna för avgifter, taxa och redovisning, - överväga möjligheterna att anpassa avgifter och taxa till miljö- och naturresursförhållanden. Därutöver gäller den förra regeringens tilläggsdirektiv från juni 1994 till Plan- och byggutredningen (dir. 1994:65) angående översyn av lagstiftningen om plangenomförande. Bakgrund Den förra regeringen beslutade den 26 november 1992 att en särskild utredare skulle tillkallas med uppdrag att se över plan- och bygglagen (1987:10), m.m. I uppgiften ingick bl.a. att lämna sådana förslag som tillgodoser kraven på större miljöhänsyn, stärkt medborgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning (dir. 1992:104, dir. 1993:122 och dir. 1994:65). Utredningen antog namnet Plan- och byggutredningen (M 1992:03). Plan- och byggutredningen överlämnade i oktober 1993 delbetänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94). På grundval av betänkandet lämnade den förra regeringen till riksdagen förslag till ändringar i plan- och bygglagen beträffande främst systemet för tillsyn och kontroll, en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. och vissa följdändringar i annan lagstiftning. Förslagen antogs av riksdagen i juni 1994 (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). Beslutet innebär relativt omfattande förändringar i systemet för tillsyn och kontroll. Beslutade ändringar träder i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:106, bet. 1994/95:BoU8, rskr. 1994/95:91). I mars 1994 överlämnade utredningen sitt andra delbetänkande Miljö och fysisk planering (SOU 1994:36). Det tredje delbetänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden (SOU 1994:134) överlämnades i oktober 1994. Betänkandena har remissbehandlats och flertalet av förslagen i betänkandet Miljö och fysisk planering behandlas i regeringens proposition 1994/95:230 om kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Det fortsatta utredningsarbetet Plan- och bygglagstiftningen intar en central plats i det regelsystem som anger förutsättningarna för samhällsbyggandet. Den nuvarande plan- och bygglagen, PBL, tillkom år 1987 efter ett mycket omfattande utredningsarbete. Trots detta framstod det redan från början som oundvikligt att förändringar skulle behöva aktualiseras med hänsyn dels till erfarenheter av lagstiftningens praktiska tillämpning, dels till nya förutsättningar och krav. Det kan gälla lagstiftningens förmåga att hantera problem som tidigare inte kunde förutses, nya erfarenheter som vinns och framväxten av ett successivt förbättrat kunskapsunderlag. Det kan också gälla en förändrad syn på bl.a. ansvarsfördelning och inflytande i planering och byggande. Sålunda läggs i dag stor vikt vid miljöfrågorna, inte minst värnet av natur- och kulturmiljön, men också vid samhällsekonomiska bedömningar. Onödiga regler och formkrav skall rensas ut och åtgärder så långt möjligt vidtas för att förenkla för såväl kommuner som företag och enskilda. Det är regeringens avsikt att det fortsatta utredningsarbetet skall bedrivas i huvudsak med den inriktning som har angetts i tidigare direktiv. Under såväl remiss- som riksdagsbehandlingen har visserligen kritik riktats mot framför allt att utredningen etappindelats på ett olyckligt sätt, vilket lett till att överblicken försvårats och lagstiftningsarbetet blivit splittrat. Regeringen har så långt möjligt tagit fasta på den kritik som har framförts. Regeringen gör emellertid den bedömningen att det inte nu finns förutsättningar för mer omfattande förändringar i utredningsarbetet. Det innebär att de tilläggsdirektiv (dir. 1994:65) som den förra regeringen beslutade om i juni 1994 och som rör en översyn av lagstiftningen om plangenomförande i allt väsentligt skall gälla för Plan- och byggutredningens arbete. I det följande redovisas vissa ytterligare utgångspunkter för det fortsatta utredningsarbetet. Ökade krav på hänsyn till miljön Förändringar av mark- och vattenanvändningen är en komplicerad process där många olika intressen ofta ställs mot varandra och måste vägas samman. Det är därför angeläget att reglerna om planering och byggande utformas så att en tillfredsställande avvägning mellan olika intressen kan garanteras. Det är också viktigt - inte minst från effektivitetssynpunkt - att de materiella mål eller regler som ställs upp är konsekventa och logiska samt att konsekvenserna av ett