Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1992:22 Beslut vid regeringssammanträde 1992-02-27 Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över skilje mannalagstiftningen, främst lagen (1929:145) om skiljemän. Utredaren skall vidare undersöka om förekomsten av skiljeklausuler i vissa avtal på grund av de kostnader som är förenade med skiljeförfarande medför att vissa anspråk inte görs gällande eller att enskilda parter inte har ekonomiska möjligheter att göra sina anspråk gällande. Finner utredaren att så är fallet, skall han föreslå lämpliga åtgärder för att sådana anspråk skall kunna tas upp i skiljeförfarande eller av allmän domstol. Utredaren skall också överväga om förfarandereglerna i allmän domstol när det gäller handläggningen av förmögenhetsrättsliga tvister på näringslivets område kan ändras så att rättegång i domstol blir ett mera slagkraftigt alternativ till skiljeförfarande. De frågor som bör övervägas gäller bl.a. parternas inflytande över domstolens sammansättning, snabbheten i förfarandet och sekretess. Bakgrunden De flesta förmögenhetsrättsliga tvister som avser näringslivsförhållanden, bl.a. affärs-, bygg- och entreprenadtvister, avgörs sedan gammalt genom skiljeförfarande. Även internationella förmögenhetsrättsliga tvister med anknytning till Sverige avgörs regelmässigt av skiljemän. Regler om skiljeförfarande finns i lagen (1929:145) om skiljemän (Skml) och lagen (1929:147) om utländska skilje avtal och skiljedomar. Skml reglerar hur ett skiljeförfarande skall gå till enligt svensk rätt. Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar reglerar bl.a. möjligheten att i Sverige verkställa en utländsk skiljedom. En tvist skall avgöras av skiljemän om så föreskrivs i lag eller om parterna har kommit överens om att tvisten skall lösas på det sättet. I de flesta fall handlar det om att parterna i samband med en affärsuppgörelse eller liknande avtalar om att eventuella tvister med anledning av avtalet skall behandlas i skiljenämnd. I den mån parterna inte i avtalet reglerat olika processuella frågor som kan komma att aktualiseras under ett skiljeförfarande gäller reglerna i Skml. Förmögenhetsrättsliga tvister som avser näringslivsförhållanden prövas också av allmän domstol. Domstolarna avgör emellertid ett mycket begränsat antal sådana tvister. Den privata rättskipningen genom skiljeförfarande understöds och kontrolleras dock i vissa hänseenden av domstolarna i syfte bl.a. att garantera rättssäkerheten för den enskilde. Förfarandet i allmän domstol regleras av bestämmelserna i rättegångsbalken (RB). Skiljeförfarandet enligt Skml skiljer sig i flera viktiga hänseenden från rättegången i domstol. Några av dessa skillnader brukar anges som skäl till att enskilda näringsidkare väljer skiljeförfarande i stället för att driva en tvist i domstol. Ett skäl som särskilt brukar framhållas är att parterna har inflytande över skiljenämndens sammansättning. Parterna kan till skiljemän utse personer som de vet är särskilt skickliga och som de har förtroende för. I de fall tvisten gäller ett specialområde, t.ex. bygg- eller entreprenadområdet, kan de utse skiljemän som är sakkunniga på just det området. Om tvisten i stället lämnas till domstol har parterna inget inflytande över domstolens sammansättning. Domstolsjuristerna anses på många håll inom näringslivet inte ha önskvärd erfarenhet av och förtrogenhet med affärsjuridiska frågor. Ett annat skäl som anses tala till förmån för skiljeförfarande är att tvisten löses snabbt. Särskilt angeläget är detta på näringslivets område där störningar i verksamheten på grund av en tvist kan få stora ekonomiska konsekvenser. Om förlikning inte kan träffas mellan parterna, anses skiljeförfarandet ge bättre förutsättningar för ett snabbt avgörande än en rättegång vid domstol, eftersom domstolsavgörandet genom överklagande kan leda till prövning i flera instanser. Man brukar också poängtera betydelsen av att skiljeförfarandet inte är offentligt. Parternas önskemål om sekretess grundar sig ofta på att de inte vill att utomstående skall få insyn i deras affärsförhållanden. Det är också av betydelse för parter som står i ett varaktigt affärsförhållande till varandra att inte så att säga uppförstora tvisten; att driva tvisten till domstol uppfattas på många håll som en