Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1993:26 Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25 Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att se över museiväsendets struktur och samverkansformer bl.a. i syfte att skapa bättre förutsättningar för en effektivare användning av de totalt tillgängliga resurserna på museiområdet. Utredaren skall därvid * analysera museiväsendets övergripande uppgifter och verksamhetsmål, * överväga om de centrala museernas nuvarande organisation och arbetsfördelning är ändamålsenlig med hänsyn till behovet av samverkan, överblick och samlad resultatbedömning, * granska roll- och ansvarsfördelningen inom hela museisektorn, utvärdera samspelet inom och mellan sektorns olika nivåer samt belysa eventuellt förekommande kompetenskonflikter, * granska effekterna av det statliga stödet till regionala museer samt bedöma om länsmuseernas uppgifter inom den statliga kulturmiljövården kan förtydligas, * granska Statens kulturråds uppgifter på museiområdet, * redovisa förslag om precisering av museiväsendets ansvar för forskning, varvid även de till universiteten knutna museerna bör uppmärksammas, * belysa Riksutställningars olika uppgifter och deras betydelse för såväl museiväsendet som kultur- och samhällslivet i övrigt, * överväga frågan om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer, * se över frågor om anslagsstrukturer, kostnadsfördelning och marknadens betydelse för museiväsendet, * i övrigt göra de överväganden i strukturellt eller annat hänseende som utredaren finner motiverade. Som underlag för sina överväganden bör utredaren redovisa erforderligt statistiskt material bl.a. över museiväsendets resursutveckling såväl totalt som vad gäller statens medelstilldelning över tiden. Bakgrund Det svenska museiväsendet präglas av en stor mångfald såväl i fråga om ämnesområden som organisatoriskt. Staten svarar för eller ger bidrag till ett 90-tal museer runt om i landet. Härtill kommer ett betydande antal kommunala och enskilda museer utan statligt stöd, däribland några som gör anspråk på ett nationellt uppdrag. Dagens museistruktur är successivt framvuxen under lång tid. Efter hand som nya museer har tillkommit vid sidan av de tidigare har antalet statliga och statsunderstödda museer vuxit. Samtidigt har helheten blivit allt svårare att överblicka. Sedan mitten av 1960-talet har ett omfattande utredningsarbete genomförts på museiområdet. 1965 års musei- och utställningssakkunniga arbetade i nästan tio år med en total genomlysning av området. Statens kulturråd gjorde i mitten av 1980-talet en samlad utredning av de centrala museernas uppgifter och ansvar för hela landets museiväsende. Härutöver har frågor om de centrala museernas organisation och samverkan och om de regionala museernas uppgifter särskilt utretts. De ställningstaganden som statsmakterna vid skilda tillfällen har gjort med anledning av detta utredningsarbete1 har i huvudsak inneburit vissa organisations- och uppgiftsförändringar inom centralmuseikretsen samt en utveckling av det statliga stödet till regionala museer. I sina grundläggande drag är museistrukturen dock densamma som före 1970-talets kulturpolitiska beslut. Museiväsendet har ett nära samband med kulturmiljövården. De kulturhistoriskt orienterade museerna är integrerade i kulturmiljövårdens verksamhet på ett sätt som gör att deras organisation och uppgifter inte kan behandlas utan att detta förhållande beaktas. Statens kulturråd har en samordnande roll för hela museiväsendet. Rådets uppgifter vad gäller de centrala museerna har dock inte närmare preciserats. De samhällsekonomiska förutsättningarna för ökade statliga utgifter kommer att förbli begränsade under lång tid framöver. Därför är det viktigt att tillgängliga resurser utnyttjas rationellt. Kulturdepartementets anslagsgivning omfattar 10 centrala statliga museiorganisationer samt bidrag till 24 länsmuseer, Malmö och Göteborgs kommunala museiorganisationer och ett mindre antal fristående specialmuseer. Vissa statliga museer inom områdena konst, kulturhistoria och naturvetenskap hänförs till utbildnings- och försvarsdepartementens ansvarsområden. Till den statliga museikretsen hör också vissa verksmuseer och de kungliga slottens samlingar. Kulturhuvudtitelns budget för museiändamål uppgår för närvarande till drygt 600 miljoner kronor. Flera skäl talar för att dessa årliga insatser skulle kunna användas effektivare. Enbart