Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Kommittédirektiv _______________________________________________ Översyn av det allmännas insatser vid brott av unga, Dir. 1990:53
Departement: Justitiedepartementet
Beslut: 1990-06-21
Dir 1990:53 Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21 Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför. Mitt förslag En parlamentarisk sammansatt kommitté tillkallas för att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. Bakgrund Fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet I dagens samhälle är det en självklarhet att det allmänna aktivt bör verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden och i samarbete med hemmen sörja för att de unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd som de behöver. Barn och unga som har gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den grupp som har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Samtidigt är det viktigt att även gentemot unga upprätthålla och hävda de grundläggande värden som skyddas genom straffrättsliga regler. Det allmänna har således en dubbel uppgift när det gäller de unga lagöverträdarna. Att ge barn och ungdomar det stöd som de behöver är primärt en uppgift för socialtjänsten, medan det är rättsväsendets uppgift att svara för reaktionerna mot brott. När det gäller unga lagöverträdare finns det därför ett särskilt behov av samordning mellan socialtjänsten och de olika myndigheterna inom rättsväsendet. En regel av grundläggande betydelse för fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är föreskriften i 1 kap. 6 § brottsbalken om att det inte får dömas till påföljd för brott som någon har begått innan han fyllt 15 år. Ansvaret för eventuella ingripanden vid brott av den som är under 15 år är i princip en exklusiv angelägenhet för socialtjänsten. Polisen är dock även när det gäller dem som inte uppnått denna s.k. straffmyndighetsålder självfallet skyldig att ingripa för att motverka och förhindra brott. Det finns också vissa möjligheter att föra s.k. bevistalan vid domstol mot den som inte uppnått straffmyndighetsåldern. När det gäller unga i åldern mellan 15 och 18 år är straffrättsliga påföljder inte uteslutna. Bland de straffrättsliga påföljderna är emellertid andra påföljder än böter relativt sällsynta. Detta hänger samman med att det finns särskilda regler om åtalsunderlåtelse och påföljdsbestämning som bygger på principen att åtgärder mot lagöverträdare också inom den ålderskategorin primärt är en uppgift för sociala myndigheter och inte för kriminalvården. Även för ungdomar som fyllt 18 år finns det särskilda regler som bl.a. har sin bakgrund i att socialtjänsten har ett särskilt ansvar också för denna ålderskategori. Möjligheterna att använda vanliga straffrättsliga påföljder är dock väsentligt större i dessa fall. Den övre gränsen för tillämpning av den straffrättsliga särregleringen är 21 år. Socialtjänstreformen Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) i kraft. Då upphörde de tidigare skilda vårdlagarna, bl.a. barnavårdslagen, att gälla. Socialtjänstlagen, som omfattar alla vårdområden, kompletteras bl.a. av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU som den 1 juli 1990 ersätts med en ny lag (1990:52) med samma namn (nya LVU). Enligt barnavårdslagen var barnavårdsnämnden skyldig att under vissa omständigheter vidta förebyggande åtgärder, t.ex. i form av föreskrift eller övervakning, eller omhänderta den unge för samhällsvård. Valet av åtgärd bestämdes utifrån överväganden om vad som ansågs lämpligast för den unges tillrättaförande. Före socialtjänstreformen spelade således socialvården en mer uttalat kontrollerande roll i förhållande till den enskilde. Syftet med bestämmelserna i barnavårdslagen var både att tillgodose den unges behov av vård och att förhindra ett för samhället skadligt beteende. Socialtjänstreformen innebar i princip att denna dubbla funktion upphörde. Socialtjänsten skall vara en serviceinriktad och hjälpande funktion. Beslut skall så långt möjligt fattas i samförstånd och samarbete med den som berörs. Huvudprincipen i socialtjänstlagen är således att socialtjänstens insatser skall vara frivilliga. Detta gäller också vården av barn och unga. Genom LVU och nya LVU har emellertid undantag gjorts från frivillighetsprincipen under vissa förutsättningar. Enligt dessa lagar kan den unge i vissa fall omhändertas för vård eller beredas annat stöd utanför hemmet också när samtycke inte föreligger från vårdnadshavaren och den unge, om han fyllt 15 år. Insatser mot den enskildes vilja skall emellertid enbart ha sin grund i ett behov av vård. Även om det alltså