Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1993:12 Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-04 Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över vapenlagstiftningen. Utredaren skall - undersöka vilka ändringar i vapenlagstiftningen som erfordras för att uppfylla de krav som ställs vid ett medlemskap i EG, - utarbeta förslag till sådana ändringar, - göra en språklig och systematisk översyn av vapenlagen, - ta upp vissa andra frågor om vapenlagstiftningen. Utgångspunkten vid översynen skall vara att nuvarande kontroll över förvärv, innehav och bruk av skjutvapen och ammunition är rimlig och bör behållas även vid ett medlemskap i EG. Behovet av en översyn Vapenlagen (1973:1176) innehåller föreskrifter om enskildas och organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition; den är inte tillämplig på staten. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1974:123, omtryckt 1991:1257) och av föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Rikspolisstyrelsen. Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler om hantering - bl.a. handladdning - av ammunition finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Utanför vapenlagen faller knivar, andra stick- och skärvapen samt vissa andra föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om sådana föremål finns i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (nedan knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål. Vapenlagen har ändrats vid åtskilliga tillfällen sedan den trädde i kraft år 1974. Den senaste övergripande genomgången av lagen företogs av 1987 års Vapenutredning som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU 1989:44). Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition skärptes, att det ställs högre krav på förvaringen av vapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse av vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes (prop. 1990/91:130, bet. 1990/91: JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS 1991:1181). Regeringen har nyligen föreslagit att vapenlagens ansvarsbestämmelser ändras så att en särskild straffskala för grovt brott införs (prop. 1992/93:141). Vidare har regeringen i samma proposition föreslagit att en lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav införs. I den delen innebär förslaget att den som olovligen innehar vapen under en viss tid skall kunna lämna in vapnet till polisen utan att drabbas av påföljd. Syftet härmed är att minska antalet illegala skjutvapen. I samband med att de ändringar i vapenlagen som grundade sig på Vapenutredningens förslag behandlades i riksdagen uttalade Justitieut skottet att vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla de krav på över skådlighet och tillgänglighet som kan ställas på en modern lagstiftning (bet. 1990/91: JuU33 s. 32). Enligt utskottet borde lagen därför vid ett lämpligt tillfälle - exempelvis i samband med en anpassning till en framtida EG-reglering - ingående ses över både systematiskt och språkligt. En anpassning av vapenlagen till de krav som ställs inom EG har aktualiserats sedan EG:s ministerråd den 18 juni 1991 utfärdat ett direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen inom medlemsstaterna (91/477/EEC, nedan vapendirektivet). Enligt detta skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1993 anpassa sin lagstiftning såatt kontrollen av enskildas förvärv och innehav av vapen och ammunition uppfyller i vart fall vissa minimikrav. I direktivet finns också bestämmelser om hur vapen och ammunition får föras över mellan medlemsstaterna och om hur information om sådana överföringar skall utbytas. Vapendirektivet omfattas för närvarande inte av EES-avtalet och kan förväntas bli bindande för Sverige först vid ett medlemskap i EG. Justitieutskottet har under hösten 1992 behandlat ett tiotal motioner om vapenlagstiftningen. Därvid har utskottet med ett undantag hänvisat till den kommande översynen av lagstiftningen med anledning av en EG-an passning och förutsatt att i motionerna aktualiserade spörsmål i erforderlig omfattning tas upp i utredningsarbetet. Utredningsuppdraget Utredningens allmänna inriktning I vårt land råder det sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om behovet av en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är dels att motverka missbruk av skjutvapen, dels att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Genom denna kontroll från det allmännas sida kan man bl.a. försöka hindra att vapen innehas av personer som av olika skäl är olämpliga att inneha sådana, att onödigt många vapen finns i omlopp och att vapen förvaras och hanteras på ett sätt som inte är betryggande från säkerhetssynpunkt. Av särskild betydelse är självfallet målet att förhindra att vapen används