Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Översyn av kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform, Dir. 1992:36
Departement: Justitiedepartementet
Beslut: 1992-04-02
Dir. 1992:36 Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-02 Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför. Mitt förslag En parlamentarisk kommitté tillkallas för att se över kriminalvården i anstalt. Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Huvuduppgiften bör vara att, efter en avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna narkotikafria skall därvid särskilt uppmärksammas. Bakgrund 1974 års kriminalvårdsreform Kriminalvården har till uppgift att verkställa domar på fängelse och svara för övervakningen av personer som är dömda till skyddstillsyn eller är villkorligt frigivna samt ha hand om verksamheten vid landets häkten. Beträffande den kriminalvård som bedrivs utanför anstalt, s.k. frivård, innehåller brottsbalken relativt detaljerade föreskrifter. De närmare bestämmelserna om kriminalvården i anstalt regleras däremot i en särskild lag. På båda områdena finns kompletterande föreskrifter i förordningar och myndighetsföreskrifter. Under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fördes en livlig kriminalpolitisk debatt i Sverige och det pågick också ett omfattande reformarbete. År 1971 tillsattes en kriminalvårdsberedning för att göra en samlad bedömning av de aktuella kriminalvårdsfrågorna och upprätta en plan för det fortsatta reformarbetet. Beredningens betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård lade grunden för den lag (1974:203) om kriminal vård i anstalt (KvaL), som trädde i kraft den 1 juli 1974 och som alltjämt gäller, även om en del senare ändringar har gjorts. I lagen slås fast att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att målsättningen är att anstaltsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts. Kriminalvårdsreformen syftade också till ett närmare samarbete mellan anstaltsvård och frivård. I propositionen (1974:20 s. 85) framhöll departementschefen att anstaltsvården härigenom skulle få möjlighet att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. Övergången mellan de båda vårdformerna skulle bli mindre skarp och anstaltsvårdens målsättning - att förberedelse av frigivning skall vara ett huvudsyfte med alla åtgärder - kunde lättare bli infriad. Genom reformen slogs den s.k. normaliseringsprincipen fast. Den innebär att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters primära ansvar för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår. Kriminalvårdens personal skall i första hand klarlägga klienternas behov av stöd och vård samt förmedla den nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Departementschefen betonade att endast i de fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatserna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter bör det vara motiverat att göra något avsteg från denna princip och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även för uppgifter som normalt vilar på andra huvudmän (s. 85). Normaliseringsprincipen har ett nära samband med en annan princip, som också ligger till grund för kriminalvårdsreformen, nämligen den s.k. närhetsprincipen.Denna innebär att den dömde, i den utsträckning det är möjligt, bör placeras på en anstalt i närheten av sin hemort. På så sätt får den dömde bättre möjligheter att hålla en nära kontakt med frivården och andra myndigheter på den ort där han skall friges, liksom med sina anhöriga. Närhetsprincipens förverkligande är således en praktisk förutsättning för att normaliseringsprincipen skall kunna tillämpas så bra som möjligt. Genom kriminalvårdsreformen infördes också ett nytt anstaltssystem. Tidigare byggde anstaltssystemet på en indelning av riket i åtta kriminalvårdsräjonger, varav fem var geografiskt indelade och tre specialräjonger för ungdoms-, internerings- respektive kvinnoklientel. Det nya systemet bygger, till skillnad från det tidigare, på en renodlad regional organisation och en indelning i riksanstalter och lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper kan vara slutna eller öppna. Riktlinjer antogs också i fråga om det fortsatta anstaltsbyggandet. Detta skulle inriktas på uppförande av mindre lokalanstalter som främst skulle utnyttjas för utslussning av intagna i samhällslivet i enlighet med principerna om normalisering och närhet. År 1980 antog riksdagen ett principprogram för det framtida anstaltssystemet som i allt väsentligt byggde på principerna i kriminalvårdsreformen. Totalt 21 lokalanstalter har tillkommit på grundval av programmet. Principprogrammet har således i betydande utsträckning kunnat genomföras. För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller att den som har dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt. Den som har dömts till fängelse i mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man skall kunna förbereda frigivningen får emellertid den intagne föras över till lokalanstalt. Även dömda med korta strafftider kan placeras i riksanstalt om sådan placering är påkallad t.ex. på grund av missbruk av narkotika eller av säkerhetsskäl. Vid intagning i lokalanstalt skall man välja den region och såvitt möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att den intagne skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt skall ske om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sådana skäl kan vara flyktfara, risk för narkotikahantering eller att den intagnes behov av arbete, undervisning eller behandling inte kan tillgodoses i öppen anstalt. Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man ta särskild hänsyn och inte placera honom tillsammans med intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Den som har dömts till fängelse i lägst fyra år - eller lägst två för grova brott rörande narkotika - skall enligt 7 § tredje stycket KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till brottslighetens art eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta allvarlig brottslighet. På vissa anstalter har det inrättats specialavdelningar för särskilt rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Sedan år 1981 är förutsättningarna för placering på sådan avdelning reglerade i KvaL. Som tidigare angetts syftar anstaltsvården bl.a. till att underlätta den dömdes anpassning till livet utanför anstalten. Ett led i denna strävan är att den intagne under anstaltsvistelsen skall beredas ett lämpligt arbete som främjar hans utsikter att efter frigivningen anpassa sig till arbetslivet. Om en intagen har behov av undervisning, utbildning eller särskild behandling, skall han få sådan under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. I propositionen konstaterade departementschefen att de intagna ofta har en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning och att det därför är väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig omfattning inriktas på åtgärder för att undanröja dessa brister (prop. 1974:20 s. 122). Den intagne är skyldig att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom. För den som är intagen i anstalt finns flera olika möjligheter att få permission eller på annat sätt vistas utanför anstalten. Dessa vistelser har till syfte att anpassa den dömde till samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Vad gäller lagens innehåll i övrigt kan bl.a. nämnas regler om möjlighet till fritidssysselsättning och om intagnas rätt att inneha personliga tillhörigheter och att ha kontakt med omgivningen genom brev, telefon samtal och besök liksom bestämmelser om disciplinära påföljder för intagna som brutit mot ordningen på anstalten och om kroppsbesiktning, kroppsvisitering och urinprov. Lagen om kriminalvård i anstalt har ändrats vid flera tillfällen. Ändringarna har bl.a. rört disciplinpåföljder samt åtgärder i syfte att förhindra rymningar och narkotikamissbruk i anstalt. Kriminalvårdsberedningens beskrivning av anstaltklientelet Reglerna för anstaltsplaceringarna i Kval har sin grund i den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande (SOU 1972:64 s. 125 ff) Kriminalvård. Beredningen konstaterade att det var en ganska liten skillnad mellan frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och medellånga strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd, bakgrund och sociala vanor - inklusive missbruk av alkohol och narkotika. Orsaken till att denna grupp, som kallades "normalklientelet", behandlades på anstalt var, enligt beredningen, till stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit åsyftat resultat utan klienterna hade kommit in i en oordnad livsföring som hade lett till fortsatt brottslighet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten oftast inte var av allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en mera ordnad livsföring. Den anstaltsbehandling som då gavs inom kriminalvården ansågs inte fylla dessa krav. De sociala insatserna i samband med klienternas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades av att huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter belägna långt från hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta genom att de intagna fick tillbringa verkställighetstiden i anstalter i närheten av hemmet - lokalanstalter. Härigenom skapades förutsättningar för en successiv utslussning och en integration mellan anstaltsvård och frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen. Närheten till hemorten - närhetsprincipen - skulle således bilda utgångspunkten för anstaltsplaceringen för "normalklientelet" i stället för de principer som dittills gällt i fråga om differentieringen av de intagna; bl.a. att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell belastning på anstalterna. Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själva eller andra. Till den gruppen hänfördes också personer som dömts till långvariga fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normalklientelet men vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas större betydelse. På anstalter för denna typ av klientel - slutna riksanstalter - måste verksamheten anpassas till en regelmässig ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal. Även dessa intagna skulle enligt beredningen i princip slussas över till lokalanstalter när frigivningen var nära förestående. I dessa fall måste dock det med hänsyn till den dömdes återanpassning fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. Beredningen förutsatte att de slutna riksanstalterna utvecklade ett brett register av behandlingsalternativ genom en relativt långt driven specialisering. En tredje klientelgrupp utgjordes, enligt beredningen, av personer som av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Dessa personer var inte farliga från samhällsskyddssynpunkt och ansågs inte ha något vårdbehov som kunde tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder, bl.a. med hänsyn till strafftidens längd. Deras eventuella hjälpbehov måste klaras av andra sociala organ, t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Gruppen bestod till största delen av rattfyllerister. Det övervägande flertalet ansågs kunna placeras i öppna riksanstalter med hänsyn till att behovet av att tillbringa anstaltsvistelsen i omedelbar närhet till hemorten inte ansågs vara så stort som för andra kategorier av intagna. Mot bakgrund av beredningens överväganden föreslogs i propositionen att den som avtjänar fängelse i högst fyra månader företrädesvis borde vara placerad i riksanstalt. Vid riksdagsbehandlingen ändrades lagtexten i enlighet