Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1993:30 Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25 Chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Björck, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att pröva om det kan göras möjligt för en kommun att bedriva räddningstjänst i entreprenadform. Dessutom skall utredaren se över vissa förhållanden kring tillämpningen av räddningstjänstlagstiftningen under beredskap och i krig inom statlig och kommunal räddningstjänst. Utredaren skall vidare bl.a. bedöma sotningens brandförebyggande betydelse, pröva om en avreglering av den föreskrivna sotningen kan göras och om formerna för att utse skorstensfejarmästare kan förändras så att inslaget av konkurrens ökar. Bakgrund Konkurrenskommittén (C 1989:03) hade enligt tilläggsdirektiv (dir. 1991:41), som regeringen beslutade våren 1991, att överväga vissa frågor om förstärkt konkurrens i kommunal verksamhet. Kommittén, som överlämnade sitt betänkande till regeringen i november 1991, ansåg att genomförandet av en räddningsinsats var att betrakta som en serviceverksamhet och därför borde gå att lägga ut på entreprenad. Bl.a. beslut om dimensionering av räddningskåren, kortaste insatstiderna i nom olika områden och minsta antal övningstillfällen var dock enligt kommittén en obligatorisk uppgift för kommunen, som inte skulle kunna överlåtas till annan. Kommittén tog också upp vissa frågor kring sotningsväsendet och anförde att man som ett första steg i en avreglering borde pröva anbudsupphandling med bibehållet kommunalt ansvar för verksamheten. Enligt kommittén bo rde upphandlingsreglementet tillämpas när en extern skorstensfejarmästare anlitas. I ett andra steg i avregleringen av sotningsväsen det borde ett auktorisationssystem införas. Fastighetsägarna skulle då enligt kommittén få anlita olika konkurrerande företag för att utföra föreskriven sotning. Regeringen behandlade i proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhe t de nu redovisade förslagen från konkurrenskommittén. Regeringen anförde i propositionen att det bör tillskapas en möjlighet för en kommun som så önskar att bedriva räddningstjänst i entreprenadform och att regeringen avsåg att låta tillkalla en särskild utredare med uppgift att förbereda erforderliga beslut av statsmakterna i frågan. Utredaren skulle också lämna förslag om hur ordningen med långvariga entreprenadavtal för skorstensfejarmästare skall kunna upphöra samt överväga om formerna för utseende av skorstensfejarmästare kan förnyas också på andra sätt för att öka inslaget av konkurrens. Regeringen anförde slutligen också att utredaren även borde överväga om det går att införa priskonkurrens och därvid belysa konsekvenserna av en sådan förändring. Riksdagen (1992/93:SoU9, FöU 3y, rskr. 105) behandlade propositionen i december 1992. Försvarsutskottet ansåg i sitt yttrande i ären det till Socialutskottet att utredaren vad gäller frågan om entreprenader inom räddningstjänsten måste få ett mera förutsättningslöst uppdrag än det som regeringen avsåg. Den första frågan som enligt Försvarsutskottet bör ställas är om en privat entreprena dverksamhet går att förena med kravet på samordning av befolkningsskydd och räddningstjänst, krigsorganisering av räddningstjänstens resurser samt myndighetsutövning i samband med brandskydd och utryckning. Vad gäller sotningen delade Försvarsutskottet regeringens uppfattning att det bör övervägas hur nuvarande långvariga entreprenadavta l skall kunna ersättas, hur skorstensf ejarmästare skall utses och hur ökad konkurrens kan införas i verksamheten. Vissa åtgärder borde enligt utskottet kunna grundas på f rivillighet och ansvaret åläggas fastighetsägaren. Försäkringsbolagen borde i sammanhanget kunna få en nyckelroll genom att anknyta premier till brandförebyggande åtgärder och kontrollen av dessa. Försvarsutskottet ansåg att utredarens uppdrag också i denna del bo rde vara mer förutsättningslöst än vad som antyds i propositionen. En mer långtgående avreglering borde prövas och därvid hur myndighetsuppgiften -- kontrollen av brandskyddet -- kan tillgodoses. Likaså borde enligt utskottet en kritisk granskning ske av räddningstjänstlagens (1986:1102) dispensförfarande för att en fastighetsägare själv skall få sota. Socialutskottet delade Försvarsutskottets uppfattning och anförde att det utgick från att regeringen beaktar vad som anförts avseend e den kommunala räddningstjänsten och anbudsupphandling inom sotningsväsendet utan något tillkännagivande