kretsen av centralmuseer består av ett tjugotal större eller mindre museer med sidoordnade och delvis sammanfallande uppgifter. Mängden institutioner och separata samlingsområden leder till ett splittrat och oöverskådligt beslutsunderlag, som försvårar jämförelser och sakligt underbyggda beslut om resursfördelningen. Det finns därför anledning att överväga om en förändrad organisation, framför allt av centralmuseerna, samt en precisering av uppgifter och rollfördelning på olika nivåer kan medföra ett effektivare museiväsende, där man redan inom nuvarande ramar kan göra ökade insatser. För en sådan översyn talar också det ofta återkommande kravet på inrättande av nya statliga museer eller på statligt stöd till ytterligare museer. Dessa önskemål grundar sig ofta på att inget av de nuvarande statliga museerna har ett uttalat ansvar för den aktuella verksamheten. För att undvika ytterligare uppsplittring bör man därför se över den nuvarande museistrukturen, så att denna i framtiden på ett mera flexibelt sätt kan anpassas till nya önskemål och förhållanden. Museerna utgör * tillsammans med arkiv och bibliotek * en del av infrastrukturen för forskningens informationsförsörjning. Vid en översyn av museiväsendet är det viktigt att museernas uppgifter i forskningssammanhang övervägs. Uppdraget En fungerande museistruktur kräver att man utgår från en helhetssyn på verksamheten. Utredningsarbetet bör därför inledas med en precisering av de övergripande målen för museernas verksamhet. Ett museum har av tradition en flerfaldig uppgift. Det skall vårda och komplettera sina samlingar samt hålla dem tillgängliga för forskare och allmänhet. Vidare skall museet med utgångspunkt i samlingarna bygga upp kunskap, som sprids genom utställningar och annan utåtriktad verksamhet. Museet är i många fall inrymt i en kulturbyggnad som kräver särskilt underhåll. Härutöver har kravet successivt ökat på museerna att genom utställningar, skolverksamhet och opinionsbildning ta aktiv del i samhällsutvecklingen. Med ett så brett och varierat arbetsfält utgör balansen mellan skilda delar av verksamheten ett av museernas största problem. Utredaren bör analysera det samlade behovet av museiverksamhet inom områdena föremålsinsamling, vård och dokumentation av samlingar, kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning samt extern service. Med utgångspunkt i analysen bör utredaren föra ett förutsättningslöst resonemang om vilka institutioner som bör finnas samt hur de bör dimensioneras, struktureras, lokaliseras och samverka inbördes. Utredaren bör därvid beakta skillnaderna i museernas uppdrag samt det historiska perspektivet och således ta vederbörlig hänsyn till de omständigheter som ligger bakom framväxten av dagens museistruktur. Utredaren bör även beakta de särskilda lokalmässiga förhållandena på museiområdet, vilka i många fall har försvårat en anpassning av verksamheten till omvärldens behov och förväntningar. En huvuduppgift för utredaren bör vara att överväga om den statliga museiverksamheten är strukturerad på ett sådant sätt att samverkan, överblick och en samlad bedömning av resultat och resursbehov underlättas. De nuvarande centrala museerna är huvudsaklingen verksamma inom något av sakområdena kulturhistoria, naturvetenskap och konst. Detta faktum kan tas till utgångspunkt för en förutsättningslös diskussion av alternativ till centralmuseikretsens nuvarande organisatoriska struktur. Utredaren bör kunna överväga organisationsmodeller som innebär förhållandevis radikala förändringar i förhållande till dagens museistruktur, t.ex. integrering av mindre specialmuseer i större museer eller gruppering av museer under gemensamma styrelser. En allmän utgångspunkt vid en bedömning av den organisatoriska formen för museala grundfunktioner inom den statliga museisektorn bör vara att varje museum inte nödvändigtvis behöver bedriva verksamhet inom alla delområden. Konserveringsresurser, magasin och utställningslokaler, juridisk och administrativ kompetens m.m. bör med fördel kunna utnyttjas gemensamt. Som ett underlag för övervägandena rörande lämpliga organisationsstrukturer bör utredaren göra en systematisk genomgång av samtliga centrala museer och specialmuseer med statligt huvudmannaskap. Särskilt angeläget är att klargöra om resurserna är rimligt fördelade i förhållande till uppgifterna och om det förekommer dubblerande ansvarsområden där kapacitet kan frigöras. Statens förhållande till