också efter socialtjänstreformen finns utrymme för tvångsingripanden mot unga som har begått brott, är det uppenbart att reformen har inneburit en viktig förskjutning av den avvägning mellan det allmännas och den enskildes intressen som regleringen i barnavårdslagen utgick ifrån. De ändringar av den socialrättsliga vårdlagstiftningen som därefter skett, bl.a. införandet av det s.k. öppenvårdstvånget år 1985 och de möjligheter att ingripa tidigare i de s.k. beteendefallen som riksdagen nyligen beslutat om, rubbar inte de grundläggande principer som lades fast genom socialtjänstreformen. Viktiga ändringar har under senare år genomförts också av den lagstiftning som mer omedelbart tar sikte på rättsväsendets hantering av brott av unga. Den särskilda påföljden ungdomsfängelse avskaffades den 1 januari 1980. Jag vill i detta sammanhang också särskilt nämna de ändringar i reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare som gjordes år 1988 (prop. 1987/88:135, JuU36, rskr. 403). Syftet med dessa ändringar var att ungdomar som begår brott skall möta en snabbare och mera markerad reaktion från samhällets sida. I en särskild försöksverksamhet på några orter prövas också möjligheterna att få en snabbare handläggning genom ett bättre samarbete mellan myndigheterna. En utvärdering av regeländringarna och försöksverksamheten har genomförts av brottsförebyggande rådet. Denna redovisas i dagarna. Behovet av nya överväganden Det allmännas åtgärder med anledning av att unga begår brott har inte minst under senare tid debatterats livligt. Under år 1989 tillsattes inom regeringskansliet en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att belysa hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser när det gäller unga lagöverträdare lämpligen bör samordnas. Arbetsgruppen har gjort en genomgång av olika uppgifter om ungdomsbrottslighetens utveckling och av myndighetsföreträdares och andra berördas uppfattningar om brister och problem i hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Mot den bakgrunden har gruppen diskuterat en rad olika tänkbara ändringar av nuvarande regler. Gruppen har kommit fram till att vidare överväganden bör ske inom ramen för en parlamentariskt sammansatt utredning. Uppdraget För egen del vill jag erinra om att det är närmare tio år sedan socialtjänstreformen genomfördes. Enligt min mening är det naturligt att nu genomföra en samlad utvärdering av reformens betydelse för behandlingen av unga lagöverträdare och att i samband med detta också mer förutsättningslöst överväga i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när unga begår brott. Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Efter samråd med statsråden Bengt Lindqvist och Margot Wallström anser jag i likhet med den tidigare nämnda arbetsgruppen att detta utredningsuppdrag bör ges åt en parlamentariskt sammansatt kommitté. Arbetets allmänna inriktning Syftet med det allmännas ingripanden när unga begått brott måste självfallet vara, förutom att påverka den allmänna laglydnaden, att lämna den unge det stöd och hjälp han behöver samt att motverka att han fortsätter att begå brott. Sett från denna synpunkt framstår det system som nu tillämpas i Sverige inte allmänt sett som bristfälligt. Såvitt kan utläsas från tillgänglig statistik har således ungdomsbrottsligheten inte ökat under senare år utan snarare tvärtom. Att döma av hur ungdomsbrottsligheten förändrat sig i förhållande till hur pass ingripande åtgärder som det allmänna använt sig av under olika tider finns det inte heller något underlag för att tro att en mer sträng och repressiv reaktionspraxis allmänt sett skulle vara ett verksamt medel att minska ungdomsbrottsligheten. När det gäller enskilda individer kan i vart fall mer långtgående ingripanden i vissa fall ha direkt negativa effekter för den unge och hans fortsatta laglydnad. Vad jag nu sagt utesluter självfallet inte att vårt nuvarande reaktionssystem, särskilt beträffande vissa kategorier av lagöverträdare, kan vara olämpligt eller att det finns utrymme för förbättringar. Det är emellertid angeläget att kommittén så långt möjligt grundar sina förslag på de kunskaper vi har om hur ungas brottslighet ser ut och utvecklas i olika åldrar liksom de effekter som ingripanden från det allmänna har. Utifrån sådana utgångspunkter torde det exempelvis knappast finnas anledning till någon mer påtaglig förändring av den praxis som för närvarande tillämpas beträffande åtalsunderlåtelse. Detta utesluter naturligtvis inte att kommittén på detta likaväl som på andra områden kan finna det lämpligt att föreslå olika förändringar i syfte att främja tydlighet och konsekvens. När