Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1988:41 Beslut vid regeringssammanträde 1988-06-22. Statsrådet Gradin anför. Mitt förslag Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att analysera sambandet mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri och denna industris export. Kommittén bör även utreda konsekvenserna av och villkoren för försvarsindustriellt samarbete med utlandet. Vidare bör kommittén pröva behovet av ändringar i nu gällande riktlinjer för krigsmaterielexporten och i förekommande fall formulera förslag till sådana förändringar. Bakgrund I prop. 1986/87:154 om totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut som antagits av riksdagen (FöU 1986/87:11, rskr. 310) framhölls att en inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel är en för Sverige betydande säkerhetspolitisk tillgång. Den bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att föra en långsiktig, fast och konsekvent alliansfri utrikespolitik och att värna vårt land. Vidare framhölls att vi med en egen försvarsindustri kan förse försvarsmakten med materiel som är anpassad till våra speciella behov. För viss materiel är därtill kraven på sekretess så höga att anskaffning i utlandet är omöjlig eller olämplig. Det föreligger således en mycket bred politisk enighet om att Sveriges industriella förmåga att sammanhålla utveckling och tillverkning av kvalificerad försvarsmateriel så långt möjligt bör bevaras. Vid flera olika tillfällen har statsmakterna uttalat att export av krigsmateriel är nödvändig för att bevara väsentliga delar av svensk försvarsindustri. Samtidigt talar andra utrikes- och neutralitetspolitiska överväganden för en restriktiv krigsmaterielexport. Exporten bör inte vara större än vad de säkerhetspolitiska behoven motiverar. Liksom inom andra industrisektorer har försvarsindustrins utvecklings- och produktionssamarbete med utlandet fått växande betydelse under senare år. Detta förhållande har bl.a. belysts i utredningsbetänkandet (SOU 1987:8) Försvarsindustrins Utlandsverksamhet som lades fram i april 1987. Det internationella samarbetet innebär i ökande utsträckning långsiktiga och omfattande åtaganden. I flera fall har det befunnits motiverat att sådana åtaganden blir föremål för stöd och garantier genom avtal på regeringsnivå. Den svenska regeringen har under senare år ingått tre sådana överenskommelser (Memorandum of Understanding) med främmande regeringar. Nu gällande riktlinjer för krigsmaterielexporten antogs av riksdagen år 1971 (prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343) och bekräftades ånyo år 1982 (prop. 1981/82:196, UU 26, rskr. 345). I den proposition med förslag till ny lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. som nyligen antagits av riksdagen (prop. 1987/88:154, UU 30, rskr. 331) uttalas, att riktlinjerna bör ges en mer restriktiv tillämpning. Det finns även skäl att förändra dem i restriktiv riktning. Utrikesutskottet har i sitt betänkande betonat vikten av en översyn av riktlinjerna. Den av regeringen i april 1987 tillsatta medborgarkommissionen för granskning av viss vapenexport har i sin rapport (SOU 1988:15) föreslagit två lagfästa kriterier för krigsmaterielexport. Enligt dessa bör export av krigsmateriel kunna tillåtas förutsatt att a) den bedöms nödvändig för att trygga en erforderlig försörjning med materiel till det svenska försvaret, b) den är förenlig med principerna och målen för svensk utrikespolitik. Utredningsuppdraget Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att göra en grundlig analys av sambandet mellan bibehållandet av en inhemsk försvarsindustri, till stöd för vår säkerhetspolitik, och denna industris export. På basis av en sådan analys bör kommittén klarlägga de ekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av olika begränsningar av exporten jämfört med den nuvarande. Även effekterna av ett totalt avbrytande av krigsmaterielexporten bör utredas. En särskild expertgrupp skall samtidigt inkallas för att beräkna hur en vapenexport från Sverige påverkar försvarskostnaderna. Inte endast de rent företagsekonomiska effekterna av en svensk vapenexport bör tas med i bedömningen utan det bör även göras ett försök att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna i en vidare mening. I ett särskilt alternativ bör gruppen analysera konsekvenserna för de svenska försvarskostnaderna av ett fullständigt avbrytande av den svenska krigsmaterielexporten. Dessa olika analyser skall tjäna som ett underlag för kommitténs bedömningar och slutsatser. Expertgruppen skall utarbeta en särskild rapport som skall biläggas kommitténs betänkande. Kommittén bör företa en