de lokala och regionala museerna bör noga belysas. Dessa museer utgör basen i museiväsendet eftersom de kan uppnå det nära samspel med människorna i det omgivande samhället som är förutsättningen för en meningsfull museiverksamhet. Ansvaret och finansieringen för de lokala museerna måste även i fortsättningen förbli kommunernas angelägenhet, men viktigt är att de ingår i ett fungerande samspel med de regionala och statliga museerna. De regionala museerna, varmed främst avses länsmuseerna, har till uppgift att dokumentera och sprida kunskap om regionens utveckling inom ett brett kulturhistoriskt fält. Samtliga länsmuseer har vid sidan härav bestämda funktioner inom kulturmiljövården. Vissa länsmuseer med konstsamlingar har också en viktig roll i länets konstliv. Flera länsmuseer satsar på ekologisk kunskapsspridning, därav några med utgångspunkt i permanenta naturhistoriska samlingar. Länsmuseerna har således ansvarsfulla uppgifter inom ett brett verksamhetsområde. Utredaren bör granska effekterna av statens stöd till de regionala museerna och bedöma huruvida stödet i nuvarande utformning främjar en ändamålsenlig avvägning mellan länsmuseets olika ansvarsområden. Formerna för statens stöd till samtliga regionala kulturinstitutioner kommer att övervägas av kommittén (dir. 1993:24) med uppgift att se över kulturpolitikens inriktning. Utredaren bör, vad gäller stödet till regionala museer, stå till kommitténs förfogande vid behandlingen av dessa frågor. Statens kulturråd fördelar det nuvarande statliga stödet till länsmuseerna och utövar den tillsyn över verksamheten som följer av villkoren för bidragsgivningen. Länsmuseerna ingår också i den statliga organisationen för kulturmiljövård, där Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är central myndighet. Bidraget till länsmuseerna lämnas bl.a. för att de skall fullgöra uppgifter inom den statliga kulturmiljövården. Bland annat därför bör utredaren överväga om ansvaret i förhållande till museiväsendet är ändamålsenligt fördelat mellan Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd. På regional nivå samverkar länsmuseerna inom kulturmiljövården med länsstyrelserna. Kulturmiljövårdens regionala organisation har därmed en utformning som skiljer sig från andra jämförbara samhällsområden. Utredaren bör värdera hur organisationen fungerar, bl.a. med tanke på om roll- och ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och länsmuseet behöver förtydligas. Utredaren bör, med beaktande av vad jag tidigare har anfört om länsmuseernas övriga uppgifter, överväga om statsbidraget lämnas till länsmuseerna under de former och på de villkor som är bäst ägnade att främja en effektiv regional kulturmiljövård. Utredaren bör beakta den fortsatta beredningen av HUR-utredningens betänkande (SOU 1992:137) Arkeologi och Exploatering. Utredningen har lämnat förslag om upphandling av arkeologiska utgrävningsuppdrag m.m. som påverkar länsmuseernas möjligheter att förena en stödfunktion till länsstyrelsen med egen arkeologisk uppdragsverksamhet. Lämpligheten av att bibehålla Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer i en gemensam myndighet kan lämpligen belysas i samband med prövningen av den centrala museistrukturen. I samband med genomgången av det regionala museistödet bör utredaren också granska Statens kulturråds förslag om stöd till s.k. samverkansmuseer. Förslaget innebär en fördelning av statligt kulturstöd till nya regionala eller lokala museer och påverkar därför den totala insatsen på den regionala nivån. Utredaren bör även i övrigt granska Statens kulturråds uppgifter på museiområdet och därvid överväga om statens behov av en tillsynsfunktion i fråga om centrala och regionala museer och av övergripande museipolitisk styrning bör tillgodoses i annan form än via Statens kulturråd. Kulturrådets och de nuvarande ansvarsmuseernas delvis sammanfallande roller bör därvid särskilt belysas. Museerna uppvisar ett splittrat förhållande till forskningen. Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande naturvetenskaplig forskning. Generellt ingår det i museernas ansvar för samlingarna att verka för att grundforskning bedrivs med utgångspunkt i dessa. Härutöver har museerna behov av att forskning och metodutveckling bedrivs inom sektorsspecifika områden som föremålsvård, museologi och museipedagogik m.m. Synen på museernas konkreta uppgifter i forskningssammanhang skiftar dock såväl hos museerna själva som hos universitet och forskningsråd. Det råder således skilda uppfattningar bl.a. om huruvida museer själva skall kunna utföra forskningsuppgifter eller enbart beställa och tillhandahålla basmaterial för forskning. Utredaren bör diskutera dessa frågor med berörda intressenter och redovisa sina slutsatser härav. Det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma de museer av skilda slag som är anknutna till universiteten. En del av dessa har växt fram som ett resultat av eller komplement till undervisning och forskning, medan andra ursprungligen är donationer. Från universitetshåll har framhållits att det finns betydande problem både beträffande museernas roll i forskningen och vad gäller deras ställning i universitetsorganisationen. Utredaren bör belysa dessa problem och föreslå åtgärder. Riksutställningar har sedan 1960-talet utgjort en central resurs för produktion och distribution av vandringsutställningar samt rådgivning i utställningsfrågor. Riksutställningar har under årens lopp utvecklat en teknisk och pedagogisk kompetens som kunnat utnyttjas inte bara av museerna utan också inom andra delar av kultur- och samhällslivet, där utställningen fått en ökad användning som medium för förmedling av kunskap, information och upplevelse. Samtidigt har såväl de centrala museerna som länsmuseerna fått breddade uppgifter, vilket gjort det naturligt för dem att själva i viss utsträckning producera vandringsutställningar och även öka sina medietekniska kunskaper. Därmed har en viss oklarhet uppstått om ansvarsfördelningen i berörda hänseenden. Utredaren bör analysera Riksutställningars verksamhet och dess betydelse för olika avnämare. Därvid bör klargöras vilka uppgifter som är unika för Riksutställningar och därför även i fortsättningen bör fullgöras centralt och vilka uppgifter som lika väl kan fullgöras av avnämarna själva. Utredaren bör även diskutera förutsättningarna för att göra Riksutställningars verksamhet ekonomiskt självbärande. Det bör vidare vara en uppgift för utredaren att överväga i vad mån staten, utöver sitt nuvarande ekonomiska ansvar för centrala och regionala museer samt ett antal specialmuseer av nationell betydelse, i framtiden har anledning att binda resurser vid riktade bidrag till icke-statliga specialmuseer eller grupper av sådana museer. Övervägandena bör omfatta såväl befintliga stödformer som framförda förslag till nya bidragsändamål. Utredaren bör härutöver kunna föreslå de förändringar i strukturellt eller övrigt hänseende som utredningsarbetet ger anledning till. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samråd med Statens kulturråd, de centrala museerna, Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, länsmuseerna och övriga berörda instanser. Utredaren bör även samråda med kommittén (dir. 1993:24) med uppgift att se över kulturpolitikens inriktning. Vidare bör utredaren fortlöpande informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation, med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor, och bereda dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning samt (dir. 1992:50) om att redovisa verksamhetens regionalpolitiska konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang understryka att den samhällsekonomiska situationen för lång tid framåt innebär att nya offentliga åtaganden inom kulturområdet endast kan ske genom motsvarande neddragningar och omprioriteringar. Utredaren bör redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av mars 1994. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild utredare * omfattad av kommittéförordningen (1976:119) * med uppdrag att göra en översyn av mål- och strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Kulturdepartementet) 1 Prop. 1974:28 om den statliga kulturpolitiken, bet. 1974:KrU15, rskr. 1974:248; prop. 1975:20 om den statliga kulturpolitiken 2, bet. 1975:KrU12, rskr. 1975:201; prop. 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken 3, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355; prop. 1976/77:100 (bil. 12 s. 166-171), bet. 1976/77:KrU37, rskr. 1976/77:218; prop. 1979/80:134 om organisation av verksamheten vid Musikaliska akademiens bibliotek, Musikmuseet och Svenskt musikhistoriskt arkiv, bet. 1979/80:KrU31, rskr. 1979/80:312; prop. 1986/87:97 om de centrala museernas uppgifter och ansvar, bet. 1986/87:KrU21, rskr. 1986/87:342; prop. 1989/90:100 (bil. 10 s. 53-62), bet. 1989/90:KrU21, rskr. 1989/90:224.