Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1994:78 Beslut vid regeringssammanträde 1994-07-28 Sammanfattning av uppdraget En parlamentarisk utredning skall - ta del av tillgänglig forskning om olika dopningsmedel och deras verkningar samt analysera och belysa det aktuella kunskapsläget på området, - belysa rättsutvecklingen sedan lagens om förbud mot vissa dopningsmedels tillkomst och redogöra för domar och rättspraxis, - kartlägga och analysera dopningsproblemets omfattning och karaktär, såväl inom som utanför tävlingsidrotten, samt belysa följderna av missbruket på kort och lång sikt, - analysera orsakerna till att det finns dopningsmedel tillgängliga och vad som kan göras för att minska tillgången på illegala medel, - analysera om det finns en koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott, - belysa det internationella arbetet mot dopning, - eventuellt föreslå ytterligare insatser mot missbruket av dopningsmedel, - överväga behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser om dopning. Utredningen skall föreslå de ändringar i den rättsliga regleringen som utredningen kan finna motiverade. Dopningen Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning och innebär i princip att idrottsutövaren förbättrar sin prestationsförmåga på ett onaturligt sätt. De medel som används i dopningssammanhang är till övervägande del att hänföra till läkemedel. De används dock i dessa sammanhang inte alltid på medicinska indikationer och i helt andra doseringar än vad som avsetts. Dopning är därmed inte endast en idrottsetisk fråga utan kan också innebära en hälsorisk för användaren. Dopning tycks också i ökad utsträckning förekomma utanför tävlingsidrotten, där inte minst unga människor använder olika medel för att på konstgjord väg uppnå vissa kroppsideal. Internationella olympiska kommittén (IOK) tog inför 1976 års olympiska spel fram en lista över substanser som var att betrakta som dopningsmedel. IOK:s lista hålls aktuell genom återkommande, oftast årliga, revideringar. Listan kompletterades år 1990 med erytropoietin och därefter har också Beta2-stimulerare (t.ex. clenbuterol) tillförts som medel med anabol effekt. Den definition på dopning som nu gäller inom idrotten antogs på Riksidrotts- mötet år 1989 och lyder: "Med doping menas dels bruk av medel, dels användande av metoder som av Internationella Olympiska Kommittén (IOK), eller av internationella specialförbund därutöver, ansetts vara doping." IOK ackrediterar dopningslaboratorier efter vissa normer. År 1990 fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är Dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus. För kontrollverksamheten har Sveriges riksidrottsförbund ca 200 ideellt arbetande kontrollfunktionärer som utför oanmälda stickprovskontroller under träningsperioderna och förannonserade kontroller i samband med tävlingar. Dopningsprovet är ett urinprov, som skickas till laboratoriet för analys. Analysresultatet meddelas Riksidrottsförbundets dopningskommission, som i händelse av positivt resultat anmäler ärendet till berört specialförbund för bestraffning. Kommissionen bevakar specialförbundets bestraffning och kan överklaga ärendet till Riksidrottsnämnden. Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i internationell samverkan för att få fram nya analysmetoder. En lista över i Sverige legalt sålda preparat som är klassade som dopningsmedel har utarbetats i samarbete mellan idrottsrörelsen, Apoteksbolaget och Läkemedelsverket. Idrottsrörelsen har också uttryckt önskemål om att få till stånd en märkning av de förbjudna dopningsmedlen. Europarådets konvention mot dopning upprättades och öppnades för undertecknande år 1989 och trädde för Sveriges del i kraft den 1 augusti 1990. Nordiska rådet antog våren 1994 en rekommendation om insatser mot hormondopning där bl.a. rekommenderades att de nordiska ländernas regeringar skall föra upp problemet med anabola steroider utanför idrotten på den europeiska dagordningen. I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i dopningssammanhang enligt uppgift förhållandevis liten. Det stora tillflödet av anabola steroider sker genom införsel från utlandet. Möjligheten till legal införsel för privat bruk är med hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad. Införsel är till allra största delen illegal. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel I proposition 1990/91:199 föreslogs en särskild lag om förbud mot vissa dopningsmedel. Förslaget omfattade syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. De angivna medlen får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål föras in i landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas. Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud - dopningbrott - kan straffas med fängelse upp till två år. För ringa brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. När det gäller olovlig införsel hänvisas till bestämmelserna i varusmugglingslagen. I propositionen redovisades fakta bl.a. om dopningsverksamheten, idrottsrörelsens åtgärder för att öka kunskaperna om dopningproblemet, inflödet av anabola steroider från utlandet samt internationellt samarbete. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SoU7 tillstyrkte socialut- skottet propositionens förslag. Utskottet uttalade bl.a. (s. 10): "utvecklingen borde följas noga eftersom utvecklingen när det gäller användningen av dopningsmedel inom idrotten och kunskapen om dessa medel sker snabbt." Lagen trädde i kraft den 1 juli 1992. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:SoU20 har socialutskottet ånyo behandlat frågan. Därvid uttalade utskottet att en samlad översyn borde komma till stånd under parlamentarisk medverkan. Uppdraget Regeringen har genom berörda myndigheter, främst Folkhälsoinstitutet, och organisationer följt utvecklingen mot bakgrund av den nya lagen. Trots olika initiativ för att sprida information om dopningsmedel och konsekvenserna av användningen av sådana medel har det icke-medicinska bruket av främst anabola steroider ökat. Samtidigt råder det på många punkter osäkerhet om såväl dopningsmedlens medicinska verkningar som de djupare orsakerna till missbruket. Regeringen tillsätter därför en parlamentarisk utredning som skall göra en allsidig översyn av dopningproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk av dopningspreparat på kort och på lång sikt samt bedöma behovet av ökade informationsinsatser. Bl.a. skall utredningen studera närmare om det finns en koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott och vilka ytterligare insatser mot missbruket som behövs. Sådana insatser kan vara att kriminalisera det icke-medicinska och icke-vetenskapliga bruket av dessa medel, ökade möjligheter till provtagning och ökade internationella insatser för att stoppa insmuggling av dessa medel. I detta sammanhang bör särskilt beaktas det förhållandet att maximistraffet för grov varusmuggling är avsevärt högre än maximistraffet för dopningsbrott, varför det kan finnas anledning att se över gradindelningen och straffskalan för dopningsbrott. Även behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser genom olika myndigheter, hälso- och sjukvården, skolan och idrotten eller andra frivilliga organisationer skall övervägas. Utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopningsmedlen och deras medicinska och psykologiska verkningar. Utredningen bör i detta avseende ta del av tillgänglig forskning och analysera vilka slutsatser som kan dras. Utredningen bör överväga att presentera en kunskapssammanställning på området. Utredningen bör ha rätt att ta upp ytterligare aspekter kring dopnings- problematiken. Utredningen skall också föreslå de ändringar i den rättsliga regleringen som utredningen kan finna motiverade. Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av år 1995.