i brottslig verksamhet. Vår nuvarande vapenlagstiftning får anses utgöra en rimlig avvägning mellan dessa intressen å ena sidan och intresset av att inte onödigt försvåra en legitim användning av vapen å den andra. Riksdagen har också relativt nyligen tagit ställning till hur denna avvägning bör ske, genom att den antog de ovan angivna skärpningarna av vapenlagen. Det saknas enligt min mening skäl att nu ompröva vapenlagstiftningen i detta hänseende. Den nu aktualiserade översynen skall således inte i första hand ta sikte på att förändra vapenlagens grundläggande materiella regler i vidare mån än vad som visar sig nödvändigt på grund av tvingande regler inom EG eller på grund av vad som i övrigt kommer fram under utredningsarbetet. Det faller emellertid på utredaren att föreslå sådana ändringar som, utan att eftersätta säkerhetsaspekten, kan innebära att regelverket blir smidigare att tillämpa och mindre byråkratiskt för dem som innehar och använder vapen. EG-anpassning Romfördraget Romfördraget, som kan sägas utgöra EG:s grundlag, har bl.a. som mål att upprätta en gemensam marknad utan inre gränser och med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Enligt fördraget får denna fria rörlighet inskränkas endast för vissa särskilt angivna ändamål, exempelvis allmän ordning och allmän säkerhet. Inför ett medlemskap i EG måste Sverige anpassa sin lagstiftning så att den inte innehåller några andra hinder mot den fria rörligheten än sådana som är godtagbara enligt fördraget. Vapendirektivet I förverkligandet av den inre marknaden ingår avskaffandet av gräns kontroller mellan medlemsstaterna. Detta medför, enligt inledningen till vapendirektivet, att det blir nödvändigt att anta effektiva regler för kontroll inom respektive stat av innehav och förvärv av skjutvapen och för överföring av sådana vapen mellan medlemsstaterna. Direktivet innehåller de minsta krav som ställs på respektive medlemsstats lagstiftning i dessa avseenden. Medlemsstaterna är skyldiga att senast till den 1 januari 1993 ha anpassat sin nationella lagstiftning till innehållet i direktivet. Av direktivet framgår dock klart att medlemsstaterna för sin kontroll av vapen får anta eller behålla regler som är strängare än de som direktivet anger. Vapendirektivet behandlar huvudsakligen skjutvapen (firearms). Dessa delas in i fyra kategorier, av vilka den första avser sådana skjutvapen som skall vara förbjudna att förvärva och inneha, den andra sådana som skall vara tillståndspliktiga, den tredje sådana som skall vara underkastade anmälningsskyldighet och den fjärde skjutvapen som får innehas utan restriktioner. Enligt direktivet skall medlemsstaterna utöva viss kontroll över handeln med skjutvapen inom respektive stat. Vidare ställs det upp olika krav som skall vara uppfyllda för att en person skall tillåtas förvärva skjutvapen av de angivna kategorierna. Särskilda villkor skall vara uppfyllda om förvärvaren inte är bosatt i det medlemsland där förvärvet äger rum. Bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition skall vara desamma som för innehav av det skjutvapen för vilket ammunitionen är avsedd. Oavsett vilken av kategorierna ett vapen tillhör får det enligt direktivet föras över mellan medlemsstaterna endast på något av följande sätt. Den som vill genomföra överföringen kan ansöka om licens härför i den medlemsstat i vilket vapnet finns. En sådan ansökan prövas av medlemsstaten ensam. Varje medlemsstat har dock möjlighet att förse övriga medlemsstater med en lista på sådana skjutvapen som inte får föras över till medlemsstatens territorium utan föregående samtycke.För överföring av vapen mellan vapenhandlare i olika medlemsstater kan generell licens utfärdas för viss tid. Om licens inte utfärdas för en överföring får denna äga rum endast om var och en av de berörda medlemsstaterna lämnat sitt tillstånd. Under vissa förutsättningar får dock jägare och sportskyttar vid resor mellan olika medlemsländer utan föregående tillståndsprövning ta med sig skjutvapen som finns upptagna i ett europeiskt vapenpass som de medför under resan. Ett sådant vapenpass utfärdas på begäran av en medlemsstats myndighet till en person, som inom medlemsstaten lagligen innehar och använder ett skjutvapen. Vapenpasset skall dock inte ge rätt att medföra ett vapen till en med lemsstat som förbjuder förvärv och innehav av vapnet eller som kräver tillstånd härför. I sådant fall skall vapenpasset innehålla en uttrycklig uppgift därom. Slutligen föreskriver direktivet att varje medlemsstat skall informera andra berörda medlemsstater om överföringar m.m. av skjutvapen. Medlemsstaterna skall enligt direktivet senast till den 1 januari 1993 sätta upp ett nätverk för utbyte av sådan information. Anpasssning av den svenska vapenlagstiftningen