därom. Utveckling av den komm unala verksamheten inom Försvarsdepartementets ansvarsområde Frågan om förnyelse av den kommunala verksamheten genom ökat inslag av konkurrens och entreprenad berör inom Försvarsdepartementets ansvarsområde den kommunala räddningstjänsten och sotningen. Båda dessa verksamheter är legala monopol, som innebär att ansvaret enl igt lag endast kan åvila kommunen. Inom räddningstjänsten finns dock en möjlighet att lokalt samnyttja den beredskap som en industri håller för sitt eget skydd och att överlåta åt någo n annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. För den föreskrivna sotningen finns möjlighet för kommunen att utse en skorstensfejarmästare som är egen företagare att utföra kommunens åligganden enligt räddningstjänstlagen. Flertalet kommuner an vänder sig av denna möjlighet. Skorstensfejarmästaren utses i dessa fall genom ett tillsättningsförfarande utan inslag av priskonkurrens. Det är praxis att uppdraget ges i form av ett långtidsavtal, dvs. att det upphör att gälla först när skorstens fejarmästaren uppnår 65 års ålder. Enligt min uppfattning bör det också inom dessa båda områden nu skapas möjligheter till förnyelse och effektivisering genom att de nuvarande formerna för verksamheterna utvecklas. Detta bör ske med beaktande av det allmännas särskilda ansvar för frågor som avser m edborgarnas skydd och säkerhet. Hithörande frågor bör bli föremål för en särskild utredning. Det bör utredas om det kan göras möjligt för en kommun som så önskar att genomföra räddningstjänsten i entreprenadform. En utgångspunkt bör härvid vara att kommunens ansvar för verksamheten inte förändras och att kraven på räddningstjänsten inte sänks. Innan en förändring av lagstiftningen görs i detta syfte, måste ett antal frågor övervägas. En viktig fråga är hur integreringen av räddningstjänsten i fred och vid kris och krig kan säkerställas. Enligt 1992 års totalförsva rsbeslut (prop. 1991/92:102, FöU 12, rskr. 337) kommer kommunerna att överta ansvaret för befolkningsskyddet och räddningstjänsten, civilförsvarsverksamheten, på lokal nivå, varvid beredskapen för kris och krig skall bygga på den organisation som finns i fred. Det är då angeläget att klarlägga hur en reform i den riktning som jag här angett påverkar de kommuner som kan komma att välja att bedriva sin räddnings tjänst i entreprenadform. Sotningen har sedan räddningstjänstlagen trädde i kraft år 1987 varit föremål för en omfattande utredningsverksamhet. Statens räddningsverk har på regeringens uppdrag prövat behovet av sotning för olika typer av eldstäd er och förbränningsanläggningar. Resultatet av dessa uppdrag har blivit att fristerna för sotningen har förlängts. Det finns trots d etta en omfattande kritik från bl.a. fastighetsägare och kommuner mot såväl omfattningen av som formerna för verksamheten. Jag bedömer att det ännu inte finns ett tillfredsställande underlag för att fastställa sotningens verkliga betydelse för det förebyggande brandskyddet. Ett sådant underlag är enligt min uppfattning nödvändigt som utgångspunkt för fortsatta överväganden om h ur sotningen skall bedrivas framöver. Uppdraget I räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen (1986:1107) finns bestämmelser om hur den kommunala räddningstjänsten skall v ara organiserad. I varje kommun skall det således finnas en räddningskår som skall göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för. En kommun får emellertid komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår eller om att den senare kommun ens räddningskår också skall svara för de uppgifter som ankomm er på den förra kommunen. Det bör nu närmare prövas om det är möjligt att medge en kommun att uppdra åt en entreprenör att hålla beredskap och svara för räddningsinsatserna. Om utredaren finner att detta är möjligt, skall han lägga fram förslag om formerna för en sådan entreprenadverksamhet och överväga behovet av ett särskilt prövningsförfarande när en kommun önskar övergå till entreprenaddrift. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågan om hur gränsen skall kunna dras mellan de ledningsuppgifter o ch andra funktioner i räddningskåren som skall kunna överlåtas på entreprenören och de som bör stanna kvar hos befattningshavare ino m kommunen. Räddningstjänsten innehåller ett mycket stort inslag av myndighetsutövning. En räddningsledare har under en insats långt gående befogenheter att göra ingrepp i annans rätt och att begära hjälp med lämpliga resurser från andra kommuner, statliga myndighe ter och enskilda. Utredaren skall undersöka om det finns risk för intressekonflikter eller jävssituationer om myndig hetsutövning av detta slag utförs av en entreprenör. Det bör klarläggas om åtgärder av begränsande och kontrollerande slag behöver v idtas i detta sammanhang. Vidare skall möjligheterna att bibehålla ett nära samband mellan förebyggande åtgärder mot brand och andra olyckshändelser och den skadeavhjälpande verksamheten belysas. En väl utvecklad och effektiv räddningstjänst i fred utgör en förutsättning för uppbyggnaden av en fungerande räddningstjänst vid be redskap och i krig. Statsmakterna har i samband m ed 1992 års totalförsvarsbeslut tagit ställning för att det inom den närmaste femårsperioden bör göras en integrering av beredskapså tgärderna inom befolkningsskyddet och räddningstjänsten med kommunernas förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet i fred. Utredar en skall överväga vilka särskilda åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa att entreprenörens resurser och organisation för r äddningstjänsten står till förfogande för kommunen också vid beredskap och i krig samt vilka beredskapsförberedelser i fred som entreprenören kan åläggas. I samband med att frågan om entreprenad i räddningstjänsten utreds bör också samarbetet mellan kommunerna på räddningstjänstområdet behandlas. Enligt räddningstjänstlagen har kommunerna skyldighet att samarbeta med varandra och med statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt lagen samt att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Innehållet i samarbetet och formerna för det bestäms av kommunerna själva. Utredaren skall kartlägga i vilken omfattning räddningstjänstlagens intentioner på detta område uppfyllts och, om han finner det befogat, föreslå ytterligare åtgärder från statsmakternas sida för att ett ökat samarbete skall komma till stånd. Utredaren skall också behandla vissa frågor inom sotningsväsendet. Den föreskrivna sotningen, som är en del av samhällets förebyggan de brandskydd, regleras i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen. Utredaren skall med utgångspunkt från det underlag s om Statens räddningsverk på regeringens uppdrag tagit fram och de kompletteringar han finner erforderliga göra en bedömning av sotningens brand förebyggande betydelse. Bedömningen skall i första hand avse oljeeldade anläggningar och imkanaler. Det bör i detta sammanhang prövas i vilken utsträckning en avreglering kan göras t.ex. genom att ansvaret för delar av den föreskrivna sotningen övergår från kommun en till fastighetsägaren. Möjligheten att öppna för en samordning av sotningen och funktionskontrollen av ventilatio nssystem enligt förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem bör också undersökas. Tillvägagångssättet när en kommun utser skorstensfejarmästare bör ses över i syfte att öka inslaget av konkurrens. Utredaren bör öve rväga om det går att införa priskonkurrens i detta sammanhang och belysa konsekvenserna av en sådan förändring. Utredaren skall föreslå hur ordningen med långvariga entreprenadavtal för skorstensfejarmästarna skall upphöra. I räddningstjänstlagen finns bestämmelser om ansvaret för de olika delarna av den statliga räddningstjänsten. Bestämmelserna gäller såväl i fred som vid beredskap och i krig. L uftfartsverket har i en skrivelse till regeringen påpekat att verket saknar resurser för att bedriva flygräddningstjänst i krig elle r efter order om allmän mobilisering. Utredaren bör se över tillämpningen av räddningstjänstlagen vid beredskap och i krig i första hand vad avser den statliga räddningstjänsten men även ifråga om den kommunala räddningstjänsten och beträffande länsstyrelsens uppgifter. Härvid bör även frågan om avgränsning till annan lagstiftning för totalförsvarets civila del behandlas. Utredaren skall lämna förslag till erforderliga författningsändringar. Arbetets bedrivande Utredaren bör redovisa sina överväganden och förslag senast den 30 april 1994. Regeringens direktiv till samtliga kommittéer och sär skilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) och om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir . 1988:43) skall beak tas. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att bl.a. se över om inslaget av en treprenad och konkurrens inom räddningstjänsten och sotningsväsendet kan öka, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall bel asta fjärde huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Försvarsdepartementet)