Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Parkeringsköp, Dir. 1987:49
Departement: Bostadsdepartementet
Beslut: 1987-11-19
Dir. 1987:49 Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-19 Chefen för bostadsdepartementet, statsrådet Gustafsson, anför. Mitt förslag En särskild utredare tillkallas för att överväga hur ett system med s.k. parkeringsköp lämpligen bör utformas. Utredaren bör undersöka hur olika former av parkeringsköp fungerar i praktiken och mot bakgrund av bl.a. resultatet av undersökningen lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs på området. Bakgrund Utredningsbehovet Enligt 3 kap. 15 § plan- och bygglagen (1987:10, omtryckt 1987:246), PBL, krävs det för tomter som tas i anspråk för bebyggelse bl.a. att lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna. Kravet gäller i skälig utsträckning även för bebyggda tomter (3 kap. 16 §). Under riksdagsbehandlingen av förslaget till PBL väcktes frågan om möjligheterna att omvandla denna skyldighet att anordna parkeringsutrymme m.m. till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift även i andra fall än då en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149) inrättas. S.k. parkeringsköp nämndes som exempel på detta. Bostadsutskottet uttalade i sitt betänkande (BoU 1986/87:1 s. 71) att det finns anledning för riksdagen att föreslå att man ytterligare utreder hur ett system med parkeringsköp skall utformas och att det borde överlåtas åt regeringen att avgöra i vilka former detta skall göras. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande (rskr. 1986/87:27). Behovet av en sådan utredning har under hand framförts även av företrädare för vissa organisationer och kommuner. Jag delar uppfattningen att det är angeläget att det skapas möjlighet att i vissa situationer omvandla skyldigheten enligt PBL att anordna parkeringsutrymme m.m. till en ekonomisk förpliktelse för fastighetsägarna utan att man tillämpar reglerna i anläggningslagen. En särskild utredare bör tillkallas för att utreda frågan och lägga fram förslag till lagstiftning på området. Parkeringsköp i praktiken Kravet på parkering enligt 53 § 3 mom. i den numera upphävda byggnadsstadgan (1959:612) gällde både ny och befintlig bebyggelse. Jämfört med gällande bestämmelser var kravet emellertid så till vida begränsat, att det avsåg enbart skyldighet att anordna utrymme för parkering m.m. på tomten (inom- eller utomhus). Från den generella skyldigheten att ordna plats för parkering på tomten fick byggnadsnämnden medge undantag om särskilda platser för fordonen anordnats på annat ställe än på tomten eller om andra skäl talade för undantag. Alltsedan slutet av 1950-talet har man i en del kommuner tillämpat parkeringsköp, främst i samband med att parkeringsfrågan har lösts med hjälp av gemensamma parkeringsanläggningar. Förfarandet innebär att fastighetsägaren -- som ett alternativ till att han själv ordnar parkeringsplatser -- erbjuds av kommunen att delta finansiellt i en sådan parkeringsanläggning. Därvid har i huvudsak två former tillämpats, nämligen s.k. friköp och avlösen. Friköp kan sägas innebära att -- sedan fastighetens behov av bilplatser beräknats -- fastighetsägaren betalar ett engångsbelopp per bilplats till kommunen och att kommunen åtar sig att anlägga bilplatser i en kollektiv anläggning. Ofta har fastighesägaren förtur vid uthyrningen av bilplatserna, men någon skyldighet för fastighetsägaren att hyra platser finns inte. Det har förekommit att sådana anläggningar inte kommit till stånd trots att fastighetsägaren betalat engångsbeloppet. Avlösen kan sägas innebära att fastighetsägaren förbinder sig att under ett visst antal år betala en hyra som motsvarar parkeringsanläggningens årskostnader, minskade med årsintäkterna. I vissa fall lär det ha krävts att fastighetsägaren på marknadsmässiga villkor lånar ut ett visst belopp till ett pakeringsbolag som står kommunen nära. Beloppet har motsvarat den totala anläggningskostnaden för den berörda fastighetens bilplatser. Ansvaret för genomförande och drift av anläggningen har i sådana fall normalt lagts på parkeringsbolaget. Frågan om parkeringsköp togs upp av 1968 års parkeringskommitté i betänkandet (SOU 1968:18) Parkering (s. 171 ff). Kommittén ansåg att frågan borde lösas genom lagstiftning. Den parkeringslag som kommittén föreslog genomfördes dock inte. Under åren 1968-1971 skedde en markant ökning av antalet kommmuner som använde parkeringsköp. Till en del torde detta kunna förklaras av parkeringskommitténs betänkande och av att bl.a. Svenska kommunförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund under år 1970 utarbetade ett normalförslag till avtal om parkeringsköp. Sammanfattningsvis kan de olika formerna av parkeringsköp som tillkom under den tid då byggnadsstadgan gällde, beskrivas så att fastighetsägaren träffat ett avtal med kommunen eller ett parkeringsbolag som står kommunen nära. Avtalet har inneburit att han mot ersättning fått tillgång till