Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1993:144 Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 1993. Statsrådet Dinkelspiel anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att se över lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner med syfte bl.a. att modernisera och tekniskt anpassa det svenska regelsystemet till de nya krav som omvärlden, särskilt Förenta nationerna, ställer. Bakgrund Sverige är som medlem i Förenta nationerna (FN) folkrättsligt bundet av sådana beslut om sanktioner av icke-militär natur som säkerhetsrådet antar i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet. I syfte att Sverige snabbt skall kunna följa ett beslut eller en rekommendation av FN:s säkerhetsråd infördes år 1971 lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen). Sverige hade då sedan år 1969 sanktioner i kraft mot Rhodesia. Sanktionslagen kom att utformas med dessa sanktioner som förebild. Lagen är uppbyggd som en s.k. beredskapslag. Den är formellt i kraft men kan bara tillämpas för att följa ett beslut eller en rekommendation av säkerhetsrådet. Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 kan den också tillämpas, om samarbetet inom Europeiska gemenskaperna (EG) eller inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är ett svenskt intresse att sådana åtgärder vidtas. Enligt 1 § i lagen får regeringen förordna att vissa i lagen närmare angivna åtgärder skall vidtas mot stat eller område som i nyssnämnda ordninng har gjorts till föremål för sanktioner (blockerad stat). Lagen innehåller ett antal bemyndiganden för regeringen att förbjuda skilda typer av förfaranden såsom in- och utförsel av varor, luft-, sjö- och landstrafik, betalningar m.m. till eller från den blockerade staten. Riksdagen måste godkänna regeringens förordnande att tillämpa lagen. Detta sker i efterhand enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket där det sägs att ett förordnande måste underställas riksdagen för prövning, om det skall bestå, inom en månad från förordnandet eller, om riksmöte inte pågår, inom en månad från början av nästa riksmöte. Riksdagen måste därefter godkänna förordnandet eller, om riksmöte inte pågår, inom en månad från början av nästa riksmöte. Riksdagen måste därefter godkänna förordnandet inom två månader från underställningen. Sker inte detta, förfaller regeringens förordnande. Sanktionslagen tillämpades mot Rhodesia fram till år 1979. År 1977 beslutade säkerhetsrådet om ett vapenembargo mot Sydafrika varvid sanktionlagen fick utgöra grund för svenska sanktioner (SFS 1977:1127) som fortfarande gäller. Det förbud som Sverige införde mot investeringar i Sydafrika år 1979 hade inte sin grund i någon resolution av säkerhetsrådet, utan är en ensidig svensk sanktionsåtgärd. Detsamma gällde den handelsblockad riktad mot Sydafrika och Namibia som Sverige införde år 1987. Då någon enighet inte kunde uppnås i säkerhetsrådet om handelssanktioner vid de ansträngningar som gjordes framför allt under slutet av år 1986 och början av år 1987 inhämtade dåvarande regeringen i stället riksdagens bemyndigande att ändå få tillämpa sanktionslagen för en handelsblockad mot ifrågavarande länder vilket riksdagen godkände. Blockaden upphävdes slutligt i september i år. Lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika upphörde att gälla vid utgången av november månad detta år. Sanktionslagen omfattade i sin ursprungliga lydelse i första hand förbud mot varuhandel liksom vissa tjänster i samband med varuhandel, betalningar samt trafik. I augusti 1990 fattade säkerhetsrådet beslut om sanktioner mot Irak och Kuwait, vilka fortfarande är i kraft mot Irak. Därefter har säkerhetsrådet också beslutat om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), Libyen, Somalia, Haiti samt sanktioner som riktar sig mot UNITA-gerillan i Angola. De resolutioner som säkerhetsrådet beslutat under senare tid har många gånger varit omfattande och innehåller förbud som Sverige inte omedelbart kunnat följa i avsaknad av vederbörliga bemyndiganden i sanktionslagen. Detta gäller t.ex. förbud mot tjänstehandel och frågan om frysning av en blockerad stats tillgångar. Genom ändringar, som trätt i kraft den 1 juli 1993, har lagen emellertid kompletterats i dessa hänseenden (prop. 1992/93:229, bet. 1992/93:UU 34, rskr. 1992/93:411, SFS 1993:664). Även i andra avseenden har lagen under de gångna åren ändrats. Sanktionslagen kom till år 1971 och är som nyss nämnts i sin grundläggande utformning uppbyggd efter sanktioner som säkerhetsrådet beslutade om redan under 1960-talet. Under senare år har säkerhetsrådet enats om flera och omfattande sanktioner av bindande natur med långtgående och nya typer av förbud. Den svenska sanktionslagen i sin dåvarande utformning har visat sig vara otillräcklig som instrument för ett snabbt genomförande av sanktionerna. Vidtagna ändringar har visserligen kompletterat lagen i aktuella hänseeden. En allmän översyn av lagen är ändå påkallad. Sverige har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen (EU). Ett svenskt medlemskap i EU kan också medföra konsekvenser för den tekniska utformningen av det svenska regelverket. Detta bör också beaktas i översynen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör en särskild utredare få i uppdrag att se över sanktionslagen. Uppdraget Utredaren skall analysera i vilka avseenden utformningen av svensk lagstiftning påverkas i ljuset av sådana beslut som fattas av FN:s säkerhetsråd eller inom EU eller ESK samt föreslå de ändringar och moderniseringar som påkallas av detta. Utredaren skall också - inom ramen för den allmänna översynen - överväga om nuvarande uppläggning med godkännande i efterhand av riksdagen är ändamålsenlig eller om det finns alternativa lösningar för attt ta tillvara riksdagens möjligheter till insyn och kontroll. Andra frågor som har aktualiserats vid tillämpningen av framför allt senare resolutioner är sådana om t.ex. behov av en tillsynsmyndighet och handläggningsordningen för dispensansökningar. Är det ändamålsenligt att regeringen alltid skall besluta om undantag från sanktionerna? Utredaren bör inventera dessa och övriga frågor som uppkommit under tillämpningen av hittillsvarande sanktioner samt även utreda hur med Sverige jämförbara länder hanterar motsvarande santionsärenden. Utredaren bör också, i möjligaste mån, analysera vilka typer av sanktioner som kan förväntas komma att beslutas av säkerhetsrådet, inom EU eller ESK framöver och så långt möjligt utforma förslaget till nya regler så att de fångar upp alla förutsebara typer av ekonomiska sanktioner. Härvid skall utredaren särskilt uppmärksamma reglerna i 8 kap. regeringsformen. Utredaren bör redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober 1994. Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - för att se över lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitels anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.