med ett förslag från lagrådet så att alla intagna som avtjänar fängelse i högst ett år företrädesvis skall placeras i lokalanstalt (JuU 1974:2 s. 39, rskr. 99). Utvecklingen på kriminalvårdsanstalterna Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering vid såväl riksanstalterna som lokalanstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Denna utveckling kan av helt naturliga skäl försvåra tillämpningen av närhetsprincipen och därmed också av normaliseringsprincipen. Specialiseringen har hittills främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Det finns numera särskilda motivations- och behandlingsavdelningar liksom särskilda avdelningar för intagna som inte missbrukar narkotika vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter bedrivs vidare verksamhet i syfte att finna behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel och sexualbrott. Även i övrigt är strävan att anpassa verksamheten vid riks- och lokalanstalterna till olika kategorier av intagna. Bl.a. bedrivs s.k. rattfälleverksamhet vid ett tiotal anstalter. Inom Stockholmsregionen finns numera en lokalanstalt som används enbart för kvinnlig intagna. Vidare har kriminalvårdsmyndigheterna i ökad utsträckning koncentrerat placeringen av kvinnliga intagna till en viss eller vissa lokalanstalter även inom andra regioner. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna uttalat under senare år. Riksdagen har vid flera tillfällen erinrat om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara bl.a. att intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället. Våren 1991 gav riksdagen regeringen till känna att den verksamhet med behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som bedrivs inom kriminalvården bör utökas och intensifieras ytterligare. Målet måste, enligt riksdagen, vara att de intagna som vill och har behov av det skall kunna få en sådan behandling. Vad gäller kvinnor på lokalanstalt har riksdagen upprepade gånger uttalat det angelägna i dels att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda från manliga intagna, dels att intagna kvinnors behov kan tillgodoses också på anstalter med både manliga och kvinnliga intagna. Indelning av anstalterna med hänsyn till säkerhetsgrad Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett förslag om en indelning av anstalterna efter graden av säkerhet avseende rymning och fritagning. Förslaget innebär att landets anstalter delas in i fyra säkerhetsgrader; säkerhetsgrad I är den högsta säkerhetsnivån och säkerhetsgrad IV den lägsta. Olika delar av en anstalt kan ha olika säkerhetsgrad. Indelningen bygger på fyra kriterier; anstaltens geografiska läge, dess fysiska utformning, anstaltens personal samt den verksamhet eller inriktning som utmärker anstalten. För att en anstalt skall kunna hänföras till den högsta säkerhetsgraden krävs bl.a. att den är belägen på ett sätt som möjliggör fri sikt runt hela anstalten, att den uppfyller högt ställda krav på murar, staket, bevakning och andra säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och att denna personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största delen uppfyller dessa krav, men där någon faktor är försvagande, bör enligt förslaget hänföras till kategori II. Anstalter med säkerhetsgrad III skall vara slutna, dvs. de intagna skall kunna låsas in, och det skall finnas rymningshinder. Anstalter som hänförs till säkerhetsgrad IV är sådana där det inte finns några egentliga rymningshinder. Kriminalvårdsstyrelsen har gjort en indelning av landets anstalter med utgångspunkt från förslaget. Den innebär i princip att de slutna riks anstalterna hänförs till säkerhetsgraderna I eller II, de slutna lokalanstalterna till säkerhetsgrad III och de öppna riks- och lokalanstalterna till säkerhetsgrad IV. Styrelsen överväger för närvarande hur anstaltsklientelet skall delas in med avseende på säkerhet vid anstaltsplaceringarna. Indelningen av anstalterna i säkerhetsgrader används nu som underlag för prioriteringar av hur de medel kriminalvården disponerar för säkerhetshöjande åtgärder skall användas. Behovet av nya överväganden Det har i huvudsak rått enighet om att Sverige skall slå vakt om de principer som låg till grund för kriminalvårdsreformen. Det är emellertid närmare 20 år sedan kriminalvårdsreformen genomfördes. Som framgått av min redovisning har utvecklingen under senare år av allt att döma medfört vissa svårigheter att tillämpa reglerna i KvaL om anstalts placering i enlighet med kriminalvårdsreformens intentioner, bl.a. med hänsyn till berättigade krav på samhällsskydd och det växande problemet med narkotika på anstalterna. Detta gäller särskilt i fråga om lokalanstaltsplaceringarna. Till bilden hör också att lokalanstalterna har utvecklat en specialisering i fråga om verksamhetens inriktning som inte avsågs när reformen genomfördes. Därtill kommer att Kriminalvårds verket har fått en ny organisation. Riksanstalterna, lokalanstalterna, häktena och frivårdsmyndigheterna är fr.o.m. den 1 januari 1991 organiserade i sju kriminalvårdsregioner. Tidigare fanns det tolv regioner och riksanstalterna ingick då inte i den regionala organisationen. Den nya organisationen kan komma att medföra att riks- och lokalanstalterna utnyttjas på annat sätt än vad som förutsattes när reformen genomfördes. Enligt min mening är det mot bl.a. den bakgrunden naturligt att nu genomföra en samlad utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års reform för att mer förutsättningslöst överväga om de hittillsvarande målen och medlen för kriminalvården i anstalt bör förändras. Enligt min mening bör detta utredningsuppdrag ges åt en parlamentariskt sammansatt kommitté. Utredningsuppdraget Allmänna utgångspunkter Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom kriminalvårdsreformen. En utgångspunkt bör emellertid även i fortsättningen vara att ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Samtidigt måste samhällets berättigade krav på skydd ges stor vikt. Den svenska kriminalvården bör, enligt min mening, förena humanitet med höga krav på säkerhet och effektivitet. För att uppfylla kriminalvårdens mål finns en differentierad anstaltsorganisation och numera förhållandevis vida möjligheter att anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det enskilda fallet. Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Jag anser således att det ligger ett stort värde i att det sker en fortsatt utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Som framhålls i regeringsförklaringen bör kriminalvårdens brottsförebyggande och sociala aspekter tillmätas ökad betydelse liksom arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna. Huvuduppgiften för kommittén bör vara att närmare överväga vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden och att anpassa regelverket till dessa. Övervägandena bör ha sin utgångspunkt i en undersökning av anstaltsklientelet. Kommittén bör särskilt belysa vilka avvägningar som bör göras mellan de olika intressen som finns i fråga om anstaltsplaceringarna, dvs. säkerhetskrav, behovet av olika former av stöd och behandling under anstaltstiden, möjligheter att förbereda frigivningen på ett rimligt sätt, etc. I det sammanhanget bör kommittén göra en samlad bedömning av utvecklingen under senare år i fråga om tillämpningen av normaliserings- och närhetsprincipen samt överväga behoven av att göra avsteg från dessa principer. Kommitténs överväganden i fråga om möjligheterna att tillämpa normaliseringsprincipen bör bl.a. göras mot bakgrund av utvecklingen inom socialtjänsten och den allmänna hälso- och sjukvården. Det finns också anledning att gå in på om den nuvarande anstaltsindelningen är ändamålsenlig eller om det finns skäl att införa ett annat system, t.ex. den av Kriminalvårdsstyrelsen föreslagna säkerhetsklassificeringen av anstalterna. Jag vill också erinra om att en långt driven specialisering av anstalterna riskerar att leda till svårigheter att placera fängelsedömda som inte tillhör "rätt kategori" på lediga platser, vilket i sin tur försvårar att anstaltsplatserna kan utnyttjas på ett kostnadseffektivt sätt. Samtliga dessa aspekter bör beaktas och leda fram till en samlad bedömning av vilka avvägningar som är lämpliga med hänsyn till differentieringsbehoven å den ena sidan, och intresset att nå ett effektivt resursutnyttjande inom kriminalvården å den andra. Kommittén bör redovisa konsekvenserna av sina överväganden om differentieringsbehoven och placeringsreglerna vad gäller platsutnyttjandet på kriminalvårdsanstalterna. I sammanhanget bör erinras om regeringens särskilda direktiv för Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1993/94 - 1995/96 som beslutades i juni 1991. Enligt dessa skall Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. med utgångspunkt från tillgängliga relevanta data beskriva klientelutvecklingen och de principer för anstaltsplaceringarna som har tillämpats under de senaste fem åren. Denna beskrivning skall bl.a. ligga till grund för en bedömning av om den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i början av 1970-talet fortfarande är relevant som grund för anstaltsplaceringarna samt i vilka avseenden klientelutvecklingen och de krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna ställt under senare år har lett till avsteg från principerna i kriminalvårdsreformen. Uppdraget skall i denna del redovisas i den fördjupade anslagsframställning som skall lämnas till regeringen senast den 1 september 1992. Kommittén bör informera sig om detta arbete och vid behov komplettera Kriminalvårdsstyrelsens klientelundersökning och övriga utredningsarbete i relevanta delar. När det gäller kriminalvården i frihet är det min avsikt att inom kort föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a. skall ha till uppgift att lämna förslag om hur samhällstjänsten, kontraktsvården och andra alternativa påföljder kan utvecklas. Frågan om hur det framtida anstaltsbyggandet skall ske övervägs av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Kommittén bör hålla arbetsgruppen informerad om sina överväganden i den mån de har betydelse för utformningen av kriminalvårdsanstalterna. Kommittén skall i övrigt vara oförhindrad att ta upp och belysa de frågor rörande kriminalvårdens regelverk, innehåll och utformning för i första hand anstaltsbehandlingen som kan aktualiseras under arbetets gång. Jag vill dock särskilt peka på några områden som kommittén bör behandla. Flera av dessa frågor berörs också i de tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen. Narkotika på anstalt Narkotikasituationen utgör sedan lång tid ett svårbemästrat problem inom kriminalvården. Vid tiden för kriminalvårdsreformens genomförande bedömdes 25 % av de intagna på anstalterna vara narkotikamissbrukare (den 1 april 1974). Den 1 april 1991 hade andelen intagna som miss brukade narkotika ökat till hela 42 %. Under de senaste åren har situationen på anstalterna dessutom komplicerats av att narkotikamissbruk också kan medverka till spridning av HIV-virus. Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen under 1980-talet i syfte att hindra förekomsten av narkotika på anstalterna. Sedan den 1 januari 1981 finns en generell möjlighet att ta urinprov på de intagna för att kontrollera narkotikapåverkan. Den 1 oktober 1982 infördes den uttryckliga regeln om att man vid bedömning av om någon tillhör den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL särskilt skall beakta om straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika. Samtidigt infördes skärpta regler för granskning av brev och kontroll av telefonsamtal och besök. Möjligheterna att företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökades. Den 1 juli 1984 infördes en bestämmelse om att man vid fördelningen av intagna mellan öppna och slutna anstalter särskilt skall beakta om det föreligger fara för att någon allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Efter en lagändring den 1 juli 1988 kan särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL ske bl.a. beträffande intagna som dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet. Lagändringen innebar också särskilda begränsningar i möjligheterna för intagna som tillhör denna kategori att få vistas utanför anstalten. Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter har också förändrats i syfte att bemästra narkotikaproblemen. Till för några år sedan var det endast riksanstalterna som hade särskilda behandlingsavdelningar för narkotikamissbrukare liksom anstalter eller anstaltsavdelningar för intagna utan narkotikaproblem. Någon differentiering med avseende på narkotika förekom däremot inte på lokalanstalterna. Som framgått tidigare har det under senare år skett en utveckling mot en ökad specialisering bl.a. med avseende på narkotika vid såväl riksanstalterna som lokalanstalterna. Det finns numera särskilda lokalanstalter eller anstaltsavdelningar dit missbrukare som själva vill försöka ta sig ur sitt missbruk kan söka sig. Vissa anstalter har reserverats för intagna utan missbruksproblem medan andra utnyttjas för narkotikamissbrukare som är svåra att motivera för behandling. Den senare kategorin intagna utgör ett särskilt problem i sammanhanget. De beskrivs som återfalls- och rymningsbenägna och svårhanterliga i övrigt. Många av dem har psykiska problem. Kriminalvårdsstyrelsen har låtit anstalterna göra en bedömning av förekomsten av narkotika på anstalterna under tidsperioden oktober 1990 till mars 1991. Bedömningen baseras på gjorda beslag, erkännande av intagen eller i övrigt grundad misstanke. Ca 15 % av anstalterna rapporterade att ingen narkotika hade missbrukats på anstalten under redovisningsperioden. Det var främst fråga om anstalter som tar emot relativt få missbrukare och anstalter som bedriver behandlingsprojekt för missbrukare, dit intagna frivilligt söker sig för att komma ifrån sitt missbruk. På omkring 39 % av anstalterna bedömdes narkotikamissbruk som sällsynt medan ca 29 % av anstalterna redovisade problem då och då. Omkring 10 % av anstalterna uppgav att narkotikamissbruk var ofta förekommande, och ca 6 % av anstalterna rapporterade problem med narkotika så gott som dagligen. Det rör sig i det senare fallet om slutna anstalter med en mycket hög andel inskrivna narkotikamissbrukare som inte är motiverade att bryta sitt missbruk. Den stora spännvidden mellan olika anstalter i narkotikahänseende är således en konsekvens av den förut beskrivna differentieringen av de intagna. Kommittén bör göra en samlad bedömning av erfarenheterna av den differentiering av de intagna med avseende på narkotika som nu sker. I det sammanhanget bör kommittén uppmärksamma vilka konsekvenser placeringen i dessa fall kan ha för möjligheterna att inför frigivningen förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Kommittén bör mot den bakgrunden överväga vilka differentieringsprinciper som bör tillämpas i framtiden och behovet av olika former av åtgärdsprogram för att narkotikaproblemen skall kunna bemästras på bästa sätt. Enligt min mening bör en utgångspunkt därvid vara att intresset att hindra sprid ningen av narkotikamissbruket och att kunna erbjuda möjligheter till rehabilitering även på lokalanstalterna väger så tungt att det kan motivera att den dömde placeras på annan anstalt än den som ligger närmast hemorten. Kommittén bör vidare ta ställning till om det behövs utvidgade kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och missbruk av narkotika på anstalterna. I det sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma problemen på de anstalter som har reserverats för den svårhanterliga kategori intagna som beskrivits ovan. Kvinnor på anstalt m.m. Den nuvarande lagstiftningen innehåller inte några regler om att kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. Däremot kräver hänsynen till bl.a. internationella konventioner att det på gemensamma anstalter finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor. Riksanstalten Hinseberg är sedan länge helt inrättad för kvinnor och sedan några år tillbaka gäller detsamma för lokalanstalten Färingsö i Stockholmsregionen. Kommittén bör jämföra erfarenheterna från Färingsöanstalten med erfarenheterna från lokalanstalter med både manliga och kvinnliga intagna. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga om olägenheterna med att blanda kvinnliga och manliga intagna är så stora att det kan motivera att fler lokalanstalter avdelas för kvinnliga intagna trots att det innebär avsteg från närhetsprincipen. Finner kommittén inte tillräckligt starka skäl att frångå systemet med blandade anstalter bör kommittén överväga på vilket sätt kvinnornas behov bättre kan tillgodoses på de gemensamma anstalterna. Det finns också anledning för kommittén att uppmärksamma förhållandena för barn som vistas på kriminalvårdsanstalt tillsammans med en intagen förälder. Ungdomar på anstalt Sverige har ratificerat Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter. Enligt konventionen skall varje frihetsberövat barn (person under 18 år) hållas avskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att så inte sker. Det har ifrågasatts om den svenska lagstiftningen uppfyller konventionens krav. KvaL innehåller en regel om att den som är under 21 år skall hållas avskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället, men det finns inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med vuxna. I detta