Utredaren skall undersöka om den svenska vapenlagstiftningen uppfyller direktivets krav på kontroll av skjutvapen och ammunition samt lämna förslag till nödvändiga ändringar. Utredaren skall också lämna förslag till sådana ändringar i regelsystemet som behövs för att vapenlagstiftningen skall fungera i förhållande till övriga stater vid ett medlemskap i EG, exempelvis vad gäller in- och utförsel av skjutvapen. Därvid skall utredaren särskilt ta ställning till om Sverige bör tillåta att vissa vapen förs in i landet efter prövning enbart av en annan stats myndighet eller endast med stöd av det europeiska vapenpasset. Utredaren skall också ta ställning till vilken eller vilka myndigheter som skall svara för tillståndsgivning beträffande in- och utförsel av vapen och fullgörandet av den i direktivet stadgade uppgiftsskyldigheten. Utredningsuppdraget omfattar inte att ta ställning till hur uppgiftsskyldigheten gentemot andra stater praktiskt skall fullgöras. Denna fråga kommer att övervägas i annat sammanhang. Eftersom medlemsstaterna enligt vapendirektivet får anta bestämmelser som är strängare än de som finns i direktivet, synes detta inte utgöra något hinder för Sverige att även vid ett medlemskap i EG behålla nuvarande grad av kontroll över vapen och ammunition. Det kan emellertid inte uteslutas att vår restriktiva syn på förvärv och innehav av vapen kan komma i konflikt med Romfördragets bestämmelser om fri rörlighet mellan medlemsländerna för personer och varor. Utredaren skall undersöka om den svenska vapenlagstiftningen till någon del kan antas gå utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget utgör godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten. Av särskilt intresse i detta sammanhang är sådana föremål som inte definieras som skjutvapen men på vilka vapenlagen ändå är tillämplig, exempelvis tårgasspray. Utredaren bör i detta sammanhang även granska knivförbudslagen samt bestämmelserna om införsel av sådana föremål som anges i denna. Om undersökningen utmynnar i att svensk lagstiftning kan antas komma i konflikt med Romfördraget skall utredaren utarbeta förslag till nödvändiga lagändringar. Utredaren skall dock eftersträva att nuvarande kontroll över vapen och ammunition så långt det över huvud taget är möjligt behålls. Språklig och systematisk översyn av vapenlagstiftningen Vapenlagens bestämmelser berör en stor grupp människor med skiftande bakgrund. Därmed ställs höga krav på att bestämmelserna är överskådliga och lättillgängliga. Jag delar Justitieutskottets uppfattning att vapenlagen i sin nuvarande utformning inte uppfyller dessa krav. I utredarens uppgifter ingår därför att göra en ingående språklig och systematisk översyn av vapenlagen. Därvid bör utredaren även ta ställning till vapenlagens avgränsning i förhållande till andra författningar, exempelvis knivförbudslagen. Vidare bör utredaren överväga om vapenlagens definitioner och systematik till någon del bör anpassas till innehållet i vapendirektivet för att på så sätt underlätta tillämpningen i förhållande till andra stater. Vapenlagen är redan i dag relativt omfattande. Att helt arbeta in någon ytterligare författning däri torde knappast komma i fråga. Beroende på vilka överväganden utredaren gör om de materiella reglernas innehåll och vapenlagstiftningens systematik kan det emellertid finnas skäl att överväga om någon typ av vapen bör regleras i någon annan författning än vad som sker för närvarande. Vissa andra frågor Justitieutskottet har i sitt betänkande 1992/93:JuU4 behandlat bl.a. motionerna Ju220, Ju801, Ju802, Ju803, Ju814, Ju815, Ju816, Ju822, Ju828, Ju829 och Ju833, alla från riksmötet 1991/92. I motionerna tas upp bl.a. frågor om prövningsförfarandet enligt vapenlagen (Ju220, Ju802 och Ju814), rätt att inneha lasersikten (Ju801), rätt att förvärva och inneha ammunition (Ju803, Ju815 och Ju822), behov av en översyn av vapenlagstiftningen (Ju814, Ju828 och Ju833), förutsättningar för att återkalla vapentillstånd (Ju815, Ju 828 och Ju829), tillstånd för innehav av samlarvapen (Ju816) och förvaringsbestämmelser beträffande ammunition (Ju829). Utskottet fann inte skäl att ta ställning till de yrkanden som framställts i motionerna under åberopande att en utredning om EG-anpassning av vapenlagen m.m. var förestående. I stället förutsatte utskottet att de i motionerna aktualiserade spörsmålen i erforderlig omfattning tas upp i det kommande utredningsarbetet. Utredaren skall mot denna bakgrund ta del av vad som anförts i motionerna och vad som anförts vid riksdagsbehandlingen samt överväga om någon eller några av de frågor som väckts genom motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagstiftningen. Som inledningsvis nämnts bör dock utgångspunkten vara att i allt väsentligt behålla