Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1988:51 Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15 Statsrådet Bengt Göransson anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda möjligheterna att skapa förbättrade förutsättningar för förvaltningen av vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen. Bakgrund I riksdagsmotionen 1985/86:1796 (av Karin Ahrland och Jan-Erik Wikström, fp) föreslogs att en utredning borde göras om vidgade möjligheter att stödja bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggander och miljöer. Motionärerna åsyftade främst herrgårdar och liknande byggnadskomplex i privat ägo. Motionärerna åberopade de förslag som tidigare förts fram av byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse -- värd att vårda och fideikommissnämnden i en skrivelse till regeringen den 27 augusti 1980 och ansåg att en sådan utredning främst borde arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som finns i Storbritannien, som förebild. Riksdagen (KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 47) tillstyrkte motionen men med tillägget att översynen borde ges en vidare omfattning än den som föreslagits i motionen. Även frågan om bevarande av industriminnen borde sålunda uppmärksammas. Utgångspunkter för en utredning Olika samhälleliga förändringar medför att det blir allt svårare att på ett tillfredsställande sätt förvalta, dvs. använda, bevara och vårda olika typer av kulturmiljöer. Det gäller bl.a. herrgårdar och industriminnen men också andra typer av byggnader i olika förvaltningssammanhang -- enskilda eller offentliga -- där det kan vara fråga om dryga underhållskostnader. Det kan vara svårt att finna nyttjandeformer som å ena sidan ger en ekonomisk bas för bevarandet men som å den andra sidan går att förena med tillvaratagandet av kulturvärden. Herrgårdar och industriminnen är ofta också exempel på komplexa kulturmiljöer där frågor av olika art kan vara knutna till bevarande. I en herrgårdsmiljö kan värdet t.ex. finnas i såväl mangårdsbyggnaden med tillhörande inventarier, i parkanläggning, som i övrig bebyggelse och i det omgivande kulturlandskapet. Landets herrgårdar och industriminnen representerar betydelsefulla delar av det svenska kulturarvet och är viktiga för också landets kulturella identitet. Det kan därför också finnas en betydande efterfrågan från allmänheten på orten och från såväl svenska som utländska besökare att få ta del av dessa värden. I vissa regioner kan anläggningar som nu är industriminnen vara den kärna kring vilken bygden vuxit fram och utvecklats. Ett starkt lokalt engagemang finns ofta i frågan om bevarande och vård. Det kan många gånger finnas goda förutsättningar att utnyttja de kulturhistoriska tillgångarna för t.ex. turismen. Den svenska kulturmiljövården utgår från att det grundläggande ansvaret för landets kulturminnen vilar på ägare och brukare och att de bästa resultaten nås genom deras engagemang och egna insatser. För staten är det en naturlig strategi att i första hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett gynnsamt klimat för detta engagemang. Flera problem i förvaltningen kan vara gemensamma för olika kategorier av fastighetsägare -- oavsett om det är staten, kommuner eller enskilda. En utgångspunkt för en utredning är därför att studera förutsättningarna för samverkan mellan dessa kategorier i förvaltningen av kulturmiljöer. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer representerar också värden som måste kunna komma till nytta för att byggnadsvården skall vara effektiv. I den meningen är byggnadsvården en fråga om struktur för ägande och förvaltning samt om stödfunktioner till offentliga och enskilda förvaltare. Med dessa utgångspunkter ges i dag statligt stöd till bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bl.a. genom bidrag till byggnadsvård via riksantikvarieämbetet, genom särskilda låneförmåner inom ramen för bostadsfinansieringssystemet samt genom sysselsättningspolitiskt motiverade vårdarbeten. I fråga om lagskyddet har riksdagen nyligen beslutat om en samlad lag om kulturminnen (prop. 1987/88:104, KrU 21, rskr. 390). Genom plan- och bygglagen (1987:10) har kommunernas ansvar och förutsättningar för att hävda kulturvärden i den fysiska planeringen fått ett tydligt uttryck. I vissa fall har det visat sig att stat och/eller kommun måste ta på sig ett mera långsiktigt ansvar såsom ägare eller t.ex. som huvudman för en stiftelse för att säkerställa bevarandet av