Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1992:43 Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02 Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Unckel, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att undersöka möjligheten att överföra vårdhögskolorna till statligt huvudmannaskap. Utredaren får redovisa alternativa förslag till organisatoriska lösningar. Vårdhögskolornas omfattning, inriktning och problem Vårdhögskolornas omfattning I samband med 1977 års högskolereform fördes flera utbildningar som tidigare tillhört gymnasieskolan inom den primärkommunala eller landstingskommunala utbildningsorganisationen till högskolan. Integreringar av de olika utbildningarna i den nya högskoleorganisationen genomfördes utan att huvudmannaskapet förändrades. De allmänna målen i högskolelagen blev gemensamma för statlig och kommunal högskoleutbildning medan högskoleförordningens regler om ledning, styrning och tjänsteorganisation kom att ges olika utformning. Den kommunala delen av högskolan utgörs av olika former av vårdutbildningar på grund- och påbyggnadsnivå. Sammanlagt erbjuds där drygt 9000 nybörjarplatser på 10 olika utbildningslinjer samt knappt 600 årsstudieplatser på lokala linjer och fristående kurser. Totalt i landet finns det 30 vårdhögskolor fördelade på över 40 enheter. Staten betalar budgetåret 1991/92 ett schablonbidrag på mellan 9 700 och 18 200 kr per utnyttjad årsstudieplats. Den större delen av utbildningskostnaderna betalas av huvudmännen. Landstingen (motsv.) beräknar de egna kostnaderna för de medellånga vårdutbildningarna till ca 700 miljoner kronor för 1990/91, medan statens bidrag till verksamheten under motsvarande tid var ca 160 miljoner kronor. Huvudmännen kan utbilda fler än vad planeringsramarna anger, men får då inga statsbidrag för dessa platser. Det kommunala huvudmannaskapet innebär att landstingets styrelse har ansvaret för utbildningens genomförande. I Göteborg och Malmö har kommunen motsvarande ansvar. I Stockholm finns dessutom tre enskilda sjuksköterskeskolor, Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sophiahemmets sjuksköterskeskola och Ersta sjuksköterskeskola. Det planerade antalet platser för Stockholms läns landsting innefattar även dessa skolors platser. Vårdhögskolornas inriktning Studerande som genomgår och avslutar någon av de medellånga vårdutbildningarna saknar i dag möjligheter till en organiserad fortsatt utbildning som ger behörighet till forskarutbildning och forskning. De medellånga vårdutbildningarna har genomgående en mycket stark direkt yrkesförberedande inriktning. Viktiga inbördes skillnader finns dock. Främst sjuksköterskeutbildning och sjukgymnastutbildning omfattar betydande teoretiska moment. Efterhand har teori- och metodutveckling i anslutning till vårdarbetet kommit att samlas och koncentreras inom ramen för omvårdnadsforskningen. Detta har i sin tur skapat nya förutsättningar för utbildningarna. Kompetensutveckling har i betydande utsträckning skett inom ramen för en organiserad samverkan mellan landsting och statliga högskolor, främst de medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Totalt finns i dag mer än 300 forskarstuderande inom dessa grupper samt ca 150 som har disputerat eller avlagt licenciatexamen. Mellan åren 1986 och 1991 ökade antalet forskarstuderande med 71 % och antalet disputerade med 100 %. Andelen studerande som fortsätter till forskarutbildning är dock låg. Sedan de kommunala vårdhögskolorna inrättades 1977 har ca 65 000 personer utbildats vid dessa. Vårdhögskolorna på universitetsorterna har givetvis haft bättre förutsättningar att etablera en nära samverkan med universiteten i syfte att stärka forskningsanknytningen av utbildningen samt att möjliggöra för lärarna att forska i tjänsten. Formerna för samverkan är olika - här kan nämnas program för riktade satsningar, avtal, olika typer av tjänstekonstruktioner, gemensamma kurser centrumbildningar och gemensamma nämnder. Även vid en del vårdhögskolor som ligger utanför universitetsorterna har former för samverkan mellan vårdhögskolor och statliga högskolor/universitet utvecklats. Det råder dock inget tvivel om att vårdhögskolorna på universitetsorterna har en särställning, därför att dessa dels har många studerande och lärare, dels har en större andel forskarutbildade lärare och en geografisk närhet till en forskarutbildningsorganisation. Probleminventering Flertalet av vårdhögskolornas lärare saknar egen erfarenhet av forskning. Många av lärarna har inte högskoleutbildning, huvudsakligen beroende på att dessa utbildningar före 1977 inte klassificerades som högskoleutbildning.Trots kraftfulla åtgärder i landstingen för att utveckla lärarnas kompetens och satsningar på att rekrytera forskarutbildade lärare är det sannolikt svårt att inom överskådlig tid skapa sådana betingelser inom alla vårdhögskolor att en generell anknytning mellan utbildning och forskning kan åstadkommas. Vissa av vårdhögskolornas problem är av organisatorisk karaktär och sammanhänger med huvudmannaskapet. Vårdhögskolornas styrelse och beslutsorganisation har en speciell utformning. Inom denna del av högskolan har man i regel politiska styrelser i landstingens utbildningsnämnder, medan man vid de statliga högskolorna har särskilda styrelser utsedda med företrädare för allmänintressen, lärare