Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Tilläggsdirektiv till 1993 års oljelagringsutredning (N 1993:02), Dir. 1994:9
Departement: Näringsdepartementet
Beslut: 1994-02-03
Dir. 1994:9
Sammanfattning av uppdraget
Den särskilde utredaren med uppdrag att göra en översyn av
beredskapslagringen av olja och kol (1993 års oljelagringsutredning) ges
närmare riktlinjer för uppdraget i vad avser finansieringen av
oljelagring för krigssituationer. Som utgångspunkt för arbetet gäller
att näringslivet i fortsättningen skall svara för finansieringen av
såväl denna lagring som lagringen för s.k. fredskriser.
Bakgrund
Regeringen bemyndigade den 18 februari 1993 chefen för
Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att
göra en översyn av beredskapslagringen av olja och kol. Enligt
direktiven (dir. 1993:18) skulle utredaren redovisa den första etappen i
sitt arbete senast den 30 september 1993. Denna del av uppdraget avsåg
behovet av oljelagring för krigssituationer, dvs. situationer då landet
vid en stormaktskonflikt i Europa antingen har dragits in i krig eller
står neutralt. I den första etappen ingick också frågan om kostnader och
tidsplan för att genomföra en omstrukturering av den statliga
oljelagring som sköts av Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Uppdraget omfattar inte den militära lagringen inom försvarsmakten.
Utredaren överlämnade i slutet av september delbetänkandet
Beredskapslagring av olja (SOU 1993:87). I betänkandet föreslogs att
beredskapslagringen av olja inför krigssituationer skulle anpassas till
behovet enligt de planeringsförutsättningar för totalförsvaret som nu
gäller, vilket innebär en kraftig minskning av nuvarande lager. Vidare
föreslogs att de statliga civila beredskapslagren av olja skulle
avvecklas helt till utgången av juni 1999. I stället skulle lager byggas
upp i näringslivet under treårsperioden 1996/97-1998/99. Enligt
förslaget borde, innan denna uppbyggnad inleds, senast under hösten 1995
en översiktlig avstämning göras av om några förutsättningar ändrats som
borde påverka lagrens storlek och sammansättning.
Förslaget innebär att den civila beredskapslagringen av olja för
krigssituationer efter en femårig övergångstid genomförs helt av
enskilda företag i anslutning till deras kommersiella hantering av
oljeprodukter. Staten förutsätts liksom nu ha det överordnade ansvaret
för försörjningsberedskapen på oljeområdet inför kriser av skilda slag.
Detta innebär enligt utredaren att statsmakterna fastställer målen eller
ambitionsnivån för beredskapen och att en myndighet - exempelvis NUTEK -
genomför analyser av tillgångar och behov, förbereder
konsumtionsbegränsande åtgärder samt utövar tillsyn och kontroll över
lagringen.
I det fortsatta arbetet skall utredaren överväga bl.a. frågor om
ansvarsfördelning, organisation och finansiering av den samlade
beredskapslagringen av olja. Uppdraget innefattar alltså i denna del
även lagringen för s.k. fredskriser, som nu ombesörjs av
oljehandelsföretag och storförbrukare på grundval av den
lagringsskyldighet som föreskrivs i lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol.
I betänkandet framhålls att detta arbete förutsätter överläggningar med
företrädare för berörda intressen. För att dessa överläggningar skall
kunna bedrivas målinriktat och leda till avsett resultat inom rimlig tid
är det enligt utredaren önskvärt att regeringen beslutar att den
föreslagna fördelningen av uppgifter skall ligga till grund för det
fortsatta utredningsarbetet.
Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen avser att i februari 1994
överlämna en proposition till riksdagen med förslag om beredskapslagring
av olja för krigssituationer.
Ansvarsfördelning och finansiering
Utredarens förslag om att den statliga beredskapslagringen genom NUTEK
skall avvecklas helt och att näringslivet efter en övergångstid skall ha
hand om lagringen för krigssituationer har godtagits av alla
remissinstanser. Enighet råder om att en sådan ordning ger
förutsättningar för såväl ökad effektivitet i verksamheten som bättre
tillgänglighet för lagren. Vissa remissinstanser har dock anslutit sig
till ett särskilt yttrande av de sakkunniga i utredningen som företräder
näringslivets organisationer. Där uttalas att lagringen skall ses som en
statlig angelägenhet och att lagren följaktligen skall ägas av staten.
Om näringslivet skall genomföra lagringen enligt utredarens förslag är
det, menar man, en självklar förutsättning att staten ersätter företagen
för denna hantering.
Utredarens fortsatta arbete skall grundas på den fördelning av uppgifter
inom beredskapslagringen som föreslås i delbetänkandet. Som framgått
innebär detta att lagringen även för krigssituationer skall genomföras
av näringslivet. I betänkandet tas inte ställning till om denna uppgift
skall begränsas till hanteringen av lagren eller om den skall innefatta
också ägande och finansiering av dem.
Enligt de ursprungliga direktiven skall utredaren utgå från att
kostnaderna för beredskapslagringen av olja i fortsättningen skall
finansieras med långtgående kostnadsansvar för verksamhetens
intressenter och minskad belastning på statsbudgeten. Detta gäller
oavsett vilka lösningar som väljs i fråga om ansvarsfördelning och
organisation. Eftersom konturerna av den framtida lagringen för
krigssituationer nu framträder klarare kan mer preciserade riktlinjer
för utredarens arbete med finansieringsfrågan ges.