visst handlande kan överblickas och förutses - det må gälla stat, kommun eller enskilda. Besluten får ofta långsiktiga konsekvenser och berör inte bara dem som råkar vara parter i inskränkt mening utan direkt eller indirekt många medborgare. Därför finns det anledning att betona demokrati-, miljö- och hälsofrågor samt långsiktiga samhällsekonomiska aspekter på formerna för och det materiella innehållet i den fysiska planeringen. Miljöfrågorna har fått allt större betydelse under senare år. Den år 1993 beslutade ändringen i PBL, som innebär att det i lagens portalparagraf (1 kap. 1 § ) införts en bestämmelse om att planläggning skall främja en långsiktigt hållbar livsmiljö, kan enligt regeringens mening ses som ett första steg i en miljöanpassning av plan- och bygglagstiftningen. I sammanhanget bör också framhållas regeringens förslag till ändringar i PBL i proposition 1994/95:230 om kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Regeringens förslag ger uttryck för den ökade vikt som måste fästas vid att framtidens byggande liksom mark- och vattenanvändningen i övrigt skall ske i former som tryggar en hållbar utveckling. I dag finns det också mycket som tyder på att såväl staten och kommunerna som enskilda aktörer kommer att verka för en sådan utveckling. Varje sektors ansvar för miljön är en av de bärande principerna i den pågående miljöanpassningen av vårt samhälle. Sammantaget ger sålunda redan beslutade och föreslagna ändringar uttryck för en ökad ambitionsnivå från samhällets sida när det gäller att anpassa användningen av mark och vatten till de krav miljön ställer. Trots detta kan det enligt regeringens mening finnas anledning att överväga ytterligare åtgärder för att säkerställa att miljöhänsyn beaktas i fysisk planering och byggande. Reglering i detaljplan I den förra regeringens direktiv till Plan- och byggutredningen framhålls det önskvärda i att bebyggelsen - städer och tätorter - får en så allsidig sammansättning som möjligt. Utredningens uppdrag har varit att överväga om en mindre detaljerad reglering kan underlätta en friare etablering av verksamheter och en blandning av boende och olika verksamheter. Utredningen har också haft i uppdrag att komma med förslag i fråga om en så långt möjligt konkurrensneutral behandling av handel med livsmedel m.m. i detaljplaneringen. I sammanhanget finns anledning att särskilt uppmärksamma möjligheterna att i detaljplan reglera handeln med livsmedel. I propositionen 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik föreslog den förra regeringen en ändring i PBL i syfte att stimulera konkurrensen genom bl.a. friare etableringsmöjligheter för handeln, i synnerhet livsmedelshandeln. Förslaget innebar att 1 kap. 5 § PBL skulle kompletteras med en bestämmelse av innebörden att kommunen i sin planering skall främja näringsfrihet och effektiv konkurrens. Bostadsutskottet delade regeringens principiella inställning men föreslog att en lagändring i stället skulle göras i 5 kap. 7 § PBL (bet. 1991/92:BoU10). Den av riksdagen antagna ändringen innebär att ett nytt andra stycke togs in i 5 kap. 7 § PBL med innebörden att bestämmelser i detaljplan om byggnaders användning inte får utformas så att en effektiv konkurrens motverkas. Lagändringen innebär att kommunerna inte längre har möjlighet att i detaljplan precisera handelsändamålet till en viss form av handel. Möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och detaljhandel med skrymmande varor finns därmed inte kvar. Bättre möjligheter till konkurrens skulle uppnås härigenom och en övergång mellan olika former av handel underlättas. Ändringen berörde inte möjligheten att bedriva partihandel inom område för industriändamål. Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag att också överväga frågor om handel med livsmedel i äldre detaljplaner. Utredningens förslag att begränsa verkan av gällande planbestämmelser har bemötts negativt av flertalet remissinstanser. Slutligen har i uppdraget ingått att bedöma när det s.k. detaljplanekravet skall kunna hävdas. Detaljplanekravet är primärt ett statligt krav på kommunerna. Det kan emellertid av kommunen också åberopas för att vägra bygglov med hänvisning till att åtgärden måste prövas genom detaljplan. Den enskilde kan dock inte tvinga fram planläggning. Plan- och byggutredningens förslag att begränsa kommunens möjlighet att åberopa kravet på detaljplan kritiseras starkt av flertalet remissinstanser. Regeringen anser därför att de förslag som lämnats av utredningen i denna del inte bör ligga till grund för lagstiftning. Dessa frågor bör övervägas ytterligare. Utredningen har samtidigt på ett förtjänstfullt sätt redovisat de fördelar som finns att hämta om tyngdpunkten i den kommunala fysiska planeringen förskjuts till den översiktliga nivån. Det är enligt regeringens mening angeläget att de bedömningar som görs på den mer övergripande nivån också får genomslag genom successiva preciseringar via detaljplaneläggning fram till beslut om bygglov. Sambanden mellan detaljplaneringen och den översiktliga planeringen förtjänar därför fortsatt uppmärksamhet i utredningsarbetet. I sammanhanget bör uppmärksammas den genomförandeinriktade synen på detaljplanerna som präglar PBL jämfört med den äldre byggnadslagstiftningen. En detaljplan omfattar dessutom numera vanligen ett mycket begränsat område och planerna skräddarsys många gånger för ett enstaka mindre byggprojekt. Detta beror ofta på att PBL lämnar mycket litet utrymme för avvikelser från redan gällande planer. Det finns därför skäl att se över tillämpningen av bestämmelserna om mindre avvikelser från plan och om användningen av enkelt planförfarande. Ersättningssystemet i PBL Plan- och byggutredningen har vidare haft i uppgift att överväga hur hänsynen till kulturmiljön kan ges en starkare ställning. I uppgiften ingick att utvärdera hur PBL:s regler om ersättning till fastighetsägare har tillämpats och vilka effekter de har fått. Utredningen har i sitt betänkande Miljö och fysisk planering föreslagit flera ändringar i PBL i syfte att förenkla ersättningsreglerna i samband med bl.a. skyddsbestämmelser och rivningsförbud. Innan förenklingar av ersättningssystemet görs är det viktigt att de sammantagna ekonomiska konsekvenserna - och konsekvenserna för kulturmiljövården - som eventuella förändringar för med sig redovisas. En fortsatt analys av ersättningssystemet är därför påkallad. Därvid bör också konsekvenserna av den ändring som skett i 2 kap. 18 § regeringsformen beaktas. Sammantaget anser regeringen att ovan redovisade förhållanden utgör tillräckliga skäl för en förnyad översyn av regleringen i detaljplan m.m. Översynen kan lämpligen göras i anslutning till Plan- och byggutredningens fjärde etapp om plangenomförande. Vatten och avlopp Den förra regeringens direktiv till utredningen omfattar i viss utsträckning också vatten- och avloppsfrågor i samband med plangenomförande (dir. 1994:65). Dessa frågor regleras i stor utsträckning utanför plan- och bygglagstiftningen. I lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) regleras sålunda tillkomst och brukande av allmänna va-anläggningar. Frågor om utsläpp av avloppsvatten behandlas i andra författningar, t.ex. hälsoskyddslagen (1982:1080) och miljöskyddslagen (1969:387). En arbetsgrupp under Civildepartementet har i en rapport den 2 maj 1994 lämnat förslag till ny va-lag. Rapporten har varit föremål för en begränsad remissbehandling. Med anledning av de förslag som lämnats i rapporten och med beaktande av bl.a. den kritik som Vattenöverdomstolen och Statens va-nämnd lämnat i sina remissvar finns det anledning att särskilt uppmärksamma följande. Kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning grundas på hänsynen till hälsoskyddet. Denna utgångspunkt kan i dag anses väl begränsad, eftersom de krav som numera ställs på omhändertagande av avloppsvatten även är grundade på hänsynen till miljön och på intresset av en god resurshushållning. Från kommunalt håll har hävdats att skyldigheten i andra avseenden är alltför omfattande. Bland annat anses att det uttryckliga kravet om en allmän va-anläggning kan medföra att kommunen är förhindrad att välja andra mer lokalt anpassade lösningar, även när sådana lösningar skulle vara mer effektiva. Vidare framförs från kommunalt håll att fastighetsägarens rätt att ansluta sig till och bruka en allmän va-anläggning är alltför omfattande och därigenom motverkar rationella va-lösningar. Frågan om kommunens ansvar är av väsentlig betydelse både för kommuner och fastighetsägare. En ändrad kommunal skyldighet förutsätter därför en noggrann avvägning mellan båda parternas intressen och då måste även beaktas säkerställandet av