ovänlig handling bl.a. genom den offentlighet som domstolsförfarandet medför. Önskemålen om effektivitet, smidighet och snabbhet i dömandet gör sig naturligtvis inte enbart gällande i fråga om skiljeförfarande. Även i domstolarna är det angeläget att tvister behandlas på ett snabbt och ändamålsenligt sätt, samtidigt som det ställs särskilda krav på den statliga domstolsorganisationen t.ex. vad gäller rättssäkerhet. Det reformarbete som har bedrivits under senare år har i hög grad syftat till att effektivisera förfarandet i domstol. Några av de reformer som har genomförts ligger nära de nyss diskuterade fördelarna med skiljeförfarande och har bl.a. tagit sikte på snabbheten i förfarandet och parternas inflytande över vilken domstol som skall pröva tvisten. Om parterna t.ex. ingår ett avtal om att inte överklaga tingsrättens avgörande (49 kap. 1 § RB), dvs. avtalar om eninstansprövning, kan önskemålet om ett snabbt slutligt avgörande av tvisten uppfyllas. Sådana avtal kan numera ingås redan innan tvist har uppstått mellan parterna. I de mål där fullföljdsförbud har avtalats har en tingsrätt också möjlighet att med stöd av nya regler i 42 kap. 17 a § och 56 kap. 15 § RB hänskjuta en prejudikatfråga till högsta domstolen för prövning. Vidare kan avtalsparter träffa överenskommelse om prorogation enligt 10 kap. 16 § RB för att på så sätt styra tvisten till en viss domstol (jfr P H Lindbloms uppsats Allmän domstol som alternativt tvistlösningsorgan i Festskrift till Per Olof Bolding, 1992). När det gäller förmögenhetsrättsliga tvister med internationell anknytning har skiljeförfarandet kanske haft sin största fördel. En skiljedom som har meddelats i Sverige kan med stöd av 1958 års New York- konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar verkställas utomlands i mycket större utsträckning än domar som har meddelats av en svensk domstol. Skiljeförfarandets försteg i detta hänseende kommer dock sannolikt att minska inom en snar framtid. Regeringen har i dag på min föredragning beslutat inhämta lagrådets yttrande över en remiss om Sveriges tillträde till 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Det är min förhoppning att Sverige skall kunna tillträda konventionen under hösten 1992 eller senast den 1 januari 1993. Luganokonventionen är i första hand öppen för staterna inom EG- EFTA-området. Också stater utanför EG-EFTA-kretsen kan dock under vissa förutsättningar inbjudas att ansluta sig till konventionen. Ganska stora förändringar i fråga om verkställighet utomlands av svenska domar, liksom verkställighet i Sverige av utländska domar, kan därför komma att inträffa. Även om skiljeförfarandet i flera avseenden har obestridliga fördelar är det också förenat med svagheter. De invändningar som brukar anföras gäller främst vad som uppfattas som brister i rättssäkerheten och de höga kostnader som är förenade med att anlita en skiljenämnd. Flera av de principer som ligger till grund för förfarandet enligt RB har endast i ringa utsträckning kommit till uttryck i Skml. Det finns t.ex. inga garantier för att utredningen i en skiljetvist läggs fram på ett från bevisvärderingssynpunkt betryggande sätt. Inte heller finns några garantier för att skiljemännen iakttar gällande rätt; om skiljemännen i syfte att möjliggöra fortsatta goda relationer mellan parterna väljer en kompromisslösning som inte har stöd i gällande rätt, är de oförhindrade att göra det. Från mer allmänna utgångspunkter anses det vidare vara en betydande nackdel att det privata skiljeförfarandet inte leder till prejudicerande avgöranden och en enhetlig rättsutveckling. En på senare tid alltmer uppmärksammad nackdel med skiljeförfarandet är de höga kostnaderna. Den part som förlorar tvisten riskerar att få betala inte bara sina egna och motpartens kostnader utan också kostnaderna för skiljemännen. Man kan därför räkna med att kostnaderna i en skiljetvist kan bli mer än dubbelt så höga som i en rättegång, i vart fall om domstolsprövningen stannat i första instans. För ekonomiskt svaga parter innebär skiljeförfarandet många gånger sådana kostnadsrisker att de i praktiken inte utnyttjar förfarandet för att få sina anspråk rättsligt prövade. Reformbehovet Den svenska lagstiftningen på skiljedomsområdet är nu drygt 60 år gammal. Vissa mindre justeringar har gjorts under åren men i huvudsak är reglerna desamma i dag som när lagstiftningen antogs år 1929. De flesta bedömare menar att skiljemannalagstiftningen på det hela taget har fungerat väl, vilket får antas hänga samman med att regleringen ger utrymme för en betydande flexibilitet vid handläggningen av olika typer av tvister. Under senare år har dock i skilda sammanhang framförts förslag om ändringar i lagstiftningen (se bl.a. Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut 1986 s. 6 ff. och 1988 s. 37 ff.). Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut har i en framställning till Justitiedepartementet den 23 april 1990 hemställt om en översyn av skiljemannalagen. Skiljedomsinstitutet framhåller att utvecklingen på skiljedomsområdet - inte minst på det internationella planet - ger anledning att överväga frågan om ändringar behöver göras. Många av staterna i Europa har under senare år infört ny lagstiftning på skiljedomsområdet och på andra håll har inletts omfattande lagrevisioner. I flera länder har man infört speciallagar för inter nationella handelstvister baserade på den av FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL) utarbetade modellagen för internationella kommersiella skiljeförfaranden (modellagen). Enligt institutet är det angeläget att denna utveckling beaktas med särskild uppmärksamhet i Sverige mot bakgrund av att vårt land under de senaste två decennierna kommit att inta en förgrundsställning som forum i internationella handelstvister. I riksdagen behandlade Justitieutskottet under våren 1991 en motion om översyn av Skml i samband med att frågor om anslag till domstolsväsendet togs upp (se bet. 1990/91 JuU16). Utskottet sade sig dela motionärernas uppfattning att en översyn av Skml är erforderlig och utgick från att en sådan skulle komma att inledas inom kort. I ett särskilt yttrande till utskottets betänkande underströks vikten av att en översyn kom till stånd inom en snar framtid. Även jag anser att tiden nu är mogen för en översyn av Skml. Översynen bör ha den begränsade inriktning som anges i skiljedomsinstitutets framställning. Jag återkommer strax till det närmare innehållet i utredningsuppdraget. Jag vill i det här sammanhanget också ta upp vissa rättsskyddsfrågor på skiljedomsområdet och frågan om behovet av ett mera slagkraftigt alternativ till skiljeförfarandet inom ramen för det allmänna domstolsväsendet. Frågorna har utretts tidigare i olika sammanhang utan att detta lett till lagstiftning (angående tidigare utredningsarbete se SOU 1986:1 s. 191 ff.). Som jag tidigare nämnde avgörs näringslivets tvister regelmässigt i privata skiljeförfaranden. Detta förfarande svarar uppenbarligen i stor utsträckning mot näringslivets behov i fråga om tvistlösning. Samtidigt står det klart att det finns nackdelar med skiljeförfarandet som gör det angeläget att söka skapa bättre alternativ. Det är framför allt i två hänseenden som det finns anledning att ifrågasätta om tvistlösning genom skiljeförfarande ger helt nöjaktiga resultat. En sådan fråga gäller rättsskyddet för ekonomiskt svaga parter eller parter vilkas rättsliga anspråk har ett mindre ekonomiskt värde. Många näringsidkare liksom vissa arbetstagare och konsumenter är hänvisade till att lösa sina tvister i skiljeförfarande. Skiljeklausuler finns intagna i de flesta affärsuppgörelser, bl.a. i olika standardavtal, bolagsordningar, föreningsstadgar m.m. liksom i en del anställ ningsavtal. Ofta förs skiljeklausulerna in i avtalen slentrianmässigt, utan närmare eftertanke. Avtal om att en tvist skall avgöras av skiljenämnd innebär att parterna i princip är förhindrade att få saken prövad vid domstol. Samtidigt är det känt att kostnaderna för skiljeförfarandet uppgår till stora belopp. Många näringsidkare m.fl. finner det inte meningsfullt att driva sina rättsliga anspråk till avgörande i skiljeförfarande, om inte tvisteföremålets värde uppgår till flera hundra tusen kronor. Andra parter anser sig förhindrade av ekonomiska skäl att driva anspråken på grund av de höga kostnaderna. Det har hänt att skiljeklausuler som framstått som oskäliga satts åt sidan vid domstolsprövning med stöd av allmänna ogiltighets- eller jämkningsregler (se t.ex. NJA 1979 s. 666 och 1981 s. 711). Detta har dock främst gällt sådana fall, t.ex. i konsumentförhållanden