Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1992:17 Beslut vid regeringssammanträde 1992-02-13 Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Börje Hörnlund, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda företagshälsovårdens organisation och finansiering. Med utgångspunkt från en avveckling av det generella bidraget till företagshälsovården skall utredaren överväga andra former av stöd för att tillgodose de små företagens behov av företagshälsovård. Vidare skall utredaren, mot bakgrund av en analys av vilka konsekvenser avveckling av det generella bidraget har för företagshälsovården, bedöma behovet av samhällelig styrning av företagshälsovården. Bakgrund Företagshälsovården har vuxit fram på initiativ av parterna på arbetsmarknaden. Det första avtalet om företagshälsovården träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) år 1967. Avtalet innebar bl.a. att företagshälsovården skulle vara en opartisk, rådgivande expertfunktion. De från år 1986 gällande statsbidragsbestämmelserna har följt avtalets intentioner. I bestämmelserna anges som villkor för bidrag att företagshälsovården skall arbeta förebyggande med arbetsmiljön och att den skall medverka i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstället. Den skall också vara integrerad i eller på annat sätt samordnad med arbetsmiljöarbetet på arbetsplatsen. Med stöd av en bestämmelse i arbetsmiljölagen (AML 3 kap. 2 §), som tillkom år 1986, kan arbetsgivare under vissa förutsättningar åläggas att föranstalta om företagshälsovård genom ett föreläggande av yrkesinspektionen. I den proposition (1984/85:89) om företagshälsovård och arbetsanpassning, som låg till grund för 1986 års statsbidragsbestämmelser, angavs som mål för den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården att minst 75 % av arbetstagarna skulle vara anslutna till företagshälsovård vid 1990-talets början. Med en anslutning som nu uppgår till ca 80 % har målet mer än väl uppfyllts. Dock kan man konstatera att majoriteten av de anställda i de små företagen fortfarande står utanför företagshälsovården och saknar tillgång till utomstående expertis inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena. Regeringen tillsatte i augusti 1989 en arbetsgrupp för att se över 1986 års företagshälsovårdsreform. Syftet med översynen var huvudsakligen att pröva frågan om företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad och utvärdera effekterna av det bidragssystem, som infördes år 1986. Utredningen presenterade sina förslag i betänkandet Företagshälsovård i omvandling (Ds 1990:42). I proposition (1990/91:140) om arbetsmiljö och rehabilitering föreslog regeringen vissa ändringar i arbetsmiljölagen m.m. I propositionen lämnades också förslag om nya villkor för statsbidrag och vissa ändringar i bidragssystemet för företagshälsovården, i huvudsak i enlighet med utredningens förslag. Riksdagen godkände förslagen (AU 1990/91:22, rskr. 302) i maj 1991. De ändrade bestämmelserna om statsbidrag till företagshälsovården trädde i kraft den 1 januari 1992 (SFS 1991:1260). Riksdagsbeslutet innebar att villkoren för bidrag till företagshälsovård renodlas till att gälla vissa krav på verksamhetens funktion och kvalitet samt styrning och ledning. Villkoren skall gälla lika för all företagshälsovård. En annan förändring var att stimulansen att nyansluta företag med upp till 20 anställda till företagshälsovården förstärktes. Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen 1990/91:140 om Arbetsmiljö och rehabilitering samt propositionen 1990/91:141 om Rehabilitering och rehabiliteringsersättning har arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering förtydligats och blivit mer omfattande. Bl.a ställs i arbetsmiljölagen uttryckliga krav på att arbetsmiljöfrågorna skall integreras med övriga frågor som rör verksamheten i dess helhet. Vidare skall arbetsgivaren se till att det på arbetsställe i den egna verksamheten finns en på lämpligt sätt org aniserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgivaren har även fått ett förstahandsansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Samtidigt har skyddskommitténs uppgifter renodlats och betydelsen av samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i det