Hittills har ansvaret för finansieringen av kostnaderna för
beredskapslagringen av olja fördelats mellan staten och näringslivet på
skilda sätt. Fram till år 1987 var oljehandeln och storförbrukarna
enligt lag skyldiga att hålla lager för krig och avspärrning som var
anpassade till de då gällande kraven på relativt lång uthållighet. Genom
1987 års totalförsvarsbeslut övertog staten ansvaret för huvuddelen av
den civila krigslagringen, medan oljehandeln och vissa storförbrukare
ålades att hålla lager för fredskriser. Denna omläggning ledde till en
väsentlig minskning av lagringsskyldigheten för de berörda företagen.
Den medförde samtidigt att de volymer som företagen i fortsättningen var
skyldiga att lagra kunde integreras med den kommersiella lagringen,
vilket innebar betydande fördelar för företagen.
Utredarens förslag innebär att också krigslagringen skall integreras med
företagens övriga oljelagring. Syftet är främst att lösa de problem med
inkurans och låg tillgänglighet som kännetecknar den nuvarande statliga
lagringen. Någon fysisk avgränsning mellan de skilda slagen av lager
kommer alltså enligt förslaget knappast längre att finnas annat än i
sådana fall då åtskild lagring är nödvändig med hänsyn till särskilda
krav på tillgänglighet eller skydd för krigslager.
En utgångspunkt för utredaren skall vara att finansieringen av
oljelagringen för såväl krigssituationer som fredskriser i
fortsättningen åvilar näringslivet. Därvid skall ett enhetligt och
lättadministrerat system eftersträvas. Den lösning som ligger närmast
till hands är att lagringsskyldigheten enligt lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol utvidgas så att den omfattar också
behoven vid neutralitet och krig. I likhet med vad som gällde fram till
år 1987 torde med en sådan modell kostnaderna för lagringen i sista hand
få bäras av användarna.
I sammanhanget kan erinras om den syn på ansvaret för finansiering av
beredskapsåtgärder på energiområdet som har kommit till uttryck i
tilläggsdirektiven (dir. 1993:93) till Ellagstiftningsutredningen.
Enligt dessa direktiv skall elbranschen i allt väsentligt bära
kostnaderna även för sådana åtgärder som motiveras enbart av
beredskapsnyttan. Det är från rättvise- och konkurrenssynpunkt önskvärt
att liknande principer för fördelning av beredskapskostnader skall
tillämpas för alla energislag. Detta gäller inte bara för olja utan även
för kol, som ingår i utredarens uppdrag, och för naturgas, som ligger
utanför uppdraget. I viss utsträckning kan dock hänsyn behöva tas till
särskilda förhållanden inom respektive bransch.
Med beaktande av detta skall utredaren lägga fram ett förslag till
finansiering av oljelagringen för krigssituationer. Utredaren skall
därvid översiktligt analysera de ekonomiska konsekvenserna för berörda
intressenter av den angivna finansieringsmodellen. Särskilt skall
beaktas effekterna av en utvidgad lagringsskyldighet på kapitalbindning
och soliditet inom oljehandeln. Det är också angeläget att systemet ges
en i möjligaste mån konkurrensneutral utformning.
Mot bakgrund av sin analys bör utredaren överväga behovet av ändringar i
gällande lagstiftning eller andra åtgärder i syfte bl.a. att motverka
eventuella negativa effekter för de berörda företagen av den ändrade
finansieringsmodellen.
Tillsyn
En överföring av uppgiften att genomföra krigslagringen av olja från
staten till näringslivet innebär ökade krav på myndighetstillsyn. Den
nuvarande tillsynen genom NUTEK riktar sig i huvudsak mot den lagring
för fredskriser som sker hos oljehandeln och vissa storförbrukare. När
lagringsskyldigheten utvidgas till att omfatta också lager för
krigssituationer måste företagen redovisa dessa lager särskilt i
förhållande till fredskrislager och kommersiella lager.
Tillsynsmyndigheten bör ha goda möjligheter att fortlöpande kontrollera
att beredskapslager av respektive produkt faktiskt hålls i lager i
enlighet med de föreskrifter som meddelats.
Utredaren skall överväga hur tillsynen av beredskapslagringen hos de
lagringsskyldiga företagen kan förbättras. Också behovet hos myndigheten
av resurser för att säkerställa en fullgod tillsyn skall prövas.
Tillsynen över oljelagringen utövas för närvarande av NUTEK. Utredaren
skall utgå från att NUTEK även i fortsättningen skall ha denna uppgift.
Detsamma gäller de planerings- och samordningsuppgifter beträffande
oljelagringen som följer bl.a. av NUTEK:s roll som ansvarig myndighet
för funktionen Energiförsörjning inom totalförsvarets civila del.
Redovisningen av arbetet
Enligt de ursprungliga direktiven skall utredaren slutligt redovisa sitt
uppdrag senast den 30 april 1994, med möjlighet att särskilt redovisa
den del av uppdraget som gäller frågor om beredskapslagring av kol
senast den 30 juni 1994.
Utredaren bör kunna redovisa utredningsuppdraget i dess helhet, dvs.
innefattande också de återstående frågorna om oljelagringen, senast den
30 juni 1994.