eller liknande, där den ena parten vid avtalstillfället har befunnit sig i ett underläge i fråga om kunskaper, resurser m.m. I andra fall när sådana uppenbara obalanser mellan parterna inte har förelegat har domstolarna varit mer restriktiva med att ogiltigförklara eller jämka skiljeklausuler (se t.ex. AD 1991 nr 48). Mot denna bakgrund finns det enligt min mening skäl att undersöka i vilken utsträckning det föreligger brister i rättsskyddet för olika avtalsparter, bl.a. små och medelstora näringsidkare, som genom skiljeklausuler är hänvisade att lösa sina tvister i skiljeförfarande. Den andra frågan gäller följderna för rättsväsendet av att så gott som alla förmögenhetsrättsliga tvister i affärsförhållanden avgörs genom skiljeförfarande. Det är enligt min mening mindre tillfredsställande att tvistlösningen på ett av de mera centrala områdena av civilrätten i huvudsak sker utanför de allmänna domstolarna. Ett avgörande i skiljenämnd är inte offentligt, vilket förhindrar inblick i rätts utvecklingen på området. Bristen på prejudikat är naturligtvis besvärande inte bara för parterna och för de skiljemän som skall avgöra en tvist utan också för näringslivet i stort. Det finns också exempel på att rättstillämpningen i vissa typer av skiljetvister är splittrad och beroende av vilken av flera rådande rättsuppfattningar de skiljemän har som skall avgöra tvisten. Även i andra avseenden är bristen på prejudikat på förmögenhetsrättens område besvärande. Den nya svenska köplagstiftningen bygger på en FN- konvention från år 1980 om internationella köp. Inom det FN-organ som har utarbetat konventionen, UNCITRAL, har tillsatts en arbetsgrupp som har till uppgift att samla in viktigare avgöranden från de skilda konventionsstaterna, bl.a. om skadeståndspraxis. Avsikten är att ge publicitet åt dessa avgöranden i syfte att främja en enhetlig rättsutveckling i konventionsstaterna. Till följd av den brist på prejudikat på köprättens område som nu råder kan Sverige inte bidra till utvecklingen av den praktiska tillämpningen av konventionen. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att utredningsuppdraget även bör innefatta frågan vad som kan göras för att allmän domstol skall bli ett mera slagkraftigt alternativ till privat rättskipning genom skiljeförfarande. Jag kommer i det följande att söka ange några av riktlinjerna för hur jag vill att arbetet skall bedrivas i det hänseendet. Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda de frågor jag här har tagit upp. Närmare om utredningsuppdraget Enligt min mening kan det vara lämpligt att utredaren inleder arbetet med att göra en översyn av skiljemannalagen. En utgångspunkt för arbetet bör vara att lagstiftningen även i fortsättningen skall ge utrymme för stor flexibilitet i skiljeförfarandet. Lagen bör därför även framgent vara förhållandevis kortfattad och endast innehålla de regler som får anses nödvändiga för att tillgodose kraven på snabbhet och säkerhet. En till alla delar fullständig reglering av skiljeförfarandet bör inte eftersträvas. När det gäller internationella förhållanden kan vissa särskilda regler behövas. Utredaren bör särskilt överväga fördelar och nackdelar med att ha separata skiljemannalagar för nationella respektive internationella förhållanden. Under våren 1989 organiserade skiljedomsinstitutet en arbetsgrupp bestående av personer med anknytning till skiljedomsområdet. Arbetsgruppen redovisade sina synpunkter rörande en översyn av Skml i en promemoria som bifogades institutets framställning till Justitiedepartementet. Enligt vad som anges i promemorian har arbetsgruppen i sitt arbete beaktat bl.a. den av UNCITRAL utarbetade modellagen för internationella kommersiella skiljeförfaranden och reglerna för Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut (SCC Reglerna). Arbetsgruppen har vidare inhämtat synpunkter vid ett allmänt möte där omkring 100 jurister var närvarande. I promemorian har arbetsgruppen under 17 punkter angett ett antal frågor som bör övervägas vid en översyn. Det gäller frågor av central betydelse för skiljeför farandet, bl.a. reglerna om ändring av talan, skiljedoms nationalitet, förskottsbetalning, genkäromål och kvittning. Promemorian bör enligt min mening överlämnas till utredaren för att tjäna som underlag i översynsarbetet. Det bör