Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1992:101 Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-19 Statsrådet Könberg anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att lämna förslag om hur reglerna för ersättning vid behandlingsskada inom hälso- och sjukvården skall vara utformade i framtiden. Idag lämnas ersättning från Patientförsäkringen med stöd av ett frivilligt åtagande från sjukvårdshuvudmännen och andra vårdgivare. För att få ersättning från Patientförsäkringen behöver den skadade inte visa att skadan vållats genom att någon gjort fel eller varit oaktsam. Principerna för ersättningens bestämmande enligt villkoren för Patient försäkringen överensstämmer i huvudsak med de som gäller enligt skade ståndsrätten. Sjukvårdshuvudmännens åtagande är försäkrat hos ett konsortium, i vilket de större försäkringsbolagen i Sverige ingår. Skaderegleringen sköts av konsortiet. Det förekommer också att vårdgivare tecknar motsvarande försäkring hos försäkringsbolag som inte tillhör konsortiet. Uppdraget till den särskilda utredaren är motiverat av det ökade utbudet av hälso- och sjukvård vid sidan av den offentliga hälso- och sjukvården och tillkomsten av nya yrkesgrupper som erbjuder tjänster inom hälso- och sjukvården. När Patientförsäkringen kom till i mitten av 1970-talet ombesörjde de landstingskommunala och tre primärkommunala sjukvårdshuvudmännen merparten av hälso- och sjukvården i landet. Dagens utveckling mot andra vårdformer innebär att det inte längre är möjligt att garantera att en patient vid behandlingsskada kommer att kunna få ersättning enligt de principer som gäller enligt Patientförsäkringen. Genomförd anpassning av svensk lagstiftning till EES-avtalet (avtal om ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde) och ett medlemskap i EG kommer vidare att innebära ändrade formella förutsättningar för den form av frivillig försäkring, som Patientförsäkringen är ett exempel på. Den särskilda utredaren skall - med beaktande av den nämnda utvecklingen inom hälso- och sjukvården och av de ändrade förutsättningar som EES- avtalet och ett medlemsskap i EG kommer att innebära - föreslå de förändringar som krävs för att garantera patienterna en fortsatt rätt till ersättning vid behandlingsskador inom hälso- och sjukvården enligt de principer som gäller idag. Ett alternativ som därvid bör övervägas är att lagreglera patienternas rätt till ersättning vid behandlingsskada. Bakgrund Reglering enligt skadeståndslagen I gällande rätt finns inte några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig medicinsk behandling. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens och andra vårdgivares skadeståndsansvar skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen, SkL (1972:207). Det är den skadelidandes sak att bevisa om fel eller försummelse före kommit i samband med att en behandlingsskada uppkommit oberoende av om den som vållat skadan är enskild vårdgivare eller anställd hos en vård givare. Enligt 3 kap. 1 § SkL åligger det arbetsgivaren att svara för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s.k. principalansvar). Ansvaret är inte begränsat till privata arbetsgivare utan omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är således till-lämplig t.ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus. I 5 kap. 1 § SkL finns regler om bestämmande av ersättning vid person skada. Dessa bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan. Enligt 1 kap. 3 § SkL kan ersättning utges för lidande vid framför allt brott mot den personliga friheten. Det lidande som ersätts avser känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som personskada. Rätten till ersättning förutsätter dock att skadan vållats genom en brottslig handling. Ersättning för sveda och värk samt lyte och framtida men utges i prak tiken med ledning av tabeller som fastställs av Trafikskadenämnden. Tabellerna, som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador, anger riktpunkter. Varje skadeärende bedöms efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i penningvärdet. Kommittén om ideell skada (Ju 1989:01) överväger för närvarande frågan om den allmänna ersättningsnivån vid ideell skada liksom spörsmål om vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas och om hur