lokala arbetsmiljöarbetet lyfts fram. I en rapport (Fu 1991:9) om den statliga styrningen av företagshälsovården har riksrevisionsverket (RRV) kommit fram till att statsbidraget inte är effektivt styrmedel för att nå de uppsatta må len för verksamheten. RRV anser också att statsbidraget är ineffektivt när det gäller att stimulera anslutningen av små företag. Vidare anser RRV att företagshälsovården för närvarande inte kan erbjuda de tjänster som de små företagen efterfrågar, alltifrån konkreta kartläggningar av arbetsmiljön och åtgärder till hjälp med myndighetskontakter. RRV har därför föreslagit att statsbidraget bör avvecklas. I 1992 års budgetproposition har regeringen föreslagit att det generella bidraget till företagshälsovården skall upphöra fr.o.m den 1 januari 1993. Utredningsuppdraget Utredaren skall kartlägga företagshälsovårdens omfattning, utformning, kostnader och finansiering inom olika branscher och avtalsområden. Orsaker till tidigare variationer i avgiftsuttaget skall analyseras och med utgångspunkt från en avveckling av det generella bidraget till företagshälsovården skall utredaren överväga behovet av stöd -- t.ex. riktade insatser -- för att tillgodose de små företagens behov av företagshälsovård. Ut redaren skall mot bakgrund av småföretagens speciella struktur och förutsättningar analysera de små företagens behov av stöd i arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet och hur detta behov kan tillgodoses. En frågeställning som även bör belysas i sammanhanget är hur man genom särskilda informations- och utbildningsinsatser kan nå dessa företag. Utredaren skall vidare bedöma vilka eventuella konsekvenser en avveckling av det generella bidraget har för anslutningen av företag och förvaltningar till företagshälsovård och för verksamhetens inriktning, omfattning och kvalitet. En utgångspunkt för utredarens arbete skall vidare vara att den enskilde anställde, även sedan bidraget avvecklats, skall ha förtroende för företagshälsovården och uppleva dess verksamhet som relevant. Utredaren skall även beakta företagshälsovårdens roll i den incitamentsstruktur som beslutet om arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen och regeringens aviserade förslag om karensdagar innebär samt belysa konsekvenserna för det förebyggande arbetsmiljöarbetet om företagshälsovårdens verksamhet även skulle kombineras med sjukvård. Utredningen bör därvid uppmärksamma det arbete som pågår inom socialdepartementet med att förbereda införandet av ett husläkarsystem. Med utgångspunkt i de överväganden som görs i de nämnda avseendena skall utredaren bedöma det eventuella behovet av samhällelig styrning av företagshälsovården, såväl vad gäller anslutning som kvalitet. Därvid skall frågan om en eventuell lagstiftning, utöver nuvarande bestämmelser i arbetsmiljölagen, prövas. Arbetarskyddsverkets roll skall belysas särskilt. Arbetsmiljöinstitutet är ansvarigt för utbildningen av företagshälsovårdens personal. Utredaren bör belysa vilka konsekvenser som den förändrade samhälliga styrningen av företagshälsovården har för utbildningens inriktning och dimensionering. Utredaren skall vidare föreslå de förändringar av företagshälsovårdsutbildningen som med anledning härav kan anses vara motiverade. Genom beslut av riksdagen (prop. 1990/91:140, AU 22, rskr. 302) utgår ett bidrag motsvarande högst 1 % av de medel som årligen avsätts som stöd till företagshälsovården till ett centralt organ för samverkan och utveckling av företagshälsovården (FUR). Utredaren bör även pröva om detta bidrag bör lämnas sedan det generella bidraget avvecklats. I utredningsuppdraget skall beaktas att Sverige år 1985 ratificerat en ILO-konvention (nr 161) och en rekommendation (nr 171) om för etagshälsovård. Tidsplan Utredarens arbete bör vara avslutat före september månads utgång 1992. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare, omfattad av kommittéförordningen (1976:119), med uppdrag att se över företagshälsovårdens organisation och finansiering, att besluta om sakkunniga, experter, referensgrupper, sekreterare och annat biträde till utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar om att kostnaderna skal l belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Arbetsmarknadsdepartementet)