dock stå utredaren fritt att ta upp även andra frågor såvitt gäller skiljemannalagstiftningen än de som anges i pro memorian. De förslag utredaren lämnar i denna del bör lämpligen kunna redovisas i ett delbetänkande. När det gäller rättsskyddsfrågorna och frågan om att överväga alternativ till skiljeförfarandet genom vidareutveckling av förfarandereglerna för domstolarna vill jag till en början erinra om det tidigare utredningsarbete som har bedrivits på detta område. Senast har Domstolskommittén i sitt slutbetänkande år 1972 lagt fram ett förslag till lag om skiljedomstol (SOU 1972:22). Förslaget går i korthet ut på att tingsrätt i särskild sammansättning skall tjänstgöra som skilje domstol i tvister som parterna efter särskild överenskommelse hänskjuter till avgörande i sådan ordning. Kommitténs förslag remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning. Enligt min mening är det angeläget att utredaren har fria händer att förutsättningslöst kunna pröva olika modeller för hur man skall kunna förbättra förutsättningarna för domstolarna att avgöra näringslivets tvister. Tidigare utredningsarbete på området manar dock till eftertanke så till vida att flera ändringsförslag av genomgripande karaktär som har lagts fram under åren inte lett till lagstiftning. Inte heller i dag kan det anses önskvärt med långtgående förändringar i domstolsstrukturen, t.ex. att inrätta särskilda handelsdomstolar eller särskilda avdelningar för handelstvister vid en domstol, för att tillgodose kravet på ett verkligt alternativ till skiljeförfarande. I stället bör utredarens arbete inriktas på att så långt det är möjligt finna lösningar inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Som jag nyss nämnde är det två huvudfrågor som bör tas upp i utredningsarbetet. Till en början bör undersökas om och i vilken utsträckning kostnaderna i skiljeförfarandet i praktiken förhindrar att vissa anspråk rättsligt kan utkrävas eller om det finns hinder av annat slag, t.ex. ekonomiska, som gör att vissa personer eller företag inte kan göra sin rätt gällande. Om det förhåller sig på det sättet, bör utredaren överväga lämpliga åtgärder för att dessa anspråk skall kunna göras gällande i skiljeförfarande eller i allmän domstol. Frågor som bör belysas av utredaren är t.ex. i vilka typer av avtalsförhållanden som det är vanligt med skiljeklausuler och hur tvister som härrör ur sådana avtalsförhållanden behandlas. Är det t.ex. vanligt att rättsförluster till följd av skiljeklausuler uppkommer för mindre företag eller enskilda personer därför att de inte finner det meningsfullt eller inte har råd att driva sina anspråk i ett skiljeförfarande (se t.ex. SOU 1987:17 s. 175 ff.)? Innebär de höga kostnaderna för skiljeförfarande andra nackdelar för avtalsparterna, t.ex. att otillbörliga påtryckningar förekommer i samband med tvister för att få en part som är bunden av skiljeklausul att träffa uppgörelse? Om utredaren finner att det finns brister i rättsskyddet som beror på förekomsten av skiljeklausuler, bör utredaren föreslå de åtgärder som kan vara lämpliga för att komma till rätta med dessa brister. Inriktningen bör här vara att söka förbättra rättsskyddet för utsatta grupper eller för vissa typer av anspråk genom förbättringar inom skiljeförfarandet eller på annat sätt. Ett alternativ som bör undersökas är om man kan vidga möjligheterna att frigöra sig från skiljeklausuler, antingen i enskilda fall när omständigheterna är sådana att en avtalspart inte kan ta tillvara sin rätt på grund av bundenheten till skiljeklausulen eller mera generellt för vissa avtalsområden eller typer av anspråk (jfr 3 a § Skml). I vissa branschvillkor för bygg- och entreprenadområdena finns redan i dag undantagsbestämmelser av sådant slag, se t.ex. AB 72, ABM 75 och IML 91. Den andra frågan i utredningsarbetet är att överväga vilka ändringar som behöver göras i förfarandereglerna för de allmänna domstolarna för att öka domstolarnas konkurrenskraft såvitt avser näringslivets tvister. Som jag tidigare varit inne på är det i ett par hänseenden som man på näringslivshåll anser att förfarandet i domstolarna inte fullt ut ger de fördelar som man uppnår i ett privat skiljeförfarande. Det gäller parternas inflytande över domstolens sammansättning, eninstansprövningen och önskvärdheten av