ersättnings normerna skall fastställas. Kommittén har nyligen överlämnat ett delbe tänkande som har rubriken Ersättning för kränkning genom brott (SOU1992:84). I betänkandet föreslås bl.a. viss ändrad reglering och en högre ersättningsnivå. Patientförsäkringens tillkomst Sedan den 1 januari 1975 har de offentliga sjukvårdshuvudmännen på frivillig grund åtagit sig att lämna ersättning för behandlingsskada i direkt samband med hälso- och sjukvård enligt bestämmelser som utarbetats i samråd med de större svenska försäkringsbolagen. Ersättningsåtagandet har försäkrats hos ett försäkringskonsortium. Motsvarande försäkring tecknas även av andra offentliga och privata vårdgivare. Patientförsäkringen tillkom sedan det visat sig att de reformer på skadeståndsrättens område, som trädde i kraft år 1972, inte skulle medföra någon egentlig förbättring av möjligheterna för en patient att få ersättning vid skada som orsakats i samband med sjukvård. Frågan om att införa strikt ansvar för sjukvårdshuvudmännen och andra vårdgivare hade diskuterats men inte bedömts vara en ändamålsenlig lösning. Före Patientförsäkringens tillkomst var den skadelidande hänvisad till att kräva ersättning för behandlingsskada enligt skadeståndsrättsliga regler. Det innebar att den skadelidande skulle bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse. När det gällde behandlingsskador inom hälso- och sjukvården visade det sig emellertid svårt för en utomstående att bedöma om vållande förelåg eller inte. Tillämpningen av skadeståndsreglerna inom hälso- och sjukvården var dessutom konfliktladdad. Många gånger upplevde såväl patient som vårdpersonal det som mycket obehagligt att ersättningsfrågan var beroende av att det kunde konstateras att personalen handlat felaktigt. Patienten upplevde det ofta så att en förutsättning för att framgångsrikt föra talan mot en läkare var att patienten gjorde en anmälan till dåvarande medicinal väsendets ansvarsnämnd. I vanliga olycksfallsförsäkringar gjordes normalt särskilt förbehåll för olycksfall i samband med medicinsk behandling. Socialförsäkringarna gav då som nu en grundläggande ekono misk trygghet vid sjukdom eller skada. Dessa ersättningar är dock inte jämförbara med skadeståndsrättens; bl.a. ersätts inte ideell skada. Nuvarande förhållanden Försäkringstagare Samtliga landsting samt Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner tecknar sedan år 1975 avtal om patientförsäkring med Konsortiet för Patient försäkring. Även staten och övriga kommuner samt ett flertal privata vårdgivare tecknar direkt eller indirekt patientförsäkring hos konsortiet. En del privata vårdgivare tecknar patientförsäkring hos försäkringsbolag som inte ingår i konsortiet. Försäkringsgivare I Konsortiet för Patientförsäkring ingår försäkringsbolagen Folksam, Länsförsäkringsbolagens AB, Skandia och Trygg-Hansa SPP. Försäkringen drivs i samförsäkring där varje bolags andel är 25 procent. Sjukvårds huvudmännen upphandlar försäkringen gemensamt och bildar ett eget riskkollektiv. Sjukvårdshuvudmännen har överenskommit med Konsortiet för Patientförsäkring om speciella försäkringsåtagande med 10-åriga betal ningsplaner. Genom en särskild samrådsgrupp har sjukvårdshuvudmännen insyn i förvaltningen av försäkringen. Grunder för ersättning Ersättning enligt Patientförsäkringens villkor lämnas utan att den skadelidande behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse. En skada som ersätts av försäkringen kallas behandlingsskada, och eftersom det inte längre finns någon anknytning till vållandebegreppet definieras behandlingsskada utifrån objektiva grunder. Som behandlingsskada anses endast skada eller annan komplikation som är av kroppslig art. Psykiska besvär som är en följd av en kroppsskada ersätts, men däremot inte rent psykiska skador dvs. psykiska symptom utan samband med kroppsskada. En grundprincip är att försäkringen gäller skada som är en följd av beslut eller åtgärder från sjukvårdens sida. I begreppet hälso- och sjukvård ingår bl.a. tandvård. Försäkringen gäller även vid olycksfall som inträffar i samband med undersökning, behandling eller annan åtgärd av sjukvårdspersonal samt vid sjuktransport. Utanför tillämpningsområdet faller som regel sjukdoms- och skaderisker som inte kan förebyggas eller påverkas av sjukvården. All