och studerande vid högskolan. Detta medför att varken de studerande eller rektorer och lärare verksamma vid vårdhögskolorna har något formellt inflytande över besluten om högskolans verksamhet. Landstingens utbildningsnämnder har dessutom en rad andra uppgifter inom sina ansvarsområden (gymnasieutbildning, jord- och trädgårdsutbildningar samt ofta även kulturfrågor). Styrelseledamöternas intresse och kompetens splittras därmed på frågor av olika beskaffenhet. Den splittrade strukturen med över 30 olika skolenheter och med utbildning förlagd till över 40 orter och det stora utbildningsansvaret för tusentals sjuksköterskor, sjukgymnaster, laboratorieassistenter m.fl. försvårar givetvis arbetet att förmedla en utbildning som är både vetenskapligt förankrad och direkt förberedande för yrkesutövning i vården. Det är naturligt att det under dessa omständigheter råder stora skillnader i kunskapssyn och kompetens mellan olika huvudmän och högskolor. De många enheterna och den starkt varierande storleken får även konsekvenser för möjligheterna att skapa lika utvecklingsmöjligheter vid samtliga enheter. Tidigare utredningar Huvudmannaskapet för vårdutbildningarna har utretts och diskuterats i mer än tio år. Vid riksdagsbehandlingen av Huvudmannaskapskommitténs förslag (SOU 1981: 9) uttalade utbildningsutskottet (UbU 1981/82:20) att principiella skäl talade för ett statligt huvudmannaskap. Av statsfinansiella skäl beslutade dock riksdagen att det landstingskommunala huvudmannaskapet för vårdutbildningarna skulle behållas. Riksdagens utbildningsutskott har därefter vid flera riksmöten gjort samma ställningstagande (UbU 1988/89:5, UbU 1989/90:21). Vid riksmötet 1991 beslöt dock riksdagen att huvudmannaskapsfrågan åter skulle utredas (UbU 1990/91:12). Utredningsuppdraget Utredningen skall i första hand fokuseras på de ekonomiska aspekterna vilka framgår av utbildningsutskottets betänkande. En förändring av huvudmannaskapet förutsätter att en för staten godtagbar ekonomisk uppgörelse med landstingen kan uppnås. Utredaren bör redovisa de ekonomiska konsekvenserna av att föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt huvudmannaskap. I denna redovisning bör ingå beräkningar av kostnaderna till följd av att personalen överförs till ett annat avtalsområde med andra läns- och anställningsvillkor, t.ex. konsekvenserna av att kommunalt anställda kommer att omfattas av det statliga trygghetssystemet. I redovisningen bör även beaktas fördelningen av kostnader för pensionsförmåner som delvis intjänats hos kommunal huvudman. Utredaren får fria händer att redovisa alternativa förslag till differentierade organisatoriska lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap och verksamhet. Utveckling och förnyelse i högskolan kräver nämligen inte en likriktad organisatorisk lösning. Tvärtom kan olika icke traditionella organisationsmodeller stimulera till utveckling och förnyelse inom utbildning och forskning. De strukturella problem som härrör från det stora antalet utbildningsenheter av mycket varierande storlek bör beaktas. Utgångspunkten bör därvid vara att staten har ett särskilt ansvar för uppbyggnad av starka miljöer för forskning och utveckling. Utredaren bör överväga hur detta statliga ansvar skall utformas. De framlagda organisatoriska lösningarna bör leda till möjligheter till fördjupningar för de studerande och att utbildningarna i erfoderliga fall knyts till en befintlig forskningsorganisation. I samband härmed skall de särskilda förutsättningarna för vårdhögskolorna på universitetsorterna beaktas. Förutsättningarna för samarbete mellan vårdhögskolorna och övriga högskolor skall utvärderas. Utredaren får fritt överväga organisationsformer alltifrån samlat statligt huvudmannaskap till fristående skolor och redovisa de ekonomiska konsekvenserna av sina förslag. I Stockholm finns tre fristående sjuksköterskeskolor, Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sophiahemmets sjuksköterskeskola och Ersta sjuksköterskeskola. Dessa skolor har redan i dag en styrelseform, som liknar den statliga högskolans, men får bidrag för driften från Stockholms läns landsting. Preliminära förhandlingar bör föras med företrädare för stiftelseskolorna angående de ekonomiska villkoren och förutsättningarna i övrigt för en framtida ställning som enskilda skolor. För vårdhögskolorna utanför universitetsorterna kan olika modeller tillämpas. De ekonomiska villkoren för avtal med intresserade landsting som vill anordna medellång vårdutbildning i högskolan även i framtiden bör analyseras. Samtliga lösningar skall medge ett inflytande från studerande och lärare i styrning och ledning av vårdhögskolornas verksamhet samt att verksamheten bedrivs utifrån högskoleförordningens bestämmelse om statlig högskoleutbildning. Förslagen bör i princip kunna genomföras utifrån en målsättning om oförändrade ekonomiska ramar. Statens totala kostnader för de medellånga vårdutbildningarna får inte öka. Uppdraget skall redovisas senast den 31 oktober 1992. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar utbildningsministern att tillkalla en utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vårdhögskolan till statligt huvudmannaskap. att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt förhandlaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Utbildningsdepartementet)