det gäller åtalsunderlåtelse kan sådana förslag t.ex. ta sikte på formerna för meddelande av åtalsunderlåtelse eller de villkor som en sådan kan förenas med. Brottsförebyggande verksamhet m.m. Även om det torde stå klart att den mycket snabba ökning av ungdomsbrottsligheten som vi tidigare hade numera avstannat, kvarstår det faktum att barn och ungdomar svarar för en mycket stor andel av den totala brottsligheten i samhället. Under sin uppväxttid gör sig de flesta skyldiga till åtminstone någon form av brott. Brotten är i allmänhet av mindre allvarligt slag. Att en ung person gjort sig skyldig till brott behöver således inte innebära tecken på någon mer djupgående missanpassning i samhället. Det är endast en liten del av dem som faktiskt begår brott som upptäcks, men nästan alla upphör med brottslighet utan särskilda åtgärder. Ett fåtal ungdomar _ mindre än 1 procent i varje årskull _ hamnar emellertid i en mer eller mindre kriminell livsföring. Ofta tillhör dessa ungdomar också en liten grupp ungdomar som svarar för en mycket stor del av den uppklarade brottsligheten. År 1986 svarade 3 800 15-åringar för 13 300 uppklarade brott. Så få som 230 pojkar stod för hälften av dessa brott. De som fastnar i en kriminell livsföring har i allmänhet haft olika personliga och sociala problem redan vid relativt unga år. Detta talar självfallet för att både allmänt och individinriktat förebyggande arbete är av grundläggande betydelse när det gäller att motverka ungdomsbrottslighet. Frågan om det allmännas åtgärder för att förebygga brott av ungdomar är emellertid omfattande och komplicerad. Det bör därför inte ankomma på kommittén att ta upp den i hela dess vidd. Det bör dock stå kommittén fritt att, mot bakgrund av den kriminologiska kunskap som finns, mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll och betydelse för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten. För att få underlag för att bedöma av vilka brottsförebyggande åtgärder som främst är av betydelse när det gäller ungdomar behövs kunskaper om ungas brottslighet. Från bl.a. detta perspektiv har det ibland gjorts gällande att registrering av brott begångna av barn under 15 år skulle vara av värde. Vidare har det efterlysts en möjlighet att kunna ta reda på om en ung person begått brott innan han fyllt 15 år i syfte att få ett bättre underlag för bedömningen av vilka åtgärder ny brottslighet bör föranleda. Frågan om personregister baserat på brottsmisstankar mot barn har tidigare avfärdats bl.a. med hänsyn till de integritetskränkningar en sådan registrering skulle kunna innebära. Mot ett register som är baserat endast på misstankar kan det också anföras starka principiella invändningar. Jag anser emellertid att det finns skäl att i detta sammanhang närmare belysa den aktuella frågan. Kommittén bör också vara oförhindrad att lägga fram de förslag om registrering av brottsmisstankar mot barn under 15 år som kan te sig tillräckligt välmotiverade. Finner kommittén i likhet med hittillsvarande synsätt inte skäl att föreslå en sådan registrering, bör kommittén i vart fall analysera om det är möjligt att på annat sätt skapa ett bättre statistiskt underlag för att öka kunskaperna om brottsligheten även bland barn under 15 år. I det lokala brottsförebyggande arbetet har bl.a. samarbetet mellan polisen och de sociala myndigheterna en stor betydelse. Kommittén bör undersöka om förutsättningarna för detta samarbete kan förbättras och då särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade. Det allmännas insatser mot unga över straffmyndighetsåldern Insatserna från samhället när någon som uppnått straffmyndighetsåldern misstänks för att ha begått ett brott kan delas in i tre etapper. Den första är att utreda brottet, den andra att bestämma reaktionen på brottet och den tredje att verkställa denna reaktion. Utredningen av brott Utredningen av brott är alltid, även när det gäller unga lagöverträdare, en uppgift för myndigheter inom rättsväsendet. Någon annan ordning kan knappast komma i fråga. Frågor om hur den brottsutredande verksamheten inom rättsväsendet bör bedrivas skall från mer allmänna utgångspunkter tas upp av den kommitté för översyn av åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna som jag nyligen fått regeringens bemyndigande att tillkalla (dir. 1990:27). Åklagarkommittén har inte till uppgift att särskilt analysera och föreslå åtgärder när det gäller unga lagöverträdare. Den brottsutredande verksamheten har i fråga om unga lagöverträdare sannolikt särskild betydelse på så sätt att den av många unga upplevs som markering av det allvar med vilket samhället ser på lagöverträdelser. Inte