Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1994:39 Beslut vid regeringssammanträde den 11 maj 1994 Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare tillkallas för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. I uppdraget ingår att överväga vissa frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet vid brott. Utredaren skall överväga om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som någon begått under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk störning eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld. Utredaren skall också utreda vissa frågor angående medverkansansvaret inom straffrätten, de regler som gäller för försök, förberedelse och stämpling till brott samt bestämmelserna om underlåtenhet att hindra och avslöja brott. Härutöver skall utredaren mot bakgrund av den senaste ändringen av rekvisiten för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom pröva vilka omständigheter som allmänt sett bör föranleda att ett vållandebrott bedöms som grovt. Vissa straffrättsliga problem bör uppmärksammas Under en följd av år har det straffrättsliga påföljdssystemet och lagstiftningen angående de olika brotten varit föremål för lagstiftarens intresse. Allmänstraffrättsliga frågor har däremot sedan brottsbalken infördes uppmärksammats i endast liten utsträckning. Regeringen har emellertid, på grundval av Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande Frihet från ansvar (SOU 1988:7), nyss förelagt riksdagen en proposition (prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.) som innebär bl.a. att legalitetsprincipen får en klarare utformning och att vissa betydelsefulla lagstiftningsåtgärder vidtas på de allmänna ansvarsfrihetsgrundernas område. Förslagen genomsyras av en strävan att tydligare avgränsa det straffbara området. Den översyn på den allmänna straffrättens område som sålunda har inletts bör nu fortsättas. De flesta bestämmelserna inom den allmänna straffrätten fick sin utformning för relativt länge sedan. De snabbt förändrade samhällsförhållandena medför att åtminstone vissa av de överväganden som låg till grund för dessa regler framstår som föråldrade. Det finns även med hänsyn till Sveriges allt närmare anknytning till andra europeiska länder skäl att se över den allmänna straffrätten. Den bedömningen kan nämligen göras att frågan om mera enhetliga allmänstraffrättsliga regler inom Europa efter hand kommer att tilldra sig ökad uppmärksamhet. Det finns därför starka skäl att nu göra en översyn av vissa av de mer centrala allmänstraffrättsliga bestämmelser som inte omfattades av den nyss nämnda propositionen. Ett övergripande syfte med översynen skall vara att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området dels främja förut- sättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom straffrätten. Enligt regeringens mening bör arbetet med översynen anförtros en särskild utredare. Utredningsuppdraget avser i huvudsak att kartlägga de problemområden som anges nedan och att ge underlag för bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som erfordras för att det straffbara området i berörda avseenden dels materiellt sett skall få en utformning och omfattning som svarar mot dagens krav, dels så långt det är möjligt avgränsas på ett tydligare sätt än för närvarande. Till ledning för ut-redarens arbete skall vi i det följande ange vilken inrikt- ningen skall vara i de olika delfrågor som ingår i uppdraget. Uppdragets innebörd Frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet Frågan om vad som utgör brott besvaras inte enbart av den objektiva beskrivningen av gärningen i ett straffstadgande. Även gärningsmannens subjektiva förhållande till gärningen är av betydelse. Det subjektiva rekvisitet kan bestå i ett krav på uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa). För att ett uppsåtligt brott skall föreligga krävs i princip att gärningsmannens uppsåt omfattar alla moment i gärningen. Från tid till annan har det hävdats, särskilt med tanke på våldsbrotten, att den nedre gränsen för när uppsåt enligt svensk rätt skall anses ha förelegat, som för närvarande benämns eventuellt uppsåt, har en olämplig utformning. Den uppfattningen har förts fram att man vid sidan av eller i stället för eventuellt uppsåt borde godta vad som brukar benämnas sannolikhetsuppsåt. Utredaren skall pröva om den nuvarande nedre gränsen för uppsåt bör konstrueras på något annat sätt och i så fall föreslå en lämplig ordning. Enligt BrB föreligger det inget