Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m., Dir. 1989:24
Departement: Bostadsdepartementet
Beslut: 1989-05-25
Dir. 1989:24
Beslut vid regeringssammanträde 1989-05-25
Chefen för bostadsdepartementet, statsrådet Lönnqvist, anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att överväga och precisera
det kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa
industrianläggningar m.m. enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Arbetet bör ske med
utgångspunkt i riksdagens uttalande om behovet av ytterligare
överväganden om det kommunala vetot (rskr 1986/87:34).
Bakgrund
En grundtanke i plan- och bygglagen (1987:10) och naturresurslagen är
att kommunerna skall garanteras ett mycket starkt inflytande vid
etableringar av olika anläggningar. Vissa större industrianläggningar
m.m. får enligt 4 kap. naturresurslagen inte utföras utan tillstånd av
regeringen. Regeringen är vid sin prövning förhindrad att lämna
tillstånd, om inte kommunfullmäktige i den kommun inom vars område
etableringen avses ske har tillstyrkt detta. Det kommunala inflytandet i
detta avseende brukar kallas det kommunala vetot.
I den proposition som låg till grund för naturresurslagen (prop.
1985/86:3) föreslogs det att regeringen i vissa undantagssituationer
skulle kunna lämna tillstånd utan kommunens tillstyrkan, den s.k.
ventilen i vetot. I förslaget angavs att regeringen skulle få lämna
tillstånd, även om kommunfullmäktige inte hade tillstyrkt detta, om det
från nationell synpunkt var synnerligen angeläget att en viss anläggning
kom till stånd inom landet och om ingen annan i tekniskt, ekonomiskt
eller annat hänseende lämpligare plats för anläggningen hade stått att
finna än den som ansökningen avsåg.
Som motiv för förslaget angav föredragande departementschefen att vissa
anläggningar kunde vara av sådan nationell betydelse att de måste kunna
lokaliseras till någon plats inom landet. Det kunde gälla t.ex.
anläggningar av betydelse för landets självförsörjning i en
avspärrningssituation, för rikets försvar och säkerhet eller som i
övrigt var av mycket stor betydelse för landet. Exempel på sådana
anläggningar kunde vara lager för kärnavfall eller för annat avfall, som
uppkommit genom verksamheter i landet, eller anläggningar för utvinning
av mycket betydelsefulla mineralfyndigheter.
Om alla kommuner som kunde komma i fråga motsatte sig en lokalisering i
ett sådant fall, skulle etableringen - med ett kommunalt veto - inte
kunna komma till stånd inom landet. Detta fann departementschefen inte
vara rimligt. Om lokaliseringen av en viss anläggning inom landet
verkligen var nödvändig, borde det därför finnas en möjlighet för
regeringen att låta riksintresset ta över det lokala intresset och ge
tillstånd till anläggningen även om kommunen inte hade tillstyrkt detta.
Bostadsutskottet (BoU 1986/87:3) delade uppfattningen att det, med de
förbehåll som angivits i propositionen och som närmare kommenterats i
utskottsbetänkandet, måste finnas möjlighet för regeringen att mot en
kommuns avstyrkan lämna tillstånd till lokalisering av sådana
anläggningar som skall prövas enligt naturresurslagen. Utskottet ansåg
emellertid att det fanns anledning att ytterligare överväga bl. a. vilka
utredningar m.m. som skall läggas till grund för ett tillståndsbeslut
och hur kommunens synpunkter efter tillåtlighetsprövningen skall
tillgodoses vad avser lokaliseringen i detalj och den närmare
utformningen av anläggningen. Utskottet förordade att frågan övervägdes
ytterligare och att regeringen därefter borde lägga fram ett nytt
förslag.
Riksdagen biföll bostadsutskottets hemställan beträffande behovet av
ytterligare överväganden om det kommunala vetot (rskr 1986/87:34).
Uppdraget
Jag föreslår att en kommitté nu tillkallas för att, med utgångspunkt i
riksdagens uttalande om behovet av ytterligare överväganden om det
kommunala vetot, överväga det kommunala inflytandet vid regeringens
tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m. enligt 4 kap.
naturresurslagen.
En utgångspunkt för arbetet bör vara att kommunen liksom i dag bör ha
ett mycket starkt inflytande även över tillkomsten av etableringar som
är av stor betydelse för landet. Tillstånd bör därför som huvudregel
inte få lämnas, om inte kommunfullmäktige i den kommun där etableringen
skall ske har tillstyrkt detta. Vissa anläggningar som omfattas av
kravet på prövning enligt 4 kap. naturresurslagen kan emellertid vara av
sådan betydelse att de måste kunna lokaliseras till någon plats inom
landet. Det måste därför också enligt min mening finnas möjlighet att i
vissa fall och under vissa förutsättningar besluta om lokalisering till
en viss plats mot en kommuns vilja.
Otvivelaktigt är den avvägning mellan nationella och lokala intressen
som aktualiseras i sådana situationer av grannlaga natur. Kommittén bör
därför ha till uppgift att närmare ange under vilka förutsättningar en
nationellt viktig anläggning skall kunna lokaliseras till en kommun mot
dess vilja. Kommittén bör vidare ange i vilket skede av
prövningsprocessen som det lämpligen bör klarläggas om en verksamhet är
av den betydelsen.
Det bör mot den angivna bakgrunden också vara en uppgift för kommittén
att överväga vilken typ av underlag m.m. som behövs i det fall
regeringen har att fatta beslut om en lokalisering som avstyrks av
berörd kommun. Särskilt bör uppmärksammas vilka krav på utredning av
lokaliseringsalternativ som bör ställas. Kommittén bör även överväga hur
kommunens synpunkter på anläggningens detaljlokalisering, omfattning och
utformning skall tillgodoses, liksom kommunens synpunkter på villkoren i
övrigt för verksamhetens etablering.
För kommitténs arbete bör även gälla direktiven (dir. 1984:5) till
samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning.
Tidsplan
Kommittéarbetet bör vara slutfört senast vid årsskiftet 1989/90.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för bostadsdepartementet
att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)
- med högst tio ledamöter med uppdrag att redovisa formerna för det
kommunala inflytandet vid regeringens tillåtlighetsprövning av vissa
industrianläggningar m.m. enligt 4 kap. naturresurslagen,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar
att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.
(Bostadsdepartementet)