Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Effektiviteten i biståndsadministrationen, Dir. 1993:87
Departement: Utrikesdepartementet
Beslut: 1993-06-24
Dir. 1993:87 Beslut vid regeringssammanträde 1993-06-24. Statsrådet Svensson anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att utarbeta förslag om hur den statliga administrationen av det internationella utvecklingssamarbetet kan rationaliseras och effektiviseras. Bakgrund Handläggningen av ärenden om Sveriges internationella utvecklingssamarbete bedrivs dels inom Utrikesdepartementet (UD) och utrikesförvaltningen, dels inom fyra myndigheter; Styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Styrelsen för u-landsforskning (SAREK), Beredningen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP). Dessa myndigheter, i dagligt tal de s.k. biståndsmyndigheterna, handlägger huvudsakligen frågor inom ramen för Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete. Inom UD handläggs såväl frågor om den övergripande inriktningen av biståndet som frågor om det multilaterala utvecklingssamarbetet. Medel från den statliga biståndsramen finansierar även bl.a. verksamheterna vid Styrelsen för u-landsutbildning i Sandö (Sandö U-centrum) och Nordiska afrikainstitutet. De sammanlagda kostnaderna för administrationen av det internationella utvecklingssamarbetet vid alla dessa organ uppgår f.n. till ca 500 miljoner kronor eller ca 3,5 % av den statliga s.k. biståndsramen. Antalet statligt anställda med uppgifter inom biståndsområdet är ca 800 personer. Vid en internationell jämförelse är dessa siffror låga. Av anslagstekniska skäl finansieras UD:s och utrikesförvaltningens samtliga administrativa kostnader över ett gemensamt anslag. Kostnaderna för handläggning av ärenden om internationellt utvecklingssamarbete finansieras genom en s.k. avräkning från biståndsramen. Den princip som sedan åtskilliga år tillämpas för denna avräkning är att utvecklingssamarbetet skall bära samtliga sina egna kostnader. Biståndsområdets nuvarande myndighetsstruktur och fördelning av arbetsuppgifter mellan departement och myndigheter har sin grund i den expansion av biståndets volym och den framväxt av nya biståndsformer som huvudsakligen skedde under 1970-talets andra del och 1980-talets första år. Regeringens uppdrag till den utredning som senast arbetade med dessa frågor, Biståndsorganisationsutredningen, avsåg framför allt biståndet utanför de s.k. programländerna. I sitt betänkande Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd (SOU 1990:17), föreslog utredningen bl.a. att ett nytt organ för näringslivsbistånd skulle bildas. Den 1 juli 1991 övertog den nybildade myndigheten Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP) de uppgifter som tidigare åvilat Importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD), Fonden för industriellt samarbete med u-länderna (Swedfund) och huvuddelen av SIDA:s industribyrå. Inom UD handläggs biståndsfrågorna vid avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete (den s.k. u-avdelningen). I viss utsträckning berörs även övriga UD-avdelningar. UD:s handläggning innefattar framför allt frågor om utvecklingssamarbetets inriktning och den övergripande styrningen av biståndsmyndigheternas verksamhet. När det gäller Sveriges förhållanden till internationella organisationer på utvecklingsområdet (FN-organen, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna) svarar UD för såväl departementala uppgifter som myndighetsliknande handläggning. Denna del av verksamheten har relativt nyligen behandlats av kommittén för översyn av svenskt multilateralt utvecklingssamarbete vilken redovisade sina överväganden i betänkandet Bistånd genom internationella organisationer (SOU 1991:48). Regeringens ställningstaganden med anledning av utredningens förslag redovisades i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 4). Frågor om regeringskansliets och UD:s roller och uppgifter förhållande till biståndsmyndigheterna har endast relativt översiktligt berörts i de båda utredningarna (SOU 1990:17 och SOU 1991:48). Samma sak gäller den i januari 1993 avslutade utredningen om styrnings- och samarbetsformer inom biståndet (SOU 1993:1). Utredningen lämnade inga förslag om förändrad organisation etc. vilket inte heller ingick i dess uppdrag. I min anmälan till årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4, s. 176) aviserade jag att en särskild utredare borde tillsättas med uppdrag att lämna förslag till besparingar inom biståndsadministrationen. Min utgångspunkt var att, med bl.a. den nyss nämnda utredningens analys som grund, på ett systematiskt sätt se över möjligheterna att med givna mål och ramar rationalisera förvaltningen och göra ekonomiska besparingar. Denna översyn bör enligt min mening nu inledas. Uppdraget I ljuset av riksdagens nyligen beslutade besparingsåtgärder har jag sett det som nödvändigt att undersöka vilka rationaliseringar och besparingar som är möjliga att göra vad gäller regeringskansliets handläggning av biståndsärenden samt inom biståndsmyndigheternas förvaltningar. Det är därför önskvärt att den i vintras avslutade utredninngen om styrnings- och samarbetsformer inom biståndet kompletteras. Det bör utredas hur man med givna mål och ramar för biståndspolitiken kan rationalisera förvaltningen och göra ekonomiska besparingar. Det kräver en genomgång av hur UD:s och