sjukvårdande behandling innebär en risk för komplika tioner, som inte är möjliga att undvika. Om en behandling är medicinskt motiverad och den utförs på ett riktigt sätt, är en uppkommen skada till följd av behandlingen ersättningsbar endast om denna kunnat undvikas genom ett annorlunda utförande av den valda behandlingsmetoden. Huvudregeln är att endast behandlingsskada som uppkommit i Sverige ersätts. Däremot finns inget krav på att patienten har svensk hemvist. Enligt villkoren lämnas ersättning för behandlingskostnad endast om den uppkommit i Sverige. Ersättningsformer Ersättningen vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL om det inte anges annat i villkoren. Särskilda regler gäller enligt villkoren för hur man bestämmer ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss mån vad gäller ersättning för framtida kostnader. Ersättning lämnas inte för smärre skador. Patientförsäkringen utger inte heller ersättning för kränkning genom brott enligt 1 kap. 3 § SkL. Försäkringsavtalet om patientförsäkring omfattar utöver ersättningsan svaret enligt patientförsäkringsvillkoret även det skadeståndsrättsliga ansvaret gentemot patienter i vårdsituationer. Patientförsäkringen skall därför enligt åtagandet göra en prövning om rätt till ersättning föreligger enligt skadeståndslagen. Ersättning betalas också i dessa fall av konsortiet. Ersättning från Patientförsäkringen samordnas med ersättning som kan utges enligt andra försäkringsanordningar på så sätt att ersättningen för behandlingsskada är sekundär till sådana förmåner som utges enligt lagen om allmän försäkring samt även vissa andra ersättningsformer och försäkringar. Tvister För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador finns en rådgivande nämnd, Patientskadenämnden, som består av sex ledamöter. Skadelidande, försäkringstagare eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden. Nämnden prövar de skadefall som hänskjuts dit. Nämndförfarandet är kostnadsfritt. Enligt ersättningsbestämmelserna till Patientförsäkringen utser regeringen numera ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka två företräder patientintressen samt en medicinsk sakkunskap jämte ersättare för dessa. Sjukvårdshuvudmännen utser två ledamöter jämte ersättare. Genom att Patientförsäkring är en privat verksamhet omfattas den inte av offentlighetsprincipen.Det innebär bl.a. att de handlingar som ligger till grund för skadebedömningen inte är allmänna handlingar. Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande skall enligt patientförsäkringsvillkoren avgöras av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Dessa särskilda överprövningsregler gäller endast den patientförsäkring som meddelas genom konsortiet. För patientförsäkring som marknadsförs av andra bolag gäller delvis andra regler. Den skadelidande har även alltid möjlighet att i stället vända sig till allmän domstol och kräva ersättning för behandlingsskada enligt skade ståndsrättsliga regler. Rätten till skadestånd är dock som redan nämnts beroende av att den skadade kan bevisa att skadan har vållats genom fel eller försummelse. Villkorsändringar Patientförsäkringens ersättningsbestämmelser har setts över vid ett flertal tillfällen. Successivt har bestämmelserna anpassats efter vunna erfarenheter och de ekonomiska ramar som ställts upp. Utformning av ersättningsbestämmelser, tillämpningsfrågor m.m. behandlas i en för sjukvårdshuvudmännen och Konsortiet för Patientförsäkring gemensam samrådsgrupp. De senast antagna bestämmelserna tillämpas på skador som inträffat fr.o.m. den 1 juli 1991. Försäkringens tillämpningsområde har med de justeringar som vidtagits fått en bred acceptans. Bestämmelserna har i vissa delar varit svårtillgängliga vilket bl.a. inneburit att såväl patienter som hälso- och sjukvårdspersonal haft svårt att bedöma om en inträffad händelse borde anmälas till försäkringen. Statistik Till Konsortiet för Patientförsäkring anmäldes år 1991 sammanlagt 5 327 skador varav huvuddelen faller inom sjukvårdshuvudmännens avtalsområde. Knappt 40 procent av antalet anmälda skador ersätts. De skador som ersätts är av mycket varierande svårhetsgrad. I mer än vart tredje fall har skadan medfört bestående invaliditet. I något mer än 60 procent av fallen leder skadan inte till några bestående