Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1991:74 Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-22 Chefen för socialdepartementet, statsrådet Thalén, anför. /r3/ Mitt förslag Jag föreslår att en särskild kommitté tillkallas för att göra en analys av de grundläggande bestämmelserna om arbetsskada i 2 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och deras tillämpning. Kom mittén skall utifrån denna analys bedöma om LAF i nu nämnda avseenden fått en utformning som är ändamålsenlig dels för att tillgodose de skadades krav på en rimlig ekonomisk kompensation, dels med avseende på det förebyggande arbetsmiljöarbetet och rehabiliteringen av de arbetsskadade. Om det då visar sig att lagen inte fått en lämplig utformning skall kommittén lämna förslag till de lagändringar som bedöms behövliga. I kommitténs uppgifter skall vidare ingå att bedöma hur försäkringskas sorna tillgodogör sig domstolspraxis i arbetsskademål. Kommittén skall om den anser att det behövs lämna förslag med syfte att förbättra former och rutiner för att föra ut domstolspraxis till försäkringskassorna. /r3/ Arbetsskadeförsäkringens bakgrund och innehåll Av hävd har man i Sverige liksom i många andra länder haft den uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i sitt arbete bör ha ett starkare skydd inom socialförsäkringen än den som skadas när han inte förvärvsarbetar. Man har därför ansett att arbetsgivaren bör vara skyldig att svara för skador som drabbar arbetstagarna i arbetet eller med andra ord att produktionen skall bära kostnaderna för dessa skador. I vårt land har man ansett att den arbetsskadade skall försättas i princip i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Samma princip gäller även inom skadeståndsrätten. LAF och dess föregångare bygger på nu nämnda principer. LAF trädde i kraft den 1 juli 1977 och ersatte då 1954 års lag om yrkes skadeförsäkring (YFL). En av de viktigaste nyheterna med LAF var in förandet av ett generellt skadebegrepp, dvs. huvudregeln skulle vara att alla skador och sjukdomar som hade uppkommit i arbetet skulle anses som arbetsskador. Denna regel ersatte i fråga om sjukdomar det tidigare sys temet med en särskild förteckning över ersättningsbara sjukdomar. Förslag om att införa det generella arbetsskadebegreppet lades fram av yrkesskadeförsäkringskommittén i betänkandet (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada. Enligt kommittén framstod det som en angelägen uppgift att i största möjliga utsträckning tillmötesgå önskemålen om en utvidgning av yrkessjukdomsbegreppet. Den naturliga målsättningen vid lagstiftning angående ersättningsberättigande yrkessjukdomar var enligt kommitténs uppfattning att bestämmelserna skulle omfatta sådana sjukdomar som kunde hänföras till arbetet eller arbetsförhållandena. Kommittén fann därför att uppräkningsmetoden i YFL borde ersättas med en allmän regel med innebörden att varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skulle anses som yrkesskada. I fråga om vissa sjukdomar ansåg emellertid kommittén att svårigheterna att fastställa orsaken var särskilt stora. Olika faktorer kunde medverka till sjukdomens uppkomst och kommittén ansåg det i vissa fall inte möjligt att avgöra vilken faktor som var mest betydelsefull. Särskilt gällde detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter förelåg även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kunde hänföras till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kunde fastställas. Kommittén ansåg därför att en förutsättning för att dessa svårbedömda sjukdomar skulle kunna inlemmas i yrkesskadeskyddet var att en strängare bevisregel fick gälla för dem. Kommittén föreslog för dessa fall att orsakssamband skulle anses föreligga om övervägande skäl talade för ett sådant samband. Denna strängare bevisregel föreslogs för tre grupper av sjuk domar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. För andra sjukdomar liksom för olycksfall skulle orsakssamband anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talade mot det. I regeringens proposition (1975/76:197) Arbetsskadeförsäkring anförde föredragande statsrådet att det var tillfredsställande att kommittén hade ansett det möjligt att föreslå en generell beskrivning av ar betsskadebegreppet. Med YFLs system fanns det enligt föredraganden alltid en risk att någon som borde ha varit berättigad till försäkringsskydd blev utestängd från detta på grund av ofullkomligheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kunde tillämpningen knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt än som var