särskilt värdefulla miljöer. Från senare år kan här nämnas insatserna för Nynäs slott i Södermanland och Leufsta bruk i Uppland som exempel på detta. I dessa fall har det framstått som angeläget att ett särskilt offentligt ansvarstagande i enskilda fall sker med en bibehållen lokal och regional förankring. I de angivna exemplen har lösningar i samverkan mellan stat och kommun varit nödvändiga för att nå långsiktighet. Även om det här varit fråga om ett särskilt offentligt ansvarstagande visar exemplen från Leufsta och Nynäs emellertid hur viktigt det är att de olika intressenterna inom byggnadsvården samarbetar eftersom problemen är likartade. Uppdraget Utredaren bör, med utgångspunkt i riksdagens skrivelse samt vad som i dessa direktiv i övrigt anförts om förvaltning av kulturmiljöer, främst herrgårdar och industriminnen, utreda förutsättningarna att utveckla formerna för dessa uppgifter. Arbetet bör utgå från en kartläggning av vilka behov som finns inom olika förvaltarkategorier -- enskilda, organisationer, stat och kommuner -- av att finna nya former för förvaltning och hantering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Utredaren bör i detta avseende ha frihet att lämna förslag över hela det kulturmiljövårdande fältet, men strävan bör vara att samordna gemensamma behov hos de olika intressenterna och finna lösningar som kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagande från dem som förvaltar det byggda kulturarvet. Som ett huvudalternativ för sådana samverkanslösningar bör utredaren i enlighet med riksdagens uttalande studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning. Ett förslag om en sådan stiftelse bör utgå från bedömningar om en sådan stiftelse skulle kunna sköta vissa kulturmiljövårdande förvaltningsuppgifter mer effektivt än befintliga förvaltningsorganisationer när det gäller vård och insatser för levandegörande av kulturvärden. Dessa överväganden bör också omfatta insatser i fråga om t.ex. rådgivning och service till enskilda fastighetsägare och uppgifter i arbetet med att förmedla kontakter mellan fastighetsägare och användare. I ekonomiskt avseende bör utredaren studera förutsättningarna att kanalisera i första hand befintliga ekonomiska resurser, som i dag läggs ned på och finns i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, till effektivare förvaltningsformer. Likaså bör utredaren studera möjligheterna att bygga upp resurser, t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond, genom donationer eller intressentbidrag. I den mån förslagen innebär förändringar i huvudmannaskapet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader i statens ägo bör förslagen åtföljas av beräkningar av de samlade kostnader staten i dag har för dessa byggnader. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten till kulturmiljöerna liksom förutsättningarna för deras utnyttjande i turistsammanhang. Målet bör här vara både att stärka svensk turistnäring genom ett förbättrat utbud för besökare och att tillföra byggnadsvården resurser. Jämsides med övervägandena rörande en stiftelse bör utredaren uppmärksamma om det finns hinder eller mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och miljöer som kan hänföras till gällande regler om fastighetstaxering och beskattning samt arvsregler. Utredaren bör i detta avseende i första hand påtala eventuella behov av förenklade och tydligare bestämmelser av specifik betydelse för bevarandefrågor samt behovet av allmänna råd och tillämpningsföreskrifter från ansvariga myndigheter. Utredaren kan i detta avseende anlita riksskatteverket och riksantikvarieämbetet för att få underlag för sina bedömningar i detta avseende. Utredaren skall i arbetet samråda med de myndigheter som kan beröras av förslagen liksom med företrädare för kommuner och landsting. I den mån förslagen ger upphov till frågor om gränsdragning mellan olika myndigheters uppgifter och ansvarsområden bör detta belysas. Förutom vad som här har anförts rörande förslagens finansiering bör utredaren beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43). Uppdraget bör redovisas senast den 1 mars 1990. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om kulturmiljövård att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda möjligheterna att skapa förbättrade förutsättningar för förvaltning av vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta det under åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans framställan. (Utbildningsdepartementet)