skyddet för hälsan och miljön m.m. I samband med regeringens prövning av detaljplaner har under senare år uppmärksammats situationer där kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning inte aktualiserats trots att annan form av gemensam vatten- och avloppslösning inte varit säkerställd. Till en viss del kan detta bero på svårigheter att finansiera utbyggnaden av anläggningen. En viktig bidragande orsak kan också vara brister i samordningen mellan va-lagen och annan lagstiftning som reglerar tillkomsten av gemensamma va-anläggningar, t.ex. anläggningslagen (1973:1149). Flera av va-lagens bemyndiganden ger va-anläggningens huvudman rätt att utfärda normer, t.ex. bestämmelser om anläggningens brukande samt om avgifter och taxor. Normgivningsmakt kan enligt 8 kap. 11 § regeringsformen överlåtas åt förvaltningsmyndighet eller kommun. Enligt va-lagen kan emellertid även en enskild person vara huvudman. Det kan därför ifrågasättas om va-lagens bemyndiganden är alltför allmänt hållna. Huvudmannen får inte ta ut högre avgifter än vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för utförande, drift och underhåll av anläggningen, den s.k. självkostnadsprincipen. Vad som skall anses som självkostnader kan i flera avseenden göras till föremål för diskussion. Genom den praxis som utbildats hos Statens va-nämnd och hos överprövande domstolar har många frågor visserligen fått en principiell lösning. Emellertid finns det med hänsyn till frågornas komplicerade art och deras ökade betydelse ändå anledning att se över frågan om vilka kostnader som bör kunna utgöra underlag för beräkningen av självkostnaden. I detta sammanhang bör särskilt belysas behandlingen av kostnader för miljövårdande verksamhet. Uppmärksammas bör även effekterna vid försäljning av en allmän va-anläggning. Avgiftsuttaget skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Denna fördelningsprincip rymmer en social kostnadsregel. Avgiftsuttaget grundas därmed på fastighetens nytta av va-anläggningen. De relativt små möjligheter som ges att differentiera avgifter kan ge en oönskad fördelning av anläggnings- och driftskostnaderna inom vissa områden, bl.a. områden med en stor andel fritidsbebyggelse. En lösning på problemet kan vara att tillåta en mer fri avgiftssättning. Monopolsituationen inom va-området gör dock att huvudmannen inte kan tillåtas att helt fritt få fördela uttaget av avgifter. Fördelningen av avgifterna förutsätter avvägningar mellan brukarnas olika intressen och huvudmannens intressen. För att det skall vara möjligt att bedöma om avgiftsuttaget är korrekt måste bl.a. redovisningen hålla sådan standard att den kan tjäna som underlag för en beräkning av nödvändiga kostnader för verksamheten. Det är tveksamt om gällande regler tillförsäkrar en sådan redovisningsstandard. I praxis har det också visat sig att redovisningsstandarden varierar kraftigt. Regeringens slutsats av det redovisade är att det finns ett behov av att se över lagstiftningen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Mot bakgrund av va-frågornas samband med den kommunala planeringen är det lämpligt att uppdraget att se över lagstiftningen lämnas till Plan- och byggutredningen. Uppdraget Allt större vikt har kommit att läggas vid att plan- och bygglagstiftningen skall ge bättre stöd för att hävda miljökrav och en i övrigt lämplig samhällsutveckling. I prop. 1994/95:230 redovisar regeringen sin syn på hur ökad miljöhänsyn skall komma till uttryck i den fysiska planeringen enligt PBL. Regeringens utgångspunkt är att den fysiska planeringen skall ses som en integrerad del av en samlad miljöpolitik. Den kommunala översiktsplaneringens roll betonas. Vissa allmänna intressen som skall beaktas i planeringen, bl.a. natur- och kulturmiljöintressen, ges ökad tyngd. Vidare föreslås att 2 kap. 2 § PBL formuleras om så att det framgår att planläggning skall främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar samt att en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden och en god hushållning med mark- och vattenområden samt med energi och med råvaror främjas. Sambandet med den översiktliga planeringen Plan- och byggutredningen skall mot den bakgrunden undersöka hur dagens regleringsmöjligheter har utnyttjats och ytterligare överväga bl.a. behovet av och förutsättningarna för att reglera olika frågor genom