möjligt med YFLs bestämmelser. Föredraganden ansåg att en allmän regel även från lag teknisk synpunkt var att föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning över yrkessjukdomar. Farhågorna för att en allmän regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd borde enligt föredraganden inte överdrivas. Tämligen snart skulle i praxis uppkomma en mängd typfall som gav stadga åt tolkningen. Beträffande kommitténs förslag om en särskild bevisregel för vissa sjuk domar anförde föredraganden att det skulle vara olyckligt om vissa sjuk domar, t.ex. ryggsjukdomar, som genom arbetsskadebegreppets utsträckning skulle komma att falla under lagen, skulle särbehandlas i bevishänseende så att de som drabbades av dessa sjukdomar fick svårare än andra att styrka sin rätt till ersättning. Föredraganden föreslog därför att bevisregeln i YFL skulle föras över till den nya lagen och ges en generell tilllämpning på samtliga slag av arbetsskador. Enligt föredraganden var dock kraven på en noggrann utredning särskilt stora när det gällde prövningen av de sjukdomar som kommittén ville undanta från den vanliga bevisregeln. Emellertid föreslogs för psykiska och psykosomatiska sjukdomar en sär reglering i så motto att arbetsskadeersättning inte skulle kunna erhållas för psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Vid frågans behandling i riksdagen (SfU 40, rskr. 377) framhöll social försäkringsutskottet att det kraftigt förstärkta arbetsskadeskyddet med en i princip 100-procentig kompensationsnivå efter samordningstidens slut liksom det förhållandet att arbetsskadebegreppet getts en generell innebörd utgjorde betydelsefulla inslag i propositionen. Utskottet tillstyrkte därför bifall till propositionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan. LAF gäller skador som visat sig den 1 juli 1977 eller senare. I korthet innebär de gällande reglerna följande. Med arbetsskada avses skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Beträffande skador som framkallats genom smitta gäller särskilda förutsättningar för att de skall kunna godkännas som arbetsskador. Den som förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige är försäkrad för ar betsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar under vissa förutsättningar även den som genomgår utbildning. Genom internationella socialförsäkringsavtal vidgas eller begränsas i vissa situationer den skyddade personkretsen. Ersättning enligt LAF utges vid sjukdom, vid bestående nedsättning av arbetsförmågan samt vid dödsfall. Under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, utges ersättning enligt reglerna i lagen (1962:381) om allmän försäkring på samma sätt som vid vanlig sjukdom. Under denna tid kan dock arbetsskadeförsäkringen träda in och ersätta nödvändiga kostna der för sjukvård utomlands, tandvård och särskilda hjälpmedel. Efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukhusvård och läkemedel. Vidare utges vid sjukdom som kvarstår efter samordningstiden arbetsskadesjukpenning. Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan utges livränta. Arbetsskadeförsäkringen ersätter inkomstförlust upp till samma inkomst tak som gäller för allmän tilläggspension (ATP), dvs. 7,5 basbelopp per år. Livräntan grundar rätt till ATP. Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras genom en särskild socialavgift, som erläggs av arbetsgivare och egenföretagare med för närvarande 0,90% av avgiftsunderlaget. /r3/ Tillämpningen av LAF Vid bedömning i det enskilda fallet om det är fråga om en arbetsskada sker prövningen i två led. För det första prövas om den påstådda skadliga faktorn kan ge upphov till den aktuella typen av skada eller sjukdom. Lagen uppställer inte något beviskrav vid denna farlighetsbedömning. Enligt förarbetena och praxis är det dock tillräckligt att det framstår som sannolikt att faktorn i fråga kan ge upphov till skadan. Skadligheten skall enligt praxis bedömas med hänsyn till den försäkrades speciella förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Detta brukar uttryckas så att man är försäkrad i "befintligt skick". Frågan om skadlig inverkan avgörs således inte enbart utifrån en bedömning av vad som normalt sett är skadligt. Om den försäkrade bedöms ha varit utsatt för skadlig inverkan skall i det andra ledet av arbetsskadeprövningen avgöras om denna inverkan har orsakat den uppgivna skadan eller sjukdomen. För denna bedömning gäller enligt en uttrycklig lagbestämmelse (2 kap. 2 §) en för den försäkrade gynnsam bevisregel. Den innebär att ett orsakssamband skall anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Avsikten