att parternas ekonomiska mellanhavanden inte offentliggörs. Om man vill skapa ett verkligt alternativ till skiljeförfarande inom ramen för det allmänna domstolsväsendet, är det sannolikt nödvändigt att överväga modifieringar av vissa grundprinciper för rättegångsförfarandet på dessa områden. Utredaren bör därför lämna förslag om i vilken utsträckning detta kan ske och vilka problem och överväganden som är av betydelse om lagstiftaren vill införa en sådan ordning. Som jag tidigare framhöll är det angeläget att utredningsarbetet i första hand inriktas på lösningar som på ett naturligt sätt anknyter till den nuvarande rättegångsordningen. I regeringens proposition 1988/89:78 Högsta domstolen och rättsbildningen behandlas flera frågor som har samband med de frågor jag här tar upp (se t.ex. s. 61 ff.), och det är enligt min mening lämpligt att utredaren överväger om det t.ex. är möjligt att finna lösningar som knyter an till de reformförslag för att förbättra prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område som där diskuteras. Det finns givetvis ett samband mellan sådana ändringar i förfarandereglerna för de allmänna domstolarna som jag här har diskuterat och sådana regler som kan behövas för att skydda enskilda avtalsparter mot skiljeklausuler som försvårar för parten att göra sin rätt gällande. Att det finns ett sådant samband betyder emellertid inte att utredaren skulle vara förhindrad att bedöma frågorna fristående från varandra. Oavsett vad utredaren kommer fram till vad gäller ett eventuellt bristande rättsskydd i vissa avtalsförhållanden, bör alltså förslag kunna läggas fram som syftar till att förbättra möjligheterna för näringslivets tvister att prövas i allmän domstol. En viktig del av utredningsarbetet gäller finansieringen av en reform. Man kan räkna med att ett förslag som innebär förbättrade möjligheter för domstolarna att pröva näringslivets tvister kommer att leda till ökad måltillströmning till domstolarna och därmed ökade kostnader för domstolsväsendet. Det är enligt min mening rimligt att parterna i rättegången själva får bära dessa kostnader. En utgångspunkt för arbetet i denna del bör alltså vara att en reform inte skall medföra några ökade kostnader för staten. En omläggning av ansvaret för domstolskostnader i enlighet med det nu sagda skulle innebära en nyhet i svensk rätt. Med hänsyn härtill är det angeläget att utredaren överväger de principiella synpunkter som kan läggas på en sådan ordning. Med dessa utgångspunkter bör utredaren redovisa sin bedömning av kostnadernas omfattning, om och på vilket sätt kostnaderna kan tas ut av parterna och fördelas mellan dem och hur en avgränsning lämpligen kan göras mot andra kategorier av mål vid domstolarna. Enligt min mening kan det vara lämpligt att i första hand överväga möjligheten till avgiftsfinansiering för denna typ av mål. Utredaren bör här ta del av vad stämpelskatteutredningen kom fram till beträffande domstolsavgifter (se Ds B 1980:7). Finner emellertid utredaren att finansieringsfrågan lämpligen bör lösas på annat sätt, bör han vara oförhindrad att lägga fram förslag om det. Övrigt Den särskilde utredaren bör under arbetets gång ha tillgång till sakkunniga och experter på området. Översynen av skiljemannalagstiftningen kräver emellertid erfarenhet och överväganden av annat slag än frågorna om rättsskyddet på skiljedomsområdet och om möjligheten att skapa bättre förutsättningar i allmän domstol för näringslivets tvister. Jag menar att detta också bör återspeglas i utredningens sammansättning på så vis att vissa sakkunniga och experter tillkallas för att delta i den allmänna översynen av skiljemannalagen och andra tillkallas för att delta i det senare utredningsarbetet. För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:05) och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 maj 1994. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - för att dels se över skiljemannalagstiftningen dels utreda vissa rättsskyddsfrågor på skiljemannaområdet och föreslå regler som skapar bättre förutsättningar för de allmänna domstolarna att pröva förmögenhetsrättsliga tvister med anknytning till näringslivet, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den särskilde utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Justitiedepartementet)