fördjupad granskning av vilken betydelse krigsmaterielexporten har för den svenska försvarsindustrins kompetens, kapacitet och konkurrenskraft och därigenom även för våra möjligheter att upprätthålla de av riksdagen fastlagda målen för vår säkerhetspolitik. Exportbehovet bör värderas från såväl ekonomiska och tekniska som allmänpolitiska utgångspunkter. Kommittén skall göra en bedömning av möjligheterna att ytterligare begränsa, eller helt avbryta, den svenska krigsmaterielexporten. Kommittén bör i detta sammanhang även studera frågan om omställning till civil produktion inom den del av försvarsindustrin, som vid minskad export i fredstid inte skulle tas i anspråk för krigsmaterielproduktion. Härvid bör beaktas de förslag som framlagts av den interdepartementala arbetsgruppen för nedrustning och utveckling i dess rapport ''En politik för nedrustning och utveckling'' den 16 mars 1988. I arbetet bör även ingå att från säkerhetspolitiska utgångspunkter studera krigsmaterielexportens sammansättning och geografiska fördelning. Kommittén bör härvid överväga huruvida exportbehovet med hänsyn till det svenska försvarets intressen är större eller mindre beträffande olika givna materielslag, resp. konsekvenserna av en begränsning av exporten till vissa länderregioner. Arten och innebörden av det nuvarande svenska utlandsberoendet inom krigsmaterielsektorn bör ges en allsidig belysning. Om en minskad export kan förväntas leda till ett ökat beroende av direktimport av krigsmateriel, bör såväl de säkerhetspolitiska som ekonomiska och industriella följderna härav studeras. Kommittén bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om behovet av försvarsindustriellt utvecklings- och produktionssamarbete med utlandet. Det är angeläget att kommittén dels studerar de långsiktiga följderna för svensk säkerhetspolitik av försvarsindustrins ökade internationella engagemang, dels överväger vilka villkor som i framtiden bör gälla för sådana engagemang. Kommittén bör analysera erfarenheterna av de samarbetsavtal som den svenska försvarsindustrin ingått med utländsk part, huruvida sådana avtal regelmässigt bör underkastas regeringens prövning, samt vilka villkor som i så fall bör knytas till regeringens godkännande av dessa avtal, i synnerhet beträffande reexportaspekterna. Upplåtelser och överlåtelser av tillverkningsrätter liksom avtal med någon utom riket om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel är underkastade tillståndstvång enligt den nya lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. som träder i kraft den 1 juli i år. Utredningen bör överväga huruvida även annan kunskapsöverföring, t.ex. i form av konsultverksamhet eller systemkunnande inom krigsmaterielområdet, bör regleras. Frågan om principerna och formerna för regeringsöverenskommelser till stöd för försvarsindustriellt samarbete bör också belysas i kommitténs arbete. Eftersom klassificeringen av krigsmateriel har stor betydelse för vapenexportpolitiken, bör kommittén ha nära samråd med den särskilde utredare som jag senare idag kommer att föreslå skall tillsättas för att göra en översyn av klassificeringsbegreppet. I enlighet med vad utrikesutskottet anfört i sitt betänkande 1987/88:30 bör kommittén se över arbetsformerna hos den rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor. Kommitténs analys bör syfta till att ge underlag för en bedömning av om, och i så fall i vilka avseenden, riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport bör förändras. Frågan om en eventuell lagreglering av riktlinjerna bör också belysas. Om kommittén finner en förändring av riktlinjerna vara befogad, bör den formulera förslag till sådana förändringar. Kommittén bör även företa en folkrättslig analys av neutralitetsregler som har relevans vid krigsmaterielexport. Kommittén bör beakta utrikesutskottets betänkande 1987/88:30, medborgarkommissionens rapport, tidigare utredningar av relevans för arbetet samt regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Samråd bör ske med berörda myndigheter. Kommittén bör slutföra sitt arbete senast den 1 oktober 1989. Den särskilda expertgruppen för beräkning av den ekonomiska betydelsen av vapenexporten bör redovisa sitt arbete senast den 1 mars 1989. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om förbud mot in- och utförsel av krigsmateriel att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst sju ledamöter med uppgift att företa en sådan utredning som jag nyss sagt, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén, samt att förordna om en särskild ekonomisk expertgrupp för kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Utrikesdepartementet)