med denna presumtionsregel, som infördes redan år 1967 i YFL, är att den rättsförlust som skulle kunna uppstå på grund av den medicinska vetenskapens ofullkomlighet skall bäras av försäkringen och inte av den skadade. Också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och påstådd skada tillämpas principen om "befintligt skick". Vid bedömningen tas således hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle ha blivit fallet. Rent allmänt torde man kunna säga att tillämpningen av LAF under de första åren präglades av återhållsamhet. Därefter har rättsutvecklingen inneburit en mer generös praxis. Vad beträffar det första ledet i ar betsskadeprövningen är det numera relativt få fall av anmälningar som inte godtas med hänvisning till att skadlig inverkan inte föreligger. Även vad gäller sambandsprövningen har det skett en successiv utveckling av praxis i en för de försäkrade gynnsam riktning. Vad gäller bedöm ningar av främst rygg- och ledsjukdomar med samtidigt förekommande degenerativa förändringar kan man skönja olika utvecklingsfaser. I inledningsskedet med den nya lagen resulterade bedömningarna ofta i att arbetet visserligen ansågs ha kunnat tillfälligt försämra en redan befintlig sjukdom men att betydligt starkare skäl talade mot orsakssamband efter samordningstidens utgång. Så småningom blev det allt vanligare att orsakssamband accepterades för en viss begränsad tid efter samordningstidens slut. Numera synes den medicinska sakkunskapen vara mera försiktig än tidigare med att ge bestämda råd om tidsbegränsning av sambandet. Särskilda problem har visat sig föreligga i fall då den försäkrade har en sjukdom som inte kan antas vara primärt arbetsbetingad men där det finns skäl som talar för att sjukdomen kan ha försämrats av arbetsfaktorer. I sådana s.k. försämringsfall händer det relativt ofta att de beslutande instanserna finner att orsakssamband måste anses föreligga så länge sjukdomstillståndet varar. /r3/ Kostnads- och ärendeutvecklingen inom LAF Antalet arbetsskadeärenden har ökat mycket snabbt. Mellan åren 1985 och 1990 ökade antalet ärenden som förelåg till prövning av försäk ringskassorna från drygt 64 000 till ca 114 000. Även andelen godkända arbetsskador har ökat kraftigt. De senaste två åren har dock ökningstakten vad gäller antal ärenden för prövning avstannat och en minskning av andelen godkända skador har kunnat noteras. Arbetsskadeförsäkringens kostnader har under perioden 1985 - 1990 ökat från 1 813 milj. kr. till 9 839 milj. kr. per år. Detta har medfört att socialavgiften avseende arbetsskadeförsäkringen inte räckt till för att täcka försäkringens utgifter. Arbetsskadefondens underskott, som den 31 maj 1991 uppgick till drygt 16 miljarder kr., kan förväntas öka snabbt. Främst är det kostnaderna för arbetsskadesjukpenning som har stigit mycket kraftigt. På längre sikt kommer sannolikt kostnaderna för arbetsskadelivräntor att öka mest. Av tillgänglig statistik framgår att ca 45 000 arbetsskadelivräntor utbetalades i december 1989. I december året därpå var antalet utbetalade livräntor drygt 59 000. Av dessa var ca 43 000 samordnade med förtidspension. Antalet förtidspensionärer uppgick samma år till drygt 360000. /r3/ Utredningar om LAF m.m. Mot bakgrund bl.a. av de växande ärendebalanserna hos försäkringskas sorna blev arbetsskadeförsäkringen föremål för en översyn av ar betsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av ar betsskadeförsäkringen lämnades förslag till åtgärder för att komma till rätta med ärendebalanser och väntetider hos försäkringskassorna. En rad åtgärder har därefter vidtagits inom riksförsäkringsverket och försäk ringskassorna i rationaliserande syfte. Arbetsskadeförsäkringen har vidare granskats av riksdagens revisorer. I en rapport (1988/89:5) har revisorerna uttalat att arbetsskadeförsäkringen inte fungerar väl i sin nuvarande utformning. Enligt revisorerna har de första tio åren med LAF visat att lagen inte går att tillämpa rättvist och att arbetsskadeförsäkringens marginellt högre ersättningsnivå tillsammans med handläggningstiderna torde verka starkt rehabiliteringshindrande. Socialförsäkringsutskottet har med anledning av revisorernas granskning i betänkandet 1989/90:SfU15 uttalat bl.a. att en skada som beror på arbetet genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan skada, i vart fall efter det akuta sjukdomsstadiet. Utskottet utgick från att överväganden även kommer att göras beträffande samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna aviserat en omläggning av sjukförsäkringen och samordning med