nuvarande grad av kontroll över förvärv, innehav och bruk av vapen och ammunition. En fråga vid vilken det finns anledning att fästa särskild uppmärksamhet är om nuvarande bestämmelser för återkallelse av vapentillstånd uppfyller godtagbara krav på rättssäkerhet. Om så inte kan anses vara fallet bör utredaren lämna förslag till alternativa lösningar. En annan fråga som särskilt bör övervägas är om reglerna om förvaring av skjutvapen och ammunition i någon mån kan göras smidigare att tillämpa och enklare för den enskilde. Jag tror för min del - med hänsyn till de säkerhetskrav som måste ställas - inte att det finns anledning till någon större ändring av regelsystemet i detta avseende. Det kan dock inte uteslutas att något lägre krav på säkerhet kan ställas på vissa typer av vapen eller ammunition. Utredaren skall också överväga om nuvarande bestämmelser om överklagande av beslut enligt vapenlagen är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt och därvid beakta de krav som den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer på möjlighet till domstolsprövning. I det sammanhanget finns det anledning för utredaren att ta del av vad Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna på 2000-talet anför om instansordningen för överklagande av förvaltningsbeslut (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 25). Utredaren bör också hålla sig underrättad om de fortsatta övervägandena i denna fråga. Paintballvapen Paintballvapen är benämningen på en typ av kolsyredrivna vapen som lad das med färgampuller och används vid stridsliknande spel och lekar. Deltagarna använder därvid varandra som måltavlor och eventuella träffar markeras genom att färgampullens innehåll rinner ut på den träffade. Paintballvapen förekommer i olika fabrikat och utföranden. Beroende på ampullens anslagsenergi är en del av dem tillståndspliktiga medan andra har ansetts tillståndsfria. Vapenlagen innehåller inga särskilda bestämmelser om paintballvapen. I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen har särskilt uppmärksammats att den nuvarande lagstiftningen inte ger något uttryckligt stöd för beviljande av tillstånd till vapeninnehav för målskjutning mot levande mål (FAP 551-3, avsnitt 5.6). Inte heller ammunitionen till paintballvapnen har reglerats särskilt. Enligt 4 § vapenlagen undantas bl.a. hagel och andra massiva kulor, projektiler avsedda för armborst, luft-, fjäder-, eller harpunvapen samt kolsyrepatroner från lagens tillämpningsområde. De färgampuller som används till paintballvapen synes väl kunna jämföras med sådan ammunition som anges i undantagen, men torde inte rent språkligt kunna inordnas under något av dessa. På denna punkt är lagen således oklar. Utredaren skall studera förekomsten och användningen av paintballvapen samt göra en bedömning av vapnens farlighet och riskerna för missbruk. På grundval av denna bedömning skall utredaren lämna förslag till en reglering, av vilken det klart skall framgå om tillstånd till innehav av vapen för paintballskytte och därmed jämförlig verksamhet bör meddelas samt hur ammunitionen till paintballvapen skall bedömas. Utredningsarbetet Översynen av vapenlagen utgör ett led i att anpassa svensk lagstiftning till de krav som ställs vid ett medlemskap i EG. Detta innebär att utredningsarbetet måste bedrivas skyndsamt och i nära anslutning till de kommande medlemskapsförhandlingarna. Särskilt vad gäller anpassningen till EG:s regelsystem bör utredaren studera på vilket sätt de medlemsstater som delar vår relativt stränga syn på anskaffning och innehav av vapen har utformat sin lagstiftning. Det kan även finnas anledning för utredaren att hålla sig underrättad om vilka åtgärder övriga nordiska stater som har ansökt om medlemskap i EG avser att vidta med anledning av vapendirektivet. Utredaren bör i gränskontrollfrågor samråda med den av regeringen genom beslut den 26 mars 1992 tillkallade interdepartementala arbetsgruppen med uppgift att utreda frågor om gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG-medlemskapsperspektiv. Utredaren bör också samråda med Rikspolisstyrelsen dels vad gäller de frågor om tillståndsgivning m.m. som uppkommer med anledning av vapendirektivet, dels om övriga frågor som rör tillämpningen av vapenlagen. För utredarens arbete gäller de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (Dir. 1984:5). Utredaren skall särskilt beakta vad som i tilläggsdirektiven sägs om att förslag från kommittéerna inte får öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. Utredningsarbetet bör bedrivas i ett sammanhang och vara slutfört före utgången av år 1993. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av vapenlagstiftningen m.m., att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Justitiedepartementet)