Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1989:39 Beslut vid regeringssammanträde 1989-07-13. Statsrådet Hjelm-Wallén anför. Mitt förslag Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att göra en översyn av det svenska multilaterala biståndet och göra en bedömning av på vilka sätt det bidrar till att uppfylla Sveriges biståndspolitiska mål. Bakgrund De svenska -- och nordiska -- anslagen till multilateralt utvecklingssamarbete och till FN-systemet är stora. Detta speglar en positiv syn på multilateralt samarbete i allmänhet och FN i synnerhet. Sverige har en aktiv strävan att stärka FN. FN:s globala närvaro och anseende är intimt förknippade med dess biståndsverksamhet. Multilaterala insatser har särskilt stora fördelar i situationer när politisk opartiskhet är av vikt. Exempel på sådana är stöd till flyktingar eller i katastrof- och konfliktsituationer. Multilateralt genomförande av bistånd är särskilt värdefullt när det gäller insatser för att lösa globala problem. Detta kan gälla insatser på miljö- eller befolkningsområdena, utvecklingen av nya energikällor, hälsovårdskampanjer och u-landsforskning. Det multilaterala utvecklingssamarbetet har också samordnings- och stordriftsfördelar. För det svenska biståndet finns bl.a. följande fördelar med multilateralt samarbete: 1. Om man lyckas få gehör för svenska målsättningar och prioriteringar inom en organisation, uppnår man en multiplikatoreffekt, eftersom detta påverkar alla organisationens resurser. 2. Genom samarbete med en multilateral institution kan man få tillgång till en bredare kunskapsbas, som kan utnyttjas i det bilaterala biståndet. 3. Dialogen med mottagare och med andra givare förs ofta inom multilaterala organ. Det offentliga biståndet från i-länderna inom OECD uppgick 1979 till 28,6 miljarder dollar och hade 1984 stigit till 35,6 miljarder dollar. Därefter har OECD-ländernas bistånd stagnerat och utgjorde 1987 36,3 miljarder dollar (alla uppgifter i fasta priser och växelkurser). Den andel av OECD-ländernas totala bistånd som går till multilateral verksamhet har under den senaste 10-års perioden visat en svagt sjunkande tendens och är nu omkring 28 %. Norge, Danmark, Sverige, Finland och Nederländerna ger alla 0,2 % eller mer av BNI till multilateral verksamhet. Övriga OECD-länder har avsevärt lägre och i flera fall sjunkande BNI-andelar. Det svenska biståndet steg kraftigt under 1970-talet sedan riksdagen fastställt 1 %-målet. Andelen multilateralt bistånd var omkring 40 % under några år varefter den -- med stigande administrativ kapacitet och bistånd på det bilaterala området -- sjönk till strax över 30 % under slutet av 1970-talet. Den har därefter legat på denna nivå under hela 1980-talet. Målen för Sveriges utvecklingssamarbete har vuxit fram under bred politisk enighet. I prop. 1962:100 angavs att ''målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå''. Efter den biståndspolitiska utredningen (SOU 1977:13) antog riksdagen i bred enighet en liknande formulering. Målen preciserades också närmare som: a) resurstillväxt, b) ekonomisk och social utjämning, c) ekonomisk och politisk självständighet samt d) demokratisk samhällsutveckling. Efter en översyn av biståndsmålen (SOU 1987:28) beslöt riksdagen införa ett särskilt miljömål: e) framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i mottagarländer. Arbetet med att förverkliga de biståndspolitiska målen också på det multilaterala området pågår kontinuerligt inom ramen för FN-systemets normativa verksamhet. Strävan är att resolutioner, deklarationer och andra beslut så långt möjligt skall spegla svenska biståndspolitiska värderingar. En mer omedelbar betydelse för det multilaterala biståndets inriktning har beslut som fattas i biståndsorganisationernas mellanstatliga styrelser och andra beslutande eller rådgivande organ. Ett exempel på en sådan fråga är arbetet att få en stor andel av FN:s utvecklingsprograms (UNDP) resurser att gå till de fattigaste u-länderna. Ett annat exempel är det nordiska samarbetet för att ge de sociala sektorerna större vikt inom Världsbankens strukturanpassningsprogram. Effektivitetsfrågorna inom det multilaterala området har på senare år kommit att ges ökad uppmärksamhet. Arbetet med att bevaka effektivitetsfrågor och att förbättra utvärderingsverksamheten pågår i dag aktivt i flertalet organisationer. Att mäta effektiviteten inom det multilaterala området är emellertid mera komplicerat än beträffande bilateralt bistånd där en mer specifik effektivitetsbedömning kan göras. Ansvaret för verksamhetens inriktning ligger ytterst på organisationens många medlemmar (regeringarna). Till bilden hör också att det mellanstatliga samarbetet har ett värde i sig och utgör ett led i långsiktiga strävanden att lösa globala problem. Uppdraget Kommittén skall studera sådana internationella organisationer och program som får bidrag från den svenska biståndsbudgeten eller fungerar som verkställande organ för verksamheter finansierade via UNDP och andra internationella finansieringskällor. Därvid bör organisationernas verksamhet -- inklusive mandat, inriktning och målgrupper -- analyseras. Kommittén skall göra en bedömning av resursutnyttjandet med hänsyn till de biståndspolitiska målen. Härvid skall kommittén analysera i vad mån det multilaterala biståndet bidrar till att uppfylla de biståndspolitiska målen. Större organisationer har vida mandat som täcker flera av biståndsmålen. Andra har en mer begränsad inriktning. En samlad bedömning av hur hela det multilaterala biståndet uppfyller biståndsmålen bör göras. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de organisationer som får stora svenska bidrag. Olika metoder att främja svenska biståndsmål på det multilaterala området, förutom via det finansiella stödet, bör analyseras. Det nordiska samarbetets roll bör belysas. De faktorer som begränsar möjligheterna till påverkan skall diskuteras. Det multilaterala systemet producerar en stor mängd utredningar inte minst i samordnings- och effektivitetsfrågor. Möjligheterna att bättre utnyttja detta kunskapsmaterial för svenskt agerande inom organisationerna samt som underlag för statsmakternas beslut i Sverige om biståndspolitiska frågor, t.ex. resursavvägningar inom det multilaterala biståndet och mellan bilateralt och multilateralt bistånd, bör diskuteras. Kommittén skall också ta upp förutsättningarna för en självständig svensk bedömning av organisationernas policy och verksamhet. Effektivitetsfrågornas särskilda innebörd på det multilaterala området (se ovan) bör analyseras. För att de multilaterala organisationerna skall bibehålla sin genuint multilaterala karaktär är det önskvärt att flera bidragsgivare tar sitt ansvar för finansieringen. Bidrag som lämnas till de multilaterala organisationerna är idag ofta förknippade med speciella villkor. Möjligheter och begränsningar som dessa förhållanden leder till bör belysas. I detta sammanhang kan för- och nackdelar med det s.k. multibi-biståndet behandlas. I utredningsarbetet bör en nära kontakt hållas med det nordiska projektet ''FN i utvecklingsarbetet''. Ett ömsesidigt samarbete bör ge möjlighet för utredningarna att komplettera varandra. Kommittén bör beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt angående beaktande av EG-aspekter (dir 1988:43). Uppdraget bör redovisas före den 1 februari 1991. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om internationellt utvecklingssamarbete att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst fem ledamöter med uppdrag att göra en översyn av svenskt multilateralt utvecklingssamarbete, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns anslag C 3. Andra biståndsprogram, anslagsposten 9. Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes framställan. (Utrikesdepartementet)