arbetsskadeförsäkringen. I skrivelsen framhölls att kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har utvecklats till ett samhällsekonomiskt och statsfinansiellt problem. Den allvarligaste konsekvensen av denna utveckling var dock den mänskliga så till vida att regelsystemen medfört att människor lämnat arbetslivet och overksamma fått vänta på arbetsskadeprövning. Samtidigt uttalades att ett system bör införas med obligatorisk arbetsplatsutredning och rehabiliteringsplan i syfte att påskynda rehabilitering och återgång till arbetet. På grundval av förslag från regeringen (prop. 1990/91:141) har riksdagen beslutat om nya regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning fr.o.m. den 1 januari 1992 (SfU 16, rskr. 303). Den nya lagstiftningen syftar till att få till stånd en aktivare rehabilitering med arbetsplatsen som bas och rehabiliteringsersättning som verksamt hjälpmedel. Försäkringskassorna ges ett utvidgat ansvar för rehabiliteringsverksamheten. I propositionen om rehabilitering och rehabiliteringsersättning framhölls att en samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete. Utgångspunkten för en samordning skall enligt regeringen vara att den som skadas i sitt arbete skall hållas skadeslös samt att samhällets åtaganden gentemot den skadade i huvudsak skall omfatta sjukpenning under sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid varaktig nedsätt-ning av arbetsförmågan. Vidare borde gälla att arbetsmarknadens parter skall ta ansvar för vad som därutöver krävs för att genom avtalsförsäkringar hålla de arbetsskadade skadeslösa. /r3/ Utredningsuppdraget Som tidigare nämnts inger utvecklingen av arbetsskadorna och kostna-der na för dessa oro. Utgifterna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har varit den snabbast växande posten i socialförsäkringssystemet under det senaste årtiondet. Uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd har alltjämt fog för sig. Grundprincipen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än andra skador bör därför bibehållas. Arbetsskadeförsäkringen har haft betydelse för kunskapsutvecklingen inom arbetsmiljö och arbetsmedicin. Arbetsskadeanmälningarna och därav föranledda utredningar har medverkat till och drivit på forskningen och har därmed ökat kunskapen om inte minst belastningssjukdomarna. Arbetsskadeförsäkringens betydelse för det förebyggande arbetsmiljöar betet har vid flera tillfällen framhållits av socialförsäkringsutskottet, t.ex. i betänkandena SfU 1987/88:2 och 1988/89:SfU2. Utskottet har bl.a. uttryckt farhågor för att antalet arbetsskadeanmälningar kan komma att sjunka avsevärt om den speciella ersättningen vid arbetsskada tas bort. Enligt utskottet skulle detta leda till att samhällets kunskap om arbetsmiljön försämras och därmed också begränsa förutsättningarna att påverka denna. Samtidigt har det från olika håll hävdats att tolkningen av vad som skall betraktas som arbetsskada blivit alltmer generös. Den i det föregående redovisade utvecklingen av praxis i arbetsskademål kan tyda på att utformningen av LAFs skadebegrepp lett till att det uppkommit en alltför stor skillnad mellan vad som godtas som skadlig inverkan i arbetet och vad som anses vara skadligt från vetenskapliga och erfarenhetsmässiga utgångspunkter. En kartläggning och redovisning av hur det förhåller sig härmed bör därför i första hand komma till stånd. Därefter avser jag att till regeringen återkomma med förslag till åtgärder av det slag som anges i regeringens proposition om rehabilitering och rehabiliteringsersättning. Kommitténs nu angivna uppdrag utgör således ett första steg i arbetet med att finna en lösning på problemen med arbetsskadeförsäkringen. Därefter bör övervägas vem som skall ha kostnads-ansvaret för de olika ersättningarna till de arbetsskadade. Jag vill redan här framhålla att kommitténs arbete i första hand skall inriktas på att undersöka vilka krav som bör uppställas för att ett ämne eller annan skadlig faktor i arbetet skall anses medföra skadlig inverkan. Tillämpningen av den tidigare nämnda principen om "befintligt skick" i det första ledet av en arbetsskadeprövning, dvs. vid prövning av om den uppgivna skadliga faktorn kan ge upphov till den aktuella typen av skada, bör därvid särskilt uppmärksammas. Däremot är någon principiell ändring av bevisregeln i 2 kap 2 § LAF inklusive tillämpningen i detta andra led av principen om "befintligt skick" inte avsedd. De s.k. försämringsskadorna bör dock kartläggas och analyseras. För att arbetsskadeförsäkringen skall fungera som en kunskapskälla för det förebyggande arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljöforskningen är det viktigt att gränsen mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador kan upprätthållas. Det är av största vikt att det inom försäkringens ram är möjligt att identifiera skador som med tillfredställande grad av sannolikhet kan sägas bero på arbetet. Om arbetsskadebegreppet blivit otillfredsställande konkretiserat i lag och tillämpning kan detta i sin tur innebära att arbetsskadeförsäkringen inte kommit att fungera väl som ett medel att spåra upp och identifiera skadliga arbetsmiljöer. Detta är i så fall en icke önskvärd utveckling. Det är därför av vikt att åtgärder vidtas så att försäkringens funktion för det förebyggande arbetsmiljöarbetet stärks. Det är också viktigt att se till att skador som uppkommit till följd av faktorer i arbetsmiljön verkligen anmäls och prövas som arbetsskador. Det har hävdats att det föreligger en underrapportering av arbetsskador. Visst stöd för detta påstående återfinns i den tidigare redovisade statistiken över förtidspensionärer med respektive utan samtidigt utgående arbetsskadelivränta. En av kommitténs uppgifter blir därför att undersöka om för få arbetsskador rapporteras och vid behov föreslå åtgärder för att komma till rätta med detta förhållande. Riksdagens revisorer har som tidigare nämnts framhållit att väntetiderna i sig, liksom arbetsskadeförsäkringens högre ersättningsnivå, utgör ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Revisorernas granskning i denna del bygger på en enkät till landets expertis på rehabiliteringsfrågor. För att skapa klarhet i frågan om LAF är rehabiliteringshindrande bör kommittén belysa utvecklingen av handläggningstiderna i arbetsskadeären den och i vilken mån dessa har påverkat förutsättningarna för en fram gångsrik rehabilitering av den försäkrade. I det sammanhanget bör jäm förelser av sjukskrivningstider göras mellan dem som anmält arbetsskada respektive fått arbetsskada godkänd och dem som inte anmält sina mot svarande sjukdomsproblem som arbetsskada. Eventuella olikheter i frek vensen förtidspensionering mellan dessa grupper bör också belysas. En bedömning bör vidare göras av om och i så fall i vilken utsträckning det förekommer sjukskrivningar som närmast ter sig motiverade av önskemål om att förbättra förutsättningarna för att den sjukskrivne skall beviljas arbetsskadeersättning. Kommittén bör även undersöka om andra rehabiliteringshämmande inslag kan påvisas till följd av arbetsskadeförsäkringens utformning. Mot bakgrund av vad nu anförts bör en första åtgärd vara att analysera bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF och göra en genomgång av domstolarnas, främst försäkringsöverdomstolens, praxis i arbetsskademål vad gäller tillämpningen av dessa grundläggande bestämmelser. Om LAF utifrån denna analys bedöms ha fått en utformning som inte är ändamåls- enlig med avseende på lagens betydelse för det förebyggande arbetsmiljö- arbetet, för rehabiliteringen av de arbetsskadade och för att tillgodose de skadades krav på en rimlig ekonomisk kompensation, skall kommittén lämna förslag till de lagändringar som kan vara motiverade. Såsom angetts i regeringens proposition 1990/91:141 skall kommittén där utöver undersöka hur nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat försäkringsöverdomstolens bedömningar. Kommittén skall vidare utreda hur försäkringskassorna tillgodogör sig domstolspraxis i arbetsskademål. Kommittén skall i samband därmed undersöka och belysa eventuella olikheter i försäkringskassornas bedöm ningar för att därigenom klarlägga i vad mån detta har sin grund i svårigheter att tillämpa LAFs bestämmelser. Vid behov skall kommittén lämna förslag med syfte att förbättra formerna och rutinerna för att föra ut domstolspraxis till försäkringskassorna och för att i övrigt underlätta tillämpningen av lagstiftningen. /r3/ Ramar för arbetet För kommittén skall gälla kommittédirektiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning samt direktiven (dir. 1988:43) angående beaktande av EG- aspekter i utredningsverksamheten. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Kommittén bör ha slutfört sitt uppdrag vid utgången av januari 1992. /r3/ Hemställan Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen be myndigar chefen för socialdepartementet att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med högst sex ledamöter med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna för kommit tén skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m. /r3/ Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Socialdepartementet)