myndigheternas verksamheter kan rationaliseras och effektiviseras så att kvaliteten i den operativa verksamheten höjs. Det kan innebära mer systematisk kompetensuppbyggnad, utkontraktering, omprövning av funktioner, förändrade organisationsformer etc. Utredaren bör redovisa en bedömning av effekterna av sina förslag på verksamheten i mottagarländerna. Riksdagen har nyligen behandlat propositionen (prop. 1992/93:244) om styrnings- och samarbetsformer i biståndet (bet. 1992/93:UU26, rskr.1992/93:342). Propositionen, som huvudsakligen bygger på överväganden och förslag från kommittén rörande styrnings- och arbetsformer i biståndet (SOU 1993:1), föreslår bl.a. att formerna för regeringens mål- och resultatorienterade styrning inom biståndet och av biståndsmyndigheterna utvecklas. Utgångspunkterna i regeringens proposition och det av riksdagen godkända utskottsbetänkandet (bet. 1992/93:UU26) skall enligt min mening vara vägledande även för den nu aktuella översynen. Regeringens och UD:s roll i förhållande till biståndsmyndigheterna bör enligt propositionen präglas av en mål- och resultatorienterad styrning. Samarbetet med enskilda mottagarländer bör i ökad utsträckning präglas av helhetssyn på det svenska engagemanget i det enskilda landet. Bland annat mot denna bakgrund föreslås i propositionen även att den i dag tudelade fältrepresentationen (beskickningar och SIDA:s biståndskontor) i mottagarländerna integreras. En sådan förändring skall även möjliggöra administrativa besparingar. Handläggningen i regeringskansliet av ärenden om internationellt utvecklingssamarbete med u-länder i Afrika, Asien och Latinamerika bedrivs i det närmaste helt åtskilt från samarbetet med de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Formerna för Öst- och Centraleuropasamarbetets organisation i regeringskansliet och på myndighetsplanet behandlas av en särskild utredning. Några aspekter bör beaktas särskilt av utredaren. Biståndsmyndigheternas ledningsformer är en viktig komponent i frågan om styrningen av biståndet. Till grund för nuvarande ledningsformer ligger dels de generella ledningsprinciper som finns inom statsförvaltningen, dels de behov av kunskap, deltagande etc. som specifikt finns inom biståndet. Nuvarande generella priciper för ledning av de statliga myndigheterna bygger på riksdagens s.k. verksledningsbeslut från år 1987. I den nu pågående utredningen om förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. (dir. 1992:10) prövas dessa principer. Detta sker bl.a. mot bakgrund av att såväl styrelse som verkschef utses av regeringen samt att möjligheterna för regeringen att utkräva ansvar bör klargöras. Utredningens principiella förslag bör beaktas av utredaren i dennas överväganden och förslag om biståndsmyndigheternas styrelsers uppgifter, sammansättning etc. Utbildning och kompetensutveckling är av stor betydelse för en fortsatt hög kvalitet i biståndet. För UD:s del är detta särskilt accentuerat mot bakgrund av departementets ansvar för den mål- och resultatorienterade styrningen i förhållande till berörda myndigheter. För att klara dessa uppgifter är det viktigt att UD besitter kvalificerad kompetens och att en ändamålsenlig intern struktur byggs upp och upprätthålls. Vissa aspekter på utbildning och kompetensutveckling vid myndigheterna på biståndsområdet belystes för några år sedan på ett mycket intressant sätt av Riksrevisionsverket i revisionsrapporten Lär sig SIDA? (1988). UD och biståndsmyndigheterna har ett ansvar för att såväl den egna personalen som den s.k. resursbasen (institutioner, konsulter m.fl. som medverkar i svenskfinansierade insatser) kontinuerligt utvecklar sin kompetens och sina kvalifikationer. Utredaren bör mot denna bakgrund analysera behoven av långsiktig kompetensförsörjning och kompetensutveckling inom biståndsadministrationen och föreslå lämpliga former för finansiering av denna. Jag har i det föregående angett att en uppgift för utredaren bör vara att analysera och föreslå förändringar av ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan å ena sidan regeringskansliet och å andra sidan biståndsmyndigheterna. En särskild fråga i detta sammanhang gäller Sveriges förhållande till internationella organisationer, inte minst inom FN-systemet, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna. Utredaren bör i denna fråga lämna förslag om formerna för det samlade svenska engagemanget i och stödet till de internationella organisationerna i syfte att åstadkomma större samordning och enhetlighet. Arbetets bedrivande Utredningen arbete bör bedrivas skyndsamt och dess överväganden och förslag bör redovisas senast i december 1993. Det är min avsikt att förslagen skall kunna genomföras fr.o.m. budgetåret 1994/95. Utredaren skall i sitt arbete i tillämpliga delar följa regeringens direktiv (dir. 1988:43) till kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten. Utredaren bör analysera konsekvenserna av sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om internationellt utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att utarbeta förslag om hur den statliga administrationen av de internationella utvecklingssamarbete kan rationaliseras och effektiviseras, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns reservationsanslag C 3. Andra biståndsprogram, anslagsposten 8. Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Utrikesdepartementet)