minst från denna synpunkt är det angeläget med ändamålsenliga handläggnings- och samarbetsformer i den brottsutredande verksamheten. Det bör dock inte vara någon primär uppgift att i detta sammanhang gå in på frågor om utredningsförfarandet. Skulle emellertid några frågor med anknytning till detta bedömas vara av intresse under utredningsarbetets gång, bör de övervägas i samråd med åklagarkommittén. Utredningen bör i det här sammanhanget självfallet ta del av vad BRÅ kommit fram till i den tidigare nämnda utvärderingen. Reaktionerna mot brott av unga Att bestämma reaktionerna på ett brott är också en i princip exklusiv uppgift för myndigheterna inom rättsväsendet. Myndigheterna inom rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet att utnyttja alla de alternativ som står till buds för vuxna lagöverträdare. Genom den särreglering som finns för unga lagöverträdare är emellertid möjligheterna i praktiken väsentligt begränsade. Av dem som var mellan 15 och 18 år dömdes år 1988 23 personer till fängelse och 24 till skyddstillsyn i förening med fängelse. Det totala antalet skyddstillsynsdomar var 188, och 215 dömdes till villkorlig dom. Den klart dominerande påföljden var böter. Domstol dömde till böter i 1 782 fall medan böter ålades genom strafföreläggande i 6 403 fall. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid att det i fråga om samtliga 735 personer som av domstol överlämnades till vård inom socialtjänsten blev en uppgift för socialtjänsten att utifrån socialtjänstlagstiftningens principer självständigt svara för det allmännas insatser. Detsamma blev resultatet för en mycket stor andel av de 6477 personer som fick åtalsunderlåtelse. I debatten om ungdomsbrottsligheten har det blivit allt vanligare att man vid sidan av behoven av stöd och hjälp även betonar vikten av snabba, tydliga och konsekventa reaktioner mot brott (jfr också den tidigare nämnda lagstiftningen och försöksverksamheten från år 1988). I vissa fall kan det kanske antas att detta återspeglar en kritisk inställning till den grundläggande principen om socialtjänstens huvudansvar även för unga lagöverträdare. I många fall är dock inte detta fallet utan uppfattningen utgår i stället från att det inte finns någon principiell motsättning mellan stöd, hjälp och vård å den ena sidan och tydliga reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den andra. Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att inpränta och befästa normer som vi anser vara grundläggande i samhället. Utifrån tankegångar av detta slag har det i den allmänna debatten förekommit en rad olika förslag om reaktioner mot ungdomarnas brottslighet. Förslagen har rört sig om bl.a. kortare frihetsberövanden, behandlingstvång, förbud att vid bestämda tidpunkter vistas på vissa platser, samhällstjänst, medling och olika former av varning. Nyligen har frågor av detta slag tagits upp bl.a. i våldskommissionens (Ju 1989:05) promemoria Ungdomar och Brott liksom i rikspolisstyrelsens manifest om kampen mot ungdomsbrottsligheten. Kommittén bör alltså inventera olika tänkbara för ungdomar anpassade reaktioner av detta slag samt bedöma i vad mån dessa kan antas vara lämpliga i syfte att motverka fortsatt brottslighet. Jag vill i sammanhanget betona att eventuella nya reaktioner av det aktuella slaget, som inte är motiverade av den unges vårdbehov eller av andra omsorger om den unge, i princip inte bör kunna komma i fråga, om reaktionen framstår som mer ingripande än den påföljd som brottet skulle ha föranlett enligt normala påföljdsregler. Vem skall besluta om reaktioner vid brott av unga? Olika alternativ kan tänkas när det gäller vem som skall besluta om eventuella nya former av reaktioner vid brott av unga. En möjlighet är att i allt väsentligt bibehålla nuvarande reglering av förhållandet mellan rättsväsende och socialtjänst men, i viss överensstämmelse med vad som gällde under barnavårdslagens tid, överlåta på socialtjänsten att både besluta om och verkställa reaktionerna. Mot en sådan ordning kan emellertid vägande skäl anföras. Ett sådant är givetvis att det kan ställa socialtjänsten inför besvärliga avvägningssituationer och i praktiken medföra betydande svårigheter. Socialtjänsten skulle samtidigt på frivillighetens grund försöka lämna den unge det stöd och den hjälp han behöver och besluta om och verkställa åtgärder som primärt skulle vara avsedda som negativa reaktioner mot ett oönskat beteende. Av ännu större betydelse är emellertid enligt min mening att det ter sig mycket tveksamt att åtgärder som i praktiken är avsedda att vara reaktioner mot brott beslutas i en helt annan ordning än den som normalt gäller