detaljplan. Det övergripande syftet skall vara att de miljökrav som gör sig alltmer gällande också skall kunna hävdas på ett effektivt sätt på alla nivåer i den fysiska planeringen. I detta ligger också att planmässiga överväganden, dvs. hur bebyggelsen lämpligen skall utvecklas, måste ges större tyngd. Plan- och byggutredningen skall också undersöka möjligheterna att stärka sambanden mellan den översiktliga planeringen och detaljplanering med hänsyn till ökade miljökrav. Utgångspunkten bör vara att kommunens ställningstaganden i översiktsplan också skall kunna säkerställas genom bestämmelser i detaljplan eller genom områdesbestämmelser. Detaljplanekravet Det är angeläget att kravet på detaljplaneläggning som form för beslut upprätthålls med hänsyn till miljökraven och till behovet av planmässiga bedömningar, men också med hänsyn till de möjligheter till påverkan från berörda intressenter som detaljplaneprocessen ger. Regeringen anser därför att det även fortsättningsvis skall vara möjligt för en kommun att på sakliga grunder hävda behovet av detaljplaneläggning och att det måste ankomma på kommunerna att avgöra i vilken ordning detaljplaner skall utarbetas. Däremot finns det skäl att ytterligare se över de villkor som skall gälla för att kravet skall kunna åberopas mot enskilda för att förhindra att en från allmän synpunkt olämplig bebyggelse kommer till stånd. Plan- och byggutredningen skall i det sammanhanget överväga om bestämmelserna i 2 kap. PBL, om vilka allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse, kan behöva förtydligas och kompletteras. Reglering i detaljplan Detaljplaner är ett instrument framför allt för utbyggnaden av städer och andra tätorter. Som tidigare framgått är det väsentligt att miljöhänsyn präglar detaljplaneringen. Betydelsen av att minska funktionsuppdelningen i våra städer har också framhållits, om det inte är nödvändigt från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. En bättre blandning av verksamheter - och därmed också en mer stimulerande och socialt livfull miljö samt minskade transportbehov - bör främjas. Därför är det också angeläget att detaljplanerna utformas så att de ger utrymme för en blandning av boende och sådana verksamheter som är förenliga därmed. Utredningen skall belysa i vad mån den fysiska planeringen enligt PBL bättre kan medverka till en god livsmiljö. I sammanhanget bör också problemen med segregation i boendet uppmärksammas. Mot den bakgrunden bör utredningen analysera redan vidtagna lagändringar och de förslag i fråga om detaljplan som lämnats i delbetänkandet Miljö och fysisk planering. Därvid bör bl.a. studeras om den inskränkning av kommunernas möjligheter att närmare precisera detaljhandeln i planer, som riksdagen beslutade om våren 1992, har fått negativa eller positiva effekter i fråga om kommuninnevånarnas tillgång till dagligvaror och service. Även varudistributionens miljöpåverkan behöver undersökas närmare. Möjligheterna att begränsa trafikarbetet och varudistributionens miljöpåverkan, utan att för den skull tillgängligheten till varor och service begränsas, bör ingå i analysen. I sammanhanget måste vikten av en effektiv konkurrens inom handeln betonas. En effektiv konkurrens är en viktig konsumentpolitisk fråga. Det får alltså inte komma i fråga att vissa kommersiella intressen främjas i den fysiska planeringen på bekostnad av andra. Plan- och byggutredningen skall, mot bakgrund av en sådan analys och med hänsyn till bl.a. varudistributionens miljöpåverkan, överväga vilka bestämmelser rörande verksamheter av olika slag som lämpligen bör få regleras i detaljplan (5 kap. 7 § PBL). I fråga om möjligheterna att motverka segregation och främja mer attraktiva stads- och boendemiljöer bör utredningen samråda med Utredningen om översyn av bostadspolitiken (N 1995:01) och med Utredningen om levnadsvillkor i storstadsområden (S 1995:01). Samråd bör också ske med Miljöbalksutredningen (M 1993:04). Ersättningssystemet Plan- och byggutredningens förslag om ersättningsbestämmelserna i PBL behöver analyseras och övervägas närmare. Förenklingar av ersättningssystemet förutsätter att de sammantagna ekonomiska konsekvenserna av ändringarna redovisas. Plan- och byggutredningen skall i det fortsatta arbetet undersöka om tidigare redovisade förslag till förenklingar av ersättningssystemet medför