sammanhang bör också anmärkas att man i Sverige - i motsats till många andra länder - normalt inte placerar flera personer i samma cell. Det är inte heller säkert att en regel om att hålla ungdomar under 18 år avskilda från vuxna alltid skulle vara till förmån för den unge. De personer under 18 år som döms till fängelse är t.ex. i allmänhet gravt kriminellt belastade och erfarenheterna från ungdomsfängelserna tyder på att det är stor risk att de utövar ett negativt inflytande på varandra. Kommittén bör bl.a. mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt FN-konventionen göra en bedömning av hur man inom kriminalvården på lämpligast sätt bör ta om hand de ungdomar under 18 år som trots allt döms till fängelse. Behandling av intagna som är psykiskt störda Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Den ändrade lagstiftningen beräknas medföra att antalet psykiskt störda intagna på kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Detta är en följd av att vissa personer som tidigare överlämnats till särskild vård i stället kommer att dömas till fängelse. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga brott och ha relativt långa strafftider. Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att de psykiatriska vårdbehoven hos de intagna på kriminalvårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda lagöverträdare inom kriminalvården som helhet har dessutom ökat sedan några år, sannolikt som en följd av en ändrad påföljdspraxis. Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats med hänvisning till normaliseringsprincipen. Det har emellertid visat sig svårt att praktiskt tillämpa normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov. Psykiatrins snabba omvandling mot sektorisering och avinstitutionalisering har av allt att döma fått negativa återverkningar för kriminalvårdens del. Till bilden hör också att det råder stor brist på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter. I propositionen (1990/91:58, s. 191 f) Psykiatrisk tvångsvård m.m. framhöll den dåvarande socialministern att hon trots detta ansåg att det fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen även i framtiden. Det främsta skälet till detta var, enligt socialministern, att erfarenheterna entydigt visade att kriminalvården inte har samma förutsättningar att erbjuda en vård av lika hög kvalitet som den som äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom, anförde socialministern, att det inte skulle framstå som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser. Hon ansåg därför att det var nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklade vårdresurser som tillgodosåg även den här aktuella gruppens vårdbehov. Propositionen innehöll också förslag som var ägnade att styra utvecklingen i den riktningen. Bl.a. utvidgades möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården. Justitieutskottet ansåg, när propositionen behandlades där, att de nämnda åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet delade visserligen i princip socialministerns uppfattning om betydelsen av normaliserings principen när det gällde den psykiatriska vården inom kriminalvården, men framhöll samtidigt att det också med fog kunde hävdas att utveck lingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincpen. Kriminalvården stod nu, enligt utskottet, inför en svårbemästrad situation, där det framstod som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilar på dem. Utskottet framhöll att garantier krävs för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvud männen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till del. Utskottet tillade att det här inte enbart handlade om sjukvårdsresurser. Också förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle påverkas av reformen, och det framstod för utskottet som uppenbart att det uppkom behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen. Detta behov måste enligt utskottet tillgodoses. Riksdagen följde utskottet och gav regeringen till känna vad utskottet anfört (1990/91:JuU34 s. 33, rskr. 330). I sammanhanget bör också nämnas den rapport som Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman eller kränkande behandling eller bestraffning nyligen lämnade till den svenska regeringen efter att ha besökt Sverige och undersökt förhållandena inom bl.a. kriminalvården. I rapporten konstateras bl.a. att det inte finns resurser för att i praktiken fullt ut tillämpa principen om att intagna på kriminalvårdsanstalt skall ha samma tillgång till sjukvård som den övriga befolkningen, särskilt i fråga om psykiatriska/psykologiska vårdbehov hos de intagna. Mot den nu redovisade bakgrunden bör den av mig förordade kommittén analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade. Det bör vara möjligt att - om det finns tillräckliga skäl för det - överväga förändringar som innebär avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan lösning som kan övervägas är att utveckla psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör bl.a. göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva en vård av hög kvalitet. I sammanhanget bör också erinras om att frågan om hur kriminal- vårdens klienter skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den allmänna hälso- och sjukvården behandlas av en parlamentariskt sammansatt kommitté under socialdepartementet (S1989:01). Den kommittén kommer att slutredovisa sina förslag i mitten av augusti 1992. Samråd bör ske mellan de båda kommittéerna. Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn Under de senaste åren har man inom kriminalvården påbörjat en verksamhet i syfte att finna lämpliga behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn. Verksamheten har bl.a. omfattat psykoterapi för de dömda männen samt handledning och utbildning av personalen inom kriminalvården. Som tidigare angivits har riksdagen givit regeringen till känna att denna behandling bör utökas och ytterligare intensifieras (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154). Kommittén bör klarlägga hur stort behovet av sådan behandling är och hur den av riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas. Yrkesutbildning i anstalt Många av dem som tas in i kriminalvårdsanstalt har stora brister i sin utbildning. Genom att de intagna får tillgång till teoretisk eller yrkesinriktad utbildning förbättras deras möjligheter till återanpassning i samhället. Kommittén bör ta del av erfarenheterna från den utbildning som nu bedrivs på anstalterna och överväga om det finns skäl att utöka eller förändra verksamheten. Vistelser utom anstalt I förarbetena till KvaL framhålls att korttidspermissioner utgör ett värdefullt medel för att förhindra skadliga verkningar av anstalts isoleringen och att hjälpa de intagna att behålla kontakten med anhöriga och andra som kan bidra till deras resocialisering. Departementschefen konstaterade i propositionen att de regelbundna korttidspermissionerna utgjorde ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefens mening var deras värde ur denna synpunkt så betydande att det inte fanns avgörande hinder mot en ordning enligt vilken en intagen skall kunna få komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger viss risk för missbruk (prop. 1974:20 s. 94). Korttidspermissioner kunde också beviljas för särskilda ändamål, såsom att besöka läkare eller en sjuk anhörig. Även enligt min uppfattning är korttidspermissioner ett värdefullt inslag i kriminalvården i anstalt. Detta hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att se över hur permissionerna används. Under en lång tid låg den totala andelen missbrukade permissioner på omkring 4 %. Den 1 juli 1989 utfärdade Kriminalvårdsstyrelsen nya föreskrifter om permissioner i syfte att minska antalet missbrukade permissioner. Under budgetåret 1990/91 hade den totala andelen missbrukade permissioner minskat till 2,7 %. Även om situationen således har förbättrats bör kommittén undersöka om det finns anledning att genom lagstiftning eller andra särskilda åtgärder från statsmakternas sida ytterligare minska missbruket av permissioner. Kommittén bör därvid särskilt överväga om det finns skäl att särbehandla vissa kategorier av intagna i permissionshänseende och om permissionsutfallet ger anledning till ändringar i fråga om förutsättningarna för någon särskild permis sionsform. För att underlätta anpassningen i samhället kan den intagne få möjlighet att under frigång utföra arbete eller delta i undervisning eller utbildning utanför anstalten. Enligt förarbetena är tanken att frigivningen från lokalanstalt skall kunna ske stegvis bl.a. med hjälp av frigångsarbete. Under åren 1985 - 1990 påbörjades mellan 1 400 och 1 500 frigångsvistelser varje år. Av dem som hade beviljats frigång hade 64 % någon form av anställning, 31 % studerade och 5 % arbetade i eget företag. De uppföljningar av frigångsfall som Kriminalvårdsstyrelsen har gjort tyder på att frigången fyller en viktig funktion för intagna som har behov av utbildning eller träning i ordnat arbete. Å andra sidan har det vid tillämpningen av frigångsregeln visat sig att rekvisitet "underlätta anpassningen i samhället" i vissa fall kan vara svårtolkat. Det har i rättspraxis förekommit fall som har kritiserats som en oacceptabel urholkning av straffverkställigheten (se t.ex. beslut av JO den 21 januari 1985 i ärende 1894-1984 och promemorian Ds Ju 1985:1 Lyxfångar - finns dom?). Kommittén bör överväga om villkoren för frigång kan utformas på ett tydligare sätt. En intagen kan också få tillåtelse att vistas utanför anstalten en längre tid i rehabiliteringssyfte, s.k. § 34-vistelse. En grundtanke är att sådan placering skall vara någorlunda jämförbar med en anstaltsvistelse. I förarbetena nämns som exempel på vistelseformer skola med internatförläggning, behandlingshem för narkotikamissbrukare, särskilt lämpligt enskilt hem och värnpliktstjänstgöring. Hittills har § 34-vistelse använts främst för att placera narkotikamissbrukare i behandlings- eller familjehem. Oftast är avsikten att behandlingsvistelsen skall fortsätta efter verkställighetens slut. Under budgetåret 1990-91 påbörjades ca 850 §34-vistelser. Vid en av Kriminalvårdsstyrelsen genomförd uppföljning av 132 intagna som placerades enligt § 34 visade det sig att hela 70 % av vistelserna avbröts under undersökningsperioden. Denna siffra skiljer sig visserligen inte nämnvärt från vad som gäller för andra vistelser på behandlingshem, men utvecklingen inger oro. Förutsättningarna för användning av § 34-vistelse bör därför ses över noggrant. I de tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen ingår att göra en analys av § 34-verksamheten, ta de initiativ som är möjliga inom ramen för gällande lagstiftning och att föreslå de förändringar som bedöms som nödvändiga. Kommittén bör ta del av denna redovisning och göra en bedömning av hur § 34-vistelser bör utnyttjas i framtiden, bl.a. mot bakgrund av den utveckling som sker inom den kommunala missbrukar vården. Särbehandling av långtidsdömda Erfarenheterna visar klart att det finns en mindre grupp intagna som med hänsyn till kravet på samhällsskydd bör bli föremål för särbehandling i vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts för särskilt samhällsfarlig brottslighet och som på grund av risken för ny allvarlig brottslighet under verkställighetstiden inte kan placeras i öppen anstalt eller beviljas permissioner i samma utsträckning som flertalet andra intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit en viss särbehandling vid verkställigheten i anstalt. Enligt nu gällande regler skall enligt 7 § tredje