i brottmål. Utgångspunkten för kommitténs överväganden bör därför vara att besluten om eventuella nya reaktionsformer vid brott av unga _ liksom när det gäller befintliga reaktioner _ skall fattas inom rättsväsendet. Därvid bör emellertid kommittén vara oförhindrad att överväga om domstolens sammansättning eller förfarandet i de fall som avgörs av domstol bör anpassas till målens särskilda karaktär. I frågor om nya måltyper och förfarandet vid domstol bör samråd ske med domstolsutredningen (JU 1989:06) Kommittén bör emellertid också kunna överväga om det är lämpligt att kunna tillämpa vissa reaktionsformer även utan ett formellt domstolsförfarande, exempelvis av det slag s.k. som man nyligen beslutat inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k. ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika aktiviteter. Om den unge sluter ett kontrakt, väcks inte åtal och brottet registreras inte i kriminalregistret. Möjligheterna att inom ramen för socialtjänsten ingripa med tvång mot unga lagöverträdare regleras, som jag tidigare nämnt, fr.o.m. den 1 juli 1990 i nya LVU. Beslut om vård enligt den lagen meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Den domstol som avgör ett brottmål har emellertid ett berättigat anspråk på att få veta vilka åtgärder som skall komma i fråga vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Om de insatser som därvid förutsatts av domstolen inte kommer till stånd, finns vissa möjligheter att enligt 38 kap. 2 brottsbalken få domen ändrad. Kommittén bör analysera om detta stadgande har tillräcklig räckvidd och om det tillämpas ändamålsenligt eller om ändrade regler eller andra åtgärder behövs. Kommittén bör också i denna del samråda med domstolsutredningen (Ju 1989:06) och åklagarkommittén (Ju 1990:04). Verkställighet Om nya reaktionsformer mot brott av ungdomar införs, kommer frågan upp om vilken myndighet som bör svara för verkställigheten av dessa. Om allmän domstol skall besluta om reaktionerna, kan principiella skäl sägas tala för att det bör vara en uppgift för kriminalvården att ansvara för verkställigheten. För den uppfattningen talar även det förhållandet att det primärt inte är fråga om stöd och hjälp utan en reaktion mot brottet. Det finns emellertid också skäl som med betydande styrka talar för att det bör vara en uppgift för socialtjänsten att svara för verkställigheten. Även om man öppnar nya möjligheter att reagera mot brott av unga, bör detta under inga omständigheter tas till intäkt för ett minskat ansvar för socialtjänsten när det gäller att lämna unga som har begått brott det stöd som de behöver. Arbetet med unga lagöverträdare måste därför även i framtiden vara en viktig uppgift för socialtjänsten. Det får vidare förutsättas att de eventuella nya reaktionsformer som kommittén kan komma att föreslå, vid sidan av att markera ett avståndstagande till brottet, dessutom syftar till att hjälpa och stödja den unge att avhålla sig från fortsatt brottslighet. Förutsättningarna för att tillämpa en ny reaktionsform måste under sådana förhållanden i stor utsträckning bli beroende av den unges personliga och sociala förhållanden. Att lämna den dömde stöd och hjälp under verkställigheten av en brottspåföljd är visserligen någonting som kriminalvården har en bred och omfattande erfarenhet av. Om kriminalvården skulle svara för verkställigheten av de här aktuella reaktionerna, skulle det emellertid i många fall leda till ett delat ansvar mellan olika myndigheter. Detta kan i praktiken medföra problem. Det kan å andra sidan sägas att, om socialtjänsten ges ett ansvar för verkställigheten av åtgärder som har beslutats av domstol, detta kan medföra problem för ett sådant förtroendefullt samarbete med klienterna som socialtjänsten eftersträvar. Ett ansvar för verkställigheten av åtgärder som inte bygger på frivillighet är emellertid inte något som är främmande för socialtjänsten. Enligt min mening finns det inte heller, utifrån de ändamål som styr socialtjänsten, en sådan motsättning mellan stöd- och hjälpåtgärder å den ena sidan och tydliga reaktioner mot ett visst beteende å den andra att detta kan motivera att socialtjänsten inte skulle kunna ansvara för verkställigheten av åtgärder som har beslutats av domstol i samband med ett brottmål. En annan sak är att det åtminstone vid mer ingripande sanktioner kan framstå som lämpligt att någon annan än socialtjänsten svarar för de beslut som kan krävas när den unge inte sköter de åligganden som domstolen beslutat om. Kommittén bör mot den bakgrund jag nu har redovisat, analysera och föreslå hur ansvaret för verkställigheten närmare skall utformas. Snabba ingripanden vid