bilplatser utanför den egna fastighetens område och att detta avtal utgjort en grund för att befria honom som fastighetsägare från skyldigheten enligt byggnadsstadgan att ordna parkeringsutrymme. Den ersättning som betalats synes ha varierat stort mellan och inom kommunerna. Det finns uppgifter om att ersättningen år 1983 per bilplats och år varierat mellan 1 500 och 50 000 kr. I viss mån torde detta kunna förklaras av att en del avtal enbart avsett markparkering, medan andra avtal avsett parkering i t.ex. speciella parkeringshus. Även om lagligheten av parkeringsköpsavtalen från och till har ifrågasatts, finns det få avgöranden av allmän domstol. Detta kan bero på att det i avtalen ofta finns en klausul om att tvister skall avgöras av skiljenämnd. Parkeringsbestämmelser i PBL I mitt anförande till propositionen om PBL (prop. 1985/86:1 s. 519) framhöll jag bl.a. följande i anslutning till de nyss behandlade bestämmelserna om parkering m.m. i 3 kap. 15 och 16 §§. I vilken omfattning som utrymme för parkering skall krävas vid bygglovsprövningen bör bestämmas med utgångspunkt i första hand i sådana allmänna riktlinjer för parkering som kommunen har antagit. Att dra upp sådana principiella riktlinjer för hur parkeringen skall ordnas och att besluta efter vilka grunder som behovet av parkeringsplatser skall bestämmas får anses tillhöra den normala trafikplaneringen i en kommun. Den närmare utformningen av sådana riktlinjer för särskilda områden kan lämpligen redovisas i översiktsplanen. Riktlinjerna kan sedan närmare utvecklas i efterföljande detaljplaner. I dessa bör klargöras hur marken skall disponeras för bl.a. parkeringsanläggningar och om dessa skall vara gemensamma eller tillgodose enskilda fastigheters behov. Om kommunen vill engagera sig i en anläggning i kommunal regi eller genom ett kommunalt bolag, bör även detta utredas och bestämmas i detaljplanen. Om kommunen bestämmer sig för en kollektiv lösning av parkeringsfrågan för vissa fastigheter inom planområdet, ingår det som ett led i planarbetet att utreda förutsättningarna för att bilda en sådan anläggning med tillämpning av bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i anläggningslagen. Sådana utredningar samt en närmare beskrivning av gemensamhetsanläggningen bör tas in i planens genomförandebeskrivning. Om man redan vid planarbetet vill ha garantier för att gemensamhetsanläggningen senare kommer till stånd är det nödvändigt att anläggningen regleras i en fastighetsplan som upprättas och antas samtidigt som detaljplanen. I fastighetsplanen kan ställning tas till bl.a. omfattningen av parkeringsanläggningen och vilka fastigheter som skall anslutas till denna. I lagrådsremissen angående PBL (s. 406) uttalade jag bl.a. att kravet på fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för att behovet av parkering tillgodoses kan omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift. Som en form av sådan ekonomisk samverkan nämnde jag parkeringsköpen. Lagrådet anförde följande i denna fråga (prop. 1985/86:1 bil. s. 248). Lagrådet vill framhålla att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet. Särskilt må framhållas tveksamheten i fråga om att framtvinga skyldighet att fortlöpande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandes åtaganden är också ett problem som inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hänseenden. Med anledning av lagrådets uttalande anmälde jag i mitt anförande till propositionen om PBL att jag inte längre vidhöll rekommendationen om parkeringsköp (prop. 1985/86:1 s. 521). Riktlinjer för utredningsarbetet Utredaren bör inledningsvis undersöka vilka olika former av parkeringsköp som förekommer och hur avtalen om dessa genomförs i praktiken. Vidare bör utredaren undersöka i vilka situationer det finns ett behov av att fortsättningsvis genom parkeringsköp eller på annat sätt fullgöra skyldigheten enligt 3 kap. 15 och 16 §§ PBL att anordna utrymme för parkering m.m. genom att ekonomiskt bidra till parkeringsplatser utanför tomten. Undersökningen bör ske i samarbete med berörda organisationer. Mot bakgrund av resultatet av undersökningarna bör utredaren lägga fram förslag till en lösning av denna fråga. Utredaren bör därvid överväga bl.a. de synpunkter som lagrådet anförde på frågan om parkeingsköp och hur en lösning bör förenas med PBL:s bestämmelser om parkeringsutrymmen, plangenomförande och överklagande m.m. samt anläggninslagens bestämmelser om gemensamhetsanläggningar. Utredaren bör slutligen överväga vilka konsekvenser förslaget bör få i fråga om de bestämmelser som rör statens stöd till bostadsbyggandet. Utredarens förslag skall vara åtföljt av nödvändiga författningsförslag. Utredningsarbetet bör vara avslutat före utgången av år 1988. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för bostadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att se över frågan om parkeringsköp att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Bostadsdepartementet)