men. Till Patientskadenämnden anmäldes under år 1991 sammanlagt 351 ärenden. Antalet ärenden som förs vidare till nämnden har under senare år ökat successivt. Antalet ärenden som går vidare till avgörande av skiljemän är få. Sedan år 1975 har sammanlagt 39 skiljedomar meddelats. Sedan år 1975 har endast ett fåtal skadeståndsmål som rör behandlings skador avgjorts av domstol. Internationella förhållanden Sverige var det första land i världen med en patientförsäkring. Samtliga nordiska länder med undantag för Island har nu en patientförsäkring. Den finska patientförsäkringen har likheter med den svenska men den är till skillnad från den svenska reglerad i lag. Den norska patientförsäkringen är f.n. frivillig och omfattar enbart offentlig vård. Ett förslag till lag om patientförsäkring har utarbetats av en statlig utredning. I Danmark gäller sedan den 1 juli 1992 en lag om patientförsäkring. Även den danska försäkringen har likheter med den svenska modellen men med tyngdpunkt på mycket allvarliga skador. I länder utanför Norden förs diskussioner om ansvars- och försäkringslösningar liknande de nordiska. Behovet av en översyn Sammanfattning De redovisade förändringarna och den utveckling som förutses kan komma att påverka Patientförsäkringen i flera olika avseenden. En stabil grund för försäkringen har varit det nära samarbetet i villkorsfrågor m.m. mellan sjukvårdshuvudmännen och den grupp försäkringsbolag som ingår i konsortiet. I framtiden kommer av allt att döma de vårdgivare som är verksamma i Sverige och som bör teckna försäkringen att utgöra en mer heterogen grupp. Detta förhållande och en anslutning till EG-marknaden, ny konkurrens lagstiftning och nya bestämmelser om offentlig upphandling ger ändrade förutsättningar för detta samarbete. Genom ett medlemskap i EG öppnas den svenska marknaden för konkurrens från försäkringsbolag i andra EG- länder. Konsortiet för Patientförsäkring kommer inte att kunna fortsätta verksamheten i oförändrad form. En ökad konkurrens medför sannolikt att Patientförsäkringen kommer att spridas ut på ett flertal olika försäkringsbolag vilket ger en risk att villkoren inte utformas enhetligt. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården Hälso- och sjukvården i offentlig regi dominerar i Sverige. Inom många landsting och kommuner förändras emellertid organisationen med inrikt ning på att stärka kopplingen mellan prestation och ersättning genom att föra över vissa uppgifter på privata vårdgivare genom olika former av entreprenad. Riksdagen har genom den s.k. ÄDEL-reformen gett kommunerna ett ansvar för hälso- och sjukvård i särskilda boendeformer och i dagverksamhet samt även befogenheter att driva hemsjukvård i övrigt. Riksdagen har gett kommunerna möjlighet att med huvudmans ansvar överta primärvården från landstingen. Riksdagen har också beslutat om en vårdgaranti för vissa behandlingar. Garantin innebär att om den egna sjukvårdshuvudmannen inte ger den vårdsökande behandling inom en tremånadersperiod skall sjukvårdshuvud mannen tillgodose behovet av behandling på annat håll hos tex. privat vårdgivare. Vidare har regeringen i 1992 års regeringsdeklarationen och budgetpropositionen uttalat att ett husläkarsystem ska införas successivt och att reformen beräknas vara genomförd senast under år 1995. En proposition om husläkare avses att föreläggas riksdagen under hösten 1992. Målsättningen är att alla människor senast år 1995 skall kunna vara knutna till en egen fritt vald läkare. Hälso- och sjukvårdens system skall vara producentneutralt. Det innebär att landstingen inte längre självklart står för merparten av hälso- och sjukvården. Utvecklingen innebär vidare att antalet vårdgivare successivt ökar. Om fattningen av helt privat sjukvård, dvs. vård som inte till någon del subventioneras av offentliga medel ökar också. Nya yrkesgrupper har tillkommit - bl.a. kiropraktorer - som inte automatiskt är anslutna till patientförsäkringen. Förändrad svensk lagstiftning Regeringen har i proposition 1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning lagt fram förslag till en ny konkurrenslag som föreslås träda i kraft den 1juli 1993. Förslaget innebär att de materiella konkurrensreglerna i lagen utformas efter förebild från EG:s konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalets konkurrensregler. Det innebär principiella förbud mot dels samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger detta resultat, dels missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska marknaden. Regeringen har tillkallat en särskild utredare med uppdrag att se över den nu gällande lagen om skiljemän. Enligt direktiven (dir.1992:22) skall utredaren bl.a. undersöka om förekomsten av skiljeklausuler i avtal medför att vissa anspråk inte görs gällande eller att enskilda parter inte har ekonomiska möjligheter att göra sina anspråk gällande på grund av kostnaderna för skiljeförfarandet. Om så är fallet skall utredaren föreslå lämpliga åtgärder för att sådana anspråk skall kunna tas upp i skiljeförfarande eller av allmän domstol. Utredaren skall även överväga om förfarandereglerna i allmän domstol kan ändras så att rättegång i domstol blir ett mer slagkraftigt alternativ till skiljeförfarande vid förmögenhetsrättsliga tvister. Riksdagen har antagit en produktansvarslag (1992:18) som bygger på EG- direktiv och innebär ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Lagen träder i kraft den 1 januari 1993. Enligt produktansvarslagen skall ersättningsskyldighet föreligga även om oaktsamhet inte kan visas, s.k. strikt ansvar. Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet. Läkemedelsskador kommer att omfattas av produktansvarslagen. På läke medelsområdet ersätts nu de flesta produktskador genom Läkemedelsför säkringen. Denna grundas på ett frivilligt ersättningsåtagande från läkemedelsindustrins sida. Försäkringen lämnar ersättning vid vissa skador som uppkommer i samband med användningen av sådana läkemedel som sålts eller lämnats ut i Sverige. I vissa delar är den mer förmånlig för den skadelidande än den beslutade produktansvarslagen. I andra delar ger den sämre skydd. En omarbetning och anpassning av ersättningsbestämmelserna med hänsyn till den lagen har initierats från läkemedelsindustrins sida. Lagen kan också komma att beröra vissa skador som idag regleras enligt patientförsäkringens villkor. Vissa produkter som används inom hälso- och sjukvården såsom apparater av olika slag och förbrukningsmaterial kan komma att omfattas av produktansvaret enligt den nya lagen. Riksdagens behandling av produktansvarslagen I två motioner med anledning av propositionen om produktansvarslagen yrkades att lagen borde utvidgas till att omfatta hela den offentliga sektorns verksamhet och således omfatta även produkter som inte enbart är satta i omlopp i en näringsverksamhet. Lagutskottet (bet.1991/92:LU14, rskr. 78) konstaterade med anledning av dessa motioner att det skadeståndsansvar som tillverkare eller importör skall ha enligt produktansvarslagen även omfattar produkter som staten eller en kommun förvärvar av en näringsidkare för att användas i offentlig verksamhet. Vad som däremot faller utanför lagens tillämpningsområde är skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ själv tillverkat eller importerat för att användas i en offentlig verksamhet som inte kan anses som näringsverksamhet. Utskottet kunde inte för sin del finna att ett sådant undantag från skadeståndsskyldigheten för produktskador var motiverat. Sett från bl.a. de skadelidandes synvinkel framstår det som angeläget att ett strikt ansvar gäller för alla produktskador oavsett om produkten i fråga satts i omlopp i näringsverksamhet eller tillverkats och tillhandahållits inom ramen för offentlig verksamhet. Det kan visserligen hävdas att den offentliga sektorn ålagts ett strikt ansvar för produktskador genom Högsta domstolens praxis (se NJA 1989 s. 389). Lagrådet har dock påpekat att det bygger på ett rättsläge som inte föreligger sedan produktansvarslagen trätt i kraft. Att en rättsfråga avgjorts i praxis ansåg inte utskottet vara något skäl för att avstå från lagstiftning. Huruvida en lagreglering på detta område bör ske genom en utvidgning av produktansvarslagens tillämpningsområde eller i annan form undandrog sig emellertid utskottets bedömning. Det borde därför ankomma på regeringen att föranstalta om att frågan snarast blir föremål för närmare överväganden. Riksdagen beslöt (rskr. 1991/92:78) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Hur påverkar EG-direktiven försäkringarna i Sverige? Patientförsäkringens ersättningsvillkor