minskade eller ökade ersättningsanspråk på kommunerna. Utredningen skall även utvärdera hur PBL:s bestämmelser om ersättning har tillämpats i praktiken i kommunerna, bl.a. när det gäller ersättningarnas storlek och vilka intrång som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor rörande kulturmiljöhänsyn fallit när ersättningsanspråk framställts. Mot den bakgrunden skall utredningen göra en fördjupad analys av ersättningssystemet i PBL och lämna de förslag som kan föranledas av den. Även förhållandena inom EU bör undersökas. Utredningen bör samråda med Kulturarvsutredningen (Ku 1994:09). Va-lagen Det övergripande målet för en översyn av va-lagen skall vara att skapa förutsättningar för att tillhandahålla dricksvatten och omhänderta avloppsvatten på ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt att hälso- och miljöskyddskrav tillgodoses. Kommunen har det huvudsakliga ansvaret för hälso- och miljöfrågor inom kommunen. Skyldigheten att ordna allmänna va-anläggningar gäller dock endast på grund av hänsyn till hälsoskyddet. Utredningen skall därför mera allmänt belysa omfattningen av den kommunala skyldigheten att ordna, eller på annat sätt medverka till, sådana anläggningar och då särskilt effekterna av att den skyldigheten aktualiseras även med hänsyn till miljöskyddet och intresset av en god resurshushållning. I sammanhanget bör också uppmärksammas om reglerna för att bestämma och ändra en va-anläggnings verksamhetsområde är ändamålsenliga. Vidare skall utredningen lämna förslag som belyser möjligheten att samordna kommunens ansvar med den enskilda fastighetsägarens ansvar att ordna enskilda va-anläggningar. De grundläggande principerna om taxa, avgifter och redovisning som angivits i arbetsgruppens ovan nämnda rapport med förslag till en ny va-lag skall, med beaktande av remisskritiken, utgöra utgångspunkter för utredningens fortsatta arbete. I fråga om avgifter skall utredningen uppmärksamma frågan om vad som kan anses som en nödvändig kostnad. Vidare skall utredningen undersöka förutsättningarna för att relatera avgifterna till även miljö- och naturresursfaktorer. Utredningen skall i den sistnämnda frågan samråda med Kommittén för en ökad miljörelatering av skattesystemet (Fi 1994:04). Med beaktande av såväl huvudmannens som brukarens intressen skall utredningen se över bestämmelserna om betalning av avgifter och om preskription. Utredningen skall göra en bedömning av om va-lagens normgivningsbemyndiganden står i överensstämmelse med regeringsformen och lämna förslag till eventuellt nödvändiga författningsändringar. Utredningen skall vidare undersöka behovet av skilda prövningsvägar för olika beslut enligt va-lagen samt även det författningsenliga stödet att meddela föreskrifter om bl.a. va-installationer. Därutöver skall utredningen lämna förslag som främjar sådana nya tekniska lösningar för omhändertagande av avloppsvatten som står i samklang med naturens kretslopp samt i övrigt lämna förslag som tillgodoser det övergripande målet för en översyn av va-lagen. Vindkraft Det är angeläget att utnyttja de goda förutsättningar som finns i landet för vindkraft. Regering och riksdag har uttalat att de närmare förutsättningarna för lokalisering av storskalig vindkraft får bedömas i kommunernas fysiska planering (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373 och 374). Plan- och byggutredningen skall se över hur vindkraften bör hanteras i den kommunala planeringen med beaktande av motstående intressen som t.ex. kulturmiljö-, naturvårds- eller landskapsbildsvärden. Utredningen bör i detta sammanhang särskilt se över om det är lämpligt med tidsbegränsade bygglov för vindkraftverk och se över formerna för samverkan mellan berörda fastigheter i samband med utbyggnad av vindkraftverk. Tidsplan, arbetsformer m.m. Enligt tidigare direktiv (dir. 1994:65) skall utredningsarbetet redovisas den 1 oktober 1995. Med hänsyn till omfattningen av det nya uppdraget behöver tiden utsträckas. Det är dock angeläget att arbetet kan bedrivas skyndsamt. Utredningen bör därför senast den 1 juli 1996 redovisa resultatet av sitt arbete. Beträffande arbetsformer m.m. hänvisas i tillämpliga delar till tidigare direktiv, främst dir. 1994:65. För arbetet gäller dessutom regeringens direktiv till samtliga kommittéer och utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).