stycket KvaL den som avtjänar fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grova brott rörande narkotika, placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall särbehandlas med stöd av 7 § tredje stycket KvaL görs av Kriminalvårdsstyrelsen. Särbehandlingen skall omprövas minst en gång var sjätte månad, men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av ansökan om permission eller annan utevistelse. Den som särbehandlas med stöd av 7 § tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas frigång, möjlighet att delta i fritidsverksamhet utanför anstalten, regelbunden permission eller medges § 34-vistelse. Särskild permission får beviljas endast om det finns synnerliga skäl och då endast under bevakning. I genomsnitt särbehandlas vid ett givet tillfälle omkring 230 intagna med stöd av bestämmelsen. År 1981 skedde en lagreglering av förutsättningarna för placering på någon av de specialavdelningar som Kriminalvårdsstyrelsen hade inrättat på vissa slutna riksanstalter. Placering på specialavdelning kan ske beträffande intagen som dömts till lägst två års fängelse och där man befarar att han planlägger rymning eller fritagning och åtgärden är nödvändig för att hindra att planen genomförs. Specialavdelning kan också användas om det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen på anstalt. Placering på specialavdelning skall omprövas minst en gång i månaden. Det finns för närvarande tre sådana specialavdelningar med sammanlagt 25 platser vid tre slutna riksanstalter. Kommittén bör göra en utvärdering av erfarenheterna av den särbehandling av de intagna som sker med stöd av 7 § tredje stycket KvaL. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga om den nuvarande regleringen av särbehandlingen är lämplig eller om det finns behov av ändrade regler. I sammanhanget bör erinras om att Justitieutskottet har uttalat att ett önskemål på sikt bör vara att det införs en så enhetlig reglering som möjligt för samtliga långtidsdömda samtidigt som det har framförts krav på att särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL skall kunna gälla alla intagna som dömts till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär (1990/91:JuU17 s. 14 och 34). Kommittén bör vidare förutsättningslöst pröva för- och nackdelarna med specialavdelningar. I det sammanhanget kan det vara motiverat att belysa problemen med denna kategori fängelsedömda i nordisk jämförelse. Kommittén bör mot den bakgrunden överväga om systemet med special avdelningar är ändamålsenligt eller om det finns andra lösningar som bättre kan tillgodose allmänhetens skyddsintresse i fråga om denna kategori intagna. Här bör också nämnas att synpunkter på förhållandena vid en av de tre specialavdelningarna har redovisats i den rapport från en kommitté inom Europarådet som jag tidigare redogjort för. Kommittén rekommenderar att det gruppsystem som tillämpas ses över och framhåller bl.a. att intresset av att upprätthålla en god atmosfär på säkerhetsavdelningar av den här typen inte bara är en fråga om humanitet utan också en fråga om säkerhet. Kommittén bör vara oförhindrad att föreslå ett annat system än det som nu tillämpas och i så fall analysera och beskriva hur verkställigheten närmare skall utformas. Finner kommittén inte skäl att frångå systemet med specialavdelningar, bör det i vart fall övervägas om det finns behov av att se över innehållet i och reglerna för verksamheten. Disciplinära påföljder En intagen som bryter mot den anbefallda ordningen eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom eller utom anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården, kan åläggas disciplinär bestraffning i form av varning eller genom beslut att en viss bestämd tid inte skall räknas in i verkställigheten. Påföljdsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. föreslagit att den nuvarande ordningen med beslut att en viss tid inte skall inräknas i verkställigheten skall ersättas med en möjlighet att under viss kortare tid isolera den som misskött sig från övriga intagna. Förslaget har fått ett övervägande negativt bemötande under remissbehandlingen. Som jag redovisat i propositionen (1991/92:109) om utvidgad användning av samhällstjänst m.m. är jag därför inte beredd att för närvarande föreslå någon ändring i detta avseende. I stället bör det ankomma på kommittén att ta ställning till hur det disciplinära bestraffningssystemet inom kriminalvården bör utformas i framtiden. Ekonomiska konsekvenser och finansiering Kommittén bör redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag. Utredningsarbetet bör inte leda till krav på ökade resurser för kriminalvården. Kommitténs arbetsformer m.m. För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.1984:5). Kommitténs arbete bör vara avslutat senast den 1 juli 1993. Frågor som bör behandlas med förtur Kommittén bör om möjligt före 1992 års utgång i ett delbetänkande redovisa förslag till hur förekomsten av narkotika på anstalterna skall kunna motverkas. Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell betydelse. Det finns en rad alternativ när det gäller vilka principer och regler för placeringar av olika kategorier av intagna som kan tillämpas och för- och nackdelar beroende på vilket system man väljer. Om kommittén finner att en mer omfattande omprövning bör ske av det system som nu gäller bör det därför stå kommittén fritt att i ett första betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara vägledande på området. Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat, med förtur behandla vissa frågor där behoven av ändringar framstår som mer överhängande. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med högst sju ledamöter med uppdrag att göra en utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Justitiedepartementet)