brott av unga I debatten hävdas inte sällan att det allmänna inte reagerar tillräckligt snabbt och med tillräcklig kraft när en ung människa har begått brott. Man har pekat på att att unga människor som har gripits även för förhållandevis allvarliga brott ofta släpps omedelbart efter polisförhör och att det sedan kan ta flera månader innan den unge märker någon reaktion från socialtjänsten eller rättsväsendet. Under tiden kan den unge finnas kvar i en brottslig miljö och begå nya brott. Akuta omhändertaganden av unga som begått brott kan ske genom straffprocessuella tvångsåtgärder men även med stöd av socialtjänstlagstiftning. I likhet med nu gällande lag förutsätter ett omedelbart omhändertagande enligt nya LVU att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen och att rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Beslut om vård förutsätter i sin tur att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. När det gäller häktning finns särskilda restriktioner beträffande ungdomar. Häktning av någon som inte har fyllt 18 år kan endast förekomma då det finns synnerliga skäl. Kommittén bör överväga behovet av ändring av de aktuella bestämmelserna. Jag tänker här särskilt på möjligheterna att avbryta en pågående brottslig verksamhet och ge underlag för olika stödåtgärder genom en grundlig genomlysning av den unges sociala situation och nätverk. Internationella utblickar Frågor om ungdomsbrottsligheten och åtgärderna mot denna tilldrar sig stort intresse på många andra håll än i Sverige. Bl.a. i flera andra länder i Europa pågår arbete med reformer på området eller har reformer genomförts under senare år. Det svenska systemet skiljer sig i flera hänseenden från vad som tillämpas i de flesta jämförbara länder. Kommittén bör informera sig om de lösningar som har valts eller övervägs i andra jämförbara länder och pröva i vad mån dessa kan tjäna som förebild också för svenska förhållanden. Av särskild vikt är att kommittén tar del av den forskning och de erfarenheter som finns internationellt angående effekterna av olika former av ingripanden mot unga lagöverträdare. Kommittén bör också ta del av och beakta de olika dokument om ungdomsbrottsligheten och dess behandling som har utarbetats inom ramen för olika internationella organ, främst Förenta Nationerna och Europarådet. Jag tänker här i första hand på United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de s.k. Beijing Rules) som antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1985 och den rekommendation (No R (87)20) on Social Reactions to Juvenile Delinquency som Europarådets ministerkommitté antog den 17 september 1987. Jag vill i sammanhanget också nämna den av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 antagna konventionen om barnets rättigheter som riksdagen godkänt utan förbehåll (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350) och som regeringen därför idag beslutat att ratificera. De dokument som jag nu nämnt är betydelsefulla som gemensamma internationella grundsatser när det gäller det allmännas ingripanden mot barn och ungdomar. För kommittén bör självfallet innehållet i dessa dokument vara vägledande i den utsträckning som de är av betydelse för att fullgöra uppdraget. Frågor som kan behandlas med förtur Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell betydelse. Det finns en rad olika alternativ för hur det allmännas insatser mot brott av unga kan samordnas och skiftande uppfattningar kan finnas om de för- och nackdelar som dessa är förenade med. Om kommittén finner att en mer omfattande omprövning bör ske av den ordning som nu tillämpas i Sverige, bör det därför stå kommittén fritt att i ett första betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara vägledande på området. Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat, med förtur behandla vissa frågor där behovet av ändringar kan framstå som mer överhängande. Övrigt Till kommittén bör överlämnas våldskommissionens promemoria Ungdomar och Brott. Kommittén bör också ta del av polisens manifest om kampen mot ungdomsbrottsligheten och socialstyrelsens utvärdering av socialtjänstens insatser för barn och ungdomar (SoS rapport 1990:10). För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), dels beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Kommittén bör avsluta sitt arbete före utgången av september 1992. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommitté _ omfattad av kommittéförordningen (1976:119) _ med högst tio ledamöter med uppdrag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga, att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Justitiedepartementet)