fastställs av sjukvårdshuvudmän nen i form av ett frivilligt åtagande. Denna modell bör kunna fungera även när Sverige blir medlem i EG. Vissa bestämmelser i villkoren bör dock ses över. Det är t.ex. tveksamt om bestämmelsen i villkoren att endast vårdkostnader som uppkommer i Sverige ersätts och bestämmelserna om överprövningsförfarandet är i överensstämmelse med EG-rätten. EG-direktiven om offentlig upphandling kommer på sikt att gälla även försäkringsupphandling, vilket kommer att ändra förutsättningarna för nuvarande upphandlings- och samarbetsform mellan sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Ett medlemskap i EG torde innebära att de hårda regler mot alla former av otillbörlig konkurrensbegränsning som anges i Romfördraget blir tillämpliga i förhållande till vårt land. Även detta kan påverka formerna för nuvarande försäkringskonstruktion och upphandlingsform. Inom EG-kommissionen pågår arbete med ett särskilt direktiv om skade ståndsansvar för skador som uppkommer då tjänster utförs (COM (90) 482 final-SYN 308). Det är inte helt klart om direktivet kommer att omfatta även tjänster inom hälso- och sjukvården. Uppdraget Med nuvarande frivilliga försäkringssystem finns det inget krav på att alla vårdgivare i Sverige tecknar patientförsäkring. Det finns därmed en risk att patienter inte i alla vårdsituationer har ett enhetligt ekonomiskt skydd om de skulle skadas vid behandling. Genom den utveckling som beskrivits kommer situationen inte att förbättras om nuvarande system bibehålls. Det är angeläget att patienterna inom all hälso- och sjukvård här i landet kan garanteras att samma regler gäller för dem om de råkar ut för en behandlingsskada oberoende av vilken vårdgivare de anlitat. För att detta krav skall tillgodoses föreslår jag att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att överväga och föreslå former för ett system som kan garantera alla patienter samma försäkringsskydd vid behandlingsskada. Ett alternativ är att lagreglera patienternas rätt till ersättning av vårdgivaren vid behandlingsskada och att införa en lagstadgad skyldighet för vårdgivare i Sverige att teckna försäkring för behandlingsskador. Utredaren bör också överväga andra alternativ som kan ge motsvarande säkerhet för patienten. Utredaren bör vidare överväga vilka konsekvenser olika alternativ får beträffande produktansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården. Ett problem som bör uppmärksammas är också gränsdragningen mot sådana skador som omfattas av Läkemedelsförsäkringen. Om utredaren stannar för att lagreglera patienternas rätt till ersättning vid behandlingsskada skall han också lägga fram ett förslag till lagstiftning. Utredaren skall utforma förslaget inom de ekonomiska ramar som gäller för dagens system. Med hänsyn till framför allt kostnadsaspekterna är det inte möjligt att införa en lagstiftning eller annan ordning som innebär ett mer omfattande ansvar för vårdgivarna än det ansvar som kännetecknar den nuvarande Patientförsäkringen. Utredaren bör också överväga om de förslag som kommittén om ideell skada har lagt fram bör påverka utformningen och innehållet i en framtida försäkringslösning. I utredarens uppdrag ingår att analysera och jämföra de olika patient försäkringssystem som nu tillämpas i de nordiska länderna. En likformig het mellan ländernas system bör i möjligaste mån eftersträvas. Spridningen av patientförsäkringen på flera olika försäkringsbolag kan innebära att det skadeförebyggande arbetet försvåras. Utredaren bör också överväga denna fråga. Hur utredaren skall arbeta För utredningen gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (1984:05) och angående EG-aspekter i utredningsverksamheten (1988:43). Utredningsuppdraget bör vara avslutat senast den 31 december 1993. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rörande hälso- och sjukvård att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppgift att se över det nuvarande försäkringssystemet för ersättning vid behandlingsskada i syfte att precisera vårdgivarnas ersättningsansvar och skyldighet att teckna försäkring för sådana behandlingsskador som orsakas inom den svenska hälso- och sjukvården, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandes överväganden och bifaller hans hemställan. (Socialdepartementet)