hinder mot att fälla den som begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning till ansvar. Enligt 30 kap. 6 § BrB får den psykiskt störde emellertid inte dömas till fängelse. Många gånger överlämnas han i stället till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB. Den som är tillfälligt sinnesförvirrad utan egen skuld går emellertid normalt fri från ansvar. Det är en omdiskuterad fråga om detta följer av den allmänna uppsåtsregleringen eller om det rör sig om en oskriven ansvarsfrihetsregel. Den ordning som nu gäller på området är behäftad med flera svagheter. En är att det är ologiskt att den som är mera permanent förvirrad ofta fälls till ansvar för brott medan den tillfälligt sinnesförvirrade, om han inte har någon skuld till förvirringen, går fri från ansvar. Vidare stämmer det dåligt med legalitetsprincipen att det straffrättsliga ansvaret för tillfälligt sinnesförvirrade är oreglerat. Det är också ibland förenat med svårigheter att göra en sådan bedömning av den psykiskt stördes uppsåt som fordras för att han skall kunna dömas för uppsåtligt brott. I sammanhanget måste också verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna beaktas. Reformen innebar bl.a. en begränsning av den grupp lagöverträdare som särbehandlas när det gäller påföljdsbestämningen. En utvärdering av reformen har på regeringens uppdrag utförts av Socialstyrelsen och en rapport, Psykiatrisk tvångsvård - effekter av ny lagstiftning, har i december 1993 överlämnats till regeringen. Det är en uppgift för utredaren att belysa det nuvarande regelsystemets effekter för bedömning av uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under påverkan av psykisk störning. Utredaren skall överväga vilka åtgärder som kan komma ifråga för att skapa en ordning, när det gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig psykisk störning, som tillgodoser de krav på lagstöd som legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer. Utgångspunkten för övervägandena skall vara att tillfälliga och permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på samma sätt i ansvarshänseende. I detta sammanhang är det naturligt att ta upp den straffrättsliga problematiken kring självförvållad berusning. Den lösning på detta problem som valts i svensk rätt förefaller ibland kunna leda till otillfredsställande resultat, åtminstone vid en strikt tillämpning (jfr SOU 1988:7, sid. 150 ff.). Vi vill framhålla att det inte är regeringens avsikt att berusade personer skall gå fria från ansvar endast på grund av sin berusning. Vad som är önskvärt är emellertid att frågan får en från både straffrättsteoretiska och kriminalpolitiska utgångspunkter hållbar lösning. Frågor om medverkan till brott och försök till brott, m.m. Straffansvar åvilar inte endast den som i strikt mening är gärningsman. Vid sidan om honom kan nämligen ofta även anstiftare och medhjälpare fällas till ansvar. Bestämmelsen om detta finns i 23 kap. 4 § BrB. Det finns flera skäl att nu se över medverkansregleringen i materiellt hänseende. Ett sådant är det i det s.k. Lindomefallet uppkomna spörsmålet om hur ansvarsfrågan skall bedömas när två personer varit närvarande när ett brott begåtts, men det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Madeleine Leijonhufvud, har på regeringens uppdrag belyst denna fråga i departementspromemorian Efter Lindome (Ds 1993:15). I promemorian anges olika möjligheter till förbättring av det gällande regelsystemet. Vad promemorian närmast mynnar ut i är att det finns skäl som talar för att lagstiftningen bör innehålla ett utökat medhjälpsansvar och ett vidgat ansvar för underlåtenhet att hindra eller anmäla brott. De i promemorian framlagda tankarna är intressanta och det är en uppgift för utredaren att bearbeta dessa vidare. Det bör i sammanhanget framhållas, som också görs i promemorian, att det inte är en framkomlig väg att sänka beviskravet i brottmål eller att förändra de regler som nu gäller för bevisbördans placering. Däremot är det viktigt för rättsmedvetandet att stötande resultat i rättskipningen undviks. Också i det fallet att det går att utreda hur ett händelseförlopp gestaltat sig kan svårbedömda medverkansfrågor uppstå. En sådan fråga, som har anknytning till den nyss nämnda, är vilka av flera medverkande som är att bedöma som gärningsmän och vilka som skall dömas enbart för anstiftan eller medhjälp till brottet. Enligt regeringens uppfattning är den rättstillämpning som sker på detta område i huvudsak både ändamålsenlig och rimlig. Det finns emellertid skäl att, när nu medverkansbestämmelsen i sin helhet skall ses över, även uppmärksamma denna sida av regleringen. I samband med en översyn av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB bör utredaren också uppmärksamma vissa frågor som uppkommer vid brott av s.k. specialsubjekt, alltså straffbestämmelser som riktar sig mot endast viss kategori gärningsmän, såsom sysslomän, gäldenärer eller andra i särskild ställning. Det förefaller nämligen som om det i någon mån är oklart vad som i dessa fall är gällande rätt. Det kan också ifrågasättas om medverkansansvaret i alla delar kommit att tillämpas på ett helt invändningsfritt sätt. Normalt föranleder endast fullbordade brott straffrättsligt ansvar. I många fall omfattar kriminaliseringen emellertid även försök, förberedelse eller stämpling till brott. De allmänna förutsättningarna för ansvar för försök till brott regleras i 23 kap. 1 § BrB. Utformningen av försöksbestämmelsen har föranlett vissa problem i rättspraxis, bl.a. när det gäller att bestämma vid vilken punkt i ett händelseförlopp ett straffbart försök har påbörjats. En annan svårighet har varit att avgöra i vilka fall otjänliga försök skall föranleda ansvar. Att ge försöksbrottet en ändamålsenlig avgränsning är en inom straffrätten erkänd svårighet. Det ingår dock i utredarens uppdrag att se över försöksansvarets utsträckning och att överväga den lagtekniska utformningen av bestämmelsen i 23 kap. 1 § BrB. Något som i detta sammanhang särskilt bör uppmärksammas är uppsåtsfrågan vid försök. Också bestämmelserna om ansvarsfrihet vid tillbakaträdande från försök bör bli föremål för utredarens överväganden. Även förberedelse- och stämplingsbestämmelsens utformning skall ses över. En fråga som därvid särskilt bör uppmärksammas är om den i 23 kap. 2 § BrB angivna avgränsningen av vilka handlingar som kan medföra ansvar för förberedelse är ändamålsenligt utformad och svarar mot dagens krav. Andra frågor som utredaren skall överväga Riksdagen har nyligen, efter förslag från regeringen i propositionen 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m., beslutat om vissa ändringar vad avser brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 7 och 8 §§ BrB). Ändringarna, som trädde i kraft den 1 februari 1994, innebär bl.a. att det vid bedömande av om brottet är grovt skall, om gärningen begåtts vid förande av motorfordon, särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel. (Se bet. 1993/94:JuU11, rskr. 1993/94:78, SFS 1993:1462.) I propositionen konstateras att det finns skäl att överväga om de nu införda rekvisiten för grovt brott på sikt bör ersättas med en mer generell reglering. Det ingår i utredarens uppdrag att belysa denna fråga och lägga fram förslag till en sådan reglering. Om det under utredningsarbetet visar sig lämpligt kan utredaren också belysa frågor och lägga fram förslag som mera allmänt tar sikte på de s.k. oaktsamhetsbrotten. Den avgränsning av utredningsuppdraget som angetts ovan bör inte ses som absolut. Det kan inte uteslutas att det under utredningsarbetet visar sig naturligt att beröra också andra frågor av allmänstraffrättslig art, som har en anknytning till de som nu nämnts. Utredaren är i så fall oförhindrad att göra detta och lägga fram förslag även i sådana frågor. Uppdragets bedrivande De frågor som utredaren skall överväga är mycket centrala och betydelsefulla för straffansvarets generella utformning och avgränsning. För det fall mer betydelsefulla förändringar skall ske av de nuvarande reglerna, talar starka skäl för att frågan bör beredas under parlamentarisk medverkan. Utredningsuppdraget kan därför i vissa avseenden betecknas som en förstudie. Om utredarens kartläggning och överväganden leder fram till att ändringar bör göras av exempelvis de centrala reglerna om uppsåt och straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare torde således förslagen i den delen få överlämnas till en fortsatt beredning i parlamentarisk ordning. Utredaren är dock oförhindrad att presentera fullständiga förslag till lösningar, inklusive förslag till ny lagstiftning. För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43) och att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23). Som ett underlag för sina överväganden bör utredaren undersöka de berörda regelsystemens utformning i några jämförbara länder. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1996. Det står utredaren